En expedition är aldrig bättre än sin sämsta deltagare så jag höjde snittnivån genom att involvera två lite bättre killar. Vi åkte på slingrande asfaltsvägar som blev slingrande grusvägar som blev slingrande skogsvägar som helt plötsligt slutade vid en låst vägbom. Tack och lov var vi inom räckhåll för tävlingsområdet så vi parkerade i en gammal grop och stövlade iväg med tävlingskartan från 1976 som vägvisare. Vårt mål var att besöka och återuppleva Björn Nordins väg till den 1:a kontrollen som han bommade 1976.
Här ser ni dom två lite bättre expeditionsdeltagarna på ett hygge som inte fanns med på kartan 1976. Det bekymrade oss föga utan vi fortsatte raskt vidare med förväntan i bröstet.
När vi närmade oss kontrollen befann vi oss i en halvgles fantastisk blåbärsgranskog där mjuk ljung och öppna höjder omfamnade oss. Först trodde vi att det var en brant vi letade efter men ganska fort läste vi in oss och insåg att det var en sten som stod på spel. Sakta stegade vi fram mot stenen som bristfälligt reste sig ur myllan. På höjden där vi stått några ögonblick tidigare för att syfta in oss hade en av expeditionsdeltagarna på skämt sagt,
"Tänk om ställningen sitter kvar". Vi skrattade alla bort det hela som en omöjlighet.
När vi kom fram till stenen drogs våra blickar mot något trälikt i bläbärsriset. Ljudet av våra hjärtan stegrades när vi fann en kontrollställning halvt gömd intill stenen. Förstummade smekte vi ställningen som inte brutits ned av tidens karga tand. Dom rostiga spikarna satt fortfarande kvar i det ruttna virket. Tänk! Det var just på denna ställning Björn Nordin stämplade i gryningen den 6 juli 1976. Och där stod nu vi. 32 år, 36 dagar och sisådär 5 timmar senare. Bäst som vi stod och försökte smälta det fantastiska som vi just upplevde hörde vi något som viskade i vinden.
"Satan!" Kanske var det Björn Nordins ord när han äntligen fann skärmen som låg kvar mellan träden som en osalig ande.
Vår färd bort från stenen följde Björns bom baklänges. Vi stannade hela tiden upp och pekade ut exakt där han sprungit och såg det hela ske framför våra ögon. När vi befann oss i "bom-öglan" analyserade vi tallarnas höjd och gallringen som skett. Vi gissade att för 32 år sedan var det ganska tätt med ungtallar och sly just där så att Björn inte fick fatt i sig var inte svårt att förstå. På bilden nedan kan ni se varifrån Björn kom och vart han sprang innan han fick ordning på orienteringen och fick rätt riktning mot kontrollen.
Den gubbkroppade AspLövet hindrade expeditionen från att vandra hela banan så från den inledande kontrollen tog vi oss istället mot den dramatiska avslutningen. Vad som hände är följande.
[detta är baserat på tredjehandsuppgifter och logiska gissningar]
Trots den inledande bommen för Björn skärper han till sig är han med i täten vid 3:e sista kontrollen tillsamans med Järvenpään Palos löpare Markku Salminen. Markku som var en mycket god väglöpare grillade Björn på vägen och när han stämplar vid nästsista så är han i ledningen. Björn väljer att springa lite höger och kommer sen farande på den väg som ni kan se på bilden nedan.
När Björn kommer in till sista kontrollen vet han inte om att han är först. Troligen har Markku försökt gå rakt på till sista men dragit för mycket vänster och därmed kastat bort segern. Med största sannolikhet var vegetationen inte lika tät i ängskanten 1976 som det var nu när AspLövet kastade sig ut på målgärdet efter stämpling.
Turligt nog för Björn Nordin var spurten svagt utför så han kunde hålla undan och bärga segern till Gustavsberg 10 sekunder före Järvenpään Palo. På tv-bilderna från 1976 kunde man se Björn formligen stupa, totalt utmattad, över mållinjen. På bilden kan ni se målgärdet där sista kontrollen är i högerkant och målet längre ner till vänster.
Påväg hem var expeditionsdeltagarna överrens om att något magiskt just upplevts och att expeditionen var en 100% succé. Vi började även drömma om att någon gång genomföra alla Jukolakavlars sistasträckor på orginalkartor.
Men som alla vet är brustna drömmar vardagsmat för AspLövet.
