fredag, mars 31, 2006

Skyddad verkstad

Ibland undrar jag om dom inte börjar oroa sig för mig här på jobbet. Idag plastade dom in mig med skyddande bubbelplast och sa vänligt men bestämt till mig. "Sitt still på din plats nu för en gångs skull och se inte det här som att du jobbar på en skyddad verkstad utan mer som att vi bryr oss"

Jag undrar om det smäller från bubbelplasten ifall jag skulle springa in i väggen därborta?

Kapten Gråskägg

Man har inte fyllt 40 år ännu men Glenn Hysén tendenserna börjar bli tydliga. Framförallt nu när jag börjat odla H40-skägg sticker gråtonen fram som Cartman på ett startgärde. Undrar vad det är som triggar dessa? Min bitterhet? Växthuseffekten? Miniknatarna? Leksands hockeylag? Sprintorientering? Frågan är inte vad kanske utan mer vem bryr sig. Nu skall jag gå in på lagret och stretcha lite. Ikväll skall man bemanna sekretariatet på Grymnatta. Det är jag som har det gråa skägget om ni har vägarna förbi.

torsdag, mars 30, 2006

Postsäck

I dag har jag börjat stretcha sätesmuskeln, eller arschlet för oss som pratar fattigmanssvenska. Vi får se om det är något krut i VJ-Löparens tips. Jag smyger in på lagret här på jobbet och sitter på en gammal postsäck för att inte skita ner byxorna. Där stretchar jag hårt och smärtan ilar från rumpan upp i pannbenet på mig. Förmodligen ett tecken på att det behövs.

Säsongsplanering

Varje år vid den här tiden då tranorna häckar vid Hornborgasjön, hundbajset letar sig fram ur snöslasket och man äntligen får gå hem från jobbet i dagsljus brukar jag bli skadad. Även så i år givetvis men till skillnad från alla andra år då jag stängt av omvärlden tänkte jag titta på en torrplanering av tävlingar som kommer. Vilka tävlingar skulle jag ha sprungit om jag fått komplett DNA i mina ben.

17 april OK Triangeln (Medeldistans)
Påsken i östra svealand är en toftig historia vad gäller tävlingar. Måsen stafetten har flyttats hit, Ärlartäffen bjuder in men mitt val skulle ha fallit på OK Triangelns tävling. Tävlingen går vid Tärnsjö som jag har hört så mycket vackert om. Det är väl sista helgen man kan vara där innan myggen kommer så det gäller att passa på. Sen kan man ju inte annat än le lysriskt åt den uttömmande terrängbeskrivningen i inbjudan. "Mycket lättlöpt, måttligt kuperad åsterräng, med ett stort antal stigar för samtliga klasser." Beskrivningen framkallar ryckningar i ena ögonbrynet på mig.

23 april OK Linné (Långdistans)
Uppsala möte den här helgen bjuder på natt, medel + lång. Jag väljer långdistansen för jag är ingen mjäkig fjunis som föredrar korta tävlingar. Eller stryk det där förresten. Jag är ju faktist en mjäkig fjunis som tror att jag gillar långt men egentligen var det ett sekel sedan jag sprang en riktig klassisk distans. Skit i det nu, jag torrplanerar ändå bara. Uppland är min hand i handsken och jag gillar platt och deltajlfattig terräng. Jag har aldrig under mina 30 år som orienterare blivit besviken på en Upplandstävling. Beviken på mig själv, Ja! Men inte på tävlingarna.

29-30 april Tiomila
I en optimal värld skulle jag ha sprungit 2:a sträckan. Gått ut som 125:a 8,30 min efter täten och växlat som 41:a 3,50 efter täten. 14 km natt-ol där kramp bara förekom i pekfingret för att jag spännt åt SI-pinnens rem för mycket. I en lite mindre perfekt värld skulle jag ha sprungit sträcka 3 och tappat ca 6 minuter på 6,5 km svår natt-ol. I min verkliga värld sitter jag hemma framför datorn. Fördelen med det är att whiskeyflaskan är nära till hands och att jag kan varva med tv-spel. Sista gången jag sprang Tiomila (2002) så fick jag bryta för en bristning i bakre låret. Det vill jag inte uppleva igen.

6 maj Järla (Medeldistans)
Sista chansen att tävla i Stockholm innan fåglarna skall få ungar och det måste vara absolut tyst i skogen. Ute på Värmdö är dett alltid sol och fin skog. Dessutom låter terrängbeskrivningen kul: "Vissa partier mycket stark till stark kupering"


Så får det bli. Jag vill inte överarbeta min torrplanering så jag nöjer mig så här långt. 4 fina tävlingar som kunde blivit så bra. Nu skall jag fira med en cola som är allt annat än torr och fundera på om det inte är dags att köpa fullversionen av Catching Fetures.

onsdag, mars 29, 2006

Tvivlaren

Nu har jag eldat upp två kära o-grejor men inte fan känns det bättre i vaden. Jag vet inte om jag skall ta detta ett steg ytterligare och göra en voodoo-docka där jag trycker häftstift i vaderna på den för att få bukt med mig själv. Tyvärr måste man nog vara en religiös fanatiker för att sånt här skall funka. Gårdagskvällen var annars en ytterligheternas kväll. Leksand åkte ur elitserien, på terassen brann min kompass, till middag åt jag 2 knäckebrödsmackor och sen spelade jag tv-spel till klockan 01.00. Jag straffades för den sena kvällen då Miniknatarna ville gå upp redan klockan 06.15. Livet i ett nötskal just nu. På vägen till jobbet passerade jag en fin södersluttning med gles tallskog. Där lös barmarken mot mig lika starkt som löneförhöjningen man aldrig får. Det vill säga hånfullt nära men ända oåtkomligt.

tisdag, mars 28, 2006

Allt skall bort

Idag brände jag en av mina otaliga skitkompasser. Jag tror inte att det hjälper men skönt var det. Bort med det gamla och in med det nya. Prolemet är bara att jag inte vet vad det nya skall vara. Det enda jag vet är att det tydligen inte skall röra sig om orientering. Det har livet gjort jävligt klappat och klart för mig vid det här laget.


Skall jag hålla på att bränna en av mina ol-saker om dagen får jag nog hålla på ett tag. Vi får se hur det blir med det. Jag var osäker på om kompassen skulle brinna bra men med lite hederlig tändvätska så förvandlade jag den till en ynkligt ihopskrumpnad plastbit rätt fort. Rätt åt den.


Det bor nog en liten voodoo-pyroman i oss alla. Erkänn nu! Ni vill också elda upp något. Varsågoda att börja.

Tröst

I brist på glädjeämnen i min träningsdagbok tröstahandlade jag lite tv-spel. Det blev rätt många...


Okej, det var inte riktigt så här många jag köpte. Bilden är inte från min samling även om jag skulle ha önskat det. Jag har dock köpt 2 nya spel. Black som jag fick för en struntsumma när jag tog en 4 nummers prenumeration på en tv-spelstidning och God of War som jag hittade på rea för 99 ynka bagis. Billigt som aldrig förr. I kväll skall jag spela tv-spel tills ögonen blöder på mig och sen skall jag elda upp nästa artikel i min orienteringslåda. Kanske blir det kompassen.

måndag, mars 27, 2006

Burn Motherfuckers Burn!!

Jag har insett att på hoppets väg finns det ingen framtid för mig. Jag kan heller inte hoppas på hjälp ifrån ovan då jag är ateist och har gått ur Svenska kyrkan. Finns då bara att be om hjälp där nerifrån. Jag utförde ett rituellt mord på mina gamla ol-skor som ända knappt fått luftats dom sista 5 åren. När det brann som bäst på terassen skrek jag ut mot livet utanför. Här har ni era djävlar! Är ni nöjda nu? Sen gick jag in och tittade på mina kartpärmar. Jag öppnade ingen av dom. Bara tittade. Länge.


[Notera att skomärket inte har något med dådet att göra]

Vad nu?

Framtidsdrömmarna är tillfälligt (igen) krossade och att vältra sig i nostalgi och bitterhet har jag gjort till leda nu. Så vad fan skall jag skriva här? Självterapi i all ära men någon måtta få det vara på skiten. Jag har ju tagit ett sabbatsår från klubbarbete för att ta han dom mig själv, så någon backofficekarriär inom sporten är jag inte sugen på just nu om ens någonsin. Att skriva och läsa om andras tävlande och tränande är inte något som gagnar mig psykiskt så jag gräver nog ner mig ett tag och väntar på dom där bättre tiderna som aldrig kommer. Jag tror jag låter skägget växa tills att inspirationen kommer åter och sen få vi se vad som kommer ut. Kanske skriver jag om handarbete, stenrösen, tv-spel, whiskey, Mustas tävlingsresultat eller så kanske jag blir en smutskastande iller i ögat på orienteringsetablissemanget. Vi får se.

Gubbvader

Jag visste innerst inne när jag började springa i lördags att det skulle gå åt helvete. Dom sista dagarna har kroppen inte varit i balans. Jag menar inte psykiskt balans, det är något som jag aldrig upplevt. Jag menar heller inte att jag haft någon förkylning på gång eller så, vad jag menar är mycket mer svårdefinierat än så. Obalans i stort helt enkelt har jag upplevt i kroppen. Dessutom hade jag taskig vätskebalans pga av ett födelsedagskalas på fredagskvällen där det bjöds på whiskey. Jag vaknade uttorkade och i obalans som sagt. Ingen bra kombination. Jag stack ut på förmiddagen och sen var det kört. Nu stannade jag som brukligt med gubbvader direkt vid första smärtförnimmelsen men då är det redan försent. I dag två dagar senare känns inte allt helsvart utan mer tristessgrått. Nu blir det en vecka med vila, lätta tåhävningar, stretching och en rensning av kroppen med mycket vatten och magnesium. Tävlingssäsongen har jag lagt på is vilket är lite symbiotiskt med den sena våren. Undrar förresten hur många år man orkar försöka innan man bör ge upp. Kanske har man nått bäst före datum för länge länge sen.

söndag, mars 26, 2006

Kost-Ö [Dag 14] - Slutet

Idag har jag tillbringat mina vakna timmar med att stirra ut genom fönstret. Jag vet inte vad det var för väder där utanför ty jag såg inte längre än till glaset i fönstret. Plötsligt knackade det på dörren och där stod Båtmannne. "Det är dags att åka hem" sa han. "Varför då, det är ju 5 dagar kvar" sa jag förvånat. "Du är förbrukad vara. Ratad, rejected och som rutten frukt så slängs du ut från ön. Tack för den här tiden och kom aldrig tillbaka" sa han iskallt. Jag fick packa ihop mina små pinaler och ta ett tårfyllt adjö av mina vänner Arto och Rautiainen. På väg till båten så frågade jag om det var OK om vi lämnade Gubbvaderna på ön men han skakade bara på huvudet.

När jag klev in genom dörren hemma i verkligheten stod min fru i hallen och sa glatt. "Är du redan hemma!" Jag börjar undra vad det egentligen är som har hänt mig. Tyvärr klev Gubbvaderna in bakom mig i lägenheten och såg drygt nöjda ut. Dom svinen!

lördag, mars 25, 2006

Kost-Ö [Dag 13]

Dag 13 - Kontroll 13


Kost-Ö [Dag 13]

Idag fick jag besök på ön. Jag hade bara hunnit springa 5 minuter på min väg när jag mötte mina gamla Gubbvader. Ser man på har ni letat er hit. sa jag. Jorå, men det var inte lätt att hitta dig. sa dom. Jag bjöd in dom till stugan. Det fanns inget fikabröd men man vill ju inte verka ogästvänlig. Så nu sitter vi här. Jag och mina Gubbvader. Ingen säger någonting.

fredag, mars 24, 2006

Kost-Ö [Dag 12]

Näringsbristen börjar göra mig allt mer kraftlös här på ön. Jag har allt svårare att hitta tillbaka till stugan när jag tar mina promenader. Ibland vet jag inte om jag skall gå höger eller vänster när jag kommer fram till strandkanten. För att finna bot mot detta har jag gjort en egen kompass. Som grund använde jag en apelsin som även kan användas till nödproviant om jag inte skulle orka hem ordentligt. Själva kompassnålen är gjord av en bit plåt som jag karvade loss från ett kastrullhandtag. Jag lyckades magnetisera den genom att gnugga den mot en bit ståltråd och ett batteri samtidigt som jag tog en tuff frisksportarfylla för att få rotation på alla elektroder. Låter otroligt men ibland har man tur. Kompassen kommer att komma till nytta för nu kan jag även fortsätta att kartera ön.

Kost-Ö [Dag 12]


Dag 12 kontroll 12. Jag minns det som igår. Schweitz 3-dagars 1985 H19-20E. Solen lyste efter ett lättare regn på morgonen och luften var sådär frisk som den bara kan vara i alphöga Schweitz. Vid 11:an lägger jag benen på ryggen och släpper på bromsen. Full fart mot... Näee, nu ljuger jag igen. Jag minns inte den här sträckan. En halvtråkig sträcka på en kul tävling där jag borde ha hoppat av stigen tidigare och hållit mig vänster om strecket in mot kontrollen. Ibland kan jag ångra att man inte passade på att resa lite mer i orienteringssyfte när man var yngre. Visst har man betat av en del O-länder men det finns många fler som står på önskelistan. Sverige, Finland, Norge, Danmark, Litauen, Frankrike, Schweitz, Tjeckoslovakien, Väst-Tyskland, Öst-Tyskland fler än så är det inte som har besökts. Knappt värt att räkna upp. Nu blev jag ledsen igen.

torsdag, mars 23, 2006

Kost-Ö [Dag 11]

50 minuters träning för kvällen är avklarat. Jag skottade mig uppför berget för att slippa pulsa och genomförde ett skönt backpass. Sex stycken korta sliriga backryck som tog 1,30 min och som avslutning en lång backe som tog 5,30 min. Vaderna stelnade till lite men som det känns just nu, när jag sitter i min stuga och funderar på vad som händer hemma i verkligheten, så är det inge fara varken på taket eller i benen. Min plan i december att köra 3 löppass i veckan håller sig ganska bra än så länge.

Kost-Ö [Dag 11]

Av en slump tittade jag överst i köksskåpet och bakom en trasig soppskål hittade jag en gammal transistorradio. Jag lyckades få in någon okänd radiokanal på AM-bandet och hann höra en hel låt innan batterierna dog för gott. Låten var Transvision Vamp med "Baby I don´t care"

Cos you don’t have to say you love me
And you don’t have to say you care
No you don’t have to say you love me
Baby it’s alright
Cos honey I don’t care


Världsklass!! Man får vara glad för det lilla. Nu skall jag fira med träning i kväll.

Kost-Ö [Dag 11]

Idag fick jag ett "Bygg-din-egen-lunch-kit". I paketet låg det en abborre, lite kokt råris, grodblad, 4 räkor, någon sorts grön oätlig sörja och 2 kinesiska matpinnar. jag gissar att jag skall laga min egen sushi. Jag hatar sushi! Fan det börjar kännas som att man är i Robinsson. Jag är ju dock ensam så kanske är man på "andra sidan" Istället för att äta beslöt jag mig för att ha ett ö-råd. Tvärr kan man ju inte rösta hem sig själv så jag försökte muta Arto och Rautiainen att rösta på mig mot att dom fick hela lunchen. Dom svikarna la båda sina röster på Båtmannen, så nu sitter man fast här utan lunch. Arto mår i alla fall bättre nu, och jag förstår varför han la sin röst på Båtmannen. Jag har under dagen som solen lyst noterat att ena sydsluttningen på berget här har fått nyanser av barmmark. Någon dag till med sol och man kanske kan springa lite fläckvis barmarkslöpning. Inte illa.

Kost-Ö [Dag 11]

Idag ligger dimman tät över ön och fjärden. Jag såg inte Båtmannen men hörde båten ute i den tjocka gröten. Ut ur dimman kom ett äpple farande och träffade olyckligt Arto. Vi har nu bäddat ner honom i min mössa och Rautiainen vakar vid hans sida. Det blev Äppelmus av det hela. Inte bra. Dimman fick mig att tänka på Tiomila. Jag vet. Det finns ingen naturlig koppling dom emellan men så är det ibland. 1986 i Riksten sprang jag för första och enda gången startsträckan på Tiomila. Min insats var väl medioker vill jag minnas. Jag bommade ingenting men jag och startsträckor är liksom inte någon bra kombination. Hursomhelst var kontroll 11 en i raden av kuperade sträckor och jag vill minnas att tröttheten hängde som ett klubbtält i tungmetall över min axel.


Är det något jag skulle ha viljat varit med på från förr så är det ett Tiomila där varje sträcka hade en egen start och en annan växelplats. En enda lång rad av sträckor bort någonstans och ingen visste vart det skulle sluta. En lång bilkaravan som fick instruktioner om nästa växelplats och ovissheten om vad som hände i skogen var nervkittlande. Nu matas man med rapporter hela tiden så det finns nästan inget spänningsmoment kvar i tävlingen för dom som är på TC. Jag vet, arenaproduktion är vad alla vill ha men en enda gång skulle jag velat ha varit med. Vore det inte lite kul om dom vid något jubileum körde en variant på detta? Man skulle kunna förenkla det lite grann. 1 TC, 2 växelplatser, 3 kartor.

Sträcka 1 - Karta 1. Start+växling vid TC
Sträcka 2 - Karta 1. Start+växling vid TC
Sträcka 3 - Karta 1+2. Start TC, växling vid Växelplats 1
Sträcka 4 - Karta 2. Start+växling vid Växelplats 1
Sträcka 5 - Karta 2+3. Start Växelplats 1, växling vid Växelplats 2
Sträcka 6 - Karta 3. Start+växling vid Växelplats 2
Sträcka 7 - Karta 3+1. Start Växelplats 2, växling vid TC
Sträcka 8 - Karta 1. Start+växling vid TC
Sträcka 9 - Karta 1. Start+växling vid TC
Sträcka 10 - Karta 1. Start+målgång vid TC

Vid växelplats 1+2 skulle enbart löpare + ledare vara välkomna. Man skulle slippa alla dessa djupa spår i terrängen och kunna variera sig mycket mer. Långa natten på 3:e kanske, och inte för många rapporter från skogen. tystheten kan ibland vara mer talande än okynnesbabblande. Det vore kul tycker jag. Men vem bryr sig.

onsdag, mars 22, 2006

Kost-Ö [Dag 10]

Jag tog just en promenad här på ön och möttes av ett hysteriskt tätt snöfall. Undrar stilla om det bara är här vintern kommer tillbaka efter att aldrig försvunnit eller om det är likadant hemma. På min promenad hittade jag även en skalle i skogen. Vem var det och hur dog han undrar jag. Var han också en besökare i samma ärende som mig och är detta min bistra framtid. Framförallt undrar jag kanske varför han har älghorn i pannan.

Kost-Ö [Dag 10]

Om jag någonsin blir ordentligt duktig på orientering hoppas jag att jag inte är elak mot usla orienterare, som jag är nu. Nä vänta lite, det var inte mig själv jag pratade om. Vad jag menade var att inom all sport handlar det om självförtroende och en rejäl skopa tur. Jag har aldrig haft tur så jag har fått lite på min egen vilja att tro på att jag är mycket bättre än vad jag egentligen är. På så sätt har jag ibland varit högre upp i resultatlistorna än vad som kanske är normalt för en medelmåtta som mig själv. Klubbkamrater som springer cirklar runt mig på intervallerna får se sig slagna och vänner som undrar om jag inte borde träna lite mer för att bli något tror inte på mig när jag berättar hur bra det har gått. Jag säger inte att det alltid är så här, men "målfokusering" som ligger till grunden för allt är ett ord som jag gillar. Ungefär som ordet "introvert" men det handlar om helt andra saker så vi släpper det. Det är lite grann som den där idrottspsykologen som visade flera hockeyspelare en bild på en målvakt före en viktig turnering. Dom flesta svarade att dom såg en målvakt framför ett hockeymmål. En spelare svarade att han såg en lucka mellan benskydden och ovanför klubbhandsken. Samma spelare vann skytteligan i den turneringen. Jag vet inte om den här historien är en skröna eller inte men jag tror att det ligger mycket i den. Samma tankesätt går att applicera på orientering. Man skall se att man spikar alla kontroller i huvudet och hela tiden veta vad man skall göra och inte slösa energi på vad som kan hända eller andra totalt oviktiga saker.

Målfokusering - Ett ord som betyder allt.

Kost-Ö [Dag 10]

Nu har man passerat halvvägs. Ljuset i tunneln som nyss låg i ryggen har jag nu i sikte. Dag tio minns jag en tionde kontroll från 1991. Det var på Gävle OK´s tävling Vårluffen och jag tog en tredje plats i H21AK1. Kontrollen tog jag med hjälp av beståndsgräns, beståndsgräns, beståndsgräns, beståndsgräns, beståndsgräns, beståndsgräns, beståndsgräns sen grovkompass på en kolbotten och full fart in mot kontrollen dom sista 200 metrarna. Lättare än så är det inte. I dag fick jag en cola till skickad tillsammans med min frukost-apelsin. Undrar om det är M.t.P som skickar dessa för att jävlas?

tisdag, mars 21, 2006

Kost-Ö [Dag 9]

I kväll gick jag ut och sprang på min väg innan mörkret kom. Det är bäst så. Jag kände mig pigg i benen och framför mig visualiserade jag två legender för att få hjälp med farthållningen. Längst fram Budda. Ståtliga steg som påminnde om svunna tider. Därefter Hans E med steg som inte rörde marken, tyst tyst utan att störa for han fram. Längst bak jag givetvis. Svetten i mössan förde tankarna till bra träningspass från förr. Jag var ute i 55 minuter och stretchingen efteråt gjordes med ett leénde i hela kroppen.

Såna här kvällar får man alldeles för sällan. Man har sig själv att skylla för det förmodligen.

Kost-Ö [Dag 9]

Tänk om man befann sig i Italien nu! 15 grader varmt, vingårdarna sveper ner över bergskanterna och nylonblusen är stärkt till bristningsgränsen på grund av allt för lite sköljmedel i tvätten. Då skulle man ha kunnat sprungit den här tävlingen (Coppa Italia). Det inritade vägvalet är från vinnaren Mikhail Mamleev. Lyllos!

Kost-Ö [Dag 9]

Båtmannen kom just med ett paket. Det var adresserat till Arto och Rautiainen. I paketet låg det en musmatta.

Fattarni?
En musmatta.

Ja herrejävlar vad kul.

Kost-Ö [Dag 9]

En riktig uvtävling sprang jag 1992 i Sundsvallstrakten. Vill minnas att det var överlångt till start i brötterräng så många kom försent. Servicen på TC var obefintlig och efter det kallade vi som var med på tävlingen från klubben (idel ädel kepslöpare) alla dåliga arrangemang UV-tävlingar. Uvtrampen var i alla fall tävlingsnamnet och jag gick sisådär, var 10 minuter efter på 4,1 km och kom 62 av 152 i någon sorts H21A klass. Den bäst genomförda sträckan var till den 9:e kontrollen. Utförslöpningar har alltid passat mig rätt bra. Det spelar ingen roll om det är stenskravel eller parkett. Lutar det nedåt så kan jag slugga på hårt. Anledningen till det tror jag kan bero på att jag aldrig har haft problem med vrickningar. Visst har även jag gjort någon spontanvrickning i karriären men dom är få och lätträknade. Nu är snarare mitt problem att jag har extremt stela fotleder/vrister. Jag inbillar mig ibland att mina vadproblem kan vara en rutten frukt av det problemet. Brant utför i grönskit och stenskravel som det var den här gången är bland det bästa man ka råka ut för på en bana. Mer sånt!

Kost-Ö [Dag 9]

Jag snubblade precis på Arto och slog hakan i bordskanten så att blodet sprutade på väggarna som i värsta splatterfilmen, då började jag att skratta. Arto och Rautiainen skrattade också, för hallå! Livet är kul ju! Det fick mig osökt att tänka på alla blodiga knän och skenben man haft med sig in i mål på orienteringar genom karriären. Undrar hur många liter blod man tappat genom åren? Det är en blodig sport på blodigt allvar minst sagt. Nu blev jag inte alls sugen på blodpudding som ni kanske tror. Jag hatar blodpudding. Till lunch skall jag äta en smörgås. Jag fick den redan i morse av Båtmannen som sa: "Det är ju nedbrytande att bara komma hit och träffa dig" Kul kille, det är det enda han har sagt till mig på 9 dagar. Glädjedödare!

Kost-Ö [Dag 9]

Jag vet inte vad som är värst just nu. Hungern, ensamheten på ön eller den här jävla vintern som inte ger med sig. Jag drar mig allt mer innåt och minns nu nästan uteslutande varma sköna tillfällen i mitt liv. Inte ens Arto och Rautiainen kan få mig på soligt humör och maten som i princip inte serveras är bara något nödvändigt ont. Det känns som att jag har gått ner i vikt men vi får väl se när dom här 19 dagarna har gått. Om jag nu får åka hem då. Hemresan kanske blir inställd som allt annat just nu. Snart är det väl inte bättre än att årets premiärtävling för alla blir på Tiomila. En gång för länge sen när jag som vanligt var liten och klen befann jag mig i Frankrike på träningsläger. En ung spoling som studsade fram på Atlantens sandstränder. Det var jag det. På den tiden fanns inga bekymmer. Vill minnas att stället hette Bombannes. Underbar tallhedsterräng som jag besökte två gånger under min juniortid. Det var tider det. Men det är faktist bra tider nu också om man inte skall var för kinkig. Kinkig är jag alldeles för ofta. Nu fick jag en apelsin till frukost av Båtmannen som till och med log. Nu blev jag splittrad.

måndag, mars 20, 2006

Kost-Ö [Dag 8]

Här på ön är det måndag hela veckan, man känner sig som Bill Murray när man vaknar. Dagarna går in i varandra och ibland undrar jag om ön, mitt liv, vintern och Leksands öde i kvalserien är ett enda stort skämt. Det fick mig osökt att tänka på måndags-beteende. Ni vet när skallen inte riktigt hänger med och man beter sig som en skärrad antilop mitt i en panikstudsande flock när lejonet kommer. Så har jag varit en eller annan gång i orienteringssammanhang. Det bästa exemplet är Ungdomens Tiomila 1984 men det har jag ju redan avslöjat så det låter vi ligga begravt djupt ner Marinergraven i fortsättningen. En annan gång var på Hälsingekavlen 1995. Jag brukar normalt aldrig hänga för man häpnar över hur många dåliga orienterare det finns där ute. Men den här dagen fick jag hjärnsläpp och tog rygg på andra löpare mot bättre vetande. Att kalla riktningen mot den åttonde kontrollen rakt på är att överdriva en smula. Farten hade trissats upp efter en liten sväng vid sjuan där jag givetvis hade rygg på samma gäng som drog iväg med mig mot åttan. Efter detta lät jag dom sköta sig själva och gjorde mitt eget lopp. Det gick bättre. Tappade 6 minuter på 8,6 km vilket borde varit klart mindre om jag gjort det jag brukar göra. Med andra ord, Sprungit själv. I morgon är det måndag igen. Då skall jag göra samma sak som jag gör nu, det vill säga undra varför dom slutat servera frukost här på ön.

söndag, mars 19, 2006

Kost-Ö [Dag-7]

Dag sju på ön får tankarna att osökt minnas den sjunde kontrollen. Då minns jag tyvärr en av mina ytterst få felstämplingar och en sjunde kontroll som jag aldrig tog. Jag har alltid genom alla år haft för vana att enbart läsa in kodsiffrornas slutsiffra. På så sätt brukar jag utan att anstränga mig kunna ha 3-4 kodsiffror i huvudet hela tiden. Detta straffade sig på tredje etappen av Idres 3-dagars 2002. Vid sjunde kontrollen stämde kodsiffran (sista siffran) på den kontroll som jag kom rakt på (i rätt omgivning) så jag reflekterade inte så mycket över att det inte var i närheten av rätt kontrollpunkt. Riktningen ut och fram emot nästa kontroll blev skev och hackig men jag förstod då inte till fullo vad som hänt. Som banläggare bör man inte ha liknade kodsiffor i närheten av varandra men jag lägger givetvis ingen skuld på honom för mitt falerande, även om han är en idiot! Näee, nu skojade jag igen. Det var ju jag som var idioten.

Kost-Ö [Dag 7]

Idag har jag släpat hem en stor tall till stugan som fällts av en storm någon gång under vintern. För att få tiden att gå har jag roat mig med att tälja till en SI-Pinne i mansstorlek, så nu står det en pinne med nummer 41904 i ena hörnet. Jag hade långtgående tankar på att hacka mig i handlederna med den slöa morakniven för att få fram lite blod och på så sätt kunna färglägga pinnen röd men insåg ganska snart att det behövs nog rätt mycket blod för att täcka hela statyn så jag avstod. Jag upptäckte senare att när jag ligger i sängen och tittar på min SI-pinne från sidan så ser det mer ut som en spenslig Niklas Jonasson som står där med sitt spjuveraktiga leende. 2 figurer i ett. Fan man skulle ha blivit konstnär istället för medarbetare på ett multinationellt företag.

Kost-Ö [Dag 7]

Idag har jag provsprungit min nya väg. 60 minuter ren barmark med solen i ögonen ena vägen och stekande i ryggen den andra. Jag drömde mig bort på en klassisk Nytorpsrunda hela tiden och mådde bättre än på länge. I dag fick jag en kall cola i min lunchpåse. Jag vet inte om det är en test för att se om jag faller för frestelsen. Jag föll som för Salma Hayek och svepte i mig colan innan det var försent. Arto och Rautiainen tittade storögt på min lyckliga min och undrade nog vad som stod på.

lördag, mars 18, 2006

Kost-Ö [Dag 6]

Idag har jag inte ätit något överhuvudtaget. Om jag mot all förmodan får någon frukost i morgon kommer det alltså att röra sig om ca: 36 timmar utan mat. Nytting sa Bill onyttigt sa Bull. Det skulle vara intressant i rent studiesyfte att springa en långdistans med såna här förberedelser. Hur långt skulle man orka springa? Förmodligen skulle det bli ett bra fettförbränningspass.

Kost-Ö [Dag 6]

Idag har jag legat på golvet. Jag minns en 6:e kontroll från 1988. Jukola. En svepande sträcka över hängmyrar och ett avslut i negativ terräng. Det var till 100% ett positivt minne.

fredag, mars 17, 2006

Kost-Ö [Dag 5]

Har ni någonsin fått en ispärla mitt i pannna? Med lagen om: "Livets all jävulskhet" hårt hållen i ena handen så känns det som att jag får ta emot en del hårda ispärlor just nu. Allt som kan gå fel på jobbet ön går just nu fel.

Nu är jag jävligt bitter igen...

Kost-Ö [Dag 5]

Efter gårdagen är det ju helt klart att jag inte är i balans. Min ignoreringstaktik mot snön som har gått så bra i 10 dagar rämnade som en oskuld på Ayia Napa. Varför det blev så här vet jag inte riktigt. Hade jag varit hemma i går kväll hade jag spelat 2 timmar tv-spel för att koppla av. Maximo: Old-School-Plattform-Hack-n-Slash-Mayhem. Fast nu är jag ju på ön så jag byggde en väg istället. Eller spelade jag tv-spel? Jag får hemska flashbacks hela tiden fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag vet snart inte om den här ö-vistelsen är på riktigt eller inte.

Tillbaka till vägbygget.
Av metspöt och en gummistövel byggde jag en snöskyffel. Med den skottad jag sen fram en 200 meter lång väg på ön. Hur jag kunde skotta fram en väg på en obebodd ön är i dagsläget okänt. Eller så spelade jag tv-spel, fan vet. Just nu har jag ett stort jävla hjärnspöke som spelar kurragömma med mig.

Tillbaka till vägbygget.
Jag står fast vid det jag sa i går om att nu skall jag enbart springa väg tills att det är så mycket barmark i skogen att jag inte råkar ut för det här igen. Om det skulle vara så att hela den här ö-historien enbart utspelar sig i mitt huvud, vilka är då Arto och Rautiainen? Miniknatarna? Och vem är Båtmannen 1 och Båtmannen 2? Jag får helt enkelt spela med så länge så får vi hoppas att det löser sig. Kanke håller jag på att bli tokig. Galenskap är ju det bästa sättet att koppla av på så man skall inte klaga om det skulle visa sig vara så.

Tillbaka till vägbygget.
I morgon skall jag springa på min nybyggda väg. Varför inte i dag frågar man sig kanske vän av ordningen som ni alla så fint är, vi menar jag, inte ni givetvis. För att jag säger så. Fattar ni?

Tillbaka till vägbygget.
Mmmmmm... Barmark!

torsdag, mars 16, 2006

Kost-Ö [Dag 4]

Idag blev man bjuden på en tvångspermission. Fridfull middag i stugan avbröts av bryskt knackande på dörren. Jag tittade på Arto som tittade på Rautiainen som lungt tuggade vidare på min middagsmacka. Utanför dörren stod Båtmannen och hans för mig nya vän Båtmannen ehh.. Båtmannen 2. Jag fördes i ilfart till kvällens Nattcup och mötte klubbkamrater jag sett för. Minusgraderna kröp neråt och jag hade svårt att koncentrera mig på något överhuvudtaget.

Det 20 man starka starfältet splittrades direkt vid starten. jag kunde efter lite regelrätt hängning, lite felvinklingar och en snygg avslutning stämpla först vid ettan. Åtminstone tror jag att jag var först. Raskt vidare mot tvåan där jag släppte förbi Grudden när vi skulle ut på ett rejält hygge för att få lite spår att gå i. På långsträckan till trean som mätte 1700 meter beslöt jag mig för att få vila benen lite och siktade in mig på en rejäl svartväg. Besvikelsen i mitt ansikte när jag insåg att svartvägen var helt och totalt oplogad lyste upp natten som en skoteroverall på Malmskillnadsgatan. Vart är Sverige på väg när man inte ens kan lite på en hederlig svartväg. Det var den första knäcken i kväll och den tog hårt. Efter det var det som om vinterns alla snöpulsningspass gjorde en kollektiv attack på mitt psyke och när jag gnetet mig fram genom snöklädda berg och snöklädda dalar och snöklädda mossar och snöklädda.. ja ni fattar vinken, så fann jag mig stående i en mosse med snö upp till knäna medans min motivation sökte lyckan på annat håll. Efter att ha stått still i 2 minuter utan att ha fått hjärnan att koppla rätt påbörjade jag en lättare joggtur hemmåt.

45 minuter nebrytning har klargjort en sak för mig. Nu får det fan vara nog med snöpulsningspass. Jag skall hädanefter enbart springa på hårt plogade vägar. Hur detta skall gå till på min lilla skit-ö vet jag inte, men någon snö kommer inte mina träningsskor se röken av mer denna säsong. Fan! Fan! Fan! Hemfärden genomfördes under största tystnad och inte ens mina stugkamraters glada anlete när jag kom hem kunde muntra upp mig. God Natt AspLövet! På alla sätt och vis.

Kvällens insats låg i paritet med arrangörens val av penna för baniritningen.

Kost-Ö [Dag 4]

Jag antar att jag har varit kung i ett tidigare liv, för jag tycker om när Arto och Rautiainen gör vad jag säger till dem. Tyvärr är dom lite tröga för när jag försökte förklara för dom hur en delad smula blir två smulor så ruskade dom bara på huvudet och åt upp dom. Jag blev på bättre humör när jag hörde Båtmannen utanför och fick ett paket tillslängt mig. Jag ropade efter honom.

Hallå Båtmannen! Alla fiskare är idioter, såvida dom inte får fisk då är dom bara äckliga!

Han gav mig en mörk blick och körde fort därifrån allt medans jag skrockade glatt. Bara för att jag är fast här behöver jag inte krypa för dom. I paketet låg det en påse Turkisk peppar. Mums! Finlunch! Visste ni att lakrits både är bra för tänderna och ett bra antivirusmedel. Två till priset av ett så att säga. Jag tror inte att man skall lägga dom i en flaska hembränt dock för då kanske man inte får full effekt. Fast man kan ju få en annan rolig effekt i och för sig.

Kost-Ö [Dag 4]

I dag skiner solen på mig. Frukosten uteblev så det ser ut att bli ett torftigt liv här på ön. Jag hoppas innerligen att man får något i lunchväg annars måste jag nog börja utforska ön efter något ätbart. Man har ju hört skrönor om barrsopor och rötter som skall gå att äta, men vem fan vill tugga på sånt. I kväll kommer mina klubbkamrater springa sista nattcupen. Jag får väl ordna en egen etapp här på ön. Undrar om man skulle kunna få tillgodoräkna sig dom poängen man tar på ön i sammandraget. Jag behöver både 10 poäng och en kort gaffling för en gångs skull. Jag har faktist börjat göra en karta över ön. Den är än så länge väldigt abstrakt för jag har varken penna eller papper så den finns bara i mina tankar. Nu skall jag gå ut och stega in några punkthöjder som ligger en bit bakom min stuga.

onsdag, mars 15, 2006

Kost-Ö [Dag 3]

Jag låtsas inte som att jag har alla svaren, jag låtsas inte ens som att jag har några frågor längre. Vadå? Pratar ni med mig? Jag har förlikat mig med mig själv och min situation. Tydligen skall det bara röra sig om 19 dagar. Piece of cake, a walk in the park, a spit i my face och nema problema liksom. Idag hade jag tagit mera mod till mig och vandrade rätt in på ön. Kupering finns för backträning om jag så önskar. Snö finns det dessutom så man har inte hamnat på någon Robinsson ö precis. Jag såg inte heller idag några tecken på civilisation, om man bortser från en gammal ölburk. Tingsryd hårdmetallburk helt rostfri, hur har det gått till? Jag klättrade upp på toppen av ett berg och såg bara skog på ön. 8 tums plankor i trädformat omgav mig. Jag vet inte vad det jag just sa betyder men jag har alltid tyckt att byggarsnack är grymt maskulint.

Jag antar att dom där hemma har snö också och att alla tävlingar blir inställda. Kanske missar jag inte så mycket av att vara isolerad på denna djävulsö? Kanske är detta min chans att komma in från kanten och i en svepande rörelse dominera H40 klassen? Nu skall jag sätta mig på en sten utanför min stuga och titta på det vackra havet och sedan ta ett djupt andetag och inse hur bra livet egentligen är... Nej, det tycker jag ju inte alls, men ändå.

Kost-Ö [Dag-3]

I natt sov jag som att det inte funnits någon morgondag. När jag vaknade vände jag mig om och somnade om. Jag drömde om siffror. Massa siffror.

4 8 15 16 23 42

tisdag, mars 14, 2006

Kost-Ö [Dag 2]

Strax efter mörkrets inbrott, och på den här ön är det verkligen tal om ett brutalt inbrott, fick jag ett ryck och gick ut för att springa längs med strandkanten med förhoppning att finna någon annan levande människa på ön. Mörkret var så kompakt att det kändes som att springa i en garderob. Utöver vattnet såg jag ingenting som påminde om fastland eller bebodda öar. På min färd såg jag heller ingen bebyggelse eller andra tecken på liv. Efter en längre gastkramande löpning såg jag plötsligt ett ljussken. Jag stannade av och smög försiktigt fram emot något som såg ut som en bebodd stuga. Kunde det vara stuga 1? 20 meter från stugan stannade jag helt och stod stilla och lyssnade. Jag hörde ingenting. Det var en tystnad som inte alls var talande som man brukar säga. Det var tyst, punkt, slut. Sakta, sakta gick jag fram emot dörren och såg på skylten vad det stod. Stuga 2. Jag var tillbaka där jag började. Ett varv runt ön hade tagit 45 minuter och jag var som det verkade alldeles ensam på ön. På dörren hade någon satt fast en lapp medans jag varit borta. På lappen stod det.

"Rädsla är en bra motivator"

När jag kom in i stugan satt Rautiainen på bordet och åt av mina middagsrester. Arto sov sött på min huvudkudde och jag smög ner bredvid honom och kände mig tryggare än på hela träningsrundan.

Kost-Ö [Dag 2]

Jag har ställt in min rekognoceringstur för dagen. Det är rått och kallt både i luften och i mitt sinne. Vem det än är som sköter rulljansen här omkring så är det en hårdbarkad typ, så jag avvaktar lite för att bygga upp mod inför det jag kan tänkas möta. I dag fick jag levererat en sallad till lunch av båtmannen. Jag sa inget där jag stod och tog emot honom och han sa inget heller utan slängde bara en påse med salladen rakt i mitt ansikte. Jag tog upp påsen och gick in för att äta. På vägen från stranden hittade jag ett gammalt vykort som låg fastfruset i snön. Jag lirkade loss det och tog med det in för att ha något att sätta upp på väggen.

Undrar stilla vem Chen är och vart han befinner sig, och om vykortet kom fram till mottagaren innan det dök upp här av alla ställen.

Kost-Ö [Dag 2]

Jag väcktes av snö mot fönstret. Inte för att det lät utan för att det störde något inom mig. På bordet i rummet låg det en apelsin och ett äpple. Jag delade med mig av frukterna till Arto och Rautiainen. Dom fördrog äpplet. På bordet låg det även en karta. Tyvärr ingen orienteringskarta utan en stadskarta över Rånäs. Vad skall det betyda? Rånäskavlen går den 9 april, är den inblandad i detta?

Jag tittar på mitt orakade själv i den lilla spegeln som finns på väggen. Skratta, AspLövet, skratta. Det säger jag åt mig själv varje gång jag står naken framför en spegel.

måndag, mars 13, 2006

Kost-Ö [Dag 1]

Det knackade på dörren. När jag öppnade den samma stod det en matlåda utanför. Ni vet den där metallsorten som pappa hade när man växte upp. Av den eller dom som lämnade lådan och knackade på dörren fanns inga spår. varken synligt eller i snön. Mystiken tätnar. Den halvljumna potatisen med kassler ligger nu i tryggt förvar i magen. Jag skall nu genomlida min första natt på ön. I morgon måste jag nog ta en rekognoceringstur för att se om det finns andra människor och även utforska dom faciliteter som nämndes i brevet.

Undrar vad dom gör där hemma i kväll?
Och hur går det i Prison Break?

Kost-Ö [Dag 1]

Efter min lunchtupplur inventerade jag min stuga. I ett skåp hittade jag ett metspö, en Hemmets Journal från 1983, en kortlek med 43 kort, Mygga, 2 vänsterstövlar samt en rostig morakniv. Jag inser också att rinnande vatten är det enda som finns i födoväg i huset. När jag spanade in under min säng upptäckte jag dessutom 2 små möss som byggt bo i en gammal landstingetfilt. Jag beslöt mig genast för att döpa dom små liven till Arto och Rautiainen. Givetvis för att hedra Legenden som gick bort 2004. Jag ger dom några brödsmulor som blivit kvar från min lunchmacka och känner mig genast lite bättre till mods.

Undrar om jag måste gå ut och leta reda på mat själv eller om det kommer en ny båtleverans snart?

Kost-Ö [Dag 1]

Efter att ha strosat lite i omgivningarna ser jag en båt som svänger in vid strandkanten precis intill min stuga. Jag springer dit men personen som kör båten slänger ett paket in på land och svänger sen runt och kör för fulla motorer därifrån. Jag skriker efter honom. Vem är du? Men får inget svar. Tar upp paketet och går in i stugan fär att undersöka vad det kan innehålla. En smörgås. Ost. Skinka. Sallad. Gurka. Mums. Efter att ha tryckt i mig den lilla mackan lägger jag mig på sängen och stirrar upp i taket. Ådrorna och kvisthålen i takpanelen påminner om en kartbild. Jag gråter en skvätt innan jag somnar.

Kost-Ö [Dag 1]

Idag har jag blivit tvångsuttagen för att intas på Kost-Ö. Jag vet inte vad det betyder men bussresan hit var en skramlig historia och sen fick vi åka sista biten ut till ön i trampbåtar som det stod Costa del Snö på. Jag säger vi men egentligen var det bara jag. Kanske har omgivningen jag? tröttnat på min kosthållning och ville därför skicka mig på en avvänjningsklinik. Dags att rensa kroppen var det sista jag hörde innan en knapphändigt packad konsumpåse med lite ombyteskläder trycktes i min famn.

Det ser i alla fall fint ut här. Jag har fått ett eget hus på norrsidan av ön. Eller hus och hus det är en Friggebod. På en skylt ovanför ytterdörren står det stuga 2. Ni kanske inte tycker att det är så konstigt men jag undrar mest var stuga 1 är. Just nu känns det som att jag är den enda levande människan på ön. På bordet låg det en mandarin och ett brev, som löd.

Välkommen till din vistelse på Kost-Ö. Du har skrivit in dig på en 19-dagars kur och vi önskar dig lycka till. Du får helt fritt ströva runt ön och roa dig bäst du vill och till fullo utnyttja alla faciliteter. Kom ihåg att du är här för din egen skull.

Hälsn Ledningen


Jag skalar mandarinen och stirrar tomt ut över nejden. En fågelinfluensafri mås sitter på en sten och tittar slött på mig.

söndag, mars 12, 2006

H21AL som i Länge

OK Dellens tävling från 1987. Klass H21AL 2
Bak på kartan har jag skrivit:

Trött, trött
Vätska vid 8:an där drack jag 3 muggar
Otroligt seg från 11:an
Orkade knappt stå på benen
Vrickade fötterna hela tiden
97 minuter
OjOj


Ojoj!? Jo jag tackar jag. Jag minns inte att jag skrev detta och jag minns inte tävlingen. Hur som helst måste genomklappningen i loppet gjort intryck på mig den där vårdagen 1987 för jag har i princip aldrig skrivit kommentarer om mina lopp på kartorna. Jag fick stryk med 23 minuter av Hasse Sundqvist från Tullinge. Jag kom 24 av 52 så tydligen var det fler som hade en jobbig dag. Så många lopp man inte minns gör mig lite deppig ibland. Det här lät ju som en tävling man skulle vilja ha med sig in på ålderns höst. Nu mina barnbarn skall ni få höra när Farbror Bengt gick in i väggen en mulen höstdag för 50 år sen skulle man ju kunna börja med. Nu får jag väl ljuga ihop någon historia istället, då kan jag iofs påstå att jag vann tävlingen med 23 minuter.

Matchstraff

Okej, kan den person som skrev föregående inlägg räcka upp handen. Tack, du kan kan gå direkt i skamvrån utan att passera någonting överhuvudtaget. Det är just såna där ointelligenta inlägg som kommer att ta död inte bara på hela bloggscenen utan även på dig själv. Ärthjärna!

suck....

Tomt i whiskeyförrådet. Blogga aldrig på fyllan, I morgon [läs en annan dag] börjar jag ett nytt liv. Det vore så lätt att starta något utan att avbryta det man påbörjat.

lördag, mars 11, 2006

Tre är inte bättre än fyra eller fem.

Alla goda ting är tre brukar dom ju säga men jag vet inte jag. Det finns så mycket klyschor så att skulle man tro på allt skulle man inte våga gå utanför dörren. Ta bara bilden nedan som exempel, där har ju jag 4 goda ting. I Holmenkollen hade Anders Södergren 5 goda mil idag när han vann. Redan där har vi likt MythBusters slagit hål på det talesättet. Det är aldrig försent att bli H40 är dock en sanning som aldrig går ur tiden. H40 världens bästa åldersklass. Givetvis säger jag detta bara för att försäkra mig själv om att det är sant. Egentligen hade jag nog hellre varit en kepsande junior igen som inte ens kännt till ordet "bitterhet"

Nåja, skål mina vänner. Detta är sanna mina ord en bra dag i alla fall. Träning följt av utgång och som en specialbonus så missar man en i raden av tråkiga melodifestivaler. Kan man ha det bättre?

Grymt är bara förnamnet

I dag skulle man kunna klaga på den här envisa vintern som aldrig vill släppa taget men eftersom det bjöds på klarblå himmel och strålande soleken så skiter vi i det. Provlöpning av Grymnatta banorna stod på schemat. Jag tog för mig av H20L banan med 2 extra kontroller inslängda som gav en 10,6 km variant. 121 minuter tog äventyret och det skall erkännas att man får anstränga sig för att kalla skogen löpbar. 30-50 cm snö gjorde att man utan större bommar inte ens var i närheten av 10 min/km. Det behövs nog en rejäl vårattack om det skall bli någon tävling den 31 mars. Det sköna var att jag på vissa vägavsnitt på slutet kände mig fräsch i benen så kanske har vinterns alla snöpass ändå gett bra med grundstyrka.

Curling

Man är en riktig curlingförälder. När Miniknatarna gormar om pannkakor en lördagsmorgon klockan 08,00 ställer man sig pliktskyldigt och steker på lite svenssonlagg. Nu är det iofs så att även AspLövet gillar pannkakor och jag har aldrig sprungit på den kosten förut så det skall bli intressant. Kanske hittar man något som knäcker energybars och Gainomax när det kommer till rå energi. Vi får väl se efter dagens snöpulsningspass i grymma banors spår.

fredag, mars 10, 2006

Gubbvader

Lyssna jävligt noga nu! Jag har bara ett råd till er alla, och det är att ta en lång fokuserad titt på bilden nedan. Vad är det ni ser? Ni ser förhoppningsvis en tragisk historia som jag vill att ni aldrig skall behöva uppleva. Gubbvader är ett helvetes gissel och det önskar jag bara mina fiender, och några såna finns inte så ni står alla på min sida i den här kampen. Det är vi mot gubbvaderna. Vi mot dom där jävlarna som inte vill oss något gott här i världen. Nu vill jag att ni gemensamt inhandlar magnesiumtillskott i morgon. Börjar köra tåhävningar och småstretchar till förbannelse. Det finns inga genvägar till dom perfekta vaderna så ge fan i att fuska. För er som har svårt att greppa allvaret i det jag skriver så vill jag bara säga en sak. Tålamod! Vem fan har tid med tålamod säger ni kanske? Det är tyvärr något som man måste ge sig tid till. Jag ber för er alla att ni inte skall behöva genomlida 6-7 år av tålamod som jag gjort. Dessutom är min tålamodsresa inte klar än. Jag är kanske bara i början på min väg rakt utför, och det är långt kvar till den absoluta botten.

Vi ses där nere om ni inte skärper er.

Jag har svårt att gå

Efter lunchen gick Jag från parkeringen som ligger ca 350 meter söder entren till jobbet. Halvvägs började det spritta i benen och den redan uttänjda steglängden ville inget annat än att springa. Lågskorna slirade i snömodden och jag fick kämpa för att hålla tillbaka en intensiv spurt dom sista 100 metrarna.

Jag har ofta, framförallt av min fru, beskyllts för att gå alldeles för fort. Det är som att jag har en inneboende rastlöshet i kroppen som inte klarar av promenader i maklig takt. Det finns tydligen något där framme som jag så innerligt vill komma fram till, eller så kanske jag har bråttom bort ifrån något, vad vet jag inte.

Detta fenomen är någon som för min del blir ännu tydligare när jag är på väg hem från krogen. Om jag trött och slirig en sen natt skall promenera hem ensam slutar det alltid med att jag springer panikartat hela vägen. Jag har försökt ta upp detta ämne med bekanta för att höra om det finns likasinnade men jag har alltid fått konstiga blickar och nekande svar i retur.

Snälla, visst finns det någon mer på denna planet som lider av detta?

torsdag, mars 09, 2006

Blinka, blinka, blinka

Det största problemet jag hade i kväll var att ögonen hade en tendes att vilja frysa ihop. Jag gissar att det var hög luftfuktighet i kombination med minus 13 grader som ställde till det. Nu var det inte jobbigare än att jag fick blinka lite oftare under kvällens distanspass för att få bukt med det dilemmat. Jag tog inte på mig någon pannlampa i kväll utan lät en intensivt skinande måne vara min vägledare under dom 55 minuter som jag höll mig springande. Jag blandade plogade grusvägar med små skogstigar där det var snöpulsning som bjöds. Benen kändes lätta och min kompanjon Birro tog Jag kanske inte med till himlen men vi tog oss en bra bit på väg i en lika välbefinnande riktning.

Alla som lider av identitetsproblem borde skärpa till sig och bli en i mängden! [Jack Handy]

Makrame Light

Alla som deltagit på en riktig öl-orientering vet att det kan vara en rätt tuff tillställning där snabba löpslingor skall varvas med hastigt intagande av öl. Här ser ni ett gäng juniorer som gör det lite väl lätt för sig när dom enbart sitter still. Amatörer!

Löken

Kommer ni ihåg "Löken"? ja inte Lars "Löken" Lönnkvist alltså för han minns ni säkert alla. Utan den där andra "Löken". Nej, nej inte "47:an Löken" utan den där andra "Löken". För er som minns era ungdomsböcker från 70-80 talet så fanns det en cool kille i Wahlströms bokutbud som hette "Löken". Böckerna var skrivna av Bengt-Åke Cras. I mina tonår slukade jag böcker. Det var Biggles, Tvillingdeckarna, Bröderna Hardy, Löken mfl. Vet inte varför jag kom att tänka på honom. Kanske var det för att den orienterande "Löken" vann Hofbalen 1995 som jag analyserade lite igår när jag satt och bläddra i en av mina kartpärmar. Så tillbaka till den första "Löken" alltså. En legend i sig och som en hel del andra tuffa legender har han haft svårt att hålla sig i sin rätta klass. Det spelar liksom ingen roll att löpare som Löken, Palmis, Jabba, Micke Wehlin, Thomas Asp, Håkan Eriksson osv kliver upp i H35, H40 eller H45 klassen man hittar ändå deras namn högt upp i H21E listan. Hårda grabbar!

1995 gjorde jag hur som helst ett bra lopp i ett klassiskt område. Tyresta By, ett naturreservat nära Stockholm som bjuder på ren vildmark. Visste ni till exempel att Tyresta är ett av de största orörda urskogsområdena utanför fjällregionen? Inte jag heller. Jag fuskade lite och googlade på Tyresta By och hittade en massa intressanta fakta om området. Det är kanske tur att dom är restriktiva med att tillåta arrangemang i området så att det förblir ostört och mytomspunnet. Jag blir lite nostalgisk när jag ser alla mina sträcktider inskrivna på kartan. Casioklockan fick jobba hårt på den tiden. Bra lopp AspLövet. Jag vet!

Startpunkt

I går fick jag det nya Orienteringsmagasinet med namnet Startpunkt i posten. Fint format, schysst papperskvalitet men...

Meh!

onsdag, mars 08, 2006

Camouflage


AspLövet - Omöjlig att hänga på för ingen ser honom. Finns han? Var är han? Ni ser honom aldrig och ni tror att ni klarat er tills att resultatlistan avslöjar den brutala sanningen. Först eller sist? Vem vet, jag var inte där och inte AspLövet heller, eller?

Inte nu men kanske snart.

Jag har, som svamlat om tidigare, behov av en ny klocka som är lite mer representativ än min gamla Casio. I min vilda (nåja) jakt på något som ser både bra och coolt ut har jag mest fastnat för klockor som kostar skjortan, och då snackar vi inte om några ostrukna skjortor från HM precis. Jag hittade bland annat en cool konceptklocka som i framtiden kanske kan passa som träningsklocka. Minimal vikt med frågetecken hur den hålls kvar på armen när man skall grisa igenom ett tätt grönområde eller dyker ner med armen i ett blött kärr. Förmodligen inget som min plånbok är kompatibelt med tyvärr.

Vintern rasar ut?

Hoppla Hoppla, vad skådar mitt norra öga, det är mitt högra öga om ni undrar. En liten antydan till plusgrader i antågande om man skall tro en av våra kvällstidningar. Det gäller bara att överleva den här veckan och sen kanske det blir vårkänning. Kvällstidningarna som ju alltid har en nyanserad och objektiv syn på allt kan väl inte ha fel?

Oväntade besökare

Det senaste dygnet har jag fått in två st besökare som kommit hit via sökmotorer efter att ha sökt på "nakenkalender". Jag gissar att dom blev rätt besvikna, det skulle jag ha blivit i alla fall. Kanske skulle man lägga upp lite utmanande bilder på sig själv iförd ett par trasiga långkalsonger och en väl sönderriven nylonblus i stl XS. Detta givetvis i rent avskräckande syfte. Man måste dock kalkulera med risken att det finns nog en och annan man eller kvinna där ute som går i gång till 100% på såna bilder. Man kanske får en alldels egen stalker på halsen om man börjar vandra på den släpstigen. Jag tror att jag passar.

tisdag, mars 07, 2006

3-2-1-1-2-3-3-2-1

Bitande vinterkyla i kinderna under kamp mot klubbkamrater som visar oväntat sprittande form. Jag andas in den kalla luften i lungorna och känner vaderna stelna till i samma takt som våra steg ljuder mot den plogade gångvägen. Nu slutar vi dikta och konstaterar att kvällens intervaller, i den sekvens ni kan se i rubriken, endast avlöstes av den minutlånga vilan. 45 minuter vinterträning som som innebar ett missat träningspass för dom klubbkamrater som höll sig hemma. +1 till oss, tack för det!

Nu skall jag stryka skjortor. Mitt liv vänder skjortan efter motvinden och jag är rätt nöjd med mig själv.

Jag är en Lämmel, repetera efter mig, Jag är en Lämmel

Satt och funderade på hur lätt man fastnar i ett inrutat mönster i sitt liv. Samma gamla klagosång om livets vedermödor upprepas som en gammal sliten vinylskiva, snö och sprint någon? Samma gamla maträtter väljs på restaurangbesöken och samma gamla träningsrundor nöts till förbannelse. Man fastnar i soffan hemma svärandes över sinnesslöa tv-program och man undrar varför det aldrig händer något roligt i vardagen. Man är kort och gott som en enkelspårig Lämmel som följer mainstreamflocken. Full fart mot stupet!! Idag skall jag göra någonting annorlunda. Efter träningen skall jag inte titta på skit-tv, Jag ska... jag ska.. hmm... Jag ska stryka skjortor. HA! Se där!! Någonting som Asplövet inte gör varje år. Vad säger du nu då din gamla vardagslunk?

Varför inte roa dig med att spela lite Lemmings för att se hur rätt jag har?

Alla andra får....

Jag
vill
också
springa
orientering
nu

Man bor i fel världsdel....

måndag, mars 06, 2006

Intällda tävlingar är bra tävlingar

Tänk om det skulle vara snökaos ända in i maj och alla tävlingar blev inställda. Det vore ju kanon, för då skulle jag få vara med om den första vårsäsongen på länge där jag inte tvingas avstå tävlingar pga skador. Mera snö och kyla är alltså det optimala för mig. Idag noterade jag att Stockholms Ultralång-DM som skulle ha gått den 19 mars är inställt. Den tävlingen var jag anmäld till och jag kan bara kort konstatera att det glädjer mig att jag slipper. Att tävla i snö är ungefär lika kul som att genomlida en lördagskväll med melodifestivalen på tv utan en droppe alkohol som bedövningsmedel. Det förtar ju liksom hela grundidén men orientering om det är snö på marken. Visst kan man genomföra tävlingar med gemensam start men det blir ju återigen ändå bara en löpare, den stackare som är först, som får göra det intressanta orienterandet. Alla andra i fårskocken följer slaviskt det/dom spår som finns och man skulle lika gärna kunna kalla det terränglöpning i snömiljö.

Nu hoppas vi alltså på en segdragen vinter och en bortfintad vår. Svisch Svosch och snön försvinner den 3 maj är min gissning.

En bruten svit

Jag har en uppbruten svit när det kommer till Jukola. Min debut avklarades 1984 i Vierumäki och jag har sedan dess lyckats deltaga på dom flesta Jukola. Totalt har jag sprungit 18 Jukola och utöver dom varit med som coach 2 år, 1990 + 2001. 20 resor och ingen tillstymmelse till avmattning i dragningskraft från min sida. Jag har missat 2 år helt, 1989 + 2005. Varför är jag så jäkla nöjd över det här då? Jag vet inte riktigt, kanske är det dom Finska generna i mig som lockas eller så är det bara världens största och bästa budkavle på alla sätt och vis. Inget ont om Tiomila men det är kallt och mörkt medans Jukola är varmt och mysigt. Tittar jag på dom 4 år jag inte sprungit så har det i terrängväg varit typisk Finsk urskog så jag har inte missat något väsentligt men nog fasiken svider det ändå. Egentligen borde jag ha haft 22 fina år i sviten men med min kroppshistorik får man väl vara nöjd med dom år man fått.Spana in åren jag missat på bilderna. Same old same old men ändå inte liksom. Jag och Jukola vi är ju som chorizo och räksalladen.

Varför fick jag då denna abstinens-svada över Jukola helt plötsligt? Kanske var jag sugen på en fet makkara med stark senap. Kanske längtade jag till den tryckanda värmeböljan vi hade 1992 i Virolahti. Eller så är jag innerst inne orolig över att jag sprungit mitt sista Jukola. Hur det blir i år får framtiden utvisa, men det finns ett litet aber i det hela. Om jag nu skulle vara funktionsduglig och samtidigt önskvärd av UK (Jag vet, 2 omöjliga saker att kombinera i AspLövets lilla liv) till något lag så stöter jag på ett litet problem. Eftersom jag fått det stora nöjet att åka ner till Tyskland och se en VM-match i fotboll så krockar dessa arrangemang lite grann. Mitt plan landar sent på fredagskvällen samma helg som det är Jukola. Nu är det väl iofs inte svårare än att jag tar dagsbåten på lördagen och ansluter på lördagskvällen. Tack och lov så går Jukola i närheten av Åbo så det är ingen resa att tala om. Snacka om att man skulle kunna få en Superweekend. Men nu är det ju som alltid mina gubbvader som bestämmer i hushållet. Mina vader belongs to the "Dark side" :-)

söndag, mars 05, 2006

Världens bästa 40-års present


Idag, nästan exakt 6 månader före min 40-års dag överraskade min fru (världens bästa), mina föräldrar (världens bästa) samt mina svärföräldrar (världens bästa) mig med en för tidig 40-års present. Jag serverades 4 kryptiska kuvert med rebusar och omöjliga ledtrådar där kontentan av det hela var att Jag tillsammans med min fru och min svärfar skall flyga till Berlin i mitten av juni för att kolla in matchen Sverige-Paraguay i VM slutspelet. 2 hotellnätter, Tysk öl, flottiga bratwurstar, Svenska fotbollströjor, 66,000 på läktarn och karnevalstämning.

ÅÅÅÅH iiin med bollen i mål.. ÅÅÅÅH iiin med bollen i mål.. ÅÅÅÅH iiin med bollen i mål.. ÅÅÅÅH iiin med bollen i mål.. ÅÅÅÅH iiin med bollen i mål..

Kan man få en bättre present? Snacka om "Once in a lifetime event" Det hela har ännu inte sjunkit in ordentligt men satan i gatan, för att inte ta i med för hårda ord, vad kul. Nu måste jag inhandla det megastora Sverige-kitet. Matchtröja, keps, peruk, vikingahjälm, flaggor, you name it!! Allt skall jag ha!!

WOOOOHOOOO!!

Det är skönt att bli trött.

Nu har man soffledes avverkat Vasaloppet och det är lika skönt att se andra bli helt slutkörda som att själv få bli trött. Min skidkarriär slutade i junioråldern och jag har sedan dess knappt stått på lagg vilket inneburit att såna här långlopp aldrig legat för mig. I löpväg har alltid kroppen sagt ifrån så Fjällorienteringar och andra tuffa utmaningar har jag bara fått torrsukta efter. Tur då att jag fått tömma kroppen på allt i resursväg med hjälp av mountainbikeåkning. Många långa träningspass var jag med på under åren 2000-2003. Efter det har tyvärr andra saker kommit i vägen så jag har inte cyklat så mycket som jag önskat. Jag har även hankat mig runt 2 st tävlingslopp, båda lika kämpiga. Debuten gjordes 2001 på 08XC. Jag minns än i dag den kramp och ångest som jag tampades mot och med hela vägen in på Stockholm Stadion. Så för att vara lite nostalgisk bjuder jag mig själv på lite skåpmat från Garys Vänners arkiv.


Lördag 22 september 2001

Man skulle kunna dela in mitt lopp i tre delar. Glädje - Smärta - Koma.

[Glädje]
1200 entusiastiska MTB åkare står uppställda på en parkering strax utanför Arlanda. För min del är det premiär vad gäller MTB tävling så trots att jag bara ser det som en kul grej är det ändå lite nervöst. Funderar på om man kommer att bli hjälplöst sist redan från början eller ifall man inte skall orka runt. Speakern meddelar att man in i det sista har fått göra om banan så att nu skall den mäta 120 km.

Starten går och vi rullar iväg på snabbtrampade asfaltsvägar. Vi har inga problem att hålla ihop gruppen. Jag, Teddan, Dalis och Jonas hittar en bra rytm om än kanske lite för hög. Vi ligger och kör i 37-38 km/h men trots detta så svischar det förbi cyklister i en strid ström utanför oss. Vi hade iofs stått långt fram i startfältet (tack vare tidig anmälan) så det är inte förvånande att det finns många bra cyklister bakom i starten (bla körde Bröderna Andersson om oss tidigt)

Det är mycket asfalt och grusvägar i början. Dom korta partier med skogsstigar som vi kommer fram till stoppar upp körningen och det blir köbildning. Jag provar att lägga mig ner i geggan på ett ställe och konstaterar att det är mjukt och fint i backen. Efter några mil börjar Teddan känna smärtor i nedre delen av ryggen, Dalis är seg och Jonas försvinner ifrån oss i ett skogsparti. Vid Kårsta är den första mat/vätske kontrollen. Dalis väljer att stanna för att fylla på men brorsan och jag som har vätskeryggsäckar väljer att rulla vidare. Vi trampar förbi det underbara Ekskogen-Löt partiet och under E18 för att svänga söderut mot Domarudden. Teddan som har tilltagande trötthet och smärtor i ryggen säger åt mig att jag kan köra iväg eftersom han funderar på att kliva av vid Domarudden.

Jag är förvånansvärt pigg i benen och hittar en bra rygg att ligga bakom. Vi kör förbi långa klungor av cyklister och solen lyser i ansiktet. Ser på mätaren att snittfarten är bra och att det såhär långt har gått över förväntan. Innan Domarudden kommer vi in på några fina småstigar och plötsligt står Beeran & Mickis i skogen och hejar fram en. Får höra att jag är några minuter efter Jonas. Jag stannar som hastigast till för att fylla på mera vatten i ryggsäcken. Någon i publiken ropar att vi är 33 minuter efter täten, detta efter att nästan halva loppet har klarats av. Börjar fundera på drömtider och hur kul andra halvan skall bli....

[Smärta]
Direkt efter Domarudden byter loppet skepnad. Från att ha varit smöråkning (alldeles för mycket asfalt/grusvägar faktist) bjuds det på riktiga bröt-stigar med gegga, sten och rötter. Långa bitar är det en enda lång kö av deltagare som bär och lyfter sina cyklar. Genom Åkersberga bjuds det på leriga stigar, tunga gärden och korta partier av vägar. Jag börjar känna tröttheten komma och lite krampkänning i låren. Kommer fram till Stava och trycker i mig lite Maxim Gel. Vi svänger norrut och cyklar först på steniga grusvägar men dom byts strax ut mot en lång träningsbana för travhästar. Underlaget är sugande sand och låren stumnar allt mer bort.

Partiet från ca: 70km fram till Väsjöbackens 100km är faktist ett enda töcken i min skalle både under loppet och efter loppet. Det är långa partier av stigar där jag är tvungen att gå, men överlag var det förmodligen det bästa MTB partiet på hela banan. Jag hade dock inte läge att uppskatta det just då bara ;-) Från 75 km och till toppen på Väsjöbacken har jag kramp i både främre och bakre låren. Jag får ett otal gånger (20-30) stanna för att kliva av cykeln. Problemet var bara att om jag försökte stretcha bakre lårmuskeln drog den främre ihop sig och tvärtom. Det blev mest att skaka på benen och försöka slå lite på dom för att det skulle släppa. Börjar misstänka att det är saltbrist som är orsaken, eftersom jag har druckit mycket och även behövt ta pisspauser så borde det inte vara vätskebrist. På ett ställe bjuds det på underbara bergshällar att cykla på, men jag har svårt att hålla någon fart så det blr mycket glidande och bromsande.

Innan start hade jag bedömt att det skulle vara 80-85 km till Väsjöbacken. Jag vet även att det skall komma en matkontroll före det. Ingen av dessa dyker upp. Vid ett ställe när jag stannar för att skaka bort krampen frågar jag en arrangör som står i närheten hur långt det är till Väsjöbacken. Han tittar på sin karta och säger 4 km. Märkligt tänkte jag eftersom vi ännu inte kommit till kontrollen före men blir lite piggare av hans ord. Efter 2 km dyker kontrollen upp men eftersom jag i detta läge har beslutat mig för att bryta vid Väsjöbacken så struntar jag i att köa för vatten och bananer utan rullar bara vidare. Nu skulle det visa sig att Väsjöbacken är ytterligare en dryg mil bort så det var en hemsk resa fram dit med tilltagande kramp och vinglig färd på stigar som normalt skulle ha gett ett stort leende på mitt ansikte.

Precis innan den långa Väsjöbacken skall ta sin början är jag tvungen att kliva av för att skaka bort krampen, jag sätter mig upp på cykeln och har bara en tanke i huvudet. Cykla hela vägen, sen får du bryta på toppen. Halvvägs dyker det upp en massa vänner och min flickvän som entusiastiskt hejar på. Jag lyckas inte med en min visa dom att jag uppskattar att dom finns där (förlåt) utan stirrar tomt framåt och på en väldigt lätt klinga så trampar jag vidare mot toppen. Annelie springer bredvid hela vägen och skriker något i mitt öra. Hör inte vad hon säger men jag känner mig som en deltagare i Tour de France med fanatisk publik som springer bredvid. Väl på toppen ramlar jag av cykeln och flämtar fram till Annelie att det inte går längre. Kramp i 3 mil har sugit ut all fysisk och psykisk styrka som jag överhuvudtaget haft. Detta är nu något som Annelie inte kan acceptera utan hon vrålar i mitt öra att jag inte kan ge upp nu! Hon servar mig med saltgurka, vatten, massage och peppar mig så envist att jag till slut går med på att kämpa vidare. Fyller på vatten, sveper en RedBull innan jag med stela ben kastar mig utför slalombacken. Underbaraste partiet på hela banan ;-)

[Koma]
Är nu övertygad om att det bara är 20 km lättåkt kvar. Stöter dock på en jobbig backe direkt innan det blir elljusspårskörning fram till Rösjön. Får svänga runt några joggare som vägrar att ge plats men annars känns det avsevärt bättre i benen vilket nog bekräftar mina teorier om saltbrist. Ner mot Edsviken börjar den långa dagen ta ut sin rätt och det är mer monotont trampande än något som kan kallas fart. Tyvärr går inte banan längs med vattnet utan vi svänger upp bland alla villor i miljonkronors klassen och får kämpa med backar upp och backar ner. Stirrar oroat på min tripmätare som närmar sig 120 utan att vi kommit fram till Bergshamra. Vid sista matkontrollen (Ulriksdals slott) frågar jag arrangörerna hur långt det är kvar, utan att stanna. 1 mil hör jag någon säga och min trötta skalle har svårt att greppa vidden av dom orden.

Under broarna vid Bergshamra där vi svänger ner på fina stigar längs med sjön. Plötsligt kommer jag ifatt tre åkare som står rådvilla i en stigförgrening. Det syns ingen spårmarkering och stigen som är lätt grusad avslöjar inte mycket var vi borde åka. Ingen orkar ta något beslut först men efter en stund sticker en kille till höger (uppför en backe) medans en annan följer stigen som går längs vattnet. Vi som är kvar tvekar en stund innan vi väljer stigen längs med vattnet (vad gör man inte för att slippa en backe i detta läge) Efter ett tag hittar vi en snitsel som bevis på att vi är på rätt väg. Plötsligt uppenbarar sig en kort, smal, brant backe med en skarp högersväng längst ner. I svängen bromsar jag för att inte köra av stigen men då har plötsligt underlaget gått över i blöt asfalt vilket gör att bakdäcket sticker iväg och jag faller graciöst ut i grässluttningen nedanför. Direkt efter mig kommer en annan åkare som får problem och det slutar med att han kör rätt på mig där jag ligger och flyger stilfullt över mig. Båda tittar snabbt upp ur gräset för att försäkra sig om att den andra är OK. Trötta och stela tar vi oss upp och konstaterar att både kroppar och cyklar har överlevt fallet.

Dom sista kilometrarna in mot Stockholm stadion via Frescati avslutades i ett mediokert tempo och jag blir omåkt av några stycken utan att kunna svara upp. Plötsligt uppenbarar sig Stadion som en hägring i öknen och jag svänger trött men lycklig in genom Olympia porten. Som av ett ödets nyck så drar nationalsången igång just som jag svänger in i stadion och med ett stelt leende så åker jag dom sista metrarna (totalt 126,7 km på min mätare) imål. 6 tim 42 minuter och 5sekunder tog den långa resan. Dock fick jag inte nöjet att glida in på tartanbanan utan det var en sugande sörja av sten och grus som låg utlagt. (Inför Speedway VM) Även här hade jag en entusiastisk hejarklack som pushade mig dom sista skälvande metrarna (Tack!) Träffar Jonas utanför stadion och vi tar för oss av den underbara pastasalladen där vi samspråkar lite med Håkan Dahlgren som även han deltog i sitt först MTB lopp. Som kuriosa på denna långa dag så skulle jag köpa en 08XC tröja. När jag stod där och skulle betala dom 50:- som tävlande bara behövde betala undrade killarna om jag verkligen hade cyklat loppet. Jag tittade på mig själv med allt vad det innebar av totalt nergeggade kläder och ett förmodligen apatiskt uttryck i ansiktet och undrade hur man skulle se ut för att slippa den frågan?

En trött men mycket nöjd AspLövet

lördag, mars 04, 2006

Sponsor sökes

Jag är nog innerst inne en sån där matralist.... meterliast... materielist.. äsch.. ni vet en sån där som går igång på att alltid köpa dyra och ofta onödiga grejor. Efter ett oräkneligt antal skadeår har mitt ol-material börjat falla i bitar. Pannlampan som jag nämnt tidigare har gett upp. Mina VJ Twister har säkert 10 år på nacken och har torkat ihop totalt pga för lite användande. Mina Sarva har ännu fler år på nacken och kan knappt kallads skor längre. Jag får köra utan innersula i dom för att tårna skall få plats. Med dessa har jag tvingat mig igenom vinterns nattcuper så tårna har mått bättre sanna minna ord. Vad gäller kompasser så har jag sedan början av 90-talet använt samma Moscow-dosa hela tiden. Den har nu börjat bete sig som en senildement, sönderknarkad asbestsanerare. Vad innebär då detta?

Jag behöver investera i en ny pannlampa, ett par nya orienteringsskor, ett par nya Sarva (eller liknande) samt en ny fräsch fungerande kompass. Vad detta kalas kommer gå loss på kan jag gissa men fan vet om jag har råd. Kanske är det smartare att iskallt vänta in mina återkommande vadproblem och på så sätt kunns skita i inköp av detta. Eller så får jag söka sponsorer. Undrar om man kan få sponsorer utan att ha presterat något historiskt och utan att lova något som helst i resultatväg?

Finnes:
Skadedrabbad motionär som sett sina bästa dagar. Kan under vinterhalvåret verka lovande men är under övriga delen av året en enda stor besvikelse. Det är så 1980 att satsa på vinnare, häng med i tiden och adoptera en bitter 40-åring som kräver mycket och levererar lite. Hans motta är: "Det är roligare att säga Nej än att säga Ja". Slå till nu så får du får 2 st andra H40-löpare från samma klubb på köpet.

Förlåt

Ungefär i samma veva som jag drog igång min "hata-snö" kampanj så satte vintern igång på allvar och nu är den värre än någonsin. Jag vet inte om det var Gud, Kung Bore eller Pohlman som retade upp sig på mig men någon verkar det ha varit. Jag får väl helt enkelt be om ursäkt och göra avbön. Förlåt. Jag älskar vintern och ni behöver inte bevisa dess storhet mer nu tack. Jag älskar snö, det är säkert. Jag kan köra några nakenrullningar och blandade småhopp i snön utanför porten om det är det som krävs för att få våren på plats.

Om jag har sagt att jag snöpulsat tidigare i år så tar jag tillbaka det. Idag handlade det verkligen om snöpulsning på allvar. Mer än ofta stod man med snö över knäna när man kämpade sig igenom säsongens sista Macho Man Contest. 10 km för dagen avverkades på dryga 90 minuter. Ibland var det så tungt att man bara ville sätta sig ner men jag kämpade emot den känslan och tog mig runt. 166,8 km på vinterns 14 etapper blev det. Det längsta resultatet jag haft under dom 9 år som MMC arrangerats. Man skall inte klaga med ett sånt resultat i bagaget inför våren, om den nu dyker upp det vill säga. Nu skall det bli intressant att se hur kroppen fungerar när träningarna blir kortare och förhoppningsvis lite snabbare.

fredag, mars 03, 2006

Pannlampsprojektet

Pannlampan kvaddade ju igår och nu har jag gjort en genomgång av vad som är trasigt och vad som kanske kan gå att laga. Resårbandsremmarna är helt skrumpna och uttänjda. Plasten på själva fästet är sprucket på flera ställen och plastskyddet till reflektorn sitter löst eftersom gummilisten som skall hålla den på plats är sliten och uttänjd. Nu måste jag alltså ta det tunga beslutet om jag skall hosta upp 1000 bagis för en ny lampa/huvudställning eller försöka få denna att klara sig x antal lopp till. Provade att förankra huvudställningen på huvudet med hjälp av tejp som ni ser på bilden, men man får ett relativt stelt läge i hela ansiktet med denna metod. Så frågan är alltså nu ekonomi vs komfort. Om 2 veckor går sista nattcupen och efter det kanske det bara är Tiomila där lampan behövs i år. Iofs kommer det fler säsonger så man kanske inte skall titta så kortsiktigt. Jag kommer dock inte köpa någon lampa oprovad för den jag har köptes för minst 15 år sen så jag har lite taskig koll på vad som finns på marknaden just nu. Någon 8000:- lampa från Lupine blir det dock inte tal om. Tänk vad många tv-spel jag kan köpa för dom pengarna. nääe, det får bli en halvskaplig fattigmansmodell. Dagens I-landsproblem står jag inför hur som helst.

Hmmm.. jag kanske skulle prova att sova med lampan och tejpningen för att se hur det håller?

Fågelinfluensan är bra!

Ja.
Herre.
Jävlar.
Nu.
Vräker.
Snön.
Ner.


Tur att man har gjort en 180 graders vändning i sin inställning till den här vintern annars hade man kanske gjort något överilat. Nu börjar det ju även hagla in tävlingar från södra Sverige som ställs in och snart har vi vårstoppet på halsen. Den lilla slotten som snart finns kvar att tävla på är inte mer än 1 månad. Finns det en enda sak som SOFT borde jobba med så är det att förlänga tävlinsgsäsongen. Det kan ju inte vara vettigt att vi bara skall få ha drygt 1 månad på oss och sen vänta i 4 månader på höstsäsongen. Inte fan ställer vi till någon skada i skogen med vanliga tävlingar. Snart har väl dock alla fåglar dött av fågelinfluensan så då kan vi ju ha det som ett starkt motargument om dom sätter sig på tvären i förhandlingarna.

En död fågel gynnar oss, inga tårar spills här.

Vilken backe?

Noterar något märkligt. Jag har i alla mina orienteringsår kallat området som gårdagens nattcup besökte för Pinnbacken. Men nu ser jag ju på kartan att den där heter Pinbacken. Har jag gått omkring alla dessa år och haft fel och ingen har rättat mitt uttal? En Googlesökning och sen en till Googlesökning ger inte direkt något svar på frågan. Förvirring råder i Sigtuna kommun tydligen. Jag skulle dock säga att efter gårdagen passar Pinbacken bättre. Vi tar det.

torsdag, mars 02, 2006

Ajajajaj

Fyttihelvete vad jag har ont i vaderna. Kan man få träningsvärk redan under ett träningspass? För mig kändes det så. Vaderna som var slitna efter lördagens asfaltslöpning hade nog inte återhämtat sig och redan på väg mot 5:an kände jag att dom var stela och ömma. Nog gnällt om det nu. Kvällens Nattcup blev en segsliten historia för mig. 67 minuter på 6,9 km hela 17 minuter efter segraren. Min placering kan kategoriseras som "långt bak i ledet" Den gladde inte mycket, men med max 2 minuters bom kunde jag i kväll inte ha gjort så mycket mer. Varför gick det då så här resultatmässigt?

1. Jag fick för lång bana
2. Dom andra fick för korta banor
3. Jag sprang för sakta

Tyvärr är nog det mest korrekta svaret på frågan nr. 3

Dom problem jag hade under loppet var vid 2:an då jag läste det som att jag skulle ha en höjd på åsen men efter lite vimsande fram och tillbaka utan tillstymmelse till höjd insåg jag att det var en grop som krävdes. Nästa stora problem uppstod vid 12:an då pannlampan fastnade i en gren och huvudställningen gick sönder. jag fick efter det springa med lampan i handen och det var nog det som till största delen gjorde att jag bommade 15:e för jag sprang tätt intill kontrollen 2 gånger innan jag fick den till slut. Förövrigt var det måttlig fart i spårade spår som var kvällens melodi. Min kompasskurs pekade dit dom före mig sprungit så jag tog mest rygg på spåren. Ibland var jag ensam, ibland hade jag sällskap. Allt som allt en alldeles vanlig, om än jobbig, Nattcup en vintrig torsdagskväll. Nu är jag trött så trött att jag knappt orkar gå och lägga mig.

Fel fokus

Så där, nu har jag skakat av mig all negativitet som den här segdragna vintern innebär. Insåg att jag hamnat i en ond spiral som likt en isborr bara var på väg åt ett håll. Det var nog heller inte varmare där nere, trots att vissa skulle påstå motsatsen. Nu skall jag totalt ignorera vädret, fokusera på mera träning och att ha roligt. Kul satan skall jag ha med börjar precis här och nu.

When snow is coming your way, you're in the wrong lane.

Säsongstypisk klädsel

onsdag, mars 01, 2006

Besvikelse

Danmark bjöd på snålblåst, nollgradigt och ett tunnt snötäcke. Av vm-förberedelserna såg jag inget och Tuborgen höll sig undan. Inte fan blev man gladare av det besöket. Jag hoppas att jag i morgon vaknar på en bättre sida och kan samla ihop tillräckligt med mod för att springa Nattcupen på kvällen. Just nu sitter jag framför datorn med tjock tröja och raggsockor på fötterna. Inte för att vi har det kallt hemma men jag fryser inombords.

Barmarksjakt

Nu krävs drastiska åtgärder, jag måste få se lite barmark för att få motivationen tillbaka för nu vräker snön ner utanför mitt fönster. Man kanske skulle bege sig utomlands. Hmm... Jag kör sten-sax-påse och ser vart jag hamnar.

Sten
Sten

Sax
Påse

Sten
Sax

Sax
Sax

Påse
Sten

3-0, Se där, Danmark. Kanske inte optimalt tyvärr, risken är att dom har snö i drivor. Får väl hoppas att man kan få lite pre-vm vibbar om inte något annat. För nu borde dom väl ha dragit igång det stora pr-maskineriet så man lär väl se affischer över hela Danmark om orienterings-vm, eller?

-Du, Perikles, hvornaar smager en Tuborg bedst?