Concentration is everything

Moment 22

Idag har jag varit ute 2.5 timme i skogen. Det gjorde mig gott och ont. Mest gott i början. Sen ont. Jätteont.

Vi tar det från början.

75 minuter ägnades åt att hänga ut snitslar till ett kommande arrangemang. Solen sken och jag promenerade raskt för att ibland inte kunna hålla emot utan lättare löpning på kortare avsnitt bröt ut. I skallen mådde jag bra men ju längre ner på min kropp man kände efter desto mer ömmande upplevelse. Knäna smärtar inte men dom skriker heller inte av lycka. Jag vete fan. Bra är dom inte. Inte dåliga heller. Bara tveksamma.

Efter att ha vilat några timmar besökte jag en klubbtävling med förhoppning om att må bra. Det gjorde jag till en början. Jag smög mellan kontroller och fotade lite. Ibland låg jag bara ner och tittade på trädkronorna. Mest kände jag paniken komma. Vid målet stod ett 30-tal löpare och "eftersnackade". Jag låtsades trivas och fotade lite till men inombords skrek jag högt. TA MIG HÄRIFRÅN!! Till slut lyssnade jag på mig själv och åkte hem.

Jag insåg när jag kom hem att jag behöver komma ut i skogen eller på tävlingar för att inte bryta ihop. Väl där så bryter jag ihop när jag bara får vara en trött betraktare.

Rökt om du åker dit.
Rökt om du inte åker dit.
Rökt som i ett jävla Moment 22.

Kallt

På kvällspromenaden med Birro konstaterade jag att det var höstkallt och insåg att någon sommar kommer vi aldrig få i år. Nu är det väl bara ett par tävlinsghelger innan en råkall och kolsvart höst slår mig i huvudet. Innan man sen hunnit få för svåra självmordstankar över hösten så är vintern inblåst. Jag hatar vinter. Mer än jag hatar den mörka hösten och den hatar jag så mycket som man bara kan.

Nåja...

Jag hann vara positiv några timmar trots allt.

Tour de AspLeaf

Jag är på väg uppför en av Pyreneernas toppar och på sidan av mig springer djävulen och stör med sin jävla plastgaffel. Jag ger honom en rak höger och drar i samma veva igång ett omänskligt ryck då... då... telefonjäveln ringer och rycker mig ur en trevlig träningsdröm. Efter 60 minuter och 28 kilometer kliver jag sen av den till det AspLövska residenset inköpta spinningcykeln. Jag kan kort konstatera att den håller måttet och är hästlängder före billiga motionscyklar i känsla.

Idag har jag så igen/äntligen/naivt dragit igång en träningsperiod. Jag vet inte om det var det där mailet från idioten som skakade liv i mig eller om det kanske bara var dags. Det började rycka lite i kroppen under eftemiddagen då jag stod i köket och rörde ihop en himmelskt god chiligryta till Miniknatarna och mig själv. Plötsligt fick jag ett sug efter bra musik och satte på en skiva med Sonic Surf City. I samma sekund som surfpoppen tog fart på stereon började Miniknatarna hoppa frenestiskt i sängen och bad mig vara med och dansa. Jag kastade mig ut på golvet med ett rockenrollskrik och visade upp mina bästa moves. Miniknatarna skrattade så det tjöt i örorna på mig och jag hoppades att det var för att dom hade roligt. Ute i verkliga livet när jag av någon anledning letar mig ut på dansgolvet brukar folk skratta för att det ser förjävligt ut. Kanske just därför har jag alltid levt efter devisen. "Dansar gör bara folk som inte har råd att stå i baren". Stärkt av den uppslupna stämningen grävde jag i alla fall fram mina cykelbyxor.

För dom tuffa dopade killarna har touren just slutat men för AspLövet har den bara börjat. Imorgon skall jag besöka skogen igen. Inte för att springa utan mer för att inte glömma bort.

Gråt inga tårar för Göteborg

Det var väl det jag visste.

Allt är Göteborgarnas fel.


"Med all respekt för västsvensk uppfattning om 50.000-bladets fördelar vågar vi dock hävda den meningen att ett SM i orientering bör avgöras på en god 100.000-delskarta och... ja, vi skulle tro att om Moss-Eriks SM-stråk 1941 gått på 100.000-delen, hade det kommit idealet så nära som möjligt. Och på den skalan hade banläggarens segertips - 1,50 - troligen noterats som en fullträff. Så mycket snabbare hade banan blivit. Det talas på västsvenska breddgrader om den sansade och säkra finorienteringen - inget ont om den - men från Sundsvall säger man ifrån att, 100.000-delen i all sin toftighet också kan och bör läsas och ger den verkliga skogsmannen sin chans både som kartläsare, kompassgångare och löpare."

Ovan text plockad från "Boken om orientering" utgiven 1948.

Själv tycker jag det är för lite tunga smeknamn nuförtiden. Varför finns det inga Moss-Erik i modern tid?

Det kom ett mail

Date: Sun, 29 Jul 2007 18:30:19 +0200
From: xxxxxxxx@gmail.com
To: asplovet@gmail.com
Subject: Lägg ner!

Bästa herr AspLöv

Som betraktare utifrån så börjar man undra om det inte är dags att lägga ner snart. Du snackar hela jävla tiden om hur bra du är och hur bra du tränar för att komma tillbaka men inte fan verkar det hända något. Man får känslan av att hade du bara tränat en tiondel av vad du planerar så hade du varit ute på orienteringstävlingar och sprungit redan. Om du sen bara tog en bråkdel att din så kallade bitterhet och ditt beklagande över ditt liv och gjorde något positivt istället så skulle världen vara en bättre plats för oss alla. Lägg ner nu tack! Du kommer aldrig bli något ändå.

Hälsningar
xxxxxxxx



Det är inte ofta jag får mail och när det äntligen dyker upp något i mailboxen som inte är spam så är det ett sånt här mail. Jag måste dock erkänna att idioten som skickade skiten lyckas slå an på några strängar i mig. Sen hade han inte behövt ta i från tårna när han skrev för jag är inte trög när det kommer till kritik. Lägg ner! Är det inte det jag håller på med redan?


Nu hoppas jag att det dröjer länge innan jag skickar ett sånt här mail till mig själv igen.

Längst ner i karthögen

Längst ner i kartongen med träningskartor hittade jag en pärla som jag helt glömt bort. 1991 gjorde jag ett kartpyssel till något evenemang med klubben. Då använde jag Tippex och stadiga händer. Idag hade det gått på några sekunder i OCAD. Inte fan var det bättre förr.

Sorg

Tydligen är det "sorg" jag känner när jag i min ensamhet följer orienteringsvärldens händelser där ute i världen från skrubben hemma på Bitterberget. Efter att jag varit tvungen att sluta titta på webbsändningen från O-ringen igår då jag började må dåligt med magkramp och andnöd så hittade jag förklaringen i Expressen. I en artikel som hette "Kroppen avslöjar dina hemligheter" fanns det en bild som passade perfekt in på min fysiska status.

SORG!

Skönt att veta att det inte är något värre jag drabbats av.

Destruktivt beteénde

Halva dagen tillbringade jag framför datorn tittandes på webbsändningarna från O-ringens sista etappp. I takt med att löparna vällde in mot mål så började det knyta sig i magen och jag fick svårt att andas. Kort sagt mådde jag sämre och sämre för att till slut vara tvungen att sluta titta. Det är samma visa varje gång nuförtiden. VM, Tiomila, Jukola, Wold Cup, Elitserien eller vad det nu må vara som man kan följa på nätet via streamade bilder eller onlineresultat. Jag mår dåligt som fan men likt förbannat är jag där varje gång slaviskt betraktande som en missbrukare.

Jag måste fan ta tag i mig själv. Antingen slutar jag med orientering.
[Rättelse:]
Antingen slutar jag tro att jag kommer kunna orientera igen eller så...


Eller så...

Emil och han den där andra Emil

Har ni tänkt på att ifall Emil Wingstedt och Emil Lauri gifte sig skulle dom heta exakt likadant. Undrar vilket efternamn dom skulle välja? Jag hoppas dom väljer Lauri för då skulle vi i framtiden kanske få se en tredje generation av orienteringsstjärnor med det efternamnet om dom fick barn ihop.

Näee faan, vänta nu! Det kan vi ju inte alls hoppas på.

Skit också!

Jag som trodde att jag hade en genialisk idé på gång.

Jag är ett mjukt skodon

Jag har just spenderat en ansenlig summa pengar på en ny garderob. I mina ögon hade det varit smartare att köpa 12 par VJ-Integrator för pengarna och behållit den gamla garderoben. Då hade jag dessutom sluppit ett svettigt helvetes släpande i 30 minuter från bilen upp i lägenheten. Jag hade bara kunnat komma visslande med mina 12 skokartonger under armen och en kasse kall öl i den andra. Sen hade jag staplat kartongerna längs med väggen och funderat på ifall jag skulle ha ett par för varje veckodag, samt några i reserv, ett par för varje månad eller om jag skulle låta dom användas i ett rullande schema dag för dag.

Någon i hushållet ville i alla fall ha en garderob.

Jag höll givetvis med under största möjliga tystnad.

Toffel!!

Total misär

"Total Misär"

Det är det enda jag skrivit på kartan från Njurundas tävling 1992. Minns inte något direkt från tävlingen men uppenbarligen klarade jag inte mentalt av att juniorbomma den andra kontrollen den där dagen. Jag gick hem från tvåan. Samma helg sprang vi Uvtrampen. Det var då vi myntade uttrycket "Uvtävling". Uvtävling betyder att det finns mer, för att inte säga mycket mer, att önska av arrangemanget. Det var ingen bra helg.

Idag när jag läser orden "Total Misär" skrattar jag för mig själv här inne i skrubben framför datorn. Hade jag 1992 vetat hur mitt orienteringsliv skulle se ut idag hade jag nog konstaterat att det varit en rätt bra dag där ute i Njurundaskogarna. Vad är väl en jättebom på den andra kontrollen och promenad hem att gnälla på. Det var ju en ny tävling dagen efter.

Idag är det inte någon ny tävling imorgon.

Idag är bara en i raden av dagar utan ljusning.

Idag skulle jag behöva en sjuhelvets juniorfylla.

Tuffare elitklass

Jag ser på O-ringen att dom har två sorters elitklass.

E = Elit
SE = Super Elit

Men jag saknar en tredje klass. En klass för oss lite hårdare killar som inte trivs i storstadsmiljö och inträngda i massstarter. Vad tror ni om en klass för oss?

JHE = Jävligt Hård Elit

För vårt del skulle det handla om transport ut i vildmarken med förbundna ögon. Därifrån har vi en klassisk bana (inget jävla utltranamntjafs tack) med minst 5 minuters startmellanrum. Hårdast vinner och dom som gnäller får springa miniknat dagen efter. Ingen GPS eller så utan en enda radiokontroll mitt på banan där tiderna rings in och skrivs upp på en tavla nedanför speakertornet för dom närmast sörjande. Så ska vi ha det i JHE. Dessutom får vi ha en egen dusch med enbart kallvatten i sporadiska skurar och resultatlistan, skriven på en gammal skrivmaskin, kommer på posten efter 2 veckor.

Jag börjar träna för JHE imorgon.

Så fort pulsen gått ner.

Gubbvärden

Jag har besök av AspLövet Sr samt svärfar idag och dom hade med sig en blodtrycks/pulsmätare. Dom sa att jag inte skulle oroa mig det minsta för det visade sig att mina värden var jättebra då vi alla fick samma resultat.

Med andra ord har jag värden i paritet med 2 st 70-75 åringa gubbar.

Är det nu man skall förtidspensionera sig?

Pulspass

Det har gått en timme sen jag slutade cykla och jag har fortfarande över 100 i puls. Sista 20 minuterna har jag ändå legat still i sängen. Nu är inte jag den som använder pulsklocka eller tar temp och puls varje morgon innan uppstigning men det känns inte helt normalt.

Jag beslöt mig för att bryta 4 veckors vila idag och tog rygg på 6 andra entusiaster på en mountainbikerunda. Det var en brokig skara med tävlande MTB-cyklister, orienterare och sen jag från kategorin "trött gammal gubbe". Totalt blev det 38 kilometer med 2 timmars effektiv körning. Ganska tidigt förstod jag att kroppen inte vile vara med. Benen var starka ända hem men vad hjälpte det när resten av kroppen ville annat. Pulsen slog i taket ganska tidigt i en uppförskörning och efter det låg jag mest längst bak och försökte få den under kontroll. Jag provade att ta pulsen vi 2 tillfällen, båda gångerna efter ganska lugn körning på platta partier, och jag låg på 160-170. Pulsen smattrade som en överförfriskad Duracellkanin. Gissningsvis har jag kvar rester av min infektion i kroppen. Så med starka ben fick jag ändå ta det piano och som plåster i halsen så fick jag pyspunka med 12 kilometer kvar. En smart cyklist hade bytt slang direkt men jag valde att pumpa mig hela vägen hem. Det blev 7 stopp i onödan för det.

Nu ligger jag mest och funderar på om jag borde vara orolig.

Men vad kan egentligen hända mer än att jag dör.

Den som hoppas får se.

Klubbnamn

Jag roade mig med att kolla in vilka klubbar som har deltagare med på O-ringen och inser att det mest rör sig om ortsnamn. Vissa sticker dock ut lite i en grågrön sörja av tråkiga klubbnamn.

Akilles OK
Klubben för dom som aldrig blir något eftersom den där jävla hälen förföljer dom till dödagar. Jag skulle kunna bli hedersmedlem.

Arbetarnas IF
Jobba! Jobba! Jobba! Jag tror att Arbetarna har haft svårt att anpassa sig till det elektroniska stämplingssystemet. Dom vill ha vanliga startkort som påminner om stämpelkorten från jobbet.

Bussola OK
Ost, Tomat, skinka och räkor. Aldrig någon pizza jag har valt men har man tveksamma smaklökar så varför inte. Möjligen kommer namnet från någon person som kallats Buss-Ola. Man kan tro att Buss-Ola körde buss men det gjorde han aldrig. Förutom i toaletten då.

IF Spexarna
Det springer bara en kille från Spexarna på O-ringen därför är det ingen som vet om han är så jävla kul som namnet försöker intala oss. Jag tror han är ganska tråkig.

IFK Rave
Förmodligen tränar dom mycket i gamla industrilokaler. Visste ni att Rave ibland kallas skogsfester? Det är väl ett jäkligt fint ord för att samlas och äta torkade svampar.

Kexholms SK
Om jag fick välja ett kex som jag skulle få leva på resten av mitt liv skulle jag välja Ballerina. Tänk dig att varje dag få slicka en Ballerina. Nämen vad säger jag! Tänk dig att få bo i Åseda. Det var det jag menade. Glöm det jag sa tidigare.

OK Alferna
Hur jävla ballt är det inte att döpa sin klubb efter den Amerikanska tv-serien om ALF (Alien Life Form). Ni minns väl serien med den pälsklädda lilla figuren som bodde hemma hos en familjen Tanner och älskade att äta katter. Vad han har med orientering törs jag dock inte gissa.

OK Järnbärarna
Det låter stenhårt och än mer förståligt blir det eftersom dom kommer från Kopparberg. Vänta nu! Borde dom inte heta Kopparbärarna?

SOK Joar Viking Enköping
Jag var en gång på nattklubben Joar Blå i Enköping och höll på att bli hemsläpad av en överkåt kärring. Dit går jag aldrig igen.

En trappa ner...

Det är regntunga skyar över AspLövet både bildligt och bokstavligt just nu. Det har gått sisådär 3 veckor sen jag tränade på grund av en segdragen förkylning och en turné som lämnade en fadd smak i kroppen. Dessutom späs detta på då alla andra verkar bli trötta av tuffa äventyr just nu. O-ringen har startat och alla lyckliga jävlar får tampas 5 underbara dagar helt utan vilodag. I går pratade jag med Björn Andersson, bror till Mats som är lagledare för Bjurfors Adventure Racing, om diverse och fick då reda på att han skall till Frankrike och köra en cykeltävling i augusti. Det är nu inte vilken cykeltävling som helst utan en ultratävling. Man har en maxtid av 90 timmar för dom 1200 kilometer som skall avverkas. Han var med på den för 4 år sen och hade då 69 timmar på sig att komma i mål och sov enbart 4,5 timme under tävlingens gång i vägkanten. Såna tävlingar är mig aldrig förunnat. Idag fick jag så ett MMS från en kompis som varit en vecka i fjällen och vandrat från Abisko. Bilden visade en soldränkt Kebnekaisetopp och han meddelade att det brändes kilon utav helvete. Själv kryper jag upp i soffan och tittar på Tour de France. Jag blundar mellan varven för att hålla den värsta ångesten borta. Det går inte så värst bra.

Bloddoping?

Läser intresserat om att alla som tävlar i World-Cup klasserna på O-ringen skall testas för bloddoping. Läser ännu mer fascinerat om att det inte finns någon maxgräns satt för hemoglobin-värdet så oavsett hur hårt du dopat dig kommer du bli godkänd.

Är det inte någon mer än jag som finner detta lite alarmerande?

Dopingkontrollant 1
Ojdå! På den här löparen ser vi värden vida överstigande Johann Mühleggs siffror. Du, nummer 2. Vad hade vi för gräns nu igen?
Dopingkontrollant 2
Vi har inte satt någon gräns så han är med råge inom godkända nivåer.
Dopingkontrollant 1
Skönt. Vi vill ju inte ha några dopingskandaler i vår sport.

Påstår alltså IOF och WADA att orienteringslöparna har helt andra värden än vad liknande konditionsidrottare har och att dom därför inte törs sätta en nivå?

Asplövet på turné

Jag har varit ute på en liten turné. En vild jakt på orienteringsmarker jag besökt förr men som jag aldrig kommer få beträda igen. Lite grann nära men ändå inte ända fram helt enkelt. Det gick bra. För bra eftersom jag mår sämre nu än när jag åkte iväg.

Ett kort hopp in i turnén och jag befinner mig på en Sibyllakiosk i Ludvika. Jag sitter tyst och stirrar mig blodig på en fin tunnbrödsrulle. En kokt korv, mos, räksallad, grönsallad, lök, senap, ketchup. Hela härligheten är pudrat med grillkrydda och omsvept av tunnbröd. Den ser sagolikt god ut men just idag kommer den inte att ätas. Inte av mig i alla fall då jag är bakfull som ett löskokt ägg. Jag suckar tungt och går ut till bilen som står och steker i solen. Än så länge har jag inte sett någon intressant skog på turnén så huvudvärken tilltar.

Ganska omgående började jag dock må bättre. Strax norr om Ludvika ser jag en skylt som säger Gussjöstugan. Plötsligt minns jag ett träningsläger på 80-talet i nämnda stuga. Ett av passen minns jag extra väl eftersom vi i sommarvärmen beslöt oss för att simma över en rad småsjöar på kartan. Med träningskläder och orienteringsskor så blev det ett långpass med inslag av simning. Kanske ett av karriärens roligaste pass.

Plötsligt sert jag en vägskylt. Fredriksberg 42 km

SVÄNG VÄNSTER! Skriker jag högt men tyvärr en sekund försent då vi redan åkt förbi korsningen. 4 mil från Älgdrevsmarker suckar jag tyst och sjunker djupare ner i baksätet. Vi passerar ganska direkt Grangärde och jag minns en fin 12,5 km bana som jag sprang där 1988 i H21L. Jag bommade 12:e kontrollen, den där lilla höjden i sumpskogen ni vet, med 30 sekunder men det var också allt. Vi åker vidare och jag sitter och funderar på om Ulriksberg eller Fredriksberg var bästa stället att bo på när man sprang Älgdrevet.

Plötsligt uppanbarar sig himmlesriket på jorden och baksmällan är som bortblåst. Vi åker genom Malingarna. Skulle jag skaffa mig en vänort här på jorden så vore det här. Vägen slingrar sig fram på en tallhedsås över sjön Malingen och jag får vibbar av Finska pärlan Punkaharju. Jag stannar bilen och sätter mig i blåbärsriset. På andra sidan smeker sig en småkuperad tallhed ända ner i sjön och vattnet är lika mjukt som Salma Hayeks bröst. Här skulle jag kuna dö tänker jag innan det börjar skrikas om glasspaus från Miniknatshållet. Jag lämnar motvilligt platsen bakom mig och vet att jag inte kommer att mötas av något som kan jämföras.





På plats i Dala-Järna är det dags för inkvartering. Det fanns att välja på husvagn eller tält. Det blev tält och omgivningen bestod av småslyig lövskog vilket inte gjorde saken bättre. Jag sprang ett varv i omgivningarna men efter 100 meter gav jag upp. Allt känns tungt.



På kvällspromenaden stannade jag till vid Västerdalälven. Den flöt fram i samma takt som jag springer numera och givetvis var skogen mycket vackrare på andra sidan. Jag funderade ett tag på att simma över men en bäver i vattnet kastade elak blickar mot mig så jag vände åter in i skitskogen. Malingarna lämnade inte mitt huvud för en sekund så jag bittrade ihop under kvällen ikapp med den råa sommartemperaturen.



Innan turnén skulle vända hemåt gjordes ett besök på Dala-Järnas flyplats. på schemat stod dragracing för skotrar. Min förhoppning var att flygplatsen skulle bjuda på vacker tallhed att strosa i men det var lövsly här också. Jävla skit. Då tröstade det föga att dom där jäkla skotrarna körde 150 meter på 4-5 sekunder. Jag lämnade platsen med damm i halsen och tårar i ögonen.



Hela resan hem satt jag och funderade på hur jag kan bostätta mig i Malingarna. Kanske skulle man förtidspensionera sig och köpa en liten stuga på en av dom små åsarna som viker ut sig i sjön. Tallhed på ena sidan och brygga på den andra. En kasse öl på kylning i sjön och långpass varje eftermiddag. En utopi för dagdrömmare.

I Ludvika gör vi ett fettstopp på McD och där stöter jag på legenden Christer Nilsson. Vi samspråkar lite och han berättar att han är på väg till O-ringen där han skall ha utställningen hela veckan med Noname. Jag spelar iskall och visar inte att jag är avundsjuk och nästan är på gränsen att trycka upp honom mot väggen och skrika högt i hans ansikte.

O-RINGEN!! FATTAR DU HUR JÄVLA BRA DU HAR DET!!

Men jag håller tyst och säger hej då innan jag äter skit som borde föbjudas. Sen åker jag hem till en bitter vardag inte alls lyckligare än hur läget var vid turnéns start.

Veckans Retrotröja

ÄLGDREVET
"Snöglopp i luften.
Långt, hårt och svårt"

Det är få förunnat att ha en sån här tröja (än så länge). Det är för att vara exakt två förunnat. Så är ni inte en av dom två som har denna retro-klenod tillhör ni veckans förlorare. Det finns rätt många av er därute. Otur för er. Kom igen nästa vecka om ni orkar.

Citatet på tröjan är signerat Kart-Bosse. Om ni mot all förmodan inte har vägarna förbi där dagligen så rekommenderar jag det. Dessutom tror jag att han skulle bli glad om ni kommenterade någon av hans reflexioner eller skrev något tufft i gästboken. Det är inte ett förslag utan en direkt order.

Seså!

Ge er iväg!

Ett helvete att minnas

Tror du inte att det dyker upp en liten illbatting ur buskarna och börjar babbla om Tiomila 1998. Hur trött blir man inte av att bli påmind om det helvetet om och om och om igen. Tiomila 1998 i Rudan var ett konstant spöregnande i en redan sur mark där terrängen visade sig från sig jobbigaste sida. Jag sprang andra sträckan och har aldrig känt mig så ensam och liten i en natt som var svartare än bitterheten hos mig själv i dom bittraste av stunder. Mitt fladdrande pannlampssken försvann ut i tomma intet utan att ta mark först och jag gjorde ett riktigt skitlopp. Krampen kom tidigare än vad som är hälsosamt och sen gick det bara utför efter det. Såna här nätter önskar man alla sina konkurrenter varje dag för resten av deras liv. Nu var den här veckan förstörd också. Det skall vara fan att leka nostalgiker nuförtiden tydligen.



Tiomila 1998 var med koncisa ord det bästa Tiomila jag varit på. Underskatta aldrig upplevelsen av ett rent helvete.

Kartor på nätet

Läser noggrant diskussionerna på Alternativet om den moraliska frågan att lägga ut kartor på nätet. Skadar man den förening som har upphovsrätten eller inte? Jag lägger ingen vikt i den frågan utan nöjer mig med att stämplas som kriminell. Tungt kriminell om man ser till antalet kartor jag lagt ut på bloggen. Det känns bra. Jag behöver smutsa ner mitt välpolerade brottsregister som hittills har inskränkt sig till obetald tv-licens.

AspLövet - Kartbrottslingen.

Men sen kom jag på att kartorna som jag lägger upp oftast är 20+ år gamla vilket förmodligen lägger mig i samma brottskategori som kassaskåpssprängare. Inte så jävla nydanande när man tänker efter. Lite PRO-kriminalitet över det hela faktist.

Gubbträsket

Jag sitter och slösurfar på resultaten från sommarens alla tävlingar för att se om någon av klubbkamraterna har utmärkt sig mer än på badstranden. Bäst som jag läser vad dom ställt till med nere på Gotland bland nedresta brats och förtvivlade lokalinvånare slår det mig att sommartävlingar aldrig varit min grej. Gotlandspaket, Eskilstuna-helger, Idre-veckor, 3-kvällars, Hällefors och andra flerdagarstävlingar mitt i semestern har av någon för mig oförklarlig anledning aldrig blivit av. Lockat har dom men sen har det tagit slut där. Märkligt. Bara i något undantagsfall under mina 30 år som orienterare har det begivit sig.

Dom enda tillfällena som går mot ovan fakta är sommartävlingar i Finland under mina ungdomsår. Där tävlade jag flitigt. Nu när jag tittar på kartor och bommar som flytt mitt minne hittar jag något intressant. På Brahes tävling 1982 i H15-16, där jag kom 2:a av 22 startanden knappt slagen av någon som hette Antila, så sprang jag förbi något fascinerande. På väg till 3:an sprang jag ytterst nära "Gubbträsket". Tur i oturen är nog att jag den dagen inte visste att jag ett antal år senare skulle stå på botten i nämnda "Gubbträsk". Kanske inte så mycket bildligt som bokstavligen.

Gubbträsket.

Välkommen hem AspLövet om du har vägarna förbi Pirilö.

Välgörenhet?

Hade jag haft lite mänsklighet kvar i min bittra kropp hade jag givetvis tagit mina sopsäckar med gamla träningskläder och åkt ner till Afrika. Där hade jag säkert kunnat ekipera ett mindre Afrikanskt land till fullo. Tänk er den fina tanken att landets alla invånare glider omkring i söndersvettade superunderställ, noppiga orienteringsstrumpor, urtvättade t-shirts och ovanpå detta ett mishmash av nylonkläder i företrädesvis blå kulör. Den diktatoriska Kungen hade givetvis fått den där neonskrikiga nylonblusen jag införskaffade på ett Jukola för många år sen och som jag bara sprungit i en gång.

Om jag nu hade haft hjärta att genomföra detta projekt hade jag inte krävt mycket i retur. Årsproduktionen från en mindre diamantgruva hade räckt för mig.

Jag vill ju inte verka girig.

Träningskläder

Idag har jag storstädat i garderoben. Jag plockade fram alla mina tränings/tävlingskläder och satte igång och rensade. Det fanns plagg som inte sett skogens ljus på säkert 15 år längst ner i högarna. Jag slängde ungefär hälften av alla kläder men har nog ändå uppsättningar för en dryg veckas träning, varje dag, utan att behöva ha samma grejor på mig något pass. Inte så tokigt för en kille som inte sprungit en enda tävling på 3 år och som bara tränar någon gång sådär ibland om inte kroppen vill annat, som den tyvärr oftast vill.

Alla tidlösa retrokläder, typ tävlingsdräkter etc, hamnade givetvis i nostalgikartongen i förrådet. Den börjar bli full nu.

Krampminnen

Jag har en riktig nostalgikväll. Jag dricker Thai-grogg och drömmer om krampfyllda lopp i karriären. Som jag hade för länge sen. För länge sen med råge.

Thai-grogg.
1 del fulwiskey (Sang Thip eller Mekhong om du har, annars vilken jävla fulwiskey som helst)
1 del asiatisk energidryck (Typ Lipovitan, Krating Daeng eller liknande koncentrerad RedBullsort)
4 delar Coca Cola.
En näve Is

Jag försöker minnas mina bästa krampstunder och jag återkommer gång efter annan till mountainbikeloppet Långa Lugnet. Det är ett bra krampminne. Jag minns även "Törnbergs stig" som en av banans höjdpunkter. Efter lite sökande på nätet hittar jag följande guldkorn från nämnda stig.






Jag kan nu bara hoppas att alkoholen skapar en vätskebrist som gör att jag vaknar 02.30 med sendrag i vaderna.

Jag skulle bli så lycklig.

Dukat för fest?

- Satan vad fint AspLövet. Vad firar du?

Ingenting.

Absolut ingenting.

- Ojdå! Vad tråkigt att höra. Men vänta nu! Du nämnde ju igårkväll att du skulle skriva något positivt. Vad hände med det löftet?

Jag ljög. I min ålder får man göra det utan att skämmas.

Tidlöst

Vad är tidlöst?

Jag har haft svårt att förstå begreppet tidlöst. Kanske är AspLövet tidlös? Lika bittert ointressant nu som då. Är stiftklämman tidlös eller håller den på att bli historia? Är Parallelfelet tidlöst eller är det något som bara fanns på skogsorienteringens tid? Jag vet varken ut eller in. Eller höger om rätt som parallelfelet torde vara. Vänster springer väl ingen längre.

Idag besökte jag Skansen. Eftersom jag la upp kartan från 25manna 1983 häromdagen så var det läge för ett nostalgiskt återbesök. Kontroll 15 var en stig/vatten passering inom räckhåll. Jga vandrade dit och läste kartan så bra det nu gick. Det visade sig gå mer än bra. Skansen är tidlöst. Både kartmässigt och kvalitetsmässigt.



Väl på plats sprang jag några varv på broarna i omgivningen och kände mig tidlös. För några ögonblick. Sen knäade knäna och jag undrade vad jag höll på med. Eftersom jag inte hade något svar på frågan så vände jag hemåt. Tidlösa ting är något som bara bittra människor håller fast vid konstaterade jag.

I morgon skall jag försöka hitta något positivt att fokusera på.

Ombonad

Det bästa med att vara sjuk är att man tappar konceptet över vem man är. Istället för att gräma mig över missade möjligheter att gnälla över missade träningspass på grund av skadehelvetet så har jag fullt upp med andra saker. Hela kvällen har jag suttit och hostat och bläddrat mig blodig i en gammal bok. "Boken om orientering" från 1948. Der är en jävligt märklig bok men mest märklig är den på sidan 303. Ni vet den där sidan med foton på. Där finns en bild på Västeråsaren Dalmo. Bror Dalmo. Han omnämns vara "ombonad". Ombonad!? Jag förstår inte om det är så att Dalmo, Bror Dalmo, är inne i en mysig timmerstuga och springer eller om det är hans sladdriga klädsel som avses. En ombonad omgivning har jag hör talas om men ombonad klädsel vete fan. Sånt här kan störa mig så in åt helvete. Men bara när jag är sjuk av någon anledning. Som nu. Bortsett från bildtexten är jag dock nöjd med Dalmo. Bror Dalmo. Lampa på magen hade han också. Bara en sån sak får en ju att önska att man var frisk och 70 år yngre. Tänk om han har/hade en syster som heter/hette Syster Dalmo. Vore inte det lite kul. Dom hade nog en ombonad uppväxt i vart fall. I Gurkstaden.

Djurpark

Hela dagen har jag tillbringat i Furuviksparken. Miniknatarna for runt som två skottspolingar och jag log för mig själv och tänkte tyst. Ja jävlar! Där har vi två framtida sprintstjärnor. För visst är det väl så att behärskar man djurparkerna så har man kommit en lång bit på vägen att dominera den kortaste distansen. Det finns väl snart inte en djurpark i världen som inte invaderats av strirriga orienterare.

Detta fick mig osökt att minnas den enda gången jag sprungit orientering i en djurpark. Det var 1983 och ganska långt från sprint. 25manna det året gick ute på Djurgården och målet var inne på Skansen. Jag sprang 1:a sträckan och man fick med råge lägga benen på ryggen. Det var gatlopp till ettan och rätt så mycket mer av den varan på resten av banan. Avslutningen var inne på Skansen och man fick kryssa lite mellan djurhagarna. Jag har tyvärr inga resultat från tävlingen men vill minnas att jag skötte mig rätt OK för att vara förstaårsjunior. Möjligen kan jag ha sprungit i 2:a laget. Möjligen i detta fall betyder, högst sannolikt. Högst sannolikt i detta fall betyder, så var det.

Så var det.

Slit och Plåga

Jag sitter och bläddrar i banläggarboken och fastnar på sidan 39. "Mångkampen" är titeln för stycket. Jag läser och glädjs. Glädjs över att författaren hittar kärnpunkten i sporten. Det behöver inte vara svårare än såhär att definiera vad orientering handlar om.

Tittar sen på insidan av omslaget och ser att den kom ut 1968. Undrar stilla om det kommit någon nyare version av banläggarboken efter 1968 men tänker samtidigt att den perfekta beskrivningen av orientering och dess banläggning inte behöver bli mer än perfekt. Vi kan nöja oss med den här versionen.

"Mångkampen"

Australien nu och då

Nu när jag som bäst följer Junior-VM i Australien så minns jag mitt eget besök på den avlägsna kontinenten. Det var år 2000 och av någon oförklarlig anledning så sprang jag inte en meter orientering. Märkligt. Men inte märkligare än att jag var skadad redan då vid närmare eftertanke. Vi bilade hela östkusten så nog borde det ha funnits möjlighet till träning om jag försökt ragga upp någon karta. Nåja. Lite sent att tänka på det nu.

Ett annat minne från Australien och orientering är från 1985 då VM gick där. Av min Kusin Vasamin (Fyndigt döpt till detta av VJ-Löparen i en kommentar här på bloggen) som var där själv och sprang fick jag då en karta från klassiska distansen. Samma karta kunde man hitta i Skogssport och säkert i Skärmen från 1985 men det fina med mitt ex är att guldmedaljören Kari Sallinen signerat kartan. Ni kan ju förstå att jag sitter på något värdefullt. Den måste ju vara värd typ... ingenting. Detta skall nog inte skyllas på Kari Sallinen utan på orienteringssportens flagnande status här i världen.

En annan sak man kan fundera på är om Annichen Kringstad var så överjävlig som det verkar eller om konkurrensen inte var den bästa på den tiden. Så mycket som hon var ute och bommade så undrar man vad dom andra tjejerna gjorde.

Olav Lundanes

Den Norska juniorkungen Olav Lundanes har ett rätt skönt namn. För att inte nämna hans initialer. OL. Kan det bli bättre? Ja det kan det. Han kunde ha hetet Öystein Lundanes. Det hade jag gillat.

En seger att minnas

Jag har haft en segdragen fulwhiskey i hyllan som aldrig velat ta slut. Otaliga är dom kvällar jag försökt bli av med den men flaskjävlen envisas med att stå kvar i skåpet. Lite grann som "Pojken med guldbyxorna" fast för min del handlar det om "Gubben med fulwhiskeyn". Det har, vad det verkar, funnits en oändlig mängd fulwhiskey i flaskan.

Men ikväll bytte jag taktik. Jag fyllde ett glas med is för att sen blanda i cola och spä ut med den nämda fulwhiskeyn. Innan jag hann bli apfull var flaskan slut och en lättnadens suck föll över mina skakiga gubbvader. Hade jag bara haft lite Lipovitan eller RedBull så hade det kunnat bli lite Thai-vibbar också. Inte för att jag är kräsen på så sätt men vem hade inte hellre legat på en sandstrand därborta än suttit hemma i spöregnet utan att kunna träna ordentligt. Sanna mina ord om detta inte var en seger att minnas, även om det bara var över en flaska fulwhiskey.

Skit i det nu.

Det roliga är att när jag blir full så återkommer långtidsminnet. Plötsligt minns jag orienteringstävlingar som varit bortblåsta från minnet. Jag minns konversationer på hemresor från Jukola. Dom koversationerna brukar annars vara både censurerade och bortglömda. Närminnet däremot är lika folktomt som Systembolaget den 24:e varje månad. Nu minns jag till exempel inte vad jag ska göra imorgon. Bortsett från tåhäfningarna då. Kanske måste jag gå in på finwhiskeyn för att radera dom.

Sjuk skogspromenad

När jag vaknade i morse så var skallen tjock av något grönt, slemmigt och oidentifierbart. Jag snöt mig säkert 5 gånger i rad och fick ut stora sjok av något läskigt. Vet inte vart allt detta fick plats så jag blev lite orolig att jag snöt ut delar av min hjärna. Ingen större förlust kanske när man tänker efter. Istället för att ligga ner och tycka synd om mig själv, som jag brukar göra, så gick jag ut i skogen 65 minuter. Där hängde jag ut 7 st kontroller, eller kontrollmarkeringar för att vara exakt eftersom det handlade om snitslar, till en 4,5 km orienteringsbana som fru AspLövet med vänninna skall springa.

Överlag kändes det nog rätt OK. Skogen är ju mitt element, även om min kropp inte håller med, så jag log mest hela tiden. Till och med på slutet när spöregnet kom mig till mötes upplevde jag eufori. När jag kom hem insåg jag plötsligt att jag nog inte var så frisk ändå. Kroppen kändes som att den fått utstå en 2 timmars långdistans i hårt tempo. Jag duschade och snöt ut en del till av min hjärna. Sen gick jag och la mig på soffan. Skulle man tro. Istället åkte jag till Barkarby och sprang ut och in i butiker i 4 timmar.

Smart AspLövet. Smart.

Idiot(i)!

Semester

Idag börjar jag min 4-veckors semester. Normalt brukar man lova sig själva en massa saker om vad man ska göra och hur man ska vara. Inte så för mig. Jag lovar ingenting utan bara är. Jag ska iofs käka magnesiumtillskott varje dag men förutom det så kommer allt vara oplanerade gatan. Glömde bort att jag skall träna 4 pass i veckan också men bortsett från den bagatellen så tar jag dagen som den tyvärr kommer. OK, täfningar varje dag fanns visst också på den obefintliga agendan men annars så, annars så har jag bara det där med den nyttiga kosten och att besticken måste ligga ner mellan varje tugga, men sen satan vad spontan jag kommer vara. Titta här vad spontan jag här. Ulf K Rask! Vad säger ni om det? Finns inte en jävel på den här sidan Dalälven som hade kunnat gissa den spontana namedroppingen. Vet inte själv varför jag sa just Herr Rask. Kanske för att jag någonstans långt inne i min spontana kropp har en dröm om att göra årsdebut på OK Enenes Oktoberrace. Eller så är jag bara så spontan att jag själv inte vet vad som kommer hända. Sån är jag tydligen. Oplanerande och spontan. Nu ska jag äta frukost och sen ska jag surfa på alla orienteringssidor bland mina favoriter. Alla 38. Det har jag satt som krav på mig själv att göra varje dag. Ni fattar vilken svävande semester jag har framför mig. Inte en dag kommer bli den andra lik.

Tallhed

Tänk vad bra orienteringsvärlden vore om den enbart bestod av AspLövare. Vi hade samlats ute på tävlingarna och suttit på våra stolryggsäckar medans vi högt och ganska hetsigt diskuterade hur allt blivit sämre och att nog fan är tvåstrecksmossen en bättre kontrollpunkt än den sönderkarvade parkbänken. Sen hade vi ställt oss upp och gjort vågen när en AspLövare kom in på spurten. Fast nu hade det väl inte funnits några aktiva längre om det bara fanns gubbvadiga AspLövare. Vi hade säkert samlats på fiktiva TC´n ändå bara för att umgås. Fast jag är ju en introvert, bitter jävel så möjligen hade vi nöjt oss med att ha sporadisk kontakt över internet. Eller ingen kontakt alls. När jag tänker efter kanske världen ändå är en bättre plats utan AspLövare. En är mer än nog och det finns nog dom där ute som tycker att det är en för mycket. Om vi istället fokuserar på dom goda här i livet så har en av dom hört av sig till AspLövet.

I går fick jag nämligen ett mail. Uppenbarligen var det en vänlig orienteringssjäl där ute som läste mitt svamlande om tallheden utanför Avesta. Inte nog med att det var ett trevligt mail han hade bifogat 2st kartor också. Det var nästan så att jag blev kärnfrisk på en gång utan att passera Ipren. Veckans hjälte är med andra ord Dalaportens egen Mats Lundberg. Såna killar växer inte på träd. Det gör kanske inga killar men metaforiskt snackar vi om en stor jävla kungstall mitt på den vackraste tallheden du kan tänka dig.

I mailet informerar Mats om att, som jag befarade, det "bara" är tallhed längs med Rv70. En bit bort blir det sen "vanlig Västmannaterräng". I mina öron låter "vanlig Västmannaterräng" hur underbart som helst. Först kartan han skickade är från tallhedspartiet söder om Avesta och på kartan kan man kan se motorstadion där Tony ”Jag är inte bitter” Rickardsson härjade när det begav sig. Jag får kramp i vaderna bara genom att titta på härligheten. Denna skall printas och läggas i bilen tills nästa gång jag passerar platsen.



Den andra kartan jag fick var från en plats några kilometer norr om Avesta. På kartan finns Dalaportens "Backbana" tryckt som mäter fina 9 kilometer och har 750 meters stigning. Mera kramp för AspLövet om än i psykosomatisk form även denna gång. Mats informerar om att kartan ligger ca 1,5 km norr om Rembostugan. Där har det ju tryckts lite fet mat på hemväg från kepstourer under åren. Inte riktigt i Lappen-klass (Hedemora) men fullt dugligt efter en lång orienteringshelg, eller åtminstone var det så på min tid för sisådär 10-20 år sen.



I dag är jag faktist sjukare än på hela veckan men detta guldmail har skakat bort alla sommartrötthet som jag dragit på mig. När förkylningen släpper skall jag gå ut och torrträna lite inför kommande pass på tallhed.

Dejan Avramovic

Jag sitter på jobbet för första dagen den här veckan. Har legat hemma i sjuksängen och tyckt synd om mig själv. Är egentligen fortfarande sjuk men eftersom jag går på 4 veckors semester imorgon så finns det lite grejor att stänga ner på firman. Jag har lite frossbrytningar och sköljer ner magnesiumtabletter med cola för att få någon sorts reaktion. Bäst som jag lider halkar jag in på min idol Dejan Avramovics hemsida.

Nu har han i alla fall gjort det igen. Den karln är ju för fan otrolig och jag lever numera ut mina orienteringsdrömmar genom Dejan. Han har fått ännu en medalj och han kommer att bli miljonär den dagen han drar sig tillbaka och säljer sin prissamling till skrotupplaget. Bra Dejan! Du bjuder på öl nästa gång vi ses, om vi ses, vi har aldrig setts men ändå, jag bjuder på öl, äsch vi betalar var och en för sig så blir det inget tjafs. Grattis i alla fall Dejan. Jag tror dessutom att Dejan är lite svag för tjejen längst upp till höger på bilden. Eller så är det jag som önskar att det är så. Dejan är en kille man inte styr och ställer med så där bara. Han är bra på så sätt Dejan. Han vet vad han vill och han är jävligt bra på det han vill.

Sprintdistans

Jag hoppas att jag en dag kan sluta häckla och smutskasta sprintdistansen och istället bara skratta åt folk som springer den.

En jävligt viktig tävling

Vissa lopp minns man mer än andra. Den här minns jag in i minsta detalj. Det handlade om en jävligt viktig klubbmatch vid Flatenbadet. Kanske är det så att enbart jävligt viktiga saker fastnar i hjärnan för att man inte skall belasta den så hårt. Oviktiga saker såsom töntiga parktävlingar och träningar i söndersprungna närområden falnar bort rätt omgående. Jag minnns till exempel alla mina Älgdrev men tisdagsträningar på grannkartan är bortblåsta. Med andra ord borde alla klassiska tävlingar sitta som gjutna i skallen. Såsom denna. Hur det gick i Klubbmatchen vet jag inte då mina resultat på kartan inskränker sig till tiderna från min bana.



[Inlägget har blivit redigerat då den ursprungliga texten var utsatt för sinnesförvirring]

Här är jag, dit ska jag

Jorå...

Så fort jag är frisk ska jag sätta igång.
...med att få ordning på knäna.

Och så fort knäna funkar ska jag sätta igång.
...med att få ordning på gubbvaderna.

Och så fort gubbvaderna funkar ska jag sätta igång.
...med.. ehh...?

Äsch! Jag har glömt bort vad jag strävar efter.

Koncentrationsproblematiken

"Jag tappade koncentrationen"

Hur många jävla gånger har man inte hört sina orienterande vänner dra den beklämmande bortförklaringen efter ännu ett misslyckat lopp? Alldeles för många är rätt svar. Det verkar nästan vara en epedemi av koncentrationssvårighet som har lagt sig över orienteringsrörelsen. Nu är dags att vi tar tag i saken och får bukt med problemet.

Mitt förslag är att vi tränar alla dom här missanpassade individerna. Vi lär dom grunderna inom koncentration genom att skicka dom på läger. Ett Koncentrationsläger. Mitt förslag är att vi har det här Koncentrationslägret nere i Tyskland. Där är dom diciplinerade och tillåter sig inte själva att hemfalla åt bristande koncentration. Vi kan säkert hitta någon billig industrilokal i forna Östtyskland.

Hertlich Willkommen zu Koncentrationsläger meine lieblings!

Hitom Avesta (rätt nära Masarnas hemmaplan)

Helgen har varit bra. Om man med bra menar noll träning och en totalhavererad avslutning. Men som sagt det var en bra början i alla fall. Tillbringade helgen i Dalarna där jag satt i spöregnet och läste Skogsport. Tidningen föll dock samman ganska fort i det ihållande regnet så jag fick nöja mig med att lyssna på regndropparna i min panna. Med andra ord var allt bra.

På vägen hem blev det sämre. Strax hitom Avesta, sett från mitt håll, passerar man ett tallhedsparti som inte är av denna värld. Hela spektrat av tallhedstyper slängs emot en från bägge sidor. Det är platt vitmossehed, böljande blåbärsrished och kurvigt stenhed. Man får hela kartan av tallhed på bara några kilometer. Jag var så här nära [måttar med tummen och pekfingret väldigt nära varandra] att stanna bilen, kliva ur och sen bara springa planlöst. Men just som jag lättade på gasen och började söka efter en bra plats att stanna på i vägrenen så knarrade det till i knät. Jag vaknade upp ur min tallhedspsykos och körde vidare mot något sämre.

När jag kom hem försökte jag undersöka om Avesta OK hade någon karta över partiet. Tyvärr var deras sida lika innehållslös som min träningsdagbok. Kanske är det så att den underbara talleheden bara är ett smalt parti längs med vägen för att jävlas med terrängknarkare som jag själv. Så istället för någonting positivt kom en begynnande infektion krypande här på kvällskanten. Tack för det helgen.

Nu ligger jag i soffan och känner mig sådär sommartrött på livet som bara AspLövet kan göra.

Det säger inte lite det.