Målfokusering för februari

Mitt i all bitterhet, kortisonelände, träningsbrist och gubbfetma så tappar jag fokus på vart jag egentligen är på väg. Världens bästa orienterare glömmer bort sig. Det är lätt hänt även för en gudabenådad man som AspLövet. Min H40-satsning. Man kan kanske tycka att min H40-satsning inte startat som man önskat, men det är att göra det lätt för sig att säga så. Lika lite som att Rom byggdes på en pisskvart eller att brantfoten är en given kontrollpunkt så är inte "AspLövet goes H40" en bagatell att förkasta. "Än finns det tid att lyckas", som Baumgartl sa efter sista hindret i OS-finalen 1972 på 3000 meter hinder. Första misslyckade året har jag bakom mig och det har jag svårt att göra något åt. Istället dags att titta på år två. 2007. Nu när jag tvingats till vila så får jag helt enkelt lägga fokus på andra viktiga förberedelser. Så för februari komer fokus att ligga på mental träning, materialgenomgång, en jävla massa egoism och smutskastning av konkurrenter. Jag tror att vi börjar där.

Jag läser att Emil Wingstedt inte haft en sån bra januarimånad på väldigt länge som han haft i år. Det kan han gott ha. För mig känns det bara bättre om dom är vältränade när jag kommer farande. Att springa tillsammans med otränade motionärer är inget för mig. Det är till och med förkastligt trots det urusla skick jag befinner mig i nu. Det ger helt enkelt inte mig något utbyte att beblandas med mediokra löpare och för min egen välgång krävs det lite mer socker på munkarna om man säger så. Därför glädjs jag åt våra vätränade landslagslöpare. Jag kommer nog bli 2007 års Thomas Asp helt enkelt. Gammal man pissar på smågrabbarna i seniorklassen kort och gott. Gott som munkar. Med extra socker.

Fan! Det känns redan bättre! Hungrig blev jag också efter allt snack om munkar. Detta trots att jag inte gillar munkar. På tal om munkar så för det tankarna till introt på låten "Body Count's in the House" med gruppen Body Count. Bra låt. Bra skiva.

Hälge = AspLövet

Jag fick idag tillmailat mig en trevlig länk från ingen mindre är orienteringslegenden Kart-Bosse. Han skickade en seriestrip från Hälge som han uppenbarligen tyckte passade in på mig. Jag kan inte annat än hålla med. Det är jag i ett nötskal. Hälge har till och med mina ynkliga vader. Jag har redan skrikit mitt dagliga, Yipeee! så nu får jag hålla mig till morgondagen innan det är dags igen.

5-dagars

Jag har följt debatten på Alternativet, rörandes årets 5-dagars, lite grann så där på avstånd. Skitterräng eller inte låter jag vara osagt för det aktuella området är lite av ett mörkt hål på min besökta orienteringskarta. Vad jag istället har kommit underfund med när jag läst alla inlägg är att jag inte gillar 5-dagars så värst mycket. Dessutom tycker jag att det skall heta 5-dagars och avgöras på 5 dagar men det är jag väl ensam om numera. O-ringen låter som något sexhjälpmedel för perversa bögar.

Jag har sprungit min beskärda del av 5-dagars och mitt enda positiva minne från dom är tröttheten. Att kliva upp den fjärde dagen och ha tidig start med en lång klassisk bana väntandes är det absolut bästa. Efter det är det mest skit helt enkelt. En massa jävla folk som trängs och har sig hela vägen från morgontoaletten förbi tävlingen tillbaka till centralorten och sen ser man samma trötta ansikten igen stå och tvätta sina tänder i solnedgången. Ju mer jag tänker på det hela desto mer spyr jag över jippot. Och tröttheten är ju nästan bortrationaliserad nu när dom har vilodagar och kortdistansetapper. Ja! Jag sa kortdistans. Kom inte här och säg att något som är kort kan vara medellångt.

Husvagnscamping med likasinnade. Jo jag tackar jag. Det är väl ungefär som att åka på familjesemester till Skara sommarland varje år i resten av sitt liv. Men det är ju så bekvämt och mysigt säger alla. Vem fan vill ha det bekvämt och mysigt på samma ställe år efter år. Det optimala vore att springa 5-dagars i fem jävligt olika terränglådor med klassisk distans varje dag. Ingen jävla C-ort utan man fick ordna sitt eget boende bäst fan det går. 3 minuters startmellanrum och inga motionsklasser eller ungdomsklasser. Bara elit och H40. Det räcker. Då kommer jag direkt, med eller utan kortison i knäna.

Samtal med mig själv

Tre jävla veckor innan jag får besked om jag får fler sprutor inkörda mellan knäskålen och skenbenstoppen. Hur skall jag fördriva tiden? Som vanligt antar jag. Svärandes över uteblivna träningspass och ältandes gamla tävlingar som folk glömt namnet på. Dackefejden. Vasadu? Sumpslitet. Ohh Nej! Skall du börja rabbla gamla UV-tävlingar nu också. Porslinsloppet. Du vet att du inte blir friskare i huvudet av det här va? Njurundabommen. Varför är inte du på jobbet förresten? Solvarvet. Det är ingen som minns dessa så du kan lika gärna sluta. Hofbalen. 1000 spänn på att du inte kommer att bli av med knäproblemen. Vårfejden. Suck. Cirkelskubbet. Var det den där tävlingen som sponsrades av ett kaffemärke? "Minnet". Minnet är något som jag trodde du tappat för länge sen. Hammarslaget. Maj-Racet. Skärmträffen. Jag har inte hört talas om några av dom här tävlingarna. Är du säker på att vi är samma person? Närkekvarten. Näee, vänta nu. Närkekvarten har fan aldrig varit en UV-tävling. Jag har gjort många av mina bästa lopp i den skitterrängen. Göingeträffen. Du tänker inte på Göingeflickorna nu? Botkyrkakavlen. Ahhh! Den minns jag. Fast varför vet jag inte, för jag vill minnas att jag gick dåligt dom gånger jag var med. UV-Trampen. Japp. Där satt den, klappat och klart. Nu behöver du inte räkna upp fler tävlingar. Men jag måste säga att du misslyckades. Jag har inte tappat sugen efter att kunna orientera igen. Nu är det mindre än tre veckor kvar. Tiden rusar iväg när man har tråkigt. Nu måste jag bara sätta mig ner och komma på varför jag inte är på jobbet.

Jag fegade ur

Jag fegade ur

Det började bra. Med bestämda steg gick jag in till doktorn fast besluten att här skulle manliga saker dokumenteras för eftervärlden. Jag hade bilden klar i huvudet och kameran i handen. Min tanke var att analys och verkställande på min väg mot bot och bättring skulle fotograferas. Helst en bild där doktorn hade tryckt in sprutan i mitt knä och låtit den dingla löst medans vi båda skrattade åt det surrealistiska i det hela. Sen kanske några foton när han drar ut sprutan och det rinner blod längs min sargade skenben som varit utsatta för skogsmissbruk i 30 år. Men när doktorn tog fram sprutan...

Jag fegade ur

Plötsligt kom minnesbilder från förra gången jag fick kortison insprutat i knäna. Drygt 15 år sen var det nog. Den gången var slutresultaten inte till belåtenhet utan jag var tvungen att operera istället. Nog sagt om det. Jag fick inte minnesbilder så mycket av smärta som av obehag. Minnet av när när sprutan sticks fram och tillbaka samt snurras runt frampå knäskålsspetsen var påtaglig idag. Jag släppte kameran och sa till doktorn. Gör vad fan du vill men lämna mig utanför. Knäna är dina. Han log och tryckte in sprutan utan att blinka. Det gjorde jag däremot. Ofta och länge innan han var klar. Med ena knät. Sen satte han en spruta i det andra knät och då tänkte jag glada tankar om Ulricehamns damlag för att inte svimma. Han avslutade det hela med att säga. Vila nu och kom tillbaka om 3 veckor. Är det inte bra då så tar vi mer sprutor. Han verkade gilla kortison den här läkaren. Dessutom skrattade han åt mina teorier om att stretcha främre lårmuskulaturen ordentligt. Vi får hoppas att han vet vad han håller på med. Nu måste jag lägga mig ner och vila. Vänta nu. Det gör jag ju redan. Ligger ner alltså.

tjyvens

Jag har mått lite tjyvens idag.
Inte bakis.
Inte sjuk.
Bara tjyvens.
Tjyvens.
Skönt ord.
Kanske är det spänd förväntan på morgondagen.
Två sprutor i knän.
Jag kan knapp bärga mig.

Micro-vägval

Dagens träningspass kan komma att bli en säsongsavslutning för AspLövet. Måndagen får utvisa om det blir rehabiliteringsvila eller om jag får fortsätta att nöta på mina inflammerade knän tills att jag ger upp för gott. Idag blev det en 8 km bana som tog 82 minuter att pulsa igenom. Jag var rejält sliten mest hela tiden, knäna ömmade och jag njöt i fulla drag. På väg till nästsista kontrollen så hade vi en sträcka som nästan var 2 km. Det bjöds på flera vägval, där jag som så ofta valde rakt på. Dom sista 500 meterna (från X) blev det ända lite vägvalsbestyr att stå i. En rad vägval fanns och man kan nästan kalla det micro-vägval som gick in och ur varandra. Ibland kan små vägvalsnyanser på banan vara avgörande sekunder att ta eller tappa.

Knäkomplott

Det är något skumt med mina knän idag. Inte att dom smärtar och är svullna utan något helt annat. Det började strax efter lunch när jag hörde ett svagt ljud från knätrakten. Ni vet det där ljudet som uppstår när man drar naglarna på en griffeltavla. Jag slutade jobba och böjde mig ner för att höra vad det var som lät men då tystnade det snabbt. Var allt bara inbillning? Efter en lite stund kom ljudet tillbaka. Nu var jag lite mer smart. Jag fortsatte att knappa på tangetbordet samtidigt som jag böjde mig fram. I misch-maschen av skrapljudet lyckades jag höra några fragment.

..du knäar.. ..när han sover.. ..hårt.. ..spring till vänster.. ..vi ses vid.. ..skönt slippa fanskapet.. ..i natt..

Jag slog ihop knäna hårt. AJ SATAN! Jag glömde bort att det var mina egna knän och att dom är ömma idag. Jag misstänker en komplott. Kan mina egna knän ha vänt sig emot mig? Bara dom inte har fått gubbvaderna med sig också, då ligger jag pyrt till. Undrar om det finns tvångsbyxor man kan sova i? Om inte får jag nog tejpa ihop dom med silvertejp. Kan jag bara hålla ut till måndag så är jag nog safe.

Torsdagskarta på en fredag

Idag frågar jag mig själv om det jag gjorde för sisådär 14 timmar sen egentligen var bra för mina knän. Svaret på den frågan är, nej. Knäna ömmar och att gå i trappor så här dagen efter är en plåga. Skulle man fråga om jag ångrar mig så är svaret även där, nej. Alla mina skador under dom sista 5-10 åren innebär bara att jag ibland måste få lätta på på trycket och springa av mig frustrationen av mitt torftiga orienteringsliv. Hursomhelst. Vi backar 15 timmar för en färsk återblick i AspLövets vardag.

Jag hade anmält mig till gårdagens Nattcup. Förberedelserna blev lite stressiga hemma då det skulle lagas mat till Miniknatare och Miniknatsavlösaren skulle komma hem först 18 så det var ett tajt tidsschema. Mitt i all röra fick jag dessutom besök av en bronsmedaljör på orienterings-vm 1989. Inspirerad av samtalet med den mannen kastade jag mig i bilen mot Törnskogen. 30 löpare från blandade norrortsklubbar var på plats. Merparten från min egen klubb givetvis eftersom det i grunden är vår Nattcup. I Nattcupen handlar det oftast om att först i mål vinner. För att få till detta med löpare i alla möjliga åldersklasser och förmåga så finns det oftast en rad olika banlängder samt för dagen även ett startdjup på 11 minuter. Jag fick gå ut nästsist 10 minuter efter första startgruppen. Min bana mätte 5,9 km (Den längsta var 7,3 km) Jag hade beslutat mig för att ta det lugnt löpmässigt och att säkra vägval var dagens melodi.

S - 1
Sprang i väg i den 10-20 cm djupa snön där löpare före mig hade spårat upp stigen. Jag hade klart för mig att man skulle vara försiktig i stignätet eftersom vissa stigar nog inte skulle vara upptrampade och således svåra att se. Första kontrollen var lätt och där hade jag plockat in lite folk så det var 4-5 löpare som stämplade samtidigt.

1 - 2
Jag lämnade dom andra bakom mig och satte kurs på det stora gärdet i norr. Jag hade på väg till ettan spanat in denna sträcka och beslutat mig för det säkraste alternativet. Resten av sträckan brydde mig inga problem. På slutet höll jag bara kursen med hjälp av kompassen för att pricka kärret.

2 - 3
I en förövrigt mycket bra nattbana så var detta en helt bortkastad sträcka orienteringsmässigt. Här borde banläggaren ha kunnat hitta på något roligare. Stigen som man springer på är annars en underbar mountainbikestig sommartid. Nåja. Jag missade inte kontrollen trots att jag försökte låtsas som att den var svår.

3 - 4
Först hade jag tänkt springa runt på stigen söderut ända fram till fotbollsplanen och sen komma bakvägen in. Jag började dock bli lite sliten så planen ändrades till rakt på. Väl uppe på tittade jag mest på kompassen och struntade i alla smådetaljer. Jag fick sista berget perfekt och kunde runda in till kontrollen.

4 - 5
Ett bökigt parti i början där jag var väl medveten om att jag missade dom små stigarna som jag borde ha försökt få tag på. Ganska lätt orientering därefter ända fram till slutet då jag tvekade lite fram emot kontrollen. Här var jag tillsammans med 3-4 andra löpare helt plötsligt.

5 - 6
Efter branten halvvägs tappade jag bort hjälpstigen och gled lite snett. jag klättrade upp på höjden för att få en bra nedfart till branten.

6 - 7
Dom andra löparna jag var med försvann till höger och vänster på denna sträcka men jag tittade på kompassen och körde rakt på. Vid kontrollen var vi samlade igen. Förmodligen hade krampen i mina vader börjat hämma mitt löpsteg för annars borde jag ha ryckt ifrån dom.

7 - 8
Ingen tvekan här. Rakt på var enda alternativet. Kärret är ett klassiskt ljungkärr och snön hade tyngt ner ljungen vilket gjorde det hela svårlöpt. Det passade mina trötta ben bra så jag småhoppade och gick mest. Över berget, in på stigen, vänster, höger, sen tog jag en titt på kompassen och sprang fram till kontrollen.

8 - 9
Vid åttan hade en virrig junior bommat lite så ut från kontrollen var jag tvungen att öka farten lite för att få en lucka mot sista. Jag tittade på kompassen och kämpade med krampen i vaderna. Ut på stigen och sen var det bara att rikta lampan snett mot vänster tills att man såg en reflexstav blinka till.

9 - M
Korta snabba steg med rak hälisättning in mot mål för att hålla junioren och krampen stången. Det funkade.


62,35 minuter på 5,9 km och en 7:e placering blev resultat. Jag hade bara löpare som sprang kortare bana framför mig. Inte illa för en skadad föredetting som borde hålla på med bridge eller något annat stillasittande. Idag har jag emellertid fått en räkning som satt sig på knäna. Vi får se om jag kan vara med på morgondagens långdistansträning. Man vill ju gärna suga ut så mycket det går innan måndag då doktorn skall ta beslut om kortison i knäna eller inte.

Intressant SMS

Jag fick nyss ett SMS från ett, för mig, okänt telefonnummer.

SMS från hemliga avsändaren.
Scandic Sollentuna behöver 4 personer som kan fatservera på lördag 18-24?

Jag svarade.
Härligt! Får man dricka obegränsat (gratis) under kvällen?

Svar från hemliga avsändare
Ha ha. Det får ni ta med chefen. Kan du kolla med Eve och Diana?

[Not: Jag känner inga tjejer som heter så]

Jag svarade.
Vem är du? Jag heter AspLövet, är 175 cm lång och vill gärna träffa Eve och Diana.


Sen blev telefonen tyst.....

Hall som hall, eller?

Någon som kallar sig Mullvaden skrev en kommentar till mitt inlägg om sittplatser på Tiomila.

Hej, när du ändå är mottaglig för språkliga hårklyverier: Den där hallen du vill att dom ska bygga läktaren i, står den utomhus eller inomhus?

En mycket bra fråga måste jag börja med att nämna. Man säger ju ofta inomhushall. Men hur ser då en utomhushall ut? Hallen (inte lägenhetshallen) jag hade tänkt mig står utomhus och om man går in i den så är man inomhus. En ganska vanlig hall när jag tänker efter. Man skulle kanske kunna bygga en utomhushall utanpå inomhushallen. Då borde ju läktaren vara på utsidan. På ett Tiomila kunde man således köra tex långa natten, om man nu kan kalla den lång i detta koncept, runt hallarna (på utsidan) så att dom som köpt dom billiga platserna i utomhushallen också kunde se några löpare. Övriga sträckor går givetvis inne på arenan för det är väl det vi vill ha numera.

Jag har gjort en skiss på hur ett framtida Tiomila skulle kunna se ut i det dubbla hallkonceptet. Detta är en framtidsvision som ligger närmare än vi tror. Tror jag. Vad jag vet är dock att jag inte kommer att vara med. Inte ens om mina gubbvader skulle tigga och be på sina bara knän.

Jag hoppas att inomhushall kontra utomhushall blev klarare nu.

Varmt

Jag hatar när det är för varmt. Svettigt. Fuktigt. Flåsigt. I min idealvärld är det 20-25 plusgrader och växlande molnighet. Ett lätt duggregn faller på onsdagar udda veckor och det är bara mörkt mellan 01.00 och 04.00.

Och då kan man alltså konstatera att ytterligheterna kallt och varmt inte är så jävla olika när det kommer till kritan. AspLövet hatar båda.

Kallt

Först drar jag på mig en vit kroppsstrumpa och springer omkring i lägenheten som en muterad spermie. Sen fyller jag på lager efter lager. Superunderställ. Träningsbyxor. Skidbyxor. T-shirt. Långärmad t-shirt. Collegetröja. Munkjacka. Träningsjacka. Skoteroverall och slutligen min dubbelfodrade Goretex-vinterjacka. På händerna har jag ett par skidhandskar samt ett par fodrade tumvantar. Huvudet slår jag in i en toppluva samt ovanpå den min tjocka björnmössa som för tankarna till ett bistert Sibirien. Efter påklädnadsprocessen som tog 20 minuter är jag så redo för en kort och snabb hundpromenad på 10 minuter. Det skall inte vara lätt att hata kylan.

Egentligen har jag ingenting emot vinter som sådan. Snön kan jag faktist tycka är underbar. Hade man kunnat ha en halv meter pudersnö i samklang med en temperatur på +20 grader så hade jag varit lycklig. Men nu måste det tydligen vara minusgrader, Stockholmsrått och mörkt nästan dygnet runt. jag förstår varför folk tar livet av sig.

Tystnad i klassen

AspLövet är inte bara, vad många tror, en bespottad individ utan han är faktist även mycket beläst och bevandrad i den akademiska världen. Bara en sån sak som Latin. Latin behärskar Jag till fullo. Jag vet till exempel, till skillnad mot många orienterare, vad det latinska ordet Tiomila betyder.

"Att inte kunna tillfredställa"

Om det för orienteringens Tiomila hänvisar till något sexuellt eller rent arrangemangsmässigt låter jag vara osagt. Det jag dock vet är att jag har inga såna problem själv. Och då pratar jag definitivt om den sexuella biten. Se där. Nu har ni lärt er något nytt idag också. Kom tillbaka imorgon så skall vi prata om skillnaden mellan vamt och kallt. Det är inte så självklart som det låter.

Sittplats

Jag dömmer inte Tiomilaföreningen för att dom tar betalt för sittplatserna i år. Tvärtom. Idén är genial men dom borde kunna administrera det hela lite bättre. Istället för att få betala 50/75 kr för en fast sittplats borde dom ha haft timtaxa. 10 SEK per person och timme. Sen har dom en kontrollant som går runt och tar in pengar och bötfäller (dyrt) dom som sitter över sin tid. Dom kunde även hyra ut filtar och sittdynor. Sälja kaffe, tilltugg och givetvis stärkande drycker av annan art. Sen kunde dom bygga in läktaren i en inomhushall. Där kunde vi sen springa Tiomilatävlingen nere på fotbollsplanen i hallen. På nattsträckorna släcker man helt enkelt belysningen i taket. Vilken jättebra idé. Fotbollsplansorientering. Det var något helt nytt inom området nytänkande. Va? Är det redan någon som kommit på den idén? Satan! Alla dåliga idéer är redan uppfunna.

Jag är svag

Jag försökte verkligen ikväll. Efter jobbet kändes det som att jag hade kvällen på det torra och det enbart var en transportsträcka kvar. Så blev nu inte verkligheten. Jag kämpade emot in i det sista men den där rösten inombords bara malde på och på och på.

Inte skall väl du bla bla bla... Vad vore bättre än bla bla bla... Kom igen och lyssna på mig nu bla bla bla..

Jag visste till slut inte vart jag skulle ta vägen så jag gick in på toaletten och skrek åt min egen spegelbild.

HÅLL KÄFTEN!! JAG LYSSNAR INTE PÅ DIG!!

Men föga förvånande så vann den gnälliga och tjatiga rösten. Man kan tycka vad man vill men jag trodde nog att den bittra rösten inom mig skulle ha starkare och mer effektiva motargument än.

Ja ja. Gör vad fan du vill inte bryr jag mig.

Så det slutade alltså med att jag, till min egen stora förvåning, gick ut och sprang. 45 minuter blandad väg, stig och snöpulsning med sniklampan ovanpå min toppluva från Orienteringsgymnasiet i Sandviken. Näee, Jag har inte gått på något som varit i närheten av den skolan, men ibland får man ju ekipera sig som att man vore lite förmer. Nåja, kvällspasset var skönt även om jag hade hoppats på en kväll in soffan. Man kan inte vara nöjd med sig själv varje dag tyvärr.

Bortförklaringar

Jag är lite kluven just nu. En del av mig vill och borde träna ikväll. Bra så kan man tycka, men innerst inne i min bittra kropp sitter det en negativ jävel och viskar saker. Saker om det här kalla vintervädret och försöker få mig på andra, inte företrädesvis bättre, tankar. Detta är alltså ett dilemma för mig. Skall jag ljuga för mig själv? Rena lögner gör inte mig upprörd. Jag menar, har jag någonsin trott på mig själv?

Liga

Jag har en gammal god orienterarvän som kallas Liga. Om han skulle gifta sig med den Lettiska orienterartjejen Liga Arniece skulle dom kunna använda exakt samma tilltalsnamn.

- Jag älskar dig Liga.

Jag älskar dig också Liga.

- Men jag älskar dig mer Liga.

Men jag älskar dig 100 ggr mer än vad du älskar mig Liga.

- Ja det gör du. Gå ut och laga mat nu för fan, jag är hungrig!

Men vad dum du är Liga. Älskar du inte mig Liga?

- Det finns bara en Liga och det är jag!


Sen skulle dom säkert bråka varje dag och slutligen skilja sig. Jättetråkigt, men "sånt är livet" som Anita Lindblom sjöng på 60-talet.

Vi har en vinnare

En enda motivering kom in på min linimenttävling och den som får den åtråvärda burken är Dalis. Han skrev.

"Motiveringen är - För att mitt lager av denna ypperliga salva nu är inne på den SISTA burken. Alla burkar som jag inköpte i Hua Hin, i november 1990, nu är till enda. Drygt? Eeh jovisst!"


Eftersom jag hade en extra burk så beslöt jag mig för att prova produkten. Jag smög in på toaletten och klädde av mig naken. Förfall. Det var det ordet som lyste upp min kropp i lysrörens dassiga sken. Jag tänkte inte mer på det eftersom förfallet i sig inte är någon nyhet, istället smörjde jag in hela kroppen men Golden Cup Balm. Jag klädde på mig och återvände till min arbetsplats. Så nu sitter jag här och njuter av en underbar känsla som pulserar i min kropp. Ömsom kyler det, ömsom bränner det och mina kladdiga fingrar lämnar spår på tangentbordet. Linimentdoften sticker i mina ögon och jag blev plötsligt väldigt sugen på söt-sur sås.

Vinter

Jag står i ett mörkt sovrum och tittar ut på den rejäla vintern som har kommit. Om någon för en vecka sen hade sagt att jag kommer älska vintern inom kort hade jag kallat den personen en stor jävla lögnare som borde hitta någon annan att irritera. Och här står jag nu idag. Fortfarande hatfull mot vintern. Tyvärr har jag ingen att kalla lögnare vilket är synd. Jag behöver någon att avreagera mig på känns det som. Undrar om man kan få någon frivillig att ställa upp som måltavla. Ingenting har förändrats hur mysigt man än kan tycka det vita snötäcket är. Bara för att min kropp enkom fungerar under den här jävla årstiden behöver ju inte betyda att jag tycker om den. Jag längar till våren. Barmark och värme. Och gubbvaderna. Man får dom på köpet. Önska dig två betala för tre.

Seg träning

Det var en slitig träning idag. Det kändes som att jag sprang fortare än förra lördagen men ändå gick det långsammare. 94 minuter på 9,4 km. Iofs så gick dagens bana enbart i skogen och det var långt mellan stiglöpningarna. Dessutom var det brötigt, mjukt och blött, trots minusgraderna, mest hela tiden. Knäna fungerar hjälpligt även om dom ömmar en del under löpning och efteråt. Just nu skiter jag i det eftersom jag skall till läkaren om en vecka. Nu har jag druckit 1,5 liter vatten, en Gainomax samt tryckt i mig en banan. Vi får väl se om kroppen mår bättre av det än förra lördagens fasta.

På slutet fick jag påminna mig själv om att, rakt på är aldrig fel. Det är annars lätt när benen börjar gnälla och tempot sjunker att stirra sig blind på stigalternativ. Här kunde man kört både mer höger eller vänster för att få stiglöpning, men jag gick rakt på trots att kroppen sa något annat. Givetvis var det snabbast att springa rakt på. Annars hade ju inte jag gjort det.

[Notering: Klubbkamrater har kontrollmätt banan och den skall tydligen ha varit 10,4 km. Nu känns det bättre]

Hotmail. Fast inte den Hotmailen ni tänker på

Jag hade en intressant mailkonversation på jobbet idag. Det började med att jag skickade ut, till berörda säljare, ett mail om att dom behövde ta action på lite gamla grejor som låg i systemet. I grova drag skrev jag till dom.

"Ni är alla på min svarta lista. Rensa bort det som tillhör er om ni vill överleva helgen"

Efter en stund fick jag ett mail från en av säljcheferna (som inte hade fått det ursprungliga mailet).

"Vi förstår att du är ansvarig för detta och vill få bort det ur systemet men hot har på inga sätt välgörande effekt på säljarna"

Jag gjorde givetvis avbön och sa att även om det var ironiskt menat skulle jag avstå från den tonen i framtida mail.

Han svarade.

"Tack för det och ha en trevlig helg"

Jag svarade tillbaka.

"Ha en trevlig helg själv.... om du överlever den"

Fredagstävling

Doften av Östermalms IP har spridit sig här på jobbet. Säljavdelningen har någon sorts sälj(duh)tävling där vinnarna får åka till Thailand. För att trigga folk lite delar dom ut rökelse och liniment. Inte "Tiger Balsam" men väl en snarlikt doftande produkt som heter "Golden Cup Balm". Ahhh.... Jag kan se gamla gråhåriga gubbar som insmorda med liniment stretar runt 2,5 km spåret för att sen tvaga sin seniga kropp och basta ut det lilla liv dom har kvar i sig. Det låter som jag beskriver mig själv faktist.

Hursomhelst så tänkte jag utlysa en liten tävling här på bloggen. Den som bästa kan motivera varför dom har gjort sig förtjänt av en burk "Golden Cup Balm" kommer att få en sån i pris. Maila in din motivering till asplovet@orientering.nu. Senast måndag 22/1 kl.12,00 CET vill jag ha mailet. Tävlingen är öppen för alla världsinvånare. Glöm inte bort att skriva din postadress i mailet. Må bästa bittra, banala eller barnsliga motivering vinna.

Orijentiring

Det finns rätt många orienterare med egna hemsidor på nätet men ingen så skön som Dejan Avramovic från Serbien. Jag förstår inte ett ord av vad han skriver men jag brukar läsa ändå och försöka gissa vad det står. Nu senast igår skrev han om ett träningspass som han sprang i sin röda favorittröja. Dejan älskar den tröjan och han har vunnit många tävlingar i den. Efter loppet satt han med sina kamrater och drack öl till långt in på småtimmarna. Han gör ofta det Dejan. Dricker öl och snackar om brudar han träffat. Dejan har fått en medalj en gång på en tävling. Den brukar han ha på sig när han raggar brudar. Finns ingen bättre brudmagnet än medaljer brukar han säga till sina polare. Sen skrattar han högt. Han gör ofta det Dejan. En annan sak Dejan brukar skratta åt är den Serbiska stavningen av orientering. Orijentiring. Vad fan! Vem bestämde stavningen på den här skiten brukar Dejan säga. Sen skrattar han högt. Han gör ofta det Dejan.

Fredagskartan

Jag blundade i förrådet och famlade mig fram bland gummistövlar, sommarkläder och påsar med tomburkar som inte vill bli bortpettade. Till slut fick jag tag på en av min kartpärmar och slumpen slog upp en av sidorna. Rånäskavlen. 1997. Finns det något mer tryggt och tidlöst än en Rånäskavle säg. Jag har nog sprungit ett hundratal Rånäskavlar och dom har alla sett exakt likadana ut i det stora hela. Rånäskavlen har på något sätt ett eget kretslopp. Vart fjärde år återkommer man till samma TC och karta. Vart fjärde år är det snöglopp. Vart fjärde år återkommer samma segrare. Vart fjärde år undrar man om det inte bara var för 3 år sen man var på samma plats. Det känns skönt, att i dessa tider av förändring och stress, kunna lita på något. Som en kär gammal vän som aldrig går ur tiden. Rånäskavlen är orienteringens Stig Helmer.

1997. Så många minne jag har från den tävlingen. Ni anar inte. Jag såg Casper Giding från IFK Lidingö i skogen. Bara en sån sak. Jag tror att Casper kunde ha blivit riktigt, riktigt bra om han hade satsat lite. Ungdomsstjärna som han var. Han kastade bort sin talang. Nej. Nu ljög jag. Jag vet faktist inte alls hur det stod till men han var bra i alla fall. Han är bra. Bättre än mig. Det säger inte lite det med tanke på att jag är världens bästa orienterare. Jag vet inte riktigt vilket epitet han får i den ekvationen. Tillbaka till 1997. Jag minns inte så mycket mer faktist. Bak på min karta kan jag läsa resultatet i alla fall.

Roslagen vann för Hammaren och Leksand. All tre lag inom 9 sekunder. Av dom 112 startande lagen kom vi 32:a. I vårat lag sprang, Runchen (29), AspLövet (23), Tommy (34), Beeran (36), Hasse (32). I spårsnön sprang jag således andra sträckan som var 9,9 km. Jag hade 58,04 och tappade bara 1,59 på täten. Inte så konstigt med tanke på att jag såg Casper Giding där ute. Inspiration är en underskattad motivator.

Pennan är rätt bra den också

Jag satt och funderade lite på det här med länder vars orienterare blir heltidsproffs tack vare militären. I Sverige är det ju snarare så att våra landslagsorienterare genom åren är och har varit studenter istället. Det är väl inte så mycket sämre det om man nu inte fick CSN efter sig resten av livet. Hursomhelst så brukar man ju säga att "Pennan är vassare än svärdet". Pennan är vassare än svärdet! Sug på den ett tag. Undrar om det blir någon fredagskarta imorgon. Vad tror ni? Själv vet jag givetvis om det blir det eller inte. Pennan är ju vassare än svärdet. Pennan är.. äsch, Jag vete fan om det har någon betydelse eller inte.

Dagens SI-problem

Har ni tänkt vad nära orden "nolla" och "olla" ligger varandra? Och analyser man egentligen vad det är man gör i bägga fallen så... Näee... Vi kanske inte skall gå dit.

På spåret igen

Fan! Det finns kanske en gud trots allt. När jag åkte till jobbet i morse, den här trista torsdagen, vandrade mina tankar åter till gårdagens träningspass. Jag sprang och dagdrömde. Jag gör ofta det. Dagdrömmer alltså. Mitt springande är inte lika frekvent som mina drömmar tyvärr. Hursomhelst träffade jag en man i skogen. Inte på riktigt utan i dagdrömmen. Man och man förresten. Det var mer som en röst i huvudet så det kan lika gärna ha varit en kvinna med grov röst. Mannen/den grovröstade kvinnan sa i alla fall till mig.

"Du är snygg i kväll AspLövet. Den nya sniklampan matchar din gamla träningsjacka perfekt. Du är värd en belöning. Vad vill du ha här i livet?"

Jag tänkte länge och väl innan jag svarade.

"En ny kompass är nog det enda som saknas mig just nu. Går det att ordna?

"En kompass!! Är du helt dum i huvudet! Här ger jag dig chansen att få precis vad du vill och du väljer en kompass. Din ynkliga stackare. Vad fan skall du med den till om du inte kan springa?"

"Okej...okej... Jag slår väl på stort då! Vad sägs om en hel kropp som ALDRIG kan gå sönder. Det vill jag ha och det står jag fast vid"

"Hmmm.. bra önskning men det kan jag inte hjälpa dig med tyvärr. Jag må vara allsmäktig men jag kan för fan inte utföra mirakel. Jag är ledsen att meddela dig att din enda önskning är något som jag inte kan ge dig. Tack för mig"

"Hallå? Vart tog du vägen? Får jag inte ens kompassen?"

"...."


Så var det med det. Though shit helt enkelt, men man får väl vara nöjd med dom smulor man får tillslängt sig. Ingen kompass fick jag men nu kan jag blogga på dagtid igen. Uppenbarligen har någon höjdare på firman en egen blogg och krävde hävning av blogger-spärren. Tack för det. Frågan är om en kompass inte hade varit bättre dock.

AspLövet rör på sig

Efter att ha sänkt kroppen totalt i lördags, då jag slarvade med mat och vätska efter träningen, så var det en fortsatt skadeskjuten AspLövet som begav sig ut på en kvällspromenad ikväll. Min tanke var att gå lite längre för att lufta mig riktigt ordentligt. Efter 10 minuter i snöfallet började jag att springa eftersom det kändes bättre än väntat. Jag sprang elljusspåret till Kairo där småstigar söderöver tog vid. Min sniklampa fungerade skapligt även om man får koncentrera sig lite extra där det är mycket smårötter och sten. Efter en stund svängde jag av norrut igen och anslöt till elljusspåret från Kairo, vilket iofs är samma ellusspår som går till Kairo. Efter 60 minuters löpning avslutade jag med lite rask promenad och klockade in på 80 minuter. Direkt hemkommen svepte jag en Gainomax för att rädda vad som räddas kan. Förhoppningsvis skall jag inte må sämre i morgon än vad jag gjorde innan dagens pass. Gainomaxen med jordgubbssmak är, tro det eller ej, riktigt god också. Inte ofta man kan säga det om såna produkter.

Mycket ofta är bättre än bra och ibland fast inte...

Idag kör jag på den nya multi-micro-blogg-tekniken. Många inlägg. Lite inehåll. Vad gäller innehållet så är allt som vanligt när jag tänker efter. Innehållslöst är mitt signum.

Ny (snik)pannlampa

Nyinförskaffad Silva-L4 lampa som kostade billigt kom med posten idag. Jag satte på mig lampan och tog en kvällspromenad med Birro, på mörka skogsstigar. Jag råkade vid ett tillfälle trycka en gång för mycket på lampan. Blink-Blink-Blink-Blink-Blink. Ett blinkande LED-sken lyste upp min väg och tankarna tog mig till en taskig skräckfilm i splatter-genren. Vem fan har nytta av ett blinkande sken på sin pannlampa? Är det för epeleptiker som är ute efter en stunds underhållning?

Yrkesmilitär

Ibland kan jag undrar vilket liv alla orienterande yrkesmilitärer lever. Ta bara alla öststatande orienterare som exempel. Eller varför inte den största av dom alla. Thierry Gueorgiou. Han fick ju ett jobbkontrakt med Franska poliskåren som någon sorts hobby-militär. Hur ser hans dagar ut egentligen? Kanske är det något åt det här hållet?



07.00
Reveljen ljuder i det Gueorgiouska hemmet. Han tar på sig sin uniform, spottar lite på kängorna och putsar upp dom på baksidan av byxorna innan han går ut i hallen för att inspektera sig själv i spegeln. Nöjd med det han ser ger han sig själv ledigt för att äta frukost.

07.45
Frukost intas på balkongen. En croissant med mycket gåslever tillsammans med ett glas champagne står på menyn varje morgon.

09.00
Thierry Gueorgiou går ut och tränar.

11.00
Vapenvård. Thierry letar en stund efter sin bössa innan han kommer på att han inte har någon. Han beslutar sig för att tvätta sina kompasser med varmt vatten och diskmedel. Målsättningen är att kunna göra det med förbundna ögon en vacker dag.

12.00
Lunch. Thierry äter färskpasta med sniglar i sin snuskburk. Maten har han värmt på spisen, men bredvid sig har han ett spritkök för att få lite fältkänsla. Han lägger sen all disk i diskmaskinen. Ingen anledning att leva spartanskt och göra handpåläggning bara för att man är militär.

14.00
Thierry Gueorgiou går ut och tränar.

16.30
Städning av lägenheten. Efter utfört jobb sätter Thierry Gueorgiou på sig ett par vita handskar för att inspektera sitt eget arbete. Han hittar lite damm bakom ett element och skriker högt till sig själv framför spegeln att allt måste göras om från början. Thierry knorrar lite bakom ryggen på sig själv men gör ändå som han blivit tillsagd.

18.00
Middagen intas i mässhallen, eller Thierrys kök i detta fall. Ratatouille med kalvstek serveras och till det dricker Thierry ett gott franskt vin. Efterätten blir, Crème caramel med smak av kokos och mojitogranité. Thierry tycker nog att militärlivet är i tuffaste laget men han biter ihop. Det betalar ju i varje fall hyran.

19.00
Thierry Gueorgiou vilar.

20.00
Thierry skall spela pc-spelet "America's Army" för att slipa på sina militära egenskaper. Thierry väljer dock att lägga all energi på "Catching features" istället.

23.00
Thierrry äter en croissant med tryffel innan det är dags för tvagning.

23.30
Thierry bäddar upp sin stenhårt bäddade säng för att sova. Det väntar en ny tuff dag imorgon.


Det måste vara ett kämpigt liv. Det enda som förenar dom två världarna är hårdheten. Jag skulle nog aldrig ha pallat med något liknande.

Orienteringsrelaterade problem

Om du levde på stenåldern, och höll på med orientering, kan jag slå vad om att den mest vanliga frågan som folk skulle ställde var

- "Vilken ekvidistans har du på kartan?"

- "Va! Vadå karta?"

Halvbra = Helbra

Idrottsgalan slog an en sträng i mig under gårdagskvällen. Inte alla världstjärnor så mycket som ett av dom humoristiska inslagen under galan. Det när golfexperten Zachrisson härmades och han hade en krönika om sportåret 2006. Det kunde ha varit AspLövet han pratade om.

AspLövet är så bra så att hälften vore nog. Och den hälften är så jävla bra att den till och med är bättre än hela AspLövet.

Så är det. I alla fall i teorin.

Lättare än vad det såg ut

Mitt inlägg om Pre-O-klurigheten från preO.no var givetvis ett skämt. Jag såg ju som alla er andra direkt att det var B som var det rätta.

Vuxenpoäng +/- noll

Idag tog jag in nya friska vuxenpoäng när jag bytte strålkastarlampa alldeles själv på bilen. Jag var efter lampbytet tvungen att gå in till tjejen i kassan, på bensinmacken, och be om ett plåster eftersom jag skrapade upp fingret så att de blödde ymningt. Hon skrattade åt mig. Hon var vacker så jag skrattade tillbaka men inombords grät jag och kände hur vuxenpoängen försvann.

Pre-O... eller kanske inte.

Jag har ju haft en avlägsen vision att om det skiter sig, om kroppen inte vill och jag någon gång i framtiden skulle inse det, så borde reservplanen innebära Pre-O. Men när jag läste om Pre-O idag på preO.no så fick jag en chock. Vad fan handlar det här om? Tydligen står man vid X och tittar i fotots riktning. Sen skall man gissa vilken kontroll som är den korrekta. Hur jag än vrider och vänder på mig så får jag inte till det hela. Är det så här svårt med Pre-O så är det nog ingen idé. Jag får nog erkänna att jag är under normalbegåvning. Kan det vara D tror ni?

Inskränkta möjligheter att vara bitter

AspLövet är ute i kylan. På alla sätt och vis. När jag åkte till jobbet i morse mötte jag en underbar Lapin-Kulta-gryning i sydost och tänkte att det här blir nog en bra dag trots allt. Men det skulle bli kallare för AspLövet än den frusna januarimorgonen som jag lämnade bakom mig. När jag loggade in på Blogger för att skriva av mig min ångest möttes jag av livets jävligheter. Min kära arbetsgivare har behagat spärra möjligheten att blogga. Jag blev apatisk. Inte ens lite slentriansurfande på gamla goda orienteringssidor fick mig på bättre humör. Kroppen mår pyton. Ingen träning, Inget dagbloggande. Kortisonsprutor runt hörnet och en tom plånbok. Det känns som att jag står naken i stormen "Per" och väntar på ett träd som skall falla över mig. Är det inte barmhärtigare att avliva gamla halta och lytta orienterare än att låta dom sitta av sin ålderdom i bitterhet?

Se! Där går det en idiot.

Det finns idioter överallt. Se! Där går det en idiot. Man känner lätt igenom dom på deras karaktäristik. Dom är en grupp som inte lär sig av sina misstag. Dom vägrar byta vägval. Dom tror envist på något trots att alla andra överbevisar dom om motsatsen. Skulle man kapa en idiot på mitten skulle man se ännu ett typiskt karaktärsdrag. Deras årsringar sitter tätt, tätt ihop. Magra och motgångsfyllda år har avlöst varandra. På ytan kan dock ett lager av idiotiskt fett sitta som ett isloerande skydd mot omvärldens sanningar. Hur vet jag allt det här då kan man undra. En idiot känner en idiot. Vad hände då den här idioten som har hänt förr. Den här idioten sprang sig jättetrött under lördagen. Sket sen i att strecha. Drack inget efter passet och åt heller ingenting förren 7 timmar senare. Idiotiskt, jag vet. Men vad kan man förvänta sig av en idiot. En sjuk idiot som det är idag. Idiot!

Sur och trött

I en vattensjuk skog avverkade jag idag 82 minuter. På en orienteringsbana som mätte 8,9 km innebär tiden ingen drömkilometertid, men eftersom jag hade sällskap så skyller vi på min kompanjon i skogen. Näee, så var det kanske inte. Juppe och Jag har nog samma (dyng)sura konditionstillstånd just nu. Jag utnyttjade kompanjonskapet i skogen på bästa egoistiska sätt. Juppe fick dra och jag gled bakom på en räkmacka. På slutet blev Juppe seg, men jag blev ännu segare tyvärr så någon möjlighet att rycka sönder duon fanns inte från min sida.

Det bästa var dock vid målet där arrangören bjöd på en trevlig överraskning. Han hade fotat alla kontroller och man skulle där para ihop korten med dom faktiska kontrollerna man besökt. Inte så lätt som det låter. Det blev lite grann som Skogssports foto-orientering fast i verkliga livet. Av dom 13 kontrollerna på min bana prickade jag in 12 rätt. Jag gissade även på dom 7 kontroller som jag inte besökt och fick där in 4 rätt. 16 av 20 med andra ord. Jag gjorde dock ett klassiskt misstag och bytte på två kontroller/foton i sista sekunden, men givetvis var dom korrekt från början. Borde ha varit 18 rätt. Jag är sur fortfarande.

Fredagskartan

Jag satt och funderade på sprit i gårkväll. Vet inte riktigt varför, och mina tankar ledde mig inte nämnvärt någonstans, men i samma veva kom jag att tänka på en gammal släkthistoria som jag har hört av min far. För länge sedan hade vi i släkten en spritsmugglare. Han var jagad av den Finska polisen för sitt smugglande mellan Sverige och Finland. Bland annat skall han ha hållit till på Åland om mitt minne inte sviker mig. Detta ledde mig inte helt osökt in på den Åländska orienteringen.

Jag har varit på Åland vid tre tillfällen om man bara skall hålla sig inom orienteringsramarna. Den fösta gången var 1980 då jag deltog på FSOM (Finlands-Svenska orienteringsmästerskapen). Ett annat år där i krokarna var min klubb där på ett internt ungdomsläger. Den tredje och sista gången var 1999. Väsby OK fyllde 55 år och vi firade genom att arrangera en klubbresa, med klubbtävlingen Petterloppet på Åland. Jag kom 2:a efter omöjliga nattkungen Torgny Rundlöf. Terrängen på Åland är kanonfin och påminner i mångt och mycket om det man kan hitta efter kusten i Stockholm. Underbara bergshällar som inbjuder till teknisk orientering och snabba fötter. För er som vill se lite sköna kartprover från Åland så har Ålands IF lite att bjuda på.

Tävlingen som vi sprang 1999 gick vid Lumparland. Detta får mig att minnas min muckarresa från lumpen (Militärtjänstgöringen) som var en kryssning till Mariehamn på Åland. Och Ja! Jag var bibliotekarie under den största delen av min lumpartid så vi behöver inte älta den tragiska sanningen. Båten stannar ju i alla fall till där under natten innan den går tillbaka till Stockholm. När alla nöjen på båten stängt gick jag och några lumparkompisar av båten för att hitta något att äta. I Mariehamn hittade vi snart en öppen korvkiosk och vi ställde oss i kön. Väl där började några personer tjaffsa och mucka (Inte samma mucka som vi gjorde). Minns inte om det bara var lokalbor eller om några från båten var inblandade för jag hade fullt sjå att välja av dom flottiga godsakerna på listan. Bäst som jag stod där med snålvattnet rinnande nedför min haka ser jag en snabb skugga komma farande i ögonvrån. KAAAPOFF! Innan jag hunnit säga "En hamburgare med extra allt" eller för den delen vrida på huvudet, blir jag nedslagen. Vinglig som en älgtjur full på övermogna äpplen och blodet sprutande från ett spräckt ögonbryn ser jag den fega jäveln rusa bort i mörkret. Ingen av mina kompisar hann heller reagera på det som hände. Uppenbarligen ville en av dom lokalbor som bråkat avreagera sig på någon och valde den pacifistiska AspLövet som mest var intresserad av maten den där kvällen. Detta mina herrar och snyggare damer är den enda gången jag varit inblandad i ett slagsmål under mina 40 bittra år. Nedslagen innan jag visste att gonggongen ljudit. Taskig statistik minst sagt.

Namnbyte - Version 2.0

Jag önskar att jag hette Sten, för då skulle jag kunna säga "Ja, jag heter Sten. Sten Röse" Förresten så önskar jag att jag hette Röse också.



[Jack Handey inspirerad]

Skandal

Jag är inte arg. Jag är förbannad. Idag är det den 11 januari och det är snart bara 100 dagar kvar till Tiomila. Men vad får man för information från en av världens mest klassiska orienteringstävlingar. Inte ett skit mina damer och herrar. Jag vet inte hur ni lägger upp er vinterträning men för mig är planering A och O. Eller säg A till Ö för att vara mer korrekt. Jag menar. Vem fan planerar till O? Det är som att sluta springa halvvägs på tävlingarna. Nåja. Tillbaka till den borttappade inbjudan. Hur skall man lägga upp sin vinterträning om man inte vet förutsättningarna på Tiomila. Det är som att famla i mörker. Mörkare än vad det redan är så att säga. Jag vill ha information som vägleder mig. Information som inspirerar mig. Jag vill veta en enda jävla sak om man skall vara exakt. Hur långt är det mellan Parkeringen och TC? Något annat är jag inte intresserad av faktist. Är det barnvagnsvänlig väg? Är den väl snitslad? P-biljett? Lerig åker? Vad kostar det att parkera? Det finns så många frågor i den lilla viktiga informationen som jag behöver veta redan nu för att lägga upp vintern. Banlängder, startider, karttjafs och annat oviktigt skiter jag i. Ge mig svar nu för fan. Är det värt att åka dit eller skiter ni i oss långtidsplanerande parkeringsentusiaster som vanligt?

Namnbyte

Jag önskar att jag hette Emil, för då skulle jag kunna säga "Ja, jag heter Emil. Emil Wingstedt" Förresten så önskar jag att jag hette Wingstedt också.



[Jack Handey inspirerad]

Julen dansas ut för andra gången

Årets jul stökades bort i det AspLövska hemmet i helgen som var. I kväll blev det dock julstök igen, fast på ett mer skogsnära sätt. Först tog jag tag i granen som stått oklädd och ensam på terassen. Med ett kast som skulle gjort Pitkämäki avundsjuk så for den ner 2 våningar och landade på en gångväg snett nedanför mig. Först tänkte jag lämna den där med motiveringen att alltid retar det någon, men jag fick andra och bättre tankar. En bit från mitt hus, där skogen tar vid, ställde jag upp den för allmän beskådning. Är det någon som vill ha en bättre begagnad Kungsgran som inte börjat barra ännu så hör av er till mig. Skulle detta läsas av någon sop-polis så handlar det inte alls om nedskräpning. Jag återplanterar en utrotningshotad trädsort i en numera skövlad skog. Jag borde ta mig fan få Nobels fredspris eller nåt sånt för min insats. Efter att granen och jag sagt adjö tog jag mig an uppdrag två i mitt "julstök goes lättare träning". En Tomte placerades ut på en plats känd bara av mig. I alla fall än så länge. Den här gången är det lätt så den borde hittas fort. Klar med mina julbestyr löpte jag vidare i maklig takt och klockade in kvällens pass på 45 minuter. Lätt duggregn gjorde AspLövet extra gott.

I väntans tider

Det finns dom som säger att man skall leva varje dag som om det vore den sista dagen i livet. Sen finns det en annan falang som säger att idag är första dagen i resten av ditt liv. Själv brukar jag leva som att gårdagen var den sista i mitt gamla liv och att morgondagen kommer vara den första i mitt nya liv.

Jag väntar...


Väntar...


Väntar...


Tittar på klockan..


Väntar..


Väntar..

Rör inte min karta

Tänk dig följande scenario. En Jukolastart. 1300 stirriga herrar. Kartan i startögonblicket levereras i ett rör. Nästintill omöjlig att öppna. Tiomilas stämplingskaos skulle vara en piss i rymden jämfört med svordomarna och tårarna som skulle eka över den Finska nejden. TV och media givetvis inbjudna för att beskåda och rapportera från spektaklet.

Bot och bättring

Bot och bättring. Jag var just i kontakt med den ortopedläkare som min massörska remissade mig till för knäproblemen. Bot och bättring. Det sa han säkert 3 gånger till mig i telefon. Det verkade var hans favorituttryck. Tyvärr fick jag inte tid förren den 29 januari. Lika bra att springa så mycket det går nu innan man skall få sprutor med kortison uppkörda i knäna. Bot och bättring. Ja herrejävlar vad bra det låter.

Jag mötte Lassie

Jag träffade Kari Sallinen en gång på 90-talet. På min kusins bröllop. Vi pratade inte med varandra. Han stod tryckt mot en vägg och var tyst. Kanske var han blyg. Eller full. Vad vet jag. Han tog i alla fall Finlands första individuella herrguld på VM 1985. Respekt.

Ett herrans liv

AspLövet har skrattat godare i kväll än på länge. Inte för att jag har genomfört ett bra träningspass. Snarare tvärtom. Min grundplan att köra motionscykel så att den blödde svett föll till korta. Jag gjorde onyttigare saker. Filip och Fredriks möte med Victoria Silvstedt, i tv-serien "Ett herrans liv", var bland det roligaste jag sett på länge. Till och med roligare än filmen "The hills have eyes" som jag såg häromkvällen. När Filip och Fredrik iklädde sig Ägg och Bacon i gladpack kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Mera sånt säger jag bara. Nästa gång jag kan vara med på Jukola skall jag fylla gladpack med makkara runt min kropp och springa runt på TC. Kanske får jag Musta med mig. Man borde kanske inte ha så här kul en måndagkväll skrattandes sig lycklig på whiskey. Men vad fan! Har man fyllt 40 så får man väl göra vad fan man vill. Eller? Vart ställde jag flaskan nu då!

Jämlikhet

Jag har funderat lite på det här med jämlikhet mellan könen inom orienteringen. På inskolningsbanor så sätter man ju upp glada och sura gubbar i skogen för att vägleda dom små vilsna nybörjarna. På min tid fanns det inga såna hjälpmedel. Det var först när man kom i mål man möttes av glada eller sura gubbar och förstod om man gott bra eller dåligt. Tillbaka till jämlikhetsfrågan. Vore det inte på plats att man hade bilder på kvinnor ibland? Om inskolningsbarnen springer fel träffar dom på en Mattant som serverar lever. Är dom på rätt spår så är det ett mittuppslag från Playboy som hänger på stigen. Svårare än så behöver det inte vara att få jämlikhet mellan könen i vår sport.

Rikedom

Om jag hade lagt en femkrona under min huvudkudde varje gång jag varit tvungen att skippa ett träningspass, på grund av skada, hade jag varit miljonär idag. Jag hade också haft jätteont i nacken.

I rygg på en legend

Jag vaknade med andnöd i morse. Med stapplande steg tog jag mig ut i köket medan Miniknatarna for som suddiga sprintorienterare runt mina ben skrikandes något ohörbart. Nu är slutet i analkande tänkte jag och hällde upp ett glas vatten. När den värsta andningsattacken gått över så slog jag handen i köksbänken och tänkte högt. Så fan heller!! Det gjorde ont i handen men jag beslöt mig för att låta fel gå före rätt genom att göra något som jag inte borde. Jag åkte på en klubbträning med avsikt att springa in det nya året, mina trasiga knän till trots.

10.11. Ett klockslag som den 6 januari innebar träningscomeback 2007. Från Rotebros klubbstuga Ytterby så lät jag mina otränade ben börja röra på sig. Jag satte upp en fart som inte på några sätt var skrämmande, men den förde mig framåt snabbare än på länge. Något som visade sig ganska fort var ringrostigheten i min orientering. Jag tror inte att uttrycket "ringrostig" härrör från orienteringen värld, snarare boxningen, men i dag stämde det in på mig. I normala fall när jag kommer fram till ringkanten så behöver jag inte orientera fram till kontrollen utan jag vet att där framme sitter skärmen. I 99 fall av 100 så gör den det men inte i dag. Jag var 20 meter hit och dit eller några meter för kort och såvidare. Ett typexempel var den 3:e kontrollen som inte alls ville hittas av mig. Kanske börjar ålderna ta ut sin rätt på synen också när man skall hitta snitslar av orange kulör i en höstlik skog.



Idag gjorde såna bagateller inte så mycket eftersom det var andra händelser som förgyllde min dag. Såna saker som att jag sprang en 6,5 km orienteringsbana, om än i maklig takt, hela vägen från start till mål. 58 träningsminuter som jag inte skulle byta bort mot något annat. Men det allra bästa hade jag inte förväntat mig därute i skogarna. Något som hände halvvägs till den 7:e kontrollen.



Ungefär vid X så blev jag omsprungen, bortblåst, uppsnurrad på läktaren av en av dom största orienteringslegenderna vi har här i landet. Lars Palmqvist. Jag lyckades vara med hans rygg ett hundratal meter innan den breda men vägvinnande ryggtavlan försvann bland granarna framför mig. Vilket magiskt ögonblick hann jag tänka innan jag kom fram till kontrollen. Där stod Palmis och väntade. Han sa.

- Du ljuger på din blogg.

Jag vände mig om för att se om det var någon annan han pratade med, men det var uppenbarligen mig han hade tilltalat. Nu vet ju jag mycket väl att en och annan lögn har visat upp sig på min blogg, men jag var lite nyfiken på vad han avsåg, så jag frågade vad han menade.

- Det heter inte Magnetröntgen.

Jag blev lite ställd över påståendet och frågade Palmis hur det kom sig att läkarna som jag varit i kontakt med hade kallat proceduren "Magnetröntgen". Palmis svarade något om att läkarkåren är inkompetent, och sen hade han en utläggning om vad det hela egentligen heter, både ur medicinskt och tekniskt perspektiv. Allt detta medan vi sprang mot den 8:e kontrollen. Skall sanningen fram så lyssnade jag bara med ett halvt öra, för jag var mer förundrad över den situation jag hade halkat in i. Att bli stoppad av Palmis mitt i skogen och kallad lögnare är få förunnat här i världen. Hade han sagt till mig, där och då, att nu är det dags att ge upp, sluta försöka och börja samla eterneller istället, hade jag gjort det. Nu sa han inte det så jag kan fortsätta springa in med huvudet i motgångar. Om det nu är bättre än eterneller låter jag vara osagt.

Hursomhelst kommer lördagen den 6 januari, med största sannolikhet, vara den bästa dagen under 2007. Kan låta lite tungt att man redan varit på topp men jag kan nog leva på denna dag gott och väl fram till sensommaren.

Plötsligt händer det

Jag har en teori om hur vi skulle kunna få fram bättre orienterare i Sverige. Om vi fokuserar på att ungdomarna i klubbarna behöver uppmuntran, så kunde vi följa denna inlärningsmetod. Om ett barn springer en orienteringsbana utan att bomma så säger man till dom. "Men oj! vilken tur du hade idag" Denna uppmuntringsfras upprepar man sen konsekvent ända upp i junioråldern. Jag tror nämligen att folk som har tur kommer längre här i livet än dom som är duktiga.

Nummerlappar

I tidernas begynnelse, dvs långt innan sprintorienteringens tidevarv, tror jag att nummerlappar inte var mer än en liten tyglapp med siffror på. Tänk vad utvecklingen går framåt ändå.

Framskjuten plan

2007 har verkligen inletts i samma trista traktorspår som 2006 avslutades. Min plan var att direkt den 2 januari komma igång med cykelträning och långa promenader med inslag av lätt löpning. Istället har kroppen vikt ner sig i någon sorts dagishärva av baciller. Jag vaknar tjock med snor upp till hårfästet. Sen släpper det lagom till lunch och jag får förhoppningar och planerar kvällsaktiviteter. Tyvärr segar kroppen ihop sig lagom till kvällningen igen och istället för träning får jag ägna mig åt alternativa sysslor. Inget ont om alternativa sysslor för jag har strykit 20 skjortor/tröjor, spelat Zelda i 5 timmar och legat in soffan ordentligt den här veckan men det var ju inte det som ingick i min plan.

Torsdagskartan

Torsdagskartan? Vad hände med fredagskartan? Fredagskartan är otrogen som en hund. Man kan lita lika mycket på honom som vattentemperaturen i IP Skogens duschvagnar. Men det var inte det som dagens karta skulle handla om utan något mycket mer tragiskt.

1993 sprang jag klassiska-DM. Jag platsade inte i mästarklassen (förmodligen för att jag inte var rankad) så jag sprang öppna H21-lång klassen. Vann gjorde en inte helt okänd och ganska nybliven världsmästare. Jag var bara en knippe halmstrån efter Holger till slut. Hur olika karriärerna har vandrat för Holger och mig sedan där där höstdagen för drygt 13 år sedan. Medan han har skördat framgångar och behövt miniräknare för att summera sina träningstimmar, så har jag stått i stå och klarar mig med fingrarna för att hålla koll på min hårdsatsning. Jag brukar var inne på Holgers hemsida ibland. Visst händer det att jag läser om hans karriär och det han skriver, men oftast stirrar jag mig trött på hans meritlista. Som en bindgalen "stalker" sitter jag där och drömmer mig bort. Det borde ha varit jag. Det borde ha varit jag. Efter en stund brukar jag glömma bort varför jag är inne på Holgers hemsida och surfa vidare. Det kanske är tur det. Att jag har kort minne alltså.

AspLövet goes Basic

010 [restart]
020 [add training]
030 [add injury]
040 [add misery]
050 [goto 010]

Världens bittraste människa

Nej, det är inte jag även om man ibland kan tro det. Världens bittraste människa träffade jag idag nere på vårdcentralen i Runby, när jag var där med ena Miniknataren som har fått öroninflammation. Den här kvinnan som var någonstans i åldern 65+ satt i väntrummet och pratskrek för sig själv. Under dom 10 minuter vi var där lyckades hon häva ur sig fler svordomar än vad man kan höra på ett fullsatt Råsunda, under en derbymatch i fotboll, mellan AIK och Djurgården. Hon lyckades totalsåga inte bara den svenska vården utan även sin hyresvärd, polisen, svenska politiker och dom flesta invånarna i landet. Det sista jag hörde innan hon försvann var att hon skrek på sköterskan i receptionen. "HUR FAN SKALL JAG FÅ NER MIN KRISTALLKRONA DÅ? VA? VA?" Det känns skönt att bitterhet inte är någon utdöd konstart.

Oväntade nyheter

Beskedet från min magnetröntgen var positivt. Inga lösa benbitar, brosk eller andra främmande föremål kunde hittas. Med andra ord är min vrist hel och frisk, om än lite sliten som den första röntgenrapporten visade. Underbart. Ett problem mindre. Att vristerna sen uppvisar huggsmärtor vid löpning är väl bara bra antar jag. Nästa vecka skall vi se hur det blir med mina knän. Fasiken. I den här takten är jag i toppform lagom till februari. Nu vet jag inte alls vad jag skall gnälla på.

Nystädat

När jag vaknade i morse var näsan igentäppt utav helvete. Den påminde om ett par löparskor som korsat en sur nyplogad åker där man kliver in i skogen med 2 kg extra vikt under fötterna. Så är det ofta för mig. Att jag känner mig tyngre än vad jag är alltså. Jag tror att jag vet varför det blev så här. När andra sov ruset av sig på nyårsdagen så vaknade jag och började städa. Jag städade som en vettvilling trots att det inte hade varit någon nyårsfest hemma hos oss. Det kan inte ha varit nyttigt för kroppen. Sån är jag 2007 tydligen. Energisk. Målmedveten. Städfetischtisk. Förkyld. Om en timme skall jag åka till Löwenströmska för att få besked angående min magnetröntgade vrist. Spännande. Eller inte. Velig verkar jag vara, i år igen. Det kanske beror på dom rekommendationer jag fick under nyårsnatten, av goda vänner till mig. Den ena tyckte att jag skulle ge upp mina orienteringsdrömmar. Det kommer aldrig hända, som han sa. Den andra tyckte att jag borde sluta bitterblogga och ta tag i mitt liv. Är det inte så att från barn och fyllon får man höra sanningen?

2007

- Välkommen till 365 nya misslyckade orienteringsdagar AspLövet.

- Tack, men jag tyckte mig se ett trendbrott på insvepande.

- Det finns inga trender i ditt liv AspLövet. Bara mer eller mindre naiva drömmar. Sätt igång och träna nu så att du har något att sluta med. Igen. Och igen. Och igen, Och igen. Och igen. Kan jag sluta nu? Och igen. Och igen. Och igen.