Rask dvala

Jag känner mig som en promenerande Forrest Gump numera. Går nästan varje dag en timme eller mer. Lyssnar på exakt samma musik som jag gjort hela året. Ray LaMontagne. Inget annat. Om och om och om igen. Samma deppiga musik i en oändlig loop som vaggar in min raska promenad i något som mest liknar rask dvala. Idag när jag gick hem från jobbet vaknade jag plötsligt till när min chef tvärstannade med sin snabba dyra bil intill mig. Han undrade varför jag var ute och vinglade på en hårt trafikerad asfaltsväg. Jag tittade mig omkring och sa att jag inte visste varför jag gick just där men någon anledning fanns det nog. Han påpekade att det var regn påväg och undrade om jag ville ha skjuts hem. Jag pekade på klockan och sa att tid är viktigare än bekvämlighet. Han drog iväg så gruset sprutade medans jag snabbt föll in i min raska dvala. Sen minns jag inte vad som hände.