Jag är på ett jävla humör idag

Jag är på ett jävla humör idag. Fortfarande alltså. När jag kom hem var hallen fylld av Miniknatarnas leksaker så jag fick spelet och började sparka på sakerna. Det flög bilar och Star Wars gubbar så det smällde i väggarna. För att inte riskera hälsan hos nära och kära gick jag ut och gick. En rask promenad. Fortfarande en tragisk sysselsättning. En vacker dag kommer jag ta livet av mig under en rask promenad. Det blev i alla fall 90 minuter på ett elljusspår jag sett förr. Oftast i raskare takt dock. När jag kom hem kröp en fästing på armen. Det hör inte till vanligheterna i AspLövets liv. Normalt skyr fästingarna mig som elden. Har faktist under hela mitt liv, som besökt både en och två skogar, bara haft en enda fästing som satt sig fast i mitt feta hull. Den självdog. Stackarn.

Nu är jag trots allt fortfarande jävligt förbannad.

Kanske är det för att jag inte bryr mig om någonting.

Jag är på ett jävla humör idag

Jag är på ett jävla humör idag. Redan imorse var jag tvungen att sparka mig själv ur sängen annars hade jag nog legat där ännu. Vet inte vad det beror på. Kanske är jag bara sån numera. För att kyla ner mig lite så gick jag ut i regnet för att ta en timmes rask lunchpromenad. Där dök den där sunkigt raska promenaden upp igen. Jag hatar helvetet. Tror inte att promenaden gjorde någon nytta tyvärr. Jag for fram på elljusspåret vid Sanda och folk jag mötte tog nästan steg ut i skogen när jag kom farande. Kanske kan min stirriga blick och fradgan som samlades i mungiporna ha något med deras reaktion att göra. Till och med en ganska kraftig man med en ilsken schäfer som sällskap klev åt sidan. Deras reaktion eller regnet gjorde inget för att lugna ner mitt sinne. Funderade under rundan på varför jag är irriterad men kunde bara komma på att jag inte bryr mig.

Jag bryr mig inte om någonting.

Uppenbarligen gör det mig jävligt förbannad.

Halvmesyrer till träning

Jag har under dom senaste 15 timmarna utfört något som i alla fall angränsar till fysisk aktivitet. Det började igår kväll med en lång halvrask promenad i skogen som tog 90 minuter. Just dom här "raska promenaderna" har jag svårt att erkänna, inför mig själv, som träning utan det är mer skam än glädje över det hela. Även om det är fantastiskt skönt att vara ute. Dessutom inser jag att det är bara ett par stavar som skiljer mig från den totala förnedringen.

Idag tog jag, Dalis och Kirre en lång MTB-tur. Vi körde på i behaglig fart längs med Norrviken och Edsviken för att sen stanna till i Hagaparken där vi tog en lite fiiinare fika. På vägen hem var det mest intressanta då vi körde fast i ett stort vägbygge. Vi vägrade vända om vilket innebar att vi till slut fick skicka cyklarna och oss själva över ett högt staket och släpa oss genom 300-400 meter obanad terräng innan vi hittade något som var cykelbart. För min del stoppade passet på 53km med en effektiv cykeltid på 2 tim 40 min.

Helt klart är det dock att för en gammal otränad kropp kan trötthet ändå komma ur såna här halvmesyrer till träning.

Jan Troeng gör det jag vill göra

Som alla andra följer jag Jan Troengs fantastiska cykeltur från Nordkap ner mot jävligt sydligare breddgrader. Han verkar ha det bra och jag kommer på mig själv med att ha en väldigt oklädsam avundsjuka mot hans cykeltur. Inte mot Jan alltså. Han är säkert skittrevlig. Men varför får han göra sånt där roligt när jag sitter hemma i skrubben och hostar tänker jag? Svaret på den frågan vill jag inte veta så jag trycker ner hela frågeställningen så långt det bara går i mina gubbvader.

Just som jag skriver det här ser jag att han och hans tillfälliga följeslagare rullar in i Seinäjoki. Kanske tar dom en matpaus med lite knackkorv och en Jaffa medans dom njuter av den tystlåtna gästvänligheten som Finland är så berömt för. Just i Seinäjoki var jag 1984 och sprang Fin-5. Jag gick orienteringsmässigt bra men hade sega ben. Det släppte först veckan efter då jag åkte ner och sprang 5-dagars i Blekinge. Resultat från Fin-5 saknar jag tragiskt nog men i Blekinge kom jag 4:a i H17E2. Jag hade bra grepp om andraplatsen på slutet av 5:e etappen men drog snett mot sista och fick släppa förbi mig 2 st på den malören. Jävla skit och förbannelse helt enkelt. Som mitt liv i största allmänhet.

Förnedring ska vara gratis

Det ska vara fan att hosta sig fram genom tillvaron. Har snart hostat i fyra veckor och ingen ända på rosslingarna i bröstet verkar det var. Har försökt med alla möjliga och omöjliga medel att skrämma skiten ur den här sega och segdragna hostan men den ger sig bara inte. Kanske borde man gå till en doktor. Men jag ids inte för han kommer ta en titt på mig och säga att det är ett virus. Betala på vägen ut säger han säkert och skrattar. Jag har den relationen med läkare har jag upptäckt. Dom behandlar mig aldrig utan hänvisar bara till mina ynkliga gener. Jag har tröttnat på att betala för att bli förnedrad. Förnedring tycker jag ska vara gratis.

Orienteering Today

Vet ni vad!

Jag tycker att hela orienteringsvärlden borde prenumerera på Orienteering Today. Bortsett från att det är en bra tidning med trevliga reportage och kartor från hela världen så kan man i senaste numret beskåda två foton av självaste AspLövet. Bland annat ett helt uppslag med mitt "Nattåg" från årets 10mila som bakgrund. Ganska schysst bild om jag själv får säga vad jag tycker. Helt objektivt givetvis. Men det är inte därför tidningen borde ha många prenumeranter. Om den här tidningen kunde bli en mjölkkossa för dom ansvariga utgivarna kanske AspLövet lägger ner lite energi i tidningen och börjar bomba utgivarna med material. Givetvis mot betalning. Tidningen blir helt enkelt "AspLeaf Today" i framtiden. Fast när jag tänker efter kanske "AspLeaf Yesterday" passar bättre. Skit samma.

Det är i alla fall dit jag vill komma. Antingen börjar ni prenumerera på Orienteering Today eller så skickar ni pengarna direkt till mig. Någon jävla nytta ska jag väl ha av er som halkar in här av misstag. Det ska kosta att göra misstag. Så att ni lär er att inte repetera era faleranden här i livet. Betala och stäng dörren efter er helt enkelt.

Vem vet. Är ni riktigt duktiga så kanske jag erbjuder Orienteering Today att få ett exklusivt utvik med AspLövet. En plansch i mittuppslaget på AspLövet ståendes i en mosse nersjunken till knäna iförd ett par trasiga superkalsonger. Inget annat. Bara kalsongerna och den blekfeta pluffsiga kroppen som lyser upp skogen.

Den bilden kan ni ha på er näthinna resten av dagen.

Hoppas att ni inte ätit lunch ännu.

Hörde jag kassler?

Här hade mera torrträning behövts

Att bry sig för mycket kan inte vara fel

Mmmmmm... Det här med att bli vardagsfull hade jag nästan glömt bort hur trevligt det är. Ikväll har jag i alla fall lagt upp en fantastisk plan för AspLövet. Med hjälp av alkohol. Det går så mycket bättre då. Har jag märkt. Han ska sluta bry sig. AspLövet alltså. Den jäveln. Vad är då skillnaden mot förut? Han, AspLövet alltså, har väl aldrig brytt sig. För mycket. Precis. Han har aldrig brytt sig för mycket. Han ska sluta bry sig för lite. Mera för mycket. Invecklat? Det är ingenting mot vad AspLövet känner. Den jäveln. Från och med nu ska han bry sig jävligt mycket. Om vaddå? Allt för fan!! Men mest om sig själv. Det är ingen annan som bryr sig om AspLövet så själv är bästa dräng och om det ska bli något kul här i livet får man ta med sig själv bakom hörnet och tafsa på sig själv. Att bry sig. Om sig själv. Det är där AspLövet befinner sig just nu. Imorgon. Då är det jag som ser till att AspLövet bryr sig jävligt mycket om sig själv. Det ska jag se till. Om jag så får sparka in tänderna på den jäveln för att han ska förstå. AspLövet. Den jäveln. Eftersom ingen annan bryr sig måste han själv förstå.

Skål! säger jag till AspLövet och hans nya liv.

Men han sover redan.

Den jäveln.

Skål! säger jag.

Och undrar om AspLövet överhuvudtaget minns kvällens planer imorgon.

Jukoleye

Där borta springer dom.
Men jag minns inte själv.
Hur det känns.
Att springa.
Jag minns bara.
Att det var kul.
Jävligt jobbigt.
Men kul.

En varm rumpa känner ingen oro

Idag när jag gick på lunch såsade jag lite när jag gick ut genom dörren och kom nästan i kläm. Jag skrockade lite för mig själv och insåg att på det här stället är det inte bara dörren som sparkar en i baken. Jag behövde komma bort. Från mig själv och min odrägliga tillvaro. Jag begav mig ut på gatorna för att se om mitt liv låg och skräpade någonstans men ganska snart började jag frysa. Svensk sommar tänkte jag och köpte en kvällstidning. I den läste jag om vanliga människor. Såna som du och jag sa jag högt till mig själv och dom som stod i närheten. Förutom att dom verkar veta någonting. Vad vet jag inte. Ikväll ska jag ta på mig en jacka och långkalsonger när jag går ut och letar efter mitt liv. En varm rumpa känner ingen oro brukade alltid min mamma säga. Nej. Det gjorde hon nog aldrig. Det hittade jag på. Jag minns inte vad min mamma sa till mig när jag var liten. Om jag inte hittar mitt liv ikväll ska jag ställa mig nedanför min terass och slänga småsten på glasdörrarna. Vem vet. Kanske är det jag själv som öppnar. Då ska jag skrika till mig själv. GE DIG IVÄG! Det kan jag gott ha.

Juk08la-Pussen

Det borde vara skottpengar på folk som tar kort på en när man bara vilar ögonen lite.

Fast det är ju klart.

Med den regeln hade jag själv varit död flera gånger om.

Tomt

Idag har jag varit alldels tom i kroppen. Med Juk08la avklarat och årets enda tävling (lida Loop) genomförd har jag noll planer för mitt liv. Målsättningar och drömmar har helt plötsligt flagnat bort från min dementa kropp. Det är sex månader kvar till 2009. Det kan nog komma att bli dom sex längsta månaderna i mitt liv.

Om jag blundar kanske det går några extra sekunder....

Bortkastade chanser

Jag har haft rätt många projekt under Juk08laåret som aldrig sett dagens ljus. Både i förberedelserna under året och under själva Juk08lahelgen. Vissa har verkat bra i teorin men sen inte funkat i praktiken medans andra fått stryka på foten på grund av tidsbrist. Men en idé som jag hade tänkt genomföra föll bort i sista sekunden och inte alls med vilja tyvärr.

Jag hade filat på en affärsinriktad idé där jag skulle tjäna grova pengar på Emil Wingstedt och Thierry Gueorgiou. Jag hade tagit fram masker med dessa herrars ansikten och med hjälp av två klubbkamrater skulle jag sen sälja fototillfällen. 20 SEK (2€) var tanken att det skulle kosta att få fota sig med Emil och Thierry där jag skulle agera försäljare på TC och på båtterminalen. Jag är övertygad om att vi hade tjänat grova pengar på berusade orienterare som inte såg skillnaden på dom riktiga killarna och mina maskförsedda.

Men det sket sig. Först hade jag maskerna i tältet alldeles för långt bort från TC och sen väl på terminalen hade AspLövet tappat fokus och glömde helt enkelt bort vilken guldgruva som låg i väskan. Jävla skit och förbannelse helt enkelt. Jag hittade dom i väskan när jag kom hem och grät en stund över detta bortkastade tillfälle. Innan jag arkiverade dom i förrådet gav jag Emil och Thierry en puss på kinden. Vi får hoppas att det kan bli gemensamma affärer i framtiden istället

Nu undrar någon säkert vad det hade kostat att fota sig med inte bara Thierry och Emil utan även att få med AspLövet på bilden. 50 SEK (5€) hade det kostat. Man vill ju inte sälja sig för billigt. Nu blev det ju ändå så att AspLövet horade sig på ett kort alldeles gratis (bilden med Karjalaflaskan i hand) Detta beror på att det kortet togs av en representant från SOFT. Man vill ju hålla sig väl med förbundsfolk.

Mappilainen

Jag körde en gammal trotjänare på bussen till Juk08la. Vet inte om den var för svår eller om tidsmarginalerna innan vi var framme var för tajta men ingen var i närheten av att hitta alla kontroller. Den kan nog vara klurigare än den ser ut. Det sönderstyckade partiet gör att det blir svårt att scanna av området i enkla sjok tror jag.

Men vem har någonsin önskat sig ett lätt liv att leva.

Favorit i repris

Idag har AspLövet gått torrskodd på självaste midsommaraftonen. Eftersom den här 3-veckors hostan inte ger med sig, trots ett tappert försök på Juk08lahelgen där sömnbrist och alkohol borde ha varit en huskur som tagit död på dom svåraste bacillerna, så är sjukläget sämre än väntat. Nu var det kanske ingen alkohol som inmundigades under dagen men tankarna var fortfarande i den regionen. Kom nämligen att tänka på en sak som hände på Jukola.

När tävlingen var avslutad släppte CoachLövet allt vad som handlade om ansvar och tänkte bara på sig själv. Egoistiskt kan tyckas men vad gör man inte för att få agera oansvarigt. Hursomhelst befann sig plötsligt AspLövet i öltältet på TC när telefonen ringde. I luren hördes en okänd röst som visade sig tillhöra någon från en av klubbarna som delade buss med AspLövets klubb. Tydligen satt dom färdigpackade i bussen som ville åka mot Åbo allt medans AspLövet stod med 2 goda kamrater i öltältet. Så tokigt det kan bli.

Jag fann det hela väldigt komiskt när det hände.

Sanningen är att jag fortfarande finner det hela roligt.

Jukolafördärvet

Vill du se den i lite större format klicka här

Bra jobbat Silja Line

Det har skitit sig med Silja Line sen dom såldes till Tallink. Jag kontaktade ganska omgående kundtjänsten på Silja Line för att höra om dom fått in någon upphittad mobil. Dom var måttligt intresserade av att hjälpa mig utan gav mig bara ett telefonnummer till båten. Förmodligen fick jag telefonnumret till maskinrummet för ingen svarade på mina 15 försök väl utspridda på ett dygn. Kontaktade återigen Silja Lines kundtjänst, via mail denna gång, och blev då hänvisad ännu en gång. Nu var det hittegodsavdelningen på någon obskyr ort jag skulle prata med. Där svarade dom ganska direkt men informerade bara att kvarglömda saker inte kommer till hittegodsavdelningen förren tidigast en vecka efter det upphittas. Sannolikheten att min mobil kommer så långt innan den försvunnit i någon lågavlönade stackares ficka är nog minimal.

Jag införskaffade en ny mobil idag.

Det kom ett mail till AspLövet

Det kom ett mail till AspLövet med en bild bifogad. På den kan man klart och tydligt se hur jag håller i en flaska Karjala. Kan det vara den mystiska flaskan i min väska? Men då frågar sig AspLövet.

Varför drack jag inte upp den?

Varför minns jag inte busspausen?

Vem har druckit upp alla öl framför mig?

Varför ser jag ut som en städkärring från Estland i min nya buff.

Att sticka ut hakan.

Brød og sirkus

Jag ser att OPN.no kallar AspLövets Juk08laresa för "brød og sirkus". Vad fan kan det betyda. Att hela Juk08la spårade ut för AspLövet och blev en cirkus det är jag enig med Geir om men vad har brödet med mig att göra. Kanske är jag lite torr i kanterna? Eller så är sanningen bakom brödet att jag är jävligt pinsam. Det var nämligen just det betyget jag fick på hemvägen av en fd. klubbkamrat.

Jag kunde inte annat än att hålla med.

Påtal om något annat.

Sådärja, då har man tagit igen några sömntimmar, förbrännt det mesta av alkoholen och börjat sortera dom intryck som inte kategoriserats under minneslucka. Måste säga att om den nu blev min sista Jukolaresa så stöp jag med flaggan i topp. För stöp gjorde jag. Hade jag inte varit en gift 42-årig tvåbarnsfar hade jag berättat hur min båtresa slutade men nu lägger vi locket på vad gäller den avslutningen och tittar istället på själva Jukola.

Överlag var det, som alltid, ett fantastiskt arrangemang. Att leta fel bara för att är så jävla Svenskt så det skiter vi i men några saker har fastnat i mitt sönderfestade huvud.

Jukolastarten. Herrejävlar om det inte var den mäktigaste starten någonsin. Nu var det ju ett ganska märkligt upplagt TC där man hade svårt att hitta plats för att följa såväl starten som inspurten på ett bra sätt. Tur då att storbildskärmen fanns och med "pacecar" och krankamera blev det bra tv-underhållning. Det kändes som att det aldrig tog slut på löpare ner i den första svackan före K-punkten och sen att få se lamporna sprida ut sig som en solfjäder var mäktigt.



Storbildsproduktionen. Det verkade från sidan om, där jag stod, som att det var rejäl orientering i år. Det bommades friskt även av stjärnlöpare och mycket av detta fick man se på trackingen både live och återuppspelat i efterhand. Många kamerakontroller gjorde att jag långa stunder stod och tittade på tv-skärmen istället för spurten. Vad är det dom säger, TV är bäst live. Dock borde bildproducenten gå en kurs i hur man bäst visar orientering. Alldeles för ofta tog dom bort gps-trackingen för snabbt eller kontrollkameran efter 100 lag för att visa dom där jävla närbilderna på en tallgren eller det där grässtråt som ta mig fan fick mer tv-tid än topplagen. Sen var det väl måttligt kul med reklam men det får man nog köpa för att få tillgång till sånt här. På tal om arenaproduktion så tycker jag lite synd om den Finska speakern. Det kan inte vara lätt att stå bredvid Per Forsberg som är så proffsig och kan så mycket om alla löpare. Långa perioder dök den Finska speakern bara upp för att rabbla klubbnamn och passertider medans Per snackade vitt och brett om allt möjligt intressant.

Matbesvikelse. Jag fick aldrig möjlighet att provsmaka "Korvsoppan" i restaurangen. Hade sett fram emot detta enormt mycket men när jag skulle käka på kvällskvisten så var soppan slut. Hur är det möjligt? Istället fick jag knapra i mig ett par sönderbrända pannbiffar där inte ens kniven klarade av att få ner dom i tuggbara bitar. Nu såg korvsoppan helt ärligt inte så god ut men det är av sekundär betydelse. Det är ju inte varje år matubudet utökas. Nu kanske man tolkar detta som att jag inte ger så mycket för maten på Jukola. Det är precis så det är. Hade även stora förhoppningar på Kebab-pannan men det visade sig vara halvstekta, halvstora potatisklyftor med 4-5 små svarta kebabbitar. Kan ha varit bacon också av konsistensen att dömma. Det var sådär va. Tur då att man alltid kan lita på Makkaran. Mmmmums. Makkara.

Upphittat

När jag packade upp väskan från Jukola så låg där en flaska öl. Jag har inget minne av att ha köpt öl på flaska så hur den hamnat i min väska är ett mysterium. Möjligen har jag under gårdagens obligatoriska minneslucka bytt till mig ölen mot min mobil eftersom den är spårlöst borta. Inget bra byte isåfall. Inte bra alls.

Jag är ledsen att det är över

Näee hörrni! Det här med Juk08la.

Det måste vi göra om

Jag är glad att det är över

Näee hörrni! Det här med Juk08la.

Det gör vi aldrig om

AspLövet och han den där andra är en idiot.

Jag gick från jobbet idag vid lunch då jag höll på att hosta upp lungorna och mådde allmänt tjyvtjockt. Hade jag haft en termometer hade den nog visat ett "bäst före datum". Min plan var att lägga min ner och sova bort det onda så att jag kanske kunde visa lite friskare takter till helgens resa.

Inte AspLövet inte.

Han fick plötsligt för sig att gå till klubblokalen och röja då det tydligen är på hans ovalda lott att se till så det blir fint bland bortglömda kartor och skärmar redo för sopsäcken. Det tog 2 timmar och inte blev han friskare av det. Tvärtom. Ett uppoffrande beteende kan man tycka men idioti har aldrigt varit något annat än idioti.

Det krävs en idiot för att känna igen en idiot.

Det är just därför det är så jobbigt att vara schizofren.

Pimp my skog

För 22 år sen var jag i Finland och sprang Jukola. I år är det dags att besöka samma plats igen även om det bittert nog bara är som coach. Tittar på kartprover från årets tävling och försöker känna igen mig. Det går dåligt. Letar fram min gamla tävlingskarta för att jämföra.

Uppenbarligen har dom varit ute i markerna och skottat fram nya terrängformationer och bucklat till den mjuka Finska myllan sedan sist det begav sig. Nya stenar har körts ut och branter har hyvlats fram. Små kärr har vattnats och stenskravel har hackats.

Vad gör man inte för att få mer detaljer säg.

Medicin eller Medicin

Jag har fått betala för cyklandet i söndags med sjukdom i kroppen. En jobbig torrhosta sitter i bröstet och förgyller min annars så odrägliga vardag. Har knappt sovit i natt utan mest hostat och betett mig. Frågan är bara hur jag ska få den på rätt köl till helgen. Tack och lov kommer jag sova i samma hytt som supporterklubben så ingen löpare ska behöva störas av mig och mitt hostande. Supporterklubben får väl ta en extra sväng i baren om dom inte trivs i hytten.

Har planer på att åka ner till Apoteket på lunchen för att köpa lite hostmedicin. Nu är det väl tyvärr så att receptfri hostmedicin är placebo som all annan skit på hyllorna där. Kanske får jag lika bra eller bättre resultat av att gå in i affären vägg i vägg med Apoteket. Systembolaget. Frågan man ställer sig då är om det ska vara något som river i halsen eller något som är lent och mjukt. Whiskey eller likör helt enkelt. Förmodligen skulle halsandet av en flaska Lakka göra susen. Jag har ju kvar en hel flaska, minus 2cl, Blå Curacao från min torrträning hemma. Det värsta som kan hända är väl att jag spyr av skiten. Eller blir frisk.

1991 var det uppför på Jukola

Vi rusar från båten i Sundsvall, som just anlänt från Vasa, för att hinna med tåget ner till Stockholm. Men trots stressen hinner vi slinka in på Max för att ta en fylleburgare innan festen fortsätter på tåget. Vi är först in på Max och hinner beställa men ganska fort kommer direktiv från reseledningen att nu går tåget så dom flesta får skippa maten.

Just detta är det starkaste minnet från Jukola 1991 som ändå är en av dom mest minnesvärda Jukolresorna.

Med ett TC på tallhed och en spurt uppför en slalombacke så ligger nog 1991 bra till för att kunna kallas normen för hur ett Jukola sett ut. Det är bara 17 år sen och jag önskar att det kändes som igår men det gör det inte. Det känns som 17 år sen. Livet går sakta när man inte längre samlar på minnen.

Livet går sakta.

Som att man hade en slalombacke att leva uppför.

Beer Can Holder

Jag satt idag och funderade lite på Juk08ladygnet som närmar sig. Som coach har man ju fullt upp i ett dygn med skrikande och skällande. Framförallt kan det bli jobbigt under natten när det man ska ha koll på växlingstider, väckning av löpare och allt annat som man tycker att löparna borde klara av själva. Just då kan det vara bra att smutta på en ljummen öl för att lugna ner sig själv och skaka liv i sin trötta kropp. Problemet är oftast att man ska skriva upp tider, plocka fram kameran och sysselsätta sig med en massa annat onödigt. Vad gör man då av ölburken? Jo den ställer man på marken bredvid sig och om det inte är du själv som råkar sparka till den så är det garanterat någon annan som ser till att det blir ölmissbruk rätt ner i den Finska tallmon.

Därför funderade jag på hur detta skulle lösas. Efter några mindre lyckade prototyper kom jag fram till en lösning som fungerar. Genom att använda denna ölhållare, där man enkelt sätter i en ny burk när man druckit ur, så behöver man inte ställa ifrån sig burken och slipper således onödigt spill. En uppfinning som löser en nattlig ekvation på Juk08la.

Det enda problemet just nu är att burkhållaren redan sitter fast på min hand. Silvertejpen sitter hårt som fan och jag får nog snällt ha den på mig veckan ut. Jag har dock kommit på att jag kan använda den som pennhållare på jobbet.

Ett multiverktyg helt enkelt

AspLövet blev [är fortfarande] trött

Fantastisk mountainbikebana, total utmattning, kramp och en gnutta blodvite. Vad mer kan man önska av livet?

Jag var feberfri imorse och även om hostan satt i valde jag att slänga cykeln i bilen för att åka på Lida Loop. Väl på plats hörde jag Per Forsbergs väna stämma så om jag blundade var det nästan som att vara på orienteringstävling.

Helt enligt plan så ställde jag mig så långt bak det bara gick i startfållan. Faktist så långt bak att jag kunde sitta på en bänk och betrakta det samlade startfältet framför mig. När starten sen gick kunde jag i lugn och ro ställa mig upp och kliva på cykeln eftersom det tog en liten stund innan det började röra på sig där jag befann mig.

Slinga 1 - 22km
Min plan att hålla koll på dom sista eftersläntrarna grusades fort. Direkt efter starten gick banan uppför en slalombacke modell mindre. Till min förvåning började folk gå nästan direkt medans jag hann cykla 75% av backen innan jag kom fram till en köttvägg av promenerande cyklister. Jag förstår nu hur Vasaloppslöparna som startar lite längre bak upplever den där första trånga backen. Nu blev det dock inget längre stopp men jag tog nog rätt många placeringar redan där. När det stora ledet av cyklister sen trampade vidare på dammiga grusvägar valde jag att inte köra så offensivt för att spara på krafterna utan jag höll den fart omgivningen hade. Den första slinga var fanstastisk MTB-åkning med slingrande grusvägar, elljusspår och fantastiska stigar på tallhed. Eftersom jag startade så långt bak var det rätt trångt och så fort det blev lite mer teknisk åkning stannade ledet upp. På slutet hade det hela dock glesnat ut och det blev lättare att cykla på.

Slinga 2 - 22,5km
Efter varvning blev det direkt teknisk åkning i några kilometer och det var även mer kuperat på denna slinga. Jag rullade på i jämn takt för att inte dra på mig mjölksyra eller bli för andfådd eftersom det fortfarande var rossligt i bröstet. Precis innan varvning kom en liten tendens till kramp i låren men det var skönt att ha klarat sig 2 slingor utan att ha kroknat med tanke på min halvusla form och att jag inte var riktigt kry. Avslutning på slingan var utför slalombacken som vi startade uppför och jag släppte på allt vad jag hade och körde där om 4 cyklister.

Slinga 3 - 20,5km
Jag hade läst på hemsidan att den sista slingan inte bara vara den kortaste utan även den lättaste. Till min förvåning började det direkt med ett par kilometer ganska vresiga stigar där min smygande kramp började gör sig allt mer påmind. När det väl blev lättare underlag började krafterna ta slut och sista 15 kilometrarna blev en balansgång för att inte kliva över den gränsen. Jag orkade förvånansvärt bra att trampa uppför backar men med 5 kilometer kvar kom en lång och seg jäkel med rullgrus och jag var tvungen att hoppa av. Det skulle jag inte ha gjort. Bägge framlåren krampade ihop och mina ben blev som ett par styva stockar. Jag klarade inte av att dra cykeln med raka ben men upptäckte att om jag hängde över styret kunde jag få till en vinkel på benen som gjorde att jag med små små steg kunde ta mig framåt. Efter den läxan klev jag inte av cykeln igen. Avslutning blev seg och den tryckande hettan gjorde inte saken bättre men jag höll mig rullande och fick bita ihop rejält på spurten som var ett par serpentinsvängar med alldeles för mycket stigning.

Det var ca 380 som startade i motionsklassen. Segratiden var 2:49:55. Min resultat blev.

Slinga 1 - 283:a 1:15:35
Slinga 2 - 231:a 2:33:58 (1:18:23)
Slinga 3 - 236:a 3:49:42 (1:15:44)

Efter målgång stöp jag som en gravt alkoholiserad Ryss på löningsdag. Efter en lång stund stapplade jag bort för att få i mig av bjudmaten men jag var så utmattad att jag inte orkade äta något överhuvudtaget. Efter duschen kände jag mig ändå rätt OK och gick mot bilen för att åka hem. När jag då klev in i bilen krampade bägge benen både fram och bak. Jag vacklade ut och hängde på bilen tills att det släppte. Gjorde ännu ett försök med samma resultat. Insåg vilket moment 22 jag fastnat i så jag drog bak förarsätet så långt det gick och bet ihop tills att krampen släppte inne i bilen. Kunde efter ett tag åka iväg men varje gång det var rödljus kom krampen åter så det var en hälsovådlig hemfärd.

Nästa år står jag nog på startlinjen igen.


Här ser ni utsikten från min startposition. Jag klättrade upp på ett bord för att ta detta kort. Längst bort (fram) kan man se eliten och sen i fallande kompetens, men förmodligen stigande vikt, fyller motionärerna på.


Här är jag vid första varvningen och ska precis ta sportdryck och mumsa på lite saltgurka. Jag gillar inte saltgurka normalt men vad fan ska man göra.


1 minut efter målgång stöp jag i gräset
12 minuter efter målgång orkade jag ta av mig hjälmen
20 minuter efter målgång orkade jag sätta mig upp
27 minuter efter målgång orkade jag ställa mig upp


Lite blodvite är aldrig fel. För tankarna till orientering. Jag fick detta på en rejält stening stig där det gick utför på 3:e slingan. Jag körde efter den gamla devisen att cyklar man tillräckligt fort studsar man uppepå stenarna. Det stämde men man studsade på denna plats även i sidled. Jag for ut i terrängen som en vante fortfarande med fötterna fastsatta i pedalerna (enda vurpan på tävlingen för min del) Det märkliga är att jag såg först 10 km senare att jag hade blod på benen.

En defensiv målsättning

Jag har varit tvungen att revidera min målsättning för Lida Loop. Febern är borta men jag har en sjujävla torrhosta som skrapar i bröstet bara jag tänker på att andas. Min initiala plan var att komma så långt som möjligt med god fart innan jag fick kramp. Detta skulle helst vara efter sista varvningen som kommer efter 44,5 km. På så sätt skulle jag slippa se målplatsen med trasiga ben och sen behöva lämna den bakom mig igen med gråten i halsen. Den målsättningen kan låta lite defensiv men vad fan, någon cyklist har jag aldrig varit utan det är bara ett substitut att bli trött när man inte kan springa orientering längre.

Det har ju alltid varit så enkelt med målsättningarna för mig på orienteringstävlingar. Man har traskat in på TC, slängt ner sin väska under klubbvimpeln och kort konstaterat,

"Jaha, så ska man vinna igen då"

Något liknande blir det inte imorgon. Inte ens en bra dag kan jag placera mig därav min defensiva målsättning. Som nu blivit ännu mer defensiv.

"Jag ska rulla runt i maklig takt utan att få kramp mer än nödvändigt och dessutom inte komma sist i motionsklassen"

Jag hoppas med andra ord att det finns något trött och halvfet motionär på tävlingen, bland dom 370 startande i min klass, som inte alls är tränad för detta. Eftersom jag kommer rulla ut sist från starten räknar jag med att ha koll på gruppen som sladdar där bak. Det enda problemet jag kan se med min plan är om någon hamnar bakom mig och plötsligt beslutar sig för att bryta utan min vetskap. Den tanken oroar mig.

Kärnfrisk

Medans utetemperaturen är konstant varm så kastas AspLövet mellan ytterligheter. Igår hade jag en uppmätt febertopp på 39,5 grader då jag frös och svettades om vartannat. Idag har jag 36,1 grader och har plötsligt återfått hoppet om att jag kan tävla på söndag. Nu hostar jag i och för sig någon tjock, seg och grön substans men vad fan, det är ju inget som stoppar en karl. Dessutom är det 2 dygn kvar så än har jag alla möjligheter i världen att bli kärnfrisk. Kärnfrisk antar jag betyder att man är helt frisk inombords. Mitt i kroppen. Knappast hjärnan. Knappas gubbvaderna. Det torde ju vara i magtrakten. Magen har det aldrig varit något fel på hos AspLövet. Med andra ord är kärnfrisk inte något att lita på.

Ivars har vunnit (igen)

Jag fick ett mail från världens bästa Liga. I mailet hade han bifogat en karta från publiktävlingarna i Lettland under Europamästerskapen. Det ser väl fint ut och sådär men det tragiska är att i Ligas klass, M35 (H35 för oss som kan svenska), vann Ivars bägge dagarna. Ivars.

Fattar ni hur nedbrytande denna info är?

Jag har precis börjar förlika mig med att jag inte längre är "världens bästa orienterare", något som är svårt att motivera ens för sig själv när man inte tävlar längre, när det plötsligt visar sig att jag inte ens är "världens bästa Ivars"

Ivars Zagars

Jag önskar att jag kunde hata honom men det är svårt när han har ett sånt vackert namn. Snygg är han säkert också. Den jäveln.

Nu pissar det igen

Under eftermiddagen har jag fått frossa och värk i hela kroppen. Något skit har satt sig alldeles lagom till Lida-Loop. Det är som en jävla förbannelse. Årets enda planerade tävling och jag är påväg att bli sjuk. Det är den där jävla Pissmannen igen. Han kan inte ens hålla byxorna uppe när det är rekordvärme tydligen.

En svekfull fan har jag vakandes snett ovanför mig.

Att bomma verkar skönt

Jag har hört så mycket snack om bommar genom åren men själv aldrig haft lyckan att få uppleva den företeelsen. Att bomma. Vackert. Det verkar vara alla förunnat utom just mig. Jag envisas med att hitta alla kontroller på direkten och att spika kontroller är för mig liktydigt med att komma fram. Jag brukar låsa in mig på toaletten ibland och låtsas att jag bommar. Jag vill inte att någon ska se mig och förstå att jag är oskuld på området. Kanske är det en liten punkthöjd som jag inte får fatt i utan springer runt helt panikartat för att få en skymt av skärmen. Oftast brukar det sluta med att jag slår knät i badkarskanten och blir liggande, svagt hulkande på badrumsgolvet. I mina fantasier är bommandet som att ha sex för första gången. Det är fumligt och gör lite ont men efteråt är man stolt och springer hem till polarna för att berätta.

Jag tror att dom som bommar är lyckliga människor.

Det måste dom vara.

Annars är mina bästa fantasier bortkastade.

Lite rutten i kanterna

När jag inte sover.

Jaha! Då var man här igen då. I skrubben. Där jag sitter. När jag inte sover.

Vaknade till efter 2 timmars sömn i natt, klockan 01:30, och har sedan dess stirrat i taket medan hjärnan haft tankarna på annat håll. Till slut tröttnade jag på att inte tröttna så jag gick upp. Till skrubben. Där jag sitter. När jag inte sover.

Efter att bara ha sovit 4 timmar natten mellan fredag-lördag, tränat 4 timmar på lördagen och avverkat en lång skön skogpromenad igår på 2 timmar så borde min kropp skrika efter sömn. Men tydligen behövs inte det. Det måste vara något fel på mig. Kanske har jag en fet cancertumör som klämmer på sömncentrat i hjärnan. Eller så är jag orolig över något. Jag kan bara inte minnas vad. Det är väl ett lika gott tecken på galenskap som något annat. Kanske har jag ett identitetsproblem. Är jag AspLövet eller inte? Jag som alltid bara försökt vara en i mängden mår förmodligen bra av att inte veta vem jag är. Även om det innebär att jag inte kan sova.

Det är knappt 3 timmar tills att jag måste gå upp, eller hur man nu ska säga, och för att få tiden att gå ska jag titta i mina kartpärmar. Jag börjar kunna dom rätt bra nu.

Jag är förföljd

När jag närmade mig kontroll 6 vid dagens inplockning såg jag på håll att det satt en lapp fastsatt på skärmen. För ett ögonblick åkte mitt trötta hjärta upp i halsgropen och jag såg framför mig att en rabiat markägare funnit min kontroll och lämnat en hotfull lapp. När jag väl kom fram visade det sig istället vara en "stalker". Hur han visste att jag skulle komma förbi precis här vet jag inte men det är just det som är så läskigt med att vara förföljd. Jag tryckte ner lappen i min ryggsäck utan att förstöra några fingeravtryck. Det gäller att samla på sig dom bevis man kan om det skulle visa sig gå för långt.

Hellre en lapp i skogen än en främmande människa i garderoben tänkte jag och gick vidare mot nästa kontroll.


[Bevis 1:A]

Evolutionen

Idag gjorde jag ett återbesök under 2 timmar i skogarna där jag arrangerade den utskällda Juk08latesten. Om man bortser från några småpartier med gallrad sly och ett par stora hyggen, som var rena tartanbanorna, var det återigen fantastisk terräng i min ögon. Nu kan man fråga sig om AspLövet har fel eller om alla löpare på testen helt enkelt är inkompetenta att bedömma vad som är bra eller dålig terräng. Jag tror svaret är att alla har rätt. Eller fel om man vill vara negativ.

Det hela handlar om evolution. Som vi alla vet är evolutionen något som pågår varje sekund här på jorden. Och för all del i universum om man vill vara filosofisk. AspLövet började tyna bort från orienteringssporten för sisådär 10 år sedan och då var orientering fortfarande liktydigt med vildmark coh tuffhet. Men medans AspLövet legat konserverad i bitter balsameringsvätska har sporten utvecklats och givetvis löparna med den. Nu är orientering lika mycket gräsmatta som skog och parkbänken är gårdagens brantfot. Löpare omformas till att få ett slickat löpsteg och om man då tar detta låga parksteg ut i riktig skog blir det en kulturchock helt enkelt. Dagens löpare är helt enkelt inte formade för att lyfta på benen.

Ifall man gräver upp AspLövet om ett par hundra år kommer man hitta en människa som stod utanför evolutionen.

Ett missfoster helt enkelt.