Tour de AspLeaf

Jag är på väg uppför en av Pyreneernas toppar och på sidan av mig springer djävulen och stör med sin jävla plastgaffel. Jag ger honom en rak höger och drar i samma veva igång ett omänskligt ryck då... då... telefonjäveln ringer och rycker mig ur en trevlig träningsdröm. Efter 60 minuter och 28 kilometer kliver jag sen av den till det AspLövska residenset inköpta spinningcykeln. Jag kan kort konstatera att den håller måttet och är hästlängder före billiga motionscyklar i känsla.

Idag har jag så igen/äntligen/naivt dragit igång en träningsperiod. Jag vet inte om det var det där mailet från idioten som skakade liv i mig eller om det kanske bara var dags. Det började rycka lite i kroppen under eftemiddagen då jag stod i köket och rörde ihop en himmelskt god chiligryta till Miniknatarna och mig själv. Plötsligt fick jag ett sug efter bra musik och satte på en skiva med Sonic Surf City. I samma sekund som surfpoppen tog fart på stereon började Miniknatarna hoppa frenestiskt i sängen och bad mig vara med och dansa. Jag kastade mig ut på golvet med ett rockenrollskrik och visade upp mina bästa moves. Miniknatarna skrattade så det tjöt i örorna på mig och jag hoppades att det var för att dom hade roligt. Ute i verkliga livet när jag av någon anledning letar mig ut på dansgolvet brukar folk skratta för att det ser förjävligt ut. Kanske just därför har jag alltid levt efter devisen. "Dansar gör bara folk som inte har råd att stå i baren". Stärkt av den uppslupna stämningen grävde jag i alla fall fram mina cykelbyxor.

För dom tuffa dopade killarna har touren just slutat men för AspLövet har den bara börjat. Imorgon skall jag besöka skogen igen. Inte för att springa utan mer för att inte glömma bort.