Världen är liten, eller?

Jag hörde just några kollegor som diskuterade något totalt trivialt. En av dom sa. "Visst är världen liten" Detta fick mig att tänka efter litegrann. Jag har själv använt det uttrycket ibland, men nu inser jag hur jävla fel man kan ha. Världen är inte alls liten. Världen är sjujävla stor skall ni ha klart för er. Ta bara som exempel ett långpass i skogen på 20 km. Är det ett litet pass? Skulle inte tro det. Då kan ni ju bara tänka er hur många såna långpass du behöver innan du har sprungt ett varv runt jorden. För att vara exakt skulle du behöva köra nästan 2004 såna pass för att komma tillbaka där du började. Läge att bli trött. Skulle du vilja springa en rad räcka av sköna H21AL-banor istället, ungefär som den på Skogsmårdarnas tävling som gick vid Malung 1989. 12,1 km i störtskön skog. Då måste du beta av 3312 st banor. Det är ingen liten utmaning det. Dessutom skulle du behöva stämpla vid 56304 kontroller om den nämnda banan fick vara mall. Har dom SI-Pinnar med såna minnesbrickor i ännu?

Så om du hör någon som säger, "Visst är världen liten", kan du informera dom om sanningen. Det är inte världen som är liten. Det är deras inskränkta hjärnor som inte har förmågan att greppa världens storhet.

Världen är stor. Precis som AspLövet!

Försäsongsskägg

Det brukar vara ett jävla tjat om slutspelsskägg inom hockeyn. Jag går mot strömmen och håller på att anlägga ett försäsongsskägg. Jag har ännu inte beslutat mig för om det ryker imorgon när jag drar igång ännu en omöjlig satsning eller om jag skall ha det kvar tills att jag uppnått mitt mål för säsongen. Målet att fullfölja en tävling utan farthämmande krämpor. Det kan bli långt skägg innan det ryker i så fall. Vem vet, Jag kanske anlägger ett permanent sluskskägg alá Foppa istället.

Annars har dom sista dagarna varit intressanta. Om man med intressanta menar fruktansvärt tråkiga. Jag går bara och väntar på att någonting skall hända. Vad vet jag inte. Oftast brukar jag inte bry mig om det är dåliga eller bra saker som händer. Bara det händer någonting. Nu känns det dock som att något bra skulle sitta fint. Det som har varit positivt är att jag idag är inne på dag tre i min avhållsamhet från Coca-Cola. Dom första två dagarna så stod jag och slickade på cola-automaterna här på jobbet för att kanske få i mig lite kladdiga spillrester. Idag känner jag inget sånt sug. Kanske för att jag drack två öl igår. Det borde jag inte ha gjort. Jag är ju svensk ju. Inte fan dricker vi alkohol på tisdagar. Jävla Danskjävlar som bjuder på middag och öl säger jag bara.

I nylöpta stråk från förr

För 19 år sen.
För 18 år sen.
En lång bana i kamp mot andra seniorer.
En lång bana i kamp mot andra seniorer.
Jag springer och njuter i det underbara Bogesundslandet.
Jag springer och njuter i de underbara Bogesundslandet.
Se där, min kontroll.
Se där, min kontroll.
Här har jag inte varit förut.
Här har jag varit förut.

Lökiga tårar

Just nu spelar dom "You're Beautiful" med James Blunt på radion. Jag gråter litegrann. Varför vet jag inte riktigt. Jag gillar ju inte ens låten. Förmodligen är det något helt annat som framkallar tårarna. I och för sig gillar jag att gråta. Fast det är inte ofta jag roar mig med det. När jag tänker efter så gör jag aldrig det utan påverkan från lök. Hacka lök är synonymt med gråtande lycka för mig. Nu måste jag undersöka om det ligger nyhackad lök någonstans i min närhet.

Första måndagen i mars (nästan)

Måndag igen och ännu en chans att starta ett nytt liv. Fast den här måndagen ligger det lite mer tyngd bakom nystarten. Inspirerad av min RK2-träning i går så tänkte jag så smått dra igång vårsäsongen denna vecka. På torsdag är det 2 veckor sen jag tog min andra omgång sprutor i knäna. Det får bli ett bra startskott för mig. Dessutom är det den 1 mars på torsdag så det blir på alla sätt och vis en nystart. Man kan tycka att jag borde börja på torsdag. Jag har dock svårt med nystarter som inte infaller på måndagar så smygstarten får ske idag. Således är det i dag den minustredje mars. Jag har satt upp följande mål för mars.

- Träna minst 3 dagar i veckan
- Sluta dricka Cola [notering till mig själv: svårt mål]
- Gå ner 3,5 kg i vikt
- Spela klart Zelda [ca 20-30 timmar kvar]
- Ignorera snön
- Vara positiv

RK2

Jag läste någonstans om förändringar inom Pre-O. Det kan ha varit i Skogssport eller om det var på nätet. Möjligen är det så illa att jag drömde ihop det hela. Jag brukar kunna få ihop drömmar till verklighet titt som tätt. Hursomhelst så handlade den här artikeln, eller fantasin, om att Pre-O skulle bli en mer fysisk sport. Detta tände en skogsbrand i mitt ynkliga bröst. Jag började direkt spåna på vilka olika "klasser" som kan komma att finnas. För min egen del så hoppas jag på en rullatorklass. R2K skulle jag få tävla i. Rullator Klass 2 - För personer med 2 löphämmande åkommor. Jag skulle då kunna åberopa gubbvader och inflammerade knän för att passa in.

För att inte ligga efter redan i sportens begynnelse så tog jag tag i min framtid direkt. AspLövet går i bräschen för en gångs skull. Jag klädde på mig mina allra finaste träningskläder och snodde en rullator som stod och skräpade i vår port. Om nu någon saknar den får dom väl ringa färdtjänst om dom vill ut och röra på sig. Jag tog mig i alla fall en tur i skogen för att acklimatisera mig med fordonet. Det gick bra. Jag behövde bara använda bromsen vid ett fåtal tillfällen. Oftast var det full fart framåt som gällde. Framåt - Forward - Ahead, skulle man kunna säga. Vem hade trott att dom gamla visdomsorden skulle kunna nyttjas igen.

Sömnbrist

Alla som var uppe 05.59 i morse för att se ett Svenskt skidfiasko räcker upp en hand.


Ojdå! Bara jag alltså....

På Anonyms begäran

Någon som heter Anonymous tycker i en kommentar till föregående inlägg att jag skall dra igång årets "antisnökampanj". Det är nog lite tidigt för det. Förra året satte jag igång på allvar den 28:e februari. Idag är det bara den 24:e. Men vad fan. Antisnökampanjer kan egentligen aldrig starta för tidigt. Fram för växthuseffekten säger jag bara. Anonymous är ju dessutom ett riktigt skönt namn. Jag önskar att mina föräldrar hade haft så bra fantasi när dom namngav mig. Med ett sånt namn måste det var lätt att flyta fram genom vardagen utan att behöva känna efter. Så enbart för Anonymous skull så mjukstartar vi med förra årets demonstrationsbild repriserad. Hur misslyckad den än nu blev. Vem vet, det kanske kommer en färskare och mer aggresiv demonstration i år.

VÅGA VÄGRA SNÖ!

Fredagsterror

Jag möter rätt mycket folk utifrån i mitt jobb. Folk kommer och går men jag står kvar kan man säga. Fredagarna är och har kommit att bli en riktig psykisk plåga. Det slår aldrig fel att när dom går härifrån så säger dom.

Hej då! Ha en trevlig helg.

Jag får sammandragningar i hela kroppen. Ungefär som att sätta tänderna i en översur citron. Trevlig helg. Det var många år sen man kunde hoppas på något sånt. Mest har jag lust att säga.

"Hörrudu! Jag hoppas att du får samma jävla skithelg som jag kommer ha"

Men jag är ju svensk så jag säger med klämkäck röst.

Hej då! Tack det samma!

Bort med Tiomila! Långt bort!

Jag brukar fundera lite ibland hur det skulle bli om vi verkligen på allvar lyssnade på dom värsta Tiomila-hatarna. Ni vet dom där belackarna som skriker om att Tiomila måste bort från Stockholm. Ju längre bort desto bättre. Varför går vi dom inte till mötes ett år på prov?

Karesuando

Jag vet att Treriksröset ligger så långt bort man kan komma från Stockholm, men några krav måste man nog ändå ha. Som till exempel att det skall gå en väg ända fram. Jag tror att det är det enda kravet vi behöver. Ingen vill väl bära den där jävla storbildskärmen genom 50 mil myrmark. Då hamnar man i alla fall i Karesuando. Längre bort kan man inte komma från alla dryga Stckholmare med bil och ändå vara kvar i Sverige. Där borde vi ha Tiomila.



Tyvärr lär det vara snö kvar där uppe i slutet av april, så vi får nog köra tävlingen i Juni. Vårt eget lilla Jukola skulle det kunna bli. Fast med 10 sträckor och utan makkara. Tänk er vad fint det skulle vara där uppe i norr. Dom kortare banorna skulle kanske nosa på Auskari, ta en sväng runt Kaarevuopio, kryssa mellan sjöarna bort mot Outavaara. Långa natten, som nog inte blir natt men ändå, skulle givetvis ta sig via Pikkuvaara runt Kaarevaaraberget och sen komma hem via Iso Hämheenvaara. Mycket Finskt skulle det bli. Inte bara i täten på tävlingen. Allt gnäll på utsprungna närområden och trötta ålderstigna Stockholmsarrangörer skulle vi slippa. Man kan hyra in in ett par tusen Samer som funktionärer. Dom gör väl ändå inget annat än sitter i kåtorna och räknar sina feta EU-bidrag.

Det är ju det där med myggen förstås....

Torsdagskartan

Jag minns ingenting men ändå minns jag allt. En Kopparkavle som kunde ha varit både här och då men framförallt ett minne av igenkännande. Det var väl oftast så här det var. En massa tunga uppförsbackar. Några skråsträckor. Ett antal grisiga hyggen. En kontroll i ett grönområde. Beståndsgränskörningar. Kort sträcka till sista för att avsluta med en spurt på ett litet gärde inringat av hus i falurött. Det var alldeles underbart. Jag har av någon anledning inte några resultat från tävlingen noterat. jag sprang i alla fall 5:e sträckan som var 10,5 km. Vi vann inte den här gången heller. Det gjorde vi aldrig. Men jag vill minnas att vi hade rätt kul ändå.

[Långt ord på ingång] Koncentrationsvårigheter

Jag är nog rätt duktig på mitt jobb. Kanske inte världens bästa arbetare, som jag är som orienterare, men tillräckligt för att inte ha blivit permitterad. Ännu. Mitt problem är dock koncentrationsvårigheter. Allt som oftast så vandrar mina tankar iväg till roligare saker. Mest orientering faktist. Men ibland gör jag mer fysiska saker när otåligheten att sitta still blir för svår. I dag slog jag till exempel in en kollegas arbetsplats i någon sorts "reklamdukar". Dom har legat och brännt under mitt skrivbord ett tag. Egentligen skulle dom slängas men jag kände på mig att dom kunde komma till bättre nytta. Det gjorde dom. Vi får väl se i morgon hur kollegan tacklar sin nyinpackade arbetsplats.

M?cr-O

Samma grej fast ändå inte. 2 vokaler avklarade. 7 kvar att beta av.

Micr-O
Falska kontroller i närheten av den korrekta för att lura löparna.

Macr-O
Falska kontroller i närheten av den korrekta för att lura löparna.
Påminner starkt om Micr-O


[Inom kort]


Mecr-O
Falska kontroller i närheten av den korrekta för att lura löparna.
Påminner starkt om Macr-O

Mocr-O
Falska kontroller i närheten av den korrekta för att lura löparna.
Påminner starkt om Mecr-O

Mucr-O
Falska kontroller i närheten av den korrekta för att lura löparna.
Påminner starkt om Mocr-O

Mycr-O
Falska kontroller i närheten av den korrekta för att lura löparna.
Påminner starkt om Mucr-O

Måcr-O
Falska kontroller i närheten av den korrekta för att lura löparna.
Påminner starkt om Mycr-O

Mäcr-O
Falska kontroller i närheten av den korrekta för att lura löparna.
Påminner starkt om Måcr-O

Möcr-O
Falska kontroller i närheten av den korrekta för att lura löparna.
Exakt samma upplägg som Micr-O

UK

Det var många år sen jag var UK. Av någon oförklarlig anledning så tackade jag dock ja till UK-jobbet 2007 när valberedningen i klubben ringde mig för ett tag sen. Att det skall vara så jävla svårt att säga nej. Hursomhelst så satt jag och tittade lite på vårens budkavlar och försökte få in vårt något åldersstigna löparmaterial på alla roliga sträckor. Det gick väl sisådär men det kändes ändå väldigt bra. Fan! Nu har jag ju äntligen lite makt igen. Extrem toppstyrning skall bli min melodi. Är man inte med mig kan man packa väskan och hålla till på Luffarliga. Det skall bli ett sant nöja att leva ut min misslyckade H40-satsning genom andra.

Det kommer krävas en stor man för att kunna tillåta sig gråta när jag petar dom. Men kom ihåg att det krävs en ännnu större man att skratta åt dom som gråter. Den mannen är jag.

Korsbana

Ikväll var det så dags för den andra och sista kursdagen på temat OCAD. StOF bjöd inte helt oväntat även denna gång på en skink och ostmacka samt en lite lätt förvirrad kurs. Jag snappade upp några bra tips men mest satt jag och tittade på snöfallet som pågick utanför. Jag lät mina tankar vandra. Hur många öl kan jag ha fått i mig under mina 20 Jukolaresor? Jag räknade och dividerade men efter ett tag blev sanningen så svindlande, och berusande, att jag var tvungen att ge upp ekvationen. Jag ville inte riskera att åka fast för rattfylla på hemvägen. Istället beslöt jag mig för att lägga en korsbana, med tempoväxling, i ett mycket avgränsat kartutsnitt. Jag sket i att väga sträckorna utan fokuserade på många korssträckor, bra tempoväxling samt inga upprepade löpstråk istället. Den blev bra. Sen blev jag lite ledsen när jag insåg att det var en bana jag nog aldrig kommer kunna springa. Det snöade hela vägen hem. På radion rapporterade dom från elitserien i hockey.

?

När jag kom till jobbet i morse stod det en flaska på mitt skrivbord.

"? Did you know"

Did I know what? Fan vet vad den innehåller eller vad det skall betyda. Känns lite grann som den där skräckfilmen. "I know what you did last summer" Jag har inte vågat öppna flaskan. Tänk om det bara är vatten i den och att det egentligen inte betyder mer än att det är vatten i flaskan. Besvikelse. Jag har alldeles för många besvikelser i mitt liv numera. Jag försöker dra ner på den varan. Då lever jag hellre i tron att något hemskt är på väg att hända. I just don´t know what!

61 till 58

61 till 58. Du är här och skall dit. 61 till 58. Hit till dit. 61 till 58. Jag menar, Jag var där och skulle dit där. 61 till 58. Dit till dit helt enkelt. 61 till 58. Där till dit blir det nog förresten. 61 till 58. Eller där till där. 61 till 58. Då och nu. 61 till 58. Svårt det där. 61 till 58.

Céline som Céline

Varje gång jag är inne på World Of O och ser en uppdatering från Céline Dodin så läser jag det som Céline Dion. Åh Fan! Håller hon på med orientering hinner jag tänka innan jag kommer på mig själv. Varenda gång. Jag är lika trög som Céline Dions musik.

En skitwhiskey

KAASLAMM!!

Ett slag i huvudet för den goda sakens skull.

Men det är oviktigt i sammanhanget i kväll. För sisådär ett tag sen fick jag en whiskey av en vän i present. Ingen vidare god whiskey. Jag har stretat och kämpat för att bli av med den. Men det går inte. Goda sorter har kommit och gott men den här jäveln är av någon anledning alltid halvfull. Inte halvtom. Alltid halvfull hur mycket jag än dricker ur den. Den hänger över mig som minnet av ett misslyckat Tiomilalopp. Hur mycket jag än sväljer så står den kvar där i skåpet halvfull. Den har blivit ett slags monument över min misslyckade H40-karriär. Jag vet inte hur jag skall göra för att bli av med den. Jag har försökt att slänga bort den, men när jag vaknar så står den där i skåpet igen.

Kanske dricker jag min egen bitterhet. Ju mer jag dricker desto mer finns det i flaskan. Den är halvfull. Gott om plats att fylla upp den med andra ord.

Justering

KAASLAMM!!

KAASLAMM!!

Inget att bry sig om. Jag var bara lite löst nerslagen så en smärre justering behövdes. Fortsätt med ert jävla fredagsmys ni bara.

Baksmälla

Jag vaknade med baksmälla i morse. Inte genom frukten av alkohol utan sanningar från gårdagen som gjort att poletten fastnat i inkastet. Ännu en bortkastad säsong. Hur kunde det bli så här jävla illa igen?

KAASLAMM!!

KAASLAMM!!

Just nu känns det som att någon står med en jätteslägga och matar svingar för att slå ner mig i jorden. Ljudet eker i mitt huvud.

KAASLAMM!!

KAASLAMM!!

Sopa på lite till va! Vi kan inte ha mig stående halvvägs uppe i det här torra och hårda livet.

KAASLAMM!!

KAASLAMM!!

Underbart. Ny är jag helt nere på botten. Glöm inte att släcka när du går.

Just one fix

Jag tror att jag har blivit en missbrukare. Inte kanske en alkoholist eller knarkartyp, som har ett skakande sug varje dag, utan mer en person som brinner efter något syntetiskt att stoppa i sin kropp utan att få berusningseffekten på köpet. Ni vet, likt en världsstjärna som pumpar varje kroppsdel full av silikon och sprutar in Botox i rynkor som inte har börjat visa sig ännu. Jag kände så i alla fall när jag satt i bilen på väg till den där läkardjävulen som älskar kortison. Mera kortison i knäna och sen tar vi mina stela vrister för att lagom till sommaren fylla upp mina gubbvader med kortison. Blir dom inte bättre kanske dom i alla fall blir snyggare. Mina knän har ju efter dom första sprutorna visat enormt bra form. Det högra skulle jag nästan kalla perfekt medans det vänstra fortfarande är lite slirigt och svullet, men det beror nog mest på den där operationen för 15+ år sedan. Jag räknade således inte med mer kortison. Med lite tur kunde man kanske få en halv spruta uppkörd i det vänstra om jag betalade lite extra.

Hos doktorn hann jag knappt sätta mig ner förren han hade två sprutor i handen. Vi tar en till i varje knä sa han utan att låta mig hämta andan. Innan jag hunnit säga att jag inte hämtat andan var det sprutat och klart. Tack för idag och betala i kassan på vägen ut sa han. Han petade dock in en lång utläggning om hur mina knän ser ut och beter sig innan jag lämnat rummet. Det handlade om "hullerombullertrådar" (hans egna ord) som skulle lägga sig i räta linjer och "nerv-ändar" som måste dra sig tillbaka. Vad vet jag. Det enda jag hörde var. 3 veckors total vila och efter det 6-8 veckors rehabilitering där ecentrisk träning skulle stå på schemat. Möjligtvis kan jag cykla men inte mer än så om jag inte vill ha tillbaka problemen.

Få se nu. 3 veckors vila följt av 6-8 veckors tråkig rehab är lika med 10 veckor, plus minus några dagar. Slänger man på dom där alla dagarna på dagens datum så hamnar man någonstans vid Tiomila. Då får jag börja springa alltså. Det var den vårsäsongen det. Inte den första som gått till spillo och förmodligen inte den sista.

Vad tror ni om dom där DM-tävlingarna i augusti? Dom ser rätt lockande ut.

Smörgåsar i parti och minut

Jag är inne i ett mackstim. Det började redan i går morse. Då tog jag en banan till frukost. En dålig mackstart kan man tycka men det skulle bli bättre. Gårdagen innebar sen macka (ost och skinka) till lunch och sen ytterligare en fin macka (ost och skinka) till middag (serverad av StOF). I morse unnade jag mig en macka (ost och skinka) till frukost och lite i tidsnöd, innan min resa till knäbödeln inom kort, så sprang jag iväg och köpte en macka (ost och skinka) till lunch. Jag verkar ha snöat in på mackor. Och ost och skinka inte att förglömma. Ikväll borde jag kanske skoja till det hela och göra toast. Med ost och skinka givetvis.

Kvällskurs

I gårkväll var jag på besök i StOF´s lokaler ganska mitt i Solna. Det var en OCAD-kurs på schemat. Jag är ju i grunden självlärd på OCAD, vad gäller banläggning, men jag tänkte att man kanske kunde snappa upp några små tricks. På kursen fanns 20 andra förvirrade föredettingar. Nu blev det fel. Föredettingen var jag. Den förvirrade var han som höll i kursen. Dom andra var nog helt normalbegåvade orienterare. Själv höll jag mig mest på min kant och pulade själv med alla finesser. Vi fick den här första dagen, av två, lära oss lägga ut kontroller, startpunkt, mål, snitslingar, förbjudna områden, kontrollbeskrivningar, klippa ringar, klippa streck, skapa banor, skapa klasser bla, bla, bla, bla, inget jättenytt under solen.

OCAD är ett bra program men det är inte helt användarvänligt. Är det något som går fel så är det svårt att felsöka. Dessutom buggar det en del. Vi kör på OCAD 8 och bara under kvällen så var det flera funktioner som slutade fungera för mig i det pågående projeket. När jag startade upp ett helt nytt banläggningsprojekt så fungerade dom sakerna igen. Nu var jag tack och lov en av dom som hade minst problem av diskussionerna i rummet att dömma. Här kan ni i alla fall se slutet på min medeldistansbana som jag fixade under kvällens övningar. Jag är speciellt nöjd med vätskekontrollen som jag petade in strax före mål. Jag räknar med god gemytlig stämning där bland löparna, när dom samlar ihop sig inför den svåra avslutningen.

Jag minns en gång

Lätt försäsongsträning

Jag trampade 35 minuter på motionscykeln idag. Kände att jag behövde testa knäna lite inför torsdagens besök hos kortisondjävulen. Överlag har knäna känts mycket bra sedan jag fick sprutorna för två veckor sen. Möjligen att det vänstra ömmat lite men det är å andra sidan det knä jag en gång opererade för just denna inflammatoriska åkomma. Det knät är redan i grunden tjockt och ärrigt på insidan så att säga. Nu känns det bra efter lite stretching. Vi får väl se om jag får fantomvärk i dom under natten.

Det är lätt

Det är lätt att bara sitta här, och säga att jag skulle vilja träna som fan. Och det är nog det som jag gillar. Att det är lätt. Det är bara att sitta här, och säga att jag skulle vilja träna som fan. Det är lätt. Att bara sitta här. Att kunna träna som fan vore lätt. Om jag inte satt här hela tiden och sa att det vore lätt att kunna träna som fan. Det vore lätt. Nej vänta nu. Det är ju svårt att träna som fan eftersom jag har det så lätt att sitta här, och säga att jag skulle vilja träna som fan.

Pannlampsstyrkan

SOFT har ju beslutat att dom skiter fullständigt i hur starka pannlampor folk har på nattorienteringarna i framtiden. Detta ämne diskuteras ju rätt mycket bland orienteringsfolk just nu. Framförallt att det borde finnas en maxgräns på lampstyrkan. Jag tycker nog en viktigare fråga är minimigränsen. Hur svag lampa får man ha innan det blir olagligt? 10W borde definitivt förbjudas och 20W får man enbart ha med dispens från förbundet. Man kan inte stoppa den naturliga utvecklingen av sporten. Därför måste vi slå näven i bordet när alla retromullar börjar svamla om förr i tiden och sätta sig på tvären. Låt dom inte få förstöra vår sport genom att vägra möta framtiden. Stoppa såna som mig.

Mitt nya liv

Idag skall jag börja mitt nya liv. Igen. Jag brukar göra det varje måndag. Jag vet att det är klyschigt som fan att basunera ut förändring till det bättre i tid och otid. Mänskligheten har en förkärlek till att lova saker. "Jag skall gå ner i vikt", "Jag skall börja träna", Jag skall hitta en rik änka att gifta mig med". Ni vet, dom gamla vanliga målsättningarna. Nåja. Skillnaden för mig är att jag inte går in för någon förbättring i mitt liv. Jag är bara ute efter förändring. Till det bättre eller sämre spelar ingen roll. Tyvärr brukar det skita sig redan på tisdag i varje vecka då jag inser att det är exakt samma trall som föregående veckan. Men nu jävlar är det måndag och nya friska tag. Kanske jag till och med provar på lite lätt träning idag. Till slut måste ju även jag dra igång försäsongsträningen.

Drömmar

Tro det eller ej men jag drömde om riktig orientering i natt. Kanske var det mitt beklagande igår om att jag slutat o-drömma som triggade något i mig. Dessutom vaknade jag lycklig till skillnad mot när jag haft min parkerings-mardröm. Dom morgnarna så vaknar jag med en olustkänsla i kroppen. Litegrann som att åka genom Iggesund oförberedd på stanken som slår emot en. Inte så idag.

Ahhh.. Härligt att drömma om klassisk orientering i tuff terräng. Jag minns så väl kartan och vägvalsproblemet som jag drömde om. Rakt på genom vildmark eller långt vänster på stig och väg. Jag hade svårt att bestämma mig. Innan jag sprungit iväg på sträckan så vaknade jag. Som tur var kom jag ihåg drömmen och kartan så bra att jag kunde rita av den.



Vad tycker ni! Häftig va!
Sån här orientering ser man inte varje dag nuförtiden.

Det är liksom....

Liksom...

En jävla H10-bana ser jag ju nu!

Kan det vara så illa att mitt undermedvetna ligger på den här inskolningsnivån? Skall man sucka eller gråta. Kan man inte ens lita på sitt undermedvetna längre. Vad har jag då att hoppas på när mina egna drömmar spelar nedvärderande mot mig.

"Shiny happy people" i REM-sömnen. Skulle inte tro det.

PostSecret

UppOchNerVändaVärlden

Jag lever i en jävla uppochnervändvärld just nu. Det känns som att jag tagit ett steg åt sidan och hamnat i en motsatt dimension. Jag tog kortisonsprutor för 11 dagar sen. Det kunde lika gärna ha varit förra året. Tiden går så fruktansvärt sakta. Å ena sidan. Å andra sidan så känns det som att fredagarna kommer snabbare och snabbare hela tiden. "Åhh Nej! Inte fredag igen!" Ni läste rätt. "Åhh Nej! Inte fredag igen!" Förr i tiden handlade det om. "Äntligen fredag". Inte så numera. Innan gubbvad och kortisontiden längtade man till fredagar för det var inledningen på en helg fylld av träning, tävling och eventuellt en stor kall öl. Nu är det bara två ångestladdade dagar där man ligger och tänker på det man vill men inte kan göra.

Således har också "Ångestmåndag" förvandlats till "Äntligen måndag" för mig. Härligt! 5 nya friska vardagar, med underbar på jobbtristess, där man tyst knyter näven i fickan och inte törs säga bu eller bä till pisslönen och skitgörat. Allt är bättre än bortkastade helger. Kvällarna skall vi inte prata om. Träningskvällar har bytts ut mot, ja mot vad fan då? Ingetjävlating helt enkelt. Så skall det tydligen vara i mitt liv nu. Ingenting att se fram emot. Jag har till och med slutat drömma om orientering. Är inte det illa så säg. Det närmaste jag kommer orienteringsdrömmar är en mardröm om en parkering på ett lerigt gärde.

"Jag har precis satt mig i min bil och skall åka hem från en tävling. Det är en vårblöt åker och redan efter ett par meter så börjar bilen spinna. Jag gasar allt vad som går men bakhjulen bara gräver sig djupare och djupare ner i leran. En massa orienterare på väg till sina bilar går förbi men ingen stannar och hjälper till. Skrattar gör dom dock. Högt och hånfullt. Skratten blir högre och högre medans jag gasar på för allt vad bilen tål. Sakta men säkert gräver sig bilen ner i den allt lösare sörjan och bilen dras snart helt ner i åkern. Skratten blir dovare och allt blir svart när fönstrena täcks av lera. Jag fortsätter att gasa"

Jag vaknar inte av mardrömmen utan ljudet av bilens hysteriska gasande förföljer mig ända tills att klockan ringer några timmar senare.

Skogens Konung

Har ni någonsin fuderat på hur det skulle gå om "Skogens Konung" mötte "Skogens Konung"? Vem är då egentligen "Skogens Konung"? Om vi för enkelhetens skull låtsas att Thierry Gueorgiou är "Skogens Konung" sett ur ett orienteringsperspektiv. Varför kan man undra. Därför att han är bäst. I alla fall ibland. Skit i det nu. "Skogens Konung" i skogen, om man bara räknar fast boende, är ju som alltid Älgen. Hur skulle det gå om dom två möttes i en vårsur hängmosse djup inne i skogen?

Älgen skulle nog frusta lite med sina feta näsborrar och hånfullt titta ner på Thierry. Innan Thierry hunnit göra något ryck i sidled så skulle nog Älgen vräka ur sig.

"Din ynkliga lilla stackare. Och dig kallar dom oupplysta "Skogens Konung". Nu skall då få en resa som du aldrig varit med om. Jag skall stampa ner dig i dom där fula dubbskorna så att bara huvudet sticker upp. Sen skall jag stånga upp dig i ett träd så att du blir hängande som en Piñata. Där skall du få hänga och mogna ett par timmar innan jag snittar upp din bleka buk med mina horn så att dina inälvor hänger ut. Där kan du sen få dingla tills att kråkorna har plockat rent ditt skelett."

Sen skulle Älgen skratta högt med sin djupa röst och säga att han bara skojade och givetvis finns det plats för två "Skogens Konungar". Det är då Thierry tar fram sitt gevär och skjuter ihjäl Älgen. Då skulle Älgen få lära sig livsläxan att inte skoja med en orienterare som är yrkesmilitär. Framförallt inte om han är dålig på Svenska.

Zelda goes orienteering

Nu när jag inte kan träna har jag fått lite extra tid över att spela. Igår spelade jag drygt 3 timmar Zelda: Twilight Princess på Wii. Idag när jag satt och funderade på spelat insåg jag att man nog har en fördel som orienterare i såna här äventyrsspel. Jag behöver oftast bara ta en titt på kartan för att hitta dit jag ska direkt. Efter att ha besökt en plats så sitter den också ganska bra i skallen. Kartminne for the win! Skulle jag ha lagt en bana utefter dom stråk jag höll igår så skulle det se ut som på bilden nedan. Nu besökte jag fler specifika platser och vimsade runt lite mer än vad denna raka bana visar men i grova drag så. Om nu bara verklighetens flängande och farande hade varit lika lätt.

Minnesbilder från 1991

Jag fick ett mail idag från en person som verkar lida av samma sjukdom som jag har. På jobbet hade han tydligen fått minnesbilder från målplatsen på Siljanskavlen 1991. Det beteéndet känner jag igen. Han hade vad jag förstår inte hittat kartan i sina kartpärmar så han mailade helt sonika mig. Han frågade om den fanns i min ägo och i så fall om jag kunde scanna den till honom. Jag kände igen hans smeknamn som en frekvent debattör på Alternativet. För att inte stöta mig med denna "tokiga kille" och kanske få ett uppviglat Alternativet på mig så gjorde jag som han önskade.

När kartan ändå var scannad så kände jag att den lika gärna kunde få vara med här hemma hos "AspLövet goes H40". Det är en liten obetydlig blogg jag har ifall ni inte känner till det. Fredagskartan blir torsdagskartan blir onsdagskartan blir i alla fall resultatet. Siljanskavlen 1991 gick vid Grönklitt och jag vill minnas att arrangörerna meddelade att björn hade synts i skogen. Riktig björn alltså och inte någon person med namnet Björn. Jag såg i alla fall ingen björn, om man bortser från Björn i vårt lag, och jag gjorde väl ett habilt lopp. Efter tävlingen fick man surt nog en karta med alla kontroller på. Ett jäkla ohyfs det där. IFK Södertälje vann tävlingen medans AspLövet och hans klubbkamrater kom 87:a av 185 lag, efter att ha varit nere på 37:e plats som bäst. På kartan nedan har jag fällt in målområdet i ena hörnet så att man ser den jobbiga uppförsspurten, även om man bara naggade berget i kanten.

Ecco

Det går utför med AspLövet. När jag var 20-30 år och skulle köpa ett par nya skor som man kunde ha både till vardag och fest tittade man på coola pjuck. Även då fanns märket Ecco men det var bara för gamla skröpliga gubbar tyckte man. Så rätt man hade. Idag sitter jag på jobbet i mina nya skor av märket Ecco. Komfort är ledordet i Eccos marknadsföring. Det kan jag hålla med om. Dom sitter skitskönt på foten och jag flyter fram. Med andra ord så går jag fruktansvärt skönt idag men jag är helt otrendig. Tragiska då att det är precis som igår. Bortsett från att jag inte gick lika skönt.

Längtar bort

Det finns i alla fall en bra sak med min ofrivilliga vila. Jag slipper träna i den här förbannade kylan. Kvällens obligatoriska hundkvart bedrevs i 15 graders rå jävla Stockholmskyla. Jag led. På en gångväg träffade jag en hare som med spastiska småhopp försökte hålla sina tassar borta från den iskalla marken. Det gick sådär. Jag tittade medlidsamt på honom där han försvann i granskogen. När jag kom hem så intog jag fosterställning i soffan och tänkte negativa tankar. Länge.

Efter en stund kom fragment av sommarminnen till min hjälp. Ett specifikt satte sig på min näthinna. Det kan ha varit Dalatouren 1992, eller så blandar jag ihop åren och tävlingarna. Hursomhelst var det ett hygge på slutet och det stämmer bra med kartan från det året. När jag kommer ut på hygget dallrar luften som på en tv-sändning från Brasiliens Formel-1 lopp. Det blir en nästa surrealistisk känsla av hetta, stillastående luft och skogskanten långt där borta som verkar ha körts genom en ripple-effekt i Photoshop. Då led jag säkert. Nu skulle jag ge vad som helst för att vara där. Längtar efter 70/20 intervaller över det där kvalmiga hygget. En hel dag. Svett. Värme. Andnöd. Kanske lite solsting och uttorkning men det kan jag ta. Vad som helst istället för den här kylan.

Stöttande förälder

När Miniknatarna har växt till sig lite och börjar springa riktig tävlingsklass så känner jag på mig att jag kommer att bli en bra idrottsförälder. Om dom på någon tävling inte skulle vinna, och prisutdelaren ropar upp dom som typ trea eller liknande så kommer jag nog skrika "TREA! Ni måste ha förväxlat min grabb med den sopans ungar" och sen peka på någon annan förälder som står i närheten.

Missförstånd

En kollega på jobbet, som inte håller på med orientering, frågade mig om jag gillar sprint eller långdistans bäst. Jag svarade att jag gillar honom. Han tittade konstigt på mig. Jag är inte homosexuell sa han. Sen gick han därifrån utan att säga något mer. Vilket var tur för jag är ju inte heller homosexuell. Jag kanske borde ha svarat att jag gillar långdistans istället.

Håll till höger

Jag tror att om man är ute på en orienteringstävling och springer, så bör man springa till höger om alla träd. Jag menar. Du vill väl inte bli kallad landsförrädare när du kommer i mål?

Det bästa vore om vi hade regeringsskifte vart fjärde år så att man inte blev snedbelastad bara för att man vill vara till lags.

Skid-O

En gång i historien, inte alls långt efter att Gustav Vasa skidade från Berga By till Mora, eller om det nu var tvärtom, så tävlade AspLövet i Skid-orientering. Jag var tämligen usel så inga nostalgiska tårar kommer att spillas över det ämnet. Jag tittade dock in på resultaten från årets SM-tävlingar i Skid-O. 16 st herrseniorer och 8 st damseniorer ställde upp på den klassiska distansen. Det är inte speciellt många kan man tycka. Om vi inom den vanliga orienteringen tycker att vi är på dekis så har jag inga bra katastroford på lager för skid-o gänget. Ändå har dom försökt förnya sig med sprint, men den distansen lockade inte direkt fler.

Kanske måste dom ta i ännu hårdare i sin utveckling. Plocka russinen från orienteringssporten och skidsporten. Vad sägs om en extremsprint med massstart?

- 100 startande
- Gemensam start
- 2 km sprintbana
- Hängade stiftklämmor för retrokänslan
- Breda skoterspår så att minst 4-5 kan köra i bredd
- Spurtpriser (givetvis pengar) vid varje kontroll


Det tror jag skulle vara roligt att titta på. Inte att köra, men det är ju inte mitt problem.

Jag väser till mig själv i mungipan

Man blir så jävla trött av att inte träna. Hade det funnits någon rim och reson borde det vara tvärtom men jag tror att alla som hållit på med idrott vet att idrottande i sig är väldigt vitaliserande. Nu när jag är inne på mina andra kortisonvilovecka börjar tröttheten, rastlösheten men framförallt irritationen komma. Detta är inget nytt fenomen för en notorisk gubbvadare. Vad gäller irritationen, som brukar spegla min spegelbild under viloperioder, så är den riktigt elak just nu. Först och främst riktas irritationen mot mig själv. När jag står och berömmer mig själv framför spegeln, som jag gör just nu för att stärka min självkänsla, hör jag i mungipan hur jag smutkastar mig själv bakom ryggen. Ta bara konversationen i morse som exempel.


- Fan! Jag ser rätt bra ut idag. Man kan nästa se musklerna spela under min hud. Snart är man igång igen, bättre än någonsin.

- Fetknopp!

- Vem sa det?

- .......

- Hmmm. Nu är jag trött. Jag hör röster som inte finns. Kanske måste jag försöka sova lite mer på nätterna och inte spela Zelda in på småtimmarna.

- ÅHHHHHHH SOPA!!

- Lägg av för fan!

- Dom där kärlekshandtagen du har. Kommer dom i någon annan färg än likblek?

- Nu lägger jag av med att snacka skit om mig själv. Hör jag det!

- Du bestämmer inte över mig.

- Det gör jag visst det!

- Det gör du inte alls!

- Gör jag visst!

- Nähä!!

- Joho!


Den här konversationen kunde ha hållit på hur länge som helst befarar jag om vi, eller jag menar jag, inte hade blivit avbrutna av fru AspLövet.


- Skall du verkligen ha en kortärmad skjorta på jobbet idag. Det är ju kallt ute.

- Jag jobbar med logistik älskling. Vet du hur många sekunder jag tjänar genom att slippa kavla upp ärmarna när det blir mycket att göra?

- Ingen aning. Hur många sekunder tjänar du?

Inga alls förmodligen men jag har haft det här dåliga skämtet på lager i flera år, så jag vara bara tvungen att använda upp det trots att bäst före datumet gått ut.

A blast from the past

Outgrundliga äro livets villovägar. I dagens första inlägg pratade jag om Team Starcus. Dom har en mycket trevlig hyllning till Finland på sin rockiga träningssida. Bland Koskenkorva och makkara finns det en grundlig genomgång av finska rockband. Jag skall villigt erkänna att det är inte många av dom jag hört talas om, men jag kommenterade där om ett av mina gamla finska favoritband som inte var uppräknade. Nu kanske det bandet, Alice in Wasteland, inte är tillräckligt stökiga för dom rockiga Starcuskillarna. Nåja, Jag skall väl inte jämföra mig och min musiksmak med killar som på allvar tänker vara med i en 24-timmars multisporttävling. Dom käkar nog gamla H40-gubbar som mig till frukost, vilken vardag som helst.

Hursomhelst har jag Alice in Wastelands två första skivor (Alice in Wasteland och Red eye) på gammal hederlig vinyl hemma. Jag har vid några tillfällen försökt få tag på dessa alster på CD och även sökt dom via DC++ utan resultat. Därför blev jag idag extra glad när jag, i samband med mitt besök hos Team Starcus, gjorde en slentriangoogling på Alice in Wasteland. Jag hittade då en sajt där man gratis kan ladda ner två låtar. (Alice in Wasteland och No me). Så för er som undrar vilken sorts musik AspLövet livnärde sig på under sin uppväxt, så är detta ett smakprov jag kan rekommendera. Måste erkänna att Alice in Wasteland har åldrats med värdighet. Sen att sångerskan har det sköna namnet Pikke Paananen gör ju bara det hela ännu bättre.

Lovande

Eftersom Pälle från Team Starcus starkt ifrågasätter att jag till fullo efterlever nollvisionen vad gäller "inga bommar" så vill jag bara här och nu slå fast.

Jag har alltid varit en lovande orienterare. Och med det menas att jag alltid har lovat mig själv att jag skall bli bäst en vacker dag. Än så länge är jag det bara i teorin, men vänta ni bara.

Vänta ni bara....

Trasiga stövlar

Det spöregnar ute. Jag gillar det. Mera spöregn och mindre vinter säger jag 7 dagar i veckan till alla som orkar lyssna. Jag har alltid gillat regn. Mitt liv har många gånger varit likt ett par trasig stövlar. Ni vet känslan. Man hittar inget hål på sina fina Tretornstövlar men likt förbannat släpper dom in vatten när det regnar och är blött ute. Sakta, sakta dränks man nerifrån och upp. Allt blir odrägligt. Med plaskande fötter tar jag mig så fram här i livet.

Representationskontor

Mina aktiva viloplaner fortskrider. Framförallt jobbar jag med min egen sjävlkänsla. En sorts positiv-psykoterapi på mig själv. Det går i stort ut på att jag bygger upp mitt självförtroende genom att dagligen, timme för timme, berömma mig själv och berätta högt för min spegelbild om min storhet. Om inte annat så tror jag att mitt läkekött kan påverkas positivt av allt smörande.

Ett annat projekt som jag jobbat hårt med dom sista dagarna är ett kontor. Jag har ju insett att min H40-satsning blir lite lidande hemmavid när matlagning, tvätt och Miniknatsaktiviteter fyller upp min vardag. Därför behöver jag en plats varifrån min seriösa satsning kan ta fart utan störande inslag. Min tanke var att ha ett stort kontor där jag kan sitta och träningsplanera, efteranalysera, ta emot press och media samt njuta av mina framgångar. Givetvis skall det finnas en tillhörande relaxavdelning med dusch, bastu och bubbelpool för min söndertränade kropp. Mitt kontor vill jag utrusta med flådiga ekmöbler, skinnfåtöljer och specialsydda Persiska mattor med kartmotiv. Kanske jag slår till på en väggtapet också. Jag vill få en känsla av herrklubb anno 1920. Rotary goes orientering helt enkelt.

Nu till det dagsaktuella problemet. Allt sånt här kostar ju pengar och där klämmer mina Sarva litegrann på tårna. Därför har jag fått kapa lite i mina ritningar. Kapa rätt mycket tyvärr. Först tog jag bort relaxavdelningen. Sen skinnfåtöljerna och mattorna. Skrivbordet får vänta liksom tapeterna. Kvar har jag ekonomi för ett tomt kontor. Nästan. Jag hade önskat mig ett kontor centralt i Stockholm men det visade sig kosta pengar. Efter en extra genomgång av min ekonomi så hittade jag ett kontor ute i Roslagens obygd som passade min plånbok. Kontor och kontor. Det är en bonde som har ett stort stall som han kallar industrilokal och där fick jag ett litet kyffe. Nåja. Det är en början. Ibland kan en liten snöboll vara början på en lavin. Som ni ser räckte mina pengar till ett rum som är ca 2 kvadratmeter. Jag har två vägglampor, en stol och något som med lite vilja kan kallas skrivbord. Efter det har jag inte plats för så mycket mer. Ett foto har jag i alla fall fått upp som ni kan se på bilden från mitt kontor nedan. Om ni inte ser vad det är kan jag avslöja att det är en bild på Jimmy Birklins vader i tävlingsfart. Han är lite av en förebild för mig. Han är i mina ögon - Gubbvadernas fader.

En hemlighet om AspLövet

Nu skall jag berätta något för er som aldrig har kommit ut till allmänheten. En sanning så skakande att ni förmodligen inte kommer att tro mig. En gång i tidernas begynnelse rörde sig AspLövet i skogen precis som vilken svensson-orienterare som helst. Osäker och vinglig var hans färd och det var först i junioråldern som AspLövet blev den orienteringsvirtuos som han är känd som idag. Det är faktist sant. I min ungdom hade jag en rätt lång inlärningskurva. Säkert tog det 2-3 veckor innan jag var fullärd. Efter det hade jag några återfall. Dessa har jag plockat ihop på kartplanket nedan. När jag blev junior så insåg jag att världens bästa orienterare inte kan hålla på och fjanta sig i skogen utan man måste faktist visa upp sig såsom man är. Därför slutade jag hålla på med bommar i början på 80-talet. Jag vill på detta sätt visa att även om jag är världens bästa orienterare idag så var jag en gång i tiden precis som er andra. Om än inte så ofta. Men det var då det. Nu är jag något som ni givetvis inte kan uppnå hur mycket ni än vill. Nu kan ni skratta lite åt mina ungdomssynder och känna att det fanns en dag då ni hade en chans att slå mig. Tog ni den inte då så är ni rökta tyvärr. Var inte ledsna för det.


Kartklipp 1: Luffarkavlen 1979. H13-16.
Analys: Vad fan höll jag på med?

Kartklipp 2: Ravinenträffen 1979. H13-14B
Analys: Vad fan höll jag på med?

Kartklipp 3: 5-Dagars E5 1980 (Uppland). H13-14A2
Analys: Vad fan höll jag på med?

Kartklipp 4: Närpes 1981 (Finland). H15-16
Analys: Vad fan höll jag på med?

Kartklipp 5: 5-dagars 1981 E2 (Hälsingland). H15A2
Analys: Vad fan höll jag på med?

Kartklipp 6: Tuvans 1982 (Nattävling). H15-16
Analys: Vad fan höll jag på med?

Kartklipp 7: 5-Dagars E4 1982 (Norrbotten). H15-16A2
Analys: Vad fan höll jag på med?

Kartklipp 8: Botkyrkakavlen 1982
Analys: Vad fan höll jag på med?

Recept till framgång

Jag läste idag ett mycket inspirerande citat.

"Ett grundtips om man vill lyckas med det man gör i livet är att lyssna på de som lyckats och att ALDRIG lyssna på de som inte lyckats."

Det var väl det jag visste. Det är därför jag alltid lyssnar på mig själv och ignorerar omvärldens okunskap.