It goes without saying

Orienteering:
Every map is complicated,
every race a kingdom of unsolved mysteries,
every control is just the beginning of the next,
every goal is a desire for a new start.

Det gjorde ont

Just idag är jag stark.
Just idag mår jag bra.
Jag förs f.....

Näee, nu ljög jag igen.
Jag måste sluta med det.

Har precis varit på behandling för min veka kropp. Sitter nu tack och lova ner och kan pusta ut. Mitt ömmande knä fick hård tryckbehandling på knäskålsspetsen. Allt för att få bort en smärre inflammation. Det gjorde ont. Sen drog och rycktes det i min stela vänstervrist för allt vad benet tålde. Det gjorde ont. Som avslutning fick jag 10 snabba minuter av muskelpressur på dom hårdaste knutarna i mina stela vader. Det gjorde ont. Nu är jag inte som ny men i alla fall inte färdig för ett rullatorinköp. Kanske kan det bli lite lätt löpning till helgen om allt vill sig väl. Jag måste hur som helst ut och se om min Tomte står kvar där jag lämnade honom för några veckor sedan.

Baby:liss

Fru AspLövet är och ser på musikalen Mama Mia ikväll och jag har hela huset för mig själv. Okej, 2 Miniknatare har slocknat i det ena sovrummet men borsett från dom så är det bara jag och en kall öl som är uppe just nu. Jag bestämde mig för att städa lite och vad fann jag under sängen? En märklig mackapär som jag först misstog för något sorts bebispåfund. Babyliss. Baby-liss? Hmm... Efter lite funderingar förstod jag att det nog mest rörde sig om ett fotbad. Skeptisk som jag är beslöt jag mig för att utforska mackapären närmare. Hett, hett vatten fylldes på och alla knappar som gick att trycka på trycktes på. Åhhh Herregud vad skönt!! Kanske skulle man ha varit lite mer fåfäng här i livet och låtit kroppen njuta av dylika saker oftare. Så nu sitter jag här men fötterna i något som bubblar och fräser. På bordet framför mig står en kall Pripps Blå och på tv´n visar dom Topmodel. Det är hemskt att behöva erkänna för sig själv men när jag sitter här och tittar på mina fötter klafsandes i detta fotbad, så inser jag nog att det är en 40-års kris jag stirrar ner i. Det är nu man skall börja gråta tror jag.

Nummerlappar

Jag har ju läst om den här bortslitna nummerlappen på Venla kavlen i Skogssport och följt diskussionerna på Alternativet i ämnet. Vissa har reagerat väldigt starkt medans många skakar på axlarna och tycker att det är en bagetell. Jag lägger inte mina pengar i högen i den frågan men jag har en alldeles egen liten konfrontation rörandes nummerlappar. Allt sedan 5-dagars 1980 i Uppland har jag sparat alla mina nummerlappar som jag fått på såväl individuella tävlingar som budkavlar. Det har med åren blivit en rätt ansenlig hög. För att inte prata om alla dom säkerhetsnålar som sitter kvar på nummerlapparna. Det skulle nästan kunna räcka till ett halvt 5-dagars startfält tror jag. Nåväl, det ointressanta i ämnet är att trots att hela högen med nummerlappar är väl inpackade i en kartong i förrådet anser fru AspLövet att jag inte har alla muffins i korgen. Hon kan för allt i världen inte förstå varför jag sparat på dom från första början och ännu mindre varför jag inte vill slänga bort dom nu. Jag har ännu inte kunnat ge henne något bra svar på den frågan men jag håller fast vid dom för glatta livet. Frågan är om jag tvingades välja, skulle fru AspLövet eller nummerlapparna få gå? Jag törs inte svara på den frågan här och nu.

Balans

Idag är det balans i AspLövets liv. Yin spelar högerytter med nummer 9 på ryggen och centralt i defensiven hittar vi Yang. Han har nummer 13 för det är AspLövets lykotal, eller om det var tvärtom. Jag blandar alltid ihop dom där snarlika orden, lycka och olycka. Hursomhelst så är det balans. Balans kommer nog från ordet, Balanssinne, som är det sinne som fastställer kroppens inriktning i förhållande till tyngdkraften så att en gynnsam kroppsställning kan bibehållas (enligt Svensk Ordbok) Det stämmer bra in på mig just nu. Åtminstone ur en fysisk ståndpunkt. Eftersom jag slog i knät hårt under gårdagen så har jag, trots behandling med ispåse igår, svårt att gå ordentligt på det benet. Detta borde ha inneburit att jag likt en batteridriven bil med trasiga hjul skulle gå runt runt i en cirkel. Fast i vinkelvolten fast i längdriktning och inte höjdledes om man förklarar det enkelt. Nu är det tack och lov inte så illa. Igår fick jag en rejäl uppåtvrickning på foten i det motsatta benet. Eftersom smärtan i knät var starkare än den i fotleden så tänkte jag inte så mycket på detta under gårdagskvällen. Imorse fick jag dock uppleva en oerhörd vriststelhet. Så knäsmärtan neutraliseras nu av stelheten i motsatta foten.

Balans.

Bra va!

Knäskadad

Rotan Red Rats var på plats idag och det fick mig osökt att tänka på allt gammalt groll som funnits mellan dom två ärkefienderna Väsby OK och Rotebro IS. Väsby har alltid varit storebror och skördat överlägset mest framgångar men samtidigt har Rotan den största meriten med sin Tiomilavinst 1963. Den gamla hatkärleken har dock allt mer bleknat bort med åren när dom gamla stötarna fallit av pinn. Alla nya orienterare i dom två klubbarna förstår inte alls längre varför vi skulle vara bittra fiender. Vore det inte lite skoj om orienteringssporten också hade lite supporterskandaler. Tänk er att rivalerna Väsby och Rotans fans gör rusningar mot varandra på TC, kastar bengaliska eldar på varandra och sjunger hätska nidsånger. Då jävlar skulle vi få uppmärksamhet i media.

Nåja varför jag kom att tänka på detta lägger vi åt sidan och koncentrerar oss på kvällens träningspass. Nu var det faktist så att Rotebro var först på plats idag eftersom det var deras långdistans-KM. Väsby var inbjudna att träna på samma banor efter att dom startat. Vi befann oss vid Hällkana. Ett parti som ligger direkt sydväst om Tiomilpartiet 2005. Jag valde en 6,3 km bana och 15 Väsbyiter gjorde en gemensam start, även om vi delade upp oss på 4 olika banor. Terrängen inbjöd till höghastighetsorientering även om hyggena var rätt risiga. Där det var flackt och vitt var det snudd på drömterräng så jag njöt även om benen inte ville springa så fort ikväll. Kvällens lopp var ganska rent tekniskt sett. Jag tvekade lite upp mot ettan och sprang sen lite snett vid utgången från densamma. Vid sjuan (sista på slinga 1) gled jag förbi kontrollen lite som låg längre ut på hygget, gömt av sly, än vad jag önskade. Vid åttan (slinga 2) trodde jag att det var branten jag skulle ha men det var sänkan bakom så jag tappade några sekunder där. Dagens malör inträffade i grönrastret halvvägs till tian. Jag stöp och slog i knät samtidigt som jag vred till det. En stark smärtförnimmelse uppstod och jag fick halta/hoppa resten av banan. Sluttiden blev 51.30. Nu är knät rätt svullet och ömt så jag kommer att vara grymt stel imorgon. Vi se hur länge jag får vila. Kanske ända till helgen om det vill sig illa säger optimisten i mig.

För ett decennium sedan

Just den här dagen för exakt 10 år sedan så sprang jag klassiska DM. Okej, kanske inte exakt den här dagen men det var ändå för 10 år sedan inom rimlighetens gränser. TC var vid Sundby strax utanför Kungsängen/Bro. Partiet ligger precis öster om det som användes vid Tiomila 2005. Jag sprang H21 och banan var rätt lång. Tomas Jonsson från Järfälla vann med drygt 4 minuter (85.49). Själv gick jag som en klocka fram till den 20 kontrollen av 23. Den sista halvlånga sträckan fram emot dom sista kontrollerna var bara en formalitet. Därför bommade jag 4-5 minuter på 21 kontrollen. Sån är jag tydligen. Nej, det är jag faktist inte. Bommar brukar jag hålla kort men det sket sig den här dagen. Hade jag inte gjort denna fadäs hade jag nästan varit topp 5. Nu kom jag 14 av 54. Inte tokigt men placeringen ingav ingen glädje överhuvudtaget. Den här dagen för exakt 10 år sedan, nästan.

Kris

Har du fått någon 40-års kris? Det är en fråga som jag i allt mer eskalerande takt börjar få. Jag gissar att det kan ha något att göra med att min faktiska 40-årsdag närmar sig. Jag har konsekvent svarat nej på den frågan, men nu börjar jag fan snart få en smärre kris av allt jävla tjatande om kris. Är det så illa att man måste börja känna sig gammal när man fyllt 40? Det spänner över bröstet idag och jag har en lätt yrsel. Jag tror det beror på att jag har en lite för tajt tröja på mig idag. Jag ser ut som en stoppad kassler. En bättre begagnad kassler!

En lång dag

Du skall gå hem nu, sa vakten till mig.

Ja, jag skall gå hem nu, sa jag till vakten

Så lät slutet på en lång dag. Men den tog sin början i andra änden av det som jag började med. 11.00 samlades tre tappra cyklister i Ägget. Det var Tompa. Mannen med Finsk påbrå som jag starkt misstänker har tjärpastiller inplanterat i lårmusklerna, för det finns inget stopp när han sätter igång och trampar. Sen var det kusin Dalis som inte är orienterare men ända har bättre meriter än mig. Han har faktist kommit 2:a på 5-dagars. Vill minnas att det var 1980 i Uppland. Klassen han sprang var den numera nerlagda H17N. Dalis är normalt en jävel på att tjuvrycka i backar och på sega långsträckor. Idag lät han dock en krånglande broms ligga på hela tiden, så han hade det lite jobbigare än vanligt. Och sen var det jag. När folk frågar mig om jag är en bra cyklist brukar jag svara att jag är en 30%-cyklist. 0% talang, 10% envishet och 20% material. Det är jag det. Idag tog vi våra mountainbikes norrut. Det mest intressanta som hände på dagens träningsrunda är som följer. Vid Rosersbergs slott var det bilutställning i solen så vi gled ett varv där för att spana in grymma bilar. Strax före Steningebadet körde vi rakt på ett hemligt militärt område där vi bitvis fick bära våra cyklar för att komma runt. Vid Märsta tog vi ett stopp för att spana in BMX-åkare som höll på att värma upp inför någon sorts tävling. Ytterligare 200 meter senare beslöt vi oss för att fika vid idrottsplatsen, där vi passade på att titta på Upplands ungdoms-DM i friidrott. Innan vi började känna oss som allt för snuskiga gamla gubbar, tittandes på flickor 15 som sprang 100 meter framför oss, stack vi vidare. Under fikapausen hade Dalis avslöjat att jag inte skulle cykla hem, utan mitt mål för dagen var hem till honom i Kimsta. Vi passade på att köra lite extra hårt hela vägen dit förbi Arlanda och sa tack och adjö till Tompa som fick köra hem själv från Kimsta. 41 km, 2.15 tim slutade dagens pass på. Bra träning. Dalis hade sagt att han och jag skulle softa och dricka öl. Det visade sig sen att det inte alls bara var vi två utan ett tiotal personer till dök upp. Jag tror att det handlade om någon sorts pre-40-års-firande. Eller så rörde det sig om något helt annat, vem vet. Det mest bisarra som hände var att jag befann mig i köket iklädd en vinröd badrock bakandes en chockladkaka (som intressant nog innehöll Guinness) Turligt för mig tog inte Dalis något kort på mig och jag kunde slinka i mina egna kläder innan folk började ifrågasätta mitt förstånd. Till och med Jag som normalt inte äter bakverk tyckte att kakan blev skitgod. Sen blev det kväll.

Tagna på bar gärning

Gårdagens kanske roligaste händelse utspelade sig på Törnskogen när jag skulle parkera bilen. Jag svängde upp på grusvägen för att försöka hitta någonstans att ställa bilen. Ungefär där jag hade mitt mål står det då en bil mitt på vägen. Jag börjar titta efter möjligheten att parkera bredvid vägen och jag ser direkt en plats som jag börjar svänga in på. I samma sekund som jag kör in min bil kommer det en kille fram runt den parkerade bilen ivrigt knäppande sina byxor och skjortan hängande löst utanför. Min första tanke var att han höll på att byta om. Då sticker plötsligt en tjej upp sitt huvud framför bilen och både kastar sig in i bilen och kör snabbt därifrån. Jag byter om till orienteringsskor, låser bilen och börjar jogga längs grusvägen som skall ta mig till min start. Plötsligt kommer bilen tillbaka (Det är en återvändsväg) och tjejen i framsätet lutar sig ner så att jag inte skall se henne. Dom hade nog räknat med att få vara ostörda på den här ensliga vägen. Föga anade dom att en bitter H40-orienterare skulle komma förbi och störa deras sexuella aktiviteter på motorhuven. Jag hade faktist dåligt samvete över att ha stört dom men det släppte redan efter några minuter. Skaffa ett hotellrum era snåla kåtbockar.

Äpplen eller päron?

Min träning ikväll kan nog te sig lite ynklig och torftig om man sätter den sida vid sida med Norska långsmästerskapen som avgjordes idag. Men då skall man ha i åtanke att dom springer för att det är roligt medans jag gör det rent tvångsmässigt. Frågan är alltså vem som har gjort den största prestationen?

Ett stenkast

Idag beslöt jag mig för att åka till Törnskogen och köra ett teknikpass. Min ömmande tå har med stora steg gått åt rätt håll i sin läkning så nu har jag i princip bara en halv stortånagel som är blå att tampas med. Norra Törnskogen är ett av norra Stockholms bästa orienteringspartier och det ligger bara ett stenkast från där jag bor. Okej, rätt många stenkast om man skulle försöka praktisera den tesen, men ända riktigt nära. Hursomhelst la jag en bana som mätte 4.6 km. Jag hittade bara en karta i skala 1:15000 så det var med den jag fick ta mig an detta fina och tekniska parti. Man får kämpa rätt ordentligt med löpningen i skogen som är knölig men samtidigt vacker. Att man börjar komma upp i åldern och att ögonen inte är vad dom brukar inser man på 15000 delen i detta parti, då man oftast får stanna upp för att finorientera.

Efter 10 minuters uppvärming till starten så drog jag iväg, om inte skjuten ur en kanon, så i alla fall med ett skapligt gubbtempo. Ettan och tvåan brydde mig inga problem och upp till trean var en skakig gammal rysskompass en bra vägledare. Jag tvekade lite strax före fyran, men efter ett kort stopp läste jag in mig i passet och kunde dunka handen i branten. Femman pang på och den gröna sumpskogen till sexan var kanonfin att springa i. Sjuan inga problem för en gammal räv som mig men till åttan sket det sig lite. Jag gick av stigen med rätt kurs men upplevde att jag var nära toppen på berget så jag lät blicken fara nedåt i sluttningen och där såg jag en sten. Tyvärr var det fel sten. Även om inget var uthängt insåg jag det fort när jag såg ännu en sten i min närhet. Jag klättrade upp till rätt sten och tappade kanske en minut här. Långsträckan till nian inbjöd till hårdkörning på stigen men jag lockades inte in i den gubbvadsfällan utan lallade på i lagom takt. Nian som ligger i ett naturskönt bergsparti satt där den skulle och jag kunde ta mig i mål på 40.45. En tid som borde kunna pressas med några minuter om man vågar springa på lite mer. Allt som allt en alldeles perfekt torsdagsträning i AspLövets liv.

Om drygt en vecka skall Stockholms stafett-DM avgöras på den här kartan. Jag hoppas att deltagarna får springa i den norra delen och uppleva det jag fick göra i kväll. Givetvis skall man inte träna i partier som det skall tävlas på men eftersom jag inte ämnar vara med på stafett-DM så lär jag väl inte ha brutit mot allt för många regler.

Tävlingsfart

Under alla år av gubbvadsproblem har jag ofta fått frågan,

Men kan du inte bara komma ut och jogga på tävlingarna?

Mitt svar på den frågan har alltid varit. "Skall jag bara jogga kan jag lika gärna stanna hemma och göra det utan för min egen dörr". För någonstans är det väl ändå så att tjusningen med orientering är att kunna pressa sin kropp så hårt du kan samtidigt som du skall kunna behärska orienteringsmomentet. Den balansgången är själva kärnan i sporten. Om jag då plötsligt börjar jogga så försvinner en stor del av orienteringssvårigheten eftersom jag inte kommer att hindras av trötthet etc. Men fan vet. Nu har jag till och med gått ut och sagt att funkar inte benen i tävlingsfart denna höst, så kanske det blir så att jag kommer bli en joggande lallare på tävlingarna från och med nästa säsong. I så fall blir det den första säsongen sen jag började med orientering 1976 som jag inte ser fram emot. Det kommer inte att bli en ko som släpps ut på grönbete våren 2007 om man säger så. Men den som lever får se.

Tris:tess

Idag är det inte mycket solsken på stimulansvägen. Jag orkar inte spela upp några lopp i RunOway. Worldofo är torftigare än vanligt och tittar man in på Alternativet så ältas fortfarande 6:e etappen på årets 5-dagars. Hur så många orkar tjata om något så tråkigt utan att komma fram till någonting är helt otroligt. Fulla ungdomar i trång busskö. Vad finns det mer att säga om det än, vem orkar bry sig. Nåja ett litet glädjeämne ser man ju bland bilderna till årets Stafett-SM. Där kan vi snacka om plockepinn-orientering. Skulle man inte kunna släpa ihop alla träd och göra en obligatorisk hinderbana för alla orienterare? Mitt på banan måste alla då följa den snitslade äventyrsbanan. Lite grann som miniknat för vuxna. Kan vi tävla i parker borde vi kunna plojja till oss på andra sätt också.

Baktankar

Ikväll var jag ensam med Miniknatarna så jag passade på att ha rockskola med dom små liven. Tung rockmusik på högsta volym där vi alla tre dansade vilt i vardagsrummet. Förutom att jag själv måste passa på att lyssna på dylik musik när tillfälle ges, så vill jag ju även att dom inte skall snöa in helt på tramsiga barnlåtar och smörig radiopop. Det är något visst att se en 2-åring och en 4-åring fullkomligt röja till Clawfingers låt Niggers. Jag måste även erkänna att jag hade en och annan baktanke med kvällens övningar. 30 minuters hårt rockande skall förhoppningsvis trötta ut dom så mycket att dom somnar utan problem för Pappa. Vi får väl se. det ser lovande ut än så länge.

Cruising

Jag var nere på Cykelhuset på lunchen för att köpa lite nya innerslangar till mountainbiken. Där såg jag att han hade tagit in lite cruisingcyklar, bland annat en från Paul Frank. Den han hade var Hulius. Knallgul med blommor och apor på sadeln. Störtskön såg den ut att vara. Jag blev nästan sugen på att skaffa en. Kolla in den här sajten för att se Paul Franks cyklar och många andra grymma modeller. Inget man tar ut i skogen men för att cruisa upp och ner för Centralvägen passar dom nog fint. Hmm... Centralvägen lät inte lika ballt som om det hade rört sig om Venice beach direkt. Sen skulle den väl bli stulen innan man hann blinka så det kanske är lika bra att spara dom pengar man inte har till något annat.

Bitter men bara tillfälligt

Jag är en jävligt bitter människa. Fördelen med mig om man skall leta efter sånt är att jag är bitter väldigt korta stunder. Ofta, Ja! Men väldigt kort och intensivt när det väl är bittert. Således stoppade jag min ömmande bittra tå i en cykelsko istället för att sitta hemma och gråta över ett missat teknikpass vid Gillinge. Jag tog mig till mitt föräldrahem i Ägget för att pumpa däcken på mountainbiken och satte av mot nordligare breddgrader. Skavsta betades av med finkörning på grusvägar och en smetig stig längs med Oxundasjön. Därefter full fart från Verka upp till Rosersbergs slott som jag rundade motsols för att få glida genom slottsparken. Jag stannade inte i onödan utan trampade sen söderut via Räddningsverket där det fortfarande rykte ur containrarna där blivande brandmän tränar rökdykning. Benen kändes pigga där jag med solnedgången i ögonen for fram mot Runsa. Jag hade en tanke på att cykla genom Runsa för att komma till Skarvbergspartiet norrifrån men Ankarcrona hade satt upp ett hundratal skyltar som basunerade ut att det var privat område så jag fegade ut och körde stora vägen istället. Vid Skarvbergsparkeringen svängde jag in och körde skogsvägen som svängde norrut. Sen tog jag in på en södergående stig som inbjöd till teknisk cykling. Stigen förde mig hela vägen ner till Skeppartorp, där jag stötte på Budda och Benny som höll i L100´s KM. Jag led med Långhundringarna i några minuter för om sanningen skall fram är hela Skarvbergspartiet rätt sunkigt numera. Innan jag hann bli bitter å deras vägnar trampade jag vidare mot Kairo där jag tog ett tufft beslut genom att köra branta backen upp till parkeringen. Jag valde sen att köra elljusspåret hem och benen som fortfarande kändes pigga bjöd upp till hårdkörning dom sista 4 kilometrarna. 33 km betades av på 100 minuter. Nu sitter jag här lagom nöjd med mig själv och är faktist inte alls bitter. Okej då, lite bitter kanske men inte så att det stör.

Life is like a box of chocolates

Hur kom det sig att jag bara fick romrussin-bitar i min ask?

Slumpen ljuger

Är det inte så att slumpen borde följa någon sorts statistiska lagar? I långa loppet borde lagen om all jävulskap jämna ut sig så att efter långa perioder av motgångar kommer solsken? Jag vet inte längre vad jag skall tro om sanningen skall fram. Efter år av gubbvadsproblem som inte vill ge med sig tycker man att nog är nog. Under sommaren provade jag på en hälsporre utan att att ha tränat fram skiten. Bra så, den försvann efter en månad så med det var det slut på nymodigheter inom den sektorn trodde jag. Jag ligger ner och är färdigsparkad liksom. Vad fan händer då!? En sketen jävla kökskniv faller rakt på stortån under gårdagskvällen. Tån är kvar för det som träffade tån var toppen på det tunga handtaget. Jag visste att vi inte skulle ha köpt så feta och fina köksknivar. Det jag frågar mig är om jag kanske har en spricka i tån. Halva nageln är blå och jag har knappt sovit i natt för tån har bultat och smärtat som aldrig förr och jag har smärtor i tån när jag går. Man brukar säga att man inte vet om man skall skratta eller gråta. Numera hemfaller jag enbart åt hulkande gråtattacker utan tillstymmelse till skratt. Det är inte kul längre. Jag fattar vad ni vill och gör slut på lidandet en gång för alla eller låt mig gå.

En annan sanning som uppdagats är att den där blåa lilla gubbjäveln som sjunger sig hes om Iprens enorma storhet blåljuger. Inte fan hjälpte Ipren mot min värk under natten. Jag tryckte i mig 2 st klockan 00.30 men det kom ingen lindring min väg. Till slut somnade jag av ren trötthet. Om jag skall ta med mig någon bort från den här ostatistiska världen så är det Iprenmannen. Han och jag. Vi ses på andra sidan.

Frågestund

Det första jag tänkte på när jag såg den här bilden var....?

Jag skriver det jag tänkte på i kommentarerna (Säger du det?) Och innan fantasin skenar iväg hos er så vill jag bara kort meddela. Ja! hon är söt, men det var inte det jag tänkte på.

Stenbumling

Jag satt och tittade på kartor från student-vm och noterade några smutsfläckar på ena kartan. Efter lite omoget övervägande kunde jag dock konstatera att "fläckarna" nog hörde hemma på kartan. Jag blir lite fundersam på dessa stenbumlimngar. Är det verkligen stenar? I så fall skulle jag vilja se kort på dessa enorma bestar. Men är det så att stenarna inte är frigjorda från moderjord så borde dom väl ritas som höjder med branttecken runt om, eller? Grymt stora verkar dom vara i alla fall.

Tävlingsdebut

Idag var det tävlingsdebut på Turebergs tävling. Miniknatarna skulle äntligen kunna kallas miniknatare med all rätt. Tänker man efter var det även miniknatsdebut för min egen del. Även om jag inte deltog var jag med runt hela banan. Nu har inte jag några andra miniknat att jämföra med men om detta var någon sorts standard så är jag väldigt imponerad. Nummerlappar, SportIdent, OCAD-karta, Roliga figurer istf kodsiffror, varierande bana i skog/öppen mark ocg priser till alla. Miniknatarna var eld och lågor och det lär nog bli fler tävlingar framöver. Annars var det kul att befinna sig ute på en tävling igen. Jag insöp atmosfären och kände ett kraftigt sug att springa själv. Vilken vecka som helst nu om jag inte skadar mig igen. Det blir en kamp in i det sista för att se vad som kommer först.

Tappar tron

Jag har börjat tappa tron på min egen intuition. Jag skadade mig inte idag heller. Nu kan man inte ens lita på sin egen kropp. 50 minuter lagom skön löpning i skogen var dagens pass. Jag hängde ut kontroller till en trio tjejer som inte har orienteringsbakgrund. Banan mätte 3.0 km och var av gul kategori. Jag fick förlänga lite för att få ihop mina träningsminuter. Jag är dock skeptisk till att börja tävlingshetsa dessa tjejer inför framtiden. Alla tre är 30-någonting med småbarn hemmavid. Orienteringsrörelsen måste nog få tag i mycket yngre förmågor för att rädda sporten. Tjejerna tog sig i alla fall runt utan större missöden på 54 minuter. Vi får väl se om dom fick blodad tand.

Irritationsmoment

Jag hatar en del saker här i livet. Inga personer eller så. Det är alldeles för energikrävande att destruktivt engagera sig i andra människors liv, så det håller jag mig borta från. Småsaker dock. Det kan jag reta ihjäl mig på. Nu senast idag. Jag behövde 7 st funktionsdugliga skärmar till ett enkelt träningsarrangemang jag håller i. Härligt tänkte jag när jag kom in i klubblokalen, 20 skärmar i lådan. Efter närmare inspektion, var facit av lådans innehåll som följer. Mer än hälften saknade snören för upphängning. Endast 3 st hade stiftklämmor (varav 2 av dessa saknade snören). Mer än hälften skulle ha ett drägligare liv i papperskorgen. 4 var nerkladdad med tuschpenna (olika skolnamn) Svetten bröt ut i min panna. Jag svor. Vem fan är ansvarig för detta. Ingen visade det sig när jag tänkt efter en stund. Så jag har ingen att vara arg på. Förutom mig själv. Jag borde sluta reta upp mig på småsaker. Sa jag att det känns som att jag skall bli skadad idag igen? Så får det bli.

AspLeaf for President

Det stundar ju valtider och därför kom jag osökt att tänka på det här med födelarna med att vara ledare, president eller vad man nu kallas. Vad gäller politik är jag totalt ointresserad av ämnet. Min uppfattning är att slutnotan för mig som individ hamnar i samma spann oavsett vem som vinner. Dom är lika taskiga kålsupare allihop. Vafan säger man kålsupare för? Något som däremot skulle intressera mig vore att bli högsta tuppen i något idrottsförbund. Typ Fotboll, OS, Friidrott etc. Man har ju sett vilket liv dom där gubbarna lever. Dom glider runt på en representationsmacka hela dagarna och frotterar sig med likasinnade på lyxiga restauranger. Har en egen limousin med privatchaufför. Dom har en ung snygg blondin som assistent med sig som säkert ställer upp på allt för att få vara med på resan. Dom har feta bonusar och andra förmåner som alla i styrelsen godkänner åt varandra, lite grann som i stora multinationella företag. Sen får dom se sport live mest hela tiden och tröttnar dom går dom ut i vip-loungen och drar i sig några stänkare och bolmar på en cigarr. Ahhh.. det vore livet det. Jag är dock tveksam till att ordföranden i SOFT eller IOF har det lika glassigt. Jag siktar på att bli en ny Lennart Johansson tror jag. Det finns mycket pengar inom fotbollen. Så får det bli.

Mannen som inte kunde tala med rävar

Dagens pass blev inte som planerat ca 60 minuter utan det stoppade inte förrens jag kommit upp i 90 minuter. Det skulle visa sig att genomförandet av min plan hade sina motgångar. Jag startade vid "Sju Riddares Träsk" i Smedby. Jag passerade punkt A på min planerade väg och från Antuna sprang jag den prickade stigen (grusväg i verkligheten) rakt söderut för att via ett dike komma till ån strax norr om punkt B. Nu hade jag via kommentarerna till min plan under dagen redan fått info om att bron vid B var borta. Försigkommen som jag är hade jag detaljstuderat satellitbilderna och på dom sett att det möjligtvis kunde finns en stock/spång längre norrut längs med ån. Faktist ända uppe i det blåa strax före å-förgreningen. Oftast finns det möjlighet att springa längs med åar men så inte här. Tjockt med vass i kanten och utanför det hav av brännässlor gjorde att jag fick hålla mig en bit utanför. När jag kom fram till det gröna (där det står Edsån) fick jag svänga runt österur för det var tjockt av taggbuskar. Efter att ha harvat ute på en sunkig äng ett tag beslöt jag mig för att svänga av in mot ån. Det var nu helvetet började.

Hela vägen genom det sankmarkerade området fick jag klättra, klänga och sakta treva mig fram genom sly, vass, högt gräs, brännässlor och gamla ruttna träd i ett enda virrvarr. Efter många minuter och mycket svordomar kom jag ut precis i å-förgreningen. Tack och lov hade jag rätt tjocka tajts på mig så benen klarade sig hyffsat mot brännässlorna men armarna fick ta lite stryk. Väl framme vid ån såg jag ingen övergång utan bara sly och djävulskap längs med en sunkig å som jag absolut inte villa kliva ner i. Jag började ta mig söderut för att se om jag kunde lokalisera stocken. Efter ca 50 meter hittade jag ett träd som växte ut över ån. Den nådde inte riktigt ända fram till andra kanten men rätt nära. Jag hann dock bara ta mig 2 meter ut på den innan spetsen var nere i vattnet så jag insåg att den vägen kunde jag aldrig ta mig över torrskodd. Jag kämpade mig vidare men ingen stock syntes till. Jag var precis på väg att ge upp när jag plötsligt mellan lager på lager av brännässlor och annat skit såg något ljust sträcka sig över ån. MIN STOCK! Skrek jag högt av lycka. Jag slog mig fram till skönheten och sittandes på den hasade jag mig över till andra sidan. På den sidan möttes jag av en vacker stig, något som helt och fullkomligt saknades på den sidan jag kom ifrån. Med andra ord finns det en passeringsmöjlighet men i praktiken är den helt oanvändbar. Jag hade tjänat massor av tid om jag direkt sprungit ner mot Rotebro och passerat genom samhället, men passet hade blivit avsevärt tråkigare.

Väl på andra sidan följde jag stigen som löpte längs med ån ner mot min ursprungliga punkt B. Halvvägs hittade jag dock en stig (syns som prickad linje på kartan) och tog in på den. Inte alls vis av erfarenheten hoppade jag plötsligt av stigen och trodde att den andra ån skulle vara bättre att följa söderut. Inte så. Nog för att det var mindre sly men högt gräs och massa brännässlor fick mig att tvivla på mitt eget förstånd. jag gnetade dock vidare och till slut kom en stig som förde mig ner mot punkt C. Precis innan jag kom till bron vid C sprang jag på en räv som låg i gräset och tryckte. Den hoppade upp framför min fötter och sprang iväg 10 meter innan den stannade. Jag försökte konversera med den men allt jag fick till svar var några huvudskakningar. Stärkt av denna starka naturupplevelse hoppade jag in på golfbanorna väster om punkt C. Det kryllade av amatörgolfare på banan och det skreks "fore" både till höger och vänster om mig. Jag försökte hålla mig i dom skogsdungar som fanns eller på grusgångarna upp mot punkt D som jag nådde utan att ha fått någon golfboll i huvudet. En vacker allé förde mig upp mot E och med golfare både till höger och vänster om mig var det nog jag som var det pitoreska inslaget. Vid E hoppade jag av grusvägen för att springa lite skog. Jag mötte ett rådjur som hade lite bättre studs i benen än mig trots att den var på väg uppför och jag hade en brant utförslöpa. Jag tog mig fram till stigen som sen förde mig skråledes längs med Edssjön fram till Eds kyrka. Avslutningen blev asfalt genom ännu en allé och sen in i Ägget där jag plockade upp Birro för en lätt promenad hem. Trötta ben som även idag klarade sig från skador gladde i kvällssolen. Ibland kan dom enklast planerade passen bli något helt annat.

Lika som Bär

LGW har varit observant och noterat att Patrik Sjöbergs portvakt (Som Aftonbladet grävt upp av någon anledning) hemma i Brasilien är väldigt lik Mario. Man undrar ju om han levererar "Super Mushrooms" till Patrik vid behov.

Bentest

I kväll tänkte jag utmana ödet lite och testa om benen tål lite grusväg/asfalt/skog i en salig röra. Jag tänkte ta mig ut ur kommunen och runda Edssjön för att sen komma hem igen. Jag har sprungit runt sjön förr men det var rätt många år sen så jag vet inte hur bra det går längre med nybyggnationer och golfbanor som breder ut sig. Jag plockade därför ihop en karta hos hitta.se. För att vara på den säkra sidan tog jag även en snutt av satellitbilderna för att ha grepp om Svartlinges golfbana.

A. Här kommer jag in på min hemmagjorda karta efter ca. 10 minuters löpning. Jag skall sen över en järnväg och genom ko/hästhagar mot B.

B. Förr i tiden fanns det en bro ungefär här. Är den inte kvar måste jag köra söderut in mot Rotan för att komma över ån.

C. Genom bostadsområdena och fram hit där man kommer över ett, vad jag vill minnas, brett dike.

D. För att komma hit måste jag nog kryssa lite mellan bunkrar och greener. Jag får väl hålla mig i den tjocka ruffen. Här kommer satellitkartan väl till pass. Härifrån blir det sen grusväg fram till E.

E. Väl här har jag bara att köra finstigen längs med Edssjön och efter att ha passerat en klassisk runsten har jag bara avslutningen genom allén och Runby kvar.


Jag kan inte mer än springa fel eller bli skadad.

High Chaparall

Man bor verkligen i Vilda Väsby. I fredags sköt rivaliserande knarkgäng på varandra med pumphagel och i lördagskväll så var det ett stort knivslagsmål mellan samma killar, eller om det var andra gäng, där en dog och en blev allvarligt skadad. Man får vara glad över att dom åtminstone tar livet av varandra och inte oskyldiga som bara råkar komma i vägen. Man har ju funderat på varför det har blivit så här i annars så lugna Väsby. Allt fick en förklaring och pusselbitarna föll på plats när jag kom till jobbet i morse. Utanför hotellet stod en gta-buss. Fattar ni vidden av det här? Dom slussar alltså in kriminella element i kommunen i stora busslaster. Man blir ta mig fan mörkrädd. För er som undrar vad gta handlar om så kan ni läsa lite mer här.

Kontrollplock

Ikväll besökte jag en klubbträning för först gången på länge. Jag fick samma frågor som jag fått ett oräkneligt antal gånger förr. Skall du träna!? Är du hel nu!? Vad gör du här!? Jag orkar inte längre svara på såna frågor så jag sa bara, "Låtsas som att jag inte är här, så mår vi alla mycket bättre" Jag tog mig sen an en 5.1 km kontrollplockningsbana som avverkades på 39.53. I hemmaterräng är det svårt att bomma så jag hade mest sjå med att hålla något som kan kallas fart. Benen höll och jag får andas ut ytterligare några dagar i kampen mot mina gubbvader.

IQ-Orientering

Man läser ju nu och då att orienterare är dom smartaste och mest välutbildade idrottarna. Om man räknar bort mig så kan jag nog tänka mig att snittet på orienterarnas IQ är rätt högt. Jag är inte direkt förvånad att vi piskar fotbollsspelare, brottare, fiskare och annat löst folk på fingrarna i den frågan. Det har dock fått mig att tänka lite på hur vi skulle kunna försvåra vår sport ännu mer. Att ta bort kodsiffrorna som vissa verkar vilja (om man följer o-snack på Alternativet) är bara en bagatell i sammanhanget. Vad tror ni om att ge varje deltagare en Rubiks kub med kartan på i startögonblicket? Det skulle vara något att bita i för alla smarta orienterare.

Sprintorienteringens framtid

Jag har funderat lite på det här med sprintorientering. Klart är ju att den har kommit för att stanna och jag är nog en av dom första som har förlikat mig med den sanningen. Frågan är bara hur man skall komma runt dom här barnsjukdomarna som sporten lider av just nu. Konstiga sprintnormer, välkända tävlingsområden, orättvisa bilparkeringar osv. Jag tror därför att vi behöver utveckla sprinten lite grann. Till att börja med så måste vi nog flytta ut tävlingsformen i skogen, gärna ut i ren vildmark. På så sätt så slipper vi alla problem med stadstrafik, konstiga karttecken och iritterade civilister. Sen tycker jag att kartan borde vara i 1:15000 del. Varför det frågar ni då? Jo för att banorna måste bli längre, mycket längre. Det är ingen som hinner bli trött på 15 minuter och skulle man bomma lite grann så är man borta vilket inte är rättvist på något sätt. Således blir kartan i skala 1:15000 och banlängderna bör var minst 10 km, gärna mycket längre. Kan vi bara driva igenom dom här små förbättringarna så tror jag vi kommit en bit på vägen. Sprintorienteringen skulle vi kunna kalla "Klassisk distans" för det är ju det den har blivit dom sista åren. Nu skall jag bara plita ihop en motion till SOFT så att vi kanske redan till nästa år kan ha fått struktur på sportens nya "Blå band"

Lika som bär

Missnöjd gudomlighet

Jag vet inte om ni såg det men Jesus kom bara på 10:e plats på Marathon idag på EM. Han måste vara jävligt besviken över att ta stryk av 9 vanliga dödliga. Kanske är det så att han hade räknat med att delar av banan skulle gå på vatten och att han där kunde rycka ifrån övriga fältet. Eller så visar det här bara att man skall fan inte tro att man är något bara för att man är känd.

Ringrostig

Orienteringen sitter inte riktigt som den brukar. Idag var jag ute och sprang 55 minuter och jag började passet med en 3.5 km orienteringsslinga. Jag hade svårt med kartkontakten och vinklarna vid in och utgångar. Jag antar att det blir så när man inte har sprungit tävlingar på allvar dom senaste 6-7 åren. Jag har en bit kvar till något som kan kallas tävlingsform, så det är inget att vara ledsen över att man missade två bra tävlingar i helgen. Min tid kommer nog så småningom. Eller det är i alla fall vad alla andra säger åt mig. Jag har bara lite svårt att tro på såna uttalanden numera.

Scandinavian TPC

Just nu spelas det europatourgolf i Bro-Bålsta, på Annika Sörenstams gamla hemmabana. Många av spelarna bor på Scandic i Infra City. (Upplands Väsby) Eftersom jag går via hotellet till och från jobbet, samt in och ut den vägen på lunchen har jag sett rätt många av spelarna där. Jag har konstaterat att merparten av spelarna ser mycket, för att inte säga väldigt mycket, bättre ut än "Laura Davies kategorin" som man ofta förknippar med damgolf. En trevlig överraskning måste jag säga.

White men can´t run

Johan Wissman. Herrejävlar vad skönt. Klyftor, Holmgångar och Bergkvistare i all ära men dom känns lite förutsägbara. Därför är det så skönt att en vit kille från Sverige på en sprintdistans i ett stort mästerskap visar varför just idrott är världens bästa underhållning. Överraskningar och omkastningar när det är som bäst. Nog för att han sett bra ut men att han skulle springa så bra i semi och final trodde jag aldrig. För mig hade han gärna fått springa både 2 och 3 ärevarv. Det här är lite som när Hanny Allston tog hem sprintguldet på VM och piskade alla gamla rutinerade löpare på fingrarna. Nu blev jag glad. En kall öl för att fira en dag som inte gav några skador men väl ett otippat EM-silver.

Inte idag

Har precis kommit tillbaka från ett 40 minuter långt löppass. Jag gick inte sönder idag. Vet inte riktigt varför. Det kändes som att det var på gång under dagen och min stora mun har ju börjat babbla om att tävla i september så förutsättningarna för att gå sönder var optimala. Kanske börjar min förutsägbara kropp bli nyckfull. Eller så jävlas den bara med mig. Kanske går jag sönder på ett pass när allt känns grymt bra istället. Idag höll det dock och man får vara tacksam för det lilla här i livet. Om nu bara någon kunde stänga av värmen och bjuda på lite regn så skulle det vara behagligt att springa också.

Baksmälla

Om någon efter en tung krogkväll orkar göra den här drinken så kan ni väl meddela mig om den funkar. Bra sajt för oss som har tummen mitt i handen och behöver tydliga videotips om hur man klarar av vardagssaker mm.

tor.08.tt6

Ett glas vatten med en magnesiumtablett i brusform står framför mig på bordet. Till höger ligger en banan. Jag har en olustkänsla i kroppen. I kväll skall jag springa från Stora Väsby och sen norrut mot Verka, men inte riktigt så långt innan jag svänger av söderut igen för att leta mig hemmåt. Jag har haft den här känslan några gånger tidigare. Dom gångerna har gubbvaderna spökat för mig. Man kanske borde strunta i dagens pass och vänta in bättre känslor. Men så gör man inte. Man kan i längden aldrig undvika sitt öde. Tills att kvällen kommer jobbar jag vidare på ett annat projekt. Mycket mera privat. Men ändå inte.

Merchandise

Jag har en idé om hur jag skulle kunna tjäna feta pengar på orienteringssporten. Tyvärr är jag mer en "dreamer" än en "do´er" så alla mina idéer brukar hamna i byrålådan. Den här idén går ut på att exploatera alla orienteringslöpare i världstoppen. Mitt först projekt där jag även tagit fram en prototyp som ni kan se på bilden ovan är klippdockor/pappersfigurer av våra stora stjärnor. Hur många ungar där ute skulle inte vilja ha sina idoler hemma på skrivbordet, framför datorn, eller varför inte som jag har i vardagsrummet på finhyllan. Där finns det pengar att hämta in och jag tror inte ens man behöver en håv.

I förlängningen skulle det även bli brädspel, pussel, målarböcker och planscher med våra ol-stjärnor. En annan idé är samlarkort alá hockeyn där jag skulle sälja samlarkort med 5 kort i varje bunt. Givetvis får man 4 löpare från B-nationer och endast en världslöpare i varje bunt så man måste köpa många paket innan man fått ihop sin samling. Sen tänkte jag mig ett exklusivt guldpaket med bilder där man, om man har extrem tur, kan få ett signerat kort. Dessa kostar givetvis mycket mer än dom vanliga kortbuntarna. Man skulle även kunna ta fram kortspel av typen Pokemon där ungarna kan spela ut löpare mot varandra för att vinna och förlora kort. Där finns det oändligt med kosing att casha in. Sen blir det givetvis tv-spel och kläder framöver men då har mitt imperium växt så mycket att jag inte behöver jobba längre utan jag sitter på Bahamas och räknar alla pengarna som rullar in.

Bara för att visa att AspLövet är världens snällaste H40-löpare bjuder jag på dom första prototyperna av mina pappfigurer. Printa ut Holger, Simone och Emil på en färgskrivare. Förstärk figurerna med lite tjockare papper eller tunn kartong på baksidan med hjälp av lim eller dubbelhäftande tejp. Klipp ut figurerna. Klipp längs med dom streckade linjerna och tryck in stödben av tjock papp eller tunn kartong och vips har du dina egna figurer att visa upp för avundsjuka vänner.



Vadå för gammal för att leka med klippdockor? När det kommer till pengar får man inte ha såna betänkligheter.

SNO är nummer 1

Idag hittade jag SNO. Jag log när jag såg den och förstod direkt att detta var ett nytt alternativ i jakten på registreringsskyltar. För att backa lite och förklara vad det handlar om så tar vi allt från början. Ni känner säkert till nummerjakten på bilars registreringsskyltar. Man måste hitta 001 först och sen 002 osv. Man får alltså inte tillgodoräkna sig någon skylt som inte ligger på tur. Dvs ser man 002 innan man hittat 001 så får man inte räkna den. Jag är numera på jakt efter 015. Jag har hållit på med tävlingen i drygt 3 år. Sakta men säkert skulle man kunna kategorisera min framfart. Nu är inte jag så ofta i bilen och oftast glömmer jag bort tävlingen men med jämna mellanrum, som förrs veckan när jag hittade 014, så kommer jag på mig själv med att scanna bilar efter nummer på tur. När jag såg SNO i morse insåg jag att man kan ju även leta efter orienteringsklubbar (förkortningar). Med andra ord gäller det att hitta alla registreringsskyltar som slutar på OK. Vi får väl se hur det går.

Jo Löytyi !

Det är dåligt med roliga gubbar på kartorna nuförtiden. 1982 sprang jag en träning i Finland och där bjöds man på roliga gubbar i kartkanten. Jo Löytyi ! Jag vet inte vad det betyder faktist och jag orkar inte googla heller. Kanske betyder det, Här är den! eller Sluta hänga för fan! Terrängen ser som på alla andra Österbottniska kartor ut att vara flackt, stenigt och dikigt. Kan inte direkt påstå att jag minns loppet. Åter till dom roliga gubbarna. Saknar man inte lite artistisk frihet hos kartritare? Skulle dom inte kunna skoja till det lite i utkanterna av kartbilden. Roliga bilder, fejkade naturfenomen, dikter eller rätt och slätt lite egocentrisk PR för sig själva. Fan, skulle jag tillbringa några månader i skogen ritandes en karta skulle jag kräva lite eget utrymme på kartbladet av beställaren. Om jag vara kartritare så skulle det också byggas gränsrösen till förbannelse i det området jag karterade. Det finns alldeles för lite gränsrösen här i världen.

Baksmälla

Det känns som att hela orienteringsvärlden har en kollektiv baksmälla efter VM och man kan nästan höra det lågmälda tisslet och tasslet hemma i stugorna. Satt sprintkontrollen som det protesterades mot i bilen eller bakom bilen? Hur kommer det sig att dom där jävla gps-blipparna på Tractrac´en ibland inte är i närheten av kontrollerna på kartan? Varför får tjejer springa herrkavlen men inte tvärtom? Förmodligen är frågorna lika många som svaren. Det brukar vara så. Man behöver bara veta vem man skall fråga. Till nästa år vill jag i alla fall att dom kör sprintdistansen efter skidornas upplägg. Först ett kval där dom 16 snabbaste går till kvartsfinal. 4 man springer där samma bana, man mot man. Dom 2 bästa går till semi med samma upplägg och sen vidare till en A-final med 4 löpare och en B-final med 4 löpare. Inte för att jag skulle vilja springa ens en sån sprint, men jag tror att det kan bli bra underhållning för publiken och det är väl det enda som räknas nu för tiden. Nästa års VM går i Ukraina och det ser ut som ett extremt snabblöpt vm står och knackar på dörren. Veteran-VM som kanske normalt passar en annan lite bättre går i Kuusamo i Finland. Det ser grymt läckert ut men jag orkar inte ens drömma om skiten för jag blir bara besviken.

Åksjuka

Ikväll blev det åka av. Jag spelade Black i 2 timmar och lyckades klara spelet. Problem uppstod dock under spelets sista mission som jag betade av ikväll. Efter en dryg timme blev jag hastigt och olustigt åksjuk. Ni vet den där känslan man kan få om man läser under bilkörning eller sjösjuka om man bättre känner till den känslan. Black är ett FPS spel och allt springande runt i korridorer samt upp och ner för trappor allt medans jag vevade mitt vapen hej vilt i alla riktningar gjorde att jag blev åksjuk. Jag lyckades avstyra illamåendet så mycket att jag slapp köra buss tack och lov. Tyvärr kände jag mig tvungen att spela vidare till slutet för det gick inte att spara mitt under ett mission. Jag valde därför att spela vidare i ca 45 minuter lätt illamående. Det skall inte vara lätt att vara duktig. Jag har bara upplevt denna känsla i samband med tv-spel en gång tidigare och det var för ca 10 år sen när jag spelade Forsaken på Nintendo64. Forsaken är i samma genre som Descent för er som undrar. Nu skall jag lägga mig och sova, vi får väl se om sovrumstaket snurrar. Ibland behöver man inte alkohol för att uppleva den känslan med andra ord.

Världsklass av tjejerna på VM

Det är rätt skönt att se världens bästa orienterare bete sig som virriga juniorer på vm. Bilderna nedan visar vägvalen för 2 av världens bästa tjejer på stafetten (tätlagen på 3:e sträckan). Det är inte för inte som man börjar misstänka att tjejerna har en bit upp till killarns nivå. Nämen vad säger jag!! Nu blev det fel. Givetvis är tjejer lika bra som killar. Det vara bara ett tillfälligt hjärnsläpp från min sida. Jag känner faktist flera orienterare, ja nära vänner till mig, som gör liknande bommar. Nu är dom inte direkt landslagsaktuella men dom är i alla fall killar. Se där, killar och tjejer är på samma nivå, eller inte. Nu skall jag sluta måla in mig i ett hörn medans jag fortfarande ligger på plus i ämnet.

Språkförbistring

Förövrigt anser jag att dagens världsstjärnor inom orienteringen, med ett eller annat undantag, borde träna lite på sin Engelska. Man vet inte om man skall skratta eller gråta när man hör all Engrish dom hasplar ur sig vid intervjuerna. That´s for sure som Per Forsberg skulle ha sagt.

Jag ville bara ha sagt det så jag slipper gå och skämmas å deras vägnar. Nu känns det bättre.

Bättre sent än aldrig

Det var varmt idag. Många säger att man aldrig skall klaga på värmen för man klagar alltid på att det är dåligt väder så då borde man vara nöjd över att det är varmt även om det är för varmt. Det är ett jävla skitsnack. Om man inte får klaga vad har man då att leva för? Tänk om alla skulle gå runt och vara nöjda hela tiden, hur kul skulle det vara? Då skulle nöjdhet vara ett normaltillstånd och då innebär det att vara nöjd är lika med att vara likgiltig. Nåja, skit i det nu. Jag gick ut och sprang framåt kvällningen när luften blivit lite friskare och solen gömt sig bakom trädtopparna. 40 minuter lätt löpning i skog och på små skogsstigar gjorde gott för själen. Jag var lite seg i benen men det kan bero på att jag under flera månader inte tränat överhuvudtaget och plötsligt den här veckan har jag nu sprungit tre gånger. Vi får väl se hur länge benen vill vara med och springa den här gången. Imorgon börjar allvaret igen och man skall åter sätta sig framför datorn på jobbet och längta efter grönare gräs någon annanstans. Tur att friidrotts-vm börjar i morgon så att man kan slow-starta lite med jobbet.

Orientering på riktigt

Satan i gatan vilka bra stafetter. Svår orientering och bra gafflingar skapade spänning hela vägen. Riktig rock´n roll-orientering skulle man kunna säga. Bra mycket roligare än den lätta följa-john orienteringen som vi sett alldeles för mycket. Tack för det!

60 graders vittvätt

För allmän notering så missunnar jag inte Holger guldet på något sätt. Det är bara en sak som jag undrar över. Hur fan tvättar han sina strumpor? Eller är det så illa att Norge har i sin dress valt kulören smutsvitt till landslagsstrumporna? Lite Via White i tvättmaskinen och minst 60 graders vatten skulle nog göra underverk med dom där strumporna. Dom ser alldeles för jämnsmutsiga ut för att enbart ha fått den nyansen under medeldistansfinalen. Bara ett råd på vägen liksom. Vi kan ju inte ha en världsmästare som inte hänger med i tiden med allt vad det innebär att jämlikhet. Det sista vi behöver är en världsmästare som får världens rabiata feminister på halsen.



[Fotot helt otillåtet lånat av worldofo.com]

Bittert att vara bäst

Det fanns ju en kille som hade allt att förlora och inte mycket att vinna idag. Stackars, stackars Tierry. Hade han vunnit igen hade alla nickat så sakteliga och torrt konstaterat att allt är som vanligt och det är pannkaka på torsdag igen. Nu blev det inte så. Lite okoncentration på 4:e kontrollen, som vi all vet alltid är lätt att bagatellisera, och så fick ha stå där vid skampålen. Jag menar, hade inte dom andra löparna sett Tero´s "Follow Me" videos? Jag kan känna igen mig i scenariot. Man är bäst på alla sätt och vis men inte fan bryr sig folk om det. Det skall tjafsas och hävdas och innan man vet ordet av så skiter folk i både vem man är och vad man tycker. Folk borde veta hut. Hur skulle det se ut om alla gick runt och trodde att dom var bäst helt plötsligt? Kom igen Tero. Låtsas som att det regnar och om folk frågar hur Holger kunde vinna säger du bara att med dom där jävla oljepengarna kan man tydligen köpa sig ett vm-guld numera.



[Fotot helt otillåtet lånat av worldofo.com]

Snart i fatt

Jag fick rätt mycket oinspiration av svenskarnas insats idag, men veckans vm-sändningar på nätet har gett mig så mycket inspiration att jag ändå gick ut och sprang 45 minuter i stekhet värme. Premiärturen i mina VJ Integrator gick smidigt. Skorna visade storform direkt även om dököttet som satt i skorna inte riktigt hängde med. Jag tror nog att jag skulle platsa på vm om jag bara fick en 3-4 veckors bra träning i benen. Dom verkar missa alldeles för mycket dom där killarna i världseliten för att man skall bli imponerad. Problemet för mig är bara att jag väldigt sällan kommer upp i 3-4 veckors träning innan jag stöter på mina gubbvader. Men en vacker dag så skall ni nog kunna följa mig på Tractrac´en vilt jagandes Huovila och dom andra grabbarna, kanske...

Sista dropparna

Idag suger jag ut dom sista dropparna ur min semester. Fru AspLövet är på jobbet, Miniknatarna är bortleasede hela dagen och på databordet framför mig står en fet brunch och massa kall cola. Fan om det inte blir några Svenska medaljer idag.

Fredagskänsla

[AspLövet pratar med sig själv]

- Tjena, vad skall du göra imorgon då?
- Näee, ta det lungt och följa Medeldistansen på datorn bara. Du då?
- Jag skall smörja in hela kroppen med ormsalva och lägga mig i en myrstack. Schysst va!

Who´s Da Man?

Mitt under den dramatiska avslutningen, för damerna, på dagens långdistans ringde telefonen.

- Hej, vad glad jag är att du är hemma, sa en något äldre dam i luren

Vart fan skulle jag annars vara, med semester och VM på datorn, vad fan vill du tänkte jag högt.(Jag svarade givetvis diplomatiskt, Hej)

- Känner du till boken, Bibeln? Frågade hon

Jag har hört talas om den, men som en hårt troende ateist har jag inte den direkt i bokhyllan svarade jag.

- Jag förstår, men har du aldrig funderat på vart alla djur och växter kommer ifrån. Frågade hon med en överlägsen röst.

Jag svarde henne att ämnet inte intresserade mig men att hon nog kunde få ett bättre svar från en biolog.

- Okej, ha en bra dag, svarade hon utan att hugga på mitt svar med något kvasireligiöst svammel.

Jag tvivlar på att hon skrattade åt mitt svar när hon lagt på. Det gjorde däremot jag, högt och länge, innan jag kom på att det var ju VM jag skulle vara fokuserad på.

Alternativ träning

Idag tryckte jag ner mina två Miniknatare i en trögrullad dubbelvagn för att sen i lagom kuperad terräng (asfalt) köra en rask 6 km runda. Halvvägs började det gnys lite i vagnen, men lite glass fick tyst på klagokören så jag kunde rätt svettig genomföra ett pass som tog lite på vaderna. Vi får väl se om orken räccker till för att i kväll springa in mina nya Integrator. Nu är det i alla fall datorn och VM som gäller några timmar. Miniknatarna är bänkade framför en lång film och bullar i överflöd.

Felparkerad bil

En protest från dagens sprintkval har gått igenom. Tydligen hade en bil stått ivägen för kontrollen och en löpare såg inte skärmen. Varför han inte sprang runt bilen för att titta förtäljer inte historien än så länge. Jag blir lite fundersam på protesten. Eftersom tävlingsformen avgörs i stadsmiljö borde ju bilar vara ett naturligt inslag. Är det nu bara en tidsfråga inom sprinten innan vi börjar få protester som:

- Jag mötte 2 tjejer i kortkort och tittade åt fel håll när jag passerade kontrollen.

- Det var rödljus vid övergångsstället och jag har inte råd med några böter.

- Jag trampade i hundbajs.

- Publiken skrattade åt mina bleka ben och då tappade jag koncentrationen.

- En man på gatan frågade mig vad klockan är.

- Jag mötte en barnvagnskollon som tog upp hela trottoaren.

- Kontrollen låg intill en fiskaffär och jag är allergisk mot fisk.

- Jag förstår inte sprintnormen på kartan.


- En bil stod i vägen!

Ja herrejävvlar!!

Dagens chockshopping

Livskvalitet för 930 kronor är nu inhandlat. Svenska Spel har redan börjat sätta odds på vilket datum dom kommer att hamna i grillen.

Påstående 3

Antingen så ljuger jag i Påstående 1, alternativt Påstående 2, eller så är jag bara av naturen en motsägelsefull person. Eller så är det så att jag ljuger om att jag ljuger och att jag även ljuger i att jag är en motsägelsefull person. Kanske är det så att man kan både älska och hata sprint-orientering? Fast då ljuger jag iofs inte i att jag är motsägelsefull, ehh? Nu blev jag själv förvirrad. Hursomhelst följer jag nu sprint-kvalet i VM och kan inte slita mig från datorn men samtidigt har jag inte den minsta längtan efter att springa sprint-orientering själv. Förvirrande.

Påstående 2

Jag hatar sprint-orientering

Påstående 1

Jag älskar sprint-orientering