Riktig män springer med Halogen

Jag tyckte det var lite tragiskt på 10mila när lagen kom förbi varvningen, eller på upploppet, under natten och alla värstinglampor lyste upp mörkret. För strövis mellan alla lumenlampor kom det gula små ynkliga sken som man först trodde var lampor som var påväg att slockna men efter ett tag förstod man att det var helt funktionsdugliga halogenlampor. 20Watts lampor som man så ofta skrytit om för kompisar är nu inget mer än ett fladdrande gult sken som knappt når mer till marken.

Kanske borde man införa någon sorts handicap-regel. Ju sämre lampa man har desto bättre handicap. Nu vill jag inte rucka på det tävlingstekniska för någon sorts rättvisa måste det väl finnas på just det området men man kanske kan göra annat.

Vad tror ni om följande fördelar för halogenlöparna?

• 20% rabatt i markan
  
• Baja-maja med eluppvärmd sits
  
• Vip-kö i duschen
  
• Färdiguppställd brassestol på TC
  
• Gratis parkering
  
• Egen nattklass på Sverigelistan
  
• "Halogenportfölj" (typ bandyportfölj) vid målgång
  

Jag tror det skulle höja statusen för halogenlöparna. För i den här lumentakten kommer det bara bli mer och mer manligt att hålla fast vid sin halogenlampa.

Riktig män springer med Halogen

[recycling]

Jag blir varm i bröstet.

Jag blir glad att genuin orienterinsgskänsla fortfarande lever. Där teknik är viktigare än fart. Där noggrannhet premieras. Se bara bilden från starten på ungdomarnas 10mila-stafett. En liten kille sätter sig ner för att ställa in kompasskursen. Eller så kanske han läser av vilka säkra punkter han måste passera. Han bryr sig inte om den stirriga stressen runt omkring sig utan kör sitt eget race. Kanske såg han Juppes metodiska fokusering på 25manna 2006. Fler ungdomar borde lära av oss äldre.

Fast kanske inte av mig.

Men det är ju en annan historia.

Öltält

Till min (initiala) glädje hade dom ölförsäljning på 10mila men det som såg så lovande ut blev till en stor besvikelse. Sigtuna Brygghus var där och sålde 2 obskyra, men mycket goda, ale´s. Jag hann provsmaka före starten på herrkavlen men när man väl behövde en öl, för att ta bort dom där skarpa kanterna på livet som jag nämnde i förra inlägget, då hade dom bommat igen. jag tror inte ens klockan hann slå midnatt innan det var stängt och sen, vad jag såg, öppnades aldrig den verksamheten igen.

Med andra ord var det som att ställa fram en stor godisburk på ett barnkalas men aldrig låsa upp burken.

Idioter!

10mila

Man kastas verkligen genom en känslostorm när man är ute på ett 10mila som coach. Är man löpare har man bara fokus på sitt lopp och behöver inte ifrågasätta sin egen existens på samma sätt.

I helgen var jag ute vid Rosersbergs slott ungefär 28 timmar i sträck och den enda vilan var några ströminuter i en campingstol. För min egen del (och UK-kollegor) var det 10 lag i diverse kavlar som skulle styras upp med nummerlappar, SI-pinnar, växlingstider och väckningsscheman. Nu var det ju tack och lov fantastiskt väder där inramningen vid slottet och ett kompakt TC gjorde upplevelsen ännu lite bättre. Detta måste överlägset varit den bästa 10mila-arenan jag besökt.

Fast det var ju det där med känslostormarna. Frampå nattimmarna när ryggen börjar skrika, benen värker och man vill inget hellre än lägga sig ner och sova, eller bättre upp åka hem, då är det tur att det finns arenaproduktion. Vips, så är det en tv-kontroll eller tracking om man glömmer bort sitt eget helvete och längtar själv ut i skogen. Sen hade jag en plunta med som tog bort dom skarpaste kanterna av abstinensen av att inte får springa själv eller längtan hem till sängen.

Sen är det ju ändå på något märkligt sätt så att när morgonen gryr och man kan börja ta av sig dom yttersta klädlagren, om det nu är finväder som i år, då är man rätt nöjd med livet trots en överhängande trötthet och nästan apatisk inställning till det mesta.

Att det sen blev dramatisklt i både herrkavlen och damkavlen gör ju inte upplevelsen tråkigare. Men visst fan måste dom börja gaffla sista sträckan. I herrkavlen hade ju en klass dagisungar, redan när dom gick ut på 10:e, kunnat förklara att det skulle bli spurtuppgörelse av det hela. Hur mycket roligare hade inte en tracking på sista blivit om man fått följa löparna in mot en gafflad kontroll. Om dom nu inte haft samma gaffel men man kan ju inte förutse allt.

Nästa år går 10mila i Skåne.

Då sitter nog AspLövet i skrubben framför datorn.

Är den fläckfria gemenskapen bara en fasad?

Rosersberg Södra

Var tvungen att dubbelkolla när jag sist sprang i det södra Rosersbergspartiet och det visade sig vara 2003. Hela min H35-karriär var som Dantes färd mot helvetet som slutligen nåddes i och med H40. Jag snittade 4 tävlingar per säsong som H35. Det görs inte mycket världsmästarmaterial ur den ekvationen. Då hade jag bara problem med mina gubbvader vilket ter sig som en petitess sett till dagens livsvillkor.

Jag sprang en kort öppen bana bara för att få känna på orientering och lufta benen. Vill minnas att jag låtsades vara med på ett 5-dagars på 80-talet där man ofta hade 3-4 kilometer till start och lurade på så sätt kroppen tro att tävlingen inte startat. Det är en jävla tur att man är lättlurad.

Kärret mellan 6:an och 7:an är fantastiskt vackert. Om man nu törs säga en sån sak utan att bli klassad som gravt psykisk sjuk.

Smakar det så jada jada jada

Fick betala svettiga pengar för restaureringen av min MTB men nu är den mer än körduglig. Införskaffade bland annat ny kassett och kedja. Dom gamla var lite trötta efter 7 års skogskörning. Nu gäller det bara att lägga allt jävla ideellt tjafs åt sidan så att man kan träna själv.

Egentligen borde jag ju cykla ut på 10mila men jag är lite orolig för hemresan. Då har jag varit uppe långt längre än ett dygn och kanske nallat lite väl hårt på pluntan. Risken är att jag kör av vägen när den svänger i Verka.

"Singelolycka på cykel vid Verka. Polisen misstänker att alkohol är inblandat i den tragiska händelsen. En granne som såg det hela berättar att vägen svänger men inte fan svängde cyklisten. Det är ännu oklart om cyklisten heter Pekka"

Jag tror jag spar mitt eventuella cykelsjälvmord till 2012.

Året då min H45-karriär havererat.

Dom missade honom vid rundradion

Saker man ser i natten

Ikväll när jag var ute med Birro så såg jag plötsligt ett enormt ljussken tränga sig fram genom träden en bit bort. Ett UFO hann jag tänka för ett ögonblick innan jag kom på att jag inte tro på sånt utomvärdsligt tjafs.

Förmodligen var det bara någon som var ute och provade sin värstinglampa.

En miljon Lumen eller vad fan dom nu är uppe på med sina hemmabyggen

AspLövet tipsar inför 10mila

Herrejävlar vad Fransosen och Haldenstedt kommer bli förvånade när det ska till att avgöras inför spurten. Förmodligen kommer dom se elljusspåret och tänka sig full fart framåt men ack så fel dom kommer ha. Det där jävla elljusspåret tillhör Räddningsverket och på det har dom dumpat ett par hundratusen ton flis. Jag lovar! Det är värre än kvicksand. Man sjunker ner till anklarna i skiten och sen är det snigelfart som gäller.

Eller...

Så var det för 5 år sen i alla fall. Jag har inte varit på elljusspåret sedan dess. Dessutom satt jag på MTB´n men ändå, jävlar vad trögt det var. Jag avundas ingen av dom som ska ut på det spåret. Vad kan ha hänt på 5 år liksom. Ett par trötta brandmän har joggat där men inte många fler.

Se upp alltså!


Imorgon ska jag tipsa om hur man bäst springer över en färist och varna lite för Djurgården.

Då-Förr-Nu-Snart

"Såå... Vem vill springa 2:a sträckan? Ingen? Du då AspLövet! Kan inte du ta den. I år igen?"

Jag? Njaa... Jag tänkte att jag kunde springa en dagsträcka i år. Det var längesen nu. Eller aldrig om jag tänker efter. Går det bra?

"Perfekt! Då tar du 2:a sträckan. I år igen."

Man kan lätt få för sig att UK inte bryr sig. Hemligheten är faktist att UK inte bryr sig. Se bara på mig. Jag är UK numera och inte fan bryr jag mig om vad löparna tycker. Dom är alla mer eller mindre värdelösa och passar det inte kan dom säga nej. Titta bara! J-a-g b-r-y-r m-i-g i-n-t-e. Svårare än så är det inte att vara UK. I slutändan är det ändå UK som gör det stora jobbet. Att springa runt en 12km nattsträcka eller gudbörbjude en sprintsträcka på 5,7km i närområdet är fan ingenting. HÖR NI DET! DET ÄR FAN INGENTING! Tänk på UK istället. Det ska planeras och fördelas och innan man är klar med lagen ringer halva gänget och beklagar sig. OK. Inte halva gänget men ett par. Ett par stycken som J-a-g i-n-t-e b-r-y-r m-i-g o-m. Sen ska man stå ut i ett helt jävla dygn på plats medan dom som springer klagar på allt mellan himmel och jord medans man själv bara vill åka hem och öppna en stor jävla flaska med fan-vet-vad-bara-det-är-starkt! När morgonen kommer och ögonen är upprivna av sömnbrist och benen värkar utav helvete så försvinner dom sista löparna medans man själv står kvar med klubbtält och förbannelse. Väl hemma hinner man tänka. "Det här helvetet gör jag fanimej aldrig om", innan John Blund sparkar en hårt i tinningen.

[10mila nu i helgen. Asplövet är UK. Kan bli hur kul som helst]

Förlåt, vem är det som är kunden här?

Jag läser i PM inför 10mila...

"Reserv får sättas in vid sjukdom och disponeringen av anmälda löpare får då förändras. Ändring skall anmälas till tävlingsexpeditionen snarast möjligt dock senast tre timmar före respektive start för individen. Tävlingsexpeditionen är öppen fredag 1500-2100 och på lördag från 0800 till tävlingens slut. Alla lagförändringar är förenade med en avgift på 100 SEK kontant."

Hmm... om vi lägger kostnadsfrågan åt sidan för att inte reta upp oss själva mer än nödvändigt så undrar jag lite över den där 3-timmars regeln. Den öppna stafetten startar 10,45 medans tävlingsexpeditionen öpnnar först 08,00. Detta innebär alltså att man måste åka ut på tävlingsplatsen redan på fredag om man har ändringar på lagen i den kavlen? Fantastisk kundservice. Hur många klubbar utanför norrort kommer hit på fredagen? Jag kan bara svara för den klubb som har allra närmast till tävlingen.

Inte en chans i helvete att jag åker dit på fredagskvällen.

Jag låter det hellre vara fel namn i listorna och på köpet sparar vi pengar.

På den tiden det begav sig

"Möt upp till nattlång fejd..."

För 20 år sedan var orienteringen på 10mila så bra som den bara kan bli. Långdunkers kolsvarta vildmark där 15 kontroller på 13,5km skulle bemästras.

Jag minns det inte som igår men jag minns.

Jag minns.

Idag tog jag kvällssolen på sängen och gick ut i skogen. Innan jag var klar hade skymningen tagit över och jag fick leta efter högre höjder och öppna ytor för att kunna läsa kartan. Hängde ut 22 kontroller till tisdagens klubbträning och det tog dryga 2 timmar för en ynkligt promenerade AspLövet. Det är tragiskt. Småsprang vid några tillfällen bara för att. Bara för att minnas något som flytt. Det är tragiskt det också. Skymningen gav minnesbilder av svunna 10mila. Fast där är det ju aldrig skymning så det kanske var gryningsljuset jag suktade efter. Samma sak fast tvärtom. Skymning eller gryning spelar ingen roll när man inte kan springa längre. Den ena indikerar slutet på något man inte vill hänga kvar i och den andra är början på något man inte vill komma till. Jag tog några foton på solen som drog sig längre och längre ner. Bilden här får väl ses som en hyllning till Motsolskungen. Han berättade för mig idag att han inte kan åka med till Jukola och deltaga på vår utmaning, Väsby mot Enskede. Vi har alla våra helveten att genomlida.

Någon har för höga tankar om mig

Det kom ett mail till AspLövet


"Pästa Herra Asplovet.


Till vårt årliga 10 mila resat är vi i många behov av experten kunskapen. Efter ett SMS skandalet är vårt stora ledaret suttit på is. Detta komma fram, att han sända månget SMSet till damen som ofta tappa kläderna.

Vi då Googla ” världens bästa orienterare”, och ni mitt pästa herra Asplovet vara mycket på 10 på toppen listan. Fransmannet med detta svåra namnet (han som vara bra på halva längden på riktigt-loppet)dyka först upp på plattsen nummer 10.

Vi läsa att du ha pra kontakt med osynliga rösterna. Därför vi nu anhålla om att Du fungera som peskyddare på vår resa. Vi vara i stora behovet när vi vara i det onda ögat med Sport-Identt gudarna. Vi komma 6 herralag och 3 damlaget i ett busset, så om ni pästa herra Aslovet kunde giva ditt peskyddet ,som se till lycka och månget framgång skulle det vara mycket pra.

Kyösti Vähä-Jormalainen
(tf. förste korrespåndentt i kontoret för utlandet-förhållandet)"



Jag svarade..


"Hallå, är ni helt dumma i huvudet!

Vill ni verkligen ha beskydd av världens mest skadedrabbade gubbe?
Inget gott kan komma ur ett sånt samarbete så för er egen säkerhet bör våra vägar aldrig korsas.

Hälsn
AspLövet"

Vackert väder är ingen garanti för lycka

Ja jävlar vilket vårväder. När jag såg solen i morse, och insåg att den även stekte på bra, tog jag Miniknatarna under armen och drog till OK Linnés tävling. Hade AspLövet varit skadefri, som i ett annat liv, hade jag tagit av mig kläderna och gnuggat min blekfeta kropp mot första bästa ungtall av glädje men nu agerade jag istället måttligt entusiastisk skugga på Miniknatsbanan. En Miniknatsbana som fick högsta betyg av både mig själv och Miniknatarna. Gratis, roliga djur vid kontrollerna, ren skogsbana och en brötig skråsträcka till sista där jag såg flera ungar falla och ljudet av deras gråtande ekade ut över TC. Vid serverigen träffade jag Boris Granovskiy och vi samspråkade lite om allt möjligt men mest om hans trasiga rumpa. Det blev en nästan homoerotisk stämning av det samtalsämnet så innan det blev pinsamt för oss båda tackade jag för mig.

På väg till bilen stannade jag till vid OK Linnés kartuställning. Jag hann dock bara titta på Lunsenkartan innan en våg av bitterhet svepte över mig. Jag vände således blicken hemåt innan jag hann få frispel och rivit ner hela planket. Det hade kanske varit det bästa för själen men jag ville inte avslöja för fler än nödvändigt att jag var på plats. När jag åkte hem passerade jag en massa löpare som var på väg till start. Dom såg alla, utan undantag, måttligt inspirerade ut och jag hade en jävla lust att veva ner rutan och skrika några sanningens ord till dom men det vokabuläret får Miniknatarna vänta på att lära sig så jag höll tyst.

En ganska nedbrytande dag på alla sätt och vis. Vädret till trots eller om det kanske var vädret som orsakade missmodet.

Dagens mobilsamtal

Rundradion

[Glädjetåget/P3]

10mila är torrlagt

Jag lusläste 10mila-sidan för att se vart dom placerat öltältet men mina efterforskningar var förgäves. Tävlingen verkar bli lika dammande torr som starten på ett Jukola. Man undrar när dom ska ta arrangemanget in i 2000-talet. Är inte hela den där debatten om att idrott och alkohol kan/ska ej kombineras förlegad. Jag skulle vilja att man satte ner foten och erkände att för att lyckat och attraktivt arrangemang måste man bjuda kunden, det vill säga alla löpare och supportrar, på en helhetsupplevelse. Det ena utesluter inte det andra.

Nu ska ju iofs H.M. Konungen vara prisutdelare så något så folkligt som ett öltält kanske dom inte vill stoltsera med men vad sägs som om champagne i stora salen på Rosersbergs slott? Jag hade gladeligen tagit en sväng in där mellan växlingarna och om stövlarna är för skitiga så får dom väl dela ut såna där blåa plastskydd som sjukhusen har till alla patienter.

Champagne, snittar och plastskydd till stövlarna är mitt förslag alltså. Nu snackar vi tävling på en helt annan nivå. Hade dom sen också storbildskärm inne i slottet kunde man ju hålla sig inomhus hela tävlingen.


"Hallå Pompe! Kan du be serveringspersonalen ta fram en sån där Magnumputelj med Domppa och spruta lite på arbetarklassen här omkring. Dom tränger sig på så att jag blir alldeles folklig"

Det kom ett mail

Idag fick jag ett trevlig mail från en, för mig okänd, orienterare. Magnus Nordström, Kils OK. Han skriver att han är en H39:a. Kul att såna ungtuppar letar sig till min blogg. Han blir ju i och för sig H40 nästa år, så han kanske torrtränar lite inför bistrare tider. Hursomhelst bifogade han 2 roliga foton.

Den första bilden är, "Ryggtavlan på en Bulgarisk OL-junior som liftade med Höst-Östbussen mellan Varna och Istanbul" Det verkar vara någon sorts rebus. Jag gillar inte rebusar men min gissning är att springer man orientering samtidigt som man dricker ur en sejdel, troligtvis innehållande malthaltig dryck, så blir man glad och tunnhårig. Det där att man blir glad av både orientering och öl, eller för all del båda samtidigt, är jag helt enig om men att man blev tunnhårig visste jag inte. Har för mig att öl innehåller B-vitaminer och att det ska vara nyttigt för håret. Nåja, Jag har mitt hår kvar så det kanske är en slamkrypare i rebusen.


Andra bilden är, "Skriven av Lina W i klass 2 och satt på vägen i det klassrum där jag övernattade vid helgens j-cup i Uddevalla" Det är ju nästan så att man blir tårögd av glädje. Kanske borde man bli orolig över att det har krypit så långt ner i åldrarna men till hennes försvar kan man konstatera att "drickandet" ligger sist på listan. Undrar om hennes föräldrar kallats till kvartssamtal.

Jävla skitfan också, sa jag och gick hem fast ut

Idag mötte jag pissmannen igen. Hade bara hunnit rulla iväg på mountainbiken, för att ta en långrunda, innan det blev tvärpunka på bakdäcket. Efter 8 minuters svärande var en ny slang på plats och jag kunde köra vidare. I 10 minuter. Då var plötsligt backdäcket tomt igen innan jag hunnit smälta den första punkan. Kollade upp slangen och såg att den var trasig på exakt samma ställe som den första. Precis där ventilen fäster i slangen. Eftersom jag bara hade en extraslang med mig var det bara att vända hemåt med cykeln dragandes efter mig.

Innan jag deppat ihop helt var jag hemma och slängde snabbt på mig löparskorna innan jag kom på bättre tankar. Jag beslöt mig för att ta en långpromenad in på avlysta 10mila-marker. Eller för att vara mer exakt avlysta 10milamarker som inte längre är avlysta. Skavstapartiet var påtänkt som möjlig tävlingsterräng men det ratades till slut. Helt förståligt då det hade blivit rätt mycket transport fram och tillbaka. Men för mig spelar nu inte det någon roll för det är fin skog på bergen och jag roade mig med att tänka på saker som jag mår dåligt av. Sånt går jag igång på.

En bit ut i skogen hittade jag en gammal moppe men den var nog sur för trots idogt kickande var den stendöd.


Efter 100 minuter friskluft var jag hemma igen och kunde trist konstatera att cyklingen får ligga på is ett tag. Mountainbiken måste in på service eftersom jag misstänker att backdäcket på något sätt orsakar punkorna. Dessutom måste jag ha nya bromsvajrar och justering av växlarna. Det blir nog inte gratis men vem är jag att klaga. Nu låter det kanske som att jag är rik och lat som inte ordnar detta själv men det handlar snarare om ett helt annat ord som förklaring. Det ordet man söker är,

Oduglig.

Strega, förlåt stega menar jag

Idag har jag verkligen varit som en vandrande pinne. Fast kanske inte lika tunn och ynklig som den där sortens vandrande pinnar man kan ha i ett akvarium utan mer som en kort väldigt tjock stock med små ynkliga ben som pinnar på. Efter min uppretade lunchpromenad fyllde jag på min dos av "fysisk aktivitet på gränsen till pinsamt" med 75 minuter rask promenad genom kommunen. Jag fick faktist krampkänning i ena vaden på slutet så något gott har jag gjort idag.

Tssssss.. Det var inte mycket att skryta om.

Nähe... Men en gång drack jag en 8:a Strega utan att få kväljningar.

Vad säger du nu då?

Va? Va?




Fan! Nu pratar jag med mig själv igen. Hoppas inte fru AspLövet hörde mig.

10mila vill inte veta av mig

Idag var jag tvungen att ta en timmes über-rask lunchpromenad på ett närliggande elljusspår. Jag kokade av besvikelse inombords.

KOKADE! HÖR NI DET!!

Bakgrunden är att jag för någon vecka sen ansökte om pressacreditering till 10mila. AspLövet hade för avsikt att vimsa runt på tävlingen, iförd en 10milatoppluva från 70-talet med Aftonbladetlogga på, och ge en jävligt skev och subjektiv, men samtidigt färgstark och personlig, rapport från årets 10mila här på bloggen.

Jag fick avslag...

"En anmälan som vi inte godkänner, då målet med mediaservicen är att ge verksamma journalister det stöd som de behöver under tävlingsdygnet"

IDIOTER! Vet dom inte vem dom ratar, tänkte jag och ökade lite på steglängden. Men efter ett tag började sinnet stilla sig och den lilla hjärnförmågan jag har kvar att arbeta. Förmodligen har dom helt rätt i nekandet. Varför ska dom våga släppa lös mig när jag inte ens litar på mitt eget omdömme. Dom vet nog vad dom pratar om konstaterade jag när dagens lunchmacka, ost och skinka på grovt ciabattabröd, införskaffades.

Han har med andra ord huvudet på skaft den där presskillen hos 10mila.

Jag gillar honom.

Motivator: Skogen

Att sitta på träningscykeln är nog den tråkigaste formen av konditionsträning man kan roa sig med. Man kan sila bort lite av ångesten med tv-tittande men för AspLövet var det inte aktuellt ikväll utan andra substitut behövdes. Jag satte på mig hörlurarna och lät musik koppla bort mig medan jag cyklade.



Redan efter 10 minuter insåg jag att Ray LaMontagne, hur AspLövsk och deppig nu än musiken är, inte var tillräckligt att motivera mig. Här behövdes rejälare saker. Jag grävde djupt i gubbvaderna och försökte hitta det som motiverar mig mest här i livet.

En snabbtur in till Google och världens vackraste idrottsplats printad på papper fick bli dagens motivator.


Den vackra skogsbilden framför mitt svettiga ansikte tog mig till bättre platser. Jag dagdrömde mig bort bland dom glesa tallarna där eftermiddagssolen strilade mellan träden. Benen trampade hårt och på skrå letade jag mig fram mot något som jag nästan glömt bort. "Hallå! Här kommer AspLövet", skrek jag och skrattade gott där jag kryssade fram mellan träden på en mossbeklädd botten.

Efter 90 minuter på träningscykeln med bara skog på min näthinna var jag nöjdare än på länge.

Skog.

Behöver man mer än så?

I´ve lost that loving feeling.

Jag roade mig med att titta på banorna från Rånässtafetten igår när jag lämnade kartorna från tävlingen i klubblokalen. Det skrämde mig. Klubbkompisarna sa att det var för lätta banor och vid en första anblick höll jag med, men när jag försökte analysera sträckorna lite noggrannare så låste det sig för mig. Jag såg bara problem och svårigheter överallt och klarade knappt av att teoretiskt bestämma mig för hur jag själv hade sprungit. "Herrejävlar! Jag har tappat känslan för hur man orienterar!, skrek jag högt och sparkade till en stol i klubblokalen så att den for iväg. Stolen höll men mina tår fick sig en körare så nu haltar jag lite. Den smärtan är ingenting med vad jag känner i hjärtat.

Nu har jag ingenting att luta mig mot längre...

En lite bättre kille

Kall, Kallare, Rånäs

Det snöblandade regnet som vräkte ner idag på Rånässtafetten matchades bara i obekvämlighet av den piskande vinden. Jag var som UK tvungen att trotsa skitvädret och har halkat runt på ett geggigt TC hela dagen. Det enda som värmde var några bättre insatser av klubbens löpare som gav 2 klassegrar. Jag tog lite kort och fick som belöning ett par genomfrusna händer som ännu inte har tinat upp, 4 timmar senare.

När jag gick hem, mot den längre bort parkerade bilen, mötte jag en flyktig bekant. Han frågade om jag sprungit och jag blev både ställd och stum av frågan. Skulle jag ljuga och säga att jag sprungit, med risk för att senare bli avslöjad, eller säga sanningen att jag frivilligt befunnit mig i detta helvete i 5 timmar och med det också idiotförklara mig själv. Jag mumlade något ohörbart till svar och låtsade sen att telefonen ringde.

Även en idiot kan bli svarslös...

Ett snabbt långsamt pass

Idag blev jag besviken på mig själv. Gick ut och promenerade med rak rygg och hälislag enligt rekommendation från Ostmästaren. Hade väl trott att dom 7 kilometrarna skulle ta sisådär 80-90 minuter men när jag kom hem stoppade klockan på 67 minuter. Vad är det för jävla sprinttid? Jag gick inte snabbare än vanligt. En sån träningstid kan man ju både mista och tappa bort.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Måste jag köra ett mespass till idag eller ska jag bara nöja mig med att mina mespass blir kortare och kortare.

Jag ska berätta vad jag ska göra.

Jag ska sätta mig ner i soffan och gråta.

När jag är klar med det så har jag glömt bort varför jag gråter så då är väl allt bra igen.

Visst?

Obalans

Ikväll besökte jag en Osteopat. Det handlade mest om undersökning idag och jag ska dit igen nästa vecka för mer handgriplig behandling. Men en sak var intressant. Jag har besökt säkert tusen idrottsläkare, kiropraktorer, naprapater, massörer, sjukgymnaster, hanpåläggare och andra kvacksalvare men det här var fösta gången som någon inte alls brydde sig om var jag hade ont. Han fokuserade mer på helheten och letade mer obalanser i kroppen än något annat. Han konstaterade att det fanns inga stora fel på mig men däremot en jävla massa småfel. Småfel som tillsammans skapade en sjuhelvetes obalans. Med andra ord var vi helt överens. AspLövet är inte i balans. Varken fysiskt eller psykiskt.

Det psykiska sa han i och för sig inget om utan det är min egna, högsta amatörmässiga, diagnos.

En jävulsk genialisk plan

Jag tror jag börjar förstå vad 10mila-föreningen har för hemlig agenda.

Ta det här med veterankavlen som exempel. Till i år spolade dom den och erbjuder istället en öppen kavle. Alla kan vara med på avsevärt lättare sträckor än vad veterankavlen hade. Dom vill även att förening, företag och kompislag ska ställa upp. Och vad är sannolikheten till det? Hur många företag eller icke orienterande föreningar åker ut en kall aprildag för att springa i skogen? Det är lite lätt skillnad mot, till exempel, Midnattsloppet där alla anställda får en t-shirt från firman och sen joggar runt en bana mitt i stan under jubel och klang. Förra året sprang ca 130 lag veterankavlen. I år är det 86 lag anmälda och då står ändå min klubb för nästan 10% av den summan. Tidigare år har vi haft max 1 lag i veterankavlen. Vi har inte 8 lag för för att vi tvärgillar upplägget med lätta sträckor utan enbart för att det går nästgårds.

Ungdomskavlen sen då. 10mila-föreningen verkar ha haft som mål att ändra konceptet från år till år för att förvilla landets alla ungdomsledare. Nu har det gått så långt att ingen längre vet vilka kriterier som gäller utan klubbledarna blundar och hoppas på det bästa vid uttagningen. I år skojade dom även till det genom att ha en info om sistasträckan i inbjudan men sen när anmälan gått ut ändrade dom förutsättningarna. Genialiskt. Hade dom helt släppt på köns/ålderskraven hade säkert 600 lag kommit till start. Men jag tror inte det är dit dom vill.

Jag börjar misstänka att allt handlar om att skrämma bort periferilöparna. Ungdomar och veteraner som dom även kallas i folkmun. Ett par år till av det här lallandet och så kan dom lägga ner sidokavlarna utan att någon gnäller. Sen är allt som förr. Damkavle och herrkavle. 2mila och 10mila.

Jag gillar hur dom tänker...

En skit(ig)tur

Det som på förmiddagen såg ut att bli ett snöhelvete vände 2 timmar innan cykling då regnet tog vid och lagom till start var snön borta. Kvar fanns bara blötan, kylan, det jävliga och ett lätt duggregn. Jag fick sällskap av Byström, bördig från Ludvika, och vi tog en sväng ner på Ängsjöbladet på skogsvägar och elljusspår. Det sprutade vatten i ansiktet mest hela tiden och när jag kom hem knastrade det fint i munnen. På slutet började jag även frysa om fingrar och tår så det var skönt att passet inte blev längre än 90 minuter. Det känns bra att köra såna här skitpass, vädermässigt, på mountainbiken så man förmår sig själv att uppskatta dom långturer i solsken med fika och spaning på flanerande flickor.

Mmmmm.. Fika med starköl ute på Djurgården. En sån runda var det länge sen jag körde.

En bättre morgondag

Så... blev morgondagen bättre?

Skulle inte tro det.

En magsjuk hund som spydde ner lägenheten och behövde ett antal bajspromenader under natten och en Miniknatare som fick lättare krupp och behövde friskluft i fönstret, även det under natten som gått, kunde bara mäta sig i nöjsamhet med snötäcket som lagt sig över Fläskberget med omnejd.

Ikväll ska jag ut och köra mountainbike.

Ser med spänning fram emot katastroferna på den rundan.

Välkommen kära pissväder

Det var riktigt AspLövsväder ikväll. Både inne och ute. Jag satte mig på träningscykeln och såg samtidigt ett tragiskt Skånederby i kvalserien till elitserien. I ovankant av tv-bilden plingade sedan Leksands elitseriedrömmar bort i takt med min svett. Jag svor lite och gick ut i den mörka aprilnatten. En snålblåst med snöblandat regn mötte mig coh jag log igenkännande. Det är som att komma hem tänkte jag. Nåja... Morgondagen kan bara bli bättre.

Hur många gånger har jag inte inbillat mig det.

AspLövet i 3D

Ibland är jag lite väl retro i min tankar. Jag kom att tänka på det när jag okynnessurfade på gamla trötta inlägg som jag skrivt. Ta det där inlägget om Klippdockor som exempel. Hur jävla aktuellt är det med 2D egentligen? Välkommen 1977 liksom.

Näeee...

För att sparka AspLövet in i 2000-talet behövs 3D. Dessutom fattar jag inte varför jag ordnade klippdockor på löpare som bevisligen är sämre än jag själv. Om nu inte världens bästa orienterare får var klippdocka så ska väl inte någon annan medelmåtta få den äran.

Så till allas glädje kan jag här presentera AspLövet som pappersdocka i 3D. En sned boxarnäsa sitter mitt i ansiktet på dockan för att påminna om det trasig i AspLövets liv. Notera också kepsen som osar 50-tal med orientering i skjorta och finbyxor.

Ämenvadfan.... Så mycket för mitt snack om 2000-talet


Varför inte göra din egen AspLövet som "papercraft". Printa ut nedanstående, klipp och vik tills fingrarna blöder, och vips kan även du ha AspLövet ståendes på ditt nattduksbord där han övervakar alla aktiviteter i sänghalmen.

IsTiden?

Vad många inte känner till är att SI blir IS baklänges och att EMIT blir TIME.

Fyndigt.

Vad ska dom komma på härnäst tro?

Strängnäs 1994

Hade jag vetat 1994 att både jag och Fredrik Löwegren ett antal år senare skulle behöva vika ner oss med gubbvader hade jag ju för fan tagit i lite. Det var så jävla lätt när man var mitt uppe i tävlandet. Då såg man inget något slut och brydde sig inte alltid. Om jag då vetat att jag skulle bli en idrottsinvalid hade jag vunnit alla tävlingar jag ställt upp i. Alla! OK, kanske inte Ungdomens jävla Tiomila 1984 men bortsett från den så. Den här dagen, 1994, släppte jag knappt en minut per kilometer på Fredrik. Det är fan inte mycket att bråka om. Det hade jag klarat av att ta in. Framförallt om Fredrik hade sprungit lite långsammare.

En blöt stig

Kort rapport från Rosersbergs slott. Stigen som kommer in i parken från sydost är blöt. Jävligt blöt. Jag körde fast där på årets premiärtur på mountainbiken. Efter 29km och 92 minuter var krafterna slut i AspLövets kropp. Sicken jäkla röta att jag rullade in på Fläskberget i samma ögonblick. 2 månader till Lida-Loop. Jag behöver nog en 5-6 mil i veckan för att orka med den tävlingen.

Fan också!

Jag måste sluta skriva såna här långa inlägg. Jag hinner ju inte göra något vettigt med mina dagar annars.

En kväll jag inte minns

Det var en fantastisk kväll. En lång eftermiddag med ångest över att det skulle vara en katastrof byttes till skratt redan efter en minut då M.A Numminnen inledde konserten med ett litet välkomsttal. Obskyra låtar med falsettsång akompanjerat av dragspel och piano i världsklass. Vad mer kan man önska av en fredagskväll?





Hur var det då med fyllebilden? Den enda som är publicerbar är denna. Dom andra jag tog på mig själv gränsar till minneslucka så för att inte må mer psykiskt dåligt än jag redan gör raderades dom nu på morgonen.


Jag lever än så det var nog ett bra beslut.

Kranvatten

Jag hade en tillfällig sinnesförvirring och halkade in på Luffarligans hemsida där jag spanade in resultaten från den senaste PRO-träffen. Jag såg inget anmärkningsvärt där förutom en liten notis....

"Efterlysning: Eva Emanuelsson, efterlyser sin silverfärgade halvliters vattenflaska med svart kork och karbinhake, med logotype Sveaskog innehållande kranvatten. Om någon vet vart den tagit vägen kontakta Eva"

Det är jäkligt tragiskt när sånt där händer. Vattenflaskor har vi väl alla i drivor hemma men Eva, stackars Eva, hade kranvatten i sin. Fattar ni ångesten att bli av med det.

Kanske vi ska göra en insamling till Eva. Någon som har en liter kranvatten att bjuda på?

På Stan

Ja jävlar!!!

Ikväll smäller det. Jag och tre olyckliga sidekicks ska späka våra kroppar inför Jukola med M.A Numminen. Till den obskyra musiken, som jag förmodligen kommer få kalla kårar av, ska vi hinka i oss kopiösa mängder öl. Jag tar med mig kameran och om den inte tappas bort när jag springer hem i natt så lovar jag en riktig fyllebild på AspLövet. M.A Numminen lovar jag ingen bild på för man vet ju hur snabbt dom där finnpajsarna drar kniv om man tränger sig på.

Om ni är ute på stan ikväll och ser en gammal man iförd grön jacka som vinglar fram, rabblandes kodsiffror, så kan det vara AspLövet.

55, 58, 69, 32.
55, 58, 69, 32.
55, 58, 68, 32.
55, 58, 68, 38.
55, 88, 38, 62.
55, 68, 82, ehh..
55, 50.. 8...

Äsch...

En blöt fläck på golvet

Igår hade AspLövet långtgående planer på att ta årets premiärtur på mountainbiken. Cykeln var om inte skinande ren så i alla fall sprejad med 5-56 och cykelkläderna låg på sängen och bara väntade på att få luftas. Men så slog lagen om livets jävlighet till. Den där lagen som hemma hos AspLövet även kallas vardag. Tiden for iväg och AspLövet insåg att mörkret hade kommit före tröttheten på träningspasset och vad är då vitsen att träna. Det hade varit så lätt att sätta sig på träningscykeln istället men med mörkret kom motivationsbristen och AspLövet sjönk ihop till en våt fläck på golvet. Nu snackar vi inte om en stor pöl utan en sån där smygfläck som man ibland trampar på utan att se eländet och sen är den bara borta. Kvar står man med en blöt strumpa och en trött suck.

För att muntra upp AspLövet kastar vi oss handlöst 15 år bakåt i tiden.

"Du är bäst AspLövet"

Jag vet! Är inte livet fantastiskt!

Inte nog med att jag vann, jag fick en borrmaskin i pris också. En slagborrmaskin. Supermanligt. Den har min pappa använt jättemycket under dom här åren. Själv brukar jag ta fram den ibland och köra med den i luften. Jag låtsas att jag är Patrick Bateman och blodet sprutar på dom kliniskt vita väggarna. Innan jag lägger tillbaka borren i väskan slickar jag bort lite blod som hamnat på mina händer.

Det smakar järn.

Jag säger NEJ! Hör ni det?

Jag kan inte ens lyckas med det jag misslyckas med. Har som enda mål i år haft Jukolacoach på agendan men nu när jag tittar i kalendern som borde vara tom på sånt som rör orientering är det närmast beklämmande att läsa allt jag inplanerat. Det är träningsmöten, Rånäskavlen, uthängning av teknikträning, Miniknatsrace, 10mila, Jukolatester, kretstävlingsarrangemang och fan vet. Jo! Fan vet nog och fan om det inte är jag själv som är det där jävla fanskapet som inte kan säga nej. Skallen vill säga nej men tydligen säger hjärtat ja och så sitter jag i samma bistra ångestbåt ännu en vår. Jag är kär i orientering samtidigt som jag hatar den. Ungefär som ett normalt äktenskap alltså. problemet är bara att det inte är så jävla sexigt att älska med ett par orienteringsstrumpor som doftar unken sumpskog.

Kunskap oroar mig

Idag tog jag en timmes lunchpromenad på asfaltsstråken i kommunen. Jag kände att jag behövde jobba bort den här finvädersångesten som inte inbjuder till något annat än lust efter orientering. Jag överlevde. Fast jag kallar inte detta träning utan mer en fysiskt förberedelse för framtida hårdträning. Eller inte träning med min historik kanske ligger närmare sanningen. Men vem är jag att ta bort drömmarna från mig själv. Jag träffade dessutom på en äldre klubbkamrat som också var ute och promenerade. Han har ju gått i pension så det är lite enklare för honom, tänkte jag, men han avslöjade att han hade tänkt börja träna hårt när han gick i pension men att han inte alls hinner träna. Det är tufft att vara pensionär tydligen. Han tipsade om att besök på biblioteket är fantastiskt upplyftande. Det finns så mycket att lära sig, sa han. Jag nickade medhållsamt men inombords skakade jag hårt på huvudet. Kunskap skrämmer mig. Jag är rädd för att ju mer jag lär mig desto mer inser jag vem jag är.

Och jag vill inte lära känna mig själv.