Nu skiljer jag mig

AspLövet har beslutat sig för att bryta upp med en kär gammal vän. Det har varit en trevlig bekantskap men på sista tiden har det mest handlat om ångest och ånger för min del. Det är jobbigt att känna krav när det egentligen inte finns krav. Sån är jag, vilket förvånar mig själv mer än någon annan förmodligen. Kraven kväver och kväker för att sen spotta ut mig ännu lite trasigare. Så inom kort kommer AspLövet dra sig tillbaka till sin egen lilla bubbla. Det kan spåra ut totalt eller så tynar jag bort som en sönderdikad Finsk mosse.

Ni vill nog inte vara här när det händer.

Hej då!

Ska jag ta bloggen med mig i fallet?

Jag är trött.

Har varit några djupa andetag från att avsäga mig alla klubbuppdrag idag. Lite får jag nog skylla mig själv. Nyanseringarna i några mail från mig kunde nog tolkas fel. I alla fall om man letade efter något att haka upp sig på. Tydligen är det populärt att göra det.

Eller så är allt mitt fel

Som vanligt

Jag hade en tanke, men.... näeee..

[Allvarligt talat. Texten nedan handlar om ingenting, tror jag, så det är inte lönt att kasta bort 5 minuter för att traggla sig igenom dom konstiga meningsuppbyggnaderna och felstavningarna]


Det är mindre än två månader till 10mila. Just nu sitter det en massa orienterare där ute i landet och tror sig få springa en skön gryningssträcka som mäter Luffarligan i banlängd. Dom små liven. Men vissa av dom kommer få ett obehagligt samtal några veckor, eller kanske bara några dagar, innan 10mila. En ängslig person som i luren vädjande ber om förståelse. Någon måste offra sig att springa "långa natten". Kan inte du. Snälla. Du är en hjälte. Hela klubben är dig tacksam.

Tacka Ja!

Det hade jag gjort om jag stått på andra sidan luren i urtvättade kalsonger.

För handlar det inte i slutändan om att bli trött? Fan vet! Jag minns inte längre vad orientering handlar om. Minns inte hur det känns att springa. Springa sig trött men ändå fortsätta. Vari ligger glädjen att deltaga i världens tuffaste sport om man springer så kort att man inte hinner bli trött. Trött! Jag drömmer om hur det känns att bli trött. Nu är jag mest trött på livet. Inte så att jag vill avsluta livet. Tvärtom. Jag vill påbörja livet. Men det får nog bli ett annat år. I år. 2008. Ska jag bara tänka på att bli trött. Kan man tröttna på orientering? Är det kanske det jag råkat ut för. Här har jag gått omkring skadad men det har bara varit svepskäl för att jag inte vågar ställa mig upp på stolryggsäcken och proklamera att jag tröttnat på skiten. Trött på värdelösa arrangemang i närområden. Trött på en sport där dom närmast sörjande knappt fyller en SJ-buss på tävlingarna. Fan! Detta får mig osökt att tänka på vackra kvinnor. Varje gång jag ser en vacker kvinna brukar jag tänka på att det med all säkerhet finns en man där ute som har tröttnat på henne. Så mycke nytta hade hon av den skönheten. Stackarn. Bättre då att vara ful som jag. Trött och ful. Fan det låter ju inte så kul. Bara hårfint sämre än Trött och full.

Vänta nu. Telefonsamtal var det ju jag funderade på. Varför ska man behöva sitta och ringa runt och maila och ordna listor och knacka dörr och skicka röksignaler och telepatiskt försöka förstå om och vad och hur och när fan folk vill springa på 10mila och alla andra dussinkavlar. Nu pratar jag som UK alltså. Inte som någon stalker även om det kanske är samma princip. Borde det inte vara tvärtom? Dom stackare som vill vara med på 10mila får snällt ringa UK eller ännu hellre göra hembesök hos UK. Ringa på dörrklockan och stå där med mössan i hand och ursäktande förklara varför dom stör och sen på ett vänligt sätt förklara att man står till förfogande och att givetvis UK är allsmäktiga vad gäller allt. Sen kan man kort avvisa dom och meddela att laget publiceras två dagar innan tävling på anslagstavlan i klubblokalen. Lite som förr helt enkelt. Mindre information och mer merbestämmande. Så vill jag att UK ska fungera. Lite jävlar anamma helt enkelt och från löparna enbart tacksamhet att dom får vara med.

Nu börjar det hela handla mycket om UK´s jobb märker jag. Det var inte min avsikt när jag vaknade i morse. Men hallå! Sånt är livet. Det blir fan aldrig som man tänkt sig och inte fan har man tur med vädret heller. Se bara idag. Det pissar ner. Suck! På riktigt alltså. Jag suckade. Ibland får jag andnöd. Förmodligen är det gubbmagen som trycker på lungorna när jag sitter ner. Tragiskt. Något annat som är tragiskt är min träning nuförtiden. Jag hade en bra vecka för 4 veckor sen. 5 pass blev det och sen, sen, sen blev jag sjuk och efter det har jag knappt haft ork att vara trött. Näee.. nu blev det fel. Jag har knappt haft ork att inte vara trött. Så ska det vara. Ja fy fan! Lathet är inget annat än en vana att vila innan man blir trött. Därför ska jag , återigen, ta mig i kragen och börja cykla. Mitt mål att genomföra minst ett mountainbikelopp under 2008 kvarstår. Jag behöver bara någon liten sak för att sporra igång mig. Kanske ett par nya cykelskor kan vara en morot. Eller en fladdrig cykeltröja som inte spänner över magen som alla dom jag har i garderoben gör.

Det här var ju jättebra tänkt.

I en byfånes värld.

Ut med dom i skogen

Jag satt igår med på ett träninsgmöte i klubben, i egenskap av UK, och där diskuterade vi bland annat hur man får ungdomar att stanna kvar efter nybörjarkurser. Jag var helt inne på den linjen att man får inte låta en sån kurs vara för teoretisk utan fokus måste ligga på att få ungarna ut i skogen och springa. Det teoretiska får komma efterhand. Bland annat tycker jag att man kan ordna en terrängbana som går över berg och stenar, genom risterräng, kärr och annat helvetiskt. Sånt älskar ungar.

Skulle någon unge komma tillbaka helt ren och torr om fötterna så skickar vi hem dom direkt. Såna mesar är ändå inget att satsa på.

Alla som gråter kan vi lika gärna vara utan också.

10milatröja

Jag tror nästan att min bild "Klungan" skulle göra sig fin som officiell t-shirt på 10mila.

En alternativ text under 10mila kan vara.

"Kärringar, gnällspikar och gubbvader göre sig icke besväret"

Tretimmarspass

När jag vaknade i morse var jag friskare än på säkert 3 månader. Det säger kanske inte så mycket med tanke på att jag varit sjuk mest hela livet men ändå. Jag skakade av mig bitteheten och drog igång ett tretimmarspass. Jag njöt som i fornstora dagar och hade jag inte haft ögonen öppna hade jag säkert lika gärna kunnat varit ute på långlänk i storsvulstig vildmark. Låtit benen ta mig bort och sen ännu mer bort utan tanke på att vända hemåt. Trötteheten kom som en långsam sommarfylla. Nu bestod ju istället dom 3 timmarna av städning. Kanske inte lika sexigt som långlänk när man tänker efter.

Tragiskt.

Nu kan jag lika gärna gå på ölen.

Många.

En märklig dröm

Jag hade en märklig dröm i natt.

Det hela tog sin början med att den gamle förbundskaptenen Lasse Hogedal plötsligt knackade på min axel. Jag vände mig om och han sa med väldigt entonig röst.

"Från och med idag och exakt 4 månader framåt kommer du att kunna träna och springa hur mycket och hur hårt du vill utan att din kropp kommer skadas"

Innan jag hann komma med förvirrade följdfrågor så var han borta. Så bra då, tänkte jag och satte igång att springa. Och som jag sprang. Det var 5-6 löpträningar i veckan där den ena var tuffare än den andra. Backträning som jag inte gjort på 10 år var plötsligt vardagsmat och 70/20 intervaller på asfalt avklarades lekande lätt.

Plötsligt gjorde drömmen ett hopp ända fram till 10mila vilket gjorde mig lite besviken men hur som haver var jag plötsligt utanför Rosersbergs slott. Jag frös något förjävligt trots att det var en rätt fin vårkväll. Kan inte förklara det men jag hade supertröja på mig under tävlingsblusen så där hade jag inte fuskat i drömmen i alla fall. Jag sprang den korta 3:e sträckan vilket även det var en besvikelse. Hela loppet såg jag som i ett tredjepersons perspektiv så hur det kändes har jag ingen aning om. Jag minns inte ens hur det gick utan det enda jag fick med mig från 10mila var känslan av att jag frös. Hela tiden. Märkligt.

Sen gjorde drömmen ett hopp ända fram till Jukola där jag tydligen tog ut mig själv på första sträckan så att jag även kunde coacha klubbens lag. Jag var 6 minuter efter täten in till växling vilket måste anses vara uselt med tanke på att det var en dröm. Inte ens i mina drömmar får jag dominera tydligen. När jag kom till bastun stod 2 Finska vakter där och nekade mig inträde med motiveringen att bastun bara var för tävlande. Jag försökte ett otal gånger planka in men dom tog mig varje gång och kastade mig ganska långt bort hela tiden. Jävla Finnjävlar!!

Sen hoppade drömmen till dagen då min 4 måndersfrist tog slut. Säg så här. Det var nog inte för inte som jag vaknade upp på sjukhus i gipsvagga. Tydligen fick jag retroaktivt betala för all träning som utfördes med en medioker kropp i grunden.

Det var tur att jag vaknade innan det började klia under gipset.

Händelser jag förträngt

Jag har upptäckt några illavarslande bieffekter med min ynkliga hälsa. Minnesbilder som varit djupt nergrävda i AspLövets allra mörkaste inre börjar bubbla upp till ytan. Minnen som jag börjat tro enbart varit mardrömmar en gång för länge sen. Men nu kommer dom fram som en sur uppstötning och ut kommer dofter av gammal surmosse, kompassprit och en hel del slaggprodukter från gamla sendrag. Fan! Jag försöker skaka av mig allt ont men det pockar på och letar sig ut. Ut till allmänhetens beskådande och jag kryper ihop. Tröstlös som en 5-åring som nekats den där jävla glassen på Hemköp.

Titta ni bara.

Storvik 1989. Världens bästa orienterare verkar inte ha haft mer kraft i kroppen än vad Stephen Hawking orkar skaka fram en vanlig jävla måndagsmorgon. Detta blir väldigt uppenbart när man ser vad AspLövet har skrivit på kartan i övre vänstra hörnet.

"Bröt. Ont i knän + vaden (Gick hem. Spöregn)"

Nu pekar vi med hela handen mot AspLövet och skrattar högt och rått.

Glöm inte bort rått för det är den viktigaste nyanseringen i skrattet.

Torktumla?

Näeee fan heller! Det verkar vara någon sorts kvällssjuka jag råkat ut för. Har mått skapligt hela dagen men så fort jag låste upp dörren hemma drabbades jag av någon sorts helvetisk sjukdomspsykos. Precis som igår. Det bubblar och fräser under skinnet och jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Jag gick ut på terassen för att få friskluft men det hjälpte föga. Desperat funderade jag på sätt att få ett slut på eländet. Gick in och öppnade ungnen men när jag tände tändstickan, som jag hade med mig in i ugnen som jag krupit in i, insåg jag att vi inte har gasugn. Det ska inte ens vara lätt att ta livet av sig tydligen. Skit och klapperstensfält också! Sen kom jag på att jag aldrig provat att torktumla mig själv. Det finns ett torktumlingsprogram som heter "Sport". Det kan ju vara värt att prova tänkte jag. Vem vet, kanske tumlar jag inte bara bort sjukdomen inne i min kropp utan gubbvaderna och gubbknäna slungas friska på samma gång.

Så nu sitter jag här i torktumlaren med luckan igendragen.

Men vem fan ska starta maskinen?

Om Om inte fanns

Fast OM jag fortfarande hade hållit på med orientering.

Och OM jag mot min vilja hade behövt skaffa en tatuering.

Då hade loggan från O-Sport i Ryssland inte gjort bort sig. Jag måste erkänna att den är stilren som få saker jag sett.


Fast det där med Om har man ju hört till förbannelse.

En skärm i bilen

Idag när jag satte mig i bilen råkade min blick fastna på en lite tygskärm som hängde och dinglade i backspegelen. Jag har inget minne av att ha hängt upp den. Fast den stora frågan numera är vad den gör där. Jag har ju lagt av och vill inte på något sätt förknippas med orientering längre. Den ska bort. Frågan är vad som bör hänga där istället?

En karta Ipren-tabletter kanske.

Eller en påse bittermandlar.

Jag ger upp

Men vad fan hände här då? Jag trodde att jag lämnat krankheten bakom mig och att jag äntligen kunde börja trampa fram lite lårmuskler på mina ynkliga ben. Istället backar jag ett par steg och får trösta mig med Ipren och längtan efter whiskey som lyser med sin tomma frånvaro. Jag är svag som en sönderruttnad gammeltall mitt på ett Stora Enso hygge och det behövs bara en lättare vindpust för att få mig på fall verkar det som.

Imorgon ska jag köpa mig ett exemplar av Fass.

Och en kartong fulwhiskey.

Så här kul var det

På årsmötet sa dom...

Nu är ni säkert jävligt nyfikna på vad som ältades på åsmötet va?

Jaså inte, har ni egna problem?
Det var fan vad ni ska vara viktiga då!

SKIT I MIG DÅ!!

Årsmöte

Ikväll har föreningen Årsmöte. Det blir väl samma procedur som alla andra år. Någon har kopierat förra årets handlingar och sen sitter vi gemensamt och redigerar om årtalet till det mer pasasande 2008. Sen klappar vi varandra på ryggen och lovar bot och bättring. Framförallt lovar en massa periferimedlemmar en massa saker och sen ser man dom möjligtvis på O-ringen eller årsfesten men annars är det bara årsmötet man har chans att se dom här tyckarna. Det är jävligt lätt att tycka då.

Fast i år finns det en liten chans att det här med Attunda OK kommer dyka upp på agendan. Det kommer nog vara 2 falanger i lokalen. Den grupp som tveklöst hävdar att vi måste gå med nu för att klubbens fortlevnad ska garanteras och sen dom andra som hellre börjar knyppla än viker ner moderföreningen.

Själv kommer jag sitta i ena hörnet och rita kurvbild på ett papper. Det blir nog ett enormt stort berg med svepande sluttningar som man inte ens kan hitta i Dalarna. Längs med berget ritar jag ett brett dike där det simmar krokodiler.

Nu lägger vi det här bakom oss

Ja fy fan! Efter 8 dagar helt under isen är man åter på banan. Nu ska jag köra i 180 rakt in i väggen. Är less på att vara sjuk. Är less på att inte träna. Är less på att inte kunna träna. Är less på att vara less på att inte kunna göra någonting. Är less på att behöva skriva dag ut och dag in att jag är less. Är less på ordet less. Nu jävlar ska jag ta tag i saker och ting häromkring. Det blåser vårvindar hemma hos AspLövet.

Mitt liv ska vara som en sjuhelvetes tallhedskörning!!

Som 1986 på Rehns tävling.


Så jävla hårt ska det gå....

..om inte på annat sätt, så i tanken.

Handkompass

Satan i gatan vad träligt att ligga sjuk en hel vecka. Jag kan inte ens gråta över missade träningspass. Jag kan inte gråta över någonting utan bara tyst lida mig genom eländet. Vad jag funderat mycket på är år 2025. Även om det nu blir så illa som jag siat om på Skogssportsomslaget kommer det ju direkt en massa följdfrågor.

Behöver man kompass 2025?

Om Ja, hur kommer den utvecklingen se ut?



[bör nog klickas på för att ses lite större]

Skogssport 2025

AspLövet avslöjar en till mörk hemliget

En gång för jävligt länge sen på 5-dagars hände något märkligt. Om jag inte minns fel var jag inte ens där och sprang utan hade en semestervecka. Jag var skadad som vanligt med andra ord. Klubbkompisarna sprang och jag levde i sus och dus. Hur mycket jävla sus och dus det nu blir på en 5-dagarscamping.

Skit i det nu. En dag kom jag och ett par kompisar farande på våra mountainbikes i en tältgata på väg hem till vår tältplats. Plötsligt kom vi ut på en "fordonsgata" mitt i tältstaden och då uppenbarade sig en bil från höger. Jag som låg längst fram bromsade allt var däcken tålde men eftersom underlaget var gräs så gled jag effektfullt rätt in i framkanten på bilen som höll lite lagom långsam fart. Jag flög således över motorhuven och voltade mig över på andra sidan bilen.

Mjuk i kroppen som jag var, av många viloveckor och möjligen någon öl kvällen innan, klarade jag mig helt oskadd och klev upp med ett leende. Jag hann inte ens påtala för personerna i bilen att jag var oskadd innan jag fick tidernas värsta utskällning. Föraren satt snällt kvar i bilen, för det visade sig vara en ung kille, men hans far störtade ut och satte igång den värsta inkvisation man kan tänka sig. Han skällde ut mig jämns med fotknölarna allt medans han sprang runt bland dom närliggande husvagnarna för att hitta något vittne till händelsen. Jag försökte påtala lite försynt att jag tog på mig hela skulden och att eftersom inga skador kunde ses på bilen så var väl ingen större skada skedd, men han ville annat. Efter säkert 5-10 minuters skrikande från hans sida lyckades vi lugna ner honom så pass att vi fick lämna platsen.

Så kan det gå till inom den så mysiga orienteringsfamiljen.

AspLövet avslöjar mörka hemligeter

En gång under 80-talet, på båtresan hem från Jukola, lurade jag några godtrogna svenskar att jag var från Norge. Jag vet fan inte om dom gick på det hela men lusekofta hit och svorska dit medans ölen rann ner i min strupe. Deras ansikten såg ut som fågelholkar för Norska ripor allt medans jag tog ner deras svenssonliv på marknivå. Vilket jävla absurdt liv man har levt jämfört med er andra.

Spännande som fan.

Gästrikland

Jag har inte sovit så mycket i natt utan hostat slemmiga småstenar mest hela tiden. Det rullar ett klapperstensfält i bröstet och jag förbannar mig själv och min veka kropp ända bort till Gästrikland.

Inte blir det bättre när jag masar mig upp och placerar mina bara fötter på hallgolvet heller. Miniknatarna verkar ha dragit in halva sandlådan från gården och knastret under mina fötter får mig att längta bort.

Vi säger väl till Gästrikland då.

Dom har ju i alla fall sten där.

Frisk av rädsla

Så var man sjuk igen då. För vilken gång i ordningen tro. Fast det spelar inte någon större roll eftersom det känns som ett beständigt läge numera. Hursomhelst har jag kommit på ett fantastiskt sätt att få bort sjukdomskänslan. Jag har plockat fram ett kort på mig själv, där jag stuckit ut ögonen och med tjock röd tuschpenna skrivit,

"DU SKA DÖ IMORGON!"

Kortet har jag sen satt upp på ytterdörren vilket innebär att när jag går ut med Birro ikväll kommer jag se kortet och förmodligen bli jävligt skärrad. Jag gissar att alla sjuksymptomer kommer vara som bortblåsta.

Sen gäller det bara att överleva morgondagen

AspLövet intervjuar en Hängpung

AspLövet tog tag i en Hängpung och frågade rakt på sak om smuts och mygel.


Tjena Hängpungen!
- Hej

Hur känns det att ha fått ett sånt ofördelaktigt rykte?
- Vadå ofördelaktigt, nu förstår jag inte vad du menar?

Jag menar, ingen gillar ju en hängpung.
- Inte? Men jag har ju inte gjort något fel. Jag hänger ju bara.

Precis! Är inte det litegrann mot reglerna att hänga?
- Det visste inte jag. Det är ju inte så att jag bett om att bli en hängpung.

Inte bett om! Vad Fan! Kom inte och skyll på den gamla arv och miljöklyschan nu va?
- Men min pappa var också en hängpung. Mycket större än jag faktist.

Vad fan snackar du om din jävla fuskare! Du borde fan få en spark på pungen.
- Va?

Nu lägger du av att åka på en räkmacka bakom bättre orienterare. Spela inte oskyldig nu.
- Orientering? Jag har aldrig orienterat. Jag är ju bara en hängpung. Vad pratar du om?

KÄFTEN!
- Men....

Nu skiter vi i det här. Hängpungar förtjänar inte någons respekt.


Jag gick hem och kände mig som en överfull Baja-Maja. Det finns bara två saker som får mig att känna så. Hängpungar och Tequila/Tabasco-fylla

Ett djävulskt vad

Fru AspLövet är djävulsk. Om man med djävulsk menar djävulskt fantastisk. Men ändå djävulsk. Ordet djävulsk dök nämligen upp bland hennes attribut igår. Bakgrunden är att nu när jag inte tränar längre så har tendenser till gubbmage börjat sätta sig. Det var mycket därför jag drog igång min fettjakt som håller på till 1 juni i år. Jag behöver ta bort 7 kilo för att komma ner i gammal god slimmad form och det är inte det lättaste när man lagt av med idrott för då har man bara kosten att rikta in sig på. Skittråkigt! Jag har allt sedan 1 december lagt av med Coca-Cola, som jag missbrukar rätt grovt, men det har skitit sig gång på gång. Varje måndag är det nystart och ibland skiter det sig redan på tisdagen och vid något udda tillfälle har jag hållit ut ända till onsdag innan jag ger upp. Det blir rätt lätt så när man inte har någon motivation överhuvudtaget.

Det var då jag tog hjälp av fru AspLövet. Hon den där djävulska. Jag sa att bittra tider kräfva hårda tag och nu var det dags att dra ner byxorna och ta emot allt vad skinnet håller. Jag lade upp förutsättningarna för henne som löd, ingen Coca-Cola (läsk) förren 1 juni. Dessutom sa jag att någon belöning vill jag inte ha för det är alldeles för lätt att skita i sånt utan om jag misslyckades skulle jag bestraffas. Hårt. Hon funderade länge och väl och kom sen med dräparen.

Om du misslyckas ska du få.... "en lista med 50 bekanta som du då måste ringa runt till och önska en trevlig sommar samt kallprata med minst 5 minuter/person"

Jag trodde hjärtat skulle stanna upp och skrumpna ihop som ett russin. Hon slog an på AspLövets allra tunnaste sträng med den bestraffningen. Att som introvert, asocial och svårt telefobisk behöva ringa runt till 50 nära och kära var som att få en spade hårt slagen i bakhuvudet.

Taget! sa jag innan jag hann tänka efter.

Finns inte en chans att jag misslyckas med detta vad. Jag går hellre i landsflykt till Mongolitet än viker ner mig. Vadet börjar på måndag. Just nu väntar jag på en pall med Coca-Cola som jag beställt hem. Här ska firas i dagarna två.

Management by Perkele

Idag fick jag ett tjockt kuvert på posten. I kuvertet fanns det inget meddelande utan bara en t-shirt. En högkvalitativ sak med ett klassiskt tryck.

MANAGEMENT BY PERKELE / M-A Numminen

Jag förstod direkt vem den var ifrån och att det inte på långa vägar var en tillfällighet att jag fick just den t-shirten. Det hela hör nämligen ihop med mina coachförberedelser till JUK08LA.

MANAGEMENT BY PERKELE

En fantastisk slogan som jag här och nu snor och utnämner som min egen. På Juk08la kommer det bli Perkele! Från att mina löpare sätter foten på båten tills att dom åter står på Svensk mark. Däremellan är det bäst att dom håller sig i skinnet annars...

PERKELE!!

Ett skott i foten

När jag håglöst hängde på flygplatsen igår, i väntan på ett plan hem till ingenting, funderade jag på mina tidigare Norgebesök. Jag mindes fragmentalt en gång 1990 när jag åkte med klubbens entusiaster i orienteringsskytte. Minns inte riktigt varför jag följde med men gissningsvis var äventyret morot nog. Jag hade inte alls fuskat i denna sport så att kombinera orientering med skytte och dessutom punktorientering var nästan som en främmande sport för mig. Jag hittade bara 2 kartor i kartpärmen där vanliga banan verkar vara från budkavlen och punktorienteringen från en individuell tävling. Märkligt. Jag minns faktist inte hur jag sprang det hela. Vad jag däremot minns är att jag sprang som en gud men sköt som en halvblind Parkinson-patient. När jag kom in till skyttet, efter den fria orienteringen på budkavlen, var AspLövet lite trött och när bössan skulle lyftas upp råkade ena fingret komma åt avtryckaren och ett skott smällde i marken bara centimeter från AspLövets egen fot. Militärkillen som stod och bevakade det hela vid sidan om såg chockad ut men jag tog det hela med ro och insåg att jag ändå skulle missa 5 skott så ju fortare dom brändes av desto fortare kunde jag ta mig an straffrundorna.

Här ser ni "vanliga" orienteringsslingan på budkavlen.



Här är punktorienteringen. Man kunde snabbt konstatera att "syftningkontrollerna" inte var min grej. Vid 2:an syftade jag in fel sänka och fick 1 mm fel. Kontroll 6 bommade jag 5 mm på. Hur kul är det att titta längs med en lite träpinne, 1 km bort mot ett gyttrigt bostadsområde, för att pricka in rätt hus? Inte alls kul. På kontroll 8 blev ännu 1 mm syftningfel och på 9 prickade jag slarvigt ytterligare 1 mm fel trots att jag stod på kontrollen.

8 straffminuter.

Bra jobbat AspLövet!

Ølen ær dyrt jævla billig på ICA

Det sket sig med søkandet efter Øyvin Thon. Jag fastnade på firmans kontor dær jag var tvungen att hålla kurs før en jævla massa mænniskor hela dagen. Efter att ha smitit dærifrån utan att bli lynchad så var klockan før mycket før att gøra ett effektivt eftersøk av Øyvin på egen hand. Jag hittade en ny pizzeria istællet (dom ælskar sina pizzerior i det hær landet) dær hambugertallriken var 60 spænn billigare æn pizzan trots att den kostade 150 kr. Till det drack jag 2 STØL før 90 kronor styck. Det kostade mer æn det smakade trots att det var gudomligt gott. På vægen hem var jag smart som fan och gick in på ICA før att køpa øl till hotellrummet. Hittade 4,5% Ringnes før bara 30 kronor styck. Jag gissar att det inte blir billigare æn så i det hær landet. Jag børjar førstå varfør dom ær så jævla bra på idrott i Norge. Det finns inte en jævel som har råd med andra fritidssysselsættningar æn dom som ær gratis.



*AspLøvet somnar in med en avslagen Ringnes i ena handen och NRK 1 rullandes på tv`n"

Till tops bestefar

Trött på livet så tog jag flyget till Norge. Landet med dom långa långsträckorna och dom breda vidderna. Om inte där så var kan man finna orörd vildmark tänkte jag och landade i ett vintrigt Oslo. Osmart som jag är hade jag bara sommarjackan på mig så det blev till att hitta ett hotell fortare än kvickt för att inte frysa ihjäl. Väl nedkrypen i sängen, med vuxenfilm på tv`n, insåg jag att det nog var läge att vänta på vidare rekognocering. "Till topps bestefar" fick helt enkelt vänta. Innan jag knöt mig för kvällen hann jag dock snabbt som en iller slinka in på en pizzeria runt hörnet. 230 kr för en vanlig pizza och 90 kr för en stor starköl bet hårt i budgeten så jag beställde en extra öl bara för att. Nu är resans budget spenderad och flyget hem till verkligheten går inte förren på onsdag så det blir till att svälta sig hela vägen hem. Vilket är bra med tanke på att jag ska gå ner i vikt.

Imorgon ska jag försöka hitta Øyvin Thon. (wow! såg ni att det blev ett Norskt ø där, eller ö som vi säger i Sverige) Han borde ju gå omkring här någonstans. Om inte annat så borde ju Norges huvudstad åtminstone ha en staty rest över honom. Jag menar herregud! Mannen tog ju 5 raka stafettguld på VM (1979-1989) och som bonus två individuella guld på den så klassiska, klassiska distansen (1979 och 1981)

Nu ska jag ta en øl i hotellrummets minibar. Kostar nästan gratis. Bara 75 spänn för en 33cl Heineken.

Prisvärt!!!

72 jävligt förbannade oskulder

Idag attackpromenerade jag 60 minuter, med korta inslag av springsteg ska erkännas, på skogsstigar. Medans snöstormen yrde i mitt ansikte funderade jag på en sak jag läste häromdagen. Det var den där gamla klyschan om att vi alla lämnar ett avtryck efter oss här i livet på ett eller annat sätt och det avtrycket kommer finnas kvar långt efter att vi dött. Jag hoppas verkligen inte att jag lämnar något avtryck efter mig. Vad skulle det kunna vara för något undrar jag. Jag har väl inte bidragit med något annat än bitterhet och självömkan och att det skulle bevaras för eftervärlden är väl lika troligt som att jag skulle bli ambassadör för Skogsäventyret och orienteringssporten någon gång i framtiden. Men tänk om? Vad som skrämmer mig med det här avtrycket är att någon kanske tar del av det när jag dött. Hur illa skulle inte det vara. Fan! Jag kommer förmodligen ha ångest i eftervärlden över att någon mår dåligt på grund av mig. Tänk när jag ligger där med mina 72 oskulder och det enda jag tänker på är vad jag lämnat efter mig.

Det kommer inte bli mycket presterat från min sida är jag rädd.

Det kommer vara en ångestfylld och handlingsförlamad AspLövet som umgås i all evighet med 72 jävligt förbannade och frustrerade oskulder.

2 älgar var ute och sprang

Idag var jag ute och gick i skogen 98 minuter och det tog faktist nästan en timme innan jag började bli uttråkad. Tur då att ett par älgar livade upp dagen. Dom dök upp ur ingenstans och forsade förbi mig på bara 30 meters håll. Jag tog upp en pinne och siktade på dom och sa sen med hög röst. PANG!! Älgarna stannade upp och tittade förvånat på mig. "Du missade" sa dom till mig. Näee... Nu ljög jag. Dom varken stannade upp eller pratade med mig. Fast sant är att jag mötte dom två älgarna. Dom sprang hårt medans jag gick sakta åt andra hållet.

Jag älskar att promenera i skogen och titta på älgar medans klubbkamrater springer förbi mig i en allt mer sinande ström och sedan ta ett djupt andetag och inse hur bra livet egentligen är...

Nej, vänta nu!

Det gör jag inte alls.

2005 goes 2025

Reykard skrev en fråga, i kommentarerna till mina "nya bilder goes retro", hur min vision av "2005 goes 2025" skulle se ut. Hmm... svår fråga. Men jag kastade mig in i uppgiften med liv och lust, det lilla jag har av den varan, och tog i från tårna.

Tänk om..

Tänk om det är så otroligt att vi flyttar in orienteringen i städerna. Vi plockar den helt enkelt ur skogen och rör oss på gator, torg, gräsmattor och områden som man normalt inte förknippar med orientering. Crazy tanke, jag vet, men låt oss bolla idén litegrann. Hur hade det sett ut om vi plötsligt sprang på gatan där du normalt kämpar för att hitta en parkeringplats på? Gömde kontroller bakom parkbänkar, rödljus och kanske i en fontän? Jag förstår att tanken känns svindlande men det finns säkert krafter där ute som inte skulle banga den här idén. Det är därför vi måste hålla jävligt tyst om min pessimistiska framtidsvision. Man vet aldrig vilka idioter som smyger omkring och får för sig saker.

Jag kan förstå om dom flesta av er har svårt att visualisera detta skräckscenario. Därför har jag gjort ett bildmontage (se bild nedanför) så att ni kan förstå den här overkligheten



Vad säger ni! Har vi redan börjat springa omkring i stadsmiljö!!

När fan hände det?

Se på fan vad fort det går. Jag som bara var ute med soporna.

Töntar är vi allihopa, allihopa

Jag har funderat lite på den här tönt-stämpeln som från allmänheten alltid legat och lurat undet ytan. Är vi töntiga? Jo, vi är nog det. Därför kan jag tycka att det var bättre när vi höll oss ute i skogen. Lite sektlikt sådär och allmänheten istället fick fundera på vad vi gjorde där ute. Nu när vi flyttar in sporten i städerna, parkerna, grönområden i din egen kommun och till och med in i idrottshallarna är det nästan som att ställa sig naken på stadstorget med ett plakat hängande runt halsen där det står, JA! Vi orienterare är töntar men titta så duktiga töntar vi är. Nu ska vi ekipera oss i linne och löparskor. Vad blir det härnäst tro. Såna där små tajts där man ser hela paketet röra på sig när man springer? Eller hela kroppskondomer kanske. Fast nu låter jag mina tankar vandra från stigen.

Det jag egentligen funderade på, och blev förbannad över, är alla dessa torftiga inbjudningar i 70-talsstil klubbarna slänger ur sig. Jag har orerat om det här förr, till förbannelse, men det sticker mig fortfarande i ögonen. Jag satt på förmiddagen och sammanställde vårens tävlingsprogram till klubbens hemsida och för varje länk jag klickade på desto längre ner i stolen sjönk jag. Till slut var det bara mina händer som stack upp över bordskanten så det blev näst intill omöjligt att se vad jag klickade på. Kanske lika bäst så. Hade jag hållit på längre med skiten hade jag lika gärna kunnat lägga av med orientering. Vänta nu! Det har jag ju gjort redan! Nåja, tur är väl det isåfall. Någon gång på 70-talet, eller kanske tidigare än så, var det någon osnuten parvel som gjorde en mall för hur en inbjudan borde se ut på sin skrivmaskin. Bra så. Det var perfekt för sin tid men man kan tycka att vi nu 30-40 år senare hade lyft upp det hela ett snäpp. Jag skojar inte när jag säger att 80% av alla inbjudningar ser exakt likadana ut.



Vad fan ska man säga? Man tvingas traggla sig igenom ett jävla PM med värdelöst vetande innan man inser att det inte finns en enda sak som skriker ut, HÄR!! Kom till vår tävling för vi bjuder på dom här fantastiska sakerna! Jag skiter väl i teknikaliteter om tävlingen. Det kan ni ta med i PM sista veckan. Skrik istället ut allt ni bara kan om karta, terräng, banläggning, extraordinära insatser eller vad fan som helst, men ge mig för fan inte ett blad med text där det mest intressanta är hur långt det är till start. Jag skiter fullständigt i hur långt det är till start. Jag sprang O-ringen på 80-talet och då hade man längre till start än vad banlängden var så den lilla ekvationen är inte rolig längre. Jag blir så trött. Och märk väl att detta kommer från en trött gubbe som lagt av. Inte konstigt att vi har töntstämpeln på oss. Vi har tagit bort dom viktigaste bitarna i sporten men behållit en jävla massa gammalt skit som bara tynger ner oss. Jag blev allvarligt talat inte sugen att springa en enda av tävlingarna jag klickade mig förbi.

Någonstans långt inne i min kropp borde detta oroa mig.