Epilog

Jag mötte AspLövet idag när jag var ute och gick på en cykelväg inte alls långt ifrån där jag bor. Han var nästan osynlig i sin uppenbarelse. Inte osynlig på det sättet att man såg igenom honom, även om det hade varit en fantastisk egenskap, utan mer osynlig på det där sättet så att han smälte ihop med omgivningen. Plötsligt stod han bara där intill ett träd när jag passerade. Han såg tärd ut. Tärd och en smula vansinnig. Jag frågade hur han mådde men fick inget svar tillbaka. Bara en flackande blick som inte bemödade sig att möta min.

Har han alltid sett ut sådär tänkte jag. Det är inte så lätt att veta när man som jag plötsligt är betraktaren istället för den betraktade. Innan jag gick vidare så tilltalade jag honom ännu en gång.

Vad har du för planer?

Plötsligt klarnade hans blick och han svarade.

- "Jag är på väg dit bort. Jag har ett liv att förverkliga"

Han vände sig om och började gå. Jag ropade efter honom.

Så bra! Själv är jag på väg åt andra hållet. Lycka till.

Efter en stund vände jag mig om men då var han borta. Som uppslukad av moder jord. När jag gick vidare funderade jag på om AspLövet någonsin existerat eller om han bara varit en mardröm. En väldigt lång mardröm men vem säger att man inte kan ha såna. Fanns han på riktigt eller var han bara ett hjärnspöke. Den frågan kommer jag nog aldrig få svar på.

Plötsligt noterade jag att solen lyste.

Det var några år sen.

Jag mår nog rätt bra ändå.