Tokspel

Sista natten på min vilovecka så har jag svårt att sova. Jag får ett tokspel i hjärnan och kan inte somna om efter att ha vaknat mitt i natten. Jag brukar få såna ibland. Tokspel alltså. Det är som en kortslutning fast ändå inte när jag tänker efter. Vid en kortslutning så blir allt mörkt och tyst men så är det definitivt inte för mig. Snarare påminner det om när gasvajern hänger sig på en gammal moppe. Hur man än rycker och drar i vajern så gasar den för fullt. Jag provar att hålla för öronen men det hjälper ju föga när det är inne i skallen den rusar. Fast gasljudet är högt och monotont och det stämmer inte alls in på mina tokspel om man ska vara ärlig. En bättre beskrivning kan nog vara att jag får ett popuppvirus i skallen. Någonstans i USA har en blek fjunig kille med tonårsfinnar låtit sina pizzaflottiga fingrar fladdra på tangentbordet och skapat en djävulskt virus som han med nonchalans skickar ut över världen. I full fart far viruset fram mellan kontinenterna. Över haven. Över haven? Hur fan går det där till egentligen? Internet är en märklig tingest. Hursomhelst så tar sig skiten in i min dator, fast egentligen pratar vi om min skalle, och ett popupphelvete börjar. Det sprutar fram popuppfönster och hur många jag än fösöker stänga så öppnas det mångdubbelt fler. Datorn, min skalle, går inte att stänga av och ur högtalarna kan man höra ett nasalt målbrottsskratt eka. Normala popuppvirus spottar ur sig porrsidor men jag är för gammal och trött för sånt så mina fönster handlar uteslutande om orientering. Varje sida som visar sig är fylld men geniala idéer om hur man kan föra orienteringssporten till oanade höjder och jag försöker minnas allt som kommer farande men det går för fort och det enda jag hinner säga är. Oj vad bra... Oj vad bra... Oj vad bra... Men inget läggs på minnet och jag beslutar mig för att tänka på ingenting men den tanken är ju en tanke i sig så jag fastnar återigen framför dom underbara popuppfönstrena. Oj vad bra... Oj vad bra... Oj vad bra... För att bryta mönstret tittar jag på den lilla Miniknataren som sover djupt bredvid mig. Han ser ut att drömma om något allvarligt. Kanske undrar han vad hela grejen med Miniknat är och vad är egentligen så fantastiskt med att följa några gamla plastband mellan kontrollerna och sen spurta imål utan att få varken tid eller placering. Är inte hela grejen att veta om man vinner eller inte drömmer han nog om. Jag får lust att försiktigt väcka honom och säga. Glöm Miniknatet grabben. Miniknat är skit och förbannad lögn, men håll ut några år så ska du få se. En vacker dag kommer du åka till vägens ände och få tävla i vildmark där inte en människa satt sin fot och där kommer du förstå vad farsan har snackat om alla dessa år och du kommer skratta av lycka och kanske är det snöglopp eller inte men långt, hårt och svårt kan jag lova och kanske bommar du en kontroll men det OK min son, det är OK, för när du kommer hem så lägger du in kartan i din kartpärm och ser varför du bommade och då lär du dig vad du gjorde för fel grabben. Det behövs bara lite bristande koncentration så bommar man men du är bättre än så och gör sen aldrig om samma misstag. Allt kommer att bli bra ska du se. Jag låter Miniknataren sova vidare och kanske drömde han om dinosaurier eller om legobilar men det är OK det med för man måste prova på olika saker här i livet. Jag återvänder till mitt eget popupphelvete där skrattet har bytts ut mot Per Forsbergs lena stämma som rabblar lag och tider från någon sträcka på någon kavle någonstans och jag anstränger mig för att höra vilka som är med och vilka som har tappat men äntligen har tröttheten börjat komma krypande så jag tappar fokus men det sista jag hör är att Södertälje-Nykvarn orientering leder vid radion på en sträcka, på någon kavle, någonstans och jag blir glad för det var länge sen ett Svenskt lag vann någon stor kavle men samtidigt vet jag ju inte vilken kavla Forsberg rapporterar från så det kan ju lika gärna ha varit DM-budkavlen i Södermanland men det är nog rätt OK ändå för jag är ju glad, fast samtidigt lite ledsen, för jag minns ju aldrig dom storslagan idéerna som poppat förbi, men sånt är livet för det mesta och dom bästa idéerna är dom som man aldrig kommer ihåg. I alla fall är det så för mig hinner jag tänka innan jag sover.

FÖRIHELVETE!
Släck lyset sa jag!!

förlåt...

klick

Vi stänger bloggen nu va?

Härligt!

AspLövet är nu helt söndertränad efter den här framgångsrika säsongen så nu är det läge för vila. Jag drar till Bulgarien för att ladda batterierna till nästa år, eller om det nu var 2011. Passade på att kolla in den Bulgariska orienteringen via deras förbund. Ser ut att finnas mycket att ställa upp i. Tyvärr är jag inte där när ett evenemang som nog hade passat mig körs.

"THE FUNNIEST O EVENT IN THE WORLD - “BEER-ARIA CUP” 2007"

Hittar ingen info om det verkligen rör sig om öl-orientering men jag låtsas att så är fallet och ser framför mig mustaschprydda bulgarer som sveper öl och skrattande springer omkring i en park. Hittar en bild på sidan daterad 2004. Kanske var det medaljörerna på 2004 års Beer-Aria Cup? Man kan ju alltid hoppas.




Ha det gott AspLövet och glöm inte att släcka lampan innan du går.

Går!? Jag flyger ekonomiklass som vilken svensson som helst. Ibland går AspLövet på gatorna som en alldeles vanlig människa ska ni veta.

Torbjörn

Tänk om Thierry Gueorgiou hade växt upp i Sverige. Döpt till Torbjörn, boende i Ljusdal, där han lever i en villa med sin fru och deras tre snoriga ungar. Han lyssnar på dansbandsmusik, fiskar och jobbar på Konsum där han är hemligt förälskad i Siv som sköter charken. Jag tror, och detta är min högst personliga åsikt, att han inte hade varit världens bästa orienterare då.

Däremot hade han varit en jävel på att bugga.

Likgiltig

Det tutar upptaget i örat på mig. Så har det gjort mest hela morgonen men jag fortsätter oförtrutet att ringa upp igen och igen och igen. Med ena örat mot telefonluren låter jag mina ögon vila på skärmen. Liveresultaten från VM varvas med väderrapporter, för nästa vecka, i Bulgarien. Kan inte riktigt bestämma mig vad som är mest upplyftande. VM eller semester. Jag vet i alla fall vilket som är mest mentalt nedbrytande. Men som alltid gillar jag saker som gör ont inombords. Plötsligt svarar någon i telefonen och jag kan andas ut. Nu ska det snart få göra ont utombords också. Det gör det iofs redan men ett glatt besked innebär att jag ska få mera kortison i början av september. Kan knappt bärga mig och gnuggar händerna av förtjusning. Först en vecka i en solstol med kall öl i handen följt av en spruta uppkörd i ena knät. Sen kan jag andas ut och bara vara likgiltig.

Likgiltig.

Hur jävla skönt ska inte det bli.

Inte så långt, dom kan bli trötta...

Läste lite på Alternativet (o-snack) där dom diskuterar varför så få springer den klassiska (lång för er som inte lever kvar i det förgågna) distansen numera. Jag är för gammal och trött för att lägga min panna i veck över kärnfrågan men en sak slår mig lite när jag tar en hastig titt i mina gamla kartpärmar. Möjligen är det bara en tillfällighet för just detta år, och klass, men något måste man ju bita tag i.

1981 sprang jag klassiska DM i H15-16. I Stockholm det året sprang 115 löpare den 6,6 km långa banan. (1982 var banan 6,6 km med 120 deltagare) Jämför man det med dom senaste 2 årens DM, för H15-16 i Stockholm, så ser det ut så här.

2005 - 45 löpare - 5,0 km
2006 - 45 löpare - 4,8 km

Med andra ord har klassen mer än halverats i deltagarantal. Det kan jag köpa som ett tecken i tiden att vi blir färre men det intressanta är att SOFT rekommenderar 5 km för H15-16 klassen. Detta trots att det numera finns en medeldistans, något som inte fanns 1981. Rekommendationen för medeldistans i H15-16 är 3,5 km. Den dryga kilometern som skiljer dom olika distanserna kan man ju både ha och vara utan. SOFT (IOF?) pratar mycket om distansernas särat men för mig ser det ut som, same same and not different at all. Tacka fan för att vi inte fostrar några klassiska (lång för er som inte lever kvar i det förgågna) världsmästare längre.



Spana in den handritade definitionen. Blir man inte tårögd av sånt så säg.

Buss på dom bara!

Hemma hos kärnfamiljen

Katastrof

Liverapporteringarna från WOC lämnar mycket att önska. På pappret, eller skärmen i detta fall, så ser det kanon ut med livetider både från radiokontroller och målgång, livekommentering och livespeaker på nätet. Tyvärr har det mest handlat om ingenting och bara livekommenteringen har fungerat någotsånär. Det hela är så frustrerande att jag idag nästan valt att jobba här på jobbet istället för att följa medeldistanskvalet.

Fattar ni vidden? Jobba istället för att följa VM på nätet.

Snart slutar jag väl vara bitter också.

Det blev grönt i alla fall

Klorofyll är det ämne som ger växter deras gröna färg.

Inkompetens är det fenomen som gör AspLövets foton så dåliga.

Sprint eller långdistans

Dagens Miniknatsbana på Rotan/Järfällas tävling får med beröm godkänt. Schysst karta, fin skogsterräng och ett digert prisbord som till och med gjorde mig grön av avund. Men det absolut bästa var valet man fick vid anmälan. Det fanns en kort 500 meters bana eller en lång 1000 meters bana. Hur bra är inte det. Man kan alltså som förälder redan i detta skede välja om man vill fostra en sprintlöpare eller en långdistanslöpare. Man behöver ingen högskoleutbildning för att gissa vilken bana AspLövets Miniknatare fick ta sig an. Skall det bli några långdistanslöpare av dom måste det börjas i tid.

Dom gnällde lite på slutet av trötthet men jag sa bara att dom som springer korta banan inte får några kompisar så då tystnade dom.

Agent AspLövet

Det slog mig häromnatten vad det är jag ska syssla med. Jag ska bli Orienteringsagent. Den första och största agenten sporten någonsin sett. Helt utan samvete och skrupelfri så man rodnar. Mottot jag kommer ha är, "Om inte jag exploaterar dom så gör någon annan det". På bilden här ovan ser ni dom första löparna i mitt stall. Dom vet inte vad som komma skall dom små liven. Kontrakten jag fått dom att skriva under ger mig 100% utnyttjanderätt till deras namn som varumärke och 90% av deras framtida inkomster och övergångssummor vid eventuell vidareförsäljning. I slutändan är det ju ändå så att det är bättre att jag tar alla pengar så slipper dom oroa sig för den biten. Dom skall lägga all fokus på sin träning och framtida tävlande. Vi kommer vara som en enda stor familj. Jag bestämmer medans dom bara lyssnar och lyder.

Nu har jag som sagt börjat i liten skala med dom här sju. Hej! Ett Jukolalag redan. Inte illa. På sikt skall vi dock bli fler. Många fler. Jag ser framför mig ett enormt kollektiv med löpare i Team AspLövet. Vi kommer att bo i ett stort betongkomplex någonstans i vildmarken mitt på en tuff karta och där kommer jag driva det hela under nästan sektliknande former. Dom kommer förmodligen hata mig. Det är smällare man får ta när det handlar om pengar. Man får aldrig låta känslor styra i affärer. I slutändan är dom bara slit och släng produkter för mig.

Nu ska jag köpa in en stilren wct-overall som jag ska ha på mig med visselpipa och tidtagarur hängande runt halsen.

UPPSTÄLLNING!!

Mad Man

Om jag skall nämna en enda positiv sak med den här bloggen. Mitt i all bitterhet. En enda sak. Som om det fanns fler. Önsketänkande. I alla fall. Man har i all sin bittra anonymitet kommit mail-ledes eller för all del kommentar-ledes i kontakt med folk, orienterare, likasinnade, kanske inte men ändå, entusiaster, såna som kanske känt igen sig någonstans djupt inne i gubbvaderna. Idag kom det ett mail. Ikväll. Jag blev glad.

Jag tror nog att ni känner igen signaturen Mad Man. Vilken kille. Jag känner inte honom men ändå tar han sig tid att maila mig. En tår trillade ner i mitt whiskeyglas allt medans jag stammande läste hans mail. I mailet hade han bifogat 2 kartor och jag tar mig friheten att sno dom till "AspLövet goes H40". Så fräck är jag tydligen.

Mad man skriver bland annat...

"Jag har närt en idé i några år. Först skakade jag bort den som idioti, men den jävla idén har lik förbannat kommit tillbaka. Fru Mad Man, a.k.a Mad Woman tyckte jag var helt sjuk och utan räddning. Hon hotade t.o.m att överväga att leta upp en mindre kartfixerad gubbe. Men idén hade mig i sin makt. Och för att befria mig från det beroendet så har jag nu genomfört den. Nämligen att med hjälp av knappnålar och en Sverigekarta markera alla orienteringskartor jag har i mina pärmar. Så här blev resultatet. Kanske något för dig att ta efter? Misstänker att det behövs avsevärt fler nålar för dig...."

Killen kan skriva. Helt klart. Det roliga med just den här idén är att jag har förverkligat samma tanke. Lika barn leka bäst helt klart. För mig var det dock nästan 25 år sen. Jag började någongång i junioråldern att pricka in exakt likadana nålar på en mer eller mindre likvärdig Sverigekarta. Kartan satt på min dörr hemma i barndomshemmet i bostadsområdet Ägget. För mig låg koncentrationen i Stockholmstrakten men sen spred sig mina nålar över Sverige. Möjligen mer norrut men i liknande mönster. Om inte minnet sviker mig hade jag nog fler nålar men vem är jag att minnas en sån minneslucka. När jag flyttade hemifrån försvann sverigekartan med nålarna tyvärr och hela idén föll i glömska tills idag.

Nostalgi på hög nivå.



Mad man är inte sämre än att skicka ännu ett bidrag. Han skriver.

"Under resans gång så hittade man många kartor som man tyvärr/som tur är har glömt. En av de mest sevärda tycker jag att du borde få ta del av. Finnesbo ritades av Elof Nordenwall. Redan på den tiden mindes jag honom som drygt 100 år gammal. Hur gammal han egentligen var vet jag inte, men den förstorade höjden visar i alla fall parkinsonliknande tendender. F.ö det enda som jag minns av tävlingen var att kartan inte stämde alls..."



Nu blev jag ledsen. Missförstå mig. Okej. Missförstå mig inte. Låt mig förklara. Jag blev ledsen för att jag blev glad. Som en hyperkänslig kvinna i sina sämsta år. Gråter för ingenting tror många. Inte så. Jag jag gråter för något bra. Bra karta. Även om den var skitdåligt rekad. Blöt också för den delen. Fett rekad höjd är det också på kartan.

Nu kan jag somna lugnt i natt.

Mad Man.

Bara ett x från en grym film.

Smärta

Idag gick jag till min rehab-tjej för att få en plågsam behandling. Egentligen helt utan anledning. Det kostar pengar utan att göra större nytta. Istället borde jag nöja mig med att knapra voltaren i väntan på en trolig kortisonspruta. Ändå går jag dit. Kanske gör jag det just för att det gör så ont.

Smärtan är det enda jag har kvar numera.

Världens tuffaste sport - Sprintorientering

På VM så springer dom däringa "sprintkanorna" kval imorgon lördag (18 augusti). Sen måste dom vila ända till söndag, en dryg vecka senare (26 augusti), innan dom orkar springa finalen. 8 dagars vila med andra ord.

Måste vara tufft att tillhöra sprintspecialisterna.

På lördag är jag bara en...

Föredetting - Föregångare - Förebild

Jr kommer bli hur jävla bra som helst.

Arv eller Miljö?

Jag får ofta frågan hur det kom sig att jag blev världens bästa orienterare. Miljö säger jag. 100% miljö. Följdfrågan blir alltid. "Du måste ju ha en enormt fin arvsmassa?" Det trodde jag också fram tills att jag fyllde 15 år och fick tidernas värsta schlatterattack. Sen den dagen har jag litat på min miljö och mycket riktigt visar dom senaste årens kroppskatastrof att mitt arv lämnar mycket att önska. Nog om det.

Min bror och jag växte upp långt ute i skogen där vi fick sköta oss bäst vi ville. Vi tränade och sov. Möjligen lekte vi med pinnar också men det minns jag inte. Varje lördag kom våra föräldrar förbi och lämnade en flaska saft och en påse bullar. Då var det fest skall ni veta. Vi brukade tävla om vem som kunde stoppa in störst bulle i munnen och samtidigt rabbla upp finska klubbnamn. Oj vad vi skrattade. På bilden här under kan ni se hur vi sitter vid köksbordet och har precis kastat oss över veckans matleverans. Det där köksbordet var även vardagsrumsbord och... ja fan, det var allt vi hade när jag tänker efter. Som ni ser har jag en förlaga till Birkenstock på fötterna medans min bror var hårdare och körde i träskor. Sånt härdar vristerna ska ni veta. När det var läggdags kröp jag in under tallen som ni ser uppe i vänstra hörnet. Min bror hade det lite lyxigare eftersom han hade hittat en sopsäck att sova i. Ibland när det var smällkallt på vintrarna fick jag krypa ner med min bror i sopsäcken. Han är snäll min bror. Tillsammans levde vi sådär en bra bit upp i junioråldern innan brudar och alkohol började bli intressantare än blåbärsplockning och kottkastning.

Det handlar alltså bara om miljö om man skall bli bäst. Ta inte i för mycket bara. Då kan ni bli miljöskadade.

Det har jag blivit.

Hur mår du?

Den frågan jag är mest trött på av alla frågor här i världen just nu är

"Hur mår du?"

Den har till och med gått om tunga frågor som. "Hur är det med benen?", "Kan du springa nu?", "Ska du verkligen ha den där tröjan på dig?" Hur mår du? Vad fan tror du! Och spelar det någon roll egentligen? Jo, jag mår nog lite bättre än igår men definitivt sämre än i förrgår, imorgon räknar jag dock med att må aningens bättre än vad jag gjorde samma dag förra veckan. Suck! Personen som frågar skiter väl fullständigt i hur jag mår. Det enda dom önskar är att man mår sämre än dom själva så att dom kan gå hem till sina sockersöta svenssonliv och må ännu lite bättre. Kanske fira med en flaska vin, tacos och en romantisk komedi på dvd´n.

Jag har därför beslutat mig för att bojkotta "måendet". Från och med nu mår jag fan ingenting. Det känns jättebra. Rättelse. Det hade nog känts bra men eftersom jag inte mår så vet jag inte och det är ju bra i sig. Fast det skulle lika gärna kunna vara sämre men det vet jag tack och lov inget om heller.

När AspLövet går till skogs står Löwegren stilla

Tänk om livet vore lätt. Som för Fantomen ungefär. "Det finns nätter då Fantomen lämnar skogen och går på stadens gator som en vanlig man". Sån är jag fast utan möjlighet att gå tillbaka till skogen. Eller gå i skogen kan jag i och för sig men eftersom Fantomen får blixten att stå stilla när han rör sig så har han det bättre. Mycket bättre. Mycket bättre än mig var Fredrik Löwegren också. I alla fall på DM 1995. Nybörjartur kallar jag sånt. För han alltså. Själv bommade jag bort segern på den andra kontrollen. Måste ha lagt minst 6 minuter där. Skit också. Näeee! Ni kan inte kolla upp mitt bomfria lopp i Winsplit. Detta var långt innan sträcktider på nätet så ni får helt enkelt tro på vad jag säger.

Jag ljuger aldrig...

..medvetet

Chockbomma

Den senaste trenden bland extremkepsande orienterare är att "Chockbomma". Det hela går till så att man gör extrembommar helt medvetet men på ett sånt sätt att man chockar sig själv. Att orientera helt rent eller för den delen göra en massa småbommar klarar vem som helst av men för att chockbomma krävs det lite mer. Det kan låta enkelt men hemligheten är att man trots medvetandet om att man är "chockbommare" måste man smyga in dom så diskret att man chockar sig själv. Det är en svår konstform. Vissa har anklagats för fusk då dom nyttjat stora mängder alkohol för att uppnå resultat. Svenska Chockboms Förbundet (SCF) har lovat att ta tag i detta problem med hårdhandskarna.

Klassiska chockbommar från kända utövare.

Pär H35
Jag sprang en tävling en gång uppe i Hälsingland och hade väl gått skapligt halvvägs men sen började jag läsa baklänges på banan och tog alla kontroller en gång till i omvänd ordning. När jag kom tillbaka till starten var jag jävligt upprörd över att inte hitta målstämpeln så jag hann skälla ut startpersonalen som fan innan dom brottade ner mig och forslade tillbaka mig till TC i en bil tillsammans med överdragskläderna. Det var en jäkligt fin chockbom.

Olle H65
Jag sprang DM förra året och fick syn på en bred och fin bakdel på en spänstig D60-löpare. Jag glömde helt bort att kolla kodsiffror utan hade mest tankarna på om jag hade med mig viagra-tabletterna i stolryggsäcken. Jag förstod inte vad som hänt förren jag stod i damduschen iklädd bara kalsongerna och vaknade till av damernas upprörda skrik.

Jenny D16
Jag sprang av någon anledning förbi sista kontrollen på en tävling och spurtade som bara den liksom. LOL. Sen kom jag på mig själv när jag skulle målstämpla bara sådär ;-) och då måste jag springa tillbaka till sista kontrollen. Ni anar inte hur många juniorkillar jag hann spana in på den där extra spurten. Fast sen glömde jag bort om jag stämplade andra gången så då fick jag springa spurten en tredje gång. WTF liksom!

Börje H40
Jag kom utanför kartan en gång. Skulle springa en kortsträcka på typ 250 meter men fick det inte riktigt att stämma så jag beslöt mig för att ta mig ut till en säker punkt på kartan. Inte förren jag såg E4:an förstod jag vart jag var. Det blev ett långt pass den dagen eftersom tävlingen gick på Kårsta-kartan. Om jag klarade maxtiden? Skulle inte tro det. TC var borta när jag kom tillbaka.

Johnny H21L
Den bästa chockbommen var för 4 år sen på Jukola. Jag sprang femte sträckan och var på väg till den 6:e kontrollen tillsammans med en massa finska löpare när jag helt plötsligt satt på en vägkrog och drack Koff. Det hela tillsammans med dom där finska löparna alltså. Det visade sig att jag träffat på en massa finska chockbommare och vi hetsade varandra till närmaste vägkrog. Jag hann äta en pirog dessutom innan vi drog vidare till 7:an. Jag tappade 1,5 timme på täten men vad gör det när man är mätt och belåten in till växling.


Sen finns det ju berättelsen om "Legenden". Han ska enligt rykten ha startat på O-ringen 1980 i Uppland och inte dykt upp igen förren på Tiomila 1986, vid Rikstens gård, iklädd exakt samma kläder som när han försvann 1980. Han påstod att han hade haft lite problem med den 8:e kontrollen på den första etappen av O-ringen men att han efter några år hittade resterna av kontrollbocken. Efter Tiomila 1986 har han inte synts till. Han är lite grann av "Chockbommarnas" Houdini och det är många som har som mål att komma till den nivån i sitt utövande.

Många chockbommare väljer att vara anonyma eftersom dom skäms över sitt beteende och säger till klubbkamrater att dom plockat svamp eller hjälpt någon medtävlare till sjukvården för att inte avslöjas.

Welcome to WOC 2007

Pillertrillare

När man varit nere och plaskat i skadeträsket så länge som jag varit finns det vissa fördelar. Man har haft tid att bygga upp ett stort kontaktnät med doktorer, naprapater, massörer, kortisonälskare, handpåläggare, sjukgymnaster, rehabiliteringsinstitut, naturpreparatörer och inte minst pillertrillare. Jag har en tjock svart bok med pillertrillare som jag har direktkontakt med och kan få vilka preparat jag vill. När jag hörde att min kortisonlangare inte fanns tillgänglig på några veckor satsade jag istället på lite voltarentröst. Jag ringde ett samtal och behövde bara uppge hur många hundra piller jag behövde.

Nu sitter jag här med munnen full av tabletter och känner lugnet i kroppen infinna sig.

Böja verb

Idag har varit en bra dag. Om man bortser från att ena knät värker och min leverantör av Kortison är bortrest. Skit också på den punkten. Men annars är det bara lysande. Jag har suttit stora delar av dagen och smidit planer. Storslagna planer i det mindre forumet. Tuffa långsträckor och öl är bara två ingridienser i mina planer. Allt annat är lagt under lock.

Smida - Smidit - Katarina Smith

Vad säger ni om den verbiska orienterinsgböjning?

Världsklass!

Jag sa det själv.

Minnen från förr

När du är nybörjare och har sprungit vilse är det lätt att börja grina och leta efter någon som kan visa vart man är. När man äntligen träffar på en äldre orienterare i skogen vill man inte höra att det är fusk att fråga och bli bryskt avvisad. Så medan han stod där, och grinade vidare, sprang jag en liten sväng innan jag kom tillbaka och sa att hans föräldrar hade åkt hem utan honom.

Vildhundar är inte det största problemet...

WOC 2007

AspLövet är en könsdiskriminerande idiot.

Dag: Idag

Dag, idag, häromdagen, dagligen, vilken dag som helst. Har ni tänkt på att dygnet handlar mycket om dagen. Natten får stå vid sidan om och bara sukta efter sin motsats dagen. Dagen får dessutom alla dagar uppkallade efter sig. Måndagen, ångestdagen, tisdagen, fettisdagen, onsdagen, vilodagen, torsdagen, ärtsoppsdagen, fredagen, den bästa dagen, lördagen och sen den där jävla söndagen. Söndagen då alla troende borde vila medans vi som tappat tron på det mesta måste storhandla mat på Willys, köpa storpack med värmeljus på IKEA och sen snabbta pallra oss hem till släktmiddagen. Natten får mest skit och det är märkligt. Jag tänkte på det här i natt när jag vaknade av att knät värkte. Stilla natt my ass. Först tyckte jag att även natten borde få sin beskärda del av solljuset men jag insåg snabbt det elementärt felaktiga i min tanke. Natt utan mörker skulle ju spoliera en av dom bästa ingridienserna inom orienteringen. Nattorientering. Det är nog bra att natten får förbli eget bortglömt mörker. Sen somnade jag om.

Idag var jag i alla fall inte en dag för tidigt ute. Inte en vecka för den delen heller. Jag åkte ut på Järlas tävling och lät Miniknatarna springa. Dom var mest intresserade av att äta blåbär men det blir väl så när man är ett. Ett blåbär alltså. Sen tog jag en hamburgare i grillen och satte mig på en kulle för att betrakta spektaklet. Det såg mest ut som jag mindes det hela. Halvtama spurter och gnäll på värmen. Jag träffade några klubbkamrater och fick se tävlingskartan. Det såg OK ut. Givetvis såg det mycket mer än OK ut men för att inte släppa loss dom demoner jag kämpar mot dagligen fick OK var tillräckligt med entusiasm för dagen.

Nu ska jag dricka öl.

Det blir lätt så när man inte vet vart man är påväg.

Snart smäller det

Jag har märkt en del tendenser hos mig själv dom senaste åren som i en allt mer eskalerande takt börjar få mig att gå mot handgripligheter. Handgripligheter som nog kan komma att handla om fysiskt våld i framtiden. Nu är jag allt som oftast en fridfull person och det fysiska våld jag utför är av den själv-agande sorten men snart kommer någon jävel få smaka på 10 års uppdämd frustration.

Vad är det då jag inte tolererar längre.

Jo, i all min bitterhet över att jag, världens bästa orienterare, inte ens kan ta några stapplande löpsteg har jag vänt mitt hat mot alla dessa joggande plastmotionärer som tror att dom är ute och springer på riktigt. Närhelst jag ser någon halvfet, menlös joggare med vattenflaska i ena handen och Ipoden i den andra, komma vinglande längs med våra gångvägar, har jag en sån jävla lust att springa ifatt personen i fråga och sparka hårt som fan i knätrakten. Bäst som dom ligger där på marken i sina töntiga jävla "löparkläder" inköpta på COOP så kommer jag skrika högt.

RÖR MAN SIG INTE FORTARE ÄN VAD EN 90-ÅRING MED RULLATOR KLARAR AV SKA MAN FAN I MIG HÅLLA SIG HEMMA I SOFFAN OCH TA AV DIG DET DÄR ROSA JÄVLA PANNBANDET INNAN JAG STRYPER DIG MED SKITEN! IDIOT!!

Det är bara en tidsfråga nu...

Ruttorientering

När jag var liten, och började med orientering därborta på andra sidan pölen, så sprang jag något som kallas "ruttorientering". Man följde snitslar i skogen och rätt som det var dök en kontroll upp utan förvarning. Där hängde det en nål som man skulle trycka i kartan där man befann sig och en färgpenna som man använde för att rita en ring runt sitt "stick".

Jag tror att en förstasträcka på Jukola med denna tävlingsmetod skulle kunna vara ett lyft för sporten.

Tänk dig själv 1200 gubbar som står och tittar sig omkring vid den första kontrollen och försöker läsa in sig i terrängen men dom ser inte terrängen utan dom ser bara ett hav av gubbar så då börjar dom snegla på varandras kartor för att tjuvkika var granngubben sticker sin nål men då blir han förbannad och skriker jättehögt på finska. Jag vet inte vad han skriker för jag kan inte finska men förmodligen är det inga snälla ord.

Vilket bara bevisar att det är ingen idé att lära sig finska för då blir man bara sårad.

Pimp my Map

På lördag ska jag ut på Järlas tävling i undersköna Tyresta-Åva-skogarna. Hade tankar på att gå en direktbana men så kom jag på att jag var där och sprang 1983. Jävla skit. Jag har varit inne på avlyst område. Den gången sprang vi från Tyresta by och norrut. Det finns stor möjlighet att banorna på lördag kan komma att nagga detta parti i kanten. Så kan vi inte ha det. Jag måste avstå för att inte bli kallad fuskare. Då kan jag hamna på en sån här jävla lista.

Istället får jag nöja mig med att drömma mig tillbaka till 1983 och titta på min pimpade karta. Det året skrev jag tävlingarnas namn på kartorna med en bokstavsmall som jag snott på Skanska där jag sommarjobbade året innan.

Jag är med andra ord ingen fuskare utan en tjuv.

Det är en jävla skillnad.

Banläggarmiss

7.5.2 Det är förbjudet att beträda åker eller äng med nysådd, växande eller ej skördad gröda. Det är även förbjudet att beträda kantzon mellan odlad mark och dike/staket/stenmur eller dylikt, om inte arrangören har uttryckt annat.

Beeran

Fick just ett samtal från världens hårdaste orienterare. Jag kallar honom Beeran. Många andra kallar honom "Den där jäveln som aldrig ger sig". Tankar på att bryta eller för långt och jobbigt finns inte i Beerans manual. Han är bara bäst Beeran. Så bäst att när han ringde mig alldeles nyss så kröp jag in under skrivbordet för att inte mina arbetskollegor skulle se min nästan barnsliga förtjusning över att just han ringde mig.

Beeran kom i alla fall med den geniala idén att nu var det dags att samla ihop orienteringsstyrkorna. Det som glädjer mig mer än att just Beeran ringde var att han låter mig vara med trots att jag gått i pension. Sånt gör bara människor med mycket empati. Skit i det nu. Beeran ville dricka öl. Kort och gott. Eller många och gott. Inte nu. Men längre fram. Jag kan knappt vänta.

Korta meningar. Betyder. Att. Det. Kommer. Bli. En. Resa. Att. Minnas. Eller. Minneslucka.

Jag var ju inte sämre än att jag direkt och diktatoriskt sa att begivenheten måste få ingå i min JUK08LA-satsning. Beeran gav med sig. Bra så. Vi vill ju inte bli ovänner. Nu skall det putsas på en inbjudan.

Undrar om man skall bjuda Moss-Erik?

AspLövets framtid

Jag hinner bara pensionera mig så verkar min framtida fritidssysselsättning vara utstakad.

Välkommen till Klubb AspLövet - "Vi är en dagverksamhet för personer som har demenssjukdom"

Jo jag tackar jag. Det kan ju i och för sig förklara helgens debakel med tävlingsbesök en helg för tidigt. Nu hade jag kanske hoppats på lite roliga aktiviteter än vad som gäller nu.

"Exempel på inomhusaktiviteter är sång och musik, gymnastik, målning. En gång varje månaden får vi besök från domkyrkan för de som vill. Utflykter ordnas kontinuerligt."

Men vem är jag att vara kräsen.

Det hade varit tomt på TC

I lördags var jag på väg ut på orienteringetävling. Väskan var packad och Miniknatarnas tävlingskläder låg vikta på soffan redo att ekiperas. Bara pannbanden var borta men jag hittade två piratdukar som kunde funka som substitut. En sista titt i datorn skulle göras för att kolla vart vägvisningen började.

Då såg jag att Järlas tävling inte var förrän en vecka senare.

jag tror min besvikelse var större än Miniknatarnas.

Jag gör ett nytt försök nu på lördag.

Det är jag som har dumstruten på mig.

prO

Jag mår OK idag. En stor lättnad har lagt sig över AspLövet och plötsligt kan jag andas igen. Känslan kan jämföras med att dricka 5 liter öl och sen ställa sig på ett överfyllt pendeltåg. Halvvägs hem börjar det trycka på och minuterna blir längre och längre innan man äntligen får kliva av och rusa genom spärrarna till första bästa buske. Den lättnadskänslan av att pissa när man är överjävulskt pissnödig känner jag. Inte för att kroppen känns bättre, knät ömmar, men nu har jag definitivt tagit beslut om att jag lägger ner alla försök på att komma tillbaka. Om det någon gång till vintern eller om några år känns bätte kanske man gör ett nytt försök men för nu är jag en "pensionerad orienterare" och det känns rätt OK. Inte bra men OK.

Nu känns det dessutom som att jag kan åka ut på tävlingar utan att känna ångest. Det finns Miniknatare att stressa sönder och UK-jobb att ta hand om. Dessutom kan jag lägga mycket fokus på JUK08LA

Det är om man ska vara ärlig en tragisk dag.

OK men tragisk.

Knarr eller knorr?

Jaherrejävlar nu är man tillbaka i den grå vardagen.

Har precis fått höger knä behandlat å de grövsta. Jag kunde knappt ta mig upp från massagebänken, när rehab-tjejen var klar, på grund av smärtan i knät. Rätt kul det där att man masserar sönder inflammationsområdet. Det måste alltså göra jävulskt mycket ondare innan det kan bli bättre.

Man kan kort säga att knäna inte knarrar just nu.

Dom knorrar.

Direkt från röntgen

Tillbaka fast ändå inte

Kommer in på jobbet och ser att jag inte har mer än 500 mail att rensa. Skönt. Hade väntat mig en värre anstormning. Mitt i högen av jobbrelaterat skräp ser jag ett mail från min rehab-tjej. Hon stödmasserar här på firman ibland och som av ett lyckans nyck så är hon här just idag. Jag bokar snabbt in en tid under eftermiddagen. Den här gången handlar det inte om gnuggande på knäna för att komma tillbaka utan det handlar uteslutande om underhåll och restaurering. Man vill ju kunna fungera hjälpligt i vardagen även om man bara rör sig i en takt presterandes i H80-klassen.

Jag inser nu att mitt mål för 2007 kommer skita sig. Att fullfölja en enda tävling i löpbart skick var tydligen lite väl ambitiöst.

Nästa år har jag inte såna svåra mål. Då kommer det enbart att vara "coach på Jukola" på agendan.

Kan bli vanskligt nog.

Inte en chans att han får springa H43-kavlen!!

Vad FAN är det som händer?

Satt och tittade på bilderna från H43-kavlen och hittade en skrämmande bild.



När fan gick BP och blev gubbe?

Känns som det bara var häromåret vi träffades ute på tävlingarna. Han var då som vanligt en parvel ungefär en tvärhand hög. Påminde faktist på den tiden om en kvick rumpnisse som kväkte ur sig saker den ena mer osannolik än den andra. Är det verkligen så illa att tiden även hunnit fatt honom.

Eller är det jag som inte hänger med i tiden?

Först lägga ner sen putta i för birdie

I natt vaknade jag av att det värkte i knäna och inflammationen som jag jobbat bort med kortison och rehab var som pånyttfödd. Det märkliga är att jag i princip vilat dom sista 5 veckorn på grund av en segsliten infektion i luftrören. Jag måste vara ett medicinskt underverk som kan framkalla inflammationer i leder och muskler utan att anstränga dom. Bäst som jag vände och vred på mig under natten pendlade mina tankar mellan att helt ge upp idrottslivet till att eventuellt vila fram till nästa år för att om möjligt kunna börja gneta igång igen. Under några ögonblick sådär vid 2-tiden funderade jag även på att gå upp till datorn för att följa onlinerapporteringen från H43-kavlen. Jag avstod med tanke på mitt labila psyke just nu.

Idag hade jag nästan bestämt mig för att nu får nog vara nog och jag stänger bloggen och mina orienteringsdrömmar. Sen kom Per-Ulrik och förgyllde min dag. Eller om han nu sänkte mitt liv på sikt. Framtiden får utvisa. Hursomhelt följer jag slaviskt golftourerna i Europa och USA varje vecka av någon även för mig oförklarlig anledning. Per-Ulrik, som alltid varit en personlig favorit, har harvat dom sista åren och efter en höftoperation 2004 förlorade han tourkortet och har fått spela på inbjudningar och mindre tourer. Därför glädjer jag mig att även skadade och halta föredettingar kan komma tillbaka. Han tände ett litet hopp i mig även om jag nog vet att mina förhoppningar borde ha dött ut för 5 år sen.

Jävla Per-Ulrik.

Motgångar innehåller ordet gång

Just nu är det motgångar hos AspLövet goes H40. Cyniska betraktare konstaterar då att allt är väl som vanligt. Så är det. Allt är som det borde vara. Just nu har jag dock inte ork att tänka på skiten. Än mindre skriva om det. Jag väljer att svälja gråten och hulka i tysthet. Jag tar ett kliv åt sidan och låtsas vara en betraktare istället.

Snart slut på semestern.

Hade inte kunnat komma lägligare.

Andra jävla blåbärssträckan

"Vadfan säger du!! Skall jag! AspLövet! Springa sträcka 2. I helvete heller. Varende kotte med livstecken vet att på andra sträckan springer dom sämsta löparna i alla lag. Ser jag ut som en sämre löpare? VA? VA?"

Jag minns faktist inte vad jag sa till klubbens lagledare den där dagen 1982, när vi skulle springa Lilla Siljanskavlen eller om det nu var en Tunakavle, men jag gissar att jag var förbannad. Jag på sträcka 2. Sällan har man blivit så felbehandlad och hånad. Men förmodligen hade vår coach en räv bakom ena örat och en annan instoppad i kalsongerna. Givetvis var det ett genidrag att placera världens bästa löpare på den andra sträckan när alla andra lag slängde in sina blåbär.

Bland 160 lag i H15-16 klassen sprang vår eminenta 1:a-sträckslöpare (Hasse Jonsson) in som 58:a 4,40 min efter täten. Bra så. Sen skickade vi ut virvelvinden med vader som två sugrör. AspLövet. Det är jag det. Jag borde haft med mig en skylt där det stod "UR VÄGEN" för så less blev jag på att springa om folk. Det är inte alltid roligt att vara bäst i världen. Hade jag haft en bra dag hade jag givetvis kommit in i ledning men nu nöjde jag mig med att växla som 11:a 1,45 min efter täten. Det var väl ett skapligt lopp. Inte mer. I mål kom vi sen 31a efter att Stefan Lybert sprungit. Ni vet vem Stefan Lybert är va? Han hette förut Stefan Eriksson och är son till Bengt "Knäcken" Eriksson. Jävligt bra kille. Inte lika bra som mig givetvis men bra på sitt sätt.

Varför skriver jag då om denna händelse? Jo jag läste på Eriks blogg att han tydligen är uppe på Idkerberget och ritar en ny karta till en tävling 2008. Mer behövs inte för att det skall bli fuktigt i byxorna på mig. Och nu snackar vi inte om någon jävla inkontinens. Skulle jag sen av någon mirakelanledning kunna springa denna tävling nästa år så snackar vi om kroniska fuktskador i grenen.



För er som undrar så vann Sundsvall före Tyresö den där dagen 1982.

Branter

Det bästa sättet att surfa är på fyllan. Fylld av entusiasm och upptäckarglädje. Och en rejäl dos alkohol. Man får inte starta en mening med "och" har jag lärt mig. Skit i det nu. Hursomhelst så surfade jag runt lite på orienteringssidor som inte uppdaterats på länge när jag äntligen stötte på något nytt. I-OL.nl. Tokiga Holländare.

"De oriënteringsloopsport is onze passie en op I-OL.nl proberen we de regionale, nationale en internationale ontwikkelingen op de voet te volgen. Daarnaast proberen wij met een kritisch oog te kijken naar de ontwikkelingen van de sport in Nederland. Wij willen op een constructieve manier de sport beïnvloeden, vernieuwen en verbeteren."

Låter ungefär som fyllesvenska. Nästan förståligt om man kisar och samtidigt grinar lite illa med vänster överläpp som Elvis gjorde.

Dom har i alla fall några kartprov från ett arrangemang som heter "NMOLT". Branter och gropar verkar vara melodin i Holland. Nederländerna menar jag. Eller Holland. Jag har aldrig greppat skillnaden. Jag anstränger mig till det yttersta för att räkna hur många branter det finns på kartprov nummer 1. [Kaartfragment]



En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, undrar om det långa svarta strecket är en brant eller väg, nio, tio, elva små branter stod i rad, tolv, tretton, fjorton, huga vad jobbigt, vart började jag räkna? femton, sexton, sjutton sjösjuka sjörövare på skeppet shanghai, arton, nitton år var Zeke, tjugo ägg är inte alls ett tjog, tjugoen för att handla sprit på krogen minns jag, näee fan det var tjugo väl? tjugotvå, tjugotre, tjugofyra, tjugofem var året då jag vaknade upp i centrum utan byxor, tjugosex är bra om man tar bort tjugo, tjugosju, tjugoåtta, tjugonio, trettio. Fan det var längesen.

30 år. Fan det var längesen.

Hur många branter finns det egentligen? Jag har tappat räkningen. Vi provar med gropar istället.



En, två, tre, fyra, fem, om gropen är motsatsen till höjden borde det finnas lika många gropar som höjder. Så är det inte i min orienteringsvärld, sex, sju, åtta, fan vad tråkigt det här var, nio, tio, elva, är det inte så att springer man i en terräng med mycket gropar så springer man mer nedför än uppför även om start och mål är på samma höjdmeter? Tolv, tretton, fjorton, femton...

Vi skiter i det här.

Vad tror egentligen dom där Holländarna att dom håller på med? Branter! Hur kul är det om man är Stockholmare. Vi är uppväxta med branter för fan. Kolla bara in Solvarvet från 1992.



Branter utav helvete.

Men det skulle visa sig vara mer helvete än branter den där dagen 1992. Jag ledde vid den 6:e kontrollen (Om man skall tro sträcktiderna) men sen fick AspLövet ett hjärnsläpp. Jag tror att jag springer (sprang ärthjärna. Dåtid-Nutid) efter kraftledningen i öst-västlig riktning men i själva verket var jag ute och harvade i nord-sydlig riktning på kraftledningen.



Sen vann Peter Nordström och jag blev bara ett namn i historiken. Historiken. Vilket jävla ord. Ingen minns en tvåa än mindre en nia.

Jag är bortglömd som ett taskigt engångsligg.

Bortglömd.

Engångsligg.

Engångsligg måste väl vara roligare än bortglömd?

Såvida det inte var en gris man släpade hem.

Jukolaminnen

"Nu är teten vid rundradion..."

Det tog många år innan jag förstod vad Rundradion betydde när speakern babblade om detta på Jukola. Jag trodde många år att det var en kontroll längst bort på banan där löparna äntligen vände hemåt. En radiokontroll vid en rundningskontroll helt enkelt.

Så smart är jag.