Epilog till Epilogen [slutord]

AspLövet goes H40 tog sin början i november 2005. Bloggen skulle vara en dokumentation av en fantastisk H40-karriär där segrar och framgångar stod uppradade på agendan. Ibland tar tyvärr livet inte dom vägar man själv önskar. Det behöver inte vara fel att man får ta andra vägval ibland men på det sättet som AspLövet for fram under den här tiden gjorde mig riktigt mörkrädd. Rädd för mig själv alltså. Det var inte bara kroppsligt som AspLövet visade sig vara en katastrof utan även mentalt. Han kom med sin bitterhet och allmänt hatiska inställning, till allt här i livet, inte bara att påverka sig själv negativt utan även författaren bakom honom (Det är jag som skriver detta) Han blev till slut ett monster under sängen och för att inte riskera liv och lem var jag helt enkelt tvungen att ta livet av honom. Eller. Ta livet av honom är inte vad jag gjorde utan jag tände en lampa under sängen. Det gillade han inte. Nu är han borta. Givetvis kommer han vara saknad men jag tror att jag (som skriver detta) kommer vara en lyckligare man och AspLövet, vart han nu än befinner sig, kommer kunna vara sig själv på ett helt annat sätt. Jag hoppas att det går bra för honom där ute. Han är ju trots allt "Världens bästa orienterare" Det kan ingen ta ifrån honom.

Men ska sanningen fram så var den här bloggen inte ens kul så länge den varade (Tycker jag som skriver detta)

Ta hand om er.

Det kommer jag göra.

[slut]




[Uppdatering 2008-12-11]
AspLövet goes H40 är ett avslutat kapitel men dom sälla jaktmarkerna för AspLövet är bara ett par höjdkurvor ner från den här skråkanten. Vilket torde innebära att det inte på något sätt är en trevlig plats att besöka.

Epilog

Jag mötte AspLövet idag när jag var ute och gick på en cykelväg inte alls långt ifrån där jag bor. Han var nästan osynlig i sin uppenbarelse. Inte osynlig på det sättet att man såg igenom honom, även om det hade varit en fantastisk egenskap, utan mer osynlig på det där sättet så att han smälte ihop med omgivningen. Plötsligt stod han bara där intill ett träd när jag passerade. Han såg tärd ut. Tärd och en smula vansinnig. Jag frågade hur han mådde men fick inget svar tillbaka. Bara en flackande blick som inte bemödade sig att möta min.

Har han alltid sett ut sådär tänkte jag. Det är inte så lätt att veta när man som jag plötsligt är betraktaren istället för den betraktade. Innan jag gick vidare så tilltalade jag honom ännu en gång.

Vad har du för planer?

Plötsligt klarnade hans blick och han svarade.

- "Jag är på väg dit bort. Jag har ett liv att förverkliga"

Han vände sig om och började gå. Jag ropade efter honom.

Så bra! Själv är jag på väg åt andra hållet. Lycka till.

Efter en stund vände jag mig om men då var han borta. Som uppslukad av moder jord. När jag gick vidare funderade jag på om AspLövet någonsin existerat eller om han bara varit en mardröm. En väldigt lång mardröm men vem säger att man inte kan ha såna. Fanns han på riktigt eller var han bara ett hjärnspöke. Den frågan kommer jag nog aldrig få svar på.

Plötsligt noterade jag att solen lyste.

Det var några år sen.

Jag mår nog rätt bra ändå.

AspLövet kan dra åt helvete

Om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så är det egentligen bara en sak som jag är jävligt trött på. AspLövet. Hans destruktiva påverkan på mig börjar ta ut sin rätt. Om man sätter sig ner och analyserar det han skriver så inser man att han säger samma sak. Varenda. Jävla. Dag. Och det är ingen rolig läsning. Därför är det dags för mig att säga.

AspLövet kan dra åt helvete!

Tills att han skärper till sig är det jag som håller mig borta. Det ska till en helomvändning för att jag ska ta honom till nåder. Att det sker är föga troligt men jag ger honom den chansen i alla fall. Helomvändning AspLövet! Hör du det! Annars kan du sitta där i skrubben bäst du vill och tala till väggar som en vacker dag kommer falla ner över dig. Om någon undrar hur det går för AspLövet i min frånvaro så kan ni klicka på valfri månad i arkivet. Det som står där skiljer sig nog inte mycket från det han genomlider idag, imorgon eller vilken annan jävla dag som helst framöver.

Hej då AspLövet

Jag kommer inte sakna dig.

Trött

Jag har surfat mig trött på kartor från O-ringen och ännu mer tröttnat på folk som kan springa. Tröttnat på folk som inte förstår hur bra dom har det. Tröttnat på att tröttna på att tröttna. Trött. Inte trött för att jag är trött så mycket som jag helt enkelt är trött på att bry mig. Sen läste jag om Alfonssons rätt fina 3:e etapp. Han kan han. Spela Wii och springa orientering. Ett bra lopp. Inte behövde han skaka sönder handleden heller. Inte konstigt att han vann. 50 minuter på 8,6 km. En tid som jag nästan hade matchat i mina bästa dagar. I mina bästa dagar. Det låter det. Vad är bästa dagar? Är det dagar som är bättre än dom sämsta. Sämsta dagar har man många. Frågan är vad som krävs för att dom sämre ska bli så mycket bättre när man passerar menlösa dagar i en oändligt sinande ström. Det krävs rätt mycket tror jag. Till att börja med måste man ha en hel kropp. Äta rätt. Sluta dricka alkohol. Sluta tro att allt är slut. Träna seriöst. Tycka om sig själv. Våga vägra vardag. Våga. Våga vara sig själv. Det är inte alla som klarar av det. Vara sig själv. Svårt. Själv är jag aldrig mig själv. Trött är jag också. Utan att ha en bra dag. Som Alfonsson. Han verkar ha en del bra dagar. Bra för han. Honom. Vad fan man nu säger.

AspLövet goes Helsingborg, eller?

Idag fick jag ett mail som påtalade att jag synts i Helsingborg under helgen. Tydligen ska jag ha varit på festival och sett Bob Hund uppträda samt raggat på lättklädda rockersbrudar. OK, det där om brudarna hittade jag på själv. När man kommit upp i H40 har man all rätt i världen att drömma lite om det som borde vara istället för det som är. Om jag nu har varit i Helsingborg så måste det ha varit en sjujävla resa. Jag minns ingenting. Kanske är det på grund av detta som jag har värk i kroppen idag. Hela dagen har jag knaprat Ipren och trott att det varit en begynnande infektion men det kan alltså lika gärna vara en riktig bakfylla efter en minneslös helg. Man kan ju alltid hoppas. Det låter onekligen roligare än det jag vill minnas hände i helgen. Vi får väl se imorgon. Antingen är jag sjuk eller så är bakfyllan borta. Vad det nu än är jag lider av. Med lite tur är det både och.

Det blir jobbigt

Sitter på terassen och läser en bok. Samtidigt har jag något konstigt som sticker och värker i kroppen. Det är något sjukt med mig tänker jag. Vad kan det vara. Saknar motivation gör jag. Kan motivationsbrist ge stickningar och värk i kroppen? Jag skulle behöva någon som vänder skeppet åt mig. Får mig i rätt riktning. Vänder skeppet. Varför säger man så? En kapten som står där fram och skriker skulle jag i alla fall behöva. GIRA STYRBORD! Styrbord är höger. Helt tappad bakom flötet är jag inte. Fast själv har jag aldrig styrt något skepp. En liten motorbåt har jag väl kört och rott en eka har väl alla med torrt på fötterna klarat av. Dessutom vet jag hur man vänder snabbt med en eka. Man drar årorna åt olika håll. Det är inte så logiskt som det låter. Många kanske tror att man står helt stilla när man drar årorna åt olika håll. Så är det inte. Jag skulle behöva någon som rodde min eka just nu. Som stod där vid sängkanten varje morgon och läste upp dagens agenda.

- "Idag ska vi vända skeppet AspLövet!"

Vända skeppet med åror, det låter jobbigt.

- "Det blir jobbigt", säger min kapten.

- "Det blir jobbigt"

En djävla idiot

Ikväll blev AspLövet uppringd av en djävla idiot! Vänta nu! Han som ringde var inte en djävla idiot. Idioten är AspLövet. Som så ofta. Han som ringde var faktist vettig som få och påtalade att jag nog har "onormal vävnadstillväxt" i knäna. Han sa mycket annat intressant också men just det där om den "onormal vävnadstillväxt" slog an på en sträng hos AspLövet. Men knäna. Jag vet inte. Personligen tror jag att det finns "onormal vävnadstillväxt" mellan öronen. På AspLövet alltså. Han är trög som få jag känner. Om jag vore mig själv skulle jag inte vilja umgås med AspLövet. Han är en djävla idiot.

Nya skor

Damskor.

Att promenera i.

Jävligt manligt.

Etapp 5

Imorse vaknade jag före klockan. Jag gör ofta det nuförtiden. Det är som att jag har en inre signal som säger åt mig när det är dags att vakna från nattens trauman. Nu hade jag inte ställt klockan men eftersom jag ändå vaknar före det är dags så har jag nästan slutat med sånt vardagslyx. Nedanför sängen stod min väska packad som den alltid gör. I väskan har jag handduk, schampo, smörgåsar, ett par rena kalsonger, tävlingskläder, orienteringsskor och min SI-pinne. En vacker dag kommer jag vakna upp ur den här mardrömmen och vara påväg ut till en tävling. Därför vill jag vara förberedd. Vilken dag som helst nu. Vilken dag som helst. Jag kommer vakna före klockan även den dagen.

Idag gick jag i alla fall ut 07:58 för att springa gå in mina nya skor som jag köpte för halva priset på Inter Sport. Det är bra med sommarrea. Som vanligt var jag tvungen att inhandla dammodellen av skorna för att dom skulle passa mina små fötter. Inte undra på att jag har så jävla mycket problem med vader och knän. Det är knappt mina fötter når ner till marken.

Bäst som jag gick där och skämdes över att jag bara är ute och går så mötte jag en älgko med ganska nyfödd kalv på stigen. Dom struttade ut på ett hygge medans jag inte hann få fram kameran. Jag drog ändå en suck av lättnad över att jag inte mötte någon annan där ute i skogen. Det är märkligt vad jag skäms över att vara ute och promenera. Det är nästan så jag funderar på varför jag utsätter mig för den här förnedringen. Jag hann bara tänka tanken så såg jag en löpare komma mot mig på stigen längre bort. När vi möttes nickade vi vänligt mot varandra men jag kunde inte förmå mig själv att möta hans blick med mina flackande ögon. När han hade sprungit förbi mig hade jag all lust i världen att vända mig om och skrika.

"HÖRRU!!
Det är bara tillfälligt som jag promenerar. Vilken dag som helst ska jag springa som i fornstora dagar och då jävlar rör det sig inte om något motionärstempo. Vilken dag som helst.
HÖR DU DET!!"

"Det är bara tillfälligt som jag promenerar"

I AspLövets värld är "tillfälligt" lika med 10 år.

Inget konstigt med det alls.

Inte alls.

Upphittat: Startpunkt

Idag när jag var ute i skogen och gick hittade jag en startpunkt som låg och skräpade. Om det är någon som behöver en extra startpunkt kan ni kontakta mig så ska jag visa vart den här ligger. Den är tung som fan men om ni är några stycken så ska det nog gå att forsla bort den.

Etapp 4

06:47. Herrejävlar vilken tidig start. Vill minnas att O-ringen aldrig har så här okristligt tidiga starter men jag kan ha fel. Hursomhelst var det bara att ge sig ut i skogen. Medans jag gick där ute funderade jag på den eviga 5-dagarsfrågan. Är det bättre att ha sen start i början av veckan eller i slutet? Har man sen start dom första dagarna har man pigga ben att utnyttja dom upptrampade stråken. Har man däremot sen start dom senare dagarna är det lättare att göra ett bra lopp när ben och huvud börjar bli slitet. Svår fråga.

Dagens raska skogstur tog 2 timmar och 5 minuter. Under nästan hela passet låg jag på gränsen till att "rulla igång". Ni vet den där tiondelen av en sekund precis innan man går över från promenad till att börja springa. Just i det ögonblicket låg jag hela passet. Framme på tå och det enda som hade behövts var en lätt lutning av huvudet framåt och jag hade varit igång. Men jag avstod. Idag var inte rätt dag att få ont i knäna. Det gäller att hålla ihop veckan till slutet.

En sak som stört mig på sista tiden är mina minnsbilder av orientering. Förr, för inte så länge sedan hade jag ofta drömmar och återuppspelningar i mitt huvud från orientering. Känslor från lopp och förnimmelser av enskilda stigar, kontroller eller ibland en kamp mot konkurrenter. Inte så numera. Det enda som dyker upp i mitt huvud är att jag står beredd vid starten och håller en hand på kartan. Plötsligt börjar klockan pipa och jag spänner mig för att vid det femte långa pipet dra iväg. Men det kommer aldrig något långt pip.

pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip - pip

Kvar står jag och lyssnar på loopen av korta pip utan att få komma iväg.

Så har jag det mest hela tiden.

Etapp 3

Etapp 3 kan kategoriseras under: Katastrofer jag gärna varit utan. Hade långtgående planer på att ta en lång mountainbiketur idag men den idén frös inne. Om man nu kan prata om "frysa inne" i det fantastiska sommarväder man tryckts ner av. Kanske är det bättre att likställa dagen med en långsträcka på ett slyhygge en pissvarm julidag med flugor surrande i ansiktet. Jag vet inte vad som gick snett. Eller. Givetvis vet jag det men varför är kanske en bättre frågeställningen. Det är i alla fall inget att gråta över längre. Jag försökte minnas liknande katastrofala 3:e etapper och hade ett vagt minne från 5-dagars 1980 i Uppland. Det var premiär för mig på 5-dagars och jag bommade var och varannan kontroll med jävligt många minuter. Det var i alla fall så jag mindes det hela tills att jag öppnade kartpärmen. Mycket riktigt var etapperna 1, 2, 4 och 5 ganska usla insatser men se och häpna vad skedde etapp 3. Ett nästan rätt igenom fantastiskt lopp på en bana som verkligen liknar orientering för 13-14åringar. Jag kom 20:e den dagen bland 250 startande.


Men frågan är varför mitt minne från den etappen var katastrof. Är det så att man minns det man vill minnas? Oftast brukar man ju försköna det som hänt men AspLövet förvanskar tydligen sin bakgrund. Bättre att minnas dom dagar som havererat än dom som möjligen kan ha varit lyckade tydligen. Och här har jag gott omkring och trott att jag är en obotlig optimist. Så fel man kan ha.

Dagens 3:e etapp vill jag dock varken minnas eller förvanska. Jag vill bara att det ska bli en ny dag. Inte för att jag tror att den blir bättre utan för att variation på katastroferna är det som får en att hålla huvudet ovanför vattenytan.

O-ringen hemma hos AspLövet är rörigt

00:50 avslutade AspLövet den 2:a etappen. Det hann med andra ord bli ny dag vilket innebär att jag kommer få köra 2 etapper under onsdagen. Både den 2:a som just avslutats och den 3:e. Men då kanske inte jag kan tillgodoräkna mig etappen som en tisdagsetapp. Blir tisdagen då en vilodag? Jävla skit då! Fast nu var ju den 2:a etappen den 6:e så kanske har jag kvar den 2:a om jag inte struntar i den och kör två 6:e etapper. Eller så kör vi på att den 6:e löptes den andra dagen eftersom den påbörjades då och så spar vi den 2:a till den sjätte dagen. Förmodligen spelar det ingen större roll i sammandraget då jag är rätt säker på att vinna hur det än genomförs. Min 6:e etapp bestod i alla fall av Lapin Kulta och tv-spelande i drygt tre timmar. Jag spelade ett FPS. Ni vet ett sånt där Första-Persons-Springande spel. Jag sprang och jag sköt men i ärlighetens namn satt jag fysiskt nedsjunken i en saccosäck. Men svettig om baken blev jag. Bara en sån sak.

Etapp 2

Redo och klar för Etapp 2 kollade jag upp vad som stod på schemat för deltagarna på O-ringen. Medeldistans! Suck! Är det ens värt besväret? All energi rann ur mig som ölen ur den första burken efter ett Jukolalopp. Nu när vilodagen äntligen är borta från O-ringen kunde dom inte tagit ännu några kliv bakåt i tiden och kört 5 klassiska tävlingar också? Men vem är jag att klaga. Det är inte min kropp som ska stötas och blötas i dom Sälska fjällen. Jag hade behövt 5 vilodagar för att klara av ett 5-dagars just nu. Istället för Etapp 2 bestämde jag mig för att köra Etapp 6. Den Sjätte etappen. Redan på tisdagen alltså. Tokigt. Men inte behöver jag följa gamla intrampade fotspår när jag ändå sitter själv hemma i skrubben och kör ett 5-dagars. Därför kör jag alltså den sjätte etappen redan idag. Ölen är både kall och öppnad i solskenet hemma på terassen dit jag förflyttat min bleka lekamen. Jag tror det kommer gå bra för mig idag. Inte blir det någon medeldistans heller. Här körs en lång klassisk rackare som ska räcka ända fram till midnatt. Imorgon är det Etapp 3. Vem vet vad som står på tur då.

Permittering

Mina Gubbvader, Gubbknän och blånaglar

behöver nya skor som kan samla damm i förrådet.

Etapp 1

Ett hav av smultron av sötaste sort låg framför mina fötter. Jag satte mig ner och grävde ner hakan i härligheten. Det kom några myggor som provsmakade mig under tiden men dom gav ganska snabbt upp. Jag har den effekten inte bara på människor. Etapp 1 bestod av 70 minuter halvrask promenad i skogarna bortom dom nya hyggena men hitom det vackraste orienteringspartiet. Jag fick inte så mycket smak av det goda med andra ord. Smultrona inte inräknade i den ekvationen. Det bästa var att knäna inte gnällde mer än vad man kan förvänta sig. Fast jag hade å andra sidan inte förväntat mig någonting. Väl hemkommen fick jag en liten rapport från O-ringen. Ett rykte sa att det hade varit risigt. Jag arkiverade det ryktet under:

Otacksamheter och andra förbannade lögner

AspLövet has left the building

Eftersom min semester startade med en katastrof så måste jag nagga vidare på mina ölkartonger. Kommer jag tillbaka så gör jag annars ses vi på andra sidan.

Förväntan blev till förvåning

Ganska ofta hör och läser man att deltagarna på dom stora värdetävlingarna får köra träning på snarlika kartor och detaljstudera gamla kartor över tävlingsområdet. Jag har till och med läst om sprintdistanser där löpare själv skissat på banor och prickat in stora delar av hur det egentligen blev till slut.

Döm om min förundran då jag läser att löparna på VM´s medeldistans blev förvånade över terrängen och svårigheten på orienteringen.

Hmmm... Vart är vi påväg tror ni?

Orientering är självvald väg i okänd mark,
tankens skärpa vid kroppslig möda,
snabba beslut under spännande tävling.

Fredagen den 13:e

Just idag. Fredagen den 13:e. Scary! Inte 13 som i dagens datum utan 13 som i 13 år sen jag sprang O-ringen. Tiden går fort på sportens baksida. Just idag har jag lämnat firman bakom mig för 4 veckor framåt. Vissa kallar det semester medans AspLövet kallar det hela för att ta av sig ryggsäcken och blyskorna. Planen är att kakla upp en vägg med billigt vitkakel från Byggmax som jag ska springa rätt in i med knän först. Inte huvudet som är brukligt utan knäna. Men först måste man dricka några öl. Jag har köpt på mig en stor jävla kartonghög med Lapin Kulta och den första har jag naggat hårt i kanten redan ikväll. När jag vaknar imorgon ska jag följa långdistansen på VM. Den klassiska distansen. Har ni funderat på varför den döptes till "klassisk distans" i tidernas begynnelse? Gör det. Vem som än vinner så är han/hon årets jävla världsmästare. Sen kan dom andra periferimästarna säga vad fan dom vill. Jag håller på Mats Haldin. En Korsholmspojk som far min. Om inte han vinner får gärna Mats Troeng vinna. Mr Dx Deluxe.

Oringen - Förr, nu och aldrig mer

Nästa vecka drar O-ringen igång och jag kommer naturligtvis inte vara på plats. Men om. Men om det vore så att jag kunde vrida klockan tillbaka 20 år och sen konservera form och kropp hade jag varit med. Det är nog till och med så att om jag bara fick välja ett enda 5-dagars från starten 1965 till nu så hade jag valt 2008 i Sälen. Helt osett. Jag har en känsla av att det blr fantastisk orientering. Mitt första 5-dagars sprang jag 1980 och mitt sista 1995. Ingen obruten svit dock. Jag hade några skadår även på den tiden. Av dom år jag sprang måste jag nog ranka 1994 i Ångermanland som den bästa (tävlingsmässingt). Grymt bra orientering. Efter 1995 hade jag några år som deltagare i "supportklubben". Inte så mycket springa som något helt annat men oftast har jag blundat och tänkt på något avtändande vecka 30.

1995 avslutade jag i alla fall min karriär på 5-dagars i klassen H21A2. Skåne är inte direkt min favoritterräng. Alldeles för lätt för min smak. Jag lyckades ändå leva på min fantastiska orienteringsförmåga och få en skaplig placering til slut. Totalt bommade jag ca 3 minuter på hela veckan. Bästa placering blev E3 med en 16:e plats och jag kom 23:a totalt. Casper Giding vann.

Etappsegrare blev:

E1 - J.Ljungberg (Järfälla)
E2 - Casper Giding (Lidingö)
E3 - Christer Skoog (Kils OK)
E4 - Hans Melin (Hagaby)
E5 - P.Hansen (Hilleröd)

Undrar hur många av dom som är med och springer i år?

Förmodligen alla.

Dom jävlarna

Helsingin Sanomat 1976

Ett mail damp ner i AspLövets mailbox och i skarp kontrast till det mesta som hamnar där var detta lite matnyttigt. Det rörde sig om en tidningsartikel i Helsingin Sanomat från Jukola 1976.

Nu är mina Finskakunskaper ganska obefintliga men åtminstone av bilderna kan man se att Björn verkligen hade gett allt där ute i skogen. Man kan även notera ett par schyssta brillor på Markku Salminen och visst är det väl ett par kompassrosen som Björn har på fötterna.



Den som bidrog med dessa sköna alster var mannen på bilden här nedanför. Det hör väl till allmänbildning att veta vem han är. I sina händer håller han Rasti Lumous "svintröja"

Flatbergen

För vissa var besöket en euforisk löpupplevelse. AspLövet sprang inte. Han grät. Det är ännu inte utrett ifall tårarna berodde på den fantastiska terrängen eller om det var AspLövets oförmåga att springa i densamma som var orsaken.


Lat: N 60º 2' 11.60"
Long: E 23º 9' 25.58"

Balansrapport

Ikväll har jag spelat Wii Fit. På grund av mina rätt aktuella knäproblem fick jag avstå den rena styrketräningen och fokusera på balansövningar. Först skulle man dock få reda på sin "Wii Fitness Age". Min hamnade på 50 år. Kanske mest för att jag falerade grovt på balanstestet. Dessutom tyckte Wii Fit att jag var på gränsen till överviktig. Inte lätt att stå och svära åt ett tv-spel när man vet att den har rätt. Just nu kallar jag spelet "Mii Fat".

Hursomhelst körde jag mest fotbollsnickar, slalom samt backhoppning. Bäst gick det i backhoppningen. Förmodligen för att det är en sport där det handlar om att komma så långt ner som möjligt. Det är jag bra på. Kanske borde jag nämna att jag drack öl också. Möjligtvis kan ölen ha inverkat på mina resultat. Jag missade nämligen förvånansvärt många portar i slalomåkningen.

Mii Fat

Less.

Idag såg jag Niklas Jonasson på bussen. Han satt där i all sin smärthet och samspråkade med två snygga damer. Plötsligt gick han av bussen vid Marabou. WOW! tänkte jag. Niklas Jonasson jobbar på Marabou. Jag såg framför mig hur Niklas plockade ner praliner i Aladdin-askarna. Bara nedre lagret givetvis. Men jag förstod ganska snart att det inte kunde vara sant. Förmodligen var det Niklas look-a-like. Visst är det så att någonstans på jorden har vi alla en look-a-like. Det gör mig lite ledsen. Tänk att det finns en till AspLövet där ute någonstans. AspLövet-2. Jag hoppas förresten att han är nr:1 och jag är nr:2. Det är illa nog att han ska dras med mitt utseende tänk om han har förbannats med mina kroppsliga vedermödor också. Så jag hoppas på nr:1 för hans del. Jag kan vara nr:2. Andrahandssorteringen.

Annars är jag mest less. Inte ledsen. Förutom i frågan om min look-a-like då. Men less. Normalt när jag får ett bakslag så blir jag ledsen och bitter. En bitterhet som kommer farande som en kräkning efter en vansinnesfylla. Rätt upp i bröstet som gör att man får andnöd.

Men nu.

Less.

Jag har svårt att skaka fram engagemang och ork för mig själv och saker som normalt triggar mig. Just nu pågår VM. Andra år hade jag suttit fast med silvertejp på internet för att läsa och följa varje sekund. Inte i år. Jag spontansurfar förbi ibland men har svårt att känna glädjen i det hela. Kanske är det Emils bakslag som tagit ner mig på jorden. Eller att "live reultaten" är spärrade på jobbet. Fast kan sanningen vara att för varje litet bakslag så tar jag ännu ett kliv åt sidan. Bort från mig själv och det jag hållit kär. Jag förtränger hellre det jag vill än att åka med på den här bergochdalbanan. Min vagn har lossnat från spåret. Just nu har jag landat ute i taggbuskarna där ingen kan se mig. Det är rätt lugnt och skönt här. Ingen som stör och jag behöver inte bry mig om någonting.

Det enda problemet är myggen.

Reklam som gör AspLövet glad