Sanningen bakom AspLövets uppgång fall

Gick ut i skogen och kom hem igen

Idag firade jag ut det sista skälvande året av minuterna som gått. Tog mig till klubbens nostalgiska klubbstuga mitt ute i ingenting där en traditionsenlig nyårsaftonsfrågesportorientering hölls. Jag körde över arrangören genom att själv lotta ihop mig med kunskapsoraklet Budda, som offrade sig genom att gå han också. Sen stampade vi på honom lite till genom att kräva extra tidig starttid långt före dom lottade lagens lottade starttider. Så ska han tas tänkte jag tyst och påbörjade en 124 minuter lång attackpromenad. Den optimala banan var 8 km men trots Buddas kompetens slutade nog banan för vår del på milen efter diverse små men störande utsvävningar på frågor som aldrig borde sett dagens ljus. Vi var inte i närheten av att vinna men vad gör det om ett par timmar för då är det 2008 och dagens pass är inget annat än ett flagnande minne under trötta gubbars begynnande flint. I omklädningsrummet halvt om halvt lovade jag Budda att vi nog springer på nästa års tävling. Bara 364 dagar kvar innan den besvikelsen infrias.

2007 - Ett ganska bra år

Jag har försökt summera året som gått och kan krasst konstatera att 2007 varit nästan lika bra som 2006 och bara lite sämre än 2005. Låter kanske helt OK om man nu glömmer bort hur jag summerade dom åren.

2005
"Ja fy fan, snart är det 2006 i alla fall. Det är en jävla tur det"

2006
"Jag utnämner 2006 till det sämsta jävla året sen det sist var så här jävla sämst och den gången levde inte jag"

Ska jag vara helt ärlig så kommer jag inte på så mycket som hänt under 2007. Det handlade om ett par kortisonsprutor uppkörda i knäna, några skopor bitterhet, en orienteringskarriär lagd på hyllan och lite för mycket alkohol. Mer behövs tydligen inte för att roa AspLövet. Missunsamma människor säger nog att AspLövet goes H40 är ett enda stort misslyckande. Vistt är det så. Jag är inte den som opponerar mig utan ställer mig gladeligen längst fram och kastar den första stenen. Hårt. Mitt i pannan på den där misslyckade individen som kallar sig AspLövet. För ett misslyckande är det. Det är inte för inte som jag kommer att tänka på den där gamla talesättet.

Failure - When your best just isn´t good enough

Titta bara vad som händer om man tar fram lite synonymer till detta misslyckande.

"Fiasko, utebliven framgång, felslaget försök, debacle, nederlag, bakslag, motgång, miss, flopp, ha otur, spricka, komma till korta, kamma noll, flippa ut, kapsejsa, gå fel, slå slint, gå i stöpet, gå om intet, missräkning, besvikelse, motighet, olycka, nederlag"

Idel vackra ord att tatuera in på högerarmen med ett slingrande tribesmönster under för att verkligen statuera att personen ifråga lämnade kvar sig själv på 80-talet. Nu kanske man tror att AspLövet är bitter. Så är det. Men inte bittrare än att jag ser fram emot 2008 och hoppas på något bättre. Och skulle det inte bli en förbättring kan jag i alla fall trösta mig med att jag är konsekvent i mitt misslyckande.

2008 kan med andra ord bli precis hur hemskt som helst.

Jag kan knappt bärga mig.

På jakt i Sälen

Jag tror att O-ringen 2008 i Sälen kan få problem. Jag läste att det kommer en invasion av Norrmän till tävlingarna och jag kan redan nu se alla dessa stissiga individer springa runt bland stugorna i Sälen ivrigt letandes efter något att klubba.

En springkälla

Ibland är minnet overkligt. Jag fick en flashback från 80-talet bäst som jag satt och funderade på absolut ingenting. En bild av "Springkällan i Rättvik dök upp i mitt huvud. Jag har varit där en enda gång i mitt liv och då passerade jag nämnda källa under ett orienteringslopp. Jag letade mig igenom kartpärmarna och hittade tävlingen år 1985. Min gissning är att det var en Siljanskavle men inget står på kartan och jag har bara en enda anteckning i resultatväg. "Tävlingen struken". Minns inte varför utan klassen H17-20, banlängd 8850 meter är allt som finns i ledtrådsväg. Men det jag minns från tävlingen är den ståtligt sprutande springkällan som ni ser på kartan mellan 4:e och 5:e kontrollen. Jag hade ingen aning om att något sånt fanns så det var en rätt bisarr syn att plötsligt pasasera detta fenomen ute i skogen.

Förövrigt minns jag ingenting från den där dagen men just springkällan gjorde mig törstig så nu är det jag som går och tar mig en iskall öl. Det gäller att passa på innan jag börjar mitt nya liv. Igen.

Mindre sämre 2008

Jag tror att vad julen mer än något annat påminner mig om är att vilken jävla skitträning som helst piskar stillasittande julsamvaro på fingrarna. Därmed inte sagt att det är något fel på julen. Det är ju liksom inte julens fel att årets övriga 362 dagar är lite bättre. Om man med bättre menar mindre sämre. Mindre sämre ska i alla fall AspLövets 2008 bli. Kanske fler sämre i antal men definitivt mindre storlek på varje enskild sämre.

Lodrät 4. Ord på tre bokstäver. Börjar på F.

Det är inget fel i att vara fet och ful. Se på mig. Jag är både och. Man får leva med den lott man tilldelas brukar jag säga till folk som frågar. Min lott är fet och ful. Inget fel i det. Jag brukar skaka av mig olustkänslorna över att vara fet och ful varje måndag. Det blir lätt så när man startar ett nytt liv den dagen. Varje måndag brukar jag vakna och skratta hjärtligt. Tusan vad bra jag mår säger jag och skrattar. Jag skulle egentligen ville säga något starkare än tusan men Miniknatarna är som små tvättsvampar och suger upp alla ord dom kan just nu. Så tusan får räcka. Annars kunde jag kanske dragit till med något hårdare. Som kuken. Eller fyttihelvete. Eller finskat till det hela med Perkele. Men tusan funkar. Jag skrattar varje måndag ända tills jag kommer till jobbet. Då slutar jag. Trist. Men det är mitt fel att det är så. Tillbaka till mitt nya liv. Varje måndag. Jag har ju insett att ska man orka med sig själv måste man starta om ofta. Varje vecka. På så sätt kan man skaka av sig veckans misslyckanden. Som att vara fet och ful till exempel.

Det här med att vara fet och ful tog vi fasta på under gårdagen. Jag säger vi för det var plötsligt inte bara jag utan även min bästa vän M.t.P. Han hade bjudit in till en riktig herrballuns. Det är lätt att säga vi när det egentigen bara var han. Jag fick vara med som arrangör utan att göra mycket väsen av mig. Han fixade allt och jag fick ta del av äran. Det perfekta samarbetet. Största brydsamheten kom vid utformningen av inbjudan. Vi kallade oss "Fet och Ful". Problemet är att jag är både och medans han inte alls har dom attributen. Välj det minst passande sa jag och blev kvar med fet. Just därför startade jag ett nytt liv i måndags och började äta upp mig. Kebabtallrikar, coca cola, hampurilainen och annat onyttigt kom i vägen för mig. Jag ville att fet skulle synas tydligare än ful. Det gäller att leva sig in i rollen. Fet har jag blivit som ni kan se på bilden.

Nu är det här med fet ingen fara på taket. Vad nu taket har med problemet att göra. Jag är nämligen med i en fettjakt. På eget initiativ. Jag har lurat in klubbkompisar i tävlingen också. Rasvametsästys. Man kanske tror att jag kan finska. Så är det inte. Jag kan några spontanord som inte skulle räcka långt i en krissituation. Men åter till fettjakten. Tävlingen har jag startat för att sporra mig själv att gå ner i vikt och samtidigt kapa övervikt på klubbens löpare. Är man UK får man ta till alla fula knep som finns för att sätta bästa möjliga trupp på pappret. Jag säger bästa möjliga men menar minst sämsta. Gubbar får lätt den epiteten. Minsta sämsta. Jag menar. Som gubbig UK har jag nästan bara likvärdiga löpare att bolla med. Gubbar. Tjocka gubbar.

Men nu har jag i alla fall startat ett nytt liv. "Förbered och Fullfölj" är namnet på min plan. Litegrann som jag orienterade på den tiden det begav sig. Förbered. Man ska i huvudet ha gått igenom hur man ska tackla loppet. För min egen del brukade jag ha en ramsa som jag gick och muttrade för mig själv redan kvällen för. Full Fokuserad Fart framåt. Sen hade jag bara den lätta biten kvar. Fullfölj. Det var där jag dominerade. Jag var en mästare på att fullfölja. Men nu handlar det tyvärr inte om orientering utan vikt. Tragiskt nog har jag fallit så snett här i livet. Men jag landar i alla fall mjukt. Min fettma till tack. Fast jag har inga problem att lyckas med mitt mål. Det är så jag jobbar. Förbered och fullfölj. 70 kg här kommer jag. Vi kommer ha så kul fram till den 1 juni. Min kropp och jag. Då kommer jag bara vara ful. Det är sånt man får leva med antar jag.

AspLövet siar om trenderna 2008

2008 kommer mustaschen komma tillbaka. Den har varit som bortblåst sedan mitten av 80-talet men nu jävlar har den hittat hem. Helt säkert. Sånt där skit går i 20-års cykler och den har nu gått över tiden. Spana bara in hur det såg ut 1985. En av mina största idoler, Per-Åke Carlenstam, visade upp något som kan liknas vid en död mus på överläppen. Kan det bli manligare än så? Tror inte det.

I år kommer det alltså smälla till inom orienteringsrörelsen på mustaschfronten. Bered er redan nu på att se Emil, David och dom andra landslagsgrabbarna dyka upp med musch redan till vårpremiären. För fan! Vem vet, kanske till och med några av våra damlöpare visar upp lite fjun på överläppen. Själv ska jag börja odla vilken dag som helst. Minst lika stor som Per-Åkes på den tiden det begav sig.

En återblick till 1985

Jag försökte gräva fram lite resultat från klubbens Tiomilatest 1985 som jag skrev om häromdagen men tyvärr fanns det ingen komplett resultalista i klubbtidningen från det året och jag hade fuskat och inte skrivit några tider på kartan heller. Däremot fanns det en trevlig liten text om strapatserna skriven av Stefan Eriksson i tidningen. Det är nästa så att minnen från tävlingen kommer åter till en minneslös AspLövet.

Erik, mannen i centrum På VOK´s stenhårda dag-test!

Svetten dryper, liksom det mesta. Helt genomblöt, iskall och dödstrött försöker man med bortdomnade händer att klämma i den näst sista stämpeln. Efter 12 km i tung, blöt och delvis kuperad terräng börjar orken att tryta. Den snö som ännu låg kvar underlättade ju inte precis. Man stapplar vidare på ren vilja mot sista skärmen. Den kyliga luften, de enorma vattenmängderna och den kalla snön har fått benen att bli som styltor. En efter en "kryper" vi in i mål vid Källbrinks IP, den ena tröttare än den andra. Helt slut fläker man sig ner på britsen för en efterlängtad vila, detta efter den mest hårda och krävande dag testen genom tiderna? När 16 av de 18 startande tagit sig i mål dröjer det dock oroväckande lång tid innan något händer. Björn Rundlöf segar sig plötsligt in och får efter en stund ur sig att Erik Sohlman har problem att ta sig framåt i terrängen. Vi skickar genast ut några spanare till det ställe där Björn träffat Erik. Lyckligtvis påträffades Erik rätt snart och upptinandet i dusch och bastu var välkommet för den något frusne Erik, som vid ett par tillfällen varit nere till bröstet i det iskalla vattnet! Sammanfattningsvis kan sägas att Håkan Dahlgren segrade på 100min, före Börje Johansson (103) och Hasse Jonsson (105). Tjejernas test var även den krävande, där Anneli Lindbäck var den enda som orkade runt [saxat ur RoS 3/85, skrivet av S.E]

En penna i handen är inte bättre än....

Ikväll har det jagats viktiga poäng i klubbens Nattcup. Viktiga för årets totalresultat men givetvis ännu viktigare för den så prestigefyllda Maratontabellen. Tyvärr för egen del har kräftgången dom sista åren gjort att jag tappat mark mot täten och det ser ut som att jag kommer falla som en sten genom fältet dom närmaste åren.

Så när alla nattlöpare knöt skosnören och tog på sig pannlampor hade den AspLövska ångesten vridit klorna ett extra varv i vaderna. För att dämpa skakningarna i benen tog jag en promend till klubblokalen. Jag satt en stund och tittade mig omkring på bekanta karthögar och hyllor fyllda av minnen. Till slut fastnade blicken på två askar fyllda med pennor. Pennor till förbannelse. Vissa av pennorna har varit med lika länge som jag själv och har ungefär samma kvalitet. Det vill säga torra och spruckna. Jag svepte ner alla pennor i en påse och begav mig hemåt.

På köksbordet sorterade jag ut bläckpennor som varit torra sedan slutet av 90-talet och vässade upp blyertspennor så att det dammade i köket. Av 50 blyertspennor var det bara 4 som hade något som kan liknas vid udd. Nu jävlar kan man köra akapunktur med allihop. Nu kanske man tror att ångesten lättade lite över den missade Nattcupen. Så är inte fallet. Vad fan skulle lite sortering av pennor vara att komma med.

Man är så jävla tragisk.

3-6

Det här var länge sen. Länge sen jag biktade mig.

Fan vad jag hatar kyla. Var ute med Birro på kvällspromenad, som vanligt, och frös skiten av mig trots tjockjacka. Hatar vintern. Punkt. Förstår inte folk som finner glädje i snö och kallgrader. Man klär på sig och ragglar runt som en sumobrottare men ändå. Ändå biter det i kinderna och tuggar i låren. Hade jag varit fakir kunde jag känt igen känslan av spikar som hugger hud men nu. Nu är det fan bara bistert. Jag önskar att jag bodde i ett medeltempererat land där vi hade 20 plusgrader och måttlig molnighet. Klädselval vore varken eller. Jag har många brister men få är allmänheten förunnad. Kyla är en av dom publika. Växthuseffekten. Välkommen in i värmen. Men det stoppar inte där. Det finns många saker på minussidan. Många fler än på plussidan.

Positivt för AspLövet goes H40

Jag är fortfarande "Världens bästa orienterare
Jag har ett par nya, oanvända, VJ integrator i förrådet
Jag mår bra när jag är full

Negativt för AspLövet goes H40

Mina gubbvader bidar sin tid
Min kropp har antagit en fluffig form
Jag är förvirrad
Jag lyssnar inte på mig själv
Jag hittar inte min träningsplanering
Jag är mer kvasi än vad som är nyttigt

3-6

Mjäkigt men sant

Jag satt och funderade lite på hur mjäkigt allt har blivit. Det är åldern. Det är åldern, säger man och visst är det så. Men det är ändå mjäkigt. På min JUK08LA satsning har jag hittills arrangerat 2 testlopp och det har rört sig om banor på 7 km. Inte i närheten av vad som behövs på dom långa sträckorna. Visst är det så att vi är en gubbklubb med utförsbacken framför våra fötter men ändå. Mjäkigt. Ser jag på klubbens klassiska KM till exempel så bjuds det på 8km-banor för seniorerna. Herregud! När man växte upp var 8km kortdistans och det var till och med innan kortdistansen uppfanns. Det går utför.

Jag beslöt mig för att bläddra bakåt i tiden och stannade till 1985. 22 år sen. Min klubb ordnade en intern Tiomilatest och det kom 18 till start på en bana som mätte 12,0 km. Detta trots att det tydligen var "snöglopp i luften, långt, hårt och svårt". Rätt kul med det Kart-Bosse citatet faktist. I kartpärmens "Tävlingsresultat" har jag under rubriken, "Bana och arrangemang", skrivit något liknande som beskrev tävlingen.

"Snö, vatten, regn och hårt"

Jag var 19 år och kom 6:a, bland 18 hugade Tiomilalöpare, ca 10 minuter efter segraren. Förmodligen frös jag som en hund och krampade mig i mål. Jag hade sånt för mig redan på den tiden. 12 km. Jag skulle nog inte få en enda intresseanmälan om jag bjöd in till något sånt inför JUK08LA. Man måste vårda dom gamla gubbarna ömt och varsamt om det ska bli något JUK08LA. Mjäkigt men sant.

Säger AspLövet som inte ens kan promenera. Mjäkigt men sant.

En tanke slog mig

Undrar varför jag inte har blivit intervjuad av Skogssport ännu.

Är inte världens bästa orienterare intressant nog?
Är jag inte familjevänlig?
Har jag stött mig med fel personer?
Luktar jag illa?
Är alla H40-löpare i journalistisk-karantän?

Jag är inte arg.
Jag är stött.

Kantstött.

Voodoo inget för AspLövet

Igårkväll såg jag, eller rättare sagt halkade som hastigast förbi, ett program om 3 Danskar som for till Amerika för att finna bot. Dom hade alla tre kroppsåkommor som dom ville bli av med. En var lam, en var trött och en var fan vet vad egentligen. Olika sjukdomar hade dom i alla fall. Deras idé var att någon i USA borde kunna hjälpa till så dom hamnade i New Orleans där tro, handpåläggning och voodoo skulle göra dom friska. Jag är ju varken troende eller otrogen så jag tror inte på någonting men en sak i programmet fick mig att fundera. Voodoo-häxan, eller vad hon nu kallas, sa att allt helande av den egna kroppen måste komma inifrån. Man måste tro, älska och uppmuntra sin kropp för att något överhuvudtaget ska kunna helas. Litegrann låter det som att kunden måste göra jobbet och oavsett hur det går ska man betala.

Jag insåg i alla fall att om det krävs att man älskar och avgudar sin egen kropp för att gubbvaderna och knäna skall självläka så ligger jag pyrt till.

Jävligt pyrt till.

Höst-Öst - Blott en död dröm

Jag har nu läst reportaget i Skogssport från årets Höst-Öst. Kan bara bittert konstatera att även den resan kommer ligga på listan över saker jag borde ha gjort innan min kropp packade ner sig själv i en kappsäck och kastade bort nyckeln. Jag har dessutom torterat mig själv genom att läsa OL-Wims reportage, med bilder och kartor, från nämda resa. På hans sköna blogg hittar ni början på Höst-Öst under oktober, i arkivet, och den avslutas sen i november. Hur fantastiskt som helst.

En fulfin julgrantall

Då var dagens strapatser avklarade. För egen del bestod den av 2 timmar serveringsjobb vid banans vätskekontroll. Musiken som dunkade i min rygg värmde i minusgraderna. Medans jag serverade julmust med tilltugg fick jag en del gliringar för min vackert dekorerade julgran. Det är fantastiskt vad lite ATA-band kan göra för julstämningen. Gliringarna handlade mest om att trädet ifråga var dött och att det inte alls kunde vara en julgran eftersom det var en tall. Bagateller säger jag. Julgranen var vacker på utsidan även om nu insidan var ful. Litegrann som jag själv faktist. Fast tvärtom då.


Själva banan bjöd väl inte på några större överraskningar. I alla fall inte om man höll sig fokuserad på den norra slingan. Kartan på den delen blev inte alls vad jag från början tänkt mig. Det röda skulle inte ha varit där utan kartbilden var tänkt att se helt annorlunda ut. Jag insåg dock att OCAD inte alls ville göra samma saker som jag önskade så det fick bli denna variant istället. 15,6 km var den i alla fall och dom som sprang hela såg trötta ut så jag antar att den fyllde sin funktion.

Läggdags

Sådär...

Sista förberedelsen är förberedd och jag är klar med mina förberedelser. Klockan ringer 08.30 imorgon lördag och sen är det jag som arrangör mot förhoppningsvis 40+ träningsvilliga idioter. Julmusten står bunkrad och pepparkakor, godis och mandariner ligger klara att hällas upp i skålar. För egen del kommer morgondagen att innebära ett par timmars friskluft vid banans vätske/matkontroll. Där kommer jag att bjuda på julmust och punkig julmusik.


En salig blandning julmusik som nog ändå är så långt från Peter Jöback och Chister Sjögren man kan komma. Egentligen tar jag inget ansvar för låtarna på denna blandskiva för jag har som hastigast letat upp musiken på DC++ utan urskiljning, men en låt står jag bakom till 100%. Världens bästa jullåt.

Ramones - Merry Christmas (I don´t want to fight tonight)

Glöm inte bort att titta neråt

När jag kom hem från jobbet idag stöp jag i hallen som när en ko möter en slaktpistol. Smack! Bäst som jag låg där och (r)åmade mig såg jag orsaken till min vurpa. En snusdosa. Dessa jävla snusdosor. Dom ligger och skräpar över hela lägenheten. Vilket i sig är märkligt med tanke på att ingen i hushållet snusar. Men nu är det så att snusdosorna är Miniknatarnas senaste påhitt. Eller snuspuckar. Det är just det ordet dom använder. Snuspuckar. Dom använder nämligen rengjorda snusdosor som hockeypuckar när dom spelar hockey i hallen. Jag var själv inte involverad i påhittet men nu har släkt, vänner och okända bidragit med en satans massa snusdosor. Eller snuspuckar som det heter i vårt hushåll. Ett jävla otyg är vad det är. En sak är säker. Jag är inte pådrivaren när det kommer till ishockey. Mycket ska dom få prova på men hockey går bort. Fan i helvete att jag blir en ishallsförälder. Att vara orienteringsförälder är bara hårfint bättre men där finns i alla fall möjligheten att få se solen ibland. En sak upskattar jag dock med snuspuckarna. Oavsett hur mycket det smäller i väggarna så är skadeverkan överkomlig.

Om jag nu bara kan lära mig att titta neråt när jag rör mig i lägenheten kanske jag får vara med om Miniknatarnas uppväxt också.

Schnapps bitter herbs

Jag börjar misstänka att bitterheten syns igenom även på firman. Idag fick jag en julklapp av arbetsgivaren och på paketet hade dom skrivit, "Det här kan du behöva". I paketet fanns det, som ni kan se, 4 snappsglas, en karaff och kryddor för att smaksätta brännvin. Det är så långt ner jag fallit alltså. Bland dom torkade kryddor i påsen finns bland annat "bittra örter". Så talande. Fast nu är dagens sanningen att jag är lite bitter. Det är ju du varje dag kanske näsvisa personer påpeker och det har dom ju rätt i. Fast idag är jag på den bittra sidan av bitterheten. Jag var nämligen ute i skogen igårkväll och hängde ut lite snitslar. Hur skönt som helst i nattmörkret där pannlampsskenet lyste upp dimman som bildats av minusgradernas kollision med fuktig luft. Så skönt att jag småsprang lite mellan promenadstegen för att skaka av mig H40-ångesten. 50 minuter där 25% bestod av lättare löpning. Hur idiotiskt som helst. Jag vet. Men just då behövde hjärnan smaka på livet igen. Idag smakar den på bitterheten och allt är som vanligt. Jag tar en Diklofenak för mina ömmande knän och leter förgäves i köksskåpen efter hembränt. Undrar om man kan blanda ut skiten med öl.


Mitt i all bitterhet kan jag ändå inte låta bli att le. Påminner inte dom här snappsglasen litegrann, till form och färg, om cybershots. Ni vet dom där shotsen som såldes på Finlandsbåtarna i provrörsglas. Nu snackar vi alltså Jukolaresor på 90-talet. Förmodligen blev dom förbjudna rätt fort. Dom var förrädiska.

Tagen av snuten

Imorse blev jag tagen av polisen.

Dom knep mig precis innan jag var framme vid firman. Jag stannade till vid vägkanten och kände en klump i halsen när jag tittade på konstapeln som stegade fram mot min bil. Inte för att jag hade något att vara skyldig över, men man är ju svenskt mesig inför ordningsmakten. När konstapeln knackade på rutan flyttade sig klumpen i halsen neråt. Han var en hon. Hon var snygg. Skitsnygg.

"Hur står det till här då?" frågade hon stramt.

"Jodå.. Ont i knäna, lite morgontrött och allmänt bitter", svarade jag med lite ängslig röst.

Sen frågade hon efter mitt körkort och bad mig blåsa i en alkomätare. Det gav inget utslag så hon bad mig åka vidare. Jag frågade om det inte fanns något hon kunde plocka in mig för eller om hon inte borde visitera mig. Vem vet vilka olagligheter jag hade gömt på kroppen. Hon avböjde mina förslag och stegade ur mitt liv.

Hon är precis som min orienteringskarriär tänkte jag och kom försent till jobbet.

Ett jävla slit

På lördag arrangerar jag Julmusten. En långdistansorientering för klubbens aktiva. Fast i dagligt tal torde det numera kallas ultralångdistansorientering antar jag. Tävlingen ingår i vår MMC-serie (Macho Man Contest) där den som springer längst på vinterns 15 lördagsträningar blir Macho Man och får låna vandringspokalen under det kommande året. Hursomhelst beslöt jag mig för att ordna en inbjudan för att locka dit lite folk. Jag velade hit och dit vad jag skulle skriva för att få det att låta inbjudande men till slut belöt jag mig för att fokusera på kärnpunkten i min träning. För egentligen är det bara en sak jag bjuder på och duger inte det så kan dom hålla sig hemma.

1-0 till Geir

Här visar man upp sin drömvilla och vision om livet på landet och vad händer då. Ja, vad händer då? Jo, då kommer minsann en Normann och visar sig på styva linan. Inte nog med att Geir från OPN.no har byggt sitt hus på en större sten, han har väggar och tak också. Så mycket för min altan. Jag inser också att jag har missat en massa detaljer i min ritning. En trappa till exempel. Se vilken fin trappa/stege Geir har ordnat. Med såna moderniteter kommer det inte vara några problem att komma upp i stugan på fyllan.

1-0 till Geir

Pimp my balls

saccharum

Är det inte ödets ironi att just idag, när AspLövet har startat en sockerblockad, så bjuder firman på pallvis med julmust och godis. Det ligger en dimma av socker över lokalerna som lockar och pockar på min uppmärksamhet. Tur då att jag är principfast och aldrig viker ner mig när jag bestämt mig för något. Tänkte köra en längre period utan läsk/godis/onyttigheter nu. Rensa kroppen helt enkelt. Vissa undrar nog varför jag gör detta i jultider men tillfället kan inte vara bättre. Ju mer frestelser desto starkare blir man om man står emot. Och AspLövet står emot. Alltid.

Annars är jag mest sjuk nuförtiden. Eller nästan sjuk. En förkylning bröt ut i lördags efter min långpromenad men det stoppade inte mig så jag gick ut igår igen och gick (5 km, 75 min). Inte så smart kanske men jag måste få ut snitslar till lördagens MMC som jag arrangerar. När jag var som längst bort och tittade ut över en spegelblank Oxundasjö så kom doften av vedeldad bastu mot mig. Jag satte mig ner en stund och tittade norrut över sjön. Kan det vara Tiomilaledningen som provkör sin bastu tro? Näee, det är nog för tidigt för det.

AspLövet köper hus

Jag har rätt mycket kompisar som tagit klivet från lägenhetsträsket ut i villor, radhus och herrgårdar. Dom brukar tjata om hur bra det är både ekonomiskt och livsmässigt. Jag vet inte jag. När jag ser dom ligga på knä och byta träpanel, måla om, laga trasiga värmepannor och påta i trädgården så inser jag varför lägenhet har sina fördelar. Men nu är inte jag den som dissar sånt jag aldrig provat på. För att få mina fördomar bekräftade så beslöt jag mig för att köpa en tomt och på den bygga mig en lagom stor villa. När jag skramlat ihop hela min förmögenhet insåg jag att något lyxigt skulle det inte bli tal om. Det visade sig vara så illa att jag istället för tomt bara hade råd med en större sten. Inget fel i det tyckte jag som direkt kom en halv trappa upp. Än så länge har jag bara haft råd att bygga mig en altan men så fort nästa lön kommer ska jag bygga mig en liten sovalkov. Tills dess får jag nöja mig med att sitta på altanen och sola med en kall öl i handen. Sämre kan man nog ha det. Jag tror faktist att jag kommer trivas här i min villa, på en sten, vid en äng, intill en skog. Om det nu bara kunde sluta regna.

En sten, eller två?

Idag var jag långt ifrån att attackpromenera mig fram. Jag tog en 6 km bana och det tog hela 1 timme och 40 minuter att släpa sig runt. Har haft en förkylning i kroppen dom sista dagarna som inte brutit ut men idag kände jag att inombords så härjade den rätt rejält.

Annars gick jag mest och funderade på stenen som ni ser på bilden här nedanför. Hur blir det egentligen. Springer man mellan stenarna eller springer man igenom stenen? På kartan är det ritat 2 stenar och på så sätt springer man mellan stenarna men samtidigt behöver man inte vara hjärnkirurg för att se att detta en gång i tiden varit en sten även om det är några år sen skillsmässan gick igenom. Gick igenom skrev jag. Där fick vi svaret på frågan. Man springer igenom den här stenen. Kanske borde den ritas som en sten med ett vitt streck tvärs igenom på kartan. Där dök igenom upp igen.



Den här läckra stenen har faktist gemene man chans att besöka. Köper man in sig på Väsby OK´s träningspaket, som finns ute i skogarna precis söder om 2008-års Tiomila, så är detta en av kontrollpunkterna. Se där. Smygreklam. Nu ska jag ringa kassören och be honom föra över 10,000 till mitt konto. Mycket gör jag för klubben men gratis är inte en av dom tjänsterna.

En rätt OK öl

Jag tror att jag att jag har hittat den absolut bästa orienteringsölen. Tänk dig tanken att du blandar alla omöjliga och möjliga julkryddor i en skål. Sen trycker du ner en eller flera enbuskar i blandningen och rör runt tills du blir trött. Ungefär så smakar ölen Nøgne Ø God Jul (Grön etikett) En fantastisk öl. Känn sen smaken av att du tuggar på en enbuske samtidigt som du får en uppsjö av julkryddor i munnen. Lite bättre än bäst helt enkelt.

Hade jag inte planerat att träna imorgon hade jag druckit fler.

Bojkotta miljövännerna

Det spöregnar utanför mitt fönster och termometern visar vårgrader. Jag småskrattar för mig själv och välkomnar växthuseffekten. Jag skiter i klimathotet. Fattar ni inte! Det här är ju orienteringens chans att pissa på trädkramarna. Låt dom ha sitt jävla vårdatumstopp när blommor och bin ska skyddas till varje pris. Om vi alla gemensamt bidrar till den globala uppvärmningen så kommer vintrar som vi minns dom vara ett minne blott. Vi kommer alltså kunna börja tävlingssäsongen redan i februari och då är vi mer än nöjda att ta en viloperiod i början av maj och en stund framåt. Så nu gäller det att börja tanka blytung bensin importerad från Uzbekistan, elda med fulkol och vägra källsortera. Nu ska jag gå ut på lunchen och öppna munnen mot himlen. Varmt ska jag välkomna det försurade regnet.

Må framtida vintrar brinna i helvetet!

Sverigedebuten

Det finns en naturlig förklaring till min storhet. Att jag blev världens bästa orienterare handlar om vad man stöps i. Mina första stapplande orienteringssteg tog jag i Finland och fick därifrån med mig sisu, mylla och en förkärlek till jävlig terräng. 2 år senare, hösten 1978, gjorde jag min tävlingsdebut i Sverige. Tävlingen gick i Åva och därmed hade grunden till AspLövet fått sin form. Bara det hårdaste och svåraste var gott nog.

Nu har det hårda och svåra tagit ut sin rätt. Men jag hade rätt kul på resans gång. I alla fall dom dagar (få) som jag var skadefri.

Bättre än bäst på Youtube

Ibland hittar man pärlor. Någon som kallar sig "Orienteran" på YouTube verkar ha tillgång till TV-Sportens sändningar från Tiomila på 80 och 90-talet. Än så länge finns det 10 filmer men alla är upplagda nyligen så det kan nog vara värt att hålla ett öga på den sidan ifall det dyker upp mer.

Nu ska jag gråta nostalgiska tårar framför alla dessa filmer tills jag somnar.

Din guide till AspLövet

Att AspLövet är populär är ju ingen statshemlighet. Men hur populär är AspLövet? I en nyligen avgjord gallupp-undersökning visade det sig att AspLövet hamnade på 3:e plats bland Sveriges mest populära män. Knappt slagen av Måns Zelmerlöw och Sigge Eklund. Med andra ord är det nästan lika populärt att få vara AspLövet som att få knulla runt eller skriva tungläst litteratur.

För att hjälpa mindre populära människor i samhället erbjuder vi här en guide till hur man blir lika populär som AspLövet. 5 enkla steg till bot och bättring.


1. Vägra vända superkalsongerna efter vinden

Bestäm dig för en åsikt och stå för den till fullo. Stånga ditt huvud blodigt mot alla som påpekar att förändring är av godo och att allt inte alls var bättre förr. AspLövet själv har bitit sig fast i 80-talet. Älgdrevet, Kart-Roffe, långsträckor, stiftklämmor, Annichen Kringstad och kaffetermos i pris. Besvara alla motargument med, "Jo, det är ju sant men du har ju å andra sidan alltid fel."



2. Yta är ingenting

Den här bilden på AspLövet är ganska talande. Inte ens en mor kan älska detta. Men tror ni det har stoppat AspLövet? Skulle inte tro det. När ytan krakelerar måste man ta fram det som finns på insidan utan att skära sig i onödan. AspLövet är proffs på något som kallas "Kontrapsykologi" Varje gång någon försöker sätta sig på dig, verbalt eller fysiskt, ska du vända det mot dig själv för att förvirra dina moståndare. Lär dig kontra-uttalande som får den mest inbitna mobbaren att tappa konceptet. Förslag på kommentarer från din sida kan vara.

"Det är inte du som är idioten. Det är jag"

"Ja, jag kanske är ful men se hur det gick för min supersnygga barndomskamrat. Han bor nu i en lyxvilla ute på Lidingö, lyfter 3 miljoner i lön varje år, är lyckigt gift med en vacker kvinna, har 2 underbara barn och en 19-årig älskarinna"

"Har du tänkt på att om du och jag var bröder hade jag varit den med ADHD och inkontinens. Vilken jäkla tur jag har. Att vi är bröder alltså."


3. Ha alltid en punch-line.

Detta är ett påstående, lägg till en kommentar så att det blir roligt.

"När jag var i Norge och tävlade mötte jag Dag Finn vid Bajamajan"

Eller så skiter du i det. Är du AspLövet så är det ändå ingen som lyssnar på dig.


4. Träna inte som den bästa utan lagom

Den här är svår. AspLövet är en talang utöver det normala och många når inte dom höjderna ens med träningstimmar på tusentalet.
Har du inte talang är du en medelmåtta. Det är inget fel i att vara en medelmåtta. Thierry Gueorgiou är en medelmåtta. Det är sant. Inte många känner till det men sen han började följa "Din guide till AspLövet" har han utvecklats rätt bra. Inte optimalt på något sätt men ok. Nu blev det inte så mycket sagt om träning men det löser sig nog. Jo, förresten. Gubbvader. Det är bara ett hjärnspöke. Säg det högt 3 gånger till dig själv varje kväll innan du somnar så slipper du den åkomman. Har garanterat inte fungerat på AspLövet.


5. Dissa sprintdistansen.

Kan du inte det är du körd.



Om du följer denna guide till fullo kan du nå AspLövska nivåer. Vilket innebär att vi kommer bli tusentals AspLövare i Sverige och på så sätt devalvera marknadsvärdet på AspLövet. Där sket sig min idé att börja tjäna pengar på mitt varumärke. Jävla idioter! Tack som fan för att ni sabbar mitt liv.

Dra åt helvete!

AspLövet goes Lidl

AspLövet har brutit mot världens viktigaste regel. Ni vet den där som alltid funkar.

Underpromise - Overachieve

Det är en gyllene regel som jag levt hela mitt liv efter. Ingen har någonsin varit bättre än mig på att snacka ner förväntningarna på sig själv. Sen levererar man givetvis fullt ut. Men nu sket det sig. Här satt jag och slängde ut Julmustförslag till höger och vänster och sa att dom inte dög för jag hade minsann något grymt pågång. En karta som skulle få deltagarna att blanda skratt med hulkande och snorigt gråtande. Det sket sig. Jag hade kartbilden i huvudet och där var allt guld och snåriga skogar men när jag var klar med jobbet i OCAD igår så tittade jag på något som inte var i närheten av min idé. Skit också. OCAD ville inte alls göra det som jag önskade. Hela skiten blev en halvmesyr.

Overpromise - Underachieve

Nu kan man tycka att jag borde använda något av mina refuserade förslag. Fast det känns surt att hänga ut dom här och sen bjuda på dom när det verkligen gäller. Sekunda vara liksom. Jag måste nog skicka ut en blänkare till alla klubbkamrater. "Välkomna den 15 december. Ni kan inte bli mer än besvikna."

AspLövet goes Lidl

Kanske tittar jag åt fel håll

Jag hade förr, för längre sen än vad som är mänskligt, inte några problem att äta, andas och leva orientering. Men det var då det. Numera blir jag knappt upprörd över att Miniknatarna ritar på mina gamla tävlingskartor. Än mindre att jag inte bryr mig. Men förr, för längre sen än vad som är mänskligt, brukade jag se orientering vart jag än vände mig.


Jag såg kartecken i gruset under mina fötter.
Jag såg vägval där andra såg förvirrade ut.
Jag såg öppna kärr formas när det regnade.
Jag såg tävlingsmoment i varje ögonblick.
Jag såg kurvbild på vackra flickors klänningar.
Jag såg kontrollpunkter där andra inte såg alls.
Jag såg mig själv utvecklas.

Numera ser jag inte ens något i molnen som tilltalar mig.

Kanske tittar jag åt fel håll.

Smärta är bara vekhet

Hej alla glada amatörer där ute. Kom och sätt er på golvet här nedanför farbror AspLövet så ska jag lära er lite om hur det fungerer hemma hos världens bästa orienterare. Långt bortom familjeliv och ekorrhjul ska ni ha klart för er. Om ni någon gång köper ett par träningsskor som ni, av för mig oförklarlig anledning, bara använder sisådär var tredje månad så kanske ni ska gå in dom på lite kortare turer innan ni utsätter era fötter för dom tuffare strapatserna.

Så här såg AspLövets hälar ut efter dagens pass i ett par skor som tyvärr har fått alldelse för lite friskluft det sista året. Jag kände att det börjde smärta redan efter 3 kilometer men då hade jag ju bara en dryg timme kvar att gå så vem var jag att vika ner mig.



Nu är ni förmodligen inte lika smärttålig som AspLövet, så tipset till er kvarstår. Gå kort och ofta i era skor. Ni kommer att tacka mig för det tipset när ni checkar in på ålderdomshemmet.

Det här tipset tar jag förresten inte betalt för. Så generös är jag.

Attackpromenad

Idag kroknade jag märkligt nog efter 90 minuter. Det var som att någon bara slog av strömmen och min aggresiva attackpromenad blev till något vingligt oidentifierbart. Idag gick jag en 8,8 km bana och det tog 1 timme och 50 minuter. En hel timme kortare än förra veckans ultra-KM men då kroknade jag inte. Märkligt. Annars är jag nöjd med stilen på min "attackpromenad". Det hela går till så att jag försöker hålla ett aggresivt promenadsteg medans jag med överkroppen attackerar i varje steg. Jag trycker alltså fram överkroppen för att få en framåtrotation som gör att farten blir rätt hög. Det gäller att inte ha blicken rakt neråt för då kan man börja snubbla.

Dagens aggresivaste sträcka var till den 6:e kontrollen. Budda och Wasa, som var samtidigt som mig vid 5:an, drog iväg på det givna vänstervägvalet (blått), men jag ville inte tråka ut mig själv med att gå stig så jag tog höger (grönt). Vi var samtidigt vid kontrollen. Vet inte om det säger mest om min attackpromenad eller deras löpfart.

Fotoorientering