Du där borta, kan du sopa på mig?

Är det bättre att leva i ovetskap och på så sätt kunna nära en dröm utan att sträva efter ett svar eller ska man i det yttersta jaga svar på om drömmar ska krossas eller uppnås? Jag vet inte. Man mår väl lika dåligt oavsett vad man väljer här i livet.

Jag är, som så ofta, besviken på mig själv. I helgen fick jag ännu en gång bevis på hur ynklig min kropp är. Mina gubbknän som jag hållit styr på i flera månader med cykling, promenader och rehabövningar lyckades jag på en knapp timme flytta 2 år bakåt i tiden. Till en period där smärta var AspLövets vardag. En tid då man vaknade på nätterna med molande värk och trappsteg utfördes med smärtan som sällskap. Enklast vore kanske att flyga in Albert Belle som med ett av sina "korkade" basebollträn kunde sopa på mina knän en gång för alla. Hårt! Då slapp jag ens försöka.

Det mest tragiska, av allt tragiskt, är att jag befann mig i något som bara kan kallas ett Mecka av drömterräng. Svepande berg och lyrisk orienteringsterräng spred ut sig mil efter mil vart jag än vände mig. Men jag sprang inte ett steg. Inte ett steg. Det behövs så mycket mindre för att ta ner mig på jorden. Några ögonblick av livslust och så sätt man sig själv på plats. En plats jag befunnit mig på förr. Långt bort från drömmar om löpning. Långt bort från en spirande optimism. Långt bort från allt som betyder något för AspLövet. Men väldigt nära besvikelsen.

Den bästa besvikelsen är den man ger sig själv.