Jag känner inte mina tår

Det finns gränser även för AspLövet. Imorse sket jag i att den veckolånga misären jag haft i bröstet inte försvunnit. Efter att ha snytit och hostat ut nattens ranson av tjockt, segt och ganska grönt slem så tog jag en tur på mountainbiken. Jag fick faktiskt med mig tre medcyklister som verkade lika oförstående över varför vi gjorde detta då väderleken var +5, duggregn med en allt annat än vänlig vind. 37 km och ett par gravt nerkylda tår var resultatet av den här tvåtimmars-rundan.

Det bästa var nog att den tog slut.