AspLövet torrtränar Finlandsbåt

Moget AspLövet.

Moget.

Det är bara att hänga i

Eftersom jag inte sovit så mycket och tagit en rejäl skogspromenad tänkte jag att det var väl lika bra att fortsätta. Således tog Dalis och jag en mountainbikerunda på 55 km i sommarvärmen. Det tog 2 timmar och 45 minuter innan vi var klara. Det mest nöjsamma med turen var annars mötet utefter Norrvikens strandkant. Vi krockade där nästan med en ung och tämligen vacker tjej som var ute och powerwalkade iförd ett tajt linne. Det måste ha varit ett köldhål precis där vi mötte henne. Det såg jag. På henne.

Godmorgon [fortfarande] AspLövet

Näeee.. det gick fan inte att somna. Efter några tröstlösa försök tog jag Birro under ena armen och morgonsolen under den andra och gick ut. Det blev 70 fantastiska minuter i skogen där solen värmde så bra att det räckte med en tunn långärmad tröja. Det gröna blåbärsriset gav färgstick i mina ögon och ta mig fan om inte fåglarna lät lite extra glada. Det var nästan så att livet kändes fantastiskt. Jag behöver nog inte oroa mig. Den här dagen har nog fortfarande alla möjligheter i världen att haverera. Som vanligt.

Godmorgon AspLövet

Jag ligger vaken och ser klockan blinka tyst mot mig. Allt medans den sakta tickar fram från 03:30 till timmen senare lyser morgondagen in från fönstret. Det kunde ha varit en sömnlös gryning i väntan på den sista Jukolasträckan. Men så är det givetvis inte. Jag hör ingen speakerröst på finska och jag fryser heller inte i någon sovsäck. Istället ligger jag halvt invirad i ett tunnt täcke och har det varmt. För varmt. Försöker somna om och om men något inom mig vill inte. Tittar ner på min nakna kropp. Det är ingen vacker syn ens från mitt håll.

Jag suckar tyst och går upp för att dricka vatten. Vatten. Jag minns ett Jukola där jag i desperation för att inte få kramp under loppet bälgade i mig litervis med vatten under dagen på TC. Jag var tvungen att kissa hela tiden och skvätte runt som en kåt hanhund i spåret efter en löptik. Jag fick kramp och drog sönder vaderna den gången. Så kan det gå. Man ska aldrig tro att man vet något om sin kropp för den gör ändå vad fan den vill. Som nu. Jag borde vara trött men kan bara inte sova. Istället tillbringar jag gryningen med att betrakta kartor från pågående EM. Det ser rätt kul ut. Men det gör å andra sidan 99% av alla kartor därifrån jag tittar. Här hemma i skrubben. Där jag sitter. När jag inte sover.

En lång H10-bana

Ikväll cyklade jag mountainbike två gånger. Först flydde jag firman tidigare än vanligt för att hinna njuta av finvädret. Det blev 25 km på 90 minuter där jag även hängde ut 6 kontroller till kvällens Juk08latest. Efter drygt 3 timmar var det dags igen men då var jag trött och hungrig så då cyklade jag rakare när jag plockade in kontrollerna vilket slutade med 15 km på 50 minuter. När jag kom hem undrade jag mest vad jag håller på med. Varför gör jag så här mot mig själv? Någonstans tycker jag nog att det är kul att arrangera och dona men herregud människa det måste väl finnas någon rimmad reson på det hela. Eller så gör det inte det. Man föds till den man blir vilket är en tanke som skrämmer mig mer än gubbvaderna.

Hursomhelst hade jag bjudit in till en löptest ikväll men eftersom löptest på elljusspåret ungefär är lika roligt som att se 10000 meter på bana med en handfull Kenyaner så schasade jag ut dom i skogen istället. Jag bjöd på en väldigt enkel bana på 9 km där det var 1,5 km mellan varje kontroll. Allt för att få lite roliga sträcktider att jämföra. Eller vem försöker jag lura. Jag skiter ju fullständigt i om dom tappade ett par sekunder på den ena eller andra kontrollen. Juk08lagen hade jag ju tagit ut redan före den här testen så det handlade mest om att lura dom att träna hårt en extra gång.



Imorgon ska jag gå ut och gå en timme på lunchen är det tänkt.

Så roligt är mitt liv.

Bortglömd

Jag sitter ensam (nästan) på firman idag. Vi är ju omringade av 1000 poliser och en betongmur eftersom vi sitter vägg i vägg med den stora Irak-konferensen som pågår just nu. När jag skulle in till jobbet imorse var det säkerhetskontroll där bara gummihandske upp i röven saknades för att få komma in. Men som sagt, 80-90% av firman verkar inte våga ta sig till jobbet idag. Kanske tror dom att terrorister ska spränga hela Infra i luften. Eller så glömde bara ledningen berätta för mig att vi har ledigt idag.

Varslad och bortglömd.

Jag får en känsla av att dom inte tycker om mig.

Vägval utan vägar

Utan att påstå att det var en fantastisk bana fick jag ändå löparna att dela lite på sig i skogen som inte direkt är någon "vägvalsterräng". Jag har ingen meterprecision på hur dom sprang men av eftersnacket att dömma så sprang löparna ungefär såhär.

Till den 6:e kontrollen fick jag både höger och vänster runt berget samt några som sprang rakt över vilket inte bara förvånar utan även oroar AspLövet. jag tror att det är hårfin skillnad på varianterna höger eller vänster. AspLövet hade säkert sprungit hårt och rätt om han var med där höger eller vänster är av ringa betydelse.



Till 7:an fick jag uppdelning som jag hoppats på. Rakt på är aldrig fel. HÖR NI DET!! Ja, om man nu inte tittar på föregående kontroll där rakt på var fel. Så fel man kan ha. Så fel NI kan ha menar jag. AspLövet har alltid rätt även om motsatsen bevisas.



Här fick jag återigen tre varianter där AspLövets rangordning är.
Rakt på = 5 Lapin Kulta och 1 makkara.
Vänster = 3 Lapin Kulta och en smutt Lakka
Höger = 2 Lapin Kulta med inslag av Tjärpastiller



När jag kom hem igår i sällskap av mörkret längtade jag tillbaka till Juk08latestskogarna. Det är få förunnat att glädjas av skitterräng [Löparnas ord]. AspLövet gillar all skog. Det är aldrig skogens fel om löparen inte trivs. Aldrig. Inte någonsin.

AspLövet har misssat tåget

Det måste vara något fel på mig. Eller fel är kanske inte rätt ord för brister har jag fler än jag törs räkna upp. Men något sjukt drag verkar jag ha i mig. Har precis kommit hem från en Juk08latest som jag arrangerade för klubbens lite bättre gubbar. Betyget på mitt arrangemang var ganska tveklöst negativt. Eller i alla fall terrängen som dom sågade av jämns med fotknölarna och gnuggade dom blödande benstumparna i gruset. När jag hängde ut kontrollerna var jag lyrisk över den svåra och bitvis hårda terrängen. Visst kunde jag skönja lite Finsk vresighet mellan varven men vad mer kan man önska av en Juk08latest. Dessutom brukar dålig terräng upplevas ännu sämre när man går som jag gjorde så där hade jag inte en tanke på att andra skulle tycka annorlunda. Hälften bröt. Den andra hälften bröt inte således. Vet inte vilken grupp som var bittrast. Till och med AspLövet var tvungen att ducka när dom negativa salvorna sköts av.

Men jag kanske lever kvar i det förgångna.

Fast i något som inte finns längre. Tåget har gott. Kvar står AspLövet på perrongen och räknar fimparna nere på rälset. Synd att man inte röker tänker jag och försöker minnas om det är jag som minns fel. Var det inte så här tufft på min tid. Är jag bara en glorifierande bakåtsträvare som glömt bort min egen sport.

Det är något sjukt med mig.

Jag vet bara inte vad.

Vägvalsproblem?

OK, det är väl ingen hemlighet att jag inte är tidernas största sprintfantast men jag kan någonstans djupt inne i mina sönderruttande ben förstå charmen att springa i stadsmiljö där extrema vägvalsproblem är utmaningen. Men vad händer om man tar bort vägvalsproblematiken? Blir det precis som på EM-sprinten då?

Smaklöst.

Givetvis kan man ändå inte annat än imponeras av Emil som i denna extremt sekundtäta gren vinner alla stora mästerskap. Fast jag tror att Emil inte skulle tacka nej till ett VM-guld på långdistansen någon gång under sin karriär.

Eller kanske är det jag som inte hade tackat nej till VM-guld på en långdistans?

Jag kräver så jävla mycket hela tiden.

Jobbig som fan har jag blivit på äldre dar.

AspLövet ugglar

Idag provade jag på att "uggla". Jag vet inte om jag har så värst mycket över för den sysselsättningen. Att sitta uppkrupen på en trädstam där lite huvudrörelser är det enda som ska roa. Jag avstod från att låta. HoHo HoHo. Vad är nyttan med det liksom. Kanske påverkades jag lite av att allt jag såg var ett gigantiskt nytt hygge. Man kan säga att jag "hygglade". Men mest av allt är jag nog bara uttråkad. Uttråkad av att bara gå i skogen. Det går ju så jävla långsamt och sen blir man bitter eftersom man hinner tänka på att man bara kan gå. Inte springa. Bara gå. Det är inte så jävla "hyggligt" ska ni veta.

Sänkan

En gång för länge sen var det en orienterare som stoppade mig i skogen och frågade,

- Har du tagit sänkan?

Jajamensan, svarade jag.

På Lasarett.

I fotspåren från forna segrar

Idag var jag ute i skogen ett par timmar och hängde ut kontroller till en kommande Juk08latest. Bäst som jag skred fram i den fantastiska orienteringsterrängen insåg jag att området bitvis var samma som Järfälla arrangerade sin tävling 1992. En tävling som jag så klart vann. Jag gjorde ju rätt ofta det på den tiden jag inte bara var världens bästa orienterare i teorin. Idag var jag tvungen att sätta mig ner för att se om det 16 år senare fortfarande fanns spår kvar av min ärorika framfart. Jag hittade ingenting som kunde härleda till AspLövet. Kanske tassade jag fram så försiktigt på min tår den där gången att inte ens en gren bröts och djurlivet bara anade min närvaro. Som en skugga. Det är ju precis det jag är har blivit numera. En skugga av mig själv.


Kanske var det precis här i blåbärsriset jag sprang 1992


Eller sprang jag kanske genom den här mossen inne i grönområdet

Fredagskänsla hemma hos AspLövet

Min satsning mot H45 går riktigt jävla uselt just nu. Dagarna rinner ur mina händer och det är snart bara 2,5 år tills jag ska göra en storstilad comeback. Igen. Låter långt bort men motgångarna kommer fortare och fortare ju äldre jag blir så snart är det dags. Jag känner mig lite som när Björn Borg gjorde comeback med träracket och blev utskrattad. Alla vet att det blir fiasko men inget törs säga sanningen. Om jag nu kommer så långt som till comeback. Jag har ett hundratal rehabövningar och ett par mil promenad att genomföra innan jag kan göra något som kan kallas träning och det hellre förr än senare. Men nu blir det oftast senare i min planering för jag har alkohol att konsumera och planer att refusera. Hela jag och mitt liv är som en slarvigt rekad karta med Kart-Roffe rundning på tillvaron. Hur still jag än står får jag inte fatt i vart jag är eller borde vara. Dit ska jag. Så mycket vet jag. Men det spelar väl ingen större roll. Ingen av oss kommer dö som oskuld för vi blir alla våldtagna av livet på ett eller annat sätt.

Fredagskänsla!

Dagens Sprint-problem

Jag tror att sprintlöpare som törs åka med på årets Jukola kan få en chock.

[utdrag från tävlingsdirektiven]

"Nära TC finns två diken i ca. 20 meter djupa och branta sänkor och banorna går över dem. Om försommaren är regnig, kan bottnen på sänkan vara blöt. Bottnen på diket är hård sandmark och man klarar sig med blöta skor och byxben"

Ikväll är jag full.

Ikväll är jag full.

Inte för att jag vill eller för att jag måste.
Jag är full för att jag behöver.
Behöver göra något som kräver den här uppoffringen.

Jag upprepar

Ikväll är jag uppoffrande.
Inte för att jag måste.
Utan för att jag behöver vara full.

Jag lider med mig själv.

400 kronor för att bli jävligt trött.

AspLövet är just i detta nu 400:- fattigare än vad som var fallet för 5 minuter sen. Dom 400:- har jag med största sannolikhet investerat i en krampgaranti. Har alltså anmält mig till Lida Loop. Om jag inte blir trött på den tävlingen redan ett par mil före målgång så har jag tagit i för lite. Fast jag är inte orolig. 65km teknisk och halvkuperad MTB är mer än vad en ynklig AspLövet tål.

Jag läser banbeskrivningen och inser att om jag kisar och skumläser kunde det lika gärna ha varit terrängbeskrivningen till en orienterinsgtävling.

Om allt vore så väl ändå.


Jag hade ju ännu hellre sprungit i nedanstående

"Terrängen i Tampere-Jukola är rätt löpbar ekonomiskog. Varken underbegetationen eller hyggen dämpar farten, men de rätt stora höjdskillnaderna och den emellanåt mjuka marken mäter löpkraften. Tävlingsområdet består av olika skogstyper. Gammal granskog och gamla tallmoar växlar med ung ekonomiskog och kalberg. Eftersom visibiliteten tidvis är ganska begränsad kan det hända att ett litet försprång är tillräckligt för att avgöra tävlingen Speciellt nattsträckorna kommer att vara krävande i Tampere-Jukola. Även på de andra sträckorna kommer orienterings- skickligheten att sålla kornen från agnarna, men det är klart att det dessutom behövs löpstyrka"

Bättre eller sämre?

Det finns bättre och sämre liv. Bättre och sämre dagar. Bättre och sämre tillfällen. Vad gäller Jukola så är dom alla bättre än sämre. Till och med när det är sämst är dom bra mycket bättre än vad sämre någonsin kan vara. 1987 var det till en början mycket sämre. Men sämre blev till ett bättre minne. Jag sprang 2:a sträckan och ett totalt haveri av vår 1:a sträckslöpare gjorde att jag fick gå ut 45 minuter efter täten på en 955:e plats. Det fanns inte många klasslöpare där bak i ledet kan jag avslöja. Dom få stackare runt omkring mig samlade ihop sig i små grupper och jag sprang om. Fan vad jag sprang. Numera springer jag inte alls. Mest för att jag inte kan. Men även till viss del för att jag inte minns. Om det var bättre eller sämre på den tiden jag sprang.

Jag hoppas att det var bättre förr.

För såhär jävla sämst borde man inte ha det.

Orienteering goes green

Jag tycker orienteringsrörelsen borde ta sitt ansvar och sluta använda resurskrävande och naturfarliga produkter. Som plast. Som SportIdent-pinnar av plast. Istället borde dom tillverkas i trä. Stämplingsenheterna kan vara en ohyvlad plankbit med ett kvisthål som man kan stoppa ner pinnen i vid stämpling. Pipa får man göra själv och om man vill ha mer bekräftelse får man blinka med ögonen. Är man osäker blinkar man två gånger. Då borde vi få EU-bidrag också. Hur ska man då kolla att alla har varit vid kontrollerna undrar säkert någon som är smartare än vad som kan anses vara nödvändigt. Vi använder givetvis vanliga stiftklämmor som sekundärt stämplingssystem. Men dom är ju också av plast tänker ni. Så är det, men gamla hederliga stiftklämmor är väl K-märkta så dom kan vi inte göra något åt. Lite skit ska väl skogen tåla.

En helt vanlig dag.

Det kryper i kroppen idag. Jag sitter på firman och är överhopad av jobb. Inte så mycket för firmans räkning som privat. "De e mycket nu" som Stefan Sauk skulle ha sagt. På väggen framför mig sitter bilder på Wingstedt och Gueorgiou. Dom hänger där i väntan på att få åka med till Juk08la. Vi pratar om varför långdistansen är den mest prestigefyllda att vinna på VM, DM, KM eller vad fan nu man springer. Dom säger i och för sig ingenting. Jag tänker och hoppas att dom håller med. Så är det. Jag tänker. Jag tänker på lunchen åka till systembolaget och köpa Blå Curacao. Vem fan köper sån skit kan man undra. AspLövet. Inom kort kommer nämligen "AspLövet torrtränar" del 2 på Youtube. Det kan bli hur dåligt som helst. Mer om det en annan dag. Ikväll ska jag till Ostmästaren, besöka ett styrelsemöte, ordna 2 kartor i OCAD samt natta Miniknatarna. En helt vanlig kväll med andra ord. Imorgon hoppar jag in i ekorrhjulet igen. Då ska jag, Emil och Thierry prata om hur många kodsifror man kan ha i minnet utan att det stör orienteringskoncentrationen. Jag säger fyra. Dom håller säkert inte med.

Jag känner inte mina tår

Det finns gränser även för AspLövet. Imorse sket jag i att den veckolånga misären jag haft i bröstet inte försvunnit. Efter att ha snytit och hostat ut nattens ranson av tjockt, segt och ganska grönt slem så tog jag en tur på mountainbiken. Jag fick faktiskt med mig tre medcyklister som verkade lika oförstående över varför vi gjorde detta då väderleken var +5, duggregn med en allt annat än vänlig vind. 37 km och ett par gravt nerkylda tår var resultatet av den här tvåtimmars-rundan.

Det bästa var nog att den tog slut.

Klubbyte

Igår tillbringade jag kvällen med Skogssport och en halv flask vin. Rött vin. Kanske inte låter så konstigt men i AspLövets värld är det jättekonstigt. Jag dricker nämligen normalt inte vin. Det gick det också visade det sig. Aldrig har väl Skogssport varit så bra. Jag fastnade framförallt i artikeln om Sveriges damtätaste klubbar. Tydligen är det i OK Skogsmunken man ska vara medlem som kille. Vad jag förstod handlade klubben inte så mycket om orientering som om tisdagsgympa.

Mmmmm...

Tisdagsgympa med tjejer.

Det är något med dagens datum

Imorse när jag kom till firman tog det ett tag innan jag startade igång datorn. Jag fastnade nämligen med blicken på telefonen där dagens datum på ett kusligt sätt blinkade mot mig. Jag försökte få grepp om varför just detta oroade mig men efter en stund förstod jag innebörden.

Det är mindre än en månad kvar till Jukolakavlen.

Årets enda mål. Livets enda mening. Slutet innan jag är planlös är snart här. Det både glädjer och skrämmer mig. Snart är ett år av förberedelser till ingen nytta utan bara en parantes i mitt flagnande minne. Tyvärr har jag tappat mer än halva 1:a lagets löpare redan, vilket måste se som ett personligt misslyckande och en mycket stor personligt besvikelse. Jag hade ju aviserat att klubben skulle ställa det bästa laget på fötter och visa att än kan gubbarna. Nu vill inte alla vara med på resan. Jag tar det som sagt personligt. Jag är inte förvånad eller bitter på dom som hoppat av utan bara lite ledsen över det inträffade.

Fast resan kommer väl ändå bli av och med mindre än en månad kvar har vi fortfarande folk till 2 herrlag och 1 damlag. Dom kommer få en resa dom sent ska glömma. Det kan jag nästan lova redan nu. Personligen. Allt känns nästan som i lumpen när man närmade sig muck. Jag borde köpa in ett måttband och klippa av en centimeter för varje dag som tickar förbi. En centimeter närmare slutet. Ett slut som jag längtat efter i ett år.

För att fira nedräkningen bläddrar jag lite i mina kartpärmar efter gamla Jukolalopp. Fastnar för tävlingen 1995. Vet inte varför. Kanske för att jag blev trött. Kanske för att jag inte minns hemresan. Inte för att det är något unikt. Kanske för att jag vill minnas. Kanske spelar det ingen roll.

Feberfrossa

Det känns som att jag har feber idag. Sjuk är jag och har så varit sedan i söndags men det är mest tjockt grönt slem som kommer uppbubblande från brösttrakten. Inte feber. Men varför har jag då feberhallucinationer? Det snurrar bilder och tankar i mitt huvud i en allt annat än sinande ström. Mest är det bilder på kramp och trötthet. Läste om Team Starcus 50km-tävling. Blev avundsjuk. Dom jävlarna. Alla verkar få bli trötta utom jag. Såg till och med på bilderna från gårdagens Stockholm City Cup att man verkade kunna bli trött i Humlegården. Eller i deras fall kanske det var den skitiga stadsluften som gav andnöd. Skit samma. För min egen del har MTB-träningen havererat den sista tiden med 10mila, nybörjarkurser, ungdomsarrangemang, uppsägning, sjukdom, vabbande, Juk08laförberedelser och nåt annat oförklarligt som verkar uppta min tid. Fast det blir ju bra slutkonsekvenser av detta. När väl Lida-Loop ska genomföras kommer jag få ett kramphelvete utan dess like. Det är alltid något som kan glädja i mörkret.

Vårdatumstoppet. Det tänker jag rätt mycket på också. Dom små djuren. Björn. Iller. Gråsparv. Vilken jävla rätt har dom att bestämma över idrottsrörelsen egentligen? Jag tycker att vi kunde ha ett vinterstopp istället. Eller inget stopp alls. Fast jag bryr mig egentligen inte. För AspLövet är hela livet ett stopp just nu. Såg förresten att SOFT söker folk. Tyvärr är varken ekonomi eller administration några favoritsysslor. Kanske borde jag ändå söka och fråga om dom inte behöver en medarbetare som sitter i ett hörn och mumlar. En sån där som ingen törs fråga vad han gör liksom. Det är en tjänst som hade passat mig perfekt.

Sitta i ett hörn och mumla.

Prata inte med mig.

Idag är jag JÄVLIGT sugen på att få springa

Stugbrist?

Det var ett jävla tjafs om stugbristen på O-ringen.

Ena sekunden så pratar vi om den så gulliga orienterinsgfamiljen och i nästa stund törs vi knappt umgås. Tydligen så verkar dom klubbar som fått stugor ha ett par extraplatser som standard. Kan arrangörerna inte bara göra så att dom fyller upp stugorna vartefter dom tävlande kommer. Oavsett klubbtillhörighet alltså. Kanske kan dom till och med hyra in ett par Japanska tunnelbanepackare som trycker in ett par extra personer i varje stuga. Tänk vilken förbrödring över klubbgränserna det skulle bli.

Vem skulle inte hellre bo med ett par heta damjuniorer än sin egen trötta klubb?

Det gäller ju bara att ha lite tur vid ankomsten till Sälen.

Det var kul på min tid

Jag var med på premiären av klubbens nybörjarkurs förra veckan. Jag hade talat mig varm för att ungarna måste få komma ut i skogen och springa direkt och inte bara sitta och nötas ner med teori och kartpromenader. Jag ordnade ett skogsrace där jag snitslade en slinga på 500 meters i skogen. Jag drog den över stock och sten så att dom skulle få lite känsla för vad det går ut på.

En ramlade och slog sönder knät medans övriga såg måttligt glada ut. Jag är lite oroade över om dom inte dyker upp till veckans träff. Antingen är det inte gott gry i dagens ungdomar eller så är det jag som är gammal och har förlegade ideér. Förmodligen ligger sanningen på det senare.

12550 meter kärlek.

Ska man fira något man saknar? För 20 år sen insåg man inte vad det var man hade. En fungerande kropp. En orienteringshelg utan parkbänkar och förkortade banlängder. Djur i skogen man inte kunde stressa sönder. Långdistans både lördag och söndag. Sa jag att jag hade en fungerande kropp? Kanske ingen snygg kropp men nog fan kunde båda benen röra på sig. Långdistans. 14 kontroller och våfflor på TC. Snöglopp i luften och pure nylon. En riktig kepshelg.

Det saknar jag nog mest av allt.

Kepsandet.



Min enda kommentar på kartan till loppet är "trött". Trött. Det är jag fortfarande. 20 år senare. Fast av helt andra orsaker.

Ibland minns jag inte varför.

Idag cyklade jag 50 km på mountainbiken.
Det gjorde jag bra.
Sen gick jag ut och drack.
10. Stora. Starköl.
Ibland.
Ibland minns jag inte.
Ibland minns jag inte varför.
Varför?

En tjock poet

Jag läste idag om en poet som sa.

"Man blir inte tjock av att vara poet"

Perfekt! Det är ju det jag ska bli. Poet alltså. Inte tjock för det är jag redan. Frågan är dock om man kan leva på att inte vara tjock. Kanske finns det andra fördelar med att vara poet?

Orienteringspoeten AspLövet.

Hur mycket betalt får man för ett framkrystat haiku tror ni?

på stenskravel han springer
det drar i vänster vad
han vaknar
av miniknatars lek

En dålig idé

Det finns inga glada tvåor

Mitt liv påminner just nu om Långhundras tävling 1996.

8 sekunder från seger.

Vilken jävla skit alltså. Trots ett sånt bra lopp så fick man bli den tröstlösa tvåan istället. Det var ju nästan så att man ville sparka in skallbenet på segraren. Fast nu var det ju en klubbkompis som vann. En mycket trevlig sådan dessutom. Istället var det nära att han fick en kram. Fast bara nära. Man vill ju undvika pinsamma ögonblick i herrduschen.

Jag har flyt i motgången

Det är kontrasternas värld just nu. Samtidigt som jag förlorat jobbet och känslan är att någon ryckt undan mattan jag står på, och medans jag ligger där och tittar upp på den pissande himlen så är det någon som sparkar på mig med stålhättade träskor, så är det mycket flyt i mitt Juk08la-projekt. jag har blivit bästa vän med OCAD då jag hittade en snabb finess som sparade mig grymt med tid och elände. Jag njöt mig fram där jag satt och pulade med "mappilainen". Sen har jag via goda kontakter lyckats lösa ett "paparazzi-problem" och som spån på elljusspåret har mitt superhemliga partyprojekt gått i lås.

Jag skrattar mellan ångestattackerna.

Det måste vara ett gott tecken.

Ångestattackerna alltså.

AspLövet goes Pro

Sådärja!

Då är AspLövet varslad från firman.

Om 6 månader blir man heltidsproffs som bitter föredetta orienterare.

Nu gäller det bara att skaffa några finansiärer som kan bekosta min satsning.

Ensam är inte alltid stark

Efter en snabbtitt i kalendern under eftermiddagen insåg jag att om det inte blir träning idag så kommer vilodagarna att staplas på varandra som en konservburskhög på Lidl. Jag tog därför mountainbiken ut på en tur. Ibland kan det vara skönt att cykla själv, speciellt för mig som har svårt att umgås med folk. Att bara ha sig själv att prata med är däremot inte alltid oproblematiskt. Jag är så jävla trög att jag inte ens får dom svar jag vill av mig själv. Hade jag haft en diktafon med mig kunde jag lagt upp nästan 2 timmars skitsnack om absolut ingenting av värde. Tur att jag glömmer fort annars hade jag aldrig orkat med att leva med mig själv. Mina minnesluckor är påtvingat av mitt inre för att inte kliva över en gräns utan återvändo. Benen tog i alla fall slut efter 30 km. Idag var rundan 34 km så det blev inte så länge jag fick njuta av den smärtan.

Jag åkte 80 mil för att....

Nu jävlar ska jag grilla mig själv

Inför avgörandet

Oftast tränar jag inte alls. Men ibland...

Efter ca 2 timmar på dagens träning var benen körda och varje nyans till lutning uppför innebar majbrasa i låren. Tur då att det bara tog ytterligare 40 minuter innan jag med skakiga bena kunde kliva av cykeln utanför min port. 2 timmar och 40 minuter MTB (45km) i finväder. Sämre kan man ha det en lördag. Dagen till ära var vi hela 5 st som cyklade och vi körde upp till, runt, igenom, hit och dit på Rosersbergskartan innan vi vände hemåt.

Det är bara 5 veckor till Lida Lopp. Det loppet är 65km. Idag, i lugnt tempo, kroknade jag efter ca 35km vilket torde innebära att Lida Loop kommer bli ett ångestfyllt kramphelvete där kampen mellan en slutkörd kropp och en bitter hjärna avgör vilken grad av helvete det blir.

Med andra ord precis såna förutsättningar jag vill ha.

Varför sprang inte AspLövet Sprint-SM?

Mullola

Kanske var det Mull-Ola som uppfann mullningen? Vad vet jag. Han verkar bo i Finland i alla fall. Jag minns än idag när man var i klubblokalen och svor över att tryckfärgen blev ojämn och hur man pillade med sträckor och siffror på den kladdiga mullen för att få banpåtrycket så fint som möjligt. Dagens tjafs om kvaliten på digitalutskrifter och klippning av ringar är I-landsproblem av kolossala mått.

Förresten vann jag nedanstående Skärmträff sommaren 1995.

Jag är fan bäst!

Hör av er så skickar jag ett idolfoto.


I nordvästra hörnet på kartan ligger förövrigt AspLövets kära mors barndomshem.

Ur elden i askan

Whatever!

Idag när jag var ute i skogen för att plocka in lite kontroller hade jag en liten typ som satt på axeln och pratade och pratade och pratade.

"Åhh vilket kanonväder! Hur skönt är inte det här. Vilken fantastisk upplevelse. Det här är perfekt rehab för dig AspLövet. Ta ett djupt andetag och bara njut nu! Gud vad snygg du är idag AspLövet. Det här kommer du förmodligen minnas som den bästa dagen på året. Underbart! Vackrare har skogen aldrig varit"

Jag hade kanske lyssnat på den kraken om jag inte haft en låt i huvudet hela tiden som störde.

WHATEVER!

WHATEVER!

WHATEVER!

WHATEVER!

WHATEVER!

Det är inte lätt att må bra när det enda man bryr sig om är att inte bry sig.