Upphittat på internet

En lagom förvirrad analys av mitt lopp på Sommartourens första etapp 2004.

Tidningsanka

Jag stod häromsistens i vår klubblokal och doppade näsan djupt i arkivet. Bland gamla resultalistor och styrelsehandlingar hittade jag några klippböcker fyllde med tidningsurklipp. Förr, långt innan skandaler var mer värda än idrottsprestationer, fylldes våra tidningar med reportage om orientering. Ingen tävling var för liten för att inte rendera en fyllig rapport om dom lokala löparnas insats.

Det var långt innan jag började springa. Numera får man väl vara glad om någon av våra nyhetstidningar skriver en liten tvåradersnotis om segrarna i Tiomila eller O-Ringen. Jag gissar dock att mindre lokala tidningar ute i landet har ett något sundare förhållande till rapportering från orientering. 1993 fick jag känna på det. Första och kanske sista gången man fick ståta med sitt namn i en tidning. Jag gissar att det var UNT som skrev om Rånäs kortdistans 1993. Det gällde att passa på under TWAR-året när man hade chans att placera sig.

Spurtavgörande - Världens onödigaste grej

Jag har funderat rätt mycket på Tiomilaspurten där Gueorgiou och Losman kämpade om bronset. Losman, av många ansedd som världens bästa spurtare, fick pisk av Thierry vilket torde innebära att Thierry är mannen för dagen i den kategorin. Hursomhelst undrar jag varför det skall göras upp först på upploppet. Efteråt blir det bara tjafs om knuffar, tuvigt underlag, felaktig fållmarkering och vem som hade längst gaffel vid nästsista. Hade jag varit i samma situation hade det sett annorlunda ut. Jag menar. Varför avgör man inte i skogen? För egen del hade jag men någon kilometer kvar vänt mig om till Thierry och sagt.

"Jag drar nu. Vi ses på banketten. Du behöver inte klä upp dig för alla brudar kommer ändå hänga runt mig"

Sen hade jag sprungit ifrån honom. Svårare än så behöver man inte göra det hela.

Ni älskar FÖRIHELVETE inte orientering.

Jag börjar bli jävligt trött på alla som påstår att dom älskar orientering. I dessa tider av vilodagar och sprintcuper har plötsligt orienteringsrörelsen fått en ny klan av utövare som tror att dom håller på med något genuint och att just dom är ryggraden i sporten.
I HELVETE HELLER. Bara för att man kan hoppa över några parkbänkar i storstadsmiljö och bor med likasinnade på O-ringenveckan, där man grillar fläskfile och dricker bag-in-box vin, så skall man fan inte tro att man håller på med orientering. Vi älskar orientering, säger dom till sina bekanta. MEN VAD FAN! KÄFTEN! Bara för att man har köpt en tajt klubbdress och springer några sommartävlingar betyder ingenting. INGENTING! HÖR NI DET!?

Fan, se på mig. Jag har sprungt flera tusen tävlingar, slitat ut ett par hundra orienteringsskor, nästan frusit till döds på tidiga vårtävlingar, spytt blod av trötthet men ändå inte brutit, sprungit tävlingar där banan inte fått plats på A3-kartan, blivit jagad av björnar, varit på tävlingar där den enda stigen man såg var myrstigen och dessutom. DESSUTOM! Vägrar jag springa orientering där svårighetsgraden kan jämföras med inskolningsklass. Om jag vill se glada och sura gubbar går jag på krogen en lönhelg. SUG PÅ DEN!

Luffarligan sen då. Vad fan är det? En samling pensionärer som nöter ut Stockholms närområden och tror att dom håller på med samma sport som dom en gång startade. Vi älskar orientering. TROR NI JA! Hade ni haft lite stake kvar i era slappa kroppar hade ni för fan vägrat springa i dom områdena och pallrat er ut i landet på jakt efter vildmark. VILDMARK! Ringer det en klocka i era senila huvuden kanske? FAN VAD TRÖTT JAG BLIR! Vi älskar orintering. Bla bla bla. JAG älskar orientering! Hör ni det era myspysiga skogsnördar? HA! DÄR FICK NI! Ni kanske älskar er fru, eller i bästa fall er trötta gamla Volvo men kom fan inte här och tro att ni älskar orientering. ORIENTERINGSMUPPAR!

Ingen is i ölen tack

Halva kvällen, den senare halvan sett från från klockan 20.00, har jag legat i soffan. På vänster knä har jag först haft en kylpåse länge och väl för att sen smörja in densamma med Iprens anti-inflammatoriska salva. Dessutom har jag blandat behandlingen med starköl. Ikväll fanns det inte mentalt utrymme för fulöl.

Orsaken till detta är att jag fått en liten svullen reaktion på vänter knä efter dom senaste cykelturerna. Inget allvarligt men ändå lite som naggar min tillvaro i kanten. Jag har hela dagen gått och bittrat ihop över denna, om än lilla, motgång. Imorgon, torsdag, var planen att cykla. Vi får se hur det blir med den saken. Så länge, just nu, Googlar jag på "Alkohol+ispåse". Det verkar inte finnas några begränsningar för den kombinationen. Bra så. Jag tar en öl till och mera is på knät.

Jag kan inte få mer än baksmälla.

Och förfrysningsskador på knät.

Kodsiffra.. ehh.. kod.. någonting..

Kroppen ville inte

[MTB. 40 km. 2 timmar 8 minuter]

Idag var det segt. Jävligt segt. Jag fick gneta från första tramptaget till sista. Oftast brukar det ju släppa efter ett tag, eller i omgångar, men idag kickade aldrig kroppen igång. Tack och lov så börjar jag ha lite grundstyrka i benen så jag orkade runt men det var psykiskt påfrestande att få slita hela vägen.

Jag och M.t.P samlades i Ägget och åkte till Fresta där Tompa och Sohlman mötte upp. Sen blev det Norrviken runt, Bögs gård, Viby, Rotebro och hem via Smedby. När jag närmade mig det efterlängtade Fläskberget insåg jag att 4-mils gränsen var inom räckhåll så jag tog ett extra varv runt Fläskberget för att kliva över den. Ibland behövs det lite för att glädja en gammal trött gubbe.

Man skulle kunna tro att jag är bitter för att det blev så slitigt idag. Det är jag inte fast ändå. Jag är bitter men inte på grund av dagens trötta cykling. Den är jag mest glad över. I alla fall nu när jag är hemma och kan lägga mig i hängmattan på terassen och dricka min Gainomax.

Du vet...

Tagen på bar gärning

En läskig förnöjsamhet hade börjat smyga sig på mig. Jag kom tack och lov på mig själv innan det gått överstyr. Märkte att något var fel idag efter jobbet då jag stod och lade på ett nyinköpt bakdäck på cykeln. Jag nynnade och log mest hela tiden och myste över tanken att jag cyklade 12 mil förra veckan. Jag smuttade på ett glas cola och just som jag suckade njutningsfullt över hur bra livet är kom jag ifatt mig själv. Vad fan! Står jag här och står! När har cykling som substitut plötsligt bivit källan till glädje och belåtenhet? Det danade sig för mig att jag glömt bort vad AspLövet strävar efter. Fan här kan man ju inte gå omkring och trivas och lägga sina drömmar bakom ryggen, sa jag högt till ingen inom hörhåll.

Jag tog några riktigt djupa andetag och skakade fram lite missunsamhet mot folk som har det bättre än jag själv. Dom är rätt många. Ta bara alla ovärdiga motionärer som får gotta sig på Idre-veckan. Jävla Kart-Bosse! Sen öppnade jag en öl. Det fanns kalla i kylen men såna låter jag dom jävlarna som är tillfreds unna sig. Vi som står kvar och stampar i fållan med definitioner kan ta ljumna ur skafferiet. Jag tog en ljummen. 2,8%. Fulöl i alla bemärkelser. Nu känns allt tungt igen. Vilket för mig är lika med bra. Jävla skitvank till kropp man har.

Kodsiffror?

Istället för kodsiffror kunde vi inte ha talande stämplingsenheter som sa, "Du har kommit rätt" eller "Du har kommit fel". Sen när du stämplat och precis är på väg att springa vidare så skriker enheten efter dig, "Jag skojade bara" Då skulle du vara tvungen att kolla kodsiffran för att vara säker. Vi måste nog ha kvar kodsiffrorna ändå när jag tänker efter.

Mattan var grön och fin

[MTB 28 km. 1 timme 38 minuter]

Stärkt av den goda nyheten att Tiomila 2008 skall hålla till i den lummiga slottsparken istället för att trängas med bilvrak och utbrända ruiner hos Räddningsverket beslöt jag mig för att åka och testa underlaget. Väl på plats tog jag av mig cykelskorna och strumporna för att köra några ruscher över gräsmattan barfota. Den kändes kompakt och med en skönt stunsig densitet. Bäst som jag sprang där upptäckte jag att ett pensionärspar på en parkbänk, en picknickande familj samt ett par stavgångare stannat upp i sina förehavande och betraktade mig. Jag packade raskt ihop min utrustning och trampade därifrån. Man vill ju inte få stämpel på sig av att vara psykiskt labil.



För dagen var jag annars ensam på cykelturen. Helt och hållet självvalt. Redan dagen innan visste jag att det skulle tränas men jag försökte inte ragga sällskap. Ibland måste jag få träna själv även om det oftast är roligast om man är fler. Jag brukar skämtsamt skoja om att jag är introvert men saken är den att det ligger rätt mycket sanning bakom dom orden.

På vägen hem var planen att cykla lite nya skogsstigar och jag trodde mig möjligen veta att det skulle gå en stig någonstans längre fram. Det slutade med att jag fick släpa cykeln säkert 500 meter i skogen innan något som kan kallas cykelbart underlag dök upp. Det är tyvärr så jag inte bara cyklar utan även lever mitt liv. Eventuellt, kanske, möjligtvis, händelsevis, måhända, med viss möjlighet, nog, joråsåatte, det tror jag att det är men nog ska det förmodligen bli bra, väl? Antagligen är jag vagare än vad som är nyttigt.

Midsommarmardröm

Det här med midsommar. Jag vet inte jag. Hela begivenheten känns mest som ett missat träningspass. När jag tänker efter så har jag den känslan vid alla högtider. Ni vet dom där gamla vanliga. Julen, påsken, midsommar, trettondagen, otursdagen, fars dag, födelsedagen, kräftskivan och alla andra religiösa helgdagar. Skulle man inte må bättre av att ha dom som obligatoriska träningsdagar istället?
Jag hade nog det i alla fall.

En grå kväll

Mountainbike 40 km. 1 timme 57 minuter.

* Check/Miss-lista *

- Högkvalitativt cykelsällskap Check
- Spöregn Miss
- Solsken Miss
- Blandad körning Check
- Kramp i vaderna Miss
- Fikapaus Miss
- Minst en bra rövarhistoria Check
- Ett par rejäla körningar Check
- En spektakulär vurpa Miss
- Minst en punka Check
- Ett flygfä i halsen Check
- Minst en felkörning Check

Bortsett från detta så var det premiärtur på 550 meter träspång som gick i Fysingens vasskant fram till ett fågeltorn och sen trevliga 550 meter tillbaka.

Kan ni vagga mig lite tack

En del av firmans chefer fick sommarpresenter från en samarbetspartner. Själv står man ju för lågt i hierarkin för att komma med på såna listor men en välvillig chef skänkte mig sin present. Det kan inte vara lätt att var höjdare och bli totalt blasé över allt som vräks över en.

Det var hursomhelst en rätt kul grej. En hängmatta för "chefer". Problemet för mig är att funktionaliteten kan bli lite lidande. På jobbet har jag ingen under mig så där lär jag inte kunna använda hängmattan. Hemma så har jag bara en familjemedlem som kan hålla i den så då faller ju glädjen i hängmattan lite. Det får helt enkelt bli på semesterna den kan komma till nytta. Nu måste jag bara övertyga Fru AspLövet att vi måste hyra in 2 st Slitz-tjejer.

Det blir nog inga problem att få igenom det förslaget.

Borås Borås

Sprid nyheterna, jag var där en gång
för jag ville bli en del av dig
Borås, Borås.

I VJ-skor och trasiga nylonbyxor
gjorde jag entré i stora stan
Borås, Borås.

Ja, jag ville vakna upp i stan som aldrig sover
Där blev jag nästan kung för en dag
dagen var nästan min

I skogens estrad var jag nummer två
men det var här som jag vill slå
Borås, Borås.

För om jag lyckades här
fanns inga mer besvär
då hade jag allt
Borås, Borås.

Borås, Borås.

Ja, jag ville vakna upp i stan som aldrig sover
Där blev jag nästan kung för en dag
dagen var nästan min
min var den dag när jag gjorde vad jag ville.

I skogens estrad var jag nummer två
men det var här jag vill slå
Borås, Borås.

För om jag lyckades här
fanns inga mer besvär
då hade jag allt
Borås, Borås.



[Text: Galenskaparna, redigerad AspLövet]

Inte springa ännu

Sen jag drog igång min nya rehabperiod för 2 veckor sen har det slagit skruv i min hjärna. Min plan, som jag lagt upp och hoppas fullfölja till punkt och komma, är att cykla 2 månader med inslag av styrketräning innan jag börjar med lätta löppass. Bra så och än så länge funkar knät över förväntan trots en del rätt hårda cykelpass. Det märkliga är att jag nästan hela tiden går omkring och tänker på att springa orientering. Det rullar kartor och lopp genom huvudet och varje liten skogsplätt jag ser blir en potentiell skogsarena för min framfart.

Kanske är det mitt undermedvetna som ännu en gång i ordningen börjar få förhoppningar om att den här gången skall det väl ändå funka.

Så jävla besviken jag skall bli.

En helt vanlig tisdag i AspLövets liv

Jag ligger i det varma badet och låter min nerkylda kropp hitta tillbaka till en normal kroppstemperatur. Samtidigt läser jag Deathbringer av Bryan Smith. En fläskig zombiehistoria helt i min smak. På badkarskanten står det en kall cola och ett glas med finwhiskey. Jag blandar dom inte. Inga helgerån av den sorten i mitt hem. Ingen kan vara mer värd detta än jag en sån här kväll.

Det hela började tidigare på kvällen då det stod MTB-tur på schemat och jag klev ut genom porten hemma. Regnet hade precis börjat och jag trampade iväg mot samlingen i Ägget. Det tar 2 minuter att cykla dit och på dom 2 minuterna blev jag dyngsur. På plats sammanstrålade jag med Dalis, Tompa och Sohlman. Vi körde iväg mot Rotebro där Kirre väntade på oss. Spöregnet ovanifrån kändes som en dusch och från cykeln framför kom det en liknande stråle rätt i ansiktet. Idioten AspLövet hade givetvis lämnat sina cykelbrillor hemma och fick blunda mest hela tiden.

Dom första 40 minuterna var i ett spöregn av sällan skådat slag och man spottade vatten och grus ur munnen mest hela tiden. Jag som saknade brillor fick avstå att ligga på rulle för att överhuvudtaget kunna se. Vi åkte längs med Norrviken då plötsligt solen började lysa på oss från väster. Spöregnet låg dock kvar ovanför våra huvuden vilket gjorde det hela lite surrealistiskt. En sagolik regnbåge över Norrviken lockade oss med guld men vi hade andra planer. Efter Väsby Gård ute på Järvafältet tog regnet slut och solsken började värma upp oss.



Sen blev det jävulsk hårdkörning runt Säbysjön, via Säby gård, förbi Granskog och upp till Bodaäng. Mina ben kändes förvånansvärt pigga så jag var med och högg lite i rycken. När vi skulle in på Ängsjöpartiet från Stäket kom vi ifrån varandra. Jag och Dalis körde rätt medans dom andra körde fel. Notera noga att Jag och Dalis körde rätt. Efter lite väntan lyckades vi hitta varandra och kunde rulla hem i fortsatt god fart. Utanför Ägget körde resten av gänget hem till dom östra delarna av Väsby medans jag gjorde roligare saker.

Jag hade nämligen 5 snitslar som skulle hängas ut till ett orienteringsarrangemang på onsdagen. Det blev alltså cykling på småstigar med blandade småryck ut i skogen för att sätta upp snitslarna. När jag skulle hänga min vita snitsel vid kontroll 4, kojan, fann jag en gammal "veckans-bana"-kontroll som verkar ha blivit kvarglömd över vintern. Åtminstone hoppas jag att den suttit ute över vintern för annars är det nog dags för klubben att köpa in lite nytt fräscht material.



Efter en snabb avspolning av cykeln och mig själv i Ägget rullade jag hem. Mätaren stoppade på 48 kilometer med en effektiv cykeltid av 2 timmar och 15 minuter. Hela passet var jag ute 2,50 tim. Det blev lite stopp under cyklingen och så trippade jag lite i skogen, iförd mina cykelskor, under kontrolluthängningen. Det första jag gjorde när jag kom hem var att börja tappa upp ett bad.

Såna här pass kommer allt för sällan

Jukolacoach 2008

Min huvudtaktik inför nästa års Jukola är att ha personliga samtal med alla löpare före tävlingen. Där kommer jag hålla om dom ömt och säga med hypnotisk röst.

"Du måste springa mycket snabbare än du brukar och inte bomma några kontroller. För om du inte gör det kommer jag slå sönder knäskålarna på dig."

Dom kommer säkert tacka mig efter loppet för dom sporrande orden.

I alla fall dom som kan gå.

Jukola-Trivia

1986-2008

Minnesanteckningar:

1986 Tampere
Steffe springer 1:a och det går vilda diskussioner om det behövs lampa eller inte. Steffe väljer lampa när vi konstaterar att dom bästa Svenska lagen tar det beslutet. Jag springer 6:e 11,4 km och bommar i princip ingenting. Växlar över till Hasse som har sista sträckan och han för in oss som 131. precis som 1984 var det tallhed kilometrarna närmast TC för att längre bort vara tuff finsk urskog. Brorsan var äldst i laget med 22år.

Resultat från detta år saknas i Jukolastatistiken. Stor besvikelse eftersom jag inte skrivit några resultat på kartan. 2008 är det alltså 22 år sen jag var där. Med den här kartan stänger jag min "Finska vecka" och spar på krutet till nästa år. Då jävlar skall det bli ett Jukolaår som folk sent skall glömma.

Med tidtagarur runt halsen.

Någnstans ungefär mitt i lördags kom jag till insikt. På datorn framför mig streamades bilder från årets Jukola och jag fick ett sånt Jukolasug att vaderna krampade. Bestämde mig för att nästa år, 2008, då jävlar skall AspLövet åka med. Eftersom jag innerst inne vet att jag inte kommer kunna springa gjorde jag en kupp i klubben. Utan förankring hos någon ansvarig utnämnde jag mig själv till coach och reseledare. Jag har redan aviserat att nästa år skall klubbens bästa löpare åka med annars skall dom få med mig att göra. Hot och trakasserier är min ledarstil. Ingen har blivit bäst med mjukisbyxor och förståelse från sin ledarstab.

Det finns ju dock den risken att jag skrämmer bort klubbens löpare som under åren vaggats in i något sorts motionärstänkande. Kanske blir jag orienteringens egen Svennis. En ledare som ingen vill ta i. Frågan är ju då om man som ledare kan anmäla sig till den där "löparbanken" som Jukola-arrangörerna har. Kanske kan man få bli ledare för något Finskt lag. Varför inte Sonkajärven Pahka. Dom skulle verkligen behöva en bra ledare. I år kom dom sist av dom fullföljande lagen. Nästan 28 timmat efter segrande Kalevan Rasti och drygt 10 timmar efter nästsista laget. Deras 5:e sträckslöpare var ute i 23 timmar om man skall tro resultatlistan. Han får ingen plats i mitt lag nästa år.

Välkommen till Virkiä-Jukola

Bortkastade ord

Texten nedan skrev jag direkt efter dagens runda. Men sen läste jag skiten och skämdes för det låter inte bättre än något man hasplade ur sig i grundskolan. Jävla tramstext helt enkelt. Kontentan är att den här jävla skitlördagen, som man borde ha tillbringat i Finland, cyklade jag 40 kilometer MTB. Det tog väl sisär 2 timmar. Sohlman och Tompa var med och dom körde skiten ur mig. Punkt. Nu skall jag supa skallen i bitar och försöka glömma bort mitt liv. Om så bara för en kväll.


Ni kan sluta läsa nu......



Idag fick jag så jag teg. Tompa och jag samlade ihop varandra i Ägget och drog mot Skälby där Sohlman skulle ansluta. Normalt är Sohlman en kille som bara har en växel när vi kör MTB och det är den som heter "Full fart". Nu bröt han benet i mars, och hade på förhand sagt att han enbart skulle rulla med en kort bit, så jag trodde att det skulle vara lugnt att bjuda med honom på en runda. Efter 2-3 minuters cykling låg Sohlman 50 meter före mig och det visade sig vara en indikation på hur hela rundan skulle bli.

Erik och Tompa låg där framme och jag sladdade en bit bakom.

Vi satte fart norrut förbi Hammarby Kyrka och Löwenströmska. Vi tog backen upp mot Vallstanäs iställer för normalt nedför vilket var en jobbig resa. Efter att ha kört fel runt Vallstanäs och varit tvungna att vända tillbaka blev det asfalt fram till Rosersberg.

Erik och Tompa låg där framme och jag sladdade en bit bakom.

På Rosersbergs elljusspår tappade jag och Erik bort Tompa och först efter 10 minuters letande och snurrande kunde vi samla ihop gruppen igen. Full fart norrut! Skrek Erk och satte fart. Vi körde genom Krogsta och svepte sen fram på grusvägar som går i nästa års Tiomilaområde.

Erik och Tompa låg där framme och jag sladdade en bit bakom.

Ungefär vid Tallmilan fick Erik storhetsvansinne då han först sa att han behövde vara hemma om 45 minuter för att i nästa andetag säga att vi skulle köra ut mot Mälaren, komma in bakvägen till Rosersbergs slott, passera Räddningsverket, Runsa och sen ta Skarvberget innan vi kör hemåt. Jag fick påtala att det i bästa fall rör sig om 25 kilometer och om han ville vara hemma inom 45 minuter så bör han öka takten. Vi beslöt då att kapa Runsa-Skarvberget svängen och ta Verka hem efter Räddningsverket. Med det avklarat så satte vi fart på grusvägarna igen.

Erik och Tompa låg där framme och jag sladdade en bit bakom.

Sjökanten längs med Mälaren fram mot Rosersbergs slott var lika underbart som vanligt och sen rullade vi på i bra fart mot Verka. Efter Verka låg jag lite bakom och slet för att inte gummibandet skulle gå av. Jag fick lite andrum på finstigar före Barockparken där vi stannade upp och sammanfattade dagen. Jag svängde av mot Runby medans Tompa och Erik åkte mot dom östra delarna av kommunen. För min del hann mätare kliva över 40 kilometers strecket och den effektiva cykeltiden blev 1 timme och 50 minuter.

Misslyckat substitut

Just som jag satt och tittade på Golden League från Bislett så föll en obekväm känsla av oro över mig. Jag tittade på klockan som visade 21:05 och förstod vad som var orsaken. Medans jag satt hemma i min egen misär så gled Silja Festival ut genom Stockholms skärgård. En båt fylld av orienterare på väg mot Jukola. Jag såg framför mig hur det smaskades köttbullar i cafeterian, handlades godsaker i taxfree-butiken och sveptes kall öl i tangobaren. Själv tog jag en grabbnäve av citronlakritsen på bordet och sköljde ner den med ljummen Lapin Kulta. Det är inte riktig samma sak att göra det hemma i soffan. Ingenting kan bli samma sak.

Mr Rauta to the rescue

Min Finska vecka, jävla tjat om den, hade aldrig kunnat bli fulländad om inte en man från öster kommit till min räddning. Efter fruktlösa försök att Googla fram en bild på Liisa Veijalainen så var jag på väg ner i en djup bittersvacka. Tur då att det finns hjältar där ute som kommer till AspLövets räddning. Jag vet inte vilka trådar han drog i, eller vilka stenar han var tvungen att välta över, men han gjorde mycker mer än att skaka fram en bild. Det hade gått så långt faktist att jag började tvivla på mitt eget minne huruvida Liisa hade haft långt hår eller om hon överhuvudtaget hade existerat. Jens Jern förresten. Bara namnet förpliktigar ju till stordåd och man kan nästan känna doften av urdikad Finsk myrmark när man tar namnet i sin mun.

Han trollade alltså fram filmer (tv-sändning) från VM 1979 som gick i Tammerfors, Finland. Filmerna kan ni se hos yle.fi. Den första filmen är från budkavlen där Liisa Veijalainen avgör på sista sträckan. Från minut 4 och framåt är det i princip bara Liisa Veijalainen show och man får fina närbilder både på hennes framfart i skogen och på hennes långa blonda hår. Något som också glädjer RetroLövet är att tävlingen verkar ha varit mer "Självvald väg i okänd mark" än dagens melodi som handlar om "Kamp, axel mot axel, till sista metern". Den andra filmen är från damernas individuella distans där Outi Borgenström vann. Även här kan man se bilder på nämnda Veijalainen då hon spurtar i mål och tar silvret.

Jag är tacksam om inte för evigt så ganska länge för detta bidrag.

Kouristus

Idag intensifierade jag min "Finska vecka" inför och under kvällens MTB-pass. Jag satte som kriterium för att få följa med att man måste ha anknytning till Finland. Många föll bort men en stod kvar. Tomi. Mr Santamäki personifierar Finland i hjärta och sinne så bättre rygg kunde jag inte ha önskat mig. Vi testade lite nya stigar på Ängsjöbladet och båda kan nog kategoriseras som "finstigar". Rundan stannade på 24 kilometer och 75 minuters effektiv cykeltid. Vad mer kan man begära av en torsdagskväll. På slutet fick jag faktist kramp i vaderna. Vet inte om det berodde på vätskebrist, att jag bara ätit en smörgås och en banan på hela dagen eller om dom helt enkelt ville säga att dom är glada över att få vara med igen.

Jag har märkt lite personlighetsförändringar hos mig under den här veckan. Finska veckan. Plötsligt har jag börjat tala flytande Finska. Detta skapar stora problem i min vardag. Jag pratar alltså Finska men jag förstår inte vad jag säger. Tala om spåkförbistring.

Kouristus?

Ja tack.. eller.. Nej tack menar jag

1979

Jag måste erkänna att det svider litegrann. Jättemycket. Inte svider som det kan göra när man kissar men det svider djupt inne i vaderna. Hårt och intensivt. Jag har gått igenom alla Jukolakartor från 1949 och framåt. Man kan bli matt för mindre. Många är underbart inbjudande medans resten bara är inbjudande. Kartorna mellan 1949 och 1967 är svartvita så där har jag lite svårt att skapa mig en bild av hur det kan se ut. På resten har jag dock inga problem att leva mig in i terrängen.

Sa jag att det svider? Mycket beroende på att kartan från 1979 är kanske en av dom mest lockande. Givetvis kan det bero på att årets Jukola går där borta och jag sitter här hemma och planerar ingenting för helgen. I mina tankar springer jag den 5:e sträckan på 1979 års kavle.

Uppför till ettan och jag trampar på i den finska myllan. Hoppar av vägen och läser fokuserat på "berg i dagen" fram till en spik. Idag är jag bäst hinner jag tänka och plötsligt är jag halvvägs till tvåan. Lätt som fan. Kommer det inga svårigheter snart. Jag springer på ryggar, vevar med armarna när det blir för trångt vid stämplingarna och fräser åt folk som rabblar kodsiffror. Trean och fyran är så lätta att jag släpper på allt vad benen håller. Dom håller. Just idag är jag stark. Trots att det är 1979. Konstig känsla det där. Till femman blir det äntligen lite finlir och jag snurrar upp konkurrenter. Håll till höger skriker jag och går rakt på.

Till sexan springer jag så hårt att jag knappt hinner bromsa in vid kontrollen. Det är radiokontroll och jag skriker högt åt dom gamla gubbarna som sitter där i sina gummistövlar och dricker kaffe ur pumptermos. "KAMMA TILL ER NU FÖR FAN! HÄR KOMMER TÄTEN!" Sen händer det vid sjuan som aldrig brukar hända mig. Jag bommar. En svår sträcka uppför utan direkta hållpunkter. Kanske jag borde ha kört noggrannare på kompassen. Kompassen är inte riktigt min grej. Jag är ju en finlirare som smeker mig fram längs den redovisade kurvbilden. Svänger runt 30 sekunder innan jag får syn på skärmen, eller om det var en neonskrikig finsk klubbdräkt som ledde mig rätt.

Jag tar igen den förlorade tiden till åttan. Jag är en av få i världen som kan springa ikapp bommad tid. "RAKT PÅ FÖR FAN!" skriker jag åt mig själv och spikar kontrollen. Till nian är det utför och jag börjar le lite grann. Här kommer han. Mannen. Mytomanen. Legenden. Vid nian stämplar jag tillsammans med en konkurrent. Jag tittar nedlåtande på honom utefter hygget till tian och han viker ner sig direkt. Jag chansar in till kontrollen vilket inte är rätt taktik men det lyckas. Försvarar mig inför mig själv med att jag inte har tid för bekväma lösningar i detta skede. Spurten är en ren formalitet och jag tar emot folkets jubel. Min klocka stannar på 42,10. Inte så tokigt på 7,5 km och jag känner mig rätt nöjd med loppet. Helt nöjd ska man aldrig vara.

- "42,10! Då hade du varit sträcksnabbast 1979. Inte illa!"

Ja du, sån är jag tydligen.

Bäst i världen.

28 år försent.

En, eller flera, skall bort

En liten reflexion över klubbens mannskap 1984. Av 14 löpare det året är det bara 7 som fortfarande håller på med orientering. Nu ljög jag visst. Av 14 löpare är det bara 6 som fortfarande håller på med orientering. 7 st har slutat. 6+7=13. En faller utanför ramarna. Det är jag tydligen. Jag håller varken på eller har slutat. Jag lever i någon sorts parallel dimension där varken eller regerar.

Så kan vi inte ha det.

Jag får nog ta och sluta upp med det här.

Vilket år som helst.

En premiär

913 lag stod på startlinjen. AspLövet stod med darrande rookie-ben och tittade ut över den dammiga tallheden. Skymningen hade gjort sitt intrång och Jukolakavlen var just på väg att starta. Tankarna som for genom huvudet handlade nog mest om en sak. "Fan vad skönt att jag slapp springa första sträckan". Året var 1984. Det blev aldrig mer fantastiskt än känslan första året. Aldrig mycket sämre heller men magin det första året kan man bara uppleva en gång.

Jukola har dessutom världens bästa hemsida där man kan se (nästan) alla sträckresultat från 1949 och framåt, samt kartor från alla år. Det är bara att ställa sig upp och applådera, busvissla och klappa dom på ryggen. Ni vet en sån där halvhård och manlig klapp så att det inte kan tolkas som att man har kontakt med sin feminina sida.

Så här såg resultaten för Väsby OK ut 1984.
Jag sprang för fan riktig bra för att vara rookie och 17 år.

Sen har det bara gått utför.

I 23 år...


Ställningen i budkavle 1. etapp Växling 12,9 km
1 Hämeenlinnan Suunnistajat 1:21:45 J Erkkilä 1:21:45
361 Väsby OK 2 +26:56 Håkan Ivars 1:48:41
377 Väsby OK +28:15 Wincent Karlsson 1:50:00

Ställningen i budkavle 2. etapp Växling 12,9 km
1 Kalevan Rasti 2:57:44 Timo Alapiha 1:26:43
259 Väsby OK +38:41 Håkan Dahlgren 1:46:25
535 Väsby OK 2 +1:18:10 Johan Messing 2:27:13

Ställningen i budkavle 3. etapp Växling 12,9 km
1 Hagaby GoIF 4:32:29 Per Sandberg 1:29:10
242 Väsby OK +51:27 Stefan Eriksson 1:47:31
481 Väsby OK 2 +1:38:04 Anders Larsson 1:54:39

Ställningen i budkavle 4. etapp Växling 8,2 km
1 Pihkaniskat 5:30:29 Rainer Pietilä 54:41
208 Väsby OK +54:43 Bengt Ivars 1:01:16
513 Väsby OK 2 +2:01:44 Benny Pettersson 1:21:40

Ställningen i budkavle 5. etapp Växling 8,2 km
1 Kangasalan Kisa 6:24:21 Juha Heikkinen 53:23
184 Väsby OK +58:31 Mats Andersson 57:40
611 Väsby OK 2 +2:54:47 Ove Ramsell 1:46:55

Ställningen i budkavle 6. etapp Växling 11,2 km
1 Kouvolan Rasti-72 7:37:01 Kari Ylönen 1:07:47
132 Väsby OK +1:06:49 Lars Boudrie 1:20:58
559 Väsby OK 2 +3:27:15 Jerry Nyberg 1:45:08

Ställningen i budkavle 7. etapp Mål 14,2 km
1 Almby IK 9:10:40 Jörgen Mårtensson 1:32:46
174 Väsby OK +1:39:10 Anders Olsson 2:06:00
540 Väsby OK 2 +3:56:33 Hans Jonsson 2:02:57

Finska veckan

Eftersom jag snöat in på Finland och Jukola den här veckan så fortsätter jag på min "Finska vecka". Eller rättare sagt jag försöker fortsätta. Det går sådär. Satt och tänkte på gamla legender och namnet Liisa Veijalainen dök upp i min skalle. Mitt minne av henne var ett studsande långt blont hår. Försökte Googla fram någon bild på henne, där man ser hennes långa blonda hår, men det dök inte upp någonting. Blev lite ledsen så jag gjorde tåhäfningar istället. Det kändes inte bättre efter det.

Liisa Veijalainen.

Hur svårt kan det vara?

Jävlar i Helvetes Satan!

Elljusspår, stig, finstig, större stig, grusväg, finstig, skitstig, stig, grusväg, ganska långt på grusväg, finstig, finstig, grusväg, finstig, grusväg och sen avslutning på asfalt. 23 kilometer med en effektiv cykeltid på 1 timme och 20 minuter. Ett halvbra pass. Eller säger man halvdåligt? Halvlångt eller halvkort? Det enda som var riktigt helt var sällskapet. Det var helbra eftersom jag fick M.t.P med mig. Vet inte vad som tagit åt Fiskekungen. Han verkar kunna byta ut fisketurer mot träning i parti och minut nuförtiden. Det glädjer oss alla. Möjligen inte fru Fiskekung.




Jävlar i Helvetes Satan!
[vad det känns bra att kunna träna igen]

Brödernas uttagning

Jag undrar om det egentligen var så smart att grunda Jukolakavlen på Aleksis Kivis berättelse om dom sju bröderna. Hur gick deras laguttagningar till egentligen?

7 bröder
7 flaskor vodka
7 knivar i stöveln

Förmodligen fick dom ha sin laguttagning på senvintern så att alla hann kurera sig lagom till tävlingen.

Jukolaångest

Jag var precis ute i förrådet och där låg min sovsäck. Orörd och oönskad sedan Jukola 2004. Jukolaångesten slog till hårt så jag släckte lyset och satte mig ner i mörkret. Långt, långt borta tyckte jag mig höra musik...



Musik: Monthy Python
Videon: Inte gjord av mig. Hade jag knåpat ihop ett bildspel om Finland hade jag inte missat att ta med, Matti Nykänen, Makkara, Juha Mieto, Gummistövlar, Harri Kirvesniemi, Urho Kekkonen, Bastubad, Paavo Nurmi, Piroger, Lasse Viren och en svepning över en sjö där en fager finska badar näck allt medans hon skriker tuffa svordomar.

Partypåse

Om man stryker "kvinnor" och "sång" ur den gamla töntiga strofen "Vin, kvinnor och sång" så får man bara "vin" kvar. Det verkar arrangörerna av årets Jukola ha tagit fasta på. Bland deras souvernirer hittar man just vin. Jukola-vin eller om man föredrar Venla-vin. Kärringdricka som kärringdricka säger jag. Kunde dom inte ha tagit fram en Jukola-Kosken eller möjligen en Jukola-Lakka. Lakka är iofs också kärringdricka men det smakar så vedervärdigt att det blir rätt tufft att dricka ändå. Själv skulle jag aldrig ha vin i min partypåse. Fast vem är jag att klaga på såna här roliga tilltag. Jag gillar ju idén skarpt även om produkten inte tilltalar mig. Hur länge får vi vänta på Tiomilas eget spritmärke tro?

Restips på väg till Jukola

Jukolavecka och vad kan då vara bättre än att komma med ett restips i Finland. Det finns mycket exotiskt att se och uppleva i Finland men inget, jag säger inget, kan mäta sig med detta. Denna lilla pärla har förövrigt inte upptäckts av dom vallfärdande turisterna ännu så passa på innan det sönderexploateras.

Om ni hoppar på en båt som tar er österut kommer ni till Finland. Statistiskt sett kan det vara så att ni inte behöver en båt eller att ni för den delen hamnar i Finland men vi skiter i såna bagateller. Så fort ni sätter fötterna på torrt land skall ni bege er mot Vasa. Vasa stavas Vaasa på Finska. Det bästa med denna plats är att den i princip ligger på vägen mot årets Jukola. Om man kommer från rätt håll det vill säga. Strax norr om Vasa, sisådär 2-3 mil, ligger en liten ort som heter Kuni. Väl där kommer ni att komma in på kartan inlagd nedan. Vid punkt A skall ni svänga av stora vägen. Vid korsningen ligger det en gammal fin handelsbod där ni kan köpa jäätelö (glass), limsa (läsk) eller varför inte en kall olut (öl). Affären fanns iallafall där för 30 år sen. Därefter kör ni vägarna fram till punkt B och parkerar vid vägslutet. Det fanns i alla fall ett vägslut där för 30 år sen. Om inte får ni improvisera vilket inte borde vara så svårt för orienterare som är vana att följa obetydliga vägbeskrivningar till obskyra små tävlingar ute i obygden.

Sen får ni ta er till fots fram till punkt C där ni kommer att få uppleva något av det mäktigaste man kan få vara med om i Finland. Platsen heter i folkmun "Märkenkall" och det är en jättestor sten. Möjligen kan man sträcka sig så långt att kalla det en höjd med branter runt om. Lite vighet behövs för att komma upp på denna sten höjd. I alla fall vill jag minnas att det var så för 30 år sen. Väl på toppen kommer ni kunna skåda ut över Österbotten. Denna pärla i Skandinavien. Låt blicken vila på.... ehh.... träd, träd och mera träd. Vad mer kan man begära som orienterare.

När ni tröttnat på utsikten eller vad man nu kallar det så kommer ni stärkta kunna vandra tillbaka mot bilen, bussen eller vad ni nu tog er hit med. Möjligen måste ni springa lite för det lär vara jävulskt med mygg i skogen. Åtminstone var det så för 30 år sen.

Ha en trevlig tur.

Att svettas eller inte svettas.

Termometern visade 32 grader plus och från solen, som stod rakt ovanför mitt huvud, pressades en tryckande hetta mot mig som mest påminde om värmen från en övereldad vedbastu. Jag började få tvivel om det var så klokt att skicka det där sms´et 3 timmar tidigare.

"MTB 1,5-2 tim. Idag. Samling Ägget 13,00. Svettgaranti"

Uppenbarligen var det fler som inte brydde sig om den stekande hettan för två lite bättre killar anmälde sitt intresse. M.t.P och Dalis var inte sena att hänga på. Eftersom det var mitt första träningspass sedan kortisonsprutan för 2 veckor sen och i grova drag det första pass på drygt en månad beställde jag en lugn runda. Ingen av mina träningskamrater beklagade sig över detta till min glädje.

Vi rullade ut ur Ägget och tog sikte mot Ängsjö. Den stillastående luften var inte på något sätt svalkande utan kändes mest som en kompakt vägg av tidigare nämnd bastuvärme. Vi fyllde färden med skitsnack och beklaganden. Här skulle jag kunna skriva vilka platser vi passerade och vilka underbara stigar vi trampade fram på men det är nog lika jävla tråkigt att läsa som att skriva om så vi hoppar fram lite i berättelsen.

På bilden nedan kan ni se mina två träningskamrater. Jag tvingade dom att ställa upp på bild precis efter att vi kämpat uppför Bodaängsbacken. Om man för ett ögonblick släpper blicken från dessa två skönheter, som kan sätta flickors hjärtan i brand bara genom att vara sig själva, så ser man en sagolik skog i bakgrunden. Nu är inte jag ärligare än att erkänna en sån falskhet att fick jag chansen att springa där borta, en eller ett par repor, skulle jag byta bort cykelpasset med dessa herrar 7 dagar i veckan. Sorry killar. Man måste välja sina chanser här i livet. Fast nu är ju inte jag i den positionen att kunna välja så vi låtsas som att jag aldrig sa det jag just sa.



Efter fotografering tog vi oss med avsevärt bättre fart fram mot Bögs gård och en fikapaus. Ungefär här (med "här" menar jag utefter en grusväg som ser ut som en grusväg som vilken grusväg som helst fast på den här grusvägen får inga bilar åka) noterade jag också att det inte fanns en enda svettdroppe på min kropp. Inte ens under hjälmen. Tydligen var det så varmt att minst lilla svettdroppe dunstade bort direkt. Så mycket för min svettgaranti. Det var bara att dricka mera vatten, som vid det här laget var pissljummet, och hoppas på det bästa. Vid Bögs gård var det heltomt utanför serveringen. Ovanligt. Svaret fick vi inomhus där alla bord var upptagna av flämtande fikagäster. Vi spände dock upp bröstet i dom något för tajta cykeltröjorna och satte oss i solgasset utanför.



Efter välbehövlig vila satte vi fart hemmåt. Hemmåt i detta läge var 10-18 kilometer beroende på vilken väg man tog. Vid Norrviken ville mina träningskamrater cykla raka vägen hem men jag sa bestämt nej. Med löfte om att vi skulle se snygga tjejer solandes toppless utefter Norrvikens sjökant fick jag med dom på den lite längre svängen. Tyvärr såg vi mest barnfamiljer och påklädda valrossar. Dalis lyckades dock se en lagom snygg tjej som solade toppless, men eftersom hon låg på mage så godkände vi bara en halv poäng. Tyvärr blev den där halva poängen vinnarresultatet så det var med besvikelse vi svängde bort från sjön.

Vid Glädjens trafikplats svängde Dalis av och bara en kort stund senare var det M.t.P´s tur. Plötsligt var jag ensam och med ensamheten kom tröttheten. Sista kilometern hem till mig är en segt sluttande uppförsbacke och i lårmusklerna var det så här dags majbrasa för fullt. När jag vinglande klev av utanför mitt hem visade cykeldatorn 40,40 kilometer med en effektiv cykeltid på 2,02,30 tim. Dom enda stoppen var den där fikapausen och ett stopp för att byta slang då jag fick en punka utefter Norrviken. Jag bytte dock på finfina 3 minuter (kan vara en glädjetidtagning) så den räknas nästan inte. När jag låste upp dörren kom huvudvärken farande och jag kunde nöjt konstatera att fysisk trötthet kan man aldrig bli trött på.

Dagen whatever

Idag är det en rätt stor dag i AspLövets liv. Det är dagen D, eller dagen K, eller dagen F om man så vill. Man kan ta vilken jävla bokstav som helst helt enkelt. Det är dags för Nystart. Dagen N får det bli alltså. För två veckor sen tog jag kortisonspruta fem. Två i höger och tre i vänster knä. Det blir fem. Kortison. Världens bästa medicin. Man måste tro på det om det skall fungera. Det är min nya filosofi. Precis som att jag fortfarande tror på att jag skall bli världens bästa orienterare igen. Kanske inte på seniornivå, möjligen i H40 men absolut säkert hemma i min trädgård. Bara jag kan komma ut i skogen och föra benen framåt i snabbare takt än jag tänker så skall det lösa sig.

Jag tänker faktist börja redan nu innan lunch. Tåhäfningar. När det sjunger i vaderna skall jag skratta högt och planera för min nästa comeback. Kanske blir det på OK Enens oktobertävling. Eller så väntar jag till 2008. Eller så väntar jag förgäves. Det spelar mindre roll just idag. Nu är jag i alla fall på gång igen. Full fart framåt. Idag skönjer vi ingen bitterhet. Men den kommer nog den också. Var säkra på det.

1988 - Ett år att minnas

1988. Det var länge sen. Det var jävligt länge sen. Så länge sen att man inte kommer ihåg vad som hände. Vad hände 1988? Fråga inte mig. Jag minns ingenting från det året. Jag minns till exempel inte att "Fräcka fredag" började sändas på TV. Sånt borde man komma ihåg. Jag minns inte att jag åkte söderut på påsken och hoppade över stenmurar som en skållad råtta. Sånt borde man komma ihåg.

Jag gissar att det var Skogsfalken som arrangerade tävlingen eftersom det är deras karta. H21AL. 11850 meter. 60 stenmurar. Segraren hade 76,12. Jag var långt efter trots ett prickfritt lopp. Detta är var verkligen inte min terränglåda. Furiös terränglöpning över stenmurar och gärden. Därmed inte sagt att det är var kul. Tvärtom. För en orienterare uppväxt med platt Upplands terräng och söderskuren Stockholms topografi så är var det rätt kul att komma bort och förvånas över det man mötte.

Fuskade gjorde jag också även om jag inte minns det. Jag minns ingenting från 1988. Sa jag det? Jag minns inte ens att Naguib Mahfouz från Egypten vann Nobelpriset i litteratur. Vänta nu. Jag kan ju inte räkna upp en enda Nobelprisvinnare så det kan väl inte jag belastas för. Jag är omedveten om min omgivning tydligen. Kanske var det därför jag fuskade. Fast om sanningen skall fram så är jag en skarp motståndare till fusk. I all form. Vi får skylla det som hände 1988 på olyckliga omständigheter. Eller så fanns det ingen stenmur där det borde ha stått en. Hursomhelst så verkar jag ha sprungit över tomtmark på väg till den 11:e kontrollen. Hoppas brottet är preskiberat. Om inte får jag väl stå mitt kast och ge bort min 48:e placering.

48:e plats

Vem fan var det som sa att jag var världens bästa orienterare? Jasså, var det jag själv. Jag var tydligen inte bäst 1988.

1989 däremot...

Mappar på väg

Det finns hopp för orienteringsvärlden även om det är ett ytterst litet hopp som flämtar i kampen mot blasé och menlöshet. Tre (3) personer visade sig vara intresserade att ett exklusivt exemplar av min "kontrolljakts-mapp". En maniskt tränande landslagslöpare (ej Svensk), en hårt rockande och springande legend samt en ung tjej som i en gästbok en gång beskrivit mig som, "en läskig typ". Kul för er. Mapparna kommer på posten.

Jag har ju ändå ett gäng besökare som jag innerst inne trodde var rejäla orinterare, med intresse för såna här retro-grejor, men kanske är det så att det mest handlar om sprintfantaster som kommer hit för att skratta åt en bitter jävel som lever kvar i det förgångna.

Om det ändå var så att någon inte vågade maila mig och be om en mapp (Fortfarande har jag mappar kvar) så bjuder jag här och nu på en till kontrolljakt. Printa ut den i A4 format och sätt igång att jobba. Givetvis förespråkar jag svartvit kopia men är det någon som aldrig provat på denna övning kan jag på nåder godkänna printning i färg.

Varsågoda!



"- fan vad snäll du är AspLövet"

Jag vet.

"- Till och med dumsnäll"

Det också... det också.

Dagens post

Det kom ett vykort till det AspLövska hemmet. Datumstämpeln var från 1984 och på baksidan stod det;

"Det här kommer du aldrig få uppleva igen. SUCKER!!"

Det fanns ingen avsändare på vykortet. Hade det kommit på mail hade jag spårat upp den jäveln och spöat skiten ur honom.

Eller så hade han spöat upp mig.

Det senare mest troligt.

Kontrolljakt

1984, på en buss ner mot Europa, förändrades mitt liv. Inte kanske så att jag blev en annan person eller så, AspLövet fanns nog i min kropp redan då, men fanatismen för orientering fick nytt bränsle. Av en Norrman. Vem han var vet jag inte och jag kommer förmodligen aldrig få svar på den frågan. Tack till honom hursomhelst.

Jag, min bror och en klubbkompis var på väg till en veckas träningsläger i Bombannes ute vid den Franska kusten inte långt från Bordeaux. Minns inte vem som arrangerade resan men en gissning kan vara Per Nordahl. Med på resan fanns orienterare från dom nordiska länderna och någon gång under den dryga bussturen trollade den nämnda Norrmannen fram en svartvit kontrolljaktskarta till alla busspassagerare. Det var som att låsa in en nykter alkoholist på Systembolaget över en långhelg. Jag var obönhörligen fast i kontrolljaktsträsket.




Sedan den resan har jag säkert gjort 40-50 egna kontrolljaktsövningar. Jag har plågat mina klubbkamrater så att det numera hörs tunga suckar så fort jag prasslar i min ryggsäck. Framförallt på Jukolaresor har dom fått gnugga sitt kartminne. Fina priser har varit min mutande melodi för att locka några att fullfölja mina tävlingar. På mina orienteringsresor land och land runt så har jag försökt sno åt mig hela, rena och roliga kartor för att fixa kontrolljakter på. Man behöver helst 2st så att man kan klippa kontrollringar ur den ena och klistra fast på den andra. Numera kan man ju göra sånt här i OCAD eller på andra sätt med hjälp av datorn. Det finns väl bara en tumregel som jag försöker hålla fast vid. Det skall göras på svart-vit karta. Färg är alldeles för lätt och ger inga sköna retro-vibbar.



Om det finns någon där ute som vill ha något att roa sig med under sommarens orienteringsresor, eller i hängmattan, så har jag ordnat några mappar med "kontrolljakter" från mitt sparade arkiv. Det rör sig om ca 15 st kartor. Bland annat finns det en i A3 format över Norra Lunsen där man skall hitta 25 kontroller, svart-vit givetvis, och bara för att jag är snäll så får ni en helt nygjord i färg. Först till kvarn på mail (asplovet[at]orientering.nu] får hemskickat denna rarit. (Glöm inte bort att bifoga postadress)

Optisk illusion

Vila på den sjunde dagen?

Idag vaknade jag och mitt knä alldeles för tidigt. Vi gick upp redan klockan 06.30 för att känna oss för. Det kändes bra. Oförskämt bra. Uppenbarligen tålde knät gårdagens långa påfrestning. Vis som jag är vilade jag på den sjunde dagen. Inte. Idioten i mig ville annat. Bilfärd in till storstaden för att där promenera ca 7 kilometer på asfalt. Smartheten går inte hand i hand med bitterheten tydligen. Nu måste jag somna ännu en kväll med osäkerhet om vad morgondagen för med sig. Under dagens långpromenad hade jag på mig ett par nya solbrillor. Märket är något noname-aktigt men modellen heter i alla fall "Storm Trooper". Jag kan ju min Star Wars historia och vet att Storm Troopers tillhör den förlorande sidan i kampen om Galaxen. Med andra ord passar dom mig perfekt i alla avseenden.

En lång dag.

Äventyrskavlen för Stockholms orienteringsungdomar är avklarad och jag klarade mig från offentlig lynchning. Eller så var det så att dom uppretade ungomsledarna har koll på mig och min bittra blogg så dom vågade inte konfrontera en labil föredetting med risk för bakslag. Kartorna till kavlen har jag tagit fram i OCAD genom att exportera ett kartutsnitt som jpg-fil in i Photoshop där jag sen lekt lite med dom. I Power Point har jag sen gjort en mall för att få alla sträckor enhetliga i sin utformning. I mallen infogade jag mina kartalster (jpg-fil) och där ritade jag på kontrollringar, streck och kontrollsiffror. Definitionen skapade jag direkt i PP med dom enkla ritverktyg som finns. Ganske enkelt och snabbt att göra detta och kartorna printade jag sen på en färglaser. Det finns säkert proffsigare och enklare program, men för en enkel hobbypulare som mig räcker detta. Helst vill man ju göra såna här övningar för vuxna orienterare så att man kan skruva till det rent överjävligt.


Sträcka 1
Här var grundförutsättningarna en orange sträcka som en rutinerad 13-16 löpare skulle springa. Jag skapade min svartbildskarta i OCAD genom att helt enkelt plocka bort allt som inte var svart. Jag valde att behålla tomtmark för att inte någon skulle komma in där av misstag. Vid första kontrollen fanns det 4 st stämpelbockar (totalt 8 stiftklämmor) men min gissning är att det blev lite slagsmål när 42 stirriga löpare kom in samtidigt. Lite skärmytslingar liver upp sporten. I starten så radade jag upp löparna ca 150 meter sydost om startpunkten. Därifrån fick dom sen springa till startpunkten där kartorna var upphängda på ett långt snöre. I princip hela startfältet hann passera vägen nordväst om starten innan dom vände tillbaka mot ettan.



Sträcka 2
En lätt vit sträcka som nybörjare kan klara av innebär att man inte kan skoja till det så mycket. Jag valde att ha en korridor-ledstångs-orientering. Kartan fixade jag till i Phostoshop men det går lika bra att göra direkt i OCAD. Vad som hade ha hänt om någon unge kom ut i det vita och aldrig återfunnits fick jag tyvärr aldrig svar på. Däremot var det en som försvann men återfanns efter ett tag. Tur i oturen.




Sträcka 3
Ännu en vit sträcka stod på schemat. Jag la alla kontroller i eller intill storgropen som är fylld av gammalt rostigt skrot. Om dom inte ramlade och skar sönder sig på allt skräp så hoppades jag att dom skulle tycka att det var lite ballt. Att ha en uppförstorad del av den befintliga kartbilden har jag stött på själv en gång i Finland, då en extremt detaljrik sluttning förstorades upp i ena hörnet på kartan. Kartan är döpt till "Gropahålet" efter den klassiska kartan Yngsjö-Gropahålet.



Sträcka 4
En sträcka för lite äldre ungdomar och svårighetsgraden skulle vara orange. Egentligen är nog banan gul i svårighet trots suddigheten. Kartan trixade jag till i Photoshop med filtret "Mosaik". Man kan då i princip göra mosaiken så stor så att det blir omöjligt att se vart man ska. Jag valde en lite enklare variant. Man ser faktist kartbilden lite bättre om man kisar vilket jag tycker är väldigt fascinerande.



Sträcka 5
En vit/gul bana där jag bara delade upp sträckorna i olika kartsnitt. Ett enkelt "cut and paste"-jobb. Förhoppningsvis fick jag någon att bli osäker på vart dom var och vart dom var på väg.



Sträcka 6
En sträcka som kategoriserades orange/röd men den är gul i grunden. Ett pussel som fick löparna att fundera lite extra åt vilket håll dom skulle springa. Innan start ångrade jag att banan inte var svårare med några saknade bitar och så. Efter tävlingen visade det sig konstigt nog att den var lite för svår. Sträckan till trean skapade stora problem. Förstår inte varför, man behövde ju bara pussla ihop 4 bitar för att få kläm på sträckan. Här sållades nog några ungar bort från sporten.



Mer intressant än tävlingen och dess genomförande är ändå hur mitt knä mår. Nästan 9 timmar med uthängning, byggande av TC, stå och gå under tävlingen, rivning av TC och slutligen inplockning av kontroller. Imorgon lär jag få svar på om knät tycker illa om mig eller inte.

Perjantai kartta

Jukolan Viestin Sanoma 1988

Juhlaviestimme pihkantuoksinen sanoma on viety läpi Pohjolan valoisan kesäyön suurensuomalaisen suunistusmiehen Tahko Pihkalan satavuotisjuhlan merkeissä onnitellan mailla ja metsissä merkittävää liikuntatyötä tekevää Suomen Latua viisikymmenvuotisesta toiminnasta.

Tahko Pihkala on vuosikymmeniksi eteenpäin viitoittanut tietä isänmaamme urheilulle. Tahkon linjaankuuluvat yhteiset ilomme, vetovoimainen urheilu ja terve elämäntapamme. Niiden innostamana tervehdimme teitä, koko maan latulaisa Aleksis Kiven Seitsemään veljekseen kirjaamin sanoin:

"Niinpä hyyrteisissä metsissä hiihtelivät he mäkiä ylös ja alas, hiihtelivät tasaisia tantereita; ja kauas paistoi miehen avoin ja ruskea rinta. Niin heidän aikansa viettyi."

Iso-Syötteen Jukolassa 1988
Jukolan Viestin Suunistajat