En defensiv målsättning

Jag har varit tvungen att revidera min målsättning för Lida Loop. Febern är borta men jag har en sjujävla torrhosta som skrapar i bröstet bara jag tänker på att andas. Min initiala plan var att komma så långt som möjligt med god fart innan jag fick kramp. Detta skulle helst vara efter sista varvningen som kommer efter 44,5 km. På så sätt skulle jag slippa se målplatsen med trasiga ben och sen behöva lämna den bakom mig igen med gråten i halsen. Den målsättningen kan låta lite defensiv men vad fan, någon cyklist har jag aldrig varit utan det är bara ett substitut att bli trött när man inte kan springa orientering längre.

Det har ju alltid varit så enkelt med målsättningarna för mig på orienteringstävlingar. Man har traskat in på TC, slängt ner sin väska under klubbvimpeln och kort konstaterat,

"Jaha, så ska man vinna igen då"

Något liknande blir det inte imorgon. Inte ens en bra dag kan jag placera mig därav min defensiva målsättning. Som nu blivit ännu mer defensiv.

"Jag ska rulla runt i maklig takt utan att få kramp mer än nödvändigt och dessutom inte komma sist i motionsklassen"

Jag hoppas med andra ord att det finns något trött och halvfet motionär på tävlingen, bland dom 370 startande i min klass, som inte alls är tränad för detta. Eftersom jag kommer rulla ut sist från starten räknar jag med att ha koll på gruppen som sladdar där bak. Det enda problemet jag kan se med min plan är om någon hamnar bakom mig och plötsligt beslutar sig för att bryta utan min vetskap. Den tanken oroar mig.