söndag, juni 08, 2008

AspLövet blev [är fortfarande] trött

Fantastisk mountainbikebana, total utmattning, kramp och en gnutta blodvite. Vad mer kan man önska av livet?

Jag var feberfri imorse och även om hostan satt i valde jag att slänga cykeln i bilen för att åka på Lida Loop. Väl på plats hörde jag Per Forsbergs väna stämma så om jag blundade var det nästan som att vara på orienteringstävling.

Helt enligt plan så ställde jag mig så långt bak det bara gick i startfållan. Faktist så långt bak att jag kunde sitta på en bänk och betrakta det samlade startfältet framför mig. När starten sen gick kunde jag i lugn och ro ställa mig upp och kliva på cykeln eftersom det tog en liten stund innan det började röra på sig där jag befann mig.

Slinga 1 - 22km
Min plan att hålla koll på dom sista eftersläntrarna grusades fort. Direkt efter starten gick banan uppför en slalombacke modell mindre. Till min förvåning började folk gå nästan direkt medans jag hann cykla 75% av backen innan jag kom fram till en köttvägg av promenerande cyklister. Jag förstår nu hur Vasaloppslöparna som startar lite längre bak upplever den där första trånga backen. Nu blev det dock inget längre stopp men jag tog nog rätt många placeringar redan där. När det stora ledet av cyklister sen trampade vidare på dammiga grusvägar valde jag att inte köra så offensivt för att spara på krafterna utan jag höll den fart omgivningen hade. Den första slinga var fanstastisk MTB-åkning med slingrande grusvägar, elljusspår och fantastiska stigar på tallhed. Eftersom jag startade så långt bak var det rätt trångt och så fort det blev lite mer teknisk åkning stannade ledet upp. På slutet hade det hela dock glesnat ut och det blev lättare att cykla på.

Slinga 2 - 22,5km
Efter varvning blev det direkt teknisk åkning i några kilometer och det var även mer kuperat på denna slinga. Jag rullade på i jämn takt för att inte dra på mig mjölksyra eller bli för andfådd eftersom det fortfarande var rossligt i bröstet. Precis innan varvning kom en liten tendens till kramp i låren men det var skönt att ha klarat sig 2 slingor utan att ha kroknat med tanke på min halvusla form och att jag inte var riktigt kry. Avslutning på slingan var utför slalombacken som vi startade uppför och jag släppte på allt vad jag hade och körde där om 4 cyklister.

Slinga 3 - 20,5km
Jag hade läst på hemsidan att den sista slingan inte bara vara den kortaste utan även den lättaste. Till min förvåning började det direkt med ett par kilometer ganska vresiga stigar där min smygande kramp började gör sig allt mer påmind. När det väl blev lättare underlag började krafterna ta slut och sista 15 kilometrarna blev en balansgång för att inte kliva över den gränsen. Jag orkade förvånansvärt bra att trampa uppför backar men med 5 kilometer kvar kom en lång och seg jäkel med rullgrus och jag var tvungen att hoppa av. Det skulle jag inte ha gjort. Bägge framlåren krampade ihop och mina ben blev som ett par styva stockar. Jag klarade inte av att dra cykeln med raka ben men upptäckte att om jag hängde över styret kunde jag få till en vinkel på benen som gjorde att jag med små små steg kunde ta mig framåt. Efter den läxan klev jag inte av cykeln igen. Avslutning blev seg och den tryckande hettan gjorde inte saken bättre men jag höll mig rullande och fick bita ihop rejält på spurten som var ett par serpentinsvängar med alldeles för mycket stigning.

Det var ca 380 som startade i motionsklassen. Segratiden var 2:49:55. Min resultat blev.

Slinga 1 - 283:a 1:15:35
Slinga 2 - 231:a 2:33:58 (1:18:23)
Slinga 3 - 236:a 3:49:42 (1:15:44)

Efter målgång stöp jag som en gravt alkoholiserad Ryss på löningsdag. Efter en lång stund stapplade jag bort för att få i mig av bjudmaten men jag var så utmattad att jag inte orkade äta något överhuvudtaget. Efter duschen kände jag mig ändå rätt OK och gick mot bilen för att åka hem. När jag då klev in i bilen krampade bägge benen både fram och bak. Jag vacklade ut och hängde på bilen tills att det släppte. Gjorde ännu ett försök med samma resultat. Insåg vilket moment 22 jag fastnat i så jag drog bak förarsätet så långt det gick och bet ihop tills att krampen släppte inne i bilen. Kunde efter ett tag åka iväg men varje gång det var rödljus kom krampen åter så det var en hälsovådlig hemfärd.

Nästa år står jag nog på startlinjen igen.


Här ser ni utsikten från min startposition. Jag klättrade upp på ett bord för att ta detta kort. Längst bort (fram) kan man se eliten och sen i fallande kompetens, men förmodligen stigande vikt, fyller motionärerna på.


Här är jag vid första varvningen och ska precis ta sportdryck och mumsa på lite saltgurka. Jag gillar inte saltgurka normalt men vad fan ska man göra.


1 minut efter målgång stöp jag i gräset
12 minuter efter målgång orkade jag ta av mig hjälmen
20 minuter efter målgång orkade jag sätta mig upp
27 minuter efter målgång orkade jag ställa mig upp


Lite blodvite är aldrig fel. För tankarna till orientering. Jag fick detta på en rejält stening stig där det gick utför på 3:e slingan. Jag körde efter den gamla devisen att cyklar man tillräckligt fort studsar man uppepå stenarna. Det stämde men man studsade på denna plats även i sidled. Jag for ut i terrängen som en vante fortfarande med fötterna fastsatta i pedalerna (enda vurpan på tävlingen för min del) Det märkliga är att jag såg först 10 km senare att jag hade blod på benen.

3 Comments:

At 6/08/2008 11:12 em, Anonymous Molson said...

Stabilt Benke. Kramp i ett ben är njutning, i båda samtidigt fulländning.

 
At 6/09/2008 9:33 fm, Anonymous Anonym said...

Då såg stark ut en stund senare i Vanadislunden. Lida vill jag också köra när jag fått igång MTB träningen.
/Storebror

 
At 6/09/2008 9:34 fm, Anonymous Dalis said...

F...n nästa år BORDE många fler följa din rygg! Iallafall jag.

 

Skicka en kommentar

<< Home Bloggtoppen.se