måndag, april 30, 2007

Skottpengar på Pissmannen

Vem är det som skriver det här inlägget egentligen? Är det den där äckligt positiva AspLövet som fortfarande tror på en framgångsrik karriär och att han är världens bästa orienterare eller kan det vara den uppgivna stackaren som ligger i fosterställning i soffan och ger konstgjord andning till ett orienteringslik som ser sina sämsta år i vitöga. Jag vet inte. Kanske är det bara finswhiskeyn som talar och man inser att fyllon och barn talar sanningen när andra tror på tomten.

Men innan vi tar det negativa som slår hårt på skenbenen så börjar vi från början den här jävla Valborgsmässoaftonen.

Den sista tidens motgångar med knäproblem, Tiomila-ångest och han den där jävla Pissmannen på tapeten så kände jag att en rejäl rensning av skallen stod på agendan. Jag bytte ut ett långt MTB-pass mot 40 minuters lätt löpning i underbar skog. Om det inte funkar på denna nivå kanske man måste ringa Doktor Kortison igen. Orienteringen var i alla fall lite rostig och farten hade inte ens skrämt gubbjävlarna i veteranklassen på Tiomila.



Ser det bra ut? 40 minuter i skogen om man slänger in lite uppvärmning och nerjoggning. Vid det inritade målet skulle enligt planen mina borttappade heta cykelbrillor ligga. Det gjorde dom inte. Trots idogt sökande i terrängen och i skallen var dom som bortblåsta. Mysteriet har ingen lösning och jag är ett par solglasögon modell halvdyra fattigare. En motgång rikare kunde jag leva med. Det skulle bli värre.

När jag kom ner till min parkerade bil uppstod problem nummer två. Trots att jag aldrig varit med om att grindarna in på området varit stängda och trots att min bil stod snällt parkerad 20 meter från dom aldrig stängda grindarna så var dom plötsligt bommade och låsta. Någon jävla idiot i Stäkets gocart-klubb ville skoja med mig och låste helt sonika in min bil. Av en ren slump hade jag tagit med min telefon så jag kunde ringa efter skjuts hem. Om telefonen blivit kvar hemma hade jag haft en lång promenad hem att beta av. Från och med nu står alla motorsportare på AspLövets svarta lista.

Nu sisådär 6 timmar senare har jag en inlåst bil långt bort, borttappade glasögon och ett knä som inte alls gillade 40 minuters kärringfart. Om det finns något positivt att lägga till i ekvationen är det dags att jag får reda på det nu innan jag får ännu ett fett minus på livskontot. Jag börjar misstänka att den där jävla Pissmannen har en lika stor blåsa som ett större Afrikanskt land har statsskuld.

Tiomilasuget

Jag sitter fast i ett grönområde. Granar täta som plockepinn stretar emot när jag försöker pressa mig framåt. Min pannlampa slits bort från mitt huvud och i mörkret som faller över mig kan jag svagt se bortflyende lampor från den stora klungan löpare jag just var en del av. Plötsligt är en svart tystnad mitt enda sällskap och jag skriker högt i Tiomilanatten. MEN FÖRIHELVETE DÅ!!

Jag vaknar hårt inlindad i täcket på ett hotellrum långt från händelsernas centrum.

Min geniala plan att fly från Tiomila på alla sätt och vis har gått uruselt. Jag trodde att jag skulle göra mig själv en björntjänst genom att inte låtsas om Tiomila i år men mitt huvud har inte varit med på planen. Hela helgen har varit en orgie i dagdrömmar och jag har nog sprungit varenda sträcka både en och flera gånger. Drömlopp på "långa natten", bommar i dunkel gryning, ensam i ledning i mörker svartare än min bitterhet, kramp i parti och minut och en massa kontroller som spikats. Rakt på. Rakt på för fan AspLövet, har jag sagt om och om igen. Förutom på den där långsträckan där jag sprang höger. Jag tjänade tid där. Jag har inte sett några kartor ännu från tävlingen men det hade passat mig som en inoljad hand i en trädgårdshanske. Det gör ofta det märker jag. Passar mig. I dagdrömmarna.

Jag har inte vågat gå in på World of O ännu. Jag vet att jag kommer mötas av ett artikelhav som skriker Tiomila. Jag är inte redo för det ännu.

Kanske till sommaren.

Eller aldrig.

söndag, april 29, 2007

Tiomilasubstitut

Om man inte springer själv eller på annat sätt följer Tiomila får man roa sig bäst det går.

fredag, april 27, 2007

Tiomilatips

Man skall ju aldrig avslöja sin bästa hemligheter men eftersom jag passerat bäst före datum för länge sen så skall ni få ett Tiomilatips inför morgondagen.

Målsättning för lagets löpare:

Str 1 - Se till att vara med täten in till växling
Str 2 - Gör ett bättre lopp än löparen på sträckan före dig.
Str 3 - Gör ett bättre lopp än löparen på sträckan före dig.
Str 4 - Gör ett bättre lopp än löparen på sträckan före dig.
Str 5 - Gör ett bättre lopp än löparen på sträckan före dig.
Str 6 - Gör ett bättre lopp än löparen på sträckan före dig.
Str 7 - Gör ett bättre lopp än löparen på sträckan före dig.
Str 8 - Gör ett bättre lopp än löparen på sträckan före dig.
Str 9 - Gör ett bättre lopp än löparen på sträckan före dig.
Str 10 - Se till att inte ha några löpare före dig in i mål.

Eftersom min hemlighet nu är ute i den öppna skogen så är det fritt fram att kopiera detta framgångsrecept i helgen.

FYI

Det här skriver jag bara en gång.

torsdag, april 26, 2007

Bra väder var det i alla fall

Idag gjorde jag ett ärligt STARCUS-försök att kombinera hård träning med fina naturupplevelser. Inte helt oväntat misslyckades jag med båda. Jag har tydligen för vek kropp för att simultant göra två så skilda saker. Det blev ett långt men rätt mjäkigt mountainbikepass med sporadiska inslag av natur. Tack och lov höll jag mig borta från djurupplevelser.

Från Infra-city drog jag mot Norrviken som jag rundade i norrkant och sen var det världens bästa mtb-stigar på Törnskogssidan ända ner till Edsberg. Förbi Norrviken tog jag mig till Bögs gård. Vid Bögs gård finns det en massa djur. Jag såg faktist ett par lamm så det är min fasta övertygelse att det åtminstone finns 2 heterosexuella får på Bögs gård. Om det nu inte har rört sig om tvångsinseminering förstås. Men vad fan då! Jag skulle ju inte prata om djur. Vi slutar här omedelbart bums innan jag berättar om världens hänsynslösaste djur. Zombie-fåret.

Vid Väsby gård en bit bort hade jag varit ute en timme och vattnet var slut. Tyvärr var vattenkranen där avstängd så jag fick fullfölja resten av passet utan vatten. Jag letade upp alla tekniska stigar jag kunde hitta och bortsett från en kortare fikapaus mitt ute i skogen rullade jag på hemmåt i lagom takt. Att rulla på hemmåt var inte så kort som det låter kan jag meddela. I Eds-backen toppade jag med 58,7 km/h vilket jag var nöjd med trots rätt grovmönstrade mtb-däck. I sista backen hem kom krampen i vaderna och gjorde mig lycklig. Passet stoppade på 38 km med tiden 2,20 timmar.

Nu skulle man kanske tro att allt var frid och fröjd på dagens pass och att den där typen som pissat på mig dom sista dagarna inte var med. Det var han. Den jäveln. När jag fikade så glömde jag kvar mina heta cykelbrillor liggandes i vitmossan. Så vitt jag vet så ligger dom där än.







Vad många inte känner till är...

Spotta i nävarna nu alla toffelhjältar

onsdag, april 25, 2007

Tiomila 1986

För ganska exakt 21 år sen var jag 20 år och jag sprang första sträckan på Tiomila. Från att vi fick kartan till första kontrollen var det 3,5 km. Startfältet hann dras ut så pass att man inte behövde trängas vid kontrollen kan jag berätta för er som tror att det alltid är slagsmål på startsträckorna. Jag hade oflytet att slå i ena knät hårt på hygget drygt halvvägs och sen var det en stel och slitsam resa på dom 13 kilometer som stod på schemat. Den enda starka minnesbilden jag har från det här året, bortsett från knäskadan, var själva startgärdet. Det var en sån där overklighetskänsla.

"Fan här springer man och satan vad bråttom alla har, kan dom ha missat banlängden i PM, menojdå nu börjar jag få mjölksyra och titta där framme där har vi startpunkten nu kanske man skulle veckla upp kartan, varför stod jag inte upp för en gångs skull och sa nej tack till det här spektaklet egentligen"

Efter startgärdet vara det bara en lång ointresssant resa in i mål kvar. Jag har nog alltid gillat senare sträckor utan en massa folk runt omkring mig mycket bättre. Kan förmodligen bero på min introverta personlighet. Som vanligt på Tiomila, av någon oförklarlig anledning, har jag fuskat med resultatinskrivningen på kartan. Jag vet bara att IFK Södertälje vann och att det var 520 herrlag med. Det har försvunnit några lag på dom här 20 åren.

Räcker det med att hytta mot himlen?

Jag behöver ett paraply. Gärna ett stort golfparaply eller ännu hellre ett stort jävla parasoll.

Jag börjar nämligen mer och mer tro att det står någon där uppe och pissar ner på mig. Nu pratar jag inte om något prostata-inflammerat småskvättande utan vem det än är så har det inhandlats en hel palljävel med Tysk fulöl innan dom satte igång. Det kan omöjligen vara livets tillfälligheter att man får ta så mycket skit som jag just nu.

Ta bara gårdagskvällen som exempel. På väg hem från jobbet så var sommarvädret på plats och jag beslutade mig för att ta en lång MTB-tur. På Hemköp skulle bara en snabbare middag inhandlas först. Trodde jag. Mitt kort beviljades inte i kassan så jag fick åka hem tomhänt. Väl där loggade jag in på min bank och såg till min stora glädje att jag utsatts för ett kortbedrägeri. 13,000 helsvenska kronor var borta. Om min ekonomi var en trång sektor innan detta så är den obefintlig numera. Så istället för mountainbiketräning blev det långa telefonsamtal med min bank. Mitt kort är nu sönderklippt och jag måste göra en skriftlig anmälan för att någon gång i framtiden kanske få tillbaka mina pengar. Idag har jag 20 kr i plånboken att luncha loss på. Det vattnas i munnen på mig.

För att skaka av mig irritationen så tog jag sällskap av mörkrets inbrott och gick till skogs. Jag var ute i 75 minuter där jag la in 4 sekvenser á 5 minuters löpning i det raska promenerandet. Halvvägs blev jag illamående och jag var i valet och kvalet om jag inte bara skulle lägga mig ner där ute i den söndergallrade skogen och vänta in ett nytt år. Illamåendet satt i ända tills att jag somnade. Sen vaknade vi tillsammans nu på morgonen. Jag, illamåendet och han den där jäveln som pissar på mig.

tisdag, april 24, 2007

Tiomila-zombie

Jag läser rätt mycket böcker om zombies. Just nu är det Max Brooks, "The Zombie Survival Handbook." Man vet aldrig när man kan behöva dom kunskaperna. Eller, det vet jag i och för sig. Tiomila. Hur många Tiomila har man inte vandrat runt i gryningsljuset som en zombie. Ni vet den där känslan man har efter att själv sprungit en för lång nattsträcka och sen genomlider man en natt/gryning frusen och trött.

Hur vet man att man är en Tiomila-zombie?

Vanliga kännetecken är desillusion, hunger och stela kroppsrörelser. Precis som en riktig zombie med andra ord. Man fastnar rätt lätt helt apatisk på sin pinnstol. Ibland reser man sig upp för att skaka lite värme i kroppen men den är oftast så stel att det ser ut som att man utför någon sorts robotdans i ultrarapid.

"Symptoms: Hour 11: Paralysis in the lower body, overall numbness, slowed heart rate."

Påklädd som en Michelingubbe stirrar man ut i tomma intet tävlingen ut. Man kanske frågar någon klubbkamrat vad klockan är och hur länge lagets löpare varit ute men i samma sekund man får ett svar så är man någon annanstans med tankarna och sen frågar man samma sak 5 minuter senare. Svaga Tiomila-zombies brukar rätt lätt falla ifrån och somna.

"crossing an zombie-infected area is generally the most dangerous thing you can do."

Hungern brukar handla om sockerintag och kött. Man vandrar i grupp bort mot markan och kräver lite kött. Köttbullar? Frågar personalen trött och man nickar med gapande mun tillbaka. Sen slevar man i sig sin 4:e portion köttbullar med mos utan att det mättar. Precis som en riktig zombie med andra ord. Om ni mot all förmodan skulle möte en riktig zombie som ser hungrig ut så finns det bara två alternativ. Spring eller döda.

"When choosing a firearm, there is only one all-important rule to follow - "one shot, one kill."

Hur man skiljer på en Tiomila-zombie och en riktig kan vara svårt i början. Ibland har den äkta zombien tappat en arm eller har stora skotthål i kroppen men annars kan dom lika gärna ha klubbjacka på sig och se helt normala ut. Tänk på det nu i helgen när du är i Eskilstuna. Personen bakom dig i marka-kön kan ha önskemål om något blodigare än köttbullar på sin tallrik. Beställer dom den där äckliga veggo-maten kan du dock vara säker på att det bara är en Tiomila-zombie.

"Thats for sure" Som en av dom mest kända Tiomila-zombisarna brukar säga.

måndag, april 23, 2007

Han den där Andersson

Det är ju riktigt kul att David Andersson har tagit ett kliv framåt i år och fyllt på luckan bakom, och vem vet om inte förbi, Emil Wingstedt. Men just namnet David Andersson vet jag inte om jag är så nöjd med. Inget fel på namnet som sådant men det är ju inget ovanligt namn. Söker man på "David Andersson" på hitta.se får man 390 träffar. För att skapa en massmedial identitet behövs det nog något mer spektakulärt. Ett artistnamn är vad David behöver. Jag gissar att han vill ha kvar sin släktbakgrund på något sätt, så efternamnet låter vi vara. Men vad tror ni om Dildo Andersson? Lite skönt Brasilianskt så där. Nu tror ni säkert att jag är plumpt sexistisk här men jag har inga såna baktankar alls. Det är bara ett udda namn som skulle sticka ut i resultatlistorna. Inga träffar får man på hitta.se heller, så han blir ju unik på alla sätt och vis. Sen att han till kroppsformen kan påminna om en... Näee, jag skojade bara. Dildo Andersson - Står upp för orienteringsverige i framtiden. Äsch! Det är inte så jag menar utan att han är vår man att satsa på... ehhh.. alltså nu rör jag ihop det. Han är bra. Ja! Så är det. Han är bra. Dildo Andersson. Eller David Andersson. Vem är jag att lägga mig i det hela egentligen.

söndag, april 22, 2007

Om man inte skrattar åt mig skrattar man åt mig

Det senaste på knäfronten är att jag har en märklig förmåga att trasa sönder det i alla möjliga sammanhang förutom under just träning. För några veckor sen var det ju trädgårdsarbete. Idag var det dags igen. Jag och Miniknatarna var ute på luftning och dom var inpackade i en gammal sliten dubbelvagn. Jag levde ut mina tävlingslustar och körde stenhårt rally-race till Miniknatarnas förtjusning. I en skarp kurva på gräsgrusigt underlag så gick ena framdäcket av och hela ekipaget, mig själv inkluderat, voltade framåt. För att rädda dom som räddas bör hann jag slänga mig runt på sidan och stoppa volten innan Miniknatarna slog huvudena i marken allt för hårt. Dom klarade sig utan större blessyrer och kunde skratta åt det hela redan efter några minuter. Kanske mest beroende på att jag snackade bort det hela som det coolaste man kan göra som kille var just såna här saker. Med mitt knä gick det sådär. Tror jag. Det blev lite uppskrapat men om jag samtidigt vred till det får dom närmaste dagarna visa. Just nu är det stelt och ömt. Ungefär som mitt självförtroende.

Man borde dra norrut

Jag har dragits med en lättare magsjuka dom sista två dagarna och mest legat på soffan. Senaste Skogssport har jag bläddrat igenom minst 20 gånger men det slutar hela tiden med att jag fastnar på mittuppslaget. Det är inte ofta jag får lyriska abstinensattacker till orientering numera men med mittuppslagskartan så börjar jag nästan darra av upphetsning. IFK Kiruna firar 100-års jubileum och arrangerar en 2-dagars tävling, i början av augusti, i Abisko som ligger i Sveriges nordligaste hörn. Jag stirrar mig trött på kartan och lägger torrbanor kors och tvärs genom nationalparken. Hade det bara varit lite mer jävlar anamma i mig hade jag anmält mig och köpt flygbiljett på studs. Eller varför inte börjat planera en långresa på cykeln med nämnda tävling som mellanmål innan jag vänder söderut på cykeln igen. Men nu är jag bräcklig som en bortglömd trimkontroll och vet att när augusti kommer sitter jag kvar här nere i Lapplands Väsby och kommer allt längre och längre bort från det jag vill göra.

fredag, april 20, 2007

Det började bra...

Idag hade jag riktigt positiva vibbar i kroppen och det var nystart för det AspLövska-tåget. Mitt knä har blivit om inte är bäst så i alla fall tillräckligt bra för att våga belastas. Med solsken i blick och snöbyar i ansiktet så tog jag en 100 minuters promenad. Men ju längre jag gick desto mer föll depressionens täcke över mig. Jag började rannsaka min egen träning och insåg att det bara var ett par stavar som skiljde mig från botten på träningsstegen. Kanske var det dagens besök hos Boris Granovskiy som fick mig att bittra ihop igen. Jag brukar vara inne hos Boris på Attackpoint några gånger i veckan och förundras över hans semi-professionella orienteringsliv. Han må inte vara en världsstjärna ännu men håller han den här farten på sina träningsveckor lär det nog inte dröja länge. Varje gång jag försöker uttala Boris Granovskiys namn så ser jag en bild framför mig hur han kan tänkas se ut. Bilden jag får upp på näthinnan är på en alkoholiserad Rysk KGB-agent. Men nu är ju Boris en ung Amerikan med orienteringsambitioner så förmodligen är han det helt motsatta. Kanske har jag sett för många B-filmer med Ryska skurkar genom åren. Nu blev det i alla fall en bitter nystart för mig trots att jag hoppats på något helt annat. Det skall dock inte skyllas på Boris. Även om det skulle vara skönt att ha någon annan att lägga skulden på för en gångs skull.

MicrOsoft goes Orienteering

torsdag, april 19, 2007

Ta rygg eller Se rygg?

Jag har varit uttråkad idag och mest suttit av tiden som en långtidsfånge på Kumla-anstalten. Jag slötittade lite på foton som OPN.no lagt upp från MOC. Efter ett tag började jag leka lite med bilderna i Photoshop. Mina bristfälliga PS-kunskaper lös tyvärr hånfullt igenom på allt jag gjorde. Jag har ofta en klar bild i huvudet hur jag vill se slutresultatet, men mer alltid än någon gång blir det sämre än vad jag hoppats på. Det som dock slog mig är att jag enbart jobbade med bilder där man såg löparnas rygg. Hade jag varit amatörpsykolog hade jag nog gottat mig åt detta fenomen. Nu skakar jag bara av mig sånt som en våt hund i spöregn. Varför gör dom så egentligen? Går ut när det spöregnar alltså.

Sprint-distansen ver 2.0

Jag skulle vilja se en utvecklingen av sprint-distansen. På varje bana skall det vara en sträcka där löpningen hindras till 100% av en opasserbar svartlinje eller något annat förbjudet. Det roliga vore om det i verkligheten inte fanns något fysiskt objekt utan att det bara var ett kartspöke. Sen vid mål kunde man diska alla som fullföljt med hänvisning till passeringen av det förbjudet område. Samtidigt kunde man godkänna alla som brutit tävlingen vid detta ställe ,för att dom inte kunde passera det förbjudna området, med hänvisning till rättvisa och något annat som jag inte kommer på just nu. Blir tävlingsformen för invecklad tror ni? Om inte annat så får Klagomuren lite mera jobb än dom är vana med. Det är dom värda efter alla hundår i det tysta.

onsdag, april 18, 2007

Sista säkra

Hur vet man egentligen att man är vid "sista säkra"?

Tänka om man springer förbi en punkt efter "sista säkra", och man med all säkerhet vet vart man är, blir då den punkten "sista säkra" eller blir den platsen bara en säker punkt efter "sista säkra" men före kontrollen? Eller tvärtom. Om man inte vet att man är vid "sista säkra" blir då den föregående platsen där man med all säkerhet visste vart man var "sista säkra"?

Kanske det skulle underlätta om man istället försökte orientera efter "första säkra". För riktigt bra orienterare skulle det då räcka att vid varje kontroll konstatera att man är vid "första säkra" och sen bara ta nästa kontroll utan problem.

En gång i tiden diskuterade jag och ett antal klubbkompisar det här med "sista säkra" inför kontrolltagning. Vi satt på en restaurang och lät då peppar och saltkaren få symbolisera "sista säkra" samt kontrollen. Jag kan dock för allt i världen inte komma ihåg vilken som var vad. Kan saltkaret ha varit "sista säkra"? Näee, det var nog pepparkaret som var "sista säkra" och saltkaret som fick agera kontroll. Viktigt att man inte blandar ihop dom där två.

Världens luddigaste kant

Jag läste på OPN.no om debaclet under Norwegian Spring i helgen. Just regeln om/hur/när/var man får/kan springa i kanten av ett förbjudet gärde är något som förbryllat mig hela mitt liv. Jag är helt på det klara att man inte får springa i grödan som växer men många är dom åkrar som man sprungit längs med och trampat sig ledbruten i kanten mellan grödan och ett dike. Oftast en söderplogad kant fylld med strögröda som spridit sig utåt och ogräs. Det är väl egentligen så att man inte får springa på den kant som visas på bilden från OPN.no. Ja! Jag har nog fuskat en del på den punkten måste jag villigt erkänna. Aldrig så att jag sprungit över odlad mark, förbjudna områden är något som jag alltid hållit hårt på, men just den där jävla åkerkanten har nog trampats på. Personligen tror jag att man aldrig kommer kunna få 100% av löparna att springa 1 meter in i skogen. Ofta är det gristerräng intill åkerkanter och jag har sett allt för många exempel på hur orienterare, gamla, unga, elit, motionärer, fullt medvetet fuskar för att gagna sig själv. Vissa verkar ju inte ens stoppas av heldragen förbjuden snitsel i sin framfart. Den enda lösningen är nog att in i det längsta försöka undvika banstråk som inbjuder till löpning genom förbjudna områden samt över och längs med åkrar.

tisdag, april 17, 2007

Bra nu, men inte nu, men nu, men inte nu, men nu.

Det går fan inge bra för mig just nu. Ena sekunden känns knät klockrent och jag är i full gång med att dra på mig träningskläder men bara sekunder senare värker det till och svullnar upp. Det är som kattens lek med råttan just nu och den där kattjäveln vägrar släppa taget om knät. Från lyckorus och drömmar om löpning till Ipren-intag, salvor och besvärjelser. Imorgon har jag bokat en tid hos min rehab-tjej. Tills dess så sitter jag här, inne i klädskrubben, framför en dator som sett mer av min bitterhet än någon annan. Kanske är det ändå så som jag befarade förut.

För att vara död är jag rätt snygg.

Men det är också det enda jag är.

måndag, april 16, 2007

Dominera i H40

Jag har det perfekta receptet för att dominera i H40. Tyvärr är den första och kanske viktigaste ingridiensen att vara skadefri så att du själv kan tävla. Men om jag hade varit skadefri hade jag kokat ihop någonting åt det här hållet.

Psykologisk nedbrytning av konkurrerande löpare i H40-klassen.

Det rör sig inte om något snabbt eller lätt recept, men med full fokus och ett jävla jävlaranamma kan det gå. Jag skulle rekommendera att man börjar med dom bästa och sen jobbar sig neråt. Med lite tur behöver man bara beta av halva H40-klassen i Sverige innan man står på toppen, då resten är för dåliga redan från början eller har försvunnit efter att ditt rykte börjat sprida sig.

Du börjar med att besöka en utvald klubb där många goda H40-löpare befinner sig. Bjud hem dig själv, inte bara till klubbträningar, utan även fysiskt till dom här H40-gubbarna. Följ helt enkelt med dom hem under förevändningen att du bara vill se vart dom bor och om dom kanske har någon kartpärm att bjuda en titt i. Därifrån är det sen bara att med energi och envishet skaffa en sovplats så fort dom släppt in dig genom dörren. Börjar dom, eller deras familjer, gnälla så kan du bara dra någon snyftvals om att klubbkamrater måste hålla ihop och du lovar att vara borta till helgen. Här menar du givetvis inte den kommande helgen men det vet ju inte dom. Nu när du nästlat dig in är det så dags för steg 2.


Finns det en fru, sambo etc i huset så är "operation smutskastning" den bästa medicinen. Berätta om vad som egentligen händer på Jukolaresor och långa tävlingshelger med grabbarna. Historier om sena spritkvällar, lösaktiga orienterarbrudar och ölorienteringar kan få den mest hårdhudade flickvännen att börja ställa krav på nertrappning. Du kan även flika in att du via ryktesvägen hört att hennes man/kille enbart springer för att slippa vara med henne. Då skall ni nog se att han får offra tävlingshelger för att rädda sitt förhållande.

Knepen du tar till direkt mot den konkurrerande H40-löparen är många. Bland annat kan du, nu när du bor tillsammans med honom, börja sabotera hans viktigaste orienteringsprylar. En orienteringssko kan lägligt försvinna kvällen innan tävling. Hans favorittröja råkar bli tvättad i 90 grader. En stark magnet på hans kompass gör underverk till din fördel. Avanmäl honom från alla tävlingar han föranmäler sig till. Plocka ur handduken ur hans väska hemma så att han alltid får stå på det där skitiga och blåsiga gärdet och torka sig med sin svettiga t-shirt. Sömnmedel i hans sportdrycksflaska borde sänka hans fart i skogen rejält. Allt detta måste givetvis göras diskret och vägas upp av kompisanda och hjälpsamhet på andra plan som gör att han allt mer anförtror sig till dig. Speciellt nu när hans fru och allt annat börjar gå åt fel håll. Med lite tur har du skapat ett orienterarvrak på bara några veckor och du kan ursäkta dig med att hans tillstånd har en negativ inverkan på din orienteringskarriär och att du måste lämna honom.

Är du riktigt duktig kan du flyta runt bland flera H40-löpare i samma klubb under den här perioden och slå ut flera gubbar i samma svep. Sen är det bara att dra vidare på din sverige-turné. Med lite god vilja borde du ha plockat bort dom bästa på en sisådär 2-3 år och kan sen skörda frukten av ditt jobb under dom sista ljuva åren i H40-klassen.

söndag, april 15, 2007

Vilken jävla vinkel skall jag nu ha?

Jag satt under dagens Rånäskavle, där temperaturen var sommarlik, och stekte i solen. På plats invid den sista kontrollen hade jag god överblick på dom tävlande och deras löpstil. I H17-kavlen hade Linné lekstuga med dom andra lagen och när Jan Troeng spurtade i mål förundrades jag över hans fart. Hur gör karln? Jag smattrade iväg en massa kort när han passerade mig. Väl hemma satte jag mig ner för att detaljstudera hans löpsteg. Efter några timmar var jag inte speciellt mycket klokare. Vinklar, fart och färgen på strumporna gav mig inga ledtrådar alls. Kan det vara så illa att han helt enkelt är bra av naturen medans jag bara är en defekt i densamma. Hade jag varit ett djur på savannen hade jag kanske för länge sen strukit med och varit en leksak för rovdjuren innan det är dags för middag. Jag vet inte jag. Kanske har jag missat något i min löpstegsekvation bara. Måste nog räkna lite mer på det här innan jag ger upp. Hmmm... Kan det vara så att han har eltejp på skosnörena för att inte knuten skall gå upp? Påverkar det i så fall lösteget positivt?

lördag, april 14, 2007

På väg till start tänkte jag?

Idag gjorde jag ett studiebesök på Lännas tävling. Det mesta såg ut som jag mindes det hela. Fullgod insyn till duschen utifrån. Samma gamla servering med personal som knappt kunde räkna. Bristfällig snitsling på Miniknatsbanan. Ett hav av stolryggsäckar. Parkeringsgärdet överbefolkat av parkeringspersonal. Speakersnack uppblandat med musik man tröttnat på för länge sen. Med andra ord kändes det som om tiden stått stilla. Inget fel i det. Det mest märkliga för min egen del var att jag tappat känslan. I detta fallet känslan av hur det känns att springa till start. Från parkeringen mötte vi alla tävlande som var på väg till starten. Jag kunde inte, hur mycket jag än försökte, komma ihåg hur det kändes och vad man tänkte på när man sprang till start. Det var bara tomt inom mig. Läskigt värre.

fredag, april 13, 2007

Ett jävligt bra foto

Ibland. Rätt ofta. Önskar jag att bilder som är bra är på mig. Men det är dom oftast inte. Aldrig. Nedanstående bild är inte tagen av mig. Inte är den på mig heller. Den är på Zeke. Snabb och snygg som satan och allt annat som en annan inte är. Han är bra Zeke. Inte bara på kort.

Till 5:an gick jag bra

Jag "gick" hem från jobbet idag. Inte så mycket rakt på som i andra tankar. 85 minuter tog det utan att jag hann bli trött. Inget att skryta om när det samtidigt, just den här kvällen, är Natt-SM. Möjligen skulle jag kunna placera mig på tiden 85 minuter i H21. I år är ju inte Thomas Asp med så vad som helst kan ju hända. Tiden 85 minuter får mig annars att minnas en tävling från 1991. Jag hade på den tävlingen 85,02. Det hela hade varit mycket roligare om jag gått bra men jag gick om sanningen skall fram skitdåligt. Det var inte många kontroller jag spikade och en av dom få var 5:an. Därför fokuserar vi på den. Fan vad bra sprunget AspLövet. Till 5:an alltså. På resten av banan betedde jag mig som en dyslektisk autistiker utan lokalsinne.



Dom kontrollerna jag bommade vill jag inte visa upp. Jag är varken på humör eller av god vigör. Fan vad jag svamlar! Jag skyller på Fru AspLövet som köpte hem fredagsöl till mig och sen drog ut på byn med kompisar. Den här veckan har ju annars varit ett negativt trendbrott i min rehabträning. Jag måste nog samla ihop mig och mitt osäkra knä till nästa vecka.

Tävlingen som gick dagen före Siljanskavlen hette enligt deffen "Nordbo International" Nordbo? Jag har googlat lite men hittar inget som passar in på Nordbo. Nordbo är jag, men inte fan verkar det finnas någon klubb som heter så. Roligare då att läsa på kartan öster om 5:an. Grävsbodarna. Då vet ni direkt vad jag tänker på. Gräv Grustag. Nu sviker mig mitt minne vad gäller den exakta placeringen i Sverige men en bit norr om AspLövet finns det en skylt som lyder "Gräv Grustag". Heter orten Gräv? Jag vet inte. Men det står "Gräv Grustag" och bara det är ju skitroligt.

Vi går vidare utan att passera ordet gå. Jag är jävligt trött på att enbart få gå. Har ni tänkt på att man säger, "Jag gick dåligt" eller "Jag gick bra" när man beskriver sina tävlingar? Vad fan handlar det om? Det kan inte vara många som "går" sina orienteringslopp.

Om vi backar tillbaka till 1991 igen för en liten stund. Ni vet det där året då Jögge vann den klassiska distansen på VM. Jag var 25 år och förmodligen på toppen av min någonting. Skulle man kunna tro. Jag drogs med skador, inte helt oväntat, och funderade redan då på vad jag skulle göra när jag blev stor. Hade jag då vetat att jag 16 år senare skulle ha samma funderingar och suttit fast i samma skadeträsk hade utgången troligen inte blivit lyckosam.

- Vem pratar du med AspLövet?

Vadå pratar? Jag sa väl ingenting? Det där att jag pratar högt med mig själv är något som Fru AspLövet bara säger för att reta mig.

Here fishy fishy...

- Hörrudu AspLövet! Vart är du på väg?

Jag? Näee.. Jag skulle bara kolla lite vad som händer här borta.

- Hahaha! Din lilla skojare där. Håll dig här hos oss nu och spring inte bort igen.

Nädå! Men jag bara tänkte att..

- Du skall inte tänka så mycket AspLövet. Sitt snällt stilla här och smit inte iväg igen.

Suck ok...


Jag är sitter fast som en hjälplös fisk och vart jag än försöker gå så dras jag obönhörligen tillbaka in igen. Orientering. Hur svårt kan det vara att klippa banden. Det är ju inte precis så att jag har rosat min egen marknad. Jag har under dom senaste 3 åren försökt ta sabbatsår från orientering och klubbarbete men det skiter sig hela tiden. Jag kan fan inte säga nej. Det räcker med att någon från klubben ringer och försiktigt ber om hjälp så skriker jag entusiastiskt.

Inga problem det fixar jag!!

- Sen skulle vi behöva..

Det tar jag också. Sitt ner och luta er tillbaka bara!

- Snällt men du behöver inte känna att du måste.

Härligt, det kan jag också göra! Vasadu nu förresten? Äsch! Skit i det. Jag fixar lite annat också, så kanske jag prickar rätt.


Sån är jag tydligen. Jag skulle inte spela pengar på mig själv, att jag slutar med orientering inom dom närmaste 20 åren, oavsett om jag kommer kunna springa ett enda steg till eller inte. Hur man nu kan hålla på med orientering när man själv inte orienterar låter jag ligga obesvarat. Jag är rädd för svaret på den frågan.

torsdag, april 12, 2007

Refuserade projekt

Det är ju inte alla kartprojekt som faller väl ut. Nedanstående övning insåg även jag ganska fort att det var lite för svårt.

Hemligt kartprojekt

Just nu sitter jag och pular med ett hemligt kartprojekt. Det rör sig om en rad olika kartor i konstiga former och färger. Jag ger ett smakprov nedan på en karta som är "under konstruktion". I slutet av maj kommer jag lägga upp alla mina varianter för beskådning.

onsdag, april 11, 2007

Satans husägare!

Jag gjorde idag ett blixtbesök hos min rehab-tjej. Hon knådade allt hon orkade på den ömmande punkten på vänster knä. Saken är den att hon är inte bara hårdhänt, hon är snygg också. Jag vet inte om det har någon betydelse egentligen, men det kan ju vara bra att veta. För vem vet jag i och för sig inte. Nåja, det intressanta i sammanhanget hände inte där och då, när jag låg i mina bara kalsonger på massagebänken, utan det hände i natt. Jag vaknade nämligen upp någon gång i gryningen och kunde härleda varför jag fått ont i knät. Det hade inte alls att göra med min långpromenad i torsdag. Jag borde ha förstått det tidigare för på fredagsmorgonen hade jag inte ont, men på lördagsmorgonen var smärtan på plats. Vad gjorde jag då under fredagen kan man undra. Trädgårdsarbete. Jag hjälpte ett par kompisar, som på baksidan av sitt hus skall lägga trall, att gräva bort buskar och skit. Knäproblemen kommer alltså av att jag grävt upp stora jobbiga buskar med rötter från "down under". Allt sparkande och hoppande med vänster ben på spaden är både verkan och orsak. Vad lär man sig då av detta? Skaffa aldrig hus för det första och hjälp aldrig kompisar i deras trädgård för det andra. Nåt jävla skit skall dom väl göra själv om dom nu prompt skall bo i hus. Nu skall jag vila någon dag innan jag är på spåret igen.

tisdag, april 10, 2007

Stoppa denna man!

Det finns starka indicier att personen på bilden till höger är dansken Sören Maarup. Sören, tävlandes för orienteringsklubben Kolding, har vid upprepade tillfällen, eller ett tillfälle vad vi vet, slagit AspLövet på tävling. Det säger ju sig själv att så här kan vi inte gå omkring och ha det. Därför utlyser vi nu allmän sorgedag. Vi kommer resten av denna dag sjunga Danska nationalsången, äta wienerbröd doppade i choklad, dricka Tuborg, livnära oss på smörrebröd, shotta oss trötta på Gammel Dansk och sen somna frampå småtimmarna räknandes får, "otteoghalvfems femoghalvfjerd". Skulle ni någon gång träffa på Sören kan ni hälsa honom att det där gör han fan aldrig om, men annars tycker vi om honom som han är.

Der er et yndigt land,
det står med brede bøge
nær salten østerstrand
nær salten østerstrand.
Det bugter sig i bakke, dal,
det hedder gamle Danmark,
og det er Frejas sal,
og det er Frejas sal.

Der sad i fordums tid
de harniskklædte kæmper,
udhvilede fra strid
udhvilede fra strid.
Så drog de frem til fjenders mén,
nu hvile deres bene
bag højens bautasten,
bag højens bautasten.

Det land endnu er skønt,
thi blå sig søen bælter,
og løvet står så grønt
og løvet står så grønt.
Og ædle kvinder, skønne mø'r
og mænd og raske svende
bebo de danskes øer,
bebo de danskes øer.

Hil drot og fædreland!
Hil hver en danneborger,
som virker, hvad han kan
som virker, hvad han kan!
Vort gamle Danmark skal bestå,
så længe bøgen spejler
sin top i bølgen blå,
sin top i bølgen blå.
Vort gamle Danmark skal bestå,
så længe bøgen spejler
sin top i bølgen blå,
sin top i bølgen blå.


Skål Sören!

Skall den här jävla flaskan med Gammel Dansk aldrig ta slut....

Långa cykelturer

Dagens lunchpromenad ställdes in pga av det ömmande knät. Man är vek som en skånsk tall i vinterstorm. Hursomhelst degar jag mig allt mer och mer ner i drömmar om jobbiga projekt. Projekt som min veka kropp aldrig skulle klara av men det är nog därför man hittar mina drömmar i den kategorin.

Jag har tidigare tipsat om Bikepackers enorma cykeltur för 5 år sen. Nu senast har jag läst igenom Tallabombas cykeltur 1998-99 och sen läser jag även om en Svensk kille som under 100 dagar skall cykla i Asien. Det finns ytterligare en liknande resa som jag inte börjat läsa igenom ännu, men jag behöver nog inte oroa mig för att dom långdragna berättelserna från trötthetens cykeläventyr skall ta slut. På den här sajten finns mycket godis att deka ner sig i.

Tur att det finns andra som gör saker man själv vill men inte kan. Mina 45 kilomters cykling i helgen ter sig ytterst ynkliga i detta sammanhang.

måndag, april 09, 2007

Kan man skölja ner Ipren med whiskey?

Jag har under helgen haft en liten motgång vad gäller statusen på vänster knä. På en liten punkt, på främre kanten av knäskålen, ömmar det och en viss svullnad kan skönjas. Jag kände det första gången i lördags så förmodligen var torsdagens långpromenad boven i dramat. Gårdagens långa MTB-tur har inte försämrat det hela men idag har jag valt att vila, käka Ipren och smörja med anti-inflammatorisk salva. Vi får väl se om jag kan få bukt med det hela innan det blir värre. Jag har ju gott om tid på mig. 4 månader till höstsäsongen och 3,5 år till H45. Vilket som nu passar min kropp bäst.

söndag, april 08, 2007

Magsjuka är inget hinder

När han vaknade i morse hade en lättare magsjuka infunnit sig. Inte helt oväntat då dom inneboende Miniknatarna dragits med något liknande den senaste veckan. I valet mellan att ligga på soffan, och tycka synd om sig själv, eller något annat, valde han att göra något annat. Han är, i denna historia, för förklaringens skull AspLövet. Han tog en snabb frukost för att dämpa gungningarna i magtrakten och klädde upp sig i den finaste MTB-skruden han kunde uppbringa.

Prick 1100 trampade han iväg med kall vind i ansiktet och solen i ryggen. Elljusspåret mot Kairo, grusvägar förbi Harva, större stigar genom Ängsjöpartiet, tricksiga småstigar förbi Stäkets gocartbana och sen mera grusvägar förbi Bodaäng. Ungefär här började kväljningar göra sig hörda men eftersom han aldrig gillat denna typ av bulimistiska förlustelser så ströp hans undermedvetna chansen att vomera. Granskog och Säby gård rullade förbi innan det tog stopp. Stopp i detta fall var rundningen av Säbysjön. Han hade för avsikt att ta stigen som går över ängarna i sydkant på sjön men det var lite fuktigt i markerna där som ni ser på bilden.



Det blev istället grusvägar längre söderut innan han kunde svänga norrut, tillika med hemmåt igen. Illamåendet fanns kvar när Väsby gård och Norrviken passerades. Ungefär efter 35 kilometer började tröttheten tala och med den släppte olustkänslorna i magtrakten. Att bli trött är rätt på all sätt och vis. Sista milen blev seg längs med Norrviken, genom Bollstanäs Västra där steniga stigar sög ut det sista ut armar och lår. Asfalten hem dom sista 5 kilometrarna var en plåga. 2 timmar och 20 minuter efter start var dagens 45 kilometer avklarade. Frågan är bara om duschen eller soffan vinner dragkampen när ytterdörren låses upp. Vilket som så var det en bra träningsdag trots lättare magsjuka för han den där AspLövet.

lördag, april 07, 2007

Bortkastade träningstimmar

Har precis spelat igenom Zelda: Twilight Princess. 55 timmar, utspritt på ca 3,5 månader, har jag spenderat på spelet. Tänk om jag hade lagt dom 55 timmarna på träning istället. Problemet är bara att 90% av speltiden har varit 21.00-24.00. Förmodligen hade jag inte orkat med 50 timmars träning i den tidszonen. Men om. Då jävlar hade jag varit redo för långa natten på Tiomila redan i år. Eller i år och i år. Redo för den kommer jag aldrig mer kunna vara. Men man kan ju drömma. Om man inte är upptagen av att spela tv-spel förstås. Eller springa nattorientering. Jag tror jag slutar här.

Jukola 93 - Perkkele

För några år sen. För några år sen i min värld alltså. För många andra klassas det nog som en jävla massa år sen. Hursomhelst. För några år sen var jag i Finland under juni månad. Som alla andra år alltså men just det här året för några år sen så sprang jag en långa nattsträcka på Jukola. 1993 var TWAR-året som innebar att alla elitorienterare hade träning och tävlingsförbud. Vi åkte dit med ett B-lag och tog resan lika mycket som en social chans att socialisera med varandra och andra.

När väl tävlingen drog igång så var allt dock som vanligt. Full fokus på uppgiften. 2:a sträckan som jag löpte var 14,5 km natt. Jag gick ut som 356:a 14 minuter efter Kangasalan Kisa som var först in på första sträckan. Redan på väg till ettan fick jag själv uppleva något som jag nästan trodde var en myt. Den myten om att finnar rabblar kodsiffror i skogen. Trots många tävlingar i Finland hade jag aldrig stött på det fenomenet i större utsträckning. Men den här natten jävlar i mig.

Jag gick ut i en rätt stor klunga och det var som att hamna i ett speedat avsnitt av Ykköskanava. Efter några sträckor var jag tvungen att stänga av skallen från allt snack och svärande runtomkring mig och fokusera på mig själv. Sen gick det satans så bra hela vägen hem. Med kramp som sällskap in till växling, efter knappt 99 minuter och 180 plockade placeringar, kunde jag räkna in ett av karriärens bästa Jukolalopp. 5,50 min tappade jag på täten och i ledningen var på min sträcka Ringsaker. Hade jag bara tränat in några väl valda Finska ord innan den där natten hade jag nog kunnat kapa ytterligare några minuter på tiden.

För att förbereda er andra för liknande tillfällen har jag hittat en svordomslista på Finska här ute på nätet. Vet inte om stavningar och grammatik är korrekt men får man bara till uttalet så skall man nog göra sig förstådd i den mörka Jukolanatten.

vittu - fuck-cunt (fitta)
perkele/saatana - satan, devil, demon (djävul)
helvetti - hell (helvete)
vittupaeae -cunthead (fitthuvud)
kusipaeae - pisshead (pisshuvud)
paskiainen - bastard (oäkting)
idiootti - idiot, moron (idiot)
noertti - nerd, geek (nörd)
paska - shit (skit)
hintti/homo = gay (bög)
huora = whore (hora)
mulkku = dick (kuk)
paskahousu = shitpants (skitbralla)
pillu = cunt (fitta)
suksi vittuun - fuck off (dra åt helvete)
heitae, homo, volttia - go jump in a lake (hoppa i sjön)
Maentti. - jerk (snällt ord för idiot)
Perse. = ass. (arsle)
Suksi vittuun - Ski into a cunt (åka skidor i en fitta)
Vedae vittu paeaehaen - Draw a cunt over your head (dra en fitta över huvudet)
Ime munaa, runkkari - Suck cock, wanker (sug kuk din runkare)
vittujen kevät - The spring of the cunts (fittornas vår)

Jag mår inte bra

Dagens planerade MTB-tur har ställts in. Jag mår inte bra. Jag har dragit på mig någonting. Kanske är det baciller. Eller virus. Eller ångest. Eller dåligt självförtroende. Eller hypokondri. Eller så är det bara så här det skall vara. Vet ni vad som skulle få mig på bättre humör? Inte jag heller. Kanske är det apati jag har dragit på mig. Imorgon skall jag i alla fall träna. Kanske.

torsdag, april 05, 2007

Old Gold

Old Gold. Det är på något sätt beskrivningen på mig. Old. Gammal. Gold. Inte guld så mycket som rost. Rost som i rätt belysning kan få en guldkant. Litegrann som kattguld. Idag gick jag 105 minuter i motvinden. Rättelse. 55 minuter nordlig motvind som skar rätt igenom vindjackan innan jag vände hem och fick under 50 minuter allt i ryggen. På vägen, i skogen, såg jag områden som inbjöd till snabbare fart. Gles gran och tallskog som sträckte sig upp mot den gråa himlen. Jag längtade efter att få sträcka ut i en tallskog där elaka pinnar sticker ut för att få rispa klent gubbskinn. Jag avstod och höll mig på stigar i sjökant. Sen kom jag hem. Skärtorsdag utan den skära, som i rosa, kanten på tillvaron. Jag öppnade en Old Gold och sjönk ner i soffan. Imorgon är det långfredag. Den kommer nog aldrig ta slut om den här veckan fortsätter som den började. Jag kommer inte ihåg varför vi firar påsken. Det skiter jag å andra sidan i. Jag kan fira vilken jävla religiös högtid som helst bara jag får vara ledig. Nåja, helgen har bara börjat. Tur att det finns många Old Gold i kylskåpet.

onsdag, april 04, 2007

Kom då!!

Jag hoppades att allt skulle vara bättre idag men motgångarna fortsätter. Sista spiken i foten är att jag glömde träningsväskan i bilen. Även om jag skulle kunna ta en omväg för att plocka upp den till min planerade lunchträning så skiter jag fullständigt i det. Nu lägger jag ner verksamheten för dagen. Jag kommer gå ut och köpa en kall Coca Cola till lunch. Sen ska jag sätta mig på en parkbänk i närheten som ligger precis intill motorvägen. Med lite tur voltar en stor långtradare just där och kommer sidledes inkanande mot mig. Jag kommer skratta ända fram till slutet.

tisdag, april 03, 2007

Ett försök

Ikväll gjorde jag ett rejält försök att få bort lågtrycket som har legat över mig. Spöregnet i nacken och iskanten som hackat mig på smalbenen skulle omvändas till solsken. Det gick väl sisådär, för att inte säga inte alls. 70 minuters promenad med utsträckt bensteg i skogen. Jag plockade in 4 kontroller från förra veckans klubbträning och det var tyvärr 90% negativa tankar som förföljde mig ända hem till porten. Jag hade kameran med mig och fotade vackra vyer för att skingra mina tankar.

En sten inklämd i en skreva på ett berg där en skogsbrand svepte fram för över 30 år sen. Intill stenen ligger det en stock på marken, fortfarande märkt av hettan som en gång fällde trädet.

Ett gammalt hygge som numera består av löpvänligt lingonris där tallar och granar skjutit upp i ögonhöjd för att skapa ett inte helt lätt orienteringsområde.

En brant på skrå som man kan vila ryggen mot om vinden ligger på från nordväst. Mossan nedanför skapar en mjuk matta att sitta på. En snitsel hänger kvar från någon träning. Kanske en MMC i år eller längre bort än så.

Men jag orkar inte lägga upp bilderna för dom har negativa vibbar med sig i ramen. Jag behöver inte bli påmind om skit som jag hade med mig ut i skogen och tillbaka hem.

En bild kändes dock positiv. Den får stå för något jag strävar efter.

En höjdkant på en bergskant. Bergshällen låter enbart några få tallar få fäste och solnedgången värmer mig och min träningspartner. Jag låter mina ögon vila sig lite ut över Mälaren innan vi vänder åter in i den tätare skogen bakom oss.

Håll er undan..

Jag är om möjligt, och självklart är det alltid möjligt, ännu mer irriterad idag. Min hjärna verkar ha fått Tourettes syndrom. Det studsar obscena ramsor i min skalle.

JÄVLAHELVETESSURMOSSE!

Kan inte heller idag sätta fingret på vad orsaken till detta tillstånd är. Förmodligen är det en stor jävla kombination av mitt liv och avsaknaden av detsamma. Sagt i ett rent orienteringsperspektiv naturligtvis.

SKITSATANSJÄVLARISHYGGE!

Just nu känner jag mig maktlös att kunna bryta det här negativa mönstret. Jag får hoppas att det släpper till sommaren.

FANFANSTENSKRAVELSTRÄSK!

måndag, april 02, 2007

Irriterat och jävligt

Jag har haft en motig måndag att kämpa mot. Hela förmiddagen har jag varit irriterad och tvär. Datorn, telefonen och kollegor har fått ta emot fräsande och väsande från mig. Jag knuffade till och med ner min egen vattenflaska från skrivbordet, och låtsades sen att det var ett misstag, för att få svära lite extra. Jag vet inte ens orsaken till mitt måndagslynne. Kanske är det en reaktion på min fina marsmånad. Ny månad nya tag i rehabiliteringsvärlden. Inte så kul som det låter kan jag meddela.

Idag hade jag dessutom planerat ett lunchpass på SATS. Mitt undermedvetna gjorde allt i sin makt för att få mig på sämre tankar och byta ut träningen mot en stor kebabtallrik med pommes frites istället. Jag var tvungen att kalla in det tunga försvaret. Oförståndet. Varje gång en våg av träningsbojkott sköljde över mig svarade jag lugnt och oförstående. "Vadå inte träna? Nu tror jag inte att jag förstår riktig." Efter att ha tjatat med mig själv hela förmiddagen så gav mitt undermedvetna upp till slut och jag kunde gå och träna.

Väl på gymmet fortsatte motgångarna. Hörlurarna till musikmobilen låg typiskt nog kvar på jobbet. Jag satte mig på motionscykeln och trampade 35 minuter under tandgnissel och iskalla blickar mot folk som kom för nära. Efter ytterligare 15 minuters styrketräning så gick jag in i omklädningsrummet. Där blev min dag fulländad då det bjöds på instrumental hissmusik framförd på synt. Om jag får gissa spelades musiken in av en öststatsduo med hockeyfrillor ekiperade i glittriga kostymer. Jag var tvungen att springa ut från SATS efter en rekordsnabb dusch för att inte gå bärsärkagång.

söndag, april 01, 2007

Allt var inte bättre förr

Om 2 veckor är det Rånäskavlen. Jag kommer givetvis inte springa själv, men som nyutnämnd biträdande UK kommer jag vara på plats och se snett på klubbens löpare som får gotta sig i skogen. Annars har jag rätt många Rånäskavlar under bältet. Min första Rånäskavle i den stora H17-klassen var 1983. Jag fick då deltaga på något som mest påminde om terränglöpningsbudkavle. Maken till orienteringsfria sträckor har man sällan skådat. Spana in sträckorna till 3:e, 6:e och 11:e som hårresande exempel. Man skulle kunna kategorisera nästan varenda sträcka som intelligensbefriad orientering. Som förstaårsjunior hade jag inte blommat ut löpmässigt ännu så jag blev milt sagt slaktad på den tredje sträckan för vårt 4:e lag. Dom bästa hade under 40 minuter på 7,4 kilometer. OK Österåker vann efter att ha varit i ledningen från första växeln ända in i mål. Vårt 1:a lag kom 4:a (Hammis, Håkan, Budda, Olle) av 56 startande lag. Jag gissar att det var en blöt vår det året för jag har ritat i en egen sjö på kartan mellan 3:e och 4:e kontrollen.