lördag, mars 31, 2007

Analys och utvärdering

Hur har det egentligen gått med mars-månads målsättning?

- Träna minst 3 dagar i veckan
Målet som var viktigast är också det målet som jag är stoltast över. Om jag hade följt planen att träna 3 pass i veckan hade det stoppat på 14 pass över hela månaden. Jag har genomfört 20 rehab/träningspass vilket betyder 4,5 pass/vecka. Oavsett hur den här omgången slutar vad gäller gubbvader och tävlande kan jag inte vara mer än sjuhelvetes nöjd.

- Sluta dricka Cola [notering till mig själv: svårt mål]
Har gått bra. Jag är av den personligheten att har jag bestämt mig för något så blir det så. Det tog bara ett par dagar så var suget borta. Dock är jag väl medveten om att jag är en cola-missbrukare. Det har hänt allt för många gånger att jag bestämt mig för att enbart dricka en cola om dagen, men arbetsdagen slutar alltid med att jag slurpat i mig 4 burkar. Jag tror att det viktigaste här är att jag likt en alkoholist eller knarkare måste våga erkänna för mig själv att jag är en missbrukare för att jag skall kunna bota mig själv. Månaderna framöver kommer jag således enbart unna mig denna sockerhaltiga dryck på lördagar. En festmissbrukare helt enkelt.

- Gå ner 3,5 kg i vikt
Förvånansvärt nog visade vågen 72,1 kg i morse. Med en startvikt på 75,6 kg så blir resultatet både med och utan miniräknare 3,5 kg viktnedgång. Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka den här klockrena nedgången. Om allt vill sig väl och kroppen för första gången sedan sent 90-tal håller för träning fram till sommaren så har jag som underliggande mål 70 kg. Fan vad snabb jag kommer bli. Eller jag menar, fan vad snabb jag alltid varit men nu är jag dessutom snygg också.

- Spela klart Zelda [ca 20-30 timmar kvar]
Har skitit sig tyvärr. Tidsbrist, trötthet och ett spel som är stort har stoppat in huvudet i hjulet. Ca 15 timmar har jag lyckats avsätta till Zelda under mars, men mer än skapligt nära slutet (vad jag tror) har jag inte kommit. Det kommer dock vara avklarat innan april månads slut. Det kan jag svära på på mina uppbrända vj-skors saliga minne.

- Ignorera snön
I skarp kontrast till 2006 års överjävligt sega vinter har växthuseffekten gjort jobbet i år. En vår som man sällan skådat har hjälpt mig med detta mål. Fram för varmare klimat och längre tävlingssäsong säger jag bara.

- Vara positiv
Jag är lycklig som en 3-åring i bollhavet på Buger King över att jag dag 1 strök detta mål. Vad fan tänkte jag på? Vara positiv en hel månad. Det är väl större sannolikhet att Tiomila kommer bli större än Jukola än att jag lyckas med nåt sånt här. På tal om Tiomila hörde jag ett rykte om 2008 års Tiomila igår på Grymnatta av en mycket väl insatt person. Jag skall inte yppa vad som sas men det känns som att Tiomila fortsätter på sin vandring nerför trappan till källaren istället för att leta efter den populära övervåningen. Tragiskt! Nu blev jag bitter igen. Se hur omöjligt det här strukna målet är.

April imorgon. Jag sätter inte upp några mål utan surfar vidare på marsmånadens framgångsvåg. Inga "Wipe outs" i sikte hoppas jag.

Äntligen hemma

Skönt. Klockan är 01.59 och man är äntligen framför datorn efter en lång kväll ute i dom Vallentunska skogarna. Inte för att jag var så mycket i skogen dock. Resultaten från Grymnatta har laddats upp på webben och jag kan luta mig tillbaka. Jag smuttar på en rökig Caol Ila och känner värmen komma tillbaka i min trötta kropp. Ärligt talat vet Jag inte om jag blev särskilt sugen på att springa i kväll. Kartan och mina tidigare erfarenheter från området viskar "grisig terräng" i mina öron. Men å andra sidan, vad fan vet jag som inte sprungit en tävling på en herrans massa jävla år.

Imorgon, fast det är idag om man är kinkig på det där med tidsramar, är det vila och analys av mars månad. Det har varit en bra månad på många sätt även om jag inte uppfyllt alla mina mål. April kommer förhoppningsvis att fortsätta i samma intensivt rehabtempo. Om man låtsas att det är vanlig träning jag utför så kan jag kort konstatera att så här hårt har jag aldrig tränat.

Nu är det nån jävel som druckit upp whiskeyn i mitt glas så jag måste fylla på mera. Hade vi inte blivit avbrutna här hade jag kunnat berätta för er om vad som egentligen hände på den där Jukolaresan när jag drack två Lippo Vitan och sprang runt som en Duracellkanin. Det får bli en annan gång.

fredag, mars 30, 2007

Inklämt mellan två jobb

Idag unnar jag mig en Gainomax (vaniljsmak) till middag. Det är jag värd. Jag har nämligen lyckats klämma in 65 minuter mountainbikekörning mellan vanliga skitjobbet och Grymnattajobbet. Jag är bra på så sätt. Jag klämmer in saker där dom inte alltid passar in. Det blev 24 kilometers blandad cykling på den här turen. Asfalt. Grusväg. Skogsväg. Elljusspår. Större skogsstig. Mindre skogsstig. Ovanpå detta en tung kompakt matta av rockmusik i hörlurarna. Jag är redo för en lång kväll.

GrymNatta

I kväll skall jag jobba till sent in på småtimmarna. Inte på vanliga jobbet tack och lov. Där bojkottar jag allt som har med övertid att göra. Behöver dom ha något extra gjort, utanför normal arbetstid, får dom väl hyra in någon billig Polack dom snåla djävlarna. Nu tappade jag tråden. Ikväll ja! GrymNatta står på schemat och jag skall sitta i sekretariatet och ta emot direktanmälningar. Närmare än så kommer jag inte eget tävlande den här vårsäsongen. Jag funderar på att skriva in mitt eget namn på alla direktstartande. Numrerade i numrerisk ordning för ordningen och numreringens skull.

AspLövet 1
AspLövet 2
AspLövet 3
AspLövet 4

Fattar ni vad jag menar?

AspLövet 5
AspLövet 6
AspLövet 7

Osv..

AspLövet 8
AspLövet 9
AspLövet 10

Så här kan jag hålla på hur länge som helst.

AspLövet 11
AspLövet 12
AspLövet 13
AspLövet 14
AspLövet 15
AspLövet 16
AspLövet 17

Ojdå! Nu har jag inte tid längre. Måste iväg och klippa mig. Inget att oroa sig för. jag kommer ha keps på mig ikväll. Och solglasögon.

torsdag, mars 29, 2007

Fråga mig om träning

Runt om på SATS sitter det stora planscher på väggarna. Dom visar alla samma bild. Vackra vältränade tjejer, i bästa årgång, iklädda SATS-kläder. Mitt på affischerna står budskapet. "Fråga mig om träning". Budskapet gnager i mig allt medans jag kör mina 35 minuter motionscykling och 15 minuter styrketräning. Efter en snabb dusch går jag ut mot receptionen och ser där en vacker vältränad tjej, i bästa årgång, iklädd SATS-kläder. Jag tar mod till mig och frågar det jag tänkt på.

"Ursäkta, tror du att linjeorientering ger någonting eller kan man lika gärna springa planlöst?"

Hon tittar lite förvirrat på mig och svarar.

"Vilken träningsmaskin menar du?"

Jag mumlar att det var en där borta, samtidigt som jag viftar lite med handen, och säger att jag har bråttom tillbaka till jobbet. Först blev jag arg över att dom helt klart ljuger i sitt reklambudskap, men sen slog det mig. Deras marknadsavdelning är ju genialisk. Det står ju bevisligen inte att dom skall kunna svaret på frågan utan bara att man kan fråga. Hon är dessutom förlåten för hon var ju en vacker vältränad tjej, i bästa årgång, iklädd SATS-kläder.

onsdag, mars 28, 2007

JAWS-O

tisdag, mars 27, 2007

Ännu ett jävla jubileum


1000 inlägg på "AspLövet goes H40" Det som skulle bli en enorm framgångssaga har blivit ett monstruöst misslyckande. Någonstans långt inne i gubbvaderna trodde jag faktist själv på succé för min H40-satsning. Min kropp gjorde mig dock som vanligt besviken och vände ryggen åt mig ganska så fort det bara gick. Inget att skratta åt. Efter snart 500 dagar av rehab, promenader, gubbvader, vila, bitterhet, voltaren, mera rehab, knäskador, rehab, vila, voltaren, ormsalva, promenader, bitterhet, rehab, kortisonsprutor, vila, så står jag här nu på ruta [Rehab] igen. Ett evigt kretslopp utan chans att bryta mönstret känns det som.

Tanken att lägga av har slagit mig i huvudet mer gånger än vad som nog anses vara lämpligt. Förut lät jag aldrig den tanken gå längre bort än orden "lägga av". Men häromveckan blottade jag mig lite för mig själv och började planlöst spåna på vad jag kunde göra den dagen jag inte orkar försöka springa orientering längre. Borde jag helt klippa banden eller kanske bli en ledargestalt? Just nu orkar jag inte tänka på att vara en ideéllt arbetande person i en sport som inte är för mig. Däremot var jag inte helt oäven i tanken att bli en fanatiskt orienteringssupporter. Jag satt länge och funderade på hur man agerar då och för att få smaka på kakan lite så beslöt jag mig för att genomföra en "torrträning". Om resultatet blev särskilt lyckat eller om min torrträning kan överföras till verkligheten låter jag vara osagt, men jag glömde bort min bitterhet för några minuter. Bara en sån sak är värt att minnas till nästa gång.

Så för att visa vad som hände på min torrräning bjuder jag här på videobevis.



Direktlänk till filmen på Youtube.

För svagsynta H40-löpare hade jag tidigare länkat till en större (640x480) version av den här tragiska framtidsvisionen. (Avsevärt bättre kvalitet) Jag var tvungen att plocka bort den länken för anstormningen av folk som ville se min torrträning i storformat höll på att sänka en sajt som inte bör sänkas. Om någon vill komma åt den så kan ni kontakta mig på mail. (Hittas under min profil)

Korridor-OL

Kvällens 60 minuterspromenad i skogen blandades ut med något annat. 5 st sekvenser á 2 minuter lätt löpning lades in i sporadiska skurar. Inte för att det skulle ge något eller för att jag tror det påverkar min rehab negativt utan enbart för att få lätta på steget litegrann. Med all denna rehab i slowmotionfart så tappar man fart även i vardagslivet märker jag. Saker som man annars gör direkt drar man ut på i det längsta. Läskigt värre skall ni veta.

Kvällens träning som jag ordnat för klubbkamrater var en 6,6 km lång "Korridor-OL". Jag gillar den övningen. Speciellt i hemmaskog där alla hittar som i sin egen trädgård så sätter detta kart- och kurskontrollen på sin spets. Plötsligt kan man inte ta dom invanda stråken utan tvingas vara koncenterad hela vägen. Normalt kan man ordna en sån här karta i OCAD på en pisskvart. Gör ett kartusnitt med raka fina linjer och lägg in banan. Kadissh!! Printat och klart! Men jag är ju rockigt old-school, så då ritar man alla banor för hand, klipper ut korridorerna och klistrar sen på sin korrido-ol karta på ett färgat papper. Två kvällars jobb men fan så mycket mer genuint.

World of O

Jag gillar World of O. Jag kan bara gissa hur många surftimmar jag sparat på den sajten. En klockren plats att hitta uppdateringar från alla (nästan) orienteringssidor. Han (Jan Kobach) har ju dessutom kommit med en massa andra roliga nytänk på sin sajt som ibland legat före sin tid. Imorgon (onsdag) kommer han släppa en pressrelease om den nya satsningen. Jag kan bara säga, Lycka till! Förhoppningsvis faller denna satsning ut i god jord. Om man nu kan tycka att falla är något positivt. Men jag antar att faller man i god jord så är man gladare än om man faller i en nygödslad åker. Hoppas ni tar vägarna förbi där imorgon. Om inte annat så är det avsevärt roligare än att vara här.

måndag, mars 26, 2007

Vem är AspLövet

Jag har roat mig med att läsa igenom hela min blogg. 494 dagar. 996 inlägg. Jag inser ganska fort att jag inte roas så mycket som oroas. Vem är den här sjuka människan(?) frågar jag mig efter vart och vartannat inlägg. Kvalificerat skitsnack i 90% av inläggen uppblandat med lite kartor och bitterhet. Jag förstår mer och mer varför jag framför spegeln hemma undrar vem fan det är som tittar tillbaka på mig. Jag gjorde en ansträngning för att få fram en profil på AspLövet genom att välja ut några inlägg som kanske, eller kanske inte, visar vem han egentligen är bakom dom bittra dimridåerna. Jag vet inte om jag lyckats särskilt bra men ni hittar dessa i menyn till höger.
(Vem är AspLövet)

Eller så går ni ut i solen och gör något roligt istället. Det hade jag gjort.

Varför gå ute när man kan gå inne?

Jag lät klockan rulla 35 minuter innan jag klev av motionscykeln och övergick till 15 minuter styrketräning. Rockmusiken i hörlurarna tog bort skramlet av övriga besökare på SATS och ännu ett tråkigt pass på rehabiliteringsschemat avklarat. Men det var ändå något som retade upp mig. Det verkar alltid vara någon liten skitsak som man hakar upp sig på hur man än försöker vända andra kinden till. Längs ena kortsidan i lokalen står 10 löpband uppradade, riktade ut mot väggen som inte är någon vägg utan ett stort panoramafönster. Utanför lyste solen och vårvärmen nådde nog +15 grader. På banden sprang, eller gick för det mesta, 10 personer i mer eller mindre bra skick med blicken fäst ut mot våren. Jag hade lust att ställa mig framför hela raden av människor och skrika.

MEN FÖR I HELVETE GÅ UT I VERKLIGHETEN OCH GÅ ISTÄLLET FÖR ATT STÄNGA IN ER HÄR LUKTANDES PÅ SVETTEN FRÅN SJUKGYMNASTISERANDE PENSIONÄRER OCH UPPUMPADE SNORUNGAR!

Men jag höll tyst och tog en slurk av min Gainomax (vaniljsmak) samtidigt som jag försökte förtränga hur kul Måsenstafetten verkade ha varit i helgen som passerade mig förbi.

söndag, mars 25, 2007

Soligt värre

Dagens 120 minuter i obanad terräng ingav avsevärt mer förhoppningar om en ljus framtid än lördagens motiovationssänkare. Solen lyste och det vårvärmde i AspLövets bröst. Jag hängde ut 18 kontroller till klubbens tisdagsträning som jag är ansvarig för. Mina vader som dom senaste dagarna lidit av träningsvärk, efter styrketräningen som jag börjat med, fick kämpa lite idag trots att jag bara gick. När den här tröstlösa rehabtiden är slut om några veckor och jag kan börja springa sönder kroppen igen skall jag kalla mig själv till ett möte. Väl där skall jag klappa mig själv på axeln och säga. "Bra jobbat! Det här måste vi göra om"

lördag, mars 24, 2007

Fan! Här går man..

Fan! Här går man..

Det var den återkommande tanken under dagens 60 minuter i skogen. Den första riktiga tävlingshelgen i Stockholm 2007 och jag promenerar i en skog som jag tillbringat ett par tusen timmar i sedan barnsben. Motivationen var låg som fan och jag ville bara gå hem till soffan och längta till måndag. Det enda som höll mig uppe var minnet av Kart Bosses berättelse om hans ungdomsträningar. Mina jävla promenader liger inte ens i samma världsdel som hans träningar.

fredag, mars 23, 2007

Fredagskartan

Jag är sjuuuukt trött idag. Så blir det om man spelar tv-spel till 02.30 tydligen. Jag sitter på jobbet och snöar in på små små detaljer som är helt ointressanta. Ta som exempel kartan från Fredriksberg (Älgdrevet 1977) som jag la upp 7 mars. 6 år senare var jag jag knappt 100 meter från den banans 10:e kontrollen. Jag var vid min 4:e kontroll och ta mig fan om jag inte kunde ana fotspåren av Sigurd Dähli i skogen. Inga stora spår märk väl. Han hade tassat fram som en utsvulten älg efter snösmältningen i skogen. Han var bra Sigurd. Som så många andra norrmän. Åge Hadler, Egil Johansen, Tore Sagvolden, Morten Berglia, Sigurd Dähli. Øyvin Thon, Torunn Fossli, Petter Thoresen, Holger Hott Johansen, Jörgen Rostrup, Hanne Staff, Hanne Sandstad, Bjørnar Valstad, Tore Sandvik, Anne Margrethe Hausken och en jävla massa andra. Jag gillar Norska orienterarnamn. Det doftar "Vilt, vakkert og rått" om dom. Det får mig att minnas en semester i Norge för 30 år sen. Jag minns i och för sig inget mer än Trollstigen när jag tänker efter ordentligt, men bara det minnet räcker längre än 4 veckors semester på fan vet vilken charterort. Trollstigen. Där skulle man köra backträningen.

torsdag, mars 22, 2007

Veckans Löp

Schlager

Det sjungs schlager i mina vader. Tragiskt. Jag hade hoppats att jag var mer rock än schlager men jag har en bit att vandra innan det blir så hårt antar jag. Nanne Grönwall trängs med Carola och Wizex. Huga! Det gör lika ont psykiskt som fysiskt. Anledningen till att mina vader sjunger refrängstarka låtar om pekoral och kärlek är att jag varit på gymmet. 30 minuter motionscykling följt av 15 minuter excentrisk träning för lår och vader. Sen sjöng det schlager i vaderna. Inte var det mycket att vila ögonen på heller. Mer Anna Book än Jessica Andersson typer om man säger så.

Nämen vad fan har hänt! Sitter jag här och rabblar upp schlagerartister? Farlig plats det där gymmet. Måste försöka inskränka min tid där så mycket det går.

In.
Pumpa Lår.
Trycka vader.
Ut.

Kanske borde jag lyssna på tung rockmusik när jag är där för att motverka schlagerattackerna inom mig.

Kikki Danielsson.

SKIT OCKSÅ!!

Namnsdag

Jag fick en del SMS och mail igår och alla hade samma innehåll.

Grattis på Namnsdagen!

Jag förstod ingenting. Jag heter ju för fan AspLövet och ingenting annat. Någonstans där ute finns det en eller flera personer som heter Namn och hela Sverige har fått för sig att fira detta. Varje dag. År efter år. Han eller dom där Namn måste vara jävligt snälla för att få all denna uppmärksamhet. Namnsdag. Vilket påhitt. Jag skulle också vilja ha en egen dag. En om året skulle räcka för mig. Inte läge att kräva mer när man aldrig levererar gissar jag.

onsdag, mars 21, 2007

Inget Tiomila 2007 för AspLövet

Det har just uppdagats för AspLövet att den aktuella Tiomila-helgen, 28-29 april, befinner sig AspLövet på en helt annan ort och gör saker som inte involverar internet. Han kommer för att skriva svensk klartext inte följa Tiomila på något som helst sätt. Han har ännu inte tagit ställning till huruvida detta kommer påverka honom psykist. Fysiskt finns det dock stora möjligheter att hans kropp kommer reagera positivt på det inträffade. Mera sömn, mindre alkohol och en jävla massa mindre besvikelse över sin egen situation. På lång sikt, sisådär 5-10 år, så kommer detta kanske vara det bästa som hänt AspLövet. Han låter meddela att 2008, när Tiomila går nästgårds, så kommer han vara på plats fysiskt i en eller annan form. Om det är bra eller dålig form får framtiden utvisa. AspLövet hälsar också att han har gjort ett makabert fynd i skogen. Mer om det imorgon.

tisdag, mars 20, 2007

Excentrisk

"I överförd bemärkelse kallas en människa excentrisk om hans vanor och beteende avviker från ett etablerat eller vanligt handlingsmönster eller sätt"

Ovanstående förklaring passar in på mig. Med dagens övningar på SATS bakom mig kan man således säga att jag är "excentrisk upphöjt i två"

Jag var som sagt ovan på besök på SATS idag och fick lite tips om rehabövningar av min alldeles egen rehabtjej. 30 minuter ingående övningar för främre lårmuskler och vader i excentrisk form stod på schemat. Koncentrisk styrketräning skulle jag inte hålla på med. Det är bra det för jag minns från skolan att "konkav går av och konvex växer". Excentrisk träning borde i så fall vara liktydigt med konvex. Konvex växer. Jag gillar tanken. Fråga mig bara inte hur jag får ihop den formeln.

[Notering till mig själv: Inga snygga tjejer på SATS tisdagar kl. 15.00 Undvik denna dag och tidpunkt]

Avdelning: Tråkigt på jobbet

måndag, mars 19, 2007

Skid-O med bra fäste

Jag har en oerhört sympatisk kontakt i Finland som ibland ger mig betraktelser från den andra sidan vattnet. Ni vet den där pölen som är mer bräckt än svensk falukorv. Han springer för OK Botnia och han mailade mig två bilder från finska mästerskapen i skidorientering som gick nu i helgen. Han berättar att trots den nästan totala bristen på snö så hade tävlingarna mästerskapsstatus. Det gillar jag. Lite snö hit eller dit spelar väl ingen roll. En 14,5 kilometers medeldistans med skidor på fötterna och barmark blev nog en rejäl utmaning. Han bifogar i mailet ett utdrag ut tävlingsreglerna och man kan ju inte mer än hålla med om att snö eller inte snö är inte något som är med i ekvationen.

"7.12 Skidorientering är en tävlingsform, som bör ske på skidor. Den kan även utföras helt eller delvis till fots, men den tävlande bör medföra välproportionerlig skidutrustning (skidor och stavar) från start via kontrollerna till mål och på fötterna bör han ha skidskor."

Han informerade mig om att bilden längst ner togs i onsdags före "sommaren" anlände. Den översta bilden skall vara från medeldistansen och den mellersta bilden hittade jag i Botnias gästbok. Dom är tuffa dom där finnarna. Trots dom givna snöfria förutsättningarna dök 794 deltagare upp. Det rök nog lite belag den där helgen. Aldrig i helvete att mjäkiga svenskar hade genomfört ett sånt arrangemang.








[Om någon känner sig trampad på tårna för att jag lagt upp bilderna utan godkännande från fotograferna så kan ni maila mig stämningen. Det går bra att skriva på Finska, jag slänger den ändå och betalar böterna direkt]

Elljuspåret till Kairo

Jag har ett märkligt förhållande till "elljusspåret till Kairo". Förr. Långt innan gubbvader och otyg var det något som bara korsades på väg mot något bättre och man skrockade rått åt alla motionärer som inte visste bättre än att nöta på det där tråkiga jävla spåret. Men dom sista årens alla skador har gjort att jag tagit mig till elljusspåret. Många är dom promenader eller lätta löppass som jag valt att fördriva där. Jag har förts och förförts fram och tillbaka i min ensamhet. Ibland känns det som att jag hamnar i en annan dimension, för jag träffar aldrig några andra människor där ute i det blekt upplysta spåret. I går kväll blev det 70 minuter där bara Jag, Birro och mörkret trängdes under belysningen. Det kanske är jag som är konstig som en söndagskväll efter åtta går ut på elljusspåret. Sista låten i hörlurarna var passande nog "Söndagmåndagsång" med Thåström. Bättre avslutning kunde jag nog inte haft.

söndag, mars 18, 2007

Miniknatsuppfostran

Häromdagen fick Miniknatarna unna sig lite vardagslyx. Dom fick köpa varsin leksak i en sån där automat där man normalt köper tuggummi för 1 kr, men istället för tuggummi kommer det ut en plastkula innehållande en leksak. För 10 spänn får man något plastigt krimskrams, värt 5 öre på sin höjd, som barnarbetare i Kina tagit fram. Den här gången kom det ut en knapp som bar texten, HATE. Många förfäras nog över att sånt här ligger i automaterna men jag stöder till fullo den här utvecklingen. Dom små liven måste lära sig från början att det tar emot hela vägen fram tills att man dör. Det var aldrig någon tvekan om huruvida den skulle användas eller kastas. Nu sitter den strategiskt fastsatt överst på barnvagnen.

Man måste lära sig hata i tid om det bittert skall bli

lördag, mars 17, 2007

Lämna inget orört efter er

I hemmaskogen har dom under vintern skövlat och härjat. Om våldtäkter rapporterats från skogen hade jag inte tvivlat på att Vikingar varit i farten. Nu var det inte så utan enbart ett grymt plockepinn av träd, kvistar, bråte och sönderkörd mark ligger kvar. Det ser förjävligt ut. Någon måste sitta ensam hemma och gråta just i detta nu. Vänta nu! Det är ju jag för fan. Ensam trodde jag mig och min skog var som utsatts för detta illdåd av något skogsbolag som blivit penningkåt. Men det är värre än så. Under en dagstur till Norrtälje såg jag inte mindre än tre likadana hyggen. Skövlade och lämnade i ett skick som lämnar mycket allt att önska. Det kanske är ett nytt sorts skogsbruk som är på ingång. Vem det gagnar vet jag inte men orienterinsgssporten står i alla fall inte på vip-listan.

100 minuter

100 minuter som bestod av rask promenad.
100 minuter som jag inte tror betyder så mycket.
100 minuter som fick hjärnan att gå på högvarv.
100 minuter som gjorde mig trött.
100 minuter som borde ha varit tuff löpning.
100 minuter som belönades men en Gainomax. Vaniljsmak.
100 minuter som betydde årets längsta träning.
100 minuter som man i normala fall inte kallar träning.
100 minuter som ingen jävel bryr sig om.

fredag, mars 16, 2007

Jag finner det hela lite ironiskt

Jag finner det hela lite ironiskt. Att efter år av tjat från olika landsdelar att Tiomila måste flyttas bort från Stockholm så skiter det sig när det blev aktuellt. Jag finner det hela lite ironiskt. Att Tiomila plötsligt inte var genomförbart i landets kanske största orienteringsdistrikt. Jag finner det hela lite ironiskt. Att detta kanske innebär att inga andra distrikt törs ta chansen. Jag finner det hela lite ironiskt. Att allt med andra ord kan gå tillbaka till gamla uppkörda hjulspår. Jag finner det hela lite ironiskt. Att vi kan börja om på en ny runda av gnäll och smutskastning av Tiomila. Jag finner det hela lite ironiskt. Att jag egentligen orkar bry mig. Jag finner det hela lite ironiskt.

torsdag, mars 15, 2007

Promenad i gamla ungdomsmarker

Dagens lunchpromenad på spikad timme gick genom skog som för 25 år sen var ett underbart skogsparti. Då fanns det en karta över området (se karta nedan) som flitigt utnyttjades. Sen kapade kommunen av 30% av skogen (se rödtonat på satellitbilden nedan) och byggde bostäder. Sen dess har partiet varit orört och kartan glömts bort. Det är lite synd för den skogen som finns kvar är tät men väldigt löpbar. För en träning med slingor skulle området passa ypperligt. Jag gick i alla fall som den röda linjen visar och passade på att besöka ett skogsparti som jag aldrig tidigare i mitt liv besökt (se lilatonat på satellitbilden nedan). Ett högt berg med en massa fina bergshällar på toppen hittade jag. Hur vackert som helst och tankarna förde mig till en Uppländsk vildmark. Om än väldigt liten vildmark.

I kväll skall jag plocka upp Norrkartors grundmaterial i OCAD och se hur partierna ser ut. Kanske man kan göra någon sorts hobbyrevidering och bjuda på en nostalgisk träning till sommaren



onsdag, mars 14, 2007

Pärlband

När jag var ute med Birro alldeles nyss så fick jag en stark "Långa natten" upplevelse. Bakom en skogsdunge syntes en lång rad av gatlykor. När jag kisade samtidigt som jag tryckte på sidan av vänster öga så dubblades antalet lampor och det såg ut som ett pärlband av pannlampor. Jag hörde dessutom spekearn snacka långt bort. Det kan i och för sig ha varit någon i det närliggande huset som hade tv´n på för högt men det låter jag vara osvuret. Innan jag var hemma igen hade täten växlat och jag trampat i någon annan jävla hundägares oupplockade hundbajs. Hela lustkänslan jag haft av en Tiomilanatt försvann spårlöst.

Bortförklaringar

Jag gissar att många löpare gnetar på med avsevärt mer kvalitativ träning än vad jag gör just nu. Rätt så med tanke på att tävlingssäsongen är här. Men hur många dåliga bortförklaringar kommer vi inte få höra redan på dom här inledande tävlingshelgerna? Ni vet, dom där gamla klyschorna som har hängt med sedan Bernt Friléns dagar.

"Kartan stämde inte"

"Jävla slumpkontroll"

"Jag gjorde ett parallellfel"

"Det var segt idag, Jag måste vara övertränad"

"Jag hade otur"



Vore det inte lite kul om folk kunde bredda sig lite i sina bortförklaringar? Lite nytänkande för att ta sporten in i 2000-talet. Jag har lite förslag på nya friska bortförklaringar.


"Jag fick för mig att jag var Thierry och blev konfunderad varför jag plötsligt sprang H40-klassen"

"Den här kartan var för bra. Mina snedkorrigeringar funkade plötsligt inte"

"Jag var på en tackobuffét igår. Jävlar vad jag åt"

"Jag hörde ett pip och trodde att någon stämplade vid min kontroll. Det visade sig vara en annan löpares jävla pulsklocka"

"Men vilket väder vi har"

"Dom här byxorna har jag aldrig sprungit bra i men dom är ju så jävla snygga"

"Jag tog en springnota från en restaurang igår och det satt i benen idag"

"Idag hade jag otur. Otur att jag var här."

"Nu har jag lärt mig en läxa. Häng inte på gamla tanter. Dom har inte din bana"

"Jag fick Clash låten, Lost in the supermarket, i skallen och då gick det ju som det gick"

"Det viktigaste är inte att vinna utan att vara med. Det sa min pappa till mig innan han dog på den där tjurrusningen i Pamplona"

"Jävla växthuseffekten"

"Det fanns inget papper vid starttoaletterna. Prova själv att springa med mossa och löv uppkört i röven"

"Har du sett Simone Niggli Luder i skogen någongång? Inte jag heller. Fan vad jag letade efter henne idag"

"Jag hade uselt sex igårkväll och den känslan satt fortfarande i"

tisdag, mars 13, 2007

Nu är jag trött. Godnatt!

Efter 30 minuter tittade jag på klockan. Då hade det bara gått 15 minuter. Fan! Tänkte jag. I den här takten kommer jag behöva cykla till Uppsala innan det kan räknas som ett träningspass. Nu blev det inte så illa tack och lov. Jag rundade Räddningsverket i Rosersberg innan jag vände hemmåt. Rakt igenom det avlysta tävlingsområdet för Tiomila 2008 tog jag mig. Fusk och mygel håller jag på med tydligen. Om jag mot alla odds kommer att springa Tiomila 2008 lovar jag att springa med oknytna skosnören och en kompass utan sprit i. Dagens, och årets första, mountainbikepass stannade på 55 minuter. Mycket grus och asfaltsvägar blev det så nog fick jag ihop 25 km i alla fall. Jag vet inte exakt eftersom min cykeldator har gett upp. Jag firade träningen med att äta kallrökt lax med hovmästarsås till middag. Vardagslyx. Inte att blandas ihop med lyxvardag. Såna ser jag aldrig till.

måndag, mars 12, 2007

1983

För 24 år sen var jag i Hofors. Det är så länge sen att jag knappt var född. I alla fall hade jag inte blommat ut som världens bästa orienterare ännu. Det kom några år senare. Den här svårorienterade dagen i Hofors började man ändå ana att ett orienteringstekniskt geni var i startblocken. 16 år och nybliven junior. Inte i närheten av att vara torr i orienteringsskorna. Jag minns inte så mycket mer än att det var svårt och att jag gick bra. Farten hade jag ännu inte fått så jag tog en blygsam 51:a placering trots ett nästan prickfritt lopp. Det fanns 2 st A-klasser och säkert en elitklass också. I min klass var det 172 startande. Hade matematiken från skolan sutttit kvar hade jag nog kunnat räkna ut att ca 400 st H17-18 löpare var på plats den där vårhelgen i Dalarna. Det är några stycken det. Hur många av dom håller fortfarande på tro?

För att vara död är jag rätt snygg

Dagens 60 minuters lunchpromenad är avklarad. Första halvan bedrevs i skogen på fina begshällar och genom torrt blåbärsris. Av vinterns väta syns inte många spår. Andra halvan gick på torra gångvägar genom ett öde industriområde. Idag ägnade jag inte en tanke åt orientering förvånansvärt nog. Istället var det döden som upptog min hårt arbetande hjärna. Jag funderar rätt mycket just nu på ett kanske lite annorlunda dödskoncept. Om man misstänker att man är död, hur kan man då säkerställa hur det egentligen ligger till? Jag kommer eventuellt att jobba hårt på den frågan om alla lösa trådar vill sammanfogas på ett inte allt för komplicerat sätt.

söndag, mars 11, 2007

essemess

För snart 12 timmar sen skickade jag ett sms till en massa orienteringsvänner. Det löd:

"Det går en man på en väg. Till vänster finns Norra Lunsen. Till höger ligger Lappens gatukök. Rakt fram står Bodil Nord. Bakom sig har han Tyresta By. Vad händer sen?"

Jag har i detta just nu bara fått ett svar som löd, "Ingen aning". Det är såklart fel svar. Det korrekta svaret är givetvis.

"Är du full?"

lördag, mars 10, 2007

Så mycket mer än en tråklördag

Idag betade jag av 75 minuter på MMC-avslutningen. Medans dom andra sprang i solskenet så promenerade jag. Det skall dock erkännas att det förekom några tillfällen av springsteg. Jag var tvungen att påminna mig själv om en bortflyende känsla. Den var lika vacker som vädret. Efter avslutad träning transporterade jag min Skogssportsamling till H.D. Vi samspråkade en stund om skador, rehabilitering, målfokusering och annat viktigt. Dessutom fick jag mig berättad den riktiga storyn om hans cykeläventyr 1982. Jag vidhåller min åsikt att den borde dokumenteras för eftervärlden. Men eftersom H.D själv inte vill diskutera den offentligt så låter vi det vara så. Jag tror dock inte att han misstycker om jag avslöjar hur det var med cykeln på hemvägen. Den såldes i Njurunda och han tog tåget hem. Klassiskt. På tal om Njurunda så minns jag många fina lopp vid Njurundabommen. Det var under mina kepsår så även dom historierna ligger långt bakom min rygg. Jag gick stärkt från mitt möte med H.D och kan räkna in en av årets bästa lördagar till en samling som inte varit speciellt upplyftande.

fredag, mars 09, 2007

I Påsk skall jag tävla tamejfan!

På dagens 60 minuters lunchpromenad så höll jag mig bitvis i skogen. Det är fortfarande snö kvar men på sydsluttningarna så breder barmarken ut sig inbjudande som ett duntäcke i en säng från Hästens. Det ryckte i benen men jag lät blicken fastna i den isbepansrade stigen för att inte börja gråta över min situation. Jag tänkte en stund på hösten som är mitt mål innan jag återvände till våren och tävlingsprogrammet.

Inte för att jag borde bry mig om hur vårens tävlingsprogram är upplagt men ibland kan små saker som inte berör mig ligga och irritera. Som en sten i skon ungefär. Med tanke på hur litet datumhål vi har att förfoga över så borde man kuna sprida ut tävlingarna lite bättre. Framförallt förundras jag över påskhelgen i Stockholm. Inte en tävling så långt mina ögon kan nå. Uppland (Vallentuna) arrangerar en nattävling på långfredagen men annars är det kruttort där också. Man måste alltså åka till Södermanland (Kjula, Klemmingen och Trosabygden) för att få tävla. Veckan därefter däremot har Enskede en långdistans samma dag som Rånäskavlen. Smart sa Bill. Håll käften sa Bull. Sen avslutas den überkorta vårsäsongen helgen 5-6 maj med att Haninges dubbeltävling krockar med Roslagens dubbeltävling. Även där kunde man ha utnyttjat påskhelgen för att få mer deltagare.

Eller har jag missat något med påskhelgen som innebär att man absolut inte kan tävla då. Har vi tagit 200 år tillbaka i tiden och skall gå i kyrkan dagarna tre?

torsdag, mars 08, 2007

Om någon bara kunde lova mig något.

Ikväll hade jag bättre intensitet än på tisdagens cykelpass. 60 minuter från början till slut. Jag blev följdaktligen avsevärt svettigare på köpet. Tröttare i benen också, även om dom inte gnäller allt för mycket eftersom jag kör på relativt lätt belastning. Allt medans snön smälter utanför sitter jag alltså inomhus och gnetar på i långsam takt mot tider som inte ens utlovas vara bättre. Det är inte världens bästa motivator det. Osäkerheten. Kanske, eventuellt, om det vill sig väl, om solen skiner någon natt, när stiftklämman gör sitt återtåg, om Tiomila kommer ha fler startande lag än Jukola så kommer du nog förhoppningsvis ha en funktionsduglig kropp lagom till hösten. Vilket år låter vi vara osagt. Där står jag just nu. Eller sitter för att vara exakt. Jag sitter löst.

Kan jag få 8 par tack.

onsdag, mars 07, 2007

Skogssport - Tack och adjö!

När jag som bäst håller på att packa ihop mina 26 årgångar av Skogssport så är det förvånansvärt lite minnen jag har från tidningen. Det känns lite som att den rullat på i samma fotspår år ut och år in. Skulle man plocka ut samma nummer från en rad år så är det samma tävlingar, samma artiklar och samma upplägg. Det kanske i och för sig visar hur slentrianmässig sporten är. Hursomhelst är det bara ett riktigt starkt minne jag har. I nummer 4 från 1979 så bjöd Skogssport på "Världens bästa lopp på världens mest krävande bana". Tävlingen var Älgdrevet 1977 och segraren hette Sigurd Dähli. Jag får rysningar varje gång jag ser kartan. Att mitt enda riktiga minne från Skogssport är från mitt första prenumerationsår säger kanske mer om mig än om tidningen som sådan.



Det känns ändå skönt att få föra tidningarna vidare till en av klubbens stora legender. Håkan Dahlgren som hade många framgångar under sin alldeles för korta orienteringskarriär är nog i klubben mest känd för sitt deltagande på 5-Dagars 1982 (Norrbotten). Hans cyklade då från Stockholm till Luleå, ut till alla etapper och sen hem till Stockholm igen. I Skogssport 7/1982 skrevs det en notis om hans bravader. Varför dom inte kontaktade Håkan och gjorde ett flersiders reportage om detta äventyr kan man så här i efterhand bara häpna över. Jag minns inte att Håkan skall ha sovit bort någon tävling på hemvägen men jag har istället för mig att han ledsnade på att cykla halvvägs hem och helt sonika sålde cykeln och tog tåget. Om det är sanning eller skröna låter jag vara osagt även om jag nog har haft koll på storyn en gång för länge sen. En bra historia är det i alla fall.

Nostalgirensning

Jag är hemma med sjuka Miniknatare idag. Fast fasiken vet om inte jag är sjukare än dom. Sjuk i huvudet. Jag fick för mig att rensa förrådet. Nu står jag här i vardagsrummer med 9 kartonger böcker som jag samlat på mig dom sista 20 åren. Det mesta skall jag göra mig av med. Dessutom bar jag in 2 kartonger med ol-grejor. Det känns som att det är dags att klippa banden med nostalgin nu. En nystart i ordets rätta bemärkelse. Skogssport kompletta årgångar 1979-2005 och Skärmen 1982-1987 skall bort. Det bästa vore att köra dom här nostalgiskatterna tiill SÖRAB på en gång innan jag hinner ångra mig. Problemet är bara att allt väger bly. Pappret är minsann tyngre än svärdet. Undrar om det inte finns någon bakåtsträvare där ute som vill ärva alla Skogssport?

Morgonträning

Jag stack iväg strax före gryningen. Det känns alltid skönt att ligga före vem det än må vara. Jag körde den gamla vanliga linjeorienteringsbanan. Det är en återkommande bana på hemmaplan som jag ofta kör när någonting faller på. Grisbanan kallar jag den. Det finns knappt en meter löpbar skog utan den är dragen genom sura kärr, slyiga grönområden, grisiga hyggen och allt skit man kan tänka sig. 12 km kärlek. Det kändes lätt idag. Det gör det alltid av någon anledning. Efter ett tag upptäckte jag att jag glömt sätta på mig byxor. Och kalsonger. Det började bli kallt i grenen så jag försökte plocka några grankvistar att hålla för paketet. Det stacks mer än det värmde. Jag blev orolig för att någon skulle se mig där jag sprang omkring halvnaken i Runbyskogen. Blottare skrämmer upp skogsvandrare kunde man läsa i lokaltidningen. Han är fortfarande på fri fot säger polisen som också tillägger att blottaren sprang fort för sin ålder. Så kan det gå. Jag minns inte vad som hände sen. Kanske var det en dröm.

tisdag, mars 06, 2007

Titta på dom där idioterna

Champions League. Valencia mot Inter. Spanskt temperament mot Italienskt vansinne. Det slutade som sig bör med ett riktigt rallarslagsmål mellan spelare, ledare och diverse löst folk som dök upp från ingenstans. Sånt ser man sällan här uppe i norr. Själv satt jag 60 minuter och trampade i lagom menlös takt på motionscykeln. Inte så upphetsande som fotbollsmatchen på tv. Fast dom behöver å andra sidan inte gå till jobbet imorgon bitti. I alla fall inte ett jobb som betalar lika mycket som dom killarna tjänar på tiden det tar att byta kalsonger. Jag är inte alls avundsjuk. Jag är bara bitter.

Vårkänslor

måndag, mars 05, 2007

Full fart framåt

Jag har nu kört 3 pass på mina 5 första återtågsdagar. Det borde ha varit 4 men gårdagens pass frös inne i samband med min alkoholfria baksmälla. Hursomhelst är jag på rätt väg. Vi får väl se om vägen leder dit jag vill. Risken är nog att jag hamnar i ännu en återvändsgränd. Nu finns det säkert några idioter som skrattar rått och säger att promenader inte kan räknas som träning. Till er vill jag bara säga. Dra åt helvete! Näee! Skit i det förresten. Jag är redan där och såna som ni vill vi inte ha här nere. Imorgon skall jag sätta mig på motionscykeln. Utan sadel. Det skall göra ont att träna annars gills det inte.

60 minuter Tiomila

Jag var ute på en 60 minuters promenad på lunchen idag som toppades med en finfin kalkon/coleslaw macka. Mina tankar idag kretsade omkring Tiomila. Efter att ha läst Tiomila bloggen funderar jag på om allt mitt slit är värt beväret. Retroinskränkt som jag är vill jag bara krypa ner under täcket och låtsas att det är 80-talet igen.

Men sen började jag fundera på hur det skulle kunna bli om allt nu klickade med nytänkande och förändring. Media och sponsorer strömmar till och sporten får samma uppsving som skidskytte och friidrotten haft dom sista åren. Ungdomar får plötsligt upp ögonen för något nytt häftigt som syns på TV. Det kanske är rätt väg att vandra om sporten inte skall dö ut. Fast jag hoppas innerst inne att det inte måste bli så.

Jag är rädd för att ju mer Tiomila försöker förnya och förändra sig desto mer skrämmer dom bort dagens utövare. Mindre och mindre utländska lag orkar komma hit för att bjudas på konstigheter i utsprungna skitområden. Mindre klubbar som haft som sporre under vintrarna att få ihop ett lag till tuffa Tiomila tappar gnistan när dom inte känner igen sig i sin egen sport. Och om vi börjar tappa alla 60 och 70-talister från sporten så tappar vi snart ledarkraft, vilket hämmar rekrytering och klubbarbete, vilket leder till mindre utövare, vilket leder till ännu mindre och billigare arrangemang, vilket leder till en spiral som snurrar rakt neråt.

Givetvis kan det var så att jag har fel. Men jag hoppas inte det. Det var fan bättre förr.

söndag, mars 04, 2007

Baksmälla

Jag har en sjuhelvetes baksmälla idag. En sprängande huvudvärk och illamående. Hur kunde det bli så här? Jag som gick och la mig tidigt och inte drack en droppe sprit i går. Däremot var Fru AspLövet ute och feistade till sent in på småtimmarna. Hon mår till råga på allt som en kärnfrisk lärka. Jag har letade igenom helat huset nu. Någonstans måste hon ha gömt en voodoodocka som liknar mig.

Jag fick vad jag ville

Jag var uppe 05.25 i morse för att återigen se dom svenska skidherrarna. Den här gången var jag dock smart. Jag gick upp med förutsättningen att bli besviken. Inte helt oväntat så levererade dom svenska herrarna en besvikelse. På så sätt fick jag min förväntningar uppfyllda och kunde känna mig helt nöjd med morgonen. Trött som fan men nöjd. Sen att 50 km med masstart inte är världens roligaste sport låtsas jag inte om idag.

lördag, mars 03, 2007

I nylöpta stråk från förr. Del II

[Fortsättning från 26 februari 2007]

9 eller om man vill 10 år senare så är jag där igen. Tureberg arrangerade en tävling 1998 i samma område. Den 4:e kontrollen på 1998 års bana ligger i ringkanten på 9:e kontrollen 1988. Jag kan inte påstå att det hjälpte mig den gången. Många skogar hade passerats under dom 10 åren och fokus låg inte på att minnas det förgångna i det ögonblicket. Det gör sällan det under tävling. Man är där och då. Ensam och fokuserad. Avslutningen på banan gick i alla fall i ett oerhört tekniskt parti. Det passade mitt lynne som en hand i en fettfylld handske.

Det finns två små kuriosor från denna tävling jag minns väl.

Den första är från den 6:e kontrollen. Det hade varit skogsavverkning i området och just den sänkan där kontrollstenen låg så hade dom lagt upp höga travar av avverkat timmer (i riktning mot hygget). Jag kom på fel sida av högarna och svängda av åt fel håll. En onödig bom som kunde ha undvikits. Jag minns inte om det fanns någon kartkomplettering vid starten eller ej. Hursomhelst gjorde jag eller arrangören ett misstag i detta fall.

Det andra jag minns är att jag vann tävlingen. Men ändå inte. Tror jag. På tävlingsplatsen efter målgång kom jag upp som felstämplad. Jag gick till sekretariatet för att se vart jag stämplat fel. Jag var tämligen säker på att jag kollat alla kodsiffror. Där konstaterade dom att jag faktist hade stämplat korrekt och dom ändrade allt så att jag på resultattavlan kom upp som segrare. Väl hemma där resultaten så småningom kom upp på webben var jag återigen felstämplad. Jag mailade tävlingsledningen och dom lovade att titta på fallet. Efter det blev allt tyst och jag stod för alltid kvar som felstämplad. Jag orkade inte bråka om saken utan visste innerst inne att jag gjort rätt och att jag vann den där tävlingen 1998. Det roliga var att på stäcktiderna från sträcktislistorna så ser allt helt OK ut med kodsiffror som överenstämmer med dom jag skulle ha. Nåja. En seger är en seger är en seger även om man stämplat fel fast ändå inte.

Nu så här 9 år senare försöker jag hitta resultaten igen på internet. På Turebergs hemsida finns inga resultat före 2003. På Winsplit är det bara en H14 klass som är uppladdad numera. Annars är det tomt hur jag än söker och vänder på internet. Lite skrämmande är det att resultat bara försvinner ut i tomma intet. Förr fanns det papperslistor som kunde arkiveras men numera litar man på att det skall finnas där ute någonstans. Inget är för evigt.

Det enda jag vet är att jag vann. Om inte på pappret så i alla fall i hjärtat.

Nattligt besök

I natt ungefär vid 2-tiden så fick jag besök i sovrummet. Jag vaknade av att höger vad krampade något jävulskt. Den var stenhård och påminnde om muskeln på en uppumpad bodybuilder. Den lilla men ack så envisa vadmuskeln visade upp sina konturer genom skinnet på mitt ynkliga ben. Jag höll knappt på att få bort krampen. Om det berodde på mina två långpromenader eller vätskebrist låter jag vara osagt. Mest bevisar det nog vilken genomusel form jag är i just nu. Inte konstigt med tanke på att jag knappt tagit ett steg sedan knäna började krångla i september 2006. Inte heller konstigt med tanke på att jag innan september 2006 haft en genomusel form dom sista 10 åren. Man skulle kanske tro att jag blir lite oroad över att mina gamla gubbvader visar såna här tendenser redan nu. Det borde jag bli. Men mest känns det som att jag fått besök av en gammal god vän som jag inte sett på länge. Håll dig dina styrkor nära men dina krämpor ännu närmare liksom.

fredag, mars 02, 2007

Motvind + Medvind

Idag blev ännu en lunch utbytt mot 60 minuter rask promenad. Jag gick 30 minuter rakt norrut och vände sen åter. Mina tankar var bortkopplade idag då jag hade tagit med hörlurarna till min mobil. Inte en lycklig mening hördes bland dom ca 15 låtar som hann lyssnas av. Lågmält och bittert var temat på den spellistan som jag valt. Chris Isaak, Thåström, Waterboys, Cowboy Junkies, Gary Jules, Verve, Israel Kamakawiwo'ole, Blue Nile, Neil Young, mfl. Gammalt och nytt omvartannat. Med en bitande vind i ansiktet och den här musiken i öronen borde tårar ha runnit nedför mina kinder. Det kom inga tårar. Jag mådde bra. Mycket bra.

Fredagskartan är kvar i kartpärmen

I gårkväll plockade jag fram en av mina kartpärmar och valde ut en underbar karta med ett perfekt lopp. Långt, tufft och mörkt. Jag ställde kartpärmen precis innanför ytterdörren för att ta med den till jobbet idag. Den skulle scannas och visas upp på bloggen för mitt eget nöjes skull. Kartpärmen står kvar där den ställdes. Innanför ytterdörren medans jag befinner mig på jobbet. Så kan det gå om senila medelålders män försöker vara duktiga.

Nu när jag glömda kartpärmen så minns jag en artikel jag skrev om kartpärmar för ca 2 år sen. Den var i grunden riktad till klubbens ungdomar för att vägleda dom i kartpärmarnas mystiska värld. Så istället för en ny skön karta så lägger jag in sunkig gammal skåpmat. Bäst före datumet har gått ut och soppåsen står kvar i köket.



Kartpärmens vara eller icke vara



Jag vet inte om jag tillhör en utdöende minoritet eller om det alltid varit så att Kartpärmsälskarna varit en handfull bohemer som den stora massan aldrig har förstått. Ja, jag kan villigt erkänna att jag har sedan premiärtävlingen 1976 samlat alla (med ett eller annat undantag) tävlingskartor i kronologisk ordning i pärmar. Snyggt införda i plastfodral och med resultat och iritade vägval. Vill jag kan jag i en handvändning plocka fram kartan från Järfällas nationella tävling 1984 och snabbt konstatera att det var hela 95 deltagare i H17-18A klassen. Ulf Kjellin Tyresö vann på 46,45. Jag kom på en 4:e plats med tiden 49,25 knappt föra Mats Andersson som var 7:a med 50,53. Längre back hittar man klubbkamraterna Anders Larsson med 68,02 och Stefan Nordström med 69,14. Faschinerande eller hur? Man kan fråga sig varför man gör detta? Och kanske är svaret på frågan olika för vem som får frågan men det finns nog ett antal gemensamma punkter som alla kartpärmsfreaks kan känna igen sig i. Jag tror även att det finns lika många varianter på hur man lägger upp sin kartpärm som det finns kartpärmsentusiaster. Med det menar jag att det som jag skriver nedan inte på något sätt är manualen till den perfekta kartpärmen utan bara en blick in i hur jag har gjort och gör.

Syftet med att ha en kartpärm är i min mening följande

Analys
Kanske den viktigaste punkten. Har man för vana att rita i sina vägval samt ta med resultat och sträcktider så har man tagit ett viktigt steg för att bli en bättre orienterare. Bara genom att rita i och då automatiskt analysera hur du sprungit så är man på väg att bli en bättre orienterare redan där. Orientering är förmodligen den sport som är svårast att bemästra och man blir aldrig riktigt fullärd. Därför måste man inse att man lär sig bäst av att se vart och varför man gjorde fel likväl som vart och varför man lyckades på andra ställen. Lägger man sen till i analysen egna sträcktider mot sträcksegrarens tid så får man ytterligare en dimension i analysen. Här är också ett viktigt moment att gärna gå tillbakas till gamla kartor vid ett flertal tillfällen och titta igenom vad man gjorde. Kärnpunkten är alltså att en kartpärmsorienterare utvecklas mycket mer än vad orienteraren utan kartpärm gör. Ni vet han/hon som vid målgång trycker ner kartan i sin väska utan analys och att den sen i bästa fall hamnar i en kartong på vinden utan större omsorg och kärlek.

Historia
Många som inte har kartpärm brukar ofta säga att dom inte orkar hålla på och kanske är det så att dom inte har tid att arkivera sina kartor. Det tar ju trots allt 20-30 minuter om man skall göra det riktigt ordentligt med resultat och sträcktider mm. Men för oss som tycker att dom minuterna är kvalitetstid och nästan lika viktigt som själva tävlingen är åsikten i sig helt oförklarlig. Att arkivera sina kartor kan i början av en kartpärmskarriär vara lite luddigt men redan efter några år börjar en ny spännande värld öppna sig. Plötsligt sitter man på en unik livshistoria och ju mer pärmar och större minnesbank man får desto större blir kärleken inte bara till kartpärmarna utan även till sporten i sig. Kanske måste man vara något av en insnöad pedantisk orienteringsnörd för att verkligen förstå innebörden av en kartpärm men jag tror att många fler skulle uppskatta det historiska och personliga värdet för kartpärmen om man bara orkade genomföra projektet undet en ellert ett par år så att det hinner ”klicka”. Har det väl ”klickat” så förstår man glädjen av att kunna pocka fram tävlingskartor 10, 20 eller 30 år tillbaks i tiden och titta tillbaks på tävlingar och kartor som gett både glädje och tårar. Man kan aldrig säga att det var bättre eller sämre förr om man inte på ett konkret sätt kan bevisa det. Kom också ihåg att en bortglömd täving kommer aldrig tillbaks men det problemet har inte vi kartpärmsälskare.

Hur skall man då lägga upp sin kartpärm?

Iritning
Nyckelordet när man ritar i är noggrannhet. Man skall inte slarvrita utan verkligen tänka igenom hur man sprang och på ett så korrekt sätt som möjligt rita i. Har man bommat brukar det oftast gå att i efterhand förstå hur och vart man sprungit så även där kan man oftast rita i mer eller mindre helt korrekt löpväg. Vilken penna man använder är en smaksak, själv föredrar jag röd bläck. Den rinner inte ut om kartan skulle vara lite veckad, trasig eller lite fuktig och kartföremålen täcks inte helt av färgen som det kan göras av blå eller svart penna. Har man sprungit på en stig finns det 2 sorters varianter. Antingen ritar man heldraget hela vägen längs med stigen eller så ritar man små pilar i löpriktningen utefter stigen man sprungit. Jag använder mig av heldraget men det är en smaksak.



Resultat
Resultat från tävlingen inte bör utan skall man ta med (oavsett hur det har gått). Resultaten skrivs förslagsvis ut på en dator i en fin liten ruta som placeras i ena hörnet av kartan där den inte stör banan. Även här finns det olika varianter vad man vill ha med. Själv brukar jag ta med följande (Fiktivt exempel nedan)

Dag-DM 25/8-2005
H35 - 7500 m - 29 startande

1 - Skärm Otto (Makrame OK) 52,05
3 - AspLövet (Väsby OK) 54,15
8 - Klubbmedlem 1 (Väsby OK) 60,10
15 - Klubbmedlem 2 (Väsby OK) 62,15

Man kan givetvis välja att ta med topp 3 i klassen och andra varianter men jag skulle säga att mitt exempel är minimum vad som bör vara med. Är det flerdagarstävlingar så är det bra om man tar med både etappens resultat och den totala ställningen efter varje etapp. För budkavlar bör man ta med hela lagets sträckresultat med banlängd, placering, sträcktid och tid efter täten på varje sträcka. (Får det inte plats på framsidan så lägger man det på baksidan) Sen kommer vi till sträcktider, den nya tekniken är ju i sig underbar med winsplit osv. dom senaste åren har jag därför börjar plocka ut mina tider från winsplits och ta med dom som en lång remsa längs ena kanten på min karta. (str.tid/plac + totaltid/plac) Där tar jag även med bästa sträcktid för att kunna göra analysen av mitt lopp både bättre och enklare. (Se exempel nedan) Jag har missat att skriva in resultat från en del lopp i min karriär och jag kan villigt erkänna så här i efterhand att det svider något fruktansvärt så ta det som en läxa ni inte behöver lära er genom att göra samma fel.



Arkivering
Kartorna skall som sagt läggas in i kronologisk ordning. Jag tycker att man skall hålla hela tävlingsår i pärmarna, om den sen blir full på 1 år eller 10 år spelar ingen roll. För egen del har det varierat rätt kraftigt. Som H17-18 löpare sprang jag så mycket att en säsong fyllde ut en hel pärm medans min tragiska H35 karriär efter 5 år inte ens fyllt pärmen till hälften. Vad gäller mina kartors välbefinnande så lägger jag dom i helt nya A4 plastfodral (Den varianten man kan köpa med färdiga hål i ytterkanten.) Får kartan inte plats på A4 tar jag ett helt nytt A3 platsfodral och försöker sen i plastfodralet lägga in kartan så att inte några kontroller kommer mitt i vecket som blir då man viker A3 kartan. Ingen del av kartan skall hänga utanför pärmen och riskera ta skada. Man kan om man vill göra hål direkt i kartan och lägga in den om man inte vill vara lika pedantisk som jag. Kartpärmens rygg skall givetvis märkas upp med årtal/klass(er). Vad gäller tävlingar som man av någon anledning brutit/felstämplat så är jag av den åsikten att även dessa skall arkiveras in och gärna med en förklaring till vad som hänt.


Så med det vill jag bara avsluta denna korta introduktion till en spännade värld bortom målgången som allt för många inte hittar hem till.

Tack för mig /AspLövet

torsdag, mars 01, 2007

I valet och kvalet

Efter jobbet idag så åkte jag till den lokala matbutiken. När jag stod och packade ihop mina matvaror noterade jag två medelålders män som stod i kön till kassan. Det var ett par riktiga orginal. Knullrufs i håret och sluskskägg på båda. Jag skrattade gott åt synen av dom två männen när jag gick ut till bilen. När jag satte mig i bilen slängde jag en blick på mig själv i backspegeln. Det jag såg var chockerande. En medelålders man med knullrufs i håret och ett begynnande sluskskägg tittade tillbaka på mig. Jag var med andra ord inte ett dugg bättre än dom jag skrattade åt.

När jag kom hem gick jag direkt in i badrummet och tog fram rakapparaten. Jag betraktade mig själv länge och väl. "Barnrumpslen och menlös" eller "sluskig och tuff". Valet stod och vägde som på ett rakblad. Efter en stund suckade jag och la tillbaka rakapparaten oanvänd. Ibland måste man få känna sig tuff även om man inte är det. Jag tror jag kör på det några dagar till.

Startpunkt

Jag sitter och tuggar på en seg ciabatta och smuttar på en Bonaqua Silver, lätt kolsyrat vatten med päronsmak. Hade det funnits en guldversion hade jag köpt den givetvis. Varför denna festmåltid kan man undra?

Den AspLövska storsatsningen har påbörjats. Ännu en gång. Den kommer att osa kvalitet och kvantitet. Man kan nog lägga den i samma paritet som den ryska hockeymaskinen på 70 och 80-talet. Oslagbar och omänsklig. Om man skulle bunta ihop The Big Red Machine (Makarov, Larionov, Krutov, Fetisov, Kasatonov] till en liten hård klump som doftar ryskt stål och vodka så skulle man ha AspLövet i sin hand. Nog sagt om det.

Idag satte jag på mig träningsskorna och rullade upp byxbenen på jeansen för att ta en rask promenad i snöslasket. 60 minuter av min lunch avsattes och det blev en av dom bästa luncherna på länge. Jag passade på att besöka Smedbyskogen under turen. I kväll har klubben en nattcupsetapp där. Utan mig såklart men jag gick ändå där på elljusspåret och fantiserade om hur jag skulle ha farit fram bland stigar och stråk. Givetvis vann jag tävlingen när jag genomförde loppet i mina tankar. Många av mina största framgångar har jag faktist haft i dagdrömmarna. Vilket låter helt tragiskt inser jag nu när jag skriver det svart på vitt. Poff! Så mycket för att man trodde sig vara lyckligt.