Etapp 4

06:47. Herrejävlar vilken tidig start. Vill minnas att O-ringen aldrig har så här okristligt tidiga starter men jag kan ha fel. Hursomhelst var det bara att ge sig ut i skogen. Medans jag gick där ute funderade jag på den eviga 5-dagarsfrågan. Är det bättre att ha sen start i början av veckan eller i slutet? Har man sen start dom första dagarna har man pigga ben att utnyttja dom upptrampade stråken. Har man däremot sen start dom senare dagarna är det lättare att göra ett bra lopp när ben och huvud börjar bli slitet. Svår fråga.

Dagens raska skogstur tog 2 timmar och 5 minuter. Under nästan hela passet låg jag på gränsen till att "rulla igång". Ni vet den där tiondelen av en sekund precis innan man går över från promenad till att börja springa. Just i det ögonblicket låg jag hela passet. Framme på tå och det enda som hade behövts var en lätt lutning av huvudet framåt och jag hade varit igång. Men jag avstod. Idag var inte rätt dag att få ont i knäna. Det gäller att hålla ihop veckan till slutet.

En sak som stört mig på sista tiden är mina minnsbilder av orientering. Förr, för inte så länge sedan hade jag ofta drömmar och återuppspelningar i mitt huvud från orientering. Känslor från lopp och förnimmelser av enskilda stigar, kontroller eller ibland en kamp mot konkurrenter. Inte så numera. Det enda som dyker upp i mitt huvud är att jag står beredd vid starten och håller en hand på kartan. Plötsligt börjar klockan pipa och jag spänner mig för att vid det femte långa pipet dra iväg. Men det kommer aldrig något långt pip.

pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip

Kvar står jag och lyssnar på loopen av korta pip utan att få komma iväg.

Så har jag det mest hela tiden.