AspLövet sviker sig själv
Sitter på jobbet och är lite bakfull idag. Först skrev jag bakful men det var ju fel insåg jag snabbt. Fast vem vet. Kanske är jag bakful. Har alltid haft svårt att se min egen bak. Jag borde låta den växa lite till så kan jag möjligen se utkanterna på den. Varför är jag då bakfull? Hade jag inte hellre byggt på min träninsgvärk och avslöjat att jag tjyvtränade igår? Jo, men nu gjorde jag inte det. Jag söp istället. Var på ett riktigt dekadent hak där jag som vanligt stod och poserade på bästa hängmanér med en öl i handen. Bäst som jag hängde och agerade uttråkad kom en läcker tjej fram och tokraggade på mig. Jag skriver "läcker" för det låter bättre än sanningen som var "måttligt snygg medelålders kvinna". Jag spelade iskall och sa efter ett tag, när hon började gnugga sig lite väl hårt mot mig, att jag var gift. "Det är jag också", sa hon som att det var det minsta problemet vi hade. Jag skakade av mig kommentaren och henne på kuppen genom att låtsas räkna lamporna i taket. Sån är jag tydligen. Otrevlig och svårflörtat.
Det som slår mig, och ganska hårt för den delen, är att det var inte här "AspLövet goes H40" borde befinna sig i slutet på år två. FAN helt enkelt. Jag borde räkna träningstimmar och håna klubbkamrater istället för att lukta spolarvätska och stå naken framför spegeln och skaka på min blekfeta kropp som enda kvällsnöje. Varje dag, och jag menar VARJE dag, tänker jag samma sak. "Idag ska jag börja träna, det är dags att komma tillbaka nu. Dags att hitta bästa stråket ut ur den här misären". Men sen är det samma visa vareviga kväll. Jag somnar sviken av ingen annan än mig själv.
Sådärja! Då har jag fått skriva av mig lite frustration. Skönt. Vad ska man göra i helgen då tro?
Supa!
Skoja bara. Jag ska.....