onsdag, juli 30, 2008

AspLövet kan dra åt helvete

Om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så är det egentligen bara en sak som jag är jävligt trött på. AspLövet. Hans destruktiva påverkan på mig börjar ta ut sin rätt. Om man sätter sig ner och analyserar det han skriver så inser man att han säger samma sak. Varenda. Jävla. Dag. Och det är ingen rolig läsning. Därför är det dags för mig att säga.

AspLövet kan dra åt helvete!

Tills att han skärper till sig är det jag som håller mig borta. Det ska till en helomvändning för att jag ska ta honom till nåder. Att det sker är föga troligt men jag ger honom den chansen i alla fall. Helomvändning AspLövet! Hör du det! Annars kan du sitta där i skrubben bäst du vill och tala till väggar som en vacker dag kommer falla ner över dig. Om någon undrar hur det går för AspLövet i min frånvaro så kan ni klicka på valfri månad i arkivet. Det som står där skiljer sig nog inte mycket från det han genomlider idag, imorgon eller vilken annan jävla dag som helst framöver.

Hej då AspLövet

Jag kommer inte sakna dig.

tisdag, juli 29, 2008

Trött

Jag har surfat mig trött på kartor från O-ringen och ännu mer tröttnat på folk som kan springa. Tröttnat på folk som inte förstår hur bra dom har det. Tröttnat på att tröttna på att tröttna. Trött. Inte trött för att jag är trött så mycket som jag helt enkelt är trött på att bry mig. Sen läste jag om Alfonssons rätt fina 3:e etapp. Han kan han. Spela Wii och springa orientering. Ett bra lopp. Inte behövde han skaka sönder handleden heller. Inte konstigt att han vann. 50 minuter på 8,6 km. En tid som jag nästan hade matchat i mina bästa dagar. I mina bästa dagar. Det låter det. Vad är bästa dagar? Är det dagar som är bättre än dom sämsta. Sämsta dagar har man många. Frågan är vad som krävs för att dom sämre ska bli så mycket bättre när man passerar menlösa dagar i en oändligt sinande ström. Det krävs rätt mycket tror jag. Till att börja med måste man ha en hel kropp. Äta rätt. Sluta dricka alkohol. Sluta tro att allt är slut. Träna seriöst. Tycka om sig själv. Våga vägra vardag. Våga. Våga vara sig själv. Det är inte alla som klarar av det. Vara sig själv. Svårt. Själv är jag aldrig mig själv. Trött är jag också. Utan att ha en bra dag. Som Alfonsson. Han verkar ha en del bra dagar. Bra för han. Honom. Vad fan man nu säger.

måndag, juli 28, 2008

AspLövet goes Helsingborg, eller?

Idag fick jag ett mail som påtalade att jag synts i Helsingborg under helgen. Tydligen ska jag ha varit på festival och sett Bob Hund uppträda samt raggat på lättklädda rockersbrudar. OK, det där om brudarna hittade jag på själv. När man kommit upp i H40 har man all rätt i världen att drömma lite om det som borde vara istället för det som är. Om jag nu har varit i Helsingborg så måste det ha varit en sjujävla resa. Jag minns ingenting. Kanske är det på grund av detta som jag har värk i kroppen idag. Hela dagen har jag knaprat Ipren och trott att det varit en begynnande infektion men det kan alltså lika gärna vara en riktig bakfylla efter en minneslös helg. Man kan ju alltid hoppas. Det låter onekligen roligare än det jag vill minnas hände i helgen. Vi får väl se imorgon. Antingen är jag sjuk eller så är bakfyllan borta. Vad det nu än är jag lider av. Med lite tur är det både och.

Det blir jobbigt

Sitter på terassen och läser en bok. Samtidigt har jag något konstigt som sticker och värker i kroppen. Det är något sjukt med mig tänker jag. Vad kan det vara. Saknar motivation gör jag. Kan motivationsbrist ge stickningar och värk i kroppen? Jag skulle behöva någon som vänder skeppet åt mig. Får mig i rätt riktning. Vänder skeppet. Varför säger man så? En kapten som står där fram och skriker skulle jag i alla fall behöva. GIRA STYRBORD! Styrbord är höger. Helt tappad bakom flötet är jag inte. Fast själv har jag aldrig styrt något skepp. En liten motorbåt har jag väl kört och rott en eka har väl alla med torrt på fötterna klarat av. Dessutom vet jag hur man vänder snabbt med en eka. Man drar årorna åt olika håll. Det är inte så logiskt som det låter. Många kanske tror att man står helt stilla när man drar årorna åt olika håll. Så är det inte. Jag skulle behöva någon som rodde min eka just nu. Som stod där vid sängkanten varje morgon och läste upp dagens agenda.

- "Idag ska vi vända skeppet AspLövet!"

Vända skeppet med åror, det låter jobbigt.

- "Det blir jobbigt", säger min kapten.

- "Det blir jobbigt"

lördag, juli 26, 2008

En djävla idiot

Ikväll blev AspLövet uppringd av en djävla idiot! Vänta nu! Han som ringde var inte en djävla idiot. Idioten är AspLövet. Som så ofta. Han som ringde var faktist vettig som få och påtalade att jag nog har "onormal vävnadstillväxt" i knäna. Han sa mycket annat intressant också men just det där om den "onormal vävnadstillväxt" slog an på en sträng hos AspLövet. Men knäna. Jag vet inte. Personligen tror jag att det finns "onormal vävnadstillväxt" mellan öronen. På AspLövet alltså. Han är trög som få jag känner. Om jag vore mig själv skulle jag inte vilja umgås med AspLövet. Han är en djävla idiot.

fredag, juli 25, 2008

Nya skor

Damskor.

Att promenera i.

Jävligt manligt.

Etapp 5

Imorse vaknade jag före klockan. Jag gör ofta det nuförtiden. Det är som att jag har en inre signal som säger åt mig när det är dags att vakna från nattens trauman. Nu hade jag inte ställt klockan men eftersom jag ändå vaknar före det är dags så har jag nästan slutat med sånt vardagslyx. Nedanför sängen stod min väska packad som den alltid gör. I väskan har jag handduk, schampo, smörgåsar, ett par rena kalsonger, tävlingskläder, orienteringsskor och min SI-pinne. En vacker dag kommer jag vakna upp ur den här mardrömmen och vara påväg ut till en tävling. Därför vill jag vara förberedd. Vilken dag som helst nu. Vilken dag som helst. Jag kommer vakna före klockan även den dagen.

Idag gick jag i alla fall ut 07:58 för att springa gå in mina nya skor som jag köpte för halva priset på Inter Sport. Det är bra med sommarrea. Som vanligt var jag tvungen att inhandla dammodellen av skorna för att dom skulle passa mina små fötter. Inte undra på att jag har så jävla mycket problem med vader och knän. Det är knappt mina fötter når ner till marken.

Bäst som jag gick där och skämdes över att jag bara är ute och går så mötte jag en älgko med ganska nyfödd kalv på stigen. Dom struttade ut på ett hygge medans jag inte hann få fram kameran. Jag drog ändå en suck av lättnad över att jag inte mötte någon annan där ute i skogen. Det är märkligt vad jag skäms över att vara ute och promenera. Det är nästan så jag funderar på varför jag utsätter mig för den här förnedringen. Jag hann bara tänka tanken så såg jag en löpare komma mot mig på stigen längre bort. När vi möttes nickade vi vänligt mot varandra men jag kunde inte förmå mig själv att möta hans blick med mina flackande ögon. När han hade sprungit förbi mig hade jag all lust i världen att vända mig om och skrika.

"HÖRRU!!
Det är bara tillfälligt som jag promenerar. Vilken dag som helst ska jag springa som i fornstora dagar och då jävlar rör det sig inte om något motionärstempo. Vilken dag som helst.
HÖR DU DET!!"


"Det är bara tillfälligt som jag promenerar"


I AspLövets värld är "tillfälligt" lika med 10 år.

Inget konstigt med det alls.

Inte alls.

torsdag, juli 24, 2008

Upphittat: Startpunkt

Idag när jag var ute i skogen och gick hittade jag en startpunkt som låg och skräpade. Om det är någon som behöver en extra startpunkt kan ni kontakta mig så ska jag visa vart den här ligger. Den är tung som fan men om ni är några stycken så ska det nog gå att forsla bort den.

Etapp 4

06:47. Herrejävlar vilken tidig start. Vill minnas att O-ringen aldrig har så här okristligt tidiga starter men jag kan ha fel. Hursomhelst var det bara att ge sig ut i skogen. Medans jag gick där ute funderade jag på den eviga 5-dagarsfrågan. Är det bättre att ha sen start i början av veckan eller i slutet? Har man sen start dom första dagarna har man pigga ben att utnyttja dom upptrampade stråken. Har man däremot sen start dom senare dagarna är det lättare att göra ett bra lopp när ben och huvud börjar bli slitet. Svår fråga.

Dagens raska skogstur tog 2 timmar och 5 minuter. Under nästan hela passet låg jag på gränsen till att "rulla igång". Ni vet den där tiondelen av en sekund precis innan man går över från promenad till att börja springa. Just i det ögonblicket låg jag hela passet. Framme på tå och det enda som hade behövts var en lätt lutning av huvudet framåt och jag hade varit igång. Men jag avstod. Idag var inte rätt dag att få ont i knäna. Det gäller att hålla ihop veckan till slutet.

En sak som stört mig på sista tiden är mina minnsbilder av orientering. Förr, för inte så länge sedan hade jag ofta drömmar och återuppspelningar i mitt huvud från orientering. Känslor från lopp och förnimmelser av enskilda stigar, kontroller eller ibland en kamp mot konkurrenter. Inte så numera. Det enda som dyker upp i mitt huvud är att jag står beredd vid starten och håller en hand på kartan. Plötsligt börjar klockan pipa och jag spänner mig för att vid det femte långa pipet dra iväg. Men det kommer aldrig något långt pip.

pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip

Kvar står jag och lyssnar på loopen av korta pip utan att få komma iväg.

Så har jag det mest hela tiden.

onsdag, juli 23, 2008

Etapp 3

Etapp 3 kan kategoriseras under: Katastrofer jag gärna varit utan. Hade långtgående planer på att ta en lång mountainbiketur idag men den idén frös inne. Om man nu kan prata om "frysa inne" i det fantastiska sommarväder man tryckts ner av. Kanske är det bättre att likställa dagen med en långsträcka på ett slyhygge en pissvarm julidag med flugor surrande i ansiktet. Jag vet inte vad som gick snett. Eller. Givetvis vet jag det men varför är kanske en bättre frågeställningen. Det är i alla fall inget att gråta över längre. Jag försökte minnas liknande katastrofala 3:e etapper och hade ett vagt minne från 5-dagars 1980 i Uppland. Det var premiär för mig på 5-dagars och jag bommade var och varannan kontroll med jävligt många minuter. Det var i alla fall så jag mindes det hela tills att jag öppnade kartpärmen. Mycket riktigt var etapperna 1, 2, 4 och 5 ganska usla insatser men se och häpna vad skedde etapp 3. Ett nästan rätt igenom fantastiskt lopp på en bana som verkligen liknar orientering för 13-14åringar. Jag kom 20:e den dagen bland 250 startande.


Men frågan är varför mitt minne från den etappen var katastrof. Är det så att man minns det man vill minnas? Oftast brukar man ju försköna det som hänt men AspLövet förvanskar tydligen sin bakgrund. Bättre att minnas dom dagar som havererat än dom som möjligen kan ha varit lyckade tydligen. Och här har jag gott omkring och trott att jag är en obotlig optimist. Så fel man kan ha.

Dagens 3:e etapp vill jag dock varken minnas eller förvanska. Jag vill bara att det ska bli en ny dag. Inte för att jag tror att den blir bättre utan för att variation på katastroferna är det som får en att hålla huvudet ovanför vattenytan.

O-ringen hemma hos AspLövet är rörigt

00:50 avslutade AspLövet den 2:a etappen. Det hann med andra ord bli ny dag vilket innebär att jag kommer få köra 2 etapper under onsdagen. Både den 2:a som just avslutats och den 3:e. Men då kanske inte jag kan tillgodoräkna mig etappen som en tisdagsetapp. Blir tisdagen då en vilodag? Jävla skit då! Fast nu var ju den 2:a etappen den 6:e så kanske har jag kvar den 2:a om jag inte struntar i den och kör två 6:e etapper. Eller så kör vi på att den 6:e löptes den andra dagen eftersom den påbörjades då och så spar vi den 2:a till den sjätte dagen. Förmodligen spelar det ingen större roll i sammandraget då jag är rätt säker på att vinna hur det än genomförs. Min 6:e etapp bestod i alla fall av Lapin Kulta och tv-spelande i drygt tre timmar. Jag spelade ett FPS. Ni vet ett sånt där Första-Persons-Springande spel. Jag sprang och jag sköt men i ärlighetens namn satt jag fysiskt nedsjunken i en saccosäck. Men svettig om baken blev jag. Bara en sån sak.

tisdag, juli 22, 2008

Etapp 2

Redo och klar för Etapp 2 kollade jag upp vad som stod på schemat för deltagarna på O-ringen. Medeldistans! Suck! Är det ens värt besväret? All energi rann ur mig som ölen ur den första burken efter ett Jukolalopp. Nu när vilodagen äntligen är borta från O-ringen kunde dom inte tagit ännu några kliv bakåt i tiden och kört 5 klassiska tävlingar också? Men vem är jag att klaga. Det är inte min kropp som ska stötas och blötas i dom Sälska fjällen. Jag hade behövt 5 vilodagar för att klara av ett 5-dagars just nu. Istället för Etapp 2 bestämde jag mig för att köra Etapp 6. Den Sjätte etappen. Redan på tisdagen alltså. Tokigt. Men inte behöver jag följa gamla intrampade fotspår när jag ändå sitter själv hemma i skrubben och kör ett 5-dagars. Därför kör jag alltså den sjätte etappen redan idag. Ölen är både kall och öppnad i solskenet hemma på terassen dit jag förflyttat min bleka lekamen. Jag tror det kommer gå bra för mig idag. Inte blir det någon medeldistans heller. Här körs en lång klassisk rackare som ska räcka ända fram till midnatt. Imorgon är det Etapp 3. Vem vet vad som står på tur då.

Permittering


Mina Gubbvader, Gubbknän och blånaglar
behöver nya skor som kan samla damm i förrådet.

måndag, juli 21, 2008

Etapp 1

Ett hav av smultron av sötaste sort låg framför mina fötter. Jag satte mig ner och grävde ner hakan i härligheten. Det kom några myggor som provsmakade mig under tiden men dom gav ganska snabbt upp. Jag har den effekten inte bara på människor. Etapp 1 bestod av 70 minuter halvrask promenad i skogarna bortom dom nya hyggena men hitom det vackraste orienteringspartiet. Jag fick inte så mycket smak av det goda med andra ord. Smultrona inte inräknade i den ekvationen. Det bästa var att knäna inte gnällde mer än vad man kan förvänta sig. Fast jag hade å andra sidan inte förväntat mig någonting. Väl hemkommen fick jag en liten rapport från O-ringen. Ett rykte sa att det hade varit risigt. Jag arkiverade det ryktet under:

Otacksamheter och andra förbannade lögner

lördag, juli 19, 2008

AspLövet has left the building

Eftersom min semester startade med en katastrof så måste jag nagga vidare på mina ölkartonger. Kommer jag tillbaka så gör jag annars ses vi på andra sidan.

Förväntan blev till förvåning

Ganska ofta hör och läser man att deltagarna på dom stora värdetävlingarna får köra träning på snarlika kartor och detaljstudera gamla kartor över tävlingsområdet. Jag har till och med läst om sprintdistanser där löpare själv skissat på banor och prickat in stora delar av hur det egentligen blev till slut.

Döm om min förundran då jag läser att löparna på VM´s medeldistans blev förvånade över terrängen och svårigheten på orienteringen.

Hmmm... Vart är vi påväg tror ni?

Orientering är självvald väg i okänd mark,
tankens skärpa vid kroppslig möda,
snabba beslut under spännande tävling.

fredag, juli 18, 2008

Fredagen den 13:e

Just idag. Fredagen den 13:e. Scary! Inte 13 som i dagens datum utan 13 som i 13 år sen jag sprang O-ringen. Tiden går fort på sportens baksida. Just idag har jag lämnat firman bakom mig för 4 veckor framåt. Vissa kallar det semester medans AspLövet kallar det hela för att ta av sig ryggsäcken och blyskorna. Planen är att kakla upp en vägg med billigt vitkakel från Byggmax som jag ska springa rätt in i med knän först. Inte huvudet som är brukligt utan knäna. Men först måste man dricka några öl. Jag har köpt på mig en stor jävla kartonghög med Lapin Kulta och den första har jag naggat hårt i kanten redan ikväll. När jag vaknar imorgon ska jag följa långdistansen på VM. Den klassiska distansen. Har ni funderat på varför den döptes till "klassisk distans" i tidernas begynnelse? Gör det. Vem som än vinner så är han/hon årets jävla världsmästare. Sen kan dom andra periferimästarna säga vad fan dom vill. Jag håller på Mats Haldin. En Korsholmspojk som far min. Om inte han vinner får gärna Mats Troeng vinna. Mr Dx Deluxe.

Oringen - Förr, nu och aldrig mer

Nästa vecka drar O-ringen igång och jag kommer naturligtvis inte vara på plats. Men om. Men om det vore så att jag kunde vrida klockan tillbaka 20 år och sen konservera form och kropp hade jag varit med. Det är nog till och med så att om jag bara fick välja ett enda 5-dagars från starten 1965 till nu så hade jag valt 2008 i Sälen. Helt osett. Jag har en känsla av att det blr fantastisk orientering. Mitt första 5-dagars sprang jag 1980 och mitt sista 1995. Ingen obruten svit dock. Jag hade några skadår även på den tiden. Av dom år jag sprang måste jag nog ranka 1994 i Ångermanland som den bästa (tävlingsmässingt). Grymt bra orientering. Efter 1995 hade jag några år som deltagare i "supportklubben". Inte så mycket springa som något helt annat men oftast har jag blundat och tänkt på något avtändande vecka 30.

1995 avslutade jag i alla fall min karriär på 5-dagars i klassen H21A2. Skåne är inte direkt min favoritterräng. Alldeles för lätt för min smak. Jag lyckades ändå leva på min fantastiska orienteringsförmåga och få en skaplig placering til slut. Totalt bommade jag ca 3 minuter på hela veckan. Bästa placering blev E3 med en 16:e plats och jag kom 23:a totalt. Casper Giding vann.

Etappsegrare blev:

E1 - J.Ljungberg (Järfälla)
E2 - Casper Giding (Lidingö)
E3 - Christer Skoog (Kils OK)
E4 - Hans Melin (Hagaby)
E5 - P.Hansen (Hilleröd)

Undrar hur många av dom som är med och springer i år?

Förmodligen alla.

Dom jävlarna

torsdag, juli 17, 2008

Helsingin Sanomat 1976

Ett mail damp ner i AspLövets mailbox och i skarp kontrast till det mesta som hamnar där var detta lite matnyttigt. Det rörde sig om en tidningsartikel i Helsingin Sanomat från Jukola 1976.

Nu är mina Finskakunskaper ganska obefintliga men åtminstone av bilderna kan man se att Björn verkligen hade gett allt där ute i skogen. Man kan även notera ett par schyssta brillor på Markku Salminen och visst är det väl ett par kompassrosen som Björn har på fötterna.



Den som bidrog med dessa sköna alster var mannen på bilden här nedanför. Det hör väl till allmänbildning att veta vem han är. I sina händer håller han Rasti Lumous "svintröja"

Flatbergen

För vissa var besöket en euforisk löpupplevelse. AspLövet sprang inte. Han grät. Det är ännu inte utrett ifall tårarna berodde på den fantastiska terrängen eller om det var AspLövets oförmåga att springa i densamma som var orsaken.


Lat: N 60º 2' 11.60"
Long: E 23º 9' 25.58"

onsdag, juli 16, 2008

Balansrapport

Ikväll har jag spelat Wii Fit. På grund av mina rätt aktuella knäproblem fick jag avstå den rena styrketräningen och fokusera på balansövningar. Först skulle man dock få reda på sin "Wii Fitness Age". Min hamnade på 50 år. Kanske mest för att jag falerade grovt på balanstestet. Dessutom tyckte Wii Fit att jag var på gränsen till överviktig. Inte lätt att stå och svära åt ett tv-spel när man vet att den har rätt. Just nu kallar jag spelet "Mii Fat".

Hursomhelst körde jag mest fotbollsnickar, slalom samt backhoppning. Bäst gick det i backhoppningen. Förmodligen för att det är en sport där det handlar om att komma så långt ner som möjligt. Det är jag bra på. Kanske borde jag nämna att jag drack öl också. Möjligtvis kan ölen ha inverkat på mina resultat. Jag missade nämligen förvånansvärt många portar i slalomåkningen.

Mii Fat

Less.

Idag såg jag Niklas Jonasson på bussen. Han satt där i all sin smärthet och samspråkade med två snygga damer. Plötsligt gick han av bussen vid Marabou. WOW! tänkte jag. Niklas Jonasson jobbar på Marabou. Jag såg framför mig hur Niklas plockade ner praliner i Aladdin-askarna. Bara nedre lagret givetvis. Men jag förstod ganska snart att det inte kunde vara sant. Förmodligen var det Niklas look-a-like. Visst är det så att någonstans på jorden har vi alla en look-a-like. Det gör mig lite ledsen. Tänk att det finns en till AspLövet där ute någonstans. AspLövet-2. Jag hoppas förresten att han är nr:1 och jag är nr:2. Det är illa nog att han ska dras med mitt utseende tänk om han har förbannats med mina kroppsliga vedermödor också. Så jag hoppas på nr:1 för hans del. Jag kan vara nr:2. Andrahandssorteringen.

Annars är jag mest less. Inte ledsen. Förutom i frågan om min look-a-like då. Men less. Normalt när jag får ett bakslag så blir jag ledsen och bitter. En bitterhet som kommer farande som en kräkning efter en vansinnesfylla. Rätt upp i bröstet som gör att man får andnöd.

Men nu.

Less.

Jag har svårt att skaka fram engagemang och ork för mig själv och saker som normalt triggar mig. Just nu pågår VM. Andra år hade jag suttit fast med silvertejp på internet för att läsa och följa varje sekund. Inte i år. Jag spontansurfar förbi ibland men har svårt att känna glädjen i det hela. Kanske är det Emils bakslag som tagit ner mig på jorden. Eller att "live reultaten" är spärrade på jobbet. Fast kan sanningen vara att för varje litet bakslag så tar jag ännu ett kliv åt sidan. Bort från mig själv och det jag hållit kär. Jag förtränger hellre det jag vill än att åka med på den här bergochdalbanan. Min vagn har lossnat från spåret. Just nu har jag landat ute i taggbuskarna där ingen kan se mig. Det är rätt lugnt och skönt här. Ingen som stör och jag behöver inte bry mig om någonting.

Det enda problemet är myggen.

tisdag, juli 15, 2008

Reklam som gör AspLövet glad

måndag, juli 14, 2008

1976 Jukolan Viesti Revisit 2008

En expedition är aldrig bättre än sin sämsta deltagare så jag höjde snittnivån genom att involvera två lite bättre killar. Vi åkte på slingrande asfaltsvägar som blev slingrande grusvägar som blev slingrande skogsvägar som helt plötsligt slutade vid en låst vägbom. Tack och lov var vi inom räckhåll för tävlingsområdet så vi parkerade i en gammal grop och stövlade iväg med tävlingskartan från 1976 som vägvisare. Vårt mål var att besöka och återuppleva Björn Nordins väg till den 1:a kontrollen som han bommade 1976.


Här ser ni dom två lite bättre expeditionsdeltagarna på ett hygge som inte fanns med på kartan 1976. Det bekymrade oss föga utan vi fortsatte raskt vidare med förväntan i bröstet.


När vi närmade oss kontrollen befann vi oss i en halvgles fantastisk blåbärsgranskog där mjuk ljung och öppna höjder omfamnade oss. Först trodde vi att det var en brant vi letade efter men ganska fort läste vi in oss och insåg att det var en sten som stod på spel. Sakta stegade vi fram mot stenen som bristfälligt reste sig ur myllan. På höjden där vi stått några ögonblick tidigare för att syfta in oss hade en av expeditionsdeltagarna på skämt sagt, "Tänk om ställningen sitter kvar". Vi skrattade alla bort det hela som en omöjlighet.

När vi kom fram till stenen drogs våra blickar mot något trälikt i bläbärsriset. Ljudet av våra hjärtan stegrades när vi fann en kontrollställning halvt gömd intill stenen. Förstummade smekte vi ställningen som inte brutits ned av tidens karga tand. Dom rostiga spikarna satt fortfarande kvar i det ruttna virket. Tänk! Det var just på denna ställning Björn Nordin stämplade i gryningen den 6 juli 1976. Och där stod nu vi. 32 år, 36 dagar och sisådär 5 timmar senare. Bäst som vi stod och försökte smälta det fantastiska som vi just upplevde hörde vi något som viskade i vinden. "Satan!" Kanske var det Björn Nordins ord när han äntligen fann skärmen som låg kvar mellan träden som en osalig ande.




Vår färd bort från stenen följde Björns bom baklänges. Vi stannade hela tiden upp och pekade ut exakt där han sprungit och såg det hela ske framför våra ögon. När vi befann oss i "bom-öglan" analyserade vi tallarnas höjd och gallringen som skett. Vi gissade att för 32 år sedan var det ganska tätt med ungtallar och sly just där så att Björn inte fick fatt i sig var inte svårt att förstå. På bilden nedan kan ni se varifrån Björn kom och vart han sprang innan han fick ordning på orienteringen och fick rätt riktning mot kontrollen.


Den gubbkroppade AspLövet hindrade expeditionen från att vandra hela banan så från den inledande kontrollen tog vi oss istället mot den dramatiska avslutningen. Vad som hände är följande.
[detta är baserat på tredjehandsuppgifter och logiska gissningar]

Trots den inledande bommen för Björn skärper han till sig är han med i täten vid 3:e sista kontrollen tillsamans med Järvenpään Palos löpare Markku Salminen. Markku som var en mycket god väglöpare grillade Björn på vägen och när han stämplar vid nästsista så är han i ledningen. Björn väljer att springa lite höger och kommer sen farande på den väg som ni kan se på bilden nedan.


När Björn kommer in till sista kontrollen vet han inte om att han är först. Troligen har Markku försökt gå rakt på till sista men dragit för mycket vänster och därmed kastat bort segern. Med största sannolikhet var vegetationen inte lika tät i ängskanten 1976 som det var nu när AspLövet kastade sig ut på målgärdet efter stämpling.


Turligt nog för Björn Nordin var spurten svagt utför så han kunde hålla undan och bärga segern till Gustavsberg 10 sekunder före Järvenpään Palo. På tv-bilderna från 1976 kunde man se Björn formligen stupa, totalt utmattad, över mållinjen. På bilden kan ni se målgärdet där sista kontrollen är i högerkant och målet längre ner till vänster.


Påväg hem var expeditionsdeltagarna överrens om att något magiskt just upplevts och att expeditionen var en 100% succé. Vi började även drömma om att någon gång genomföra alla Jukolakavlars sistasträckor på orginalkartor.

Men som alla vet är brustna drömmar vardagsmat för AspLövet.

Du där borta, kan du sopa på mig?

Är det bättre att leva i ovetskap och på så sätt kunna nära en dröm utan att sträva efter ett svar eller ska man i det yttersta jaga svar på om drömmar ska krossas eller uppnås? Jag vet inte. Man mår väl lika dåligt oavsett vad man väljer här i livet.

Jag är, som så ofta, besviken på mig själv. I helgen fick jag ännu en gång bevis på hur ynklig min kropp är. Mina gubbknän som jag hållit styr på i flera månader med cykling, promenader och rehabövningar lyckades jag på en knapp timme flytta 2 år bakåt i tiden. Till en period där smärta var AspLövets vardag. En tid då man vaknade på nätterna med molande värk och trappsteg utfördes med smärtan som sällskap. Enklast vore kanske att flyga in Albert Belle som med ett av sina "korkade" basebollträn kunde sopa på mina knän en gång för alla. Hårt! Då slapp jag ens försöka.

Det mest tragiska, av allt tragiskt, är att jag befann mig i något som bara kan kallas ett Mecka av drömterräng. Svepande berg och lyrisk orienteringsterräng spred ut sig mil efter mil vart jag än vände mig. Men jag sprang inte ett steg. Inte ett steg. Det behövs så mycket mindre för att ta ner mig på jorden. Några ögonblick av livslust och så sätt man sig själv på plats. En plats jag befunnit mig på förr. Långt bort från drömmar om löpning. Långt bort från en spirande optimism. Långt bort från allt som betyder något för AspLövet. Men väldigt nära besvikelsen.

Den bästa besvikelsen är den man ger sig själv.

torsdag, juli 10, 2008

Kunkku

Jag funderade lite på det här med första kontrollen på tävlingar. Det bästa sättet att tackla dom är som AspLövet brukar göra. Pang på! Gärna med stenhård utgångsfart och sen inget bomtjafs. Och när du ändå har börjat på ett sunt sätt kan du lika gärna fullfölja hela banan i samma stil. Ungefär som jag gjorde på Norrteljes tävling 1995.

Fast mjäka inte runt som jag gjorde. 5:a!! Vad fan!! Jävla Greger (och dom andra 3 vilka lallare det nu var) Hur kunde jag inte vinna med ett sånt bra lopp? Kanske var jag ute och söp kvällen innan. Det är ju inte fy skam det heller. Att supa alltså. Det måste vi ta mig fan fira. Ikväll hänger jag i baren på båten till Åbo. Viking Line. Ni hittar mig längst ut på ena hörnet i baren. Jag har en ljusgrön t-shirt på mig med texten "Kunkku".

Kungen!

Det är jag det.

Upprättelsen

Ikväll ska jag åka till Finland. Mina resplaner är inte samma sak som min hemliga agenda. Om tillfälle ges kommer jag smita förbi Ekenäs. 1976 bommade Björn Nordin första kontrollen just i Ekenäs på den sista och avgörande sträckan. Jag ska ge Björn upprättelse och själv spika den där luriga kontrollen. Eller upprättelse och upprättelse. Det var ju inte värre än att Björn Nordin sprang så bra att Gustavsberg vann Jukola det året. Men ändå. Jag kan själv känna stressen Björn måste haft vid den 1:a kontrollen. Det är nästan så att man vill vara på plats och skrika, HÄR ÄR DEN BJÖRN!! DU LETAR ALLDELES FÖR TIDIGT!


Björn gick ut drygt 3 minuter efter täten och han troddde nog att han brände sina chanser redan vid ettan. Men det är just det som är så fantastiskt med orientering. Vinden vände och plötsligt fick Sverige ett segrarlag på Jukola. Den andra Svenska segern sett historiskt (Hedemora vann 1965). Men. Jag kan inte sluta tänka på den där 1:a kontrollen. Om tillfälle som sagt ges ska jag åka dit och spika den där jävla stenen. Rakt på bara! Ingen kompass eller sånt skit utan enbart känsla och sen rätt på. Spik! HA!! DÄR FICK NI!, ska jag skrika och minnas Björn Nordin som en av världens bästa orienterare. Han har säkert vunnit många lopp där uppe i himlen sedan han gick bort för 7 år sen.

onsdag, juli 09, 2008

Hårda gubbar efterlyses

Jag har funderat lite på skillnaden mellan 10mila och Jukola. Ni vet hur svårt vi har i Sverige att locka löpare att springa 10mila medans dom i Finland bara behöver knacka dörr ute i byarna så ställer folk upp oavsett ålder och förmåga. Vi har helt klart en vekare attityd och mindre stolthet för vårt sport här. Se bara på mig som ett praktexemplar ur den skolan.

Därför kan jag ändå glädja mig över att i vår klubb har vi några gubbar som inte räds dumdristiga utmaningar. Till exempel hade vi 2 lag på årets Jukola och som avslutare i dom bägge lagen hade vi far och son Enström. Eller kanske man säger son och far då det var i den ordningen dom blev uttagna. Hursomhelst skiljer det nästan 30 år mellan far och son och båda tog sig runt med mer än äran i behåll. Far Enström som dragits med skador tvekade inte att ställa upp och givetvis drog han sönder sig under loppet men det var inget som stoppade hans fart mer än nödvändigt eller dämpade hans glädje över att få vara med. Det är såna gubbar vi behöver här i Sverige.

Om ni undrar varför dom håller i öl på bilden så ska ingen skugga falla över The Enströms utan givetvis var det vraket AspLövet som tvingade dom att posera på detta sätt.

Olika platser. Samma behandling.

Igår skrev jag ett kommentarsvar på ett inlägg där jag påpekade att Firman kört upp något hårt där bak på alla oss som jobbat länge. Inte skönt alls la jag dessutom till och så är det ju. Döm om min förvåning när jag idag på min dator hittar ett Juk08lakort jag missat. Uppenbarligen får jag även något hårt där bak i mitt privatliv. Jag blir lite konfunderad över bilden då det ser ut som att jag njuter av behandlingen. Men det är kanske som dom säger. Av nära och kära kan man ta lite mer skit utan att behöva gnälla om det.

tisdag, juli 08, 2008

Fan vet vad

Ikväll var det sommartävling för klubbkamrater jag knappt minns. SommarTouren. En tävling som jag var med och introducerade 1991. Det var några år sen och den har lockat folk allt sedan dess. Ikväll sprang inte jag. Har inte halkat runt en SommarTour sedan 2004. Gubbvader och Gubbknän sätter sin prägel på en föredettings liv helt klart. Istället för att försöka gå ifrån "träsket" inmundigade jag starköl. Fyra stycken starköl för att vara exakt. Alldeles lagom för att glömma bort varför man inte springer Sommartouren en tisdagskväll. Det är så lätt att ta till alkohol när man är uppsagd från jobbet och avpolleterad från det enda intresse man har på sin karga fritid. Orientering. Det är knappt jag minns hur kul det var. Kanske är det bara ett överskattat hjärnspöke. Kanske kan jag lika gärna intressera mig för fan vet vad. Det ska vara kul ha jag hört.

Fan vet vad.

Jag ger mig fan på att lycka kommer i såna doser.

Små.

Obetydliga.

Sånt man inte behöver bry sig om.

Rask dvala

Jag känner mig som en promenerande Forrest Gump numera. Går nästan varje dag en timme eller mer. Lyssnar på exakt samma musik som jag gjort hela året. Ray LaMontagne. Inget annat. Om och om och om igen. Samma deppiga musik i en oändlig loop som vaggar in min raska promenad i något som mest liknar rask dvala. Idag när jag gick hem från jobbet vaknade jag plötsligt till när min chef tvärstannade med sin snabba dyra bil intill mig. Han undrade varför jag var ute och vinglade på en hårt trafikerad asfaltsväg. Jag tittade mig omkring och sa att jag inte visste varför jag gick just där men någon anledning fanns det nog. Han påpekade att det var regn påväg och undrade om jag ville ha skjuts hem. Jag pekade på klockan och sa att tid är viktigare än bekvämlighet. Han drog iväg så gruset sprutade medans jag snabbt föll in i min raska dvala. Sen minns jag inte vad som hände.

måndag, juli 07, 2008

Tillbaka där jag började

För att verkligen suga ut all glädje ur sommarens uslaste väderlek tog jag en lång rask promenad rätt ut i skogen. Efter 45 minuter stannade jag till och vände upp blicken som vilat en meter framför mina fötter. Jag såg skog som kändes obekant trots att jag visste exakt var jag var. Jag hade kameran med mig för att ta ett kort. Tanken var att kortet skulle symbolisera en vändning i AspLövets liv.

I'm done with the road I'm walking

Men jag tog aldrig något kort. Jag behöver inte minnas platsen där jag vände tillbaka. Det är ju framåt jag behöver gå. Inte bakåt. Nästa gång kanske jag inte stannar upp. Bara går vidare. Bort. På vägen hem sprang jag några steg för att skingra mina tankar. Det kändes lätt och knäna sa ingenting. Hade jag inte vetat bättre hade jag fortsatt springa. Men jag hade ingen brådska till platsen där jag började 90 minuter tidigare.

I'm done with the road i'm walking

Det kom ett mail till AspLövet från Centrum OK. Tydligen ska dom åka till O-ringen och har beslutat sig för att sluta supa på helgerna. Dom verkar ha teorin att om dom super mindre och tränar mer så kommer dom orka springa mer i backarna som väntar. Man kan tycka att den insikten borde ha kommit tidigare för att dom ska hinna få någon effekt av sin plan men vem är jag att lägga mig i.

Dom skickade dessutom med en låt som dom tyckte borde tilltala mig.

Gluecifer - Easy Living

"I'm done with the easy living
I'm done with the easy living
I'm done with the slack you're giving me
I'm done with the easy living

I'm sitting in a house so pretty got a life so shitty and i want no pity
Come on with the nitty gritty yeah come on and hit me coz i'm feeling shitty

I'm done with the words i'm saying
I'm done with the words i'm saying
I'm done with the game i'm playing
I'm done with the words i'm saying

I'm done with the road i'm walking
I'm done with the road i'm walking
I'm done with the goddamn talking
I'm done with the road i'm walking"


Hmmm...

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. Spontant känns det som att Centrum OK vill att jag ska rycka upp mig och sluta vara AspLövet. Eller så är det ett subtilt värvningsförsök. Kanske vill dom ha någon som super åt dom på helgerna medans dom tränar.

Det skulle jag kunna göra.

söndag, juli 06, 2008

Tips på ett bra träningspass

Sätt på dig funktionsdugliga träningskläder. Klädsel spelar för fan ingen roll det är ingen jävla skönhetstävling. Värm upp i 10-15 minuter för att mjuka upp din stela kropp. Här behövs ingen jävla uppvärmning! Vänta till i morgon så ska du få känna på stel din jävla mes. Sätt igång och spring i lagom takt. Inte lagom utan fort. Jävligt fort! Försök att hålla en jämn fart genom hela passet. Om du inte går ut hårt och ökar hela tiden ska jag sparka in kulorna på dig din jävel. Om du upplever illamående avbryt passet. Om du spyr din jävel så får du slicka upp det också. Efter passet alltså så stanna för fan inte upp. När träningspasset är slut jogga ner. Träningen är för fan inte slut förren jag säger till. Glöm inte att stretcha. Håll Käften. Vi är inte klara ännu. I duschen kan d.. Håll Käften!! Vi är fortfarande inte klara. Hör du dåligt din jävel. När du plan.. Håll Käften!!

Håll Käften!!

Håll Käften!!

lördag, juli 05, 2008

IOK har jag inte mycket för

Idag när jag var ute och gick med Birro mötte jag Sveriges IOK-representant Gunilla Lindberg. Hon utövade stavgång. Detta fick mig osökt att inse något. Sannolikheten att stavgång kommer med på OS-programmet före orientering är överhängande. Denna insikt störde mig föga. Jag ser fram emot skandalerna i stavgångssporten när det börjar komma in doping och materialfusk. Men efter en stund tänkte jag inte mer på saken. En servitris ställde nämligen fram kvällens 3:e starköl på bordet framför mig. Gud vad jag jag gillar servitriser som inte drar benen efter sig.

Seg - Segare - AspLövet


Ta en titt på dom här gubbarna på bilden. Ingen skugga ska falla över deras skönhet eller duglighet som cyklister och dom kan alla föra sig socialt här i livet och trevliga som få andra är dom. Men dock. Alla är dom gubbar över 40 år och normalt ska jag cykla cirklar runt dom här gamlingarna. Men inte idag. Kändes bra första 10km på dagens MTB-runda men sen var det som att någon drog en alldeles för tajt kroppsstrumpa över mig och jag segade ihop som fasiken. Efter det var det 45 kilometers väntan på att det skulle släppa.

Snart släpper det.

Snart släpper det.

Ska det aldrig släppa?

Vad fan!! Det släpper inte!!

55 km på 2 tim och 35 min. Segaste rundan i år. Antingen beror det på att jag drack öl och whiskey igår eller så kan veckans 5 tidigare fysiska aktiviteter ha satt sig i kroppen.

Eller så är jag inte bättre än såhär. Som en seg gammal gubbe över 40 år. Vilket i och för sig är ganska nära sanningen.

torsdag, juli 03, 2008

Tallhed upphittad

Idag tog jag en 100-minuters promenad hem från jobbet iklädd jeans och finskjorta. Jag kände mig lite som Michael Douglas i filmen Falling Down där jag svettandes gick och svor för mig själv med melankolisk musik i hörlurarna. Hursomhelst lättade sinnet lite när jag klev in på rullstensåsen mellan Upplands Väsby och Sollentuna. Där hittade jag nämligen lite träbanor byggda av vad det verkar "North Shore entusiaster"

Nog för att jag har en dödslängtan men jag vet inte om jag skulle vilja cykla ut och hoppa från det där droppet. Risken är att man inte dör utan bara bryter benen och så ligger man där och tycker synd om sig själv tills att några bärplockare hittar en frampå höstkanten.

Vad som inte syns på den här bilden är att i vänsterkant är det en grusgrop så det är ytterligare någon meter ner innan man landar.

Tourettes [introverta] syndrom

Jag börjar misstänka att jag lider av Tourettes syndrom. Kommer allt oftare på mig själv med att tänka dom mest bisarra och onämnbara saker när jag möter folk. Tack och lov bara inombords än så länge. Antar att det är min introverta sida som håller publika yttranden borta. Inget ont som inte har något gott med sig alltså.

Jag tror det hela drog igång när jag började titta mig själv i spegeln varje morgon för att ha något att äcklas över i min vardag.

Gör vad fan du vill, jag bryr mig inte

Jag har funderat rätt mycket på O-ringen, som jag givetvis inte själv ska deltaga på men ändå. Det här med lift upp till ena etappen hade nog roat mig väldigt mycket. Kanske borde jag åka upp i skidmundering och skidor på fötterna för att ta en tur i liften. Väl på toppen kliver jag inte av utan åker ner igen till liftstarten där jag med beviken röst säger.

"Det är ingen idé grabbar. Det finns ingen snö på toppen heller"

Fast samtidigt som jag tänker allt detta kommer jag på att jag inte alls kan åka upp till Sälen. Dels för att jag inte tror att miniskidorna ligger kvar på vinden hemma hos mina föräldrar men kanske ännu mer för att jag den veckan befinner mig på en lite finare campingplats i Örebro. Det var inga alls problem att få tag på en stuga i Örebro kan jag meddela. Nu har jag i alla fall chockat mig själv genom att börja ragga en karta i närheten av den här lite finare campingen. I så fall blir det första löppasset på väldigt länge. Inte så smart förmodligen men jag bryr mig ju inte om någonting längre. Imorse när jag tittade mig i spegeln sa jag till mig själv.

"Gör vad fan du vill, jag bryr mig inte"

Med ett sånt motto blir livet blir så mycket lättare att leva, har jag upptäckt.

onsdag, juli 02, 2008

Kul men lätt bana

Fan! Det gick bra för mig på dagens kval i medeldistansen på junior-VM. Bommade inte många meter. Mindre än 10. Möjligen mer än 5. Konstaterar också att det var ett spretigt startfält där orienteringsförmågan går hand i hand med den ungdomliga entusiasmen. Hellre cool och rätt klädd än fokuserad på uppgiften. Typiska juniormisstag. Jag är ju 42 år så det var längesen jag var cool. Rätt klädd för den delen också? Imorgon är det final på medeldistansen. Jag vinner nog.

Hallå!! Kan ni låsa upp dörren så jag hinner ner till Göteborg?

Fan vad den här tvångsjackan skaver...

tisdag, juli 01, 2008

Semesterplaner VS Semesterdrömmar