Slutet och början är nära

Tick Tack Tick Tack

Nu är jag inne på dom sista skälvande timmarna. Snart tar man ännu ett steg i gubbkarriären. Idag firade jag av H35-eran ordentligt med ett 2 timmars snöpulsningspass på det alltid lika trevliga nyårspasset "Årets Sista Pass". En korrumperad arrangör lottade praktiskt ihop mig med Juppe. Så det blev inte helt oväntat 2 halta och otränade killar som kom sist på dagens övning där både löpform och allmänbildning var en akilleshäl för oss. Huvudsaken att man blir trött är mitt nya motto så det passade bra idag. Tyvärr var jag tvungen att avstå bastu och vakbad pga stök och stress men jag antar att det var lika skönt som det brukar vara. Om nu bara nästa år kunde fortsätta lika bra som avslutningen på detta. Från och med nu kommer jag planera in 3 löppass i veckan, tisdag - torsdag - lördag. En trestegsraket som borde räcka långt om kroppen vill vara med.

Gott Nytt År AspLövet!!

Tick Tack Tick Tack

Hela vägen..

Något som är värt att göra är värt att göra ordentligt. Jag går hela vägen inför min sejour på 5 år i H40 klassen och missar heller inte dom små detaljerna.

Se upp i backen annars får du 40 hål i nacken!!

The Final Countdown

Tick Tack Tick Tack....

36 timmar kvar innan man kliver in i H40-klassen. Bakom mig lämnar jag 5 år av motgångar coh besvikelser. Framför mig har jag alla möjligheter. Bakom mig står förlorade tillfällen och brustna drömmar. Framför mig hoppas jag av hela mitt hjärta att det inte blir en repris på H35-klassen. Jag tror inte att jag skulle orka det.
Jag orkar inte tro på att det finns någon rättvisa, men om det finns någon rättvisa även för en ateist som mig så är det dags att man får börja casha in på det nu. Det är jag värd.

Tick Tack Tick Tack....

Estetiska problem

Det finns en sak som stör i kartpärmarna. På dom större budkavlarna såsom Tiomila och Jukola tex, så får man efter tävlingen en helt ny karta att ta med sig hem. Bra så, men problemet är att på den kartan är det inte din bana utan endast alla kontrollerringar som varit med på tävlingens alla sträckor. Så istället för en ren och fin karta med din bana får du ett gytter av ringar där du sen själv får dra streck mellan dina kontroller. Kladdigt och estetiskt störande blir det och kartpärmen gnyr högt. Jag kan förstå att det kanske underlättar i plockarbetet eftersom dom snabbt kan bunta ihop lagkartor men fasen så surt för oss löpare. Någon kostnadsskillnad kan det ju heller inte vara eftersom det blir inte mindre kartor som behöver tryckas. Kalla mig bakåtsträvare men det var bättre förr och det är nästan så att jag hellre skulle ta den kartan jag sprang med istället för en ny med en miljard ringar påtryckta.

Kartexemplet nedan är från Smålandskavlen 1994.

Snöpulsning

Just hemkommen från ett 45 minuters underbart snöpulsningpass i skogen. Lampan slockande halvvägs men det gick bra att se ändå om man höll sig där skogen inte var för tät. Min bitterhet mot snö och kyla svalnade lite under kvällens pass då snön vräkte ner i mitt ansikte och jag kände mig friskare än på länge. Snötäcket som på sina håll var 30-40 cm kommer nog att göra lördagens pass långt och jobbigt. Speciellt som att frågorna som P-Å knåpar ihop brukar vara lagom omöjliga. Så här skall jag ha det när jag har det som sämst, som en god vän brukar säga.

Orientering 1966

Snart fyller man 40 år, jag satt och funderade på hur orienteringen var 1966. Jag skulle givetvis ha kunnat leta fram en Skärmenbok från 1966 men för att göra det lätt för mig så surfade jag in på Jukolakavlens kartsida och kollade in kartan från 1966. Man måste säga att den ser inte helt tokig ut. Trots att den är i svart-vitt så ser kurvbilden rätt bra ut. Skulle nog inte varit helt omöjlig att orientera efter den om man fick en sån karta i sin hand idag. Sträckan som visas är str 7 och vem som nu än har ritat i sitt vägval har gått rätt bra, småbommat lite på kontroll 2 och 7. Min Jukoladebut gjorde jag 1984. Man skulle ha varit med året innan och fått en klassisk tallhedskarta serverad. 2006 blir mitt 21 Jukola om jag nu kan/får vara med. (18 som löpare och 2 som coach så här långt)

Tåhävningar

Sådärja, då hade man klarat av dagens pass av tåhävningar ute på lagret. Vaderna spänner fint under jeansen och jag känner mig lagom laddad för att ge mig ut i snön och käka lite lunch. På bilden kan ni även se mina nya skor som jag handlade på mellandagsrean. Tyvärr var det ingen rea på dessa skor men man kan inte få allt här i välden, även om något någon gång vore kul. Skorna är av slicksmodell så jag tvivlar på att dom gör sig rättvisa på en långdistans vintertid.

En seger att minnas

Bland segrar jag glömt bort finns det i alla fall en som jag minns. O-Ringen 1994 i Ångermanland där jag sprang H21AK2 tillsammans med 260 andra löpare. Dag 1 hade jag varit 16:e och dag 2 8:a. Sen start dag 3 borgade för en möjlighet att placera sig bättre. Minns framförallt från loppet att löpningen kändes grymt bra på dom snabba lätta sträckorna 2-4. Jag minns att jag var lite osäker nere i bäckfårorna vid kontroll 5 och 6. Sen minns jag trötthet och mjölksyra vid den 10:e kontrollen men att jag pressade mig själv att kämpa hela vägen in i mål. Det räckte den här dagen. Den första och enda etappsegren på ett 5-dagars. Jag följde upp detta med en dålig 4:e dag då jag blev 45:a efter att ha bommat säkert 7-8 minuter (lika mycket som jag var efter segraren). Slutplaceringen för totala tävlingen blev en 4:e plats efter att jag fått spurtstryk i kampen om 3:e platsen på sista dagens jaktstart. 5-dagars handlar i stort bara om en sak. Inga bommar!. Sen får man bara hoppas att löpförmågan räcker till för att man skall placera sig. Det känns skönt mitt i alla motgångar att kunna leva på gamla meriter. Även om det bara är precis här och nu.

Dårskap

Jag hade beslutat mig för att lägga mig tidigt igår efter ännu en träningsfri kväll. Hoppade i säng vid 22-tiden och tittade på sporten. Zappade runt lite innan jag skulle sova och hamnade på den suveräna filmen Gökboet. Såg tyvärr hela för ännu en gång i ordningen och somnade nu strax före 01,00 istället. Dårskap före sömn verkar det som. Kanske kan man lägga lite symbolik i filmen vad gäller min säsong 2006. Då är jag förhoppningsvis inte Jack´s karraktär. Även om han är den roliga, provokativa och drivna så dör han i slutet av filmen och den symboliken verkar jobbig att ta med sig in till nästa år. Jag får helt enkelt bli den tystlåtne indianen. Han bryter sig ju fri på slutet och springer lycklig ut i friheten. Så får det bli.

Listor

Jag hatar listor....

Årets tävling
2005 = noll tävlingar. Slutet kom detta år.

Årets träning
Lätt, kort och oinspirerande ett fåtal gånger.
Elljusspåret har aldrig besökts så sakta

Årets substitut
Maniskt tillbakablickande

Årets överraskning
En trasig menisk

Årets tröst
Whiskey, tv-spel och internet

Årets omöjlighet
Tidsplanering

Årets toppar
2 små underbara barn, en förtjusande fru och att året snart är slut

Årets äntligen
Att allt ansvar i klubben snart är över

Årets va fan!
Min förhoppning att det inte kunde bli sämre

Årets sista
Det kan inte bli sämre, eller?

Våren är inte här

Det snöar ute. Typiskt, jag som satt och hoppades på våren. Kanske lite naivt att tro att det skall bli barmark och varmt den 28 december och att det sen skall hålla i sig. Man får nog räkna med minst 3 månader innan man kan hoppas på att slippa snön och kylan för den här gången. Snöslask är väl den största motivationsknäckaren när det kommer till orientering. Hur många påsktävlingar har man inte fått förstörda när man vaknat till ett tjockt snötäcke. För att inte nämna alla Nordcuper i sin ungdoms dagar. Man tappar känseln i händer och fötter redan innan start och sen trampar man runt i spårsnö och längtar hem till värmen.

Snö gör sig bäst på vykort.

Dom smarta skorna kommer

Wow! Jag hittade Adidas ny Adidas_1 skor som har en magnetisk sensor i hälen som känner av fart, tyngd, underlag etc så den kan anpassa stötdämpningen till det otimala. I hälen finns det en microprocessor och en motordriven system som styr dämpningen. Det vore nog perfekt för mina ynkliga vader att ha. Tyvärr får man nog räkna med att punga ut med 2000-3000 bagis för att leva lyxliv på träningarna. Det är illa när man börjar längta efter material som kan möjliggöra det man en gång i tiden gjorde utan tanke på vad man hade på fötterna. Förr var man supernöjd över sina nya plastiga kompassrosen. Nu längtar man efter datorstyrda pjuck.

Dags att byta sport kanske.

Världsmästare i fokus

I senaste Skogssport är det ett underbart reportage om Thierry Gueorgiou och Simone Niggli-Luder. Hela artikeln finns på Thierrys hemsida om ni inte har Skogssport själva. Bland mycket annat berättar Thierry om hur han orienterar och vilken teknik han använder. Efter att ha sett hur han förenklar sin orientering började jag analysera mig själv och hur jag skulle ha gjort. Förvånande nog, eller kanske inte, så fann jag att vi nog använda samma typ av teknik. På bilderna nedan har jag jämfört mina egna referenspunkter med Thierrys. Jag skulle dock kunna gissa att han verkligen bara använder det han har visat på bilden medans för mig slinker det nog med lite mer smådetaljer som jag läser av på vägen. Det kan nog iofs ha med farten i skogen att göra. Medans omgivningen för han blir ett suddigt "blur" på sidan så hinner jag gott och väl läsa av små stenar i mitt medelmåttiga tempo.

Jag skulle dock ha tacklat sträckan på liknande sätt.

- Skråa upp till sadeln mellan dom 2 höjderna
- Skråa vidare neråt och fullfölj kursen mot stigen
- Följ stigen till det börjar gå utför
- Skrå fram till åsen med sadel ut mot höjden
- Grönområdet är sista säkra (pepperkaret)

Skall man sålla lite så är det andra partiet jag tagit med inte så viktigt utan vid den första sadeln kan man bara hålla kurs och fart ut mot stigen. TG skriver förövrigt att han är en stor fantast av Catching Fetures och han kan vissa dagar spela flera timmar. Det vore livet det. Orientering och TV-Spelsproffs :-)

Patetisk

Ibland måste man stanna upp och ta en titt på sig själv.

För att vara en person som satsar hårt på kommande H40-karriären så är jag förvånasvärt lat och tillbakablickande. Ibland glömmer jag bort vad jag borde göra och faller in i en melodi där jag tror att hoppet och gamla minnen skall hjälpa mig på vägen. Eller så beror denna ögonblickskänsla av missmod på att jag lyssnat på Thåströms nya platta hela dagen. Fanfanfan...

Även jag..

Även AspLövet har haft dagar när solen gått i moln. Att det har varit mer molninga dagar än soliga är inte något att hymla om, men vad jag menar är att jag haft orienteringstekniska dagar då jag inte riktigt nått upp till normal standard. En sån dag för länge sedan, på en budkavle långt hemifrån, var det spöregn i ansiktet trots att inget regn syntes till. Redan från början sprang jag okoncentrerat och bommade ettan för att sen vimsa vidare. Men avslutningen är den som jag sedan dess och inte före detta tillfälle heller varit i närheten av. Snacka om att slappna av för tidigt, innan den feta damen sjungit, glömt senapen på korven, lämnat spritpåsen på A-Lagsbänken. Hälsingeskogarna har aldrigt varit så motbjudande som den dagen, en dag för länge sen, när solen sken men inte för mig.

Vägval, eller?

En riktigt bra bana skall innehålla vägvalssträckor, så säger banläggarboken och det kaiptlet hoppas jag inte att dom beslutar sig för att redigera bort. Den gamla devisen att 3T skall ingå är hörnstenen på en bra bana. 3T för er som inte kan det ni borde kunna är att man skall variera teknik, terräng och tempo. För att återkoppla till vägval så är det inte bara i skogen man möter det. Nedan skylt ger ett schysst vägvalsalternativ om det brinner på jobbet. Frågan är alltså, är höger eller vänster bäst? Man kan bli lycklig för små saker här i livet.



Därifrån är steget tyvärr långt vad gäller vägval på Kort-DM banan från 1993. Detta var om jag inte minns fel premiäråret för kortdistansen och banläggaren hade knåpat ihop en rad korta sträckor utan direkt ritninsgändringar eller variationer. Partiet i sig är ju väldigt bra så förutsättningar fanns för att göra en roliga och variationsrik bana. Kolla tex in dom 2 någotsånär långa sträckorna till 9:an och 11:an. Vägval? När han la sträckan 8-9 måste han ju ha fått hjärnsläpp. Nej, jag kan inte tänka mig att springa vänster och att komma in via stigen är är ett relevant alternativ. Här skulle han ha lagt en korsbana med en eller två längre sträckor tvärs över det lilla men fina partiet. Detta är en bana som jag borde ha glömt bort men av någon anledning så minns jag denna tävling, typexempel på bortkastad banläggning kanske är orsaken. Kanske var det bara vår banan som blev misshandlad? Jag sprang H21Ö (antar att jag inte fick plats i Mästerskapsklassen) och ibland har man känslan av att vissa banläggare lägger all energi på elitbanor och sen i fallande skala där direktbanor och som i detta fall öppna klasser får stryka på foten. Jag halkade in på en 4:e plats i tävlingen hursomhelst och var missnöjt nöjd om man nu kan vara det.

Bla bla bla

Snörvlandet och snorandet fortsätter så jag drar mig innåt och tröstar mig i minnen från fornstora dagar. Minnen har man gott om men jag kan deppa lite över att mycket är förlorat. Hur många underbara tillfällen har man inte fått vara med om. Bara för att hålla sig till orienteringskretsen har man ju fått vara med om en hel livstid av roliga, annorlunda och intressanta upplevelser. Vissa sitter fast i minnet medans andra kan kommas ihåg om man påminns. Tyvärr är vissa saker för alltid borta. Tänk alla tävlingsresor till Bollnäs, Fredriksberg, Åhus och andra obskyra delar av landet. Tänka allt skitsnack man klarat av under timmar av bilresor och kvällar på luftmadrassen i någon skolsal. Alla kontroller jag besökt har jag ju ältat tidigare men hur många utomhusduschar har man stått i? Vissa i spöregn och kyla, vissa där vattnet tagit slut och andra som varit en ren njutning, där kan med råge alla Jukoladuschar räknas in. Man minns sina Makrame och man minns sina 5-dagars. Man minns dom lopp där krampen varit medlöpare, framförallt jukola 1997 där jag på slutet föll och hade svårt att resa mig upp när båda vaderna krampade ihop. Skall man prata om kramp så minns man även min 2 mountainbikelopp "08XC" och "Långa lugnet". Där kan vi snacka om kramp i låren och vaderna. När bägge benen krampar och man handlöst faller åt sidan utan att komma ur pedalerna, då vet man att man lever. Mycket har man har förträng, dom tråkiga banorna, det dåliga vädret (om det inte varit exceptionellt dåligt väder för då minns man det) Man minns inte heller korven man ätit, skolorna man sovit i, träningar man gjort och kartor man slängt. Kort sagt är minnen selektivt. Men tack och lov finns det guldkorn kvar att glädjas över när man sitter så här på ålderns höst och snorar. Bilden nedan är inte från någon orienteringsresa, met det är från en fest som iofs bestod av orienterare till största del. Platsen var ute på Carlenstammarnas landställe. Kamouflerade i toapapper ser ni två av sveriges största Sonic Surf City fans. Nämligen Hammerstone och Jag själv.

Stressa vidare

Att med 2 småbarn hinna med storhandling på Willys, presentinköp i ett Kista centrum som samtidigt bjuder på hysterisk rea. åka på barnkalas, forsla hem alla varor från storhandlingen och sen åka på släktmiddag gör att tidsramarna för ett träningspass är hårt pressat. För min egen del innebär det total vila för ännu en dag i ordningen. Jag kan inte längta mer än vad jag gör efter normala veckor utan all kaos.

Låt oss fira någon.

Julhelg! Ett gammalt religiöst begrepp på en helg då vi skall konsumera, spendera och förlutsa oss i dekadens för att fira en gammal snubbes födelse. Det finns sen inte ett enda vetenskapligt bevis på att snubben eller vad snubben gjorde är sant utan det man vet kan lika gärna vara uppdiktat som Fantomens liv och leverne. Skulle vi inte lika gärna kunna fira någon verklig person istället för en rent fiktiv snubbe? Varför inte byta ut julhelgen och istället fira någon klassisk idrottshjälte. Kanske Stenmarkshelgen för att fira hans sista världscuppstävling. Folk går man ur huse i tre dagar, äter renkött, håller käften och virkar egna toppluvor. Tänk dig tanken att istället för Tomten så knackar Ingemar Stenmark (givetvis någon i hushållet utklädd) på dörren. Han delar fan inte ut några presenter utan han har en rulle garn med sig och ett nytt mönster till årets toppluva. Björn Borghelgen då vi slår tennisbollar mot garagedörrar, har peruker med långt hår och byter fruar med varandra. Eller en Gundehelg, vi går till skogs i 3 veckor, käkar gröt och springer i myrar 8 timmar om dagen. Så in i helsike så mycket hälsosammare och billigare. Privatekonomin skulle vända uppåt och alla skulla må psykiskt bättre. Att få igenom en orienteringshögtid kan nog vara svårt. När till och med Svenska OS-kommittén pissar på oss så får man nog lägga ett sånt här stort projekt på hyllan.

Ho Ho Ho, He ä bar å virk kära barn...

Önskningar

Hej Tomten, jag får tacka så mycket för den fina överraskningen jag fick i morse. Halsont, wow! Det hade jag inte väntat mig. Eftersom det verkar uppprepa sig från år till år att du alltid kommer med saker som jag inte önskar mig kanske jag kan lägga till en önskan om att. 2006 skall bli mitt sämsta orienteringsår i karriären. Om du sen bara gör ditt vanliga jobb så kanske det blir ett jättebra år, eller är det fusk att göra så?

Mera paradoxer

Just hemkommen från en liten julkryssning på dom Åländska haven så sitter jag framför mannens bästa vän igen, det vill säga datorn. Äsch kanske är det inte så drastigt i alla fall. Hursomhaver så stötte jag på en fin paradox på båten. På stora fina skyltar i taxfreebutiken stod det att man kunde köpa en ranson på utvägen (mot Åland) och en ny ranson på hemvägen (från Åland). Med andra ord kunde du köpa 2 liter starksprit på biljetten. Problemet är bara att du får bara ha en liter med dig när du kliver av båten. Hmmm.... Är det någon som har tänkt till här? Eller är det så att dom uppmanar folk att smuggla helt öppet? Jag köpte givetvis dubbel ranson eftersom skyltarna tipsat om det. Jag vet ju att vi har riktigt storskaliga spritsmugglare i släkten om man går någon generation bakåt i tiden så jag skäms inte.

Annars börjar denna vecka te sig som ett riktigt lågvattenmärke i karriären vad gäller träning och kost. Många fina steg frammåt har denna veckat bytts ut mot raska steg bakåt.

Det var en gång...

... en bortglöm kontroll.

Fast det rör sig nog om mer än en. Av 25000+ kontroller man besökt så är tyvärr dom flesta ett bortblekt kapitel i minnet. En del finns nog förevigade men oftast är det bara fragment av terrängen eller specifika händelser jag kommer ihåg. Där det finns vissa som kan rabbla årtal, platser och placeringar tiotals år bakåt i tiden har jag svårt att minnas saker som hänt under året. Senildement är nog något som står på min agende till ålderns höst, skrämmande! Hursomhelst funderade jag över det jag skrev igår och det stora antal kontroller jag besökt under karriären. För att göra en test tog jag fram min H19-20 pärm (1985-1986) och kollade upp om jag kom ihåg några specifika kontroller. Det blev ett planlöst bläddrande, men även om rätt många tävlingar kunde minnas så var alla kontroller bort. Dom jag direkt mindes kan räknas på en hand.

Mitt i allt bläddrande stötte jag på en tävlingskarta från Dalarna. Det var den som jag nämnde i ett tidigare inlägg. När vi kom fram till TC visade det sig att Anders Larsson hade glömt sin kompass hemma. Fattiga juniorer som vi alla var så var det inte läge att köpa en ny men jag lånade vänligt ut min kompass till Anders den dagen. Jag gick bra utan kompass i den svåra terrängen som ni kan se på kartan nedan. Trion Steffe, Anders och Hasse bröt vilket antingen beror på bommar eller så kanske dom var på lokal kvällen innan, vem minns?

Overklig verklighet

Ingen träning ikväll. Jag prioriterade social verksamhet med goda vänner. Öl på en Vit Häst som på hemvägen förbyttes till en öl på ett hak som förde tankarna till en Finsk vägkrog med kareokebar. Glädjen var i topp och vem vet kanske var detta bra för motivationen. Öl eller träning? Kanske svaret är både och!

En mörk dag på alla sätt

Idag är det som mörkast på hela året och just nu idag kommer besked att den uberklassiska serietidningen Buster som man växte upp med och slukade pärm till pärm gått i graven. Läsarna sviker vilket ger en rätt bra syn av dagens ungdomar och deras förhållningssätt till sport. Soffsittande lallare är vad dom är!!

Spana in Benny Guldfot, hur många gånger hans skor försvann eller gick sönder är nog ingen som har koll på. :-)

OL goes Gameboy Micro

Jag har aldrig varit någon entusiast av handhållna spelkonsoller. Har faktist aldrig ägt någon om sanningen skall fram. Kan dock tycka att Sonys nya PSP är riktigt smutt där man kan både spela spel och se film på den lilla men skarpa skärmen. Jag kan heller inte annat än älska Nintendos nya Gameboy Micro. Jäklar vad liten och skön den är med knivskarp bildskärm. Tänk om man skulle kunna få Catching Features konverterat till den. Här pratar vi om gaming-nirvana på långa OL-resor. Man skulle även vilja se detta på Nintendo DS där man har kartan på ena skärmen och spelet på den andra. Ohhh.. Nu blev jag alldeles varm i kroppen av innovativ lycka. Tyvärr lär vi aldrig få se något sånt här.

Jubileum

Nästa år fyller man 40 år. Kliver upp i en ny klass och möter nya friska motgångar. Men det är även jubileum på ett annat plan. Nästa år är det 30 år sen jag gjorde min orienteringsdebut. 23 juli 1976 sprang jag min första orienteringstävling. Sommarloven som till stor del spenderades i Finland på den tiden tillsammans med kusin Peter, var början på en lång och krokig orienteringskarriär. Kvarkenträffen hette första tävlingen och jag sprang en punktorientering, eller ruttlinje som det hette där och då. Jag prickade 2 mm fel på den 3:e kontrollen och fick för det 1 minuts tillägg. Placeringen blev 11:a av 39, inte helt tokigt för att vara debuten.

Många kontroller har passerats sedan dess. Skulle man räkna alla tränings och tävlingskontroller man besökt så skulle det nog bli en skrämmande siffra. Vi gör en högst höftad beräkning utan att räkna kartor i kartpärmarna etc. Vi snittar 25 tävlingar per år säger vi och sen 12 kontroller per bana i snitt = 9000 kontroller. I snitt har man nog sen kört 1 kartpass per vecka under dom här 30 åren och så tar vi bara 10 kontroller per bana för att jämna ut och snitta ner oss lite, vilket ger 30 år x 52 veckor x 10 kontroller = 15600. Detta skulle alltså innebära i denna snabba överslagsräkning att jag så här långt besökt nästan 25000 kontroller. (detta är lågt räknat tror jag) Det är nästan, men bara nästan så att jag önskar att jag sparat alla mina träningskartor. Tänk tanken vilken grym samling kartpärmar man skulle ha haft.

Jag får banne mig tårar i ögonvrån.

Ensam så ensam

Tanken slog mig under gårdagkvällens löptur på elljusspåret till Kairo. Det är verkligen ingen som tränar nuförtiden. Många av dom träningspass jag genomfört sedan jag startade om i november har skett på elljusspåret och inte en enda gång har jag träffat på någon annan som springer. Jag springer mellan 21-22 på kvällarna och nog måste det finnas någon annan som har det som en passande tid? Jag borde iofs inte vara förvånad för alla tuffa individuella konditionsidrotter har väl haft en negativ kurva vad gäller antalet utöver dom sista 10-15 åren. Orientering, skidor, friidrott mm har ju alla tappat. Förutom att folk är latare nuförtiden så tror jag spontanidrottaren som förr kanske var ute och joggade etc numera åker till gymmet och kör spinning, step, lyfter skrot osv i en varm och behaglig miljö där popmusik hörs i högtalarna och vackra flickor finns att titta på. Det är nog helt enkelt ett tecken i tiden att jag finner elljusspåret tomt och tyst en vardagskväll trots att vädret och snön gör kvällsturen till en 45 minuters euforisk upplevelse.

Drömfemma och skogstomten

Det känns rätt skönt att jag tar timeout från klubbarbete nästa år (bortsett från hemsidan då) Jag kan faktist redan nu känna en massa inspiration över vad jag själv skall göra men även saker som man kan bjuda in övriga klubben på. En tanke som nog funnits tidigare och snackats om är att lägga en fast bana som man kan träna tuff aggresiv skogslöpning på. Vad gäller orientering så försvinner väl det lite när man kör samma bana om och om igen men det är inte så viktigt. Skall börja skissa på en 5 km bana (Drömmfemman?). Sen bör man väl ordna någon typ av kontroller också. Antingen små träpålar som man slår ner i backen eller kanske små plastlappar som man kan sätta fast i något träd eller så. Hur som helst så får man precis som Lövstabacken springa så många gånger man vill och så för vi statistik över allas tider. Kan vara något att premiära för klubben lagom till våren. En annan idé jag har involverar en trädgårdstomte men mer om det vill jag inte avslöja.

Årskrönika 2005

Jag kan inte annat än att hålla med Borr som kort och gott låter meddela i sin årskrönika 2005:

Ja fy fan, snart är det 2006 i alla fall. Det är en jävla tur det.

Vad tänker du på?

Hej Asplövet vad tänker du på?

Jag tänker på hamburgare, pommes frites och en kall cola. Jag tänker på en kall öl sittandes i en solstol på en varm och skön sandstrand. Jag tänker på tv-spel, julmat, orientering och kalorier. Jag tänker på den där tävlingen i Närke som junior när det regnade så mycket att man nästan dränktes. Jag tänker på vilda drömmar som aldrig kommer att förverkligas. Jag tänker på orienteringsskor för jag behöver nya eftersom mina är snart 10 år gamla. Jag tänker på långa kvällspromenader som borde springas istället. Jag tänker på Statoils ost och skinkmackor som är läskigt goda. Jag tänker på vad jag skall handla på veckans kryssning och jag tänker på att jag tränar för lite. Jag tänker på mig själv. Jag tänker på backträning och intervallpass, för jag minns knappt när jag gjorde såna saker sist. Jag tänker på tandtroll(?) och att jag behöver sy upp ett par jeans. Jag tänker på pengar eller bristen på det samma. Jag tänker på min fru och mina smågrabbar. Jag tänker på att livet vore enklare om man inte skulle tänka så mycket men jag tänker inte sluta tänka tänker jag. Jag tänker på en tävling när jag lånade ut min kompass och gick skitbra i grymt svår terräng medans han som lånade kompassen bröt. Jag tänker på cola, kall cola. Jag tänker på Birro. Jag tänker att jag har mycket att fixa men inte tid, men kanske försvinner tiden medans jag tänker. Jag tänker på flickorna i TV2, eller så var det låten jag hörde kanske. Jag tänker bli något, men nu är det kanske redan försent eftersom man passerat halvtidsvilan i livet. Jag tänker inte på något speciellt helt enkelt.

Hatar kyla

För att återkomma till ordet paradox så måste jag säga att jag gillar snörika vintrar. Att snöpulsa i skogen är en otrolig upplevelse men samtidgt har jag mer och mer börjat ogilla mörkret och kylan. Jag kan inte sluta längta efter våren, värmen och ljuset. Ett megastort Dalahygge med stekande solsken och dallrande luft är för mig mer lockande än den här jäkla vintern. Kanske beror min vinterångest på att jag börjar få för lite underhudsfett och därför är mer frusen än vanligt. Inte för att jag är trådsmal direkt. Fortfarande kan man nog kalla mig måttligt mullig men jag har faktisk gått ner 3,5 kg sedan vikt-utmaningen startade 1 december. Mitt grundmål var ju 72 kg den första april men eftrsom jag redan plockat så här mycket kommer jag nog revidera min målvikt till 70 kg. Framförallt för att inte slappna av, det är länge kvar.

Väntad utveckling

Alla som tror att AspLövet inte tränade idag räcker upp en hand.

*räcker skamset upp handen*

Oväntat väntad utveckling av den dåliga veckan.

Sent = tidigt

Sena nätter innebär enligt livets hårda lagar alltid tidiga mornar. Snö och -7 på väderkartan, idag måste jag springa även om det just nu känns jobbigt.

Caramba!!

Jag kan på något sätt inte smälta att det var 48 löpare på mitt MMC arrangemang. För en klubb som är på dekis och inte i princip har några löpare i spannet 17-34 så är det nästan overkligt att se så många träningsvilliga klubbmedlemmar. Overkligt är ordet och kanske, kanske finns det en framtid för sporten, eller så finns det inte det.

Jag är full, dags att sova vilken timme som helst....

Glädjeämnen i livet

The Balvenie "Doublewood" 12 årig. Rekommenderas.

Dags att sova snart

Kvällen är gammal

Eller kanske skall man säga att natten är ung. En dålig vecka träningsmässigt är på väg att ta slut och en sämre tar snart sin början. Det känns som att jag har tappat fokus. Har ni någonsin haft en känsla av total frustration över att era planer skrumpnar ihop som en kär kroppsdel i isvaksbad? Tid! Jag behöver mer tid på dygnet just nu och gärna ett par extra dagar varje veckan. Smuttar på en whiskey som smakar underbart, som en klassisk långdistans med bubbelpool på Arlandia hotell. Det var tider det. Jag borde, man borde, någon borde, ta tag i sig själv. Imorgon fast idag måste jag ut och springa. Söndag, idag, en bra dag. Hoppas jag.

Less is better

På dagens MMC bjöd jag på en rätt hårt bortreviderad karta. Jag hade plockat bort stigar, kraftledningar, diken, hyggen, grönområden och ett och annat gärde rök också. En kurvildskarta med mindre terrängföremål sparade helt enkelt. Anledningen var till viss del att bjuda klubbens löpare på en större utmaning i hemmaskogen men även att få folk att träna på ren kurvbild som man många gånger struntar i då man fokuserar på ledstänger och ren beståndsredovisning. Framförallt tror jag att man borde köra denna typ av kartor för ungdomar/nybörjare. Många lär sig nog inte kurvbilder tillräckligt bra och sen när dom blir juniorer får dom onödiga problem pga det. Fram för svårare (och tuffare) utmaningar.

Taskiga banor

Ibland så är inte orientering lika roligt som det borde vara. Kanske är det brötterräng, kanske har man en dålig dag eller så är det helt enkelt så att man får en riktigt tråkig bana serverad. På Hälsingekavlen 1999 borde banläggaren i mitt tycke ha lyckats bättre än vad han nu gjorde.

1:an - Gärdeslöpning med snedning in mot en tydlig ås/höjd.

2:an - Väsgvalssträcka? Skulle inte tro det. Den som ser något annat än vänstervägval borde lära sig orientera. Dessutom stiglöpning 90% av sträckan.

3:an - Lite orientering men omöjlig att missa.

4:an - Stig som tack och lova avslutas med bra sluttnings-ol sista biten.

5:an - Gick att missa tydligen mest för att jag var uttråkad så här dags tror jag.

6:an - Stig vänster eller rakt på. Påminner om orientering.

7:an - Ehhh! Jag tog vägen

8:an - Syntes nästan från 7:an

9:an - Spurt redan?

Nog för att det var en kort sträcka, men det känns som att banläggaren borde ha kunnat utnyttja området bättre. Nu hade jag inte direkt tråkigt på tävlingen ändå. Vi slutade 23:a av 50 lag, detta efter att bla Toggan varit 2:a på första sträckan och jag som sprang 4:e (av 7) plockat från 22 till 17 och tappat 2,25 på täten (min bana var 4500 m). Att vi sprang runt Bolleberget var ju bara det en källa till glädje för oss som vet vad det innebär :-)

Frisk luft

Lite frisk nattluft har aldrig skadat någon. Om jag nu bara hade kunnat springa så hårt som jag ville också, så hade kvällen varit perfekt.

Touchdown

Sitter här på jobbet och har precis bevittnat en grym tackling mellan två personer här i korridoren alldeles bredvid mig. 2 killar fullt utmunderade i amerikanska fotbollskläder med hjälmar, skydd och allt smällde på varandra så det sjöng i golvet. Allt filmat av en snubbe utklädd till domare. jag såg ingen gulflagg så tacklingen var nog korrekt utförd.

Dom verkar ha kul på säljavdelningen idag.

Planlös

Ibland har man tacklat sträckor utan att ha någon riktig plan, många gånger så får man betala ett pris för det. Ett av mina mest minnesvärda fall av planlöshet var Jukola 1999. Hela uppladdningen hade störts av vadproblem och det var först några timmar innan tävlingens start som jag tog beslutet att springa. Mycket riktigt fick jag vadproblem men innan det kom hade jag varit onormalt ofokuserad. På väg ut från kontroll 47 (min 3:e kontroll) kunde jag inte bestämma mig hur jag skulle springa utan jag vinglade mest iväg i någon sorts slumpmässig grovkurs. Jag kommer slutligen ut på vägen men bemödar mig inte med att lägga upp någon ny plan eller för den delen riktigt kolla vart på vägen jag är. Hoppar av stigen vid en sväng och sen så gick det som det gick. Normalt skulle detta ha varit en typisk "rakt på" sträcka för mig. Inga krusiduller utan pang! på! Nu blev det en total misär och jag kan mycket väl minnas den förvåning jag kände när jag förstod vad jag höll på med. Målfokusering på varje sträcka och varje delmoment på sträckan är A och O. Man lär sig aldrig den här sporten till fullo verkar det som.

Vinden har vänt

Det går fort i databranschen. Efter att ha blivit grundlurad av 2 supporttekniker som verkade veta mindre än vad jag klarar av, så visade det sig att det var ett enkelt hårdvarufel som tog 2 minuter att lokalisera om man bara bemödat sig om det. Tack för kaffet och den onödiga ominstallationen. Ikväll skall jag i alla fall skita i datorn och ge mig ut i skogen. Pannlampa, minusgrader, is på kärren och frost i skäggstubben. Uthängning av snitslar på punkter som jag sett förr. Jag blir glad bara jag tänker på det. Om nu bara klockan kunde gå lite fortare så att jag fick lämna den gråa vardagen bakom mig.

Julmust

Har ni burit 24 liter julmust någon gång? Det kändes som att armarna släpade i backen redan efter några meter. Hej!! Styrketräning! Att jag inte tänkte på det.

Det går utför...

Långsträckströst

Måste lugna ner mig lite med en skön långsträcka.

Banan är från en Leksandstävling i slutet på 90-talet. Klassen är H21L2 coh jag var bara 6 minuter efter segraren Steve Craig men kom ändå inte bättre än 42:a. Jämnt så det förslår. Hursomhelst bjöds man omgående på en fin långsträcka. Jag har ofta analyserat om denna sträcka och det enda jag kanske skulle ha gjort annorlunda är att ha gått ännu lite mer vänster för att slippa lite extra höjdkurvor. Jag tror dock att jag prickade det optimala vägen för mig sett. Jag vet att det fanns någon/några som gick ner höger på vägen och rundade hela berget och tog kontrollen bakifrån. Personligen kändes det för långt och att man ändå var tvungen att klättra på slutet. Ett alternativ är också att springa norrut efter kärret direkt och sen runda så mycket det går för att slippa den mest stigningen. Problemet är att i dalarna kan kärren vara rätt tungsprungna. En bra sträcka på en bra bana var det i alla fall.

Katastroferna avlöser varandra

Det finns en sak jag hatar mer än något annat på denna jord! Det är när tekniska apparater inte fungerar. Från en snäll och konflikträdd lallare förvandlas jag till en djävul. Igår kväll skulle jag ha varit ute i skogen och hängt ut snitslar men av det blev det inget. Datorn behagade krascha och sen satt jag där fram till 24,00. Jävla skit!! Skrek jag högt inombords för att inte väcka grabbarna som sov. Pajasen på supporten sa att det inte fanns någon chans att rädda det som fanns på hårddisken utan det var bara att göra en ominstallation pang, bom, direkt. Säkert sa jag och la på. Efter lite äkta hobby-klickande och önsketänkande lyckades jag komma in via felsäkert läge och kunde med ett USB minne tanka över dom viktigaste filerna till en annan dator. Tur i oturen men det återstår ändå det tunga jobbet att ominstallera, få allt att funka och sen lägga in alla program man hade på den. Suck!!

Jag som skulle ha tränat flera kvällar den här veckan och sen bara njutit fram til lördagens MMC ser nu ett helt annat scenario framför mig. Dessutom sitter den där jävla förkylningen fortfarande i bröstet och Leksand ligger sist i elitserien. Lönepengarna är snart slut och inte ens jag själv tror på en kommande vår i tävlingens tecken. jag är nu så här nära *måttar med tummen och pekfingret skrämmande nära varandra* att gå och köpa en stor jävla kall cola och sen äta en flottig hamburgertallrik till lunch. Jag skall straffa ut mig själv helt enkelt.

Eventuella svordomar i ovan text skal läsas med liten text men med stor känsla.

Julfest flashback

Vi hade julfest i fredags. 200 discotokiga arbetskamrater sprang runt som yra höns och inte en enda ville snacka träning och gamla kartminnen. Tacka fan för att man blir arbetsskygg.

Banläggarfällor

Ibland går man i dom fällor banläggaren ordnar på banan. På Brommas tävling 1999 la man bort 1 minut redan vid startpunkten. Kartan fick man i startögonblicket (vill jag minnas)och raskt rusade man uppför backen mot startpunkten. Jag hade väl nätt och jämnt fått fram första sträckan på kartan då startpunkten passerades och jag fortsatte rakt fram i tron att stigarna och kurvbilden stämde. Efter att ha blåst över ett dike och elljusspåret så började det ringa varningsklockar. Det var bara att med sänkt huvud smita tillbaka mot startpunkten. Dagen förstördes ytterligare då vaderna bröt ihop senare på banan. En lyckad helg som så ofta. En risk med ett sånt här "vridet" upplägg vid startpunkten är att löpare som väljer att läsa kartan först kan frestas att gena och inte passera startpunkten. Som banläggare måste man vara ytterst försiktig när man lägger banor. För att ta förbjudna områden som ex, så bör man inte lägga banorna dels så att löpare inte kan riskera att komma in i dom av misstag och dels ha sträckningar som gör att man kan tjäna tid på att springa där. Tyvärr har inte etik och moral lika hög status hos alla. Ibland har man ju själv stött på fall där man häpnar över vissa löpares helt ohämmade fusk.

It is impossible for a man to be cheated by anyone but himself.

Nydanande

Ibland känner jag mig som en bakåtsträvare inom orienteringen. Tjatar om klassisk distans, Älgdrevet, långsträckor och 15,000 dels kartor. Jag ältar gamla tävlingar och spyr galla över sprint. Minns min gårdag som om den verkligen vore igår och skakar på huvudet åt vilodagar på 5-dagars och tajta tävlingskläder. Samtidigt kan jag själv ha en önskan om att bli bjuden på något nytt och fräscht när jag skall tävla, eller träna för all del. Oftast är det samma gamla rutiner som görs om och om igen. Bara för att nämna mitt Julmustarrangemang nu på lördag så tycker jag själv att det är ett nydanande koncept jag bjuder på i år, men om man verkligen tänker efter är det bara gammal skåpmat i 2005 års tappning. Kanske är det så att det finns inga nya ideér längre utan allt är bara en rad upprepningar av gammalt fast i ny kostym?

Jag skall härmed lova att aldrig mer snacka skit om parkorientering/sprint eller vad man nu vill kalla det. Jag lovar också att inte ifrågasätta utan att acceptera och gilla läget. Lite bitterthet har väl aldrig skadat men JA-sägare har nog roligare.

Hur länge håller jag detta löfte? Satsade pengar ger inget tillbaka tyvärr.

Fast man kan väl inte annat än gilla Bertil Jönsson tävlingsdräkt från 1963 :-)

Ojdå!

För en annan som gillar att vara skugga till anonymiteten så kan det ibland komma obehagliga överraskningar. Man är blottad in på bara skinnet av Alternativet. Vart skall man ta vägen nu. Förhoppningsvis kommer inte den genuina sanningen om medelmåttan AspLövet fram.

Nu kryper jag ner undet täcket...

En alldels vanlig söndag

Sjuk. ett ömmande knä och skittrött. Perfekt läge att hänga ut lite snitslar inför min kommande MMC alltså. 70 minuter i skogen lätt illamående kan få vem som helst att längta efter ett annat liv tro mig. Den här veckan kommer nog gå i promenadens tecken. Kommer det här att gå?

History has a way of repeating itself

History has a way of repeating itself

History has a way of repeating itself

History has a way of repeating itself

Det vill inte ta slut i skallen

History has a way of repeating itself

History has a way of repeating itself

History has a way of repeating itself

Hjälp?

Märklig känsla

History has a way of repeating itself

Ovanstående uttryck fick jag in i skallen i morse och det har förföljt mig hela dagen nu. Jag vet inte varför men det känns lite olustigt. Innbär det att jag kommer att upprepa gamla misstag om och om igen? Handlar det om min naiva tro på att jag skall bli skadefri? Jag vete tusan. Märkligt är det i alla fall. idag var det MMC igen och bättre väder kan man inte önska sin bästa vän tror jag. Någon enstaka minusgrad och disigt solsken. Frusen mark och underbar långdistansorientering. Felet var bara att jag håller på att dra på mig en förkylning som satt sig i bröstet. Första timmen gick det att jogga lite lätt men sen sa kroppen ifrån så jag övergick till mest promenad med lite lätt löpning mellan varven och passet slutade på 2,15 tim. Sjuk är precis vad jag vill bli nu. Den förra 3 veckors repan i november var ju så fruktansvärt rolig. Eller kanske det är detta som "History has a way of repeating itself" handlar om? Jag säger bara en sak. Helvete också!

History has a way of repeating itself

Vad är det som går och går?

Svar: Det är jag!

Igår kväll tog jag en 60 minuters promenad istället för att köra cykel/löpning. Knät har sista dagarna ömmat lite och vid snedvridning har det huggit till i knät. Kanske har lördagens och tisdagens löpningar varit lite för mycket löpning. Jag backade därför ett steg igår och förmodligen blir MMC imorgon ochså lite lugnare. Har för mig att jag skulle skynda långsamt men som vanligt glömmer jag bort vad jag lovar mig själv.

Funderade lite på om det är ödets ironi att jag döpt sidan till AspLövet goes H40. För folk som gillar Svengelska så skulle goes kunna vara liktydigt med att gå. Hmmm... Vi får hoppas att det inte blir min H40 melodi. Den varianten fick jag nog av under H35.

Om ni ser någon som är ute och går med nedsänkt huvud men fokuserad blick så kan det vara jag.

Önskade återbesök

Det finns platser och kartor man skulle vilja göra återbesök på. Vissa ligger nära vilket förenklar processen medans andra ligger längre bort. 1982 sprang jag 5-dagars i Norrbotten. Jag var halvsjuk mest hela veckan men jag glömmer inte terrängen man böjds på. Ena dan sprang vi norr om polcirkeln strax utanför Vuollerim. Mäktig och storsvulstig gran/tallskog som satte spår i själen på en 16 årig stockholmare. Vore det inte så långt att söndagsåka skulle man ta ett helgläger i dom omgivningarna. Frågan är också hur bra och aktuell kartorna är i norrland numera, med tanke på den allt mer borttynande tillvaron sporten för där uppe.

Långt! Längre! Bort!

AspLövet

Namnet AspLövet som jag använder på det stora internet har faktist en bakgrundshistoria. Länge, länge har den egentliga anledningen varit preskiberad och nedtystad på grund av skam och bitterhet. Men jag antar att ibland måste man ta tag i gamla barndomssynder och släppa taget om såna tyngder. Namnet AspLövet är självtaget och det finns flera anledningar, men den stora grundorsaken till namnet hittar man år 1984.

Och han darrade som ett AspLöv

Det året var klubben och sprang Ungdomens 10mila arrangerad som alltid av IF Hagen. Klubbens löpare sprang klockrent hela natten och när jag skulle springa den 6,2 km långa 9:e sträckan låg vi topp 10. Noterbart är att jag inte har skrivit några resultat på just den här tävlingskartan i min kartpärm från detta år. Det i samband med att jag ritat i mina vägval med svag blyerts, något som jag annars aldrig gör, visar kanske på hur hårt jag tog detta misslyckande. Resultaten, placeringar och tider är alltså endast det jag kommer ihåg. Hur som helst så gick det kanonbra ända fram till den 6:e kontrolen (av 9)

Jag minns inte många tävlingar från mina ungdoms/juniortid men just den här kontrollen sitter fastetsad i min skalle. Inte bara hur jag sprang utan även dom starka känslor jag uppplevde. Panik, stress och maktlöshet. Det var den första gången i min karriär och faktist den enda då jag riktigt tappat kontrollen samtidigt som jag var fullt medveten om att jag hade tappat kontrollen. Visst hade man bommat stort tidigare och även senare men inte på detta sätt. Trots att jag var medveten om paniken kunde jag inte göra någonting åt den. Skrämmande. Jag hade alla möjligheter att läsa in mig om jag bara stannat upp och tagit ett djupt andetag. Hur jag till slut hittade kontrollen är för mig obegripligt, förmodligen var det ren tur att jag snubblade in på den.

Jag växlade som 10 och vi låg då ca 10 minuter efter täten. Jag hade alltså i princip hållit min placering och enbart tappat några minuter på täten. Men... Hur ofta får man såna här chanser i sitt liv när man är en medelmåtta? Det är just det som svider så oerhört och den smärtan har någonstans längst där inne inte försvunnit. Jag skulle ju ha varit först in! Jag skulle ju ha blivit hjälte och gett Stefan ett guldläge inför sista. Vi kom 10:a till slut.

Men...

Tidsbrist

Dagens lunch tillbringade jag på ElGiganten spelandes Xbox 360. Hann med att köra både Call of Duty 2 och King Kong (nej, jag vägrar acceptera det skamligt långa officiella namnet). Dessutom hann jag fingra lite på en PSP maskin också. En alltigenom underbar lunch. Nu har jag varken ekonomi eller framförallt tid att investera i ännu en spelkonsoll. Mitt i all röra av jobb, fru och 2 små barn så skall jag ju lägga all fokus på min efterlängtade comeback. Redan där börjar tidsekvationen att gny lite. Att sen hinna få in tv-spel, kompisar och andra förlustelser blir något för Mensa-klubben att jobba fram en lösning på. Det är nog så att just nu får tv-spel bli ett extra nöje som man får stjäla till sig när det öppnar sig en lucka. Luncher och nätter kan man krasst säga.

Vad skall man då säga om Xbox 360. Med bara lite demospelande i ryggsäckan så är omdömmet: Slickt interface med snygga spel, dock inget megakliv prestandamässigt upp från dom befintliga konsollerna. Iofs så är detta 1:a generationens spel. Det kommer nog bli bättre vad det lider.

Tryck A för att spela igen!

Ren Glädje

Får man inte tårar i ögonen när man ser den kreativitet, engagemang och den kärlek som lagts ner på detta klubbarrangemang? Det är såna här tillställningar som skapar hårdhet och social samvaro som på sikt kan rädda sporten. Kudos till Mats Troeng som jag antar är hjärnan bakom detta.

Ett litet steg framåt

5 minuter promenad + 40 minuter lätt löpning + 15 minuter promenad. Kvällens följeslagare var Birro, elljusspåret, duggregnet och ensamheten. En lätt krampkänning i ena vaden gjorde att jag slog av på löpningen efter 40 minuter. Men det släppte när jag gick avslutningen hem. Jag gick mest och längtade efter mat. Inget speciellt utan bara mat. Mat i massor. Jag drack vatten när jag kom hem igen. Det var gott.

Revolution

Backup plan för 2006 och framåt ifall det skiter sig med benen. Jag kommer stänga in mig och aldrig lämna min lägenhet igen.

Straffträning

Satt och funderade lite på vad som skulle ha behövts igår kväll för att jag skulle ha skärpt till mig och det enda jag kom på var bestraffning. Min tanke är att i framtiden borde man kunna sammankoppla en Pulsklocka med en GPS-mätare och sen bygga in något som ger elstötar. Då kan man ställa in sin GPS/Pulsklocka att understiger man en viss puls/fart etc så får man en stöt. Borde ge fart på benen om inget annat. Perfekt för intervaller, håller man inte en viss fart på 70/20 intervallerna så buzzar det till i kroppen.

Training by fear!

En skitkväll

Tanken från början, så där mitt på dagen var att jag under kvällen skulle ut och springa ett lätt pass. Nu blev det inte så. Redan vid en kort Birropromenad tidigare på kvällen kändes knät konstigt och ömt. Jag omdirigerade löpningen till en längre kvällspromenad istället. Rått, kort och slött.. oj.. jag skulle skriva blött egentligen. Förmodligen vill mitt undermedvetna inte undanhålla sanningen. Det var nog mer slött än blött helt enkelt. En allt igenom jobbig kväll mentalt. Kvällstidningarna och hobbypsykologer skulle kanske kalla det för en stundande höstdepression. Själv ser jag det som en vanlig skitkväll. Såna har man haft och såna kommer det att komma. Dom som inte kan hantera motgångar blir långtidssjukskrivna och utbrända. Vi andra slänger skiten över axeln som skrockfulla slänger salt. Imorgon är en annan dag. Hmm, har ett svagt minne av att den strofen sjöngs av en medioker svensk sångare en gång i tiden, namnet låter jag vara osagt.

Minnesluckor jag glömt. Del: 2

Tro det eller ej men jag hittade ett till vinnarlopp som inte vill vara med i minnet längre. Tydligen vann jag Järfällas tävling 1992. Det mest intressant är att det fanns mer än en H21AK klass. Jag antar det i alla fall eftersom min klass hette H21AK1. 91 startande i "min klass" och sen måste det väl ha funnits minst en H21L/E klass också. Det var lite mer aktiva seniorer på den tiden. Tävlingen gick vid Täljö och bortsett från den här bortglömda tävlingen kan jag bara minnas att jag kört en teknikträning där. Antingen är mitt minne riktigt mycket sämre än jag vill minnas eller så har jag sprungit alldeles för lite där. Har för mig att det är rätt fint parti.

Jippie!! Jag vann igen!! (tydligen)



Detta inlägg gjordes av en nostalgisk bakåtsträvare som blickar framåt.

Paradox?

Jag har alltid varit av den åsikten att man skall titta framåt. Det som har hänt har hänt och det viktigaste är vart man är på väg. Nästa träningspass är alltid viktigare än det som just genomförts. Samtidigt kommer jag på mig själv med att nu som då vara en bakåtsträvande tidsmakin där jag ältar det som varit. Fast i nostalgins träsk. Är paradox rätt ord för det?

Mera kartskalor

Har funderat vidare på det här med kartskalor och frågan är om orienteringen ändå inte har blivit roligare med mer detaljerade skalor. Sen måste man väl sätta en gräns vart man skall stoppa för att inte gå ner för mycket i detaljnivå. Risken är att skulle typ sprintnormen och kartskalor i 1:5000 och neråt börja tillämpas på vanliga skogskartor hamnar vi snart i ett Pre-O/MicrO-läge som inte lockar mig i alla fall. Bara för att visa hur utvecklingen har varit dom sista 30+ åren så kan man kolla in en Finsk karta nedan som jag hittade. Från 1973 i skala 1:20000 till 1997 i skala 1:10000.

Less is not always more!

Kartskalor

Det är rätt faschinerande hur snabbt man anpassar sig till nymodigheter. Nu skall jag iofs inte säga att 1:10,000 del kartan är något nytt påfund men dom senaste åren har det blivit allt längre mellan tillfällena då man får springa på 1:15,000 del. Så sällan faktist att man undrar hur tusan man skall kunna orientera på den. Hamnar man numera i ett plottrigt parti på en sån karta så är det inte direkt i tävlingsfart man kan läsa kartan. Men hur var det egentligen förut när man tävlade varje helg på 15,000 dels kartor. Jag har inget minne av att man hade några problem. Kolla in kartan jag har lagt in nedan (klicka på den) Kartan är från Jukola 1991 i skala 1:15,000. Infällt i stora bilden finns samma sträcka i naturlig skala så att säga (sträckan är ca 330 m) Sett så här så undrar man hur tusan man kunde hitta ner i rätt sänka (även om det givetvis har tappat lite i scanningen) Det handlar säkert bara om vana och inte vad man kanske tror att det skulle vara, dvs ett tydligt ålderstecken. Som orienterare tror jag att sporten skulle må bra av att bestämma sig för en skala och inte hatta fram och tillbaka. Givetvis är terrängpartiernas skillnad i detaljrikedom också något som i allra högsta grad påverkar läsbarheten. Nåja, kartan har ju alltid rätt så bommar skall alltid belastas löparen.

Idag har jag förövrigt vilat. Gårdagens MMC ligger som ett mjukt duntäcke över både kropp och sinne.

Trött

Om jag förra veckan fick en trötthetsattack 4-5 timmar efter MMC så var det idag så att tröttheten kom hårt redan under loppet och har sen suttit i hela dagen lång, så nu skall jag snart gå och lägga mig. Dagens lopp kan man nog kalla långdistanslöpning mer än långdistansorientering. 6 kontroller på 11 km i hemmaskogen var inte så mycket till teknisk utmaning. Allt gick bra i 70 minuter men sen var det som om någon slagit mig med den där berömda klubban. Knät kändes OK och vaderna bråkade inte mycket. Man kan med andra ord inte önska sig en bättre lördag än så här. Lång och tuff träning som sitter i länge, länge. Jag är lycklig. Hade jag inte varit så trött skulle jag ha firat.

Uppror i leden

På Alternativet har dom dragit igång ett upprop för att stävja mjäkifiseringen av vår sport. Sprint och ParkOL tar över och snart vet ingen vad klassisk orientering egentligen handlade om. Skadad och vek är ledord i mitt liv dom senaste 7-8 åren (eller kanske längre än så) Men någonstans måste även en sån som jag få säga ifrån. Hellre kramp och utslagen på en lång bana i vildmark än bristningar i vaderna på en sprint i parkmiljö.

Jag är inte arg, jag är förbannad! Nääee kanske inte så upprörd. Men när jag tänker på orientering så kan jag villigt erkänna att gräsmattor och parkbänkar, tävlingstid under 25 minuter, kortbyxor, 25 kontroller på 3 km, H12 banor mm inte är det första som dyker upp i skallen.

Friidrott

I mycket unga dagar höll jag på med friidrott. Huvudsakliga grenar jag höll på med var längdhopp och 1000 meter. Minns som vanligt inga längder/tider men har ett svagt minne av att jag hoppade 5+ meter och var nere och nosade på 3 minuter på 1000 meter. Ålder? 12-13 år var jag nog. Men det var inte dom mediokra insatserna jag funderade över utan tvärtom sajten Sport vi minns. Det har blivit något av en vana att surfa in och läsa den sidan. Anledningen är nog att sidan drivs att ett gäng medelålders föredettingar som fortfarande brinner för sin sport även om den egna elitsatsningen tynat bort. Jag kan så väl känna igen mig i den råa men hjärtliga tongången i deras artiklar och i gästboken. Kul killar helt enkelt.

Igår satt jag 40 minuter på motionscykeln framför TV´n. Jag fick ont i baken trots cykelbyxor. Skräckreportaget jag pratade om igår skulle verkligen bli verklighet om jag plåtade mig själv i ett par tajta cykelbyxor (endast) nu. Huga! sa jag till mig själv när jag gick förbi spegeln.

Jobbiga vägval

En återblick till Veteran VM 2001. A-Finalen avgjordes på en alldels för lång bana i kontinentalkuperad Litauisk terräng. Otränad som jag var tröt orken rejält och krampen följde mig som en god vän dom sista kilometrarna. Till kontroll 22 (av 25) ställdes jag inför ett dilemma. Rakt på och ett sugande kärr med efterföljande jättebacke eller runda långt till höger. Min trötta skalle, mina tomma ben och en längtan efter något kallt att dricka gjorde att jag hasade mig hela vägen runt till höger. Jag tvivlar inte på att jag hade tjänat mycket på att promenera rakt på men ibland måste man unna sig lite lyx(?) även under tävling. Tyvärr har jag så här i efterhand inte lyckats plocka fram några sträcktider, för hemsidan från Veteran VM 2001 har behagat försvinna. Det kanske är tur att jag inte vet hur mycket jag tappade på denna sträcka mot dom bästa. Ibland är orientering jobbigt och längre än vad det ser ut. Men jag kom i mål, vad mer kan man begära?

5 minutes of fame

Every dog has his day... But I have two! Alternativet har dragit igång sin julkalender och tydligen klassas mitt bidrag från 2002 som en klassiker. Vet inte vad jag skall säga mer än att - Det var bättre förr. I år har jag idétorka så det blir nog inget bidrag från min sida om inte vinden vänder snart. Kanske skulle jag ta några bilder på mig själv och göra ett skräckreportage om hur illa det kan gå om man inte sköter sig, eller om man inte har en kropp skapt för fyskiska aktiviteter rättare sagt.

Nä nu blev jag neggo. Ikväll skall jag träna och snart är det april.