torsdag, januari 31, 2008

Jag trampar i brist på annat.

Idag rörde jag lite på mig igen och det är nästan, men bara nästan, som jag skulle kalla det träning. 90 minuter på träningscykeln blev det men som vanligt, för att spara på knäna, väldigt lågt motstånd. Jag blev i alla fall svettig och roade mig med att titta på tv. "Du blir vad du äter". Vilket jävla fett program. Inte ens jag skulle platsa där även om hela spegelbilden wobblar när jag står och skakar mig naken framför spegeln.

Imorgon är det förresten invägning i min "Fettjakt". Fast bara en radiokontroll då riktiga tävlingen pågår till 1 juni. Jag har ju egentligen dragit igång den för att få en slimmad trupp till Jukola men för att visa upp god vilja så ställde jag upp själv också. Jag var ju faktist lite elak måste jag erkänna eftersom jag startade tävlingen den 1 december. Jag gissar att det inte direkt blev svältföda för gubbarna över jul och nyår. Nåja. Min gissning är att jag själv har gått ner 1,5 kg. Vi får väl se om jag får rätt imorgon.

2005 goes 1975

Meh! Meh! Suck....

2005 goes 1955

AspLövet är uttråkad HÖR NI DET!! UTTRÅKAD!! Å de grövsta! Hjälp?

tisdag, januari 29, 2008

Kartkontakt eller inte?

Jag tog en rask 50 minuters promenad idag på lunchen och kände på vinterns vårvindar friska. Jag mötte 2 gubbar på turen och båda hälsade glatt och igenkännande trots att vi aldrig träffats förr. Jag förstod då att jag är bara ett par stavar och en dålig pension från sanningen. När jag skakat av mig dom olustkänslorna funderade jag på det här med Thierry Gueorgious orienteringsteknik. Det har ju slagits upp rätt stort hur han sållar bort detaljer i sin framfart. Ni vet hur det verkar. En 2 kilometers sträcka i skitsvår terräng och Thierry släpper all kartkontakt i 1,5 km och läser in sig på en diffus hjälpkurvshöjd som han bestämt sig för ett par sträckor tidigare. Och det är mycket möjligt att det är så han orienterar. Jag vill inte ta något från Thierry för han är ju utan tvekan världens nästbästa orienterare men jag kan inte sluta fundera på om inte detta fått lite väl extrem uppmärksamhet. Jag vill minnas att vi på min tid kallade just den här tekniken för "grovorientering fram till sista säkra". Vilket bara bevisar att vi var bättre redan på den tiden än vad vi själva anade.

Själv har jag aldrig varit så extrem i min orientering. Är man tillräckligt duktig tappar man ingen tid på att läsa av lite extra punkter på vägen tror jag. För visst är det väl så att vi håller på med orientering för att vi tycker att kartan är världens bästa redskap och om vi nu ska strunta i allt som finns på den och bara springa utan kartkontakt kan vi väl lika gärna börja med terränglöpning allihop. Här nedanför ser ni kartan från Stockholms klassiska-DM 1990. Vi var hela 127 st som inte fick plats i Mästerskapsklassen. Som ni ser sållar inte jag bort något utan visar allt som jag hade med i beräkningarna när jag sprang och även lite som inte fanns med i beräkningarna, men vad fan! Det är ju en schysst karta!

Inget tävlande 2008

Eftersom jag yppade en målsättning om att köra ett mountainbikelopp i år för att överhuvudtaget ha något att se fram emot så blir ju steget därifrån inte långt till konkreta förslag. Efter lite grävande på röriga cykelsajter så hittade jag dessa två.

Kolmårdsbiken 10 maj. 60 km MTB, banbeskrivningen lyder. "Terrängen är typisk Kolmårdsterräng, småkuperad, vacker och ganska tuff. Banorna bjuder på fin variation med en stor andel på slingrande skogsstigar" Eftersom jag vet hur fantastisk orienteringsterräng det är där nere så kan inte upplevelsen bli annat än euforisk.

Lida Loop 8 juni. 65 km MTB, banbeskrivningen lyder. "Terrängen är typisk Södertörnsterräng, småkuperad, vacker och ganska tuff. Banan bjuder på fin variation med den övervägande delen på slingrande skogsstigar och motionsspår, men den innehåller också ett antal intressanta mer tekniska partier såväl som vägavsnitt" Eftersom jag vet hur fantastisk orienteringsterräng det är där nere så kan inte upplevelsen bli annat än euforisk.

Man behöver nog inte vara hjärnkirurg för att se vad AspLövet letar efter här i livet. Cyklingen är bara ett substitut som används för att komma ut i underskön orienteringsterräng. Det viktiga i detta läge är att bli trött i en välbekant och kär miljö. Just Lida Loop hade jag ju tänkt köra redan förra året men som alltid när jag planerar saker så vill min kropp något helt annorlunda. Den stänger ner alla vitala funktioner både psykiskt och fysiskt. Därför vågar jag inte tro att jag kommer delta på någon av dessa mtb-tävlingar. Om jag nu inte lurar min kropp att tro något annat och på så sätt kunna göra tvärtom.

Hmmm.. lura min kropp!?

HÖRRUDU ASPLÖVET! DOM HÄR MTB-TÄVLINGARNA SOM DU SNACKAT LITE LÖST OM. VI TAR OCH SKITER I DOM VA? JAPP, SÅ GÖR VI. INGET TÄVLANDE ÖVERHUVUDTAGET 2008. HÖR DU DET ASPLÖVET? BRA! DÅ ÄR DET SPIKAT.




psst.. tror ni att jag går på det där?

måndag, januari 28, 2008

Träning som ger mål

Normalt när jag sitter på träningscykeln sätter jag på tv´n för att få tiden att gå fortare än mina hjärnspöken. Idag gjorde jag något helt annat. Jag blundade. 60 minuter där jag lät mina tankar vandra iväg med mig. Till bättre platser. Långt bort. Jag mindes skogspartier där jag låtat mina ben flyga fram för länge sen. Uråldrig granskog med marken täckt av mjuk björnmossa och hav av blåbärsris. Det gjorde mig gott. När jag klev av cykeln hade åtminstone en gnutta motivation återvänt till en trött gammal kropp. Min kropp. Jag borde nog skaka fram ett mål för året. Ett mountainbikelopp är nog vad jag behöver för att orka med mig själv. Långt och jävligt ska det vara. Det behöver i och för sig inte vara speciellt långt innan det blir just långt och jävligt för mig. Det är fördelen med att vara usel. Det krävs lite för att nå sina mål.

Rädsla för att sluta orientera

Jag vill inte sluta orientera. Det har alltid varit en skräckfylld framtidsvision för min del, det där med att inte kunna springa längre. Även om jag verkar vara där nu. Vissa går ju omkring och slutar hela dagarna, men jag har varit ganska nedslagen av tanken på det. Den som slutar springa orientering får till exempel aldrig mer krampa i en genomsur hängmyr, känna paniken komma när man tappar kartkontakten på en lång nattorientering, få första morgonsolen i ögonen på en gryningssträcka eller för den delen gnugga sig mot likasinnade på en underdimensionerad IP-Skogen dusch. Det är tragiskt. Ännu tristare är det kanske att man aldrig får bränna tungan på en makkara klockan 04.30 mitt ute i Lappinhirvinamosettakumparimetsäätilainen. jag har inte varit där än. Ni förstår, jag är så fantastisk, och har viljan att åka kors och tvärs över hela världen. Därför vore det kanske lite extra sorgligt om just jag är tvungen att sluta. Jag är liksom värd mer på något sätt. Jag borde få springa tills jag är 88 år. Sen ska jag dö. På upploppet, under ett Älgdrev, om det så bara är jag som ställer upp.

lördag, januari 26, 2008

Dagens lektion

Om det är så att du är ute på tur med Miniknatarna och en av dom plötsligt blir ledsen och vill bli buren så ska du givetvis inte säga nej. Vad du däremot ska tänka på är följande. Kommer du till en trappa och bestämmer dig för att gå uppför densamma, med Miniknataren väl hängande på armen, kan oförutsedda saker hända. Till exempel kan du få ett tungt tryck på ena knät som ger en stark smärtförnimmelse. Det är inte bra. Men är skadan nu redan skedd bör du ta dig raskt hem till gubbskåpet hemmavid och ta fram finwhiskeyn (eller i såna här fall lika gärna fulwhiskeyn). Ett par stänkare av whiskey är nog vad du behöver för att ta bort kanterna på smärtan, vardagen och bitterheten.

Vad man inte bör råka ut för i detta läge är det som hände AspLövet idag. Gubbskåpet ekade tomt eftersom whiskeyn gick åt till andra kanter häromveckan. Inte bra. Inte alls bra. Nu får AspLövet sitta här med smärtan och ångesten alldeles själv. Inte ens sitt andra jag att diskutera saken med eftersom han alltid vill ha whiskey innan han dyker upp.

Dagens lektion är alltså:

Låt aldrig Gubbskåpet stå tomt.

fredag, januari 25, 2008

Det är för billigt att orientera

På frågan om det ska betalas utbildningsbidrag för löpare som byter klubb svarar jag absolut ingenting för frågan är så invecklad att jag får ont i huvudet. Däremot tycker jag att det tas alldeles för lite betalt inom sporten generellt. Vi borde bli bättre på att suga ut deltagarna. Betalning för parkering är bra men varför stoppa där.

- Vill du lägga ner din väska på TC?
Det blir 20:-

- Vill du att vi kör tillbaka dina överdrag från starten?
Det blir 20:-

- Bajamajabesök?
Det är aldrig gratis att skita. Det blir 20:-

- Du ska ha definitioner säger du?
Det blir 20:-

- Norsk glipa ser vi.
Det blir 20:-

- Vi har noterat att du drack vid vätskekontrollen.
Det blir 20:-

- Du gick inte så bra idag va?
Numera betalar man för tiden i skogen. Det blir 20:- extra för dig.

- SOFT behöver mera pengar.
Det blir 20:-

- Jaså, du vill duscha?
Det blir 20:-

- Jaså, du vill inte duscha?
Hälsovårdsmyndigheten gillar inte sånt snusk. Det blir 20:- ändå.

- Ska du slänga skräp?
Då får du betala sopavgift. Det blir 20:-

- Resultattavla?
Men det förstår du väl att sånt kostar pengar. Det blir 20:-

- Du har inte nyttjat barnpassning och miniknat ser vi.
Vi vet inte varför men det kostar ändå 20:-

- Vill du åka hem?
Du har säkert kört sönder bondens äng på ett eller annat sätt. Det blir 20:-

Glömt inte bort att lägga 20:- i dricks-hinken innan du går. Tänk på att det är ett jävla slit att arrangera såna här sprinttävlingar.

Frukost

torsdag, januari 24, 2008

Varken mål eller mening

Det dyker upp lite följdproblem när ens liv varken har mål eller mening längre. Intressanta problem? Njaaaeee... det beror lite på vilket humör man är på. Själv fladdrar jag just nu runt i livet som en epileptiker utan lokalsinne. Ena sekunden är jag på väg att träna min veka kropp för att direkt efter träningstanken fråga mig själv vad vitsen är och vips är det passet inställlt. Samma sak på firman. Jag skriver långa listor på saker som ska fixas men sen strax före lunch stryker jag allt innan det gjorts och laddar för en ny lista nästa dag. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Varken mål eller mening. Det är en rätt fin mening det. Varken mål eller mening. Samma sak i vardagen. Jag kan stå hemma och titta på kaoset som skulle kräva en mindre Polsk kommun för att få färdigstädat men innan jag bestämt mig för i vilket hörn jag ska börja så ligger jag i soffan och zappar. Helt omedveten om hur jag kom dit. Hela mitt liv är just nu som en kartminnesorientering. Jag har ett vagt minne av vad jag borde göra men i allt snabbare takt så tynar bilden av mina mål och meningar bort. Kvar finns bara en grå dimma som pressar sig mot mig.

Hallå! Är det någon där ute?

onsdag, januari 23, 2008

Seniordebut

En gång för ett par hundra år sen, det vill säga långt innan gubbåldern infann sig, tog AspLövet steget in i seniorvärlden. Allt var inte, som man kanske kan tro, guld och vildmark på den tiden. På baksidan av min första seniorkarta har jag skrivit. " Första tävlingen för säsongen efter skadan på hälsenan. Grymt seg på slutet". Jag har inget minne av hälseneproblem men det är väl på något sätt signifikativt för hela mitt liv. SkadeLövet, SvagLövet, TrasLövet, SkräpLövet, KaputtLövet, DefektLövet eller vad fan som helst. Trasigt barn har många namn.

Banan var ca 11 km och man kan väl inte säga att jag gjorde en exceptionell seniordebut. varken löp eller orienteringsmässigt. Det skulle visa att sig bättre längre fram. Och fantastiskt mycket sämre för den delen också.


Observanta ser att det är norra delen av årets Tiomilaparti

tisdag, januari 22, 2008

Borttappat

Ikväll var tanken att jag skulle ha suttit på träningscykeln. När fru AspLövet kom in i vardagsrummet stannade hon upp och tittade skeptiskt på mig. Hon sa med lite sarkastisk röst,

"Du lär få problem att trampa dig trött liggandes på golvet"

Det hade hon ju faktist rätt i. Jag förklarade min något låga träningsnivå med,

"Jag har tappat bort motivationen. Jag ger mig fan på att Miniknatarna har lekt med den och att den ligger och skräpar någonstans"

Jag har inte hittat den ännu.

Tills den är återfunnen får träningen ligga på is.

måndag, januari 21, 2008

Allt är vårt eget fel

Vilka jävla idioter vi har varit.

Vi Svenskar alltså. Vi hade orienteringssporten i vår hand och sen kastade vi bort den. Så onödigt. Jag menar, det var ju för fan vi som uppfann skiten. Vi dominerade tillsammans med våra grannländer Norge och Finland. Under en massa år var det gemensam medaljutdelning så fort det var mästerskap. En till dig och en till mig, en till dig och en till mig. Och IOF sen. Det var vi själva det. Ville Sverige att det skulle vara långt och svårt så blev det så. Men vi skulle promt utöka orienteringsfamiljen och ut skickade vi missionärer som for till varenda blåbärsnation dom hittade i sin skolatlas och berättade om den här fantastiska sporten. Tacka fan för att varenda kotte i öststatsländerna började träna skiten ut sig. Det var ju liksom deras enda chans att komma ur landet. Så nu sitter vi själva här i båten som en jäkla dussin-nation. Kom över till oss så får ni pengar om ni är duktiga. Sickna ärthjärnor vi varit! Stryk borde vi ha.

Vi skulle ha hållit det inom familjen. På 70-talet borde vi tyst kallat till oss Norge och Finland och sen ställt oss i en ring med armarna runt varandras axlar. Nu jävlar håller vi tyst om det här gubbar! Inte en knyst får yppas om orientering till utlänningarna. Dom andra ni vet. Inte ens när ni stjälpt i er 10 pina-colada på Mallorcasemestern får ni snacka. Så skulle vi ha agerat. Då hade vi sluppit förnedringen och kunnat njuta av medaljregn varteviga år. Givetvis hade vi bjudit in en eller ett par blåbärsnationer varje år så att alla såg hur jävla överlägsna vi är. Men aldrig samma nation två år i rad. Vi hade ju inte velat att dom fick blodad tand och börjat spänna upp bröstkorgen. Men nu är det försent. Vi är överkörda och bortblåsta. Vi äter korv i markan när det är dags för medaljutdelning.

För sanningen är ju att våra elitlöpare dom sista åren inte skämt bort oss direkt. Visst har det trillat in några strömedaljer men vad fan! Det är ju vår sport. Vi har fallit djupt. Ungefär som den Ryska hockeyn har gjort under samma tidsepok. Visst är dom duktiga våra elitlöpare inget sagt om det. Hela och rena ser dom ju också ut att vara men jag tror att det daltas för mycket. Nu ska det vara något sorts hopkok mellan träning, familjeliv, karriär och allmän lättja. FAN! På 70 och 80-talet fanns det inget som fick störa våra elitlöpare. Dom packade väskan på nyårsdagen och sen sa dom, "Hej då vi ses till jul", till frugan och ungarna. Sen var det stenhård träning som gällde.

Näee! Vi skulle fan ha hållit käften.

Då hade vi sluppit den här beklagliga utvecklingen.

lördag, januari 19, 2008

Psyko-nånting

Idag var jag ute och gick i 110 minuter. Vissa kanske skulle säga att jag utövade orientering i långsam takt men personligen tycker jag nog att orientering i promenadtempo är lika lite att orientera som att säga att man varit utomlands när man kört förbi Arlanda på E4:an. Även om jag nu hade karta i handen och passerade en del snitslar där ute in skogen så gick jag mest och pratade med mig själv. Fru AspLövet gillar inte att jag pratar högt med mig själv så jag brukar passa på när tillfällen i ensamhet ges.

Mest funderade jag på om mina skador är psykosomatiska eller inte. Är det så illa att alla mina krämpor är inbillade och att jag gått igenom snart 10 års helvete bara för att jag tror på något som inte finns? Jag sa det faktist högt till mig själv men det blev lite fel där ute i skogen. Jag hade tänkt säga,

"Fan om alla mina krämpor visar sig vara psykosomatiska"

Men det som kom ur min mun var,

"Fan om alla mina krämpor visar sig vara psykopatiska"

Ja herrejävlar vad jag skrattade högt. Så gott har jag inte skrattat sen jag minns inte när. Men ganska fort blev jag allvarlig. Det här är ju hemska saker vi pratar om. Tänk om jag är psykopatisk? Det kan ju bli hemska följder av en sån sjukdom. Jag vet ju inte vem jag kan skada, Kanske till och med mig själv. Psykopat. Vem fan hade kunnat ana det.

Så istället för rehabilitering och långpromenader borde jag kanske spärras in. Kanske kommer dom spänna fast mig på en madrass där mina ben och armar låses fast med såna där breda läskiga läderremmar. Sen rullar dom in en sån där metallvagn 2 gånger om dagen fylld med mediciner. Jag som lider av pillerfobi stänger givetvis munnen och vägrar gapa men dom tar säkert till våld. Kanske ett stort stålvverktyg som dom bänder upp min mun med och sen matar dom i alla piller. Plopp. Plopp. Plopp. Jag försöker säkert stänga igen svalget men det är så många tabletter att jag till slut måste svälja. Plopp. Plopp. Plopp.

Sen minns jag inte vad som hände.

fredag, januari 18, 2008

Ingen snö ute. Lite MTB vore fint

I brist på drömmar om löpning satt jag idag på jobbet och längtade efter lite rejäl körning på mountainbiken. Till min glädje hittade jag detta lilla klipp som funkar som substitut åtminstone ett par minuter. Ska man säga något negativt vore det att det till alla såna här filmer, på extrem-sporter, är samma gamla tradiga musik. Vore kul att få något i musikväg som stack ut mot normen för en gångs skull.

Ont i knäna - My Ass!

På kartan från OK Hammarens tävling 1989 har jag skrivit.

Bröt: Ont i knäna (gick hem)

Jag hade säkert ont i knäna. Just 1989 sprang jag bara 10 tävlingar på våren och sen inte en enda på hösten. Det syns tydligt i min kartpärm att jag drogs med knäproblem eftersom jag just i den här kartpärmen har åren 1987-1990. Ändå är inte pärmen fylld så att den gråter. Men jag tror att jag lika gärna kunde ha skrivit som förklaring.

Bommade: Svag i sinnet gick jag hem och kände efter lite extra om inte knäna ändå ömmade.

Jag minns iofs inte sanningen. Jag spekulerar. Om mitt eget liv. Det enda jag egentligen vet är att jag alltid, så länge jag hållit på med orientering, hatar att bomma. Fullkomligt och villkorslöst hatar. Det är ingen dålig egenskap tror jag. Mycket av min nollvision och genomförande av densamma kommer ur det här hatet.

Hat som hjälpmedel.

På gränsen till doping va?

torsdag, januari 17, 2008

Jag är nog uppe en stund till

Jag drar mig allt mer för att gå och lägga mig numera. Jag håller ut så länge det bara går. För jag vet att om jag går och lägger mig så innebär det med största sannolikhet att jag också vaknar upp. En ny dag. Och vad kan den ha att erbjuda? Ingenting som jag inte har redan idag. Och idag har jag ingenting. Ingenting att se fram emot. Ingenting att hoppas på. Inga träningsrundor att genomföra. Ingenting förutom djävligare motgångar. Men dom kan jag spara lite på. Livet är långt. Om det vill sig illa.

Så istället för att sova fördriver jag tiden med tv-spel, självömkan och en gnutta fönsterspaning. Jag tittar ut på natten och funderar på hur det kändes att träna. Det är så länge sen jag sprang att jag inte minns känslan längre. Det är skrämmande vad fort man glömmer. Ett par år. Sen är det borta. Jag tittar på TV också. Allt skit jag bara kommer över. Inte mycket fastnar på näthinnan men en serie har i alla fall trummat lite på ölmagen. Californication. Han har det jobbigt i den serien David Duchovny. Jag känner igen mig i det. Inte för att jag är skiljd, knullar runt och krökar mig genom livet som han men nog verkar han ha en del motgångar att kämpa mot precis som jag. Inget gott kan komma ur den serien för David. Jag räknar med att flyta med i den serien det här året. Tyst igenkännande.

onsdag, januari 16, 2008

Jag hade nog inte ens varit duglig som död

Jag vet inte om ni känner till filmen "28 dagar senare"? Den är bra. Idag såg jag uppföljaren "28 veckor senare" och den var helt fantastisk. Detta får mig osökt att komma tillbaka till verkligheten som för "AspLövet goes H40" snart rullar på "28 månader senare". Tiden går fort när katastroferna daskar en i ansiktet som ett förvirrat sillstim. Det enda som saknas är lite virusinfekterade zombies men jag antar att den som är virusbäraren i den här sannsagan är jag själv. Skillnaden mot filmerna är dock att dom infekterade kunde springa utav helvete medans jag, med mina gubbvader och gubbknän, inte skulle kunna springa ifatt någon alls. I bästa fall en Pre-O löpare. Om ens det.

Med andra ord skulle jag inte ens prestera som en zombie.

Det gör mig lite ledsen.

tisdag, januari 15, 2008

Dispenser och regeländringar 2008

Generell dispens för Svenska Orienteringsförbundet

Från och med 2008 ges Svenska Orienteringsförbundet en generell dispens att sparka sig själva i arslet och skärpa till sig själva lite. Syftet med denna dispens är att få anslutna föreningar att känna igen sig i sin egen sport. Genom denna radikala dispens hoppas anslutna föreningar att det är slut med dribblandet av regler och att vi återigen får utöva en sport som ligger närmare, "självvald väg i okänd mark, tankens skärpa vid kroppslig möda", och inte, "gemensam kamp på lättlöpt underlag, snabba beslut på kort tid". Dispensen ges på försök från och med 2008 och utvärderas därefter. Har sparkandet inte gett resultat så måste 2009, för SOFT, innebära intvålning och tvagning i en iskall dusch från IP-skogen som slutar fungera oväntat ofta. Varje dag. För resten av livet.

måndag, januari 14, 2008

Rätt blir fel

Jag vet inte vad det är med mig. Jag var sjuk hela december och även några dagar in på 2008. Nåt skit som jag sen dubblade upp med magsjuka. Kul? Sådär. Sen blev jag frisk. Hurra! I några dagar levde livet med friska vårvindar inte bara i luften. Men det var då det. Nu är jag sjuk igen. Ligger ihopkrupen i soffan och mår sämre än efter det vildaste Jukolasjöslaget jag minns.

Det var på alla sätt och vis lättare när man var ung. Inte fan var man sjuk på den tiden. Man kepsade och tränade och skrattade och visste knappt vad kramp betydde. På helgerna satte man sig i en bil med en stor godispåse och en kall 1,5 liters Coca-Cola och lyssnade förundrat på dom stora killarnas berättelser från svunna tider. Från kassetbandspelaren skränade Alarm, Phenomena, Def Leppard och Imperiet. Man bodde i skolsalar på luftmadrasser och körde klassiska tävlingar både lördag och söndag.

Precis så var det helgen 2-3 oktober 1982. Jag var andraårs H15-16 och åkte ut i vildmarken med klubbkompisar. På lördagen arrangerade Hedströmmen en klassisk tävling i underskön terräng och sen bilade vi raskt till Ulriksberg där jag gjorde min Älgdrevsdebut. På den tiden var det inte bara dom närmast sörjande utan vi var så många att dom fick dela H15-16 klassen i 2 stora sjok. På morgonen låg molnen så lågt att vi Stockholmare kallade det hela dimma. Vi visste ju inte bättre. Under hela dagen låg regnet tungt utan att på riktigt allvar bryta ut och vid målgång kändes det som att man överlevt en strapats som man bara trodde existerade i böcker.

Tänk så fel det kan gå på bara 25 år.

Vips!

Bara sådär.



söndag, januari 13, 2008

Kompass-guiden


Nästa vecka kommer guiden om hur man får benskydden att hasa ner redan innan startpunkten. För visst springer alla i benskydd fortfarande?

Vissa saker än tidlösa.

Som benskydd.

Och lösa starkort.

Ett gott öga till...

Jag har ett gott öga till...

Skogen

Barrskog
Lövskog
Fjällskog
Blandskog

Men mest av allt...

Urskog

fredag, januari 11, 2008

5:56

Det hände något märkligt i morse. Jag vaknade innan klockan ringde och tittade upp mot taket där man kan se vad klockan är slagen. 5:56 var klockslaget. 5:56! Härligt! Det måste vara ett tecken, tänkte jag. Den här dagen kommer rulla förbi så mjukt och tyst att den knappt märks.

Det har den givetvis inte gjort.

Oväntat.

torsdag, januari 10, 2008

Nordkap lär vara fint har jag hört

Ikväll tramapde jag loss 50 minuter på träningscykeln. Hade kunnat vara ett riktigt macho-pass om det inte var för att jag rullade på väldigt lätt belastning och tittad på Super-Nanny samtidigt. Men det är egentligen helt oviktigt. Jag har börjat så ett frö i min feta kropp. En gång. Inte i år. Inte nästa år. Men ett år. I framtiden. Då ska AspLövet cykla till Nordkap och sen hem igen. Jag har låtit det här fröet gro några månader nu och jag blir mer och mer tillfreds med tanken. Det är långt. Långt som fan. Jag har inte vågat mäta hur långt och har för den delen inte skissat på någon rutt heller, men det lär ta en stund. Ett alternativ jag bollat med mig själv är att ta tåget till Åre och börja där för att slippa tråkig cykling inledningsvis men sen givetvis ta den biten på vägen hem. Jag har även funderingar på att köra genom Norge upp och sen genom Sverige hem. Många funderingar har jag. Men det ligger i framtiden. Kanske när jag fyller 50. Om jag lever så länge.

Attunda, eller kanske inte...

För att spinna vidare på föregående ämne så tyckte jag att dom inte skulle heta Attunda utan Malmvägen OK. Eller kanske Malmvägen Hoodies, för att smälta in i betonggettot. Malmvägen ligger ju centralt i Sollentuna och att sänka ner sig till lågvattennivå bland samhällets mindre belevade så följer dom ju tidens anda med sprintorientering och förslappning.

Det finns ett citat om Malmvägen som lyder,

"Malmvägen är ett av Stockholms värsta ghetton. Ligger i Sollentuna norr om stan. Ett av kanske fem ställen i stockholm man inte vill vara på kvällen"

Fattar ni vilken fart det skulle vara på träningarna. Finns inte en löpare som vill släppa klungan när man springer stadsrundor mörka kvällar.

Attunda OK

"Spännande att läsa Asplövets blogg närmsta dagarna?"

Signaturen "ML" skrev ovanstående rad på Alternativets eftersnack igår. Jag vet inte vart ML befunnit sig dom sista 2 åren men hemma hos AspLövet goes H40 tror jag inte han har varit. Just ordet "spännande" är inte något som jag i alla fall förknippar med den här avigsidan. Snarare ligger tragisk, beklämmande eller undermålig närmare till hands. Men jag antar att han tror att jag har något spännande att säga om Attunda OK. Sammanslagningen av Roterbro och Tureberg. Min klubbs värsta lokalkonkurrenter. Det är en rätt komplex fråga just det här med sammanslagningar och tävlingsallianser. Det finns både fördelar och nackdelar som med allt annat. I detta fall tror jag att det är oundvikligt att göra sammanslagningen och jag finner det heller inte helt otroligt att även Väsby OK någon gång i framtiden kommer ingå i Attunda.

Utan att ha full inblick i Rotan och Turan så är det en sak som slagit mig under många år. Framförallt Rotebro har haft en fantastisk ungdomsverksamhet under många år och tagit fram stora kullar ungdomar men sen har det dött ut. Löparna som varit kvar till junioråldern är på ena handen räknad och ett par av dom duktigare har dragit vidare till mer elitinriktade Stockholmsklubbar. Rotan har helt enkelt lidat av att inte kunnat erbjuda någon elit/seniorverksamhet under 20 år och på så sätt har inte juniorerna kunnat slussas in i den verksamheten på ett vettigt sätt.

Således är det kanske enda räddningen för dessa två klubbar att slå ihop sina påsar för att ha stor ungdomsverksamhet såväl som seniorverksamhet. Det ena föder det andra på ett mycket större plan än man kan ana. Det är också så att ju fler man är desto lättare är det att locka in nya. Har man aldrig varit i en liten klubb förstår man inte det dilemmat tror jag. Givetvis finns det problem med en sån här allians. Problem som geografi, ekonomi, kultur, historia och nog måste det svida i dom här två klassiska klubbarna, som varit med sedan sportens begynnelse, att behöva vika ner sig men kanske är det bättre att leva vidare i en ny tajt klubbtröja än att sjunka in i historieböckerna som ett gulnat minne.

Hur ställer jag mig personligen till detta? Jag tycker som sagt ovan att dom gör helt rätt och jag tycker även att Väsby ska ingå. Det sagt av en kroniskt skadad fördetting, som lagt av, så min röst kommer nog inte ens fram till förhandlingsbordet. Men vem är jag att hålla tyst. KÄFTEN ASPLÖVET! Finns det nog klubbkamrater till mig som tänker högt. Så är det. Man behöver inte vara min ovän för att tycka illa om mig. Detta dock inte sagt utan att det svider i vaderna. Så mycket historia och nostalgi som skulle läggas på hyllan är till och med svårt för en tårögd AspLövet att hantera. Jag tror krasst att Rotebro, Tureberg och Väsby, var och en för sig, inte har folk till dom stora kavlarna inom ett par år. I min egen klubb har vi ganska många aktiva medlemmar från 35 och uppåt men tittar man nedåt i åldrarna ekar det så tomt att man blir mörkrädd. Därför kan detta bara vara av goda sett till antalet anmälda lag och löpare till budkavlar och individuella tävlingar i Sverige.

Vad skulle Väsby initialt kunna bidra med till Attunda? Förutom en stor lastbil fylld med gubbar en fantastisk träningskultur. Vi har 3 stycken träningsserier under året, ca 30 träningstillfällen, som är i tävlingsform där vi lockar 25-40 klubbmedlemmar i olika åldrar varje gång. Lite annat är vanliga tisdagsträningar där en handfull, i bästa fall, trötta entusiaster samlas. Dessutom skulle Attunda få AspLövet på köpet och säg den klubb som inte behöver en bitter bakåtsträvare som gnäller på allt som händer i föreningen.

Det mest tragiska i det här, som ju ändå är bra, är att AspLövets Juk08la-satsning kommer få stryk av Attunda. Rotan och Turan däremot, var och en för sig, hade vi piskat upp utan problem.

onsdag, januari 09, 2008

Spela sig i form

Idag har jag inte tränat. Om man nu inte räknar orienteringsspel som träning. Efter ett hett tips från Mr Rauta så laddade jag ner Suunnistussimulaattori. En Finsk variant av Catching Features. Tyvärr är den helt på Finska men jag har lyckats ladda ner spelet, med alla uppdateringar, och även börjar springa lopp. Ser rätt snarlikt CF ut och det fungerar i princip likadant även om detta är ur FPS-synvinkel medans CF är i 3:e person. Det finns rätt många kartor och banor inlagt så man har några timmar framför sig innan det blir hemmaterräng. Lite buggigt känns det eftersom jag blir utsläng ibland. Kan i och för sig bero på min gamla sega dator. Eftersom mitt Finska vokabulär inte räcker längre till än att beställa hambugare, en stor öl samt möjligen fråga vart dambastun är så har jag inte koll på alla finesser. Framförallt skulle jag vilja lägga in mitt eget namn och se att tiderna jag gör sparades vilket inte händer nu men det finns säkert i spelet någonstans. Så länge får jag rusa runt med flåset högt uppskruvat på högtalarna och minnas svunna ärorika AspLövstider.

Hmm.... Kanske borde jag hänga upp lite nyplockade granruskor här inne i min garderob för att öka autentitetsfaktorn.

Det knäppte till i skallen

Ikväll skrämde jag livet ur Birro och Miniknatarna. Jag låg som vanligt och såsade i soffan medan Miniknatarna Bolibompade sig trötta och Birro snarkade på vardagsrumsmattan. Plötsligt knäppte det till i kroppen. Ni vet lite grann som när lock i öronen släpper eller hur det knakar när man rör vristerna. Fast det där att det knakar i vristerna när man rullar fötterna är förmodligen inte är alla förunnat. Nåja. Det knäppte till i kroppen, om än tyst, och jag for upp som en hårt skakad Lapin Kulta. Birro slog huvudet i vardagsrumsbordet och rivstartade på parkettgolvet i tron att någon kom vid ytterdörren. Miniknatarna for i golvet och såg vettskrämt på när jag högt och tydligt deklarerade.

"NÄEE! FAN UNGAR! DEN SOM ALDRIG SÄTTER IGÅNG DÖR ALLDELES FÖR GAMMAL"

För ett ögonblick blev det en kompakt tystnad mellan mig och Miniknatarna. Alla tre lika förvirrade över vad jag egentligen menat. Jag schasade Miniknatarna i säng utan sagoläsning innan dom började fråga vad jag yrade om och satte mig upp på träningscykeln. 45 minuter (på lätt belastning) senare övergick jag till övningar som möjligen kan ha påmint om situps och armhävningar. Förmodligen hade en utbildad tränare skrattat så högt att han inte klarat av att kommentera eländet.

Årets första träningspass. Ett par till så har jag nog slagit H40-rekord.

tisdag, januari 08, 2008

Bra och Anus 2008

De bästa sakerna 2008. Hela listan.


1. O-ringen i Sälen

Motivering: Se folk ramla ur liften

2. Tiomila vid Rosersbergs slott

Motivering: Kissa på en slottsvägg.

3. VM i Tjeckien

Motivering: Hockeyfrillans återkomst

4. Olav Lundanes

Motivering: Kommer springa cirklar runt seniorerna i år

5. Mats Haldin till IFK Göteborg

Motivering: Nu kan han åka "Femmans" spårvagn.


De sämsta sakerna 2008. Hela listan.


1. GPS-utbredningen

Motivering: Slut på fejkade storbommar

2. Simone Niggli-Luder

Motivering: Hon vinner allt ännu ett år

3. Tajta tävlingskläder

Motivering: Bilringarna syns

4. Pannlampan

Motivering: En jävla materialsport

5. Mindre och mindre klassiska tävlingar

Motivering: Svårt att hinna bli trött


AspLövets beslut kan överklagas.

måndag, januari 07, 2008

Gropar

Det är rätt tyst vid startplatsen och bara ett mumlande hörs. AspLövet snappar upp lite ströfraser om tidigare års strapatser och träningspass som fullföljts. Han drar lite i muskler som påminner om söndertorkade gummisnoddar. Inte röra. Kanske springa. När klockan, ni vet den där gamla vanliga, tidlösa, tragiskt tråkiga saken, piper så är det med en viss skepsism AspLövet tar tag i kartan och vänder upp den. Det tar inte många suckar innan han förstår vad som väntar. Det ser glest ut. Några hjälpkurvor, ett par stenar uppblandat med sånt man inte orkar leta efter. Och alla dessa jävla gropar såklart. Det är det som är melodin alltså tänker AspLövet och tappar fart. Gropar. Vart han än sig i världen än vänder är en grop där och väntar på honom. Är det lönt? Ska det vara så här 2008?


Fast AspLövet är inte på något sätt förvånad. Vad kan han förvänta sig. Ingenting. När han inte ens har några egna mål för säsongen är det väl inte mer än gropar och hjälpkurvor som kan stå till buds. Han skulle behöva ha någon som tog honom i handen och ledde honom framåt. Som en blind visad rätt väg. Eller kanske som en höftskadad hund till sista sprutan. Sista sprutan. Somna in. Det är inte på långa vägar den sämsta vägen. 2008 har för AspLövet börjat med en tvärförkylning, magsjuka och knävärk. Allt på samma gång trots att han bara ligger ner. Man kanske borde tycka synd om honom. Gör inte det. Det gör han själv så bra. Den där AspLövet. Som envisas med att hoppas. Och bli besviken. Och hoppas. Och bli besviken. Vad förväntar han sig egentligen? Att livet ska vara rätttvist kanske. Då kan han hoppas till dödagar. Livet har aldrig varit rättvist. Allra minst för bittra jävlar som inte kan skilja på dröm och verklighet. För sån är han AspLövet. Han drömmer om en verklighet som i verkligheten aldrig kan bli mer än en dröm. Det är verkligen ingenting att drömma om. Nu bröt han visst också. Det blir nog rätt lätt så när man har en ynklig själ i en ynkryggs kropp.

Som AspLövet

lördag, januari 05, 2008

Klungan



Jag stänger mina ögon och drömmer mig ut i Tiomilanatten. Jag låter skogens dofter och ljud omfamna mig. Det ska inte dröja länge innan den är här nu.

Klungan.

fredag, januari 04, 2008

Beställt: Kung för en dag i ett helt år

Inte för att jag planerat något överhuvudtaget för 2008, bortsett från min Jukolainsats som coach, men nog känns det som att pissmannen är tillbaka med full kraft. Jag sitter här hemma bland kvalster och hånfullt leende minnen och längtar efter ett mirakel. Vore det inte skönt om det plötsligt slirade in en 15 meters limousin här utanför i snömodden och en megafonröst basunerar ut ett budskap. Tänk er Morgan Freemans skrapigt dova röst som säger.

"Välkommen ut till 2008 AspLövet. Det här kommer bli året som vinden vänder och du kan ta av dig regnkläderna för nu är det slutpissat på dig"

När jag kommer in i limmon så är jacuzzin i full gång och 5-6 stycken lättklädda "värdinnor" förklarar att dom ska var med mig på tidernas bästa AspLövsår. Är det för mycket att begära? Större krav på livet än så har inte jag numera. Litte måttlighet och sans är det enda jag kräver. Kung för en dag men i ett helt år liksom.

Kung för en dag. Det har jag varit en gång om inte mer. Den 25 augusti 1984 vann AspLövet en elittävling. Flack Upplandsterräng bjöds det på och det var ungefär som att dela ut guldmedaljen innan start. Den tar jag nu direkt sa jag och sprang sen runt banan som vinnare. Ja jävlar vad jag firade. Champagnekorkarna smattrade runt öronen på folk och jag bars fram som på en Eriksgata. WhoooHooo!! Skrek jag och kramade musten ur första bästa silikonmodell. Eller så är mitt minne lite luddigt och sanningen ligger närmare att jag åkte hem och gjorde absolut ingenting. Förmodligen var det så. 1984 hade inte jag behövt ta till hallucigena droger eller drycker ännu. Det är knappt jag minns hur bra livet var på den tiden.

torsdag, januari 03, 2008

Sjuk x 2

Hallå!

Vore det inte kul om vi la en magsjuka uppepå den andra skiten i kroppen?

Det tror jag.

Vi gör så.

Nu ska jag gå och spy.

Sen ska jag snyta ut hjärnan.

onsdag, januari 02, 2008

Sjukt

Jag börjar mer och mer undra över om och inte när den här efterhängsna förkylningen ska försvinna. Den kommer och går som den vill och visar upp nya symptomer varje dag. Har haft den snart i en månad och just idag är kännetecknet att jag mår som en frottehanduk som legat blöt i träningsväskan ett par dagar. Det bubblar och pyr i kroppen och jag mår illa av min blotta åsyn. Det där är inte jag, försöker jag säga till mig själv men jag bara ler och skrattar. Man kan inte ens lita på sig själv numera. Jag är en falsk jävel.

tisdag, januari 01, 2008

Bli lika bra som AspLövet

3 enkla steg är allt som behövs

1. Näee... Fan! Det går inte att lära er att bli lika bra som AspLövet. Omöjligt. Ni är odugliga allihop. Fast det är ju inte ert fel, tänkte jag högt, men så kom jag ju på att det är det visst. Ert fel alltså.

Nästa vecka ska jag i alla fall lära er att man behöver inte vara snygg för att bli världens bästa orienterare utan att det kan faktist var bättre att vara ful. Mycket fulare. Mycket bättre. Missa inte den.

Förslag på nya teckenspråk

Det finns ju många olika grupper i samhället som orienteringsrörelsen kunde vända sig till för att få in nya medlemmar. Men jag tror att vi måste vara väldigt försiktiga hur vi närmar oss dom här människorna.

Minsta felvinkling av oss kan vara förödande.

Man får inte vara för snabb med pinnen i rumpan bara för då luktar det ingenting