måndag, augusti 04, 2008

Epilog till Epilogen [slutord]

AspLövet goes H40 tog sin början i november 2005. Bloggen skulle vara en dokumentation av en fantastisk H40-karriär där segrar och framgångar stod uppradade på agendan. Ibland tar tyvärr livet inte dom vägar man själv önskar. Det behöver inte vara fel att man får ta andra vägval ibland men på det sättet som AspLövet for fram under den här tiden gjorde mig riktigt mörkrädd. Rädd för mig själv alltså. Det var inte bara kroppsligt som AspLövet visade sig vara en katastrof utan även mentalt. Han kom med sin bitterhet och allmänt hatiska inställning, till allt här i livet, inte bara att påverka sig själv negativt utan även författaren bakom honom (Det är jag som skriver detta) Han blev till slut ett monster under sängen och för att inte riskera liv och lem var jag helt enkelt tvungen att ta livet av honom. Eller. Ta livet av honom är inte vad jag gjorde utan jag tände en lampa under sängen. Det gillade han inte. Nu är han borta. Givetvis kommer han vara saknad men jag tror att jag (som skriver detta) kommer vara en lyckligare man och AspLövet, vart han nu än befinner sig, kommer kunna vara sig själv på ett helt annat sätt. Jag hoppas att det går bra för honom där ute. Han är ju trots allt "Världens bästa orienterare" Det kan ingen ta ifrån honom.

Men ska sanningen fram så var den här bloggen inte ens kul så länge den varade (Tycker jag som skriver detta)

Ta hand om er.

Det kommer jag göra.

[slut]




[Uppdatering 2008-12-11]
AspLövet goes H40 är ett avslutat kapitel men dom sälla jaktmarkerna för AspLövet är bara ett par höjdkurvor ner från den här skråkanten. Vilket torde innebära att det inte på något sätt är en trevlig plats att besöka.

Epilog

Jag mötte AspLövet idag när jag var ute och gick på en cykelväg inte alls långt ifrån där jag bor. Han var nästan osynlig i sin uppenbarelse. Inte osynlig på det sättet att man såg igenom honom, även om det hade varit en fantastisk egenskap, utan mer osynlig på det där sättet så att han smälte ihop med omgivningen. Plötsligt stod han bara där intill ett träd när jag passerade. Han såg tärd ut. Tärd och en smula vansinnig. Jag frågade hur han mådde men fick inget svar tillbaka. Bara en flackande blick som inte bemödade sig att möta min.

Har han alltid sett ut sådär tänkte jag. Det är inte så lätt att veta när man som jag plötsligt är betraktaren istället för den betraktade. Innan jag gick vidare så tilltalade jag honom ännu en gång.

Vad har du för planer?


Plötsligt klarnade hans blick och han svarade.

- "Jag är på väg dit bort. Jag har ett liv att förverkliga"

Han vände sig om och började gå. Jag ropade efter honom.

Så bra! Själv är jag på väg åt andra hållet. Lycka till.

Efter en stund vände jag mig om men då var han borta. Som uppslukad av moder jord. När jag gick vidare funderade jag på om AspLövet någonsin existerat eller om han bara varit en mardröm. En väldigt lång mardröm men vem säger att man inte kan ha såna. Fanns han på riktigt eller var han bara ett hjärnspöke. Den frågan kommer jag nog aldrig få svar på.

Plötsligt noterade jag att solen lyste.

Det var några år sen.

Jag mår nog rätt bra ändå.