Kallsupar

Innan jag kom till badhuset ikväll hade jag funderingar på att be personalen ropa ut i högtalarna.

"Barn, gravida kvinnor och folk med hjärtproblem bör lämna simhallen omgående eftersom en katastrof är på väg ner i vattnet"

När jag väl kom till kassan fick jag kalla fötter och tänkte att det kanske räknas som hets mot fokgrupp att be om en sån sak. Jag bytte om i tysthet och smög längs väggarna innan jag likt en övergödd säl gled ner i vattnet från bassängkanten. Nu är det inte så illa att jag inte kan simma, men simturerna dom sista 10 åren har inskränkt sig till sporadiska dopp en gång om året. Typ, bastubad, hoppa i från en brygga, simma 10 meter ut i sjön och sen vända åter mot bastun.

Väl i vattnet gick jag ut väldigt fösiktigt för att inte gå in i väggen. Eller sjunka till botten kanske hade legat närmare till hands. Första trehundringen gick bra och jag firade det med en 2-minutersvila. Andra, och sista, trehundringen gick segare och jag började få en allt djupare hållning i vattnet. På slutet började jag få konstiga blickar från den unga snygga simvakten. Antagligen undrade hon om jag var på väg att drunkna då hon säkert bara såg toppen av mitt huvud. Tack och lov är det väldigt grunt på ena sidan av bassängen så jag kunde smyga ner fötterna lite i botten och få upp huvudet och ge sken av att jag hade full koll i vattnet.

När jag klev upp på stegen, 24 minuter fattigare och 600 meter senare, kände jag en lätt kramptendens i ena vaden. Man visade inga Weissmuller-anlag direkt men trött kan man tydligen bli på så kort tid och med så långsam fart ändå. 9 klipp kvar på mitt badkort. Det kan bara bli bättre.

November

Det är mycket som är märkligt. Förr när jag hade kropp, tid och entusiasm för att träna och tävla så var november den träligaste av månderna på året. Man var trött och sliten efter en lång säsong och ville mest bara lägga sig ner och sova för att sen vakna upp i mitten av december. Då kunde man rulla igång lite lätt med sköna långpass på helgerna då det var ljust. Inte så numera. jag känner att november är ju världens bästa månad och hade det inte varit för några små kroppsdefekter hade jag tränat vareviga kväll. Sprungit ut i mörkret och snålblåsten med sniklampan på huvudet och låtit småstigar föra mig så långt bort det bara går. Ända upp till varggropen och sen hem igen. Varje kväll.

Jag minns en period på den tiden det begav sig. På den tiden jag tränade och var tränare i klubben. Vissa klubbträningar i november besöktes bara av mig. Jag stod ensam vid klubblokalen och väntade in ensamheten som sällskap. Sen stack vi iväg och tittade inte bakåt. Det var rätt skönt på sitt sätt. Jag uppskattade inte det som hände just då lika mycket som jag gör nu på äldre dar. Hur stark och stärkt och stursk blir man inte av att själv genomföra passen som alla andra skiter i. 1-0 till AspLövet brukade jag tänka. Det blev tvåssiffrigt något år vill jag minnas. Sen blev skadorna inte färre och dessutom värre.

Nu sitter jag här och tycker att november är bästa månden på året. Det är kolsvart, spöregn och jävulskap. Höstvinden drar rätt igenom jackan och jag känner bara en sak.

Livet där utanför mitt fönster är äntligen i samklang med mitt inre.

Här vilar ingen värk (just nu)

Förutom värk har jag tydligen dragit på mig lite senildemens. I föregående inlägg skrev jag som rubrik,

"Här vilar ingen värk (just nu)"

Men jag menade ju att jag inte hade någon värk och då kan jag ju inte skriva att värken inte vilar för om den inte vilar så måste den ju vara aktiv. Alltså borde jag ha skrivit,

"Här vilar värken (just nu)"

Nåja. Skit i det, för nu stämmer rubriken på allvar.

"Här vilar ingen värk (just nu)"

När jag på lunchen skulle ut på hemligt uppdrag klev jag in i bilen och upptäckte då att vänster knä värkte. Bra så. Alles in ordnung liksom. När jag efter avslutat hemligt uppdrag gick från bilen till jobbet så bubblade det i ena vaden. Bra så. Alles in ordnung liksom. Så nu vilar ingenting på kroppen. Fettet dallrar och kroppen sjunger en enstavig ton som om någon idolpundare sjöng i ett spräckt membran intill mina öron dygnet runt. Vad det hemliga uppdraget gick ut på kan jag inte avslöja för kanske någon av deltagarna på Musta Yö tjuvtittar här. Dom får hålla sig till nästa torsdag dom små liven.

Här vilar ingen värk (just nu)

Jag upptäckte en intressant sak i morse. Sedan jag beslutade mig för att lägga karriären på hyllan så har jag ignorerat mina värkande knän och spattiga gubbvader. Men plötsligt när jag idag gick från bilen till jobbet noterade jag att ingen värk eller annat smärtande strålade upp från dom nedre regionerna på min kropp. Jag stannade upp och funderade på vad detta kunde betyda. Det betyder nog inte mer än att ledsamheterna vilar lite men jag passade på att springa lite i vägkanten. Jag kände mig lätt och studsig som en av Novikov-bröderna och tog ett djupt andetag av dom höstkalla avgaserna som bilarna bredvid mig bjöd på. För några sekunder levde livet bättre än på länge. Tills jag kände vattnet komma in i skorna.

[Notering till mig själv] Spring inte i ett höstdike med lågskor.

Rött som fan

Jag kom försent till jobbet imorse. När jag stötte på ett rödljus, så lyste det häcklande budskapet "DONT RUN" mot mig. Jag väntade och väntade men något gul eller grönt sken bjöds jag inte på. Efter en stund vände jag tillbaka och tog en annan väg till jobbet. När jag tittade mig över axeln efter ett stund och såg att det blivit grönt. Folk rusade över gatan för glatta livet. Är det så jävla illa att dom har smarta trafikljus numera? Känner dom av folks gubbvader och inkompetenta knän? Jag misstänker det. Inte ens ett lätt joggande bjöds jag på. AspLövet svor.

KUKEN! sa jag.

Fast inte högt.

Smålandskavlen för 20 år sen

Smålandskavlehelg. Tack och lov hann jag springa en del tuffa Smålandskavlar innan kropp och själ sa tack och adjö. Ett av många tuffa år var 1987. Jag säger tuffa år för personligen anser jag Smålandskavlen tillhör en av dom lite manligare tävlingarna. Mörkt, kallt och svårt brukade det vara på min tid i alla fall. Mörkt för att jag oftast sprang en av nattetapperna. 1987 var jag hursomhelst förstaårs senior och hade haft skadeproblem under nästan hela säsongen. Jag sprang bara 7 tävlingar det året. Med tanke på den tränings och tävlingsbakgrunden är det inte så konstigt att jag hade en jobbig resa den natten. På baksidan av kartan har jag skrivit.

"Spöregn och Dimma. Började få kramp i vaderna och låren halvvägs till åttan. Orienterade inte mycket efter åttan utan följde lampor och sprang på måfå. Hade fullt sjå att ta mig framåt."

Jag blir nästan tårögd när jag läser sånt. Tänk om man bara för en dag fick vara så trött igen. Jag minns faktist det där spöregnet för efter loppet bytte man om i någon sorts lada och gick sen ut för att duscha. Det blåste rätt hårt så ibland tog vinden tag i vattenstrålarna från duschen och på sig fick man istället regnet. Nattbanorna det året var 10,9 km och jag klarade mig precis under 100 minuter. En ganska bra bit efter täten om man ska var ärlig. Vi hankade oss fram i mitten på startfältet det året och kom 231:a av 415 lag. I år såg jag att det var 146 lag i H21-klassen. Jag låter det vara osagt det jag vill säga om dom siffrorna.

Facebook

Hörrni! Det här med Facebook. Ska det verkligen va något att ha? Jag har läst och hört så mycket om att man får nya vänner och återknyter kontakter med gamla bekanta med hjälp av Facebook. Jag tänkte att det kanske var ett sätt för mig att få kontakt med likasinnade. Skaffa en Gubbvadsförening på ett enkelt sätt. Därför gjorde jag slag i saken och skaffade mig en sån där egen Facebook. Det var lite meck att få den att sitta fast, men med gummisnoddar och tejp gick det bra till slut. Men jag tycker att det är så jävla svårt att se vart jag går när jag kör Facebook. Och inte fan har jag träffat varken gamla eller nya vänner.

Jag tror att det är bluff och båg hela grejen.

BLUFF och BÅG!!

HÖR NI DET!!

Jag saknar...

Ögonblicket då du precis ska gå in i startfållan och blir akut bajsnödig
Motivering: Knipa skinkor och försöka springa avslappnat samtidigt

Ögonblicket då du springer ut på det isbelagda kärret som inte alls håller för din kroppsvikt
Motivering: Iskant + Smalben = Smärta

Ögonblicket då duschvattnet tar slut precis när du tvålat in dig och schamponerat håret.
Motivering: Tvål i ögonen och lödder i kalsongerna.

Ögonblicket då du sover i en gympasal med 100 andra och någon börjar "hyssscha" högt åt lite prassel
Motivering: Dålig stämning och du törs inte gå upp och kissa

Ögonblicket då du halkar ner för ett stort stup och bryter båda benen.
Motivering: Svårt att gå + Ingen hör dig ropa = Ska jag dö nu?

Ögonblicket då du ska springa en sen nattsträcka som blir dag istället.
Motivering: Lurad på konfekten

Ögonblicket då K-G rapporterar "Sim och Idrottsklubben Hellas" vid radion
Motivering: Vart tog han vägen? K-G alltså.

Ögonblicket då du ska hoppa över ett brett dike och halkar i avstampet.
Motivering: Kallt vatten + Blöt karta

Ögonblicket då en finne frågar dig något i Jukolaskogen
Motivering: Språkförbistring + Han försöker kramas istället

Ögonblicket då du får kramp i vaderna och låren samtidigt.
Motivering: Kan inte stå + Gör ont

Inget fel på maten

"Om du tror att kolhydrater gör dig fet så har du fel. Du är fet för att inte tränar. Att skylla fetma på en viss typ av mat är bara skitprat"

Ovan citat är taget från tidningen Outside och är sagt av en snubbe som heter Chris Carmichael. I tidningen har dom en 30 småtips och citat om träning. Det mesta var gammal skåpmat men det fanns en del roliga citat med bland annat ett annat sagt av Mark Verstegen.

"En löpare som som hela tiden ligger i ett 5 min/km tempo kommer aldrig veta hur snabbt hans armar och ben måste röra sig för att springa en kilometer på 4 minuter. Du kan inte träna det genom att springa långsamt"

Jag har ganska tydligt märkt, på mig själv, att ju längre bort jag kommer från orientering och träning desto mer behöver jag läsa om det. Att uppleva tuffa strapatser genom andras upplevelser är mitt liv numera. Jag suger i mig allt som finns och längtar efter jobbigare och jobbigare utmaningar. Hade jag varit skadefri och tränat som normalt hade jag nog nöjt mig med medeldistansbanor och förkortat skit men numera är jag så svältfödd på trötthet, genom fysisk aktivitet, att jag skulle göra vad som helst för att, helt otränad, få springa en klassisk bana på 15km i tuff vildmark. Att själv få träna hårt ger fysisk trötthet som givetvis förvandlas till enormt mycket positiv energi. Sitter man däremot i den båt jag sitter med skador, bitterhet och en tilltagande trötthet lägger sig ett tjockt fuktigt täcke av negativ energi över en och man får både svårt att andas och se.

Det kom ett samtal

Jag stod här på firman, och gjorde tåhäfningar på en lastpall, när telefonen ringde. Först hörde jag bara lite prassel i luren och trodde att någon gammal fulgubbe ringt mig istället för ett betalnummer men efter ett tag sa en person.

"Du är välkommen till oss på fredag."

"Kul! Vart då och vad ska vi göra?", sa jag och väntade mig ett klick i örat.

"Åhh.. förlåt. Det är från GAME och vi ville bara meddela att Metroid Prime 3: Corruption har kommit och du kan hämta det hos oss på fredag."


Jag blev rätt glad av samtalet. I brist på träning får man luta sig mot det nästbästa här i livet. Det är lätt att säga tv-spel då för jag har en vit månad så alkohol är inte med i ekvationen. Sen har jag bara 3 veckor på mig att spela klart Metroid innan nästa måsteköp kommer. Super Mario Galaxy. Behöver man bli gladare än glad.


Just det här med tidspress är något jag gillar. Även på den tiden jag tränade och tävlade var det en bra morot. Att hipp som happ plötsligt ha 2-3 veckor på sig att skruva upp formen är en underskattad stressupplevelse. Idoga intervallpass varvas med ännu snabbare teknikpass. Gainomax och bananer blandas med träningstimmar. Okej Det var väääldigt längesen, men ändå. Sen skriker man till sig själv, TA BORT NÅGRA KILO ASPLÖVET SÅ GÅR DET FORTARE!!

På tal om kilo så borde jag gå ner i vikt. Man glömmer lätt bort den lilla detaljen när man inte tränar och inte tittar sig själv i spegeln längre.

Hur säger man Bäääää på Gotland?

Bara för att deadline till min kart-terapi tagit slut innebär inte att man måste sluta skicka kartor. Bra då att Pälle gör precis det. Han bjuder på en gudomlig karta från den där ön där älgen inte bajsar. Kartan är från Fårö och jag vet inte vad ni tänker på när ni hör Gotland och Fårö men jag hör orden "Skrik som ett får" långt inne i mitt huvud. Dom är lustiga dom där Gotlänningarna.

Pälle skriver hursomhelst...

"För 1,5 år sen körde jag ett ensamt magiskt träningspass medan familjen låg på Fårös playa nummer ett ”Norsta Aurar”. I drygt 90 minuter orkade jag tassa runt i denna fantastiska skog innan vätskan tog slut (det var rätt varmt) och ett efterlängtat dopp i havet följde. Fram med kartan, nu, nu, NU! Problemet var bara att jag har en våldsam oordning i kartpärmarna. Vilka pärmar? Kartlådan menar jag! Efter idogt letande efter denna magiska karta hittade jag den till slut. Fårös nordöstra udde, kartan heter Avanäs och området heter Norsta Aurar. Något SM gick här 1999 (vet inte vilket) och terrängen är grymt vacker, det är skitsvårt, sanddynerna i öster suger musten ur benen och... och och.. nä.. det räcker så!"



Pälle skriver även att kartan är suddig i kanten för att han var trött när han scannade, men jag tror att han mentalt fört över sin syn från det aktuella träningspasset. Bakfull från dagen före och med svett rinnande ner i ögonen så såg han säkert inte bättre än så här. När man börjar bli så lastgammal som Pälle är synen det första som ryker. Eller gubbvaderna förstås.

En hjälpande hand #5

Linus Karlsson-Mood är bidragsgivare nummer 5. Han skickade en karta från Slovenien. OOC 2002 gissar jag. Sanna mina ord om man inte blir full av att bara titta på den här kartan. Och med full menar jag lycklig. Om jag haft en hel kropp, pengar, tid över och ett par rena kalsonger på mig hade jag stuckit dit ner på en gång. Nu får jag nöja mig med att räkna hur många gropar det finns på karta. Det kommer ta ett tag. Fördelen med det projektet är att jag slipper tänka på mitt liv.

En hjälpande hand #4

En samarit från Borlänge vid namn Erik Sundberg sände mig en gammal klassisk karta från sent 80-tal. Erik berättar att det var en elittest 1987. Med tanke på att kartan ligger strax utanför Grängesberg så är det inte konstigt att jag får sköna Älgdrevs-vibbar. Framförallt tycker jag att banläggaren lyckats med kontrollerna 4-9. Kanske finns det någon (Erik?) där ute som till och med minns vilka som var i topp på tävlingen ifråga?

Fel namn på fel plats

Jag läste på STOF´s hemsida...

"Dags att lämna in motioner till förbundsmötet"

Och redan där är vi nere i träsket bland förslappade mysidrottare. Lämna in en motion? Jag menar. Om vi strävar efter att utveckla vår sport med motion hur ska vi någonsin kunna bli en hård och svår elitidrott igen. Förmodligen har medeldistansen och sprintdistansen kommit insmygande via dom här så kallade motionerna. Vi borde ha stämt detta fenomen redan i bäcken. Men nu är det försent. Motionerna har tagit över och kvar finns ingenting. Jo, någonting finns kvar men inget som lockar fram blodsmaken i munnen.

En hjälpande hand #3

Tredje person att föräras med ett par brillor blir Jens Jern. Jens är en bloggare som inte bara skickade en karta utan fem stycken. Det fanns en del fina utländska kartor men jag är jävligt svag för dåliga kartor över riktiga skitområden. Därför blev jag glad som ett barn på julafton över att han bifogat en suspekt karta från Vasa. The hell-hole of Österbotten. Terrängmässigt alltså. Inte på alla sätt om ni nu tror det. Jag har ju faktist släkt där så det är bäst att hålla isär anklagelserna. Jag bad Jens beskriva terrängen så att ni verkligen ska förstå vad det handlar om. Nedan kan ni läsa hans ord.

"Bölekartan kan beskrivas som helvetets nya tionde cirkel, eller hur Dante kallade det.

Hmm... Svårt att beskriva, bör upplevas. Fullt med sten, överdrivet mycket mer sten i skogen än på kartan. Behöver väl inte nämnas att stenarna är det hopplöst att orientera sej efter om man inte kryper, sakta. Höjderna skall man inte lita på, höjdkurvor här i trakterna är i allmänhet så små så man har svårt att läsa dom. Blåbärs+allsköns annat ris överallt på marken, täcker snillrikt alla jävla hål och fallgropar. Dålig terräng helt enkelt, förhållandet kartkontakt/minimiögonkontakt med marken för överlevnad ~ 30/70.

Så får man ofta intrycket av att inget stämmer. Denhär kartan är gammal så det har byggts en del där, samt ett nytt skidspår är draget, och en del stora hyggen finns som man med fördel kan springa några varv runt om man känner för en tyngre löprunda."

//Jens

En hjälpande hand #2

Nästa man ut från AspLövets egen terapeutgrupp är ingen mindre än Jan Kobach. Dom som inte vet vem han är får ställa sig i en överfull Baja-Maja som vi sen vänder upp och ner på. Jan är mannen bakom World of O.

Jan skickade länkar till så många kartor att jag har att göra ett par veckor i min terapi. Hans grundtips var en karta från Schweiz, men den jag fastnade mest för är nedanstående karta från Davanger. En tuff nattorientering i spöregn är det första som rullar förbi på min näthinna. Och då menar jag inte med någon ny hightech-pannlampa utan en 10W enkel halogenare med gult ljus som är påväg att slockna. Come give AspLövet some!

En hjälpande hand #1

Jag fick ett antal svar på mitt upprop om hjälp. Gladd till tårar har jag beslutat mig för att dela ut heta solglasögon till alla dom som skickade in bidrag.

Först ut är en bloggande Normann. Tack till Gjermund, som har den läsvärda bloggen Alfonsson. Han skickade 2 kartor från sin blogg och jag valde ut NM-kartan från 1971 att pigga upp mig. Kartan är ritad av en svensk och även banläggaren var en svensk. Gissar att det var ramaskri i Norge det året. Hursomhelst saknar jag orientering lite extra när jag ser såna här banor.

Heja, heja hela bandet

Jag läste en dikt, eller om det nu är en sångtext, skriven av Gösta Wijkman. Första versen lyder.

Heja, ni som skubbar över sten och stubbar.
Ut i mark i sol och glitter.
Heja, ni som skubbar över sten och stubbar -
slö och slapp blir den som sitter.
Pröva lemmarna och modet,
blanda luftens eld i blodet.
Heja, den som vill och kan det,
heja, heja hela bandet.

Jag blev lite glad när jag läste den.

Imorgon ska jag börja träna igen

Ingen livsgnista

En som står mig nära och kär sa till mig häromdagen att jag inte har någon gnista i ögonen längre. Det är helt tomt. Inte den minsta livsgnistan verkar finnas.

Ingen livsgnista.

Så illa är det alltså numera. Någon har dragit ur sladden. Jag försökte råda bot på detta med att ta en 30-timmars alkohol-orgie. När den väl var avklarad gick jag till spegeln och betraktade eländet. Det är nog tyvärr så illa som befarats. Ett par tomma fiskögon tittade tillbaka på mig från spegel. Dom sa ingenting. Jag sa inte heller något utan vek ner blicken innan det blev en pinsam tystnad mellan oss.

Ett rop på hjälp

I morse vaknade jag upp på golvet i vardagsrummet. Det var inte där jag somnade. Runt omkring mig låg ett hav av konfetti. Vid närmare betraktelse kunde jag notera att det var små små bitar av lokala kartor. Uppenbarligen har jag gått i sömnen och lagt mig i vardagsummet där jag tillbringat några timmar med att riva sönder en massa träningskartor till konfetti. Ett inte helt normalt beteende. Jag är nog längre ner i skiten än vad jag törs erkänna för mig själv. Ett rop på hjälp gjorde inte mer än att Miniknatarna vaknade och trodde att dom drömde mardrömmar. Jag kröp ner i min egen säng och somnade oroligt om.

Hjälp!

Det var jag som sa det. Min plan är att visst fan borde det finnas en massa roliga, udda, grymma kartor där ute i verkliga livet som jag aldrig fått ta del av. Nu pratar jag inte om någon sketen karta från vilken jäkla lördagstävling som helst utan något som verkligen kittlar kart-tarmen. Här kommer just DU in i bilden. Japp! Precis DU som undrar varför du egentligen läser den här skiten. Är det så att du har en häftig karta hemma i lådorna? Den kan vara handritad, eller från ett udda område, eller rent ut sagt bara för jävla ful, eller fin, eller konstig. Gammal eller ny spelar ingen roll. Släng in härligheten i en scanner om maila den bums till AspLövet

Vad får DU ut av detta då? Den karta som jag anser vara bäst för att avhjälpa mina psykiska problem publiceras på "AspLövet goes H40". Om det är en ära eller vanära låter jag vara osagt. Fast fan vet om jag inte publicerar alla bidrag jag får. Känner jag mina besökare rätt kommer det inte bli mer än ett eller i bästa fall två bidrag. Dessutom får vinnaren ett par coola "Mission Impossible" solglasögon. (Se bild överst) Glöm inte att bifoga din postadress och det spelar ingen roll om du bor i Långtbortistan (=utanför Sverige), du är ändå välkommen att deltaga. Får jag många bidrag kanske jag är så snäll att jag delar ut flera par solglasögon.

Senast på söndag (21/10) vill jag ha ditt bidrag. //Tack på förhand

Klubbmästare fast ändå inte

Till vänster om min tomt ekande H40-pärm står H35-pärmen. Den är inte mycket att hänga i granen den heller. Vissa säsonger i karriären har jag fyllt upp en hel pärm och ibland har jag haft 2 eller 3 år men 5 år i en pärm är fan inget att skryta med. Ännu mer tragiskt är att den skramlar halvtom. 28 tävlingar. Det blir bara lite drygt 5 st H35-tävlingar per säsong i snitt. Vissa påstår att jag varit skadad sedan födseln. Jag uttalar mig inte om det men det har helt klart eskalerat dom sista 10 åren.

En av få tävlingar i min H35-pärm är Höst-KM 2001. I klubben hade vi under ett antal år en individuell säsongsavslutning på Enens Oktober-race. Ett högst inofficiellt KM där alla klubbens herrar sprang H21 oavsett verklig ålder. Jag har varit med en gång. Jag gick rätt bra. Jag vann. Inte tävlingen märk väl för där vann Johan Näsman men inom klubben knep jag första platsen. Trots 84 startande i klassen hade vi nästan 20% av startfältet. Tänk om fler klubbar skulle ha sån uppslutning. På varje tävling. Varje helg. Året runt. Då skulle vi nog vända den negativa trenden inom sporten.

Taskigt genrep

Jävla skit! Min torrträning i juni, då jag provsprang 2008-års Tiomilaspurt har visat sig vara bortkastad. Jag sprang på fel ledd. Vilket jävla juniormisstag. Som ni ser kommer det att löpas åt ett helt annat håll. Det är just såna misstag som skiljer amatörerna från världsmästaren. Förberedelser. Vilken jäkla tur att jag lagt av med orientering. Nu slipper jag ändå stå med mössan i hand och nedsänkt huvud inför mitt misstag.

Kepslöpare eller kepslöpare?

Jag såg att Kart-Bosse hittat några gamla frimärken på ett brev hemma i lådan. Har själv aldrig varit någon större filatelist även om jag nog samlade på frimärken under en mycket kort period av min ungdom. Hursomhaver så fastnade jag för dom smäckra kepslöparna på frimärkena hos Kart-Bosse. Numera ser man bara gamla stötar i keps eller skärmmösssa men jag hade ett svagt minne av att jag själv hade haft detta. Efter lite letande dök det mycket riktigt upp ett kort från lokaltidningen som jag fastnat på. För min egen del var det nog bara keps på under sporadiska ungdomslopp men jag gissar att när detta kort togs, i slutet av 70-talet, så startade mitt liv som "Kepslöpare" på allvar. Alltså inte keps utan "Keps".

Pimp my Sport

Har ni tänkt på att Halikko och Hallick-O är väldigt nära varandra rent bokstavsmässigt. Nu vet jag inte om det finns någon tävlingsform som heter Hallick-O men jag kan mycket klart se den framför mig. Bling-Bling-Orientering i stadsmiljö. Till och med jag skulle kunna tänka mig besök inne i stadskärnan för att bevittna en sån tävling. Jag törs knappt tänka mig vilka skönheter som dom har i gatuhörnen istället för tråkiga nylonskärmar.

Makrame-minnen

Ibland behöver minnet en spark på smalbenet. Under min arkivering förrförra veckan så saknade jag en hel del resultat från Makrame men nu har jag lokaliserat resultaten från dom första 3 tävlingarna genom att titta i gamla fotoalbum.

1990
Premiäråret. Jag och Hasse stod som arrangörer där Toggan vann före Sturesson den äldre och Stor-Lars. På bilden nedan kan ni se spurten om silvermedaljen. Kallt och jävligt var det vilket gjorde drickandet av kall öl ännu underbarare.



1991 (sommar)
Ett ganska händelserikt år. Jag vann. Åtminstone står det så i fotoalbumet under bilden nedan på Juppe och mig. Texten lyder, "En kom sist och en vann". Då kan man fråga sig hur AspLövet som saknar minne från dom mest elementära händelser kan säga att just han vann och inte Juppe. Detta baserar jag på statistik och logik. I alla dom resultatlistor från detta arrangemang som finns kvar hittar man Juppe i botten. Inget ont i det. Den bristande kompetensen han har i öl-orientering väger han upp i social kompetens. För egen del så har jag arrangerat dom flesta Makrame och vunnit resten. En sanning med tveksamhet men ändå närmare verkligheten än tvärtom.


Det finns 2 andra minnesbilder från denna tävling. Efter tävlingens avslut var det bastubad på schemet. För att bastun skulle vara djävulskt varm vid tävlingens avslut hade det lastats in ved för kung och fosterland i kaminen. Dessutom stod det en hög trave ved inne i bastun, bredvid kaminen, som väntade på sin tur. Av någon anledning hade denna vedtrave rasat och då kommit i kontakt med den glödheta kaminen. När alla tävlande så kommer ner till bastun ryker det betänkligt från både fönster och springor i taket. Vedtraven hade börjat brinna och satt eld på ena väggen inne i bastun. Många hinkar vatten senare hade vi läget under kontroll. På bilden nedan kan ni se Stor-Lars som släckte taket som brann under takplåten. Att det brann inne i bastun hindrade dock inte alla bastubadare. Allt medans jag var inne med en snöskyffeln för att bära ut den brinnande vedtraven så bastade vissa personer glatt på. Dom öppnade helt sonika fönstret för att få bort den värsta röken och sjöng för att underhålla oss som släckte den brinnande bastun. Mitt andra starka minne är när jag tog en simtur mellan bastuvarven och vissa deltagare fick för sig att kasta sten på mig där ute i Mälaren. Tack och lov var jag lite rund under fötterna och skrattade mest åt att det plumsade stora stenar runt huvudet på mig.



1991 (höst)
En mörk höstetapp där Sturesson den stora vann före Björn Andersson och Runchen. Jag sprang också men vann inte vilkert upprör mig än idag. På den första slingan låg jag långt fram i täten och skulle ha enkel punkthöjd mitt på banan. Inte oväntat spikade jag kontrollen men problem uppstod då det inte fanns någon skärm vid punkthöjden. Jag gjorde några lovar i omgivningen för att reka av området men återkom gång på gång till den i mitt tycke korrekta punkthöjden. Efter 10 minuter gav jag upp och joggade hem för att meddela arrangörerna att en kontroll var borta. Där visade det sig att jag drabbats av en felinritning och att jag egentligen skulle ha haft en sten en bit bort. Jag tröstade mig med mina öl och tänkte inte mer på det.

Indoktrinering

Igår var jag i klubblokalen. Jag brukar gå dit med Miniknatarna ibland utan att egentligen ha något ärende. Jag försöker smyga in Miniknatarna på orientering den subtila vägen. Inget tvång utan lek och lust ska få dom att välja rätt sport. Jag har till exempel smusslat in orienteringsprylar i deras vardag. Bland deras ritpapper har jag smygit in kartor, i leksakslådorna ligger det kompasser, och i bokhyllan står Kråke, Jamen Benny och Nicke Nyfiken blandat med gamla rankinglistor. På kvällarna brukar dom få leka med mina pannlampor och innan dom somnar säger jag inte "god natt" utan "lycka till på långa natten". Jag är en mjuk och pedagogisk förälder.

Hursomhelst var jag i klubblokalen igår för att få dom att trivas i en framtida träningsmiljö.

AspLövet
Grabbar, jag blandar lite saft så kan ni rita på den här stora skrivtavlan så länge.
Miniknatarna
Okej pappa..
AspLövet
Här har ni saften. Men oj vilka fina höjdkurvor ni ritar.
Miniknatarna
Det är drakar som slåss.
AspLövet
Ja det kan det vara. Men det är väl höjdkurvor också?
Miniknatarna
Nääääee... Det är drakar som slåss
AspLövet
Fast dom där blåa strecken är väl ett kärr. Eller hur?
Miniknatarna
Näeee... Det är eld som dom sprutar på varandra.
AspLövet
Men det förstår ni väl att eld inte är blått. Vatten är blått. Precis som på kartan.
Miniknatarna
Näeee.. det är eld och sen dödar dom varandra och åker hem till grottan.
AspLövet
Ahhh! Nu ser jag. Dom följer dom där strecken. Dom springer på skrå hem till grottan. Bra ritat.
Miniknatarna
Näeee... Dom flyger pappa. Sen äter dom köttbullar och tittar på Bolibompa.
AspLövet
Men vad FAN. Är ni helt dumma i huvudet. Man kan ju inte rita höjdkurvor och sen inte nyttja dom. Lägg ifrån er pennorna nu.
Miniknatarna
Men pappa. Vi ska rita tigrar också.
AspLövet
SKIT I TIGRARNA! Nu går vi raka vägen hem och ni kan glömma Bolibompa ikväll. Förresten kan niu glömma att se på tv tills att ni kan 25 kartecken utantill.
Miniknatarna
Men papp..
AspLövet
TYST! Inte ett ord till annars säger jag åt Tomten att ni inte varit snälla. Då kan ni glömma julklappar i år. Han är förresten orienterare han också. Tomten alltså.

Samlarkort

Undrar hur många hundratusen man kan få för ovanstående raritet? Den finns bara i 2 exemplar, om nu inte Liga förlagt sitt kort, och måste nog anses vara eftertraktad. Frågan är om alla pengar jag kan få vid en försäljning är värt mer än affektionsvärdet.

Utsliten som far sin

För lite drygt ett år sen föll jag för ännu ett gubbstreck och fick då en kanonpresent av mycket goda vänner. Det var en hårt pimpad handkontroll till min PS2. Nu ett år senare efter hårt spelande har den gett upp. X-knappen slutade fungera mitt under en hård session på spelet God of War II. Givetvis fanns det inget i ryggmärgen som sa, släng skiten, utan jag tog den till den lokala ramboden och fick den monterad för ynka 150 spänn med ram och allt. Så nu står den där på hyllan i vardagsrummet. Som en strålkastare rakt i ansiktet på mig. Vad den säger? "AspLövet goes H40" är ett misslyckande. Du är lika ustliten som x-knappen och passar du dig inte så stoppar vi upp dig och hänger dig på väggen. I förrådet.

UR VÄGEN!!

Kolla! Jag hittade ett roligt foto. Om man med roligt menar minuterna innan det blir tråkigt. Jag har nämligen skrivit lite om Tiomila 1986 förut. Slog i knät halvvägs till ettan och sen var den dagen förstörd. Men här på bilden tror jag fortfarande att jag kommer vara först in på startsträckan. Notera hur kallt kontrollerat mitt ansikte ser ut. Jag var orienteringens svar på Paavo Nurmi, ‘The Silent Finn’.

Skol-DM 1978

Det tråkigaste, eller rättare sagt en av många tråkiga saker, med att vara AspLövet är bristen på minne. Jag har inte förärats med många kilobyte där uppe om man säger så. Detta innebär att jag har svårt att minnas namn, platser och händelser. Det behöver bara gå någon vecka så formateras det bort för att nytt ska få plats. Skulle jag inte ha mina kartpärmar hade jag nog själv tvekat på frågan om jag överhuvudtaget hållit på med orientering eller inte. Sånt kan göra den starkaste ledsen. Det blev ganska uppenbart när jag bläddrade i min jakt på kalla hösttävlingar. Hur fan ska jag komma ihåg det när jag inte ens minns tävlingarna.

En kall jävla tävling kan jag dock plocka fram men enbart tack vare mitt fotoalbum. Jag kunde koppla ihop Skol-DM 1978 med ett foto väl markerat med samma tävlingsnamn. På bilden ser ni AspLövet längst till vänster snett bakom Zeke och sen har ni AspLövets far och bror med på bilden också. Tävlingen gick i mitten på oktober och som synes har vi ekiperat oss i vintermunderingen. Väsby skidklubbs vinterjacka med tjockt frottefoder. Den där röda toppluvan jag har på mig är det dock skottpengar på så här 29 år senare.


Hur det gick i tävlingen? Jag kom 21 av 50 och sprang på 27,56. Tyvärr har jag inget namn eller tid på segraren. Dessutom hade jag inte hittat rätt form för mina kartpärmar utan förstörde inritningen med att strecka med blått i det röda. Jävla idiot!!

Hur säger man kallt på Gotländska?

I höstmörkret kom en kall hösttävling mig till minnes. Inte bröst alltså utan höst. Vi var på "Helg utan Älg" 1993 och lika älgfattig skogen var så hade värmen blåst bort från ön. Ni kan se i kartans övre högra hörn hur LGW lider då han försökte få på sig lite torra kläder efter loppet. Tack och lov hade jag gått förbi junioråldern då man hela tiden skulle bevisa sin coolhet genom att ha så lite kläder på sig som möjligt. Här var det långkalsonger och toppluva på. Utom under loppet förstås. Då var det pure nylon.

Wow! Jag vann visst. Världens bästa AK-löpare visade upp sig.

Snö = Slut

Det singlade en snöflinga i luften idag när jag var ute på lunch. Den var på ett väldigt rakt och kniv-i-ryggen-aktigt sätt ett tecken på att även den här säsongen är över. Säsong. Kanske lite väl fint ord för någon som inte existerat. Jag drog vårjackan lite hårdare runt min kropp och åkte till Apoteket för att hämta ut mera voltaren. På väg tillbaka i bilen försökte jag komma ihåg kalla hösttävlingar från karriären. Det gick ganska dåligt. Jag fick hela tiden upp brösttävlingar i huvudet istället. Jag sitter för mycket ute på internet nuförtidern.

Som en gummisnodd

Fick nya O-ringen tidningen med posten idag. Det är väl en OK tidning. Men O-ringen 2008 verkar bli mer än OK. Mycket mer. Ser kartprover från etapperna och tänker bara en tanke. Där vill jag också vara med. Mer än något annat. Men så blir det naturligtvis inte. Min snara framtid har istället införskaffats på Rusta för 159 kr. En träningssnodd som jag satt fast i köksbordet. Jag tränar benen men monotona rörelser och funderar på vad fan jag håller på med. Känner mig som Henrik Dagård från TV-shop. Kanske vore det bättre att hänga sig i snodden. Förmodligen skulle den gå av innan den gjort tillräcklig nytta.

[Arkiverat] Ibland får man skit på linsen

[Detta inlägg som i och för sig var en bild har av AspLövet blivit utsatt för censur. AspLövet kom på sig själv och måste således ta sig i kragen och sätta ner foten på högerhanden. Komma här och komma med bilder på värsta lokalkonkurrenten. FAN! Snart börjar jag väl skriva att jag inte alls var världens bästa orienterare och prata om hur allt är bättre nu och sprint är bra och jag inte alls saknar orientering och nu lägger vi ner bloggen för så här bra mår jag nu och aldrig för och.. och.. och. Ja ni fattar. Bort! Bort! Kom aldrig tillbaka.]

25manna-kravaller

Vad sägs om lite 25manna-kravaller för att demonstrera vårt ert missnöje? Vi samlas ute på Järvafältet nu på lördag klockan 12,00. Alla Finnar maskerar sig med långt skägg (tänk Juha Mieto) och gummistövlar med en markant andedräkt av Koskenkorva. Alla Norrmänn tar på sig lusekoftorna och smörjer in sig med fiskleverolja i ansiktet. Dom Svenskar som vill vara med kan komma som dom är. Ni är så bleka i sinnet att ni inte syns vad ni än tar på er. Sen kastar vi gamla resultatlistor på arrangörerna som vi bjudit dit. Ta gärna med plakat med slagord skrivna på. Jag ringer och tipsar polisen så att det blir lite fart på tillställningen. Efter samandrabbningen ses vi i Rotans klubbstuga vid Ytterby där vi äter korv och jämför gubbvader med varandra. Dom som hamnar i häktet kan köpa en dvd från kvällen istället.

Häng dom högt

Egentligen bryr jag mig inte om allt det här gnället efter 25manna. Det är samma visa varje år. Folk stämplar fel och sen är det några dagars pajkastning mellan olika grupperingar. Jag har ju lagt av så för min del kan vi lika gärna lägga ner tävlingen så slipper folk lägga ner så mycket energi i onödan.

Men....

Vore det inte lite kul om vi gemensamt la HELA skulden på löparen? Oavsett om det nu är tekniken, banläggaren eller vädret så får löparen i fråga ta skulden. Vi kunde lägga upp en "Hall of Shame" lista på 25manna-sidan där bild och namn syns på alla dom här misslyckade själarna. Som bakgrundsmusik på den här sidan hör man pip från SI-enheter och är det så att man lyckas komma med flera gånger på den här listan får man bild och namn på t-shirts som säljs i nätbutiken. Kanske kunde alla som stämplat fel ett år få gå i parad genom TC året efter. Nakna. Nej. Inte helt nakna. En SI-pinne på valri kroppsdel kan dom få ha på sig. Sen skrattar vi andra högt åt dom och lyser på dom med blinkande ficklampor.

Det tror jag hade varit rätt kul.

Bråttom funkade inte förr

Jag kommer ihåg hur det var förr. Det var så jäkla lätt att stressa vid kontrollerna och så vips hade man en pigg utanför rätt ruta och då blev man obönhörligen diskad för felstämpling. Det hjälpte liksom inte att man bevisligen varit på rätt plats utan man fick stå sitt slarvkast. Surt var ordet. Tur då att med dagens teknik så funkar allt så mycket bättre.

Näee..... vänta nu!

En bra helg

Igår gick jag upp alldeles för tidigt och åkte ut på 25manna. Jag frös i 8 timmar och fick ont i benen av att stå på asfalten. Sen åkte jag hem. På kvällen var jag på en fest och drog en anekdot inför alla festdeltagare som handlade om att jag åkte ut och fiskade och kom hem med en hora. Ingen skrattade. Idag är jag sjuk. En ganska bra helg med andra ord.

Arkiverat

Nu ska allt vara arkiverat, vad jag vet, och jag kan borsta bort allt damm jag samlat på mig dom här dagarna. Jag snyter svart ur snoken och är torr i strupen. Nu skulle inte en kall öl sitta fel. Ibland önskar jag att jag var en riktig grovjobbare. En sån där som äter ur snuskburk och dricker starköl till lunch. Men inte på tisdagar gud förbjude. Man vill ju inte bli vardagsalkoholist så man tar ingen starköl till lunchen på tisdagar. Den spar man till 2-fikat istället. En sån arbetare vill jag vara. Ikväll ska jag slita och släpa med en del förbedelser till en 40-års fest imorgon som jag ska deltaga på. Sen när det är klart ska jag slita och släpa med klubbtält och annat som måste med till 25manna. Imorgon är det uppstigning 05.50 för avfärd till 25manna där jag ska strosa runt hela dagen och se vilse ut innan jag kastar mig i bilen för att via en raggardusch infinna mig på nämnda fest. Jag kommer bli hur full som helst. Det är min drog-policy. Hur full som helst.

[Arkiverat] Makrame 2006

[Läs inlägg från tävlingen här]

Makrame som för första gången sedan starten 1990 arrangerades på en annan plats än Skarvberget flyttade till Rotebros klubbstuga vid Ytterby. 16 mer eller mindre villiga löpare ställde upp och en mer än värdig vinnare kunde koras.

Första slingan med gemensam start innebar att herrarna drack en 33cl enhet medans damerna fick starta på orienteringsslingan direkt. Långa slingan var 1490 m medans den korta var 1090 m. (Löpare med stjärna (*) efter namnet sprang korta slingan). När slingan var färdigsprungen skulle en enhet drickas av både herrar och damer.

1   9,51  Björn Jansson  Väsby OK
2  10,26   Lars Berzell   Väsby OK
3  10,33   Magnus Gadefors   Väsby OK
4   10,41   Elisabet Hult *   Rotebro IS
5   10,49   Wincent Karlsson   Väsby OK
6   11,04   Håkan Lindberg   Väsby OK
7   11,12   Carolyn H-Järnving *   Rotebro IS
8   11,15   Per Dahlkar *   Väsby OK
9   11,23   Henrik Jakshöj *   Danmark
10   11,27   Elisabeth Fridh *   Rotebro IS
11   11,47   Hans Jonsson   Väsby OK
12   11,49   Roger Holmgren *   Umeå FOK
13   11,51   Benny Pettersson   Väsby OK
14   13,10   Stefan Knorn   Rotebro IS
15   13,41   Erik Daniels   Rotebro IS
16   14,01   Lars Boudrie   Väsby OK

Efter att sista löperen på slinga 1 gått i mål vidtog 5 minuters vila då löparna fick mingla i Relax-avdelningen där dopingdräparare och jordnötter serverades. Slinga 2 hade sedan exakt samma upplägg som slinga 1. Långa slingan var 2000 m och den korta var 1440 m

1   15,03   Lars Berzell   Väsby OK
2   15,06   Björn Jansson   Väsby OK
3   15,46   Elisabet Hult *   Rotebro IS
4   16,00   Magnus Gadefors   Väsby OK
5   16,21   Wincent Karlsson   Väsby OK
6   16,27   Carolyn H-Järnving *   Rotebro IS
7   16,33   Elisabeth Fridh *   Rotebro IS
8   17,55   Håkan Lindberg   Väsby OK
9   17,58   Benny Pettersson   Väsby OK
10   19,02   Stefan Knorn   Rotebro IS
11   20,47   Erik Daniels   Rotebro IS
12   23,42   Lars Boudrie   Väsby OK
13   24,25   Hans Jonsson   Väsby OK
14   26,11   Henrik Jakshöj *   Danmark
15   26,16   Per Dahlkar *   Väsby OK
16   26,26   Roger Holmgren *   Umeå FOK

Efter att sista löparen på slinga 2 gått i mål var det så dags för omstart igen och denna gång för att kora årets Makrame-mästare. Nu räknade vi ihop totaltiden på dom två slingorna och fick fram en startlista som såg ut som följer nedan (Startminuter redovisade före namnen). Håkan Lindberg skulle egentligen ha gått ut i klungan men hedersmedlem i SMF som han är så drack han 5 st dopingdräpare i pausen mellan 2 och 3 slingan och uppgraderdes därför 1 startminut. Långa slingan var 1780 m och den korta var 1330 m. På denna slinga fick både damerna och herrarna dricka en enhet direkt och sen en till enhet efter att slingan sprungits.

0   Björn Jansson
1   Lars Berzell
2   Elisabet Hult
3   Magnus Gadefors
4   Wincent Karlsson
4   Håkan Lindberg
5   Klungan

Slutresultat Makrame 2006

1   13,59   Björn Jansson   Väsby OK
2   15,05   Elisabet Hult *   Rotebro IS
3   18,24   Carolyn H-Järnving *   Rotebro IS
4   19,13   Lars Berzell   Väsby OK
5   19,34   Wincent Karlsson   Väsby OK
6   21,18   Magnus Gadefors   Väsby OK
7   21,32   Hans Jonsson   Väsby OK
8   24,00   Stefan Knorn   Rotebro IS
9   29,22   Per Dahlkar *   Väsby OK
10   29,31   Lars Boudrie   Väsby OK
11   29,45   Roger Holmgren *   Umeå FOK
12   29,52   Henrik Jakshöj *   Danmark
13   30,15   Elisabeth Fridh *   Rotebro IS
14   32,03   Benny Pettersson   Väsby OK
15   32,39   Håkan Lindberg   Väsby OK
16   36,25   Erik Daniels   Rotebro IS

Efter tävlingens avslut blev det dusch och bastubad i Ytterby och sen mat, prisutdelning och allmänt festmingel.

I arrangörsstolarna satt AspLövet och Robert Elverö.

[Arkiverat] Makrame 2000

Förord:
Efter flera år som arrangör så skulle jag äntligen själv få vara en av deltagarna på årets Makrame. Och om minnet inte sviker mig så var det 5 år sedan jag sist var med och tävlade. Så länge skulle det visa sig, att jag helt hade glömt bort varför jag alltid valt att arrangera detta evenemang ;-)

I år hade dock Mickis, Anna och Karin åtagit sig att fixa tävlingen, och där jag själv (och mina medarrangörer) dom sista åren i jakten på förnyelse kanske har gjort tävlingen lite mer invecklad än vad den behöver vara, så det var trevligt att se att årets upplaga hade gått tillbaks till det enkla men oerhört funktionella där det helt enkelt var vanlig OL-slingor på vanliga kartor.

Prolog:
Samling för året var vid Skarvbergsparkeringen där möttes vi av arrangörerna (som stilfult var utklädda till indianer) som delade ut tipspromenadlappar. När alla deltagare, utom Micke och Maria som såklart var sena, hade kommit så vidtog en gemensam promenad till stugan. Under promenaden fick vi svara på frågor om indianer och deras kultur. Jag chansade vilt på alla frågor och fokuserade istället på att reka av omgivningarna vilket visade vara ett bra val för jag spanade in en kontroll på vägen. Lade den på minnet och log inombords, 1-0 till AspLövet tänkte jag.

Väl framme vid Skarvberget så fick vi svara på nya frågor, denna gång gällde det att gissa födelseår och inträdesår i VOK på ett antal av klubbens äldre och yngre medlemmar. Jag fick även här ta till den beprövade chansmetoden och jag insåg att jag nog kunde hamna en bit bak i jaktstarten (Startordningen bestämdes av hur bra man lyckades på frågetävlingarna). Dock hade jag lämnat en present till tävlingsledningen för att på så sätt bättra på mina startmöjligheter och jag hoppades att den fina "skylten" dom fick skulle var ett plus i kanten.

Eftersom extremklädsel var ett krav så byttes det om till mer eller mindre udda tävlingsdräkter innan det var dags för start. Själv hade jag ju varit tvungen att byta om hemma eftersom jag var insmord på hela kroppen av ett lager av mörkt kroppssmink. Ett smink som det skulle visa sig ha en tendens att kladda när man blev blöt/svettig.
Nåja... när alla var ombytta och klara var det uppställning vid startfållan och det bjöds på en dopingdräpare innan start. Drycken ifråga smakade helt vedervärdigt och med rysningar i ryggraden och mungipor som drog ihop sig avböjde jag vänligt men bestämt en påtår. Något som vissa i startfältet tackade ja till.

När startlistan lästes upp visade det sig att Benny skulle få gå ut 1 minut före en klunga där jag själv ingick. (Startspannet var 2.45 min så jag förstod att presenten hade gjort susen) Eftersom jag inte deltagit på många år så var jag lite osäker på hur det skulle gå, speciellt som att jag har varit skadad hela hösten vilket gjort att min löpform är riktigt dålig.

Slinga 1:
Första burken gick väl skapligt, skulle tro att den tog ca: 15 sek (0,5 l burk) så man kunde fara ut på den första slingan med en ljudlig rap. Noterade snabbt att den första kontrollen var den jag hade spanat in på vägen så den brydde mig inga som helst problem. Problem hade jag istället med min stora "afro" peruk som i tid och otid fastnade i träd och buskar i den något bushiga terrängen. Vände mig om på hygget påväg till trean men då jag inte såg någon insåg jag att det var gafflat med olika slingor. Efter trean så var bara det värsta kvar och det blev mer promenad än löpning från sjön upp till källan innan man kunde stappla in på TC.



Slinga 2:
Hade stora problem med min andra burk, mest beroende på min dåliga kondition och den tuffa avslutningen på första slingan. Fick anstränga mig för att få ner den mellan flåsningarna. När jag började närma mig slutet av ölen kom Björn och Hans in för växling så det var en jämn kamp om ledningen. Försökte mig på en taktikspya vid den första kontrollen men falerade totalt och återigen blev det promenad långa bitar från ettan via tvåan upp till trean där man äntligen kunde andas ut för att springa ner mot TC. Hade så här långt inte bommat en meter något som tyvärr inte skulle hålla i sig hela loppet....



Slinga 3:
Den tredje burken var om möjligt ännu jobbigare, med motvilja tvingade jag ner den och stapplade med stumma ben fram för att ta mig an den sista slingan. Ingen annnan hade ännu kommit in för varvning när jag gick ut men jag noterade snabbt att jag hade den längsta slingan som avslutning så det behövde inte betyda någonting. Fram tills nu hade ju som sagt allt gått bra men allt vända fort till det sämre nu. Till att börja med så tappade jag helt koncentrationen på väg till ettan. Jag bestämde mig snabbt för att springa stigen runt till den men av någon anledning så började jag läsa till tvåan istället och jag hann ända fram till x:et (markerat på kartan nedan) innan det gick upp för mig att jag inte hade tagit ettan ännu. Det var bara att vända om igen...

En annan sak som kom att störa mig på sista slingan var att Steffe som sprang i par med kompisen Micke, var utklädda till Kaj och Börje ur ScandLines reklamen. Så när jag var på väg ut så hörde jag deras höga rop i skogen.
- Heeeej Kaj!!
- Halllauu Bööörgge!!
Precis som man kan få riktigt dåliga låtar på hjärnan så förföljde detta mig under resten av loppet.

Efter fadäsen vid ettan så gick det bra ända tills jag skulle ta fyran och tävlingens sista kontroll. Efter en snabb blick på kartan vid den tredje kontrollen såg jag att det bara var att rusa till stigförgreningen där jag ju redan hade varit på den andra slingan. Problemet var bara att jag i ivern sprang till fel stigförgrening (Se y:et på kartan nedan). Tack och lov hann jag upptäcka detta innan jag sprang ner i sluttningen för att leta efter gropen men när jag vände tillbaks så var jag övertygad om att dessa två stora misstag på banan hade kostat mig en toppplacering.

Väl ner mot TC får jag dock till min glädje höra att jag är först in så med snabba kliv greppade jag den sista burken och slängde mig in i drick-hagen. Hann få i mig drygt halva (med stort besvär eftersom dom tidigare tre skvalpade oroväckande högt upp i halsen) innan Benny dök upp som andra löpare. Tvingade i mig schlumpen precis samtidigt som han klev in i hagen och sen blev det några bestämda steg ut i spy-hagen där jag efter två minuters sväljande var tvungen att tömma magen lite. Lade mig sen utslagen ner på marken samtidigt som Hasse spurtade om Björn i kampen om tredje platsen.



Epilog:
Kontentan av tävlingen är att jag är mer än nöjd med segern även om det saknades en del topplöpare samt att Steffe sprang med en kompis som normalt inte orienterar. Något som helt klart överraskade mig var hur jobbigt det var att dricka efter varje slinga. Det var inte något jag mindes, eller vill minnas kanske ;-)

Längtar redan till nästa tävling efter detta topparrangemang och vem vet kanske det till och med kan bli en vinteretapp, det var många år sen sist.

//AspLövet

[Arkiverat] Makrame

Makrame. Ett finare ord för Öl-orientering. Vi startade upp detta arrangemang 1990, en mörk höstkväll, då klubbens yngre garde smög ut till vår klubbstuga Skarvberget. Just ordet Makrame var en dimridå för att inte stöta oss med dom äldre klubbmedlemmarna. Första året stod jag som arrangör och har nog varit det i 75% av dom tävlingar som körts sedan dess. Tyvärr saknas nästan alla resultat från 1990-1996 men premiäråret vanns i alla fall av Torgny Rundlöf. Totalt har ca 12 Makramne arrangerats. Jag tror att jag sprungit 4 själv och har vunnit 2, möjligen 3. Minnesluckorna från dessa tävlingar sitter hårt.

Grundkonceptet har varit ganska lika alla år. Tävlingen har körts från Skarvberget alla år utom 2006. Tävlingsfomen har inneburit 4 stora ölburkar och 3 st orienteringsslingor på ca 1-1,5 km. Man börjar och slutar således med en burk samt en mellan varje slinga. Vissa år har det varit 2-mannalag eller mixade par men oftast och bäst är det individuell tävling. Dessutom har vi nästan alltid haft klädseltävling där även bästa utstyrsel vunnit pris. Ett annat stående inslag har varit "dopingdräparen". En många gånger hemsk spritblandning som ska tas före tävlingen och många gånger även under och efter också. Jag minns framförallt ett år på 90-talet då vi blandade en massa hemska spritsorter med sånt vi hittade i skåpen i klubbstugan. Bland annat Oboy-pulver som nog hade bäst före datum på 70-talet. Mmmmmums! Den obestridde dopingdräparkungen genom alla år har varit Wasa.


Framgrävda resultat och bilder från 5 av åren


Makrame 1997

Herrklassen
1   32,08   Stefan Eriksson
2   32,54   Håkan Ivars
3   40,50   Björn Jansson
4   43,23   Mikael Carlenstam/Magnus Kvick
5   43,41   Lars Berzell
6   44,05   Pekka Alakulju
7   46,00   Ronny Hesselgren
8   47,35   Wincent Karlsson
9   53,50   Fredrik Jonsson
10   55,02   Hans Jonsson
11   57,20   Pierre Sundgren
12   64,35   Per Dahlkar
13   67,42   Johan Carlenstam
14   83,30   Lars Boudrie
15   84,00   Mårten Anterud

Damklassen
1   42,13   Anna Jonsson
2   45,45   Camilla Eriksson
3   51,05   Åsa Ölwegård

X-Treme Outfit Klassen
1   Åsa Ölwegård

Arr: AspLövet




Makrame 1998

Herrklassen
1   41,10   Stefan Eriksson
2   42,53   Wincent Karlsson
3   43,58   Erik Sohlman
4   44,45   Håkan Ivars
5   46,40   Torgny Rundlöf
6   48,15   Björn Jansson
7   51,53   Hans Jonsson
8   52,53   Pekka Alakulju
9   55,34   Lars Sjöberg
10   58,53   Benny Pettersson
11   64,40   Mikael Carlenstam
12   74,39   Per Dahlkar
13   75,05   Ronny Hesselgren
14   95,10   Mårten Anterud
15   102,20   Tommy Hellström
16   110,19   Björn Rundlöf

Damklassen
1   52,42   Anneli Lindbäck
2   56,21   Pia Boudrie
3   71,18   Maria Liljevreth
4   91,30   Anna Jonsson

X-Treme Outfit Klassen
1   Mikael Carlenstam
2   Ronny Hesselgren
3   Lars Sjöberg

Arr: AspLövet/Juppe














Makrame 1999

1   43,09   Hans Jonsson
2   44,12   Håkan Lindberg
3   44,20   Wincent Karlsson
4   55,40   Benny Pettersson
5   56,35   Mäd Mäts (Gävle)
6   58,34   Lars Berzell
7   63,33   Torgny Rundlöf
8   70,46   Lars Ohlsson (Gävle)
9   71,55   Lars Sjöberg
10   71,59   Robert Jansson
11   76,02   Pekka Alakulju
12   76,20   Nigel Cole
13   76,21   Mårten Anterud
14   83,59   Mikeal Carlenstam
15   111,45   Bygren (Gävle)

X-treme outfit
Pekka Alakulju as the Devil himself.

Arr: AspLövet/Juppe






Makrame 2000

1   36,06   Bengt Ivars
2   39,40   Benny Pettersson
3   40,34   Hans Jonsson
4   43,20   Björn Jansson
5   44,37   Lars Sjöberg
6   46,30   Pia Boudrie
7   46,31   Magnus Jonsson
8   51,27   Per Dahlkar
9   51,35   Robert Jansson
10   53,19   Jonas Lindell
11   53,25   Stefan Eriksson + Micke
12   60,52   Mikael Grudd
13   61,48   Åsa Ölwegård
14   68,15   Camilla Eriksson
15   71,38   Maria Liljevret
16   73,10   Johan Carlenstam
17   77,19   Ronny Hesselgren
18   77,51   Magnus Hammarsten

X3M outfit klassen
Maris Liljevret (Ipren-gubben)

Arrangörer: Mikael Carlenstam, Anna Jonsson och Karin Lindbäck.


Makrame 2003

1   46,30   Björn Jansson/Tommy Holmer
2   49,55   Hans Jonsson/Björn Rundlöf
3   51,25   Per Dahlkar/Ronnie Springfeldt
4   53,40   Håkan Lindberg/Robert Jansson
5   62,35   Benny Pettersson/Lars Boudrie
6   75,20   Lars Olsson(d.ä)/Mårten Anterud

Arrangör: Lars "Liga" Ohlsson.
[Sporadiska Hjälp-Nissar: Mikael Carlenstam & Bengt Ivars]

Liga bjöd på ett klassiskt Makrame när han vid Skarvberget arrangerade tävlingen. Nyhet för året var att man sprang en parstafett. Först sprang (och drack) varje löpare 2 sträckor individuellt för att sedan gemensamt springa den 3:e slingan. Tävlingen var extremt jämn hela vägen ut på den sista gemensamma slingan och det var först i spurthagen som det avgjordes. Kvällen blev som vanligt fulländad med bastubad, korvrave och mer eller mindre förståbara vägvalsanalyser från loppet. Stilpoäng i klädseltävlingen till Wasa och Dalis.