Köksbordet

Jag sitter vid köksbordet och ser på röran framför mig. Inte en tillstymmelse till mat men däremot andra saker som är förberedande för att få kaoset på lördag att fulländas.

46 st hemmagjorda startkort inplastade och resårbandsknutna, 6 kartonger med hemmasnickrade kartor inplastade och klara, en hög gummisnoddar som jag ännu inte vet vad dom skall användas till men en idé gnagar någonstans i bakhuvudet, PM i x antal, mallkartor, en sax, några t-shirts som skall vara priser till söndagens arr, ett glas rödvin, en tjock jävla tuschpenna som kostade blodigt mycket att köpa, en bunt lappar med handskrivna kodsiffror, en borr för att göra hål i kodsifferslapparna, Vänta nu, ett glas rödvin, vart fan kom det ifrån? hmm.. smakar inte så tokigt, det får stå kvar, en stor bunt med skyltar, startpunkt, målträd, publik, växlingshage, en megafon utan batterier, kom ihåg att köpa batterier imorgon, en tejprulle, en till tejprulle, bred tejp, inte alls likadan som den första tejprullen, den var smal, en yxa, oooohh scary, två reflexvästar, en linjal, en kamera, glöm inte bort att ta korten för ditt nya "torrträningsprojekt, en korg "lånad" i ICA-butiken och sist men minst fjärrkontrollen, jag tittar på "du blir vad du äter", nu blev jag hungrig, bäst att smutta lite till på rödvinet.

Ansvarig för kaoset: AspLövet

Det kommer bli kaos på lördag. Jag är ju ansvarig för Äventyrskavlen på årets StOF-läger, där jag bojkottar äventyret och kör en orienteringsbudkavle istället. Det kommer bli kaos. Ca 45 lag (6 str) är anmälda vilket gör att ca 300 förvirrade och uppstressade ungdomar skall försöka växla ut och in varandra. Det hade kanske funkat bra om jag kört med nummerlappar men jag tyckte att det var overkill när beslut om det togs. Nu får jag stå mitt kast. Jag kan redan nu se gråtande nybörjare, galna H16-killar, rabiata ungdomsledare och nertrampade småflickor i växlingshagen. Kanske kommer det bli den största orienteringsskandalen sedan Tiomilas polettkaos på 70-talet. Tur att jag hittar bra runt om Ängsjö. Jag vet vart man gömmer sig bäst efter tävlingen. Kommer det inga blogginlägg under helgen har dom fått tag på mig. Det var kul att kännas. Eller kännas och kännas. Jag känner ju för fan ingen.


Men innan jag lägger benen på ryggen kommer jag skrika några sista spydigheter i min megafon.

SCC

Jag har en klump klubbkamrater som är sjukligt fast i SCC-träsket. Inför varje lopp så häcklas och peppas det i vår gästbok och sen efter loppet analyserar dom.

Parkbänkar.
Träd.
Ryggar.
Långsträcka.
300 meter.
Spurt.
Bomfria tider.
Bortförklaringar.
Otur.
Otur.
Ta vänster vid korvkiosken.
Fel vägval.
Alltså fel väg.
Vägra vinka till publiken.
Vem leder totalen?


Dom verkar ha kul. Tillsammans. Kanske åker dom pendeltåget in till stan. Äter en banan och får konstiga blickar av medresenärerna. Får man ha dubbskor på tåget? Jag vet inte. Håll käften och kliv av nu. Vi tar tunnelbanan till Zinkensdamm. Akta dig för Securitas. Dom gillar inte folk i träningskläder. Sen springer dom fort och ibland fel och pratar med varandra. Hälsar på någon från grannklubben och äter en banan till. På vägen hem tar dom en hamburgare och köper en kvällstidning. Man måste ju veta vad som händer i världen också. Utanför dörren, hemma, tar dom av sig dubbskorna. Det kan bli märken i parketten. Imorgon är det arbetsdag. Dom längtar redan till nästa års SCC.

Dom har nog rätt kul.

Är jag framme snart?

Jag andas fortfarande.
Hjälpligt.
Trodde att lite Runoway under kvällen skulle hjälpa.
Spelade upp H21E banan från Moras långdistans.
Jag fick andnöd långt innan första kontrollen.
Alla 20 gånger.

Andnöd

Jag har en extrem andnöd just nu. Nöd efter att andas. Försöker ta djupa andetag men det känns inte som jag får i mig något syre alls. Jag ligger ner på golvet för att få ner pulsen och behovet av syre. Eller, jag ligger inte ner just nu, nu, men alldeles nyss låg jag ner. Nu sitter jag upp och skriver det här. Med andnöd. Jag har inga fantomsmärtor över brösttrakten så någon hjärtinfarkt är det inte tal om. Kanske är det bara ett tecken på att jag tappat allt vad kondition heter. Jag gick ju faktist bort till köket nyss. 100 meter. Mer behövs alltså inte för att få mig att "vägga".

Saknas: Hammare

Jag är just hemkommen från klubblokalen. Jag gick dit för att plocka på mig lite material till helgens arrangemang men jag insåg ganska fort att jag borde ha smygit dit efter mörkrets inbrott. Väl på plats var det nämligen klubbträning för fullt och folk ritade i banor och taggade upp för att få springa sig trötta i skogen. Jag förbannade mig själv samt mitt tillstånd och önskade att jag hade haft en hammare med mig. En billig skithammare, inköpt på Rusta för 29 spänn, som jag kunde använt på mig själv. Jag hade bankat mig själv i ansiktet om och om och om igen tills att mitt ansikte inte var mer än en blödande råbiff. Med hammaren hade jag sen slitat upp tårkanalerna så att tårarna sprutade. Sen hade jag satt mig i klubblokalen och väntat på att mina klubbkamrater skulle komma tillbaka. När dom dök upp och frågade vad som hänt hade jag bara svarat.

"Jag blöder lite och några tårar trillar men ser du någon svett? Näee, just det! Det enda jag kräver här i livet är lite blod, svett och tårar men det är tydligen för mycket att begära"

Sen hade jag gått hem och baddat mitt ansikte med den där jävla skitwhiskeyn som aldrig vill ta slut oavsett hur mycket jag tvingar i mig.

Sumpslitet

Om jag skulle få välja en terrängtyp som jag verkligen, verkligen älskar och var tvungen att springa i för resten av mitt liv i så skulle jag säga, varför det? Är inte hela vitsen med vår sport att hela tiden få möta nya terrängtyper och utmaningar? Så är det. Även den bästa terrängen kan bli uttjatad om det är det enda som bjuds. Terrängen norr om Domarudden, öster om Össeby-Garn, är dock ett parti som man kan besöka oftare än sällan. Tuff svår orientering i vacker men hård skog. Det passar mig. Förlåt. Det passade mig. Förr.

1991 var jag där och sprang Sumpslitet. Sumpans klassiska tävling. Den har väl haft samma namn sedan urminnes tider och heter så än idag. Sånt gillar en gammal retro-uv som jag. Det här året, 1991 alltså, var jag en bit efter segraren trots att jag sprang rent som en Via-Direkt-löpare. Kan ha att göra med att säsongen 1990 var jag mest skadad. Låter det obekant säg. Det bekom mig föga då man fick springa i en kurvbild som borde ge Hugh Heffner hjärtstillestånd.

Ingen guldklocka i sikte

Idag.

Just idag har jag jobbat 10 år på firman. Det är jävligt länge det. Ungefär som att man skulle slå ihop H35 och H40-karriären. Det har väl gått ungefär så bra på firman som i gubbklassen för den delen också. Jag tror inte att någon på firman vet om att jag jobbat 10 år idag. Mest för att vi är inte så många kvar från tidigt sekelskift. Jag skickade i alla fall ut ett mail till alla på avdelningen som löd;

"För att fira att det inte finns något att fira den här gråa vardagen, som har en kulör påminnande om hårfärgen på mina tinningar, så bjuder jag på lite tuggbart. (inga tjärpastiller dock även om det nog hade passat bra)"

Folk fattar ingenting. Bra så. När jag tänker efter så är det komiska i sammanhanget att direkt efter att jag börjat på firman så kom dom första tendenserna till gubbvader.

Vänta nu!

Innebär det att......

Terva Leijona

När jag bjöd på skåpmaten från 2004 häromdagen så fick jag ju lite påpekanden från Jens och Pälle om att "KALLA FAKTA OM FINLAND" varken var korrekt eller komplett. Må så vara. Ingen skulle bli mer förvånad än mig om något överhuvudtaget stämde. Hursomhelst så noterade Pälle att jag missat kategorin "Godis". Hans mycket fina analys av Finland och dess godis löd:

GODIS
Man kan tro att Finnar* äter väldigt lite godis då godisförsäljningen statistiskt sett är låg, men det är fel. Mellan Makkaran (som de sköljer ner med kosken) äter de godis hela tiden. Problemet är att det är TERVA LEIJONA tjärpastiller och de där andra små svarta lakritsfigurerna på burk. Det som är så bra för Finnarna, men dåligt för godistillverkarna (Fazer?) är att dessa godisar räcker så saaatans länge. Man stoppar in en i käften och sen har man den hela dagen. Vad tillverkas dom av egentligen? (*och Jukolaresenärer såklart :-)


Jag kunde inte ha sagt det bättre själv om jag så satt på kammaren ett helt år och tuggade på Finskt godis. Klockren analys och som av en slump konstigare än tjärpastillernas innehåll så fick jag en ask med det samma i söndags av en nära familjemedlem.

Nu borde jag för känslans skull ha haft lite Koskenkorva till hands för att uppnå maximal njutning, men det enda som fanns var Champagne, så det blev en skarp kontrast mellan det tjärigt Finska och det Franskt bubbliga. Jag tuggade och tuggade allt medans champagnesmaken byttes ut mot känslan av riktigt gammal skidvalla i munnen.

Nu blev du väl ändå glad AspLövet? Jo, det blev jag, men samtidigt föll tårarna på mig. Inte så mycket av tjärsmaken som för att ännu ett Jukola inom kort springer förbi utan mig. Ett Jukola som går nästgårds till mina föräldrars hemtrakter. (Om man med nästgårds menar inom 7-8 mil)

Lösa startkort

Jag fick just en genialisk idé. Till helgen är det StOF´s ungdomsläger och jag är ansvarig för Äventyrskavlen. Min gissning är nog att den allt som oftast har handlat om lekar i blandad form men jag går min egen väg och bjuder på en ren orienteringsbudkavle. Fast kanske inte helt normal om man skall vara ärlig. På lördag kväll bjuder jag på mina kart-alster här på bloggen. Nåja åter till min geniala idé. Av någon för mig oförklarlig anledning har jag hamnat i lite tidsnöd så jag började känna mig lite stressad. Inte alls likt mig som brukar vara klar med saker och ting innan jag ens vet om att det skall göras. Eftersom jag är old-school så kör jag retrostuket rakt igenom. Vanliga hängande stiftklämmor kommer det att bjudas på och till det lösa startkort. För att vara lite extra schysst så tillverkar jag startkortshållare till alla startande lag (ca 40 st). Jag hade förberett mig på några kvällars jobb där jag klipper till plastfickor som tejpas och donas för att sen förses med resårband för fästning på handleden. Nu har jag dock hittat en massa plastfickor med färdig "hålkant" i ett kontorsförråd nära mig. Det geniala är att jag tjänar säkert 1 timme på det här.

Jag sa inte att det skulle förändra världen.

Ni fattar hur illa ställt det är när en sån här skitsak är det bästa som hänt mig på väldigt länge.

En lax. En glad lax?

Ja jävlar vad livet leker. Jag är som en lekande lax. Glatt färdandes mil efter mil motströms och på sluttampen så hoppar jag mellan några vattenpölar för att komma fram till en lite surmosse där jag en gång för länge sen föddes. Sen dör jag där. Utmattad och söndersimmad som jag är. Men glad är jag. Glad som en laxjävel. Knät känns inte alls bra men visst är det så att efter en kortisonspruta så skall det ömma och jävlas? Visst är det så. Sommaren är här och bättre orienteringsväder skulle jag inte ens önska min värsta H40-konkurrent. Jag känner värmen dallra på hyggen jag besökt för länge sen och mossarna som bara för någon vecka sen var sjöblöta är nu torra som välkomstbålen på ett Livets Ord konvent. Jag kunde nog inte önska mig något mer av livet just nu.


Nääeee!

Det här funkar fan inte.

Jag fick idag önskemål från bekanta att jag skulle göra en 180-gradare och börja blogga tvärpositivt. Det funkar fan inte. Jag känner ju direkt att jag springer kontrakurs mot allt vad livet har att erbjuda. Det svider i mitt orienteringshjärta att utsätta mig själv för sånt. Att få AspLövet med aktuell kroppsstatus att vara postiv är nog lika lätt som att få en Emit-bricka att pipa. Jag har faktist en god vän som slutat läsa min blogg för att han blev själv deprimerad av min tunga bitterhet. "Bra för dig. Jag mår dåligt när folk fastnar här och inte lyckas rehabilitera sig själva och sluta komma hit", sa jag till honom.

Med det vill jag bara säga att det inte finns någon ljusning i sikte. Allt är nattsvart. Men jag är ändå en lax om man vill låtsas att det finns en pannlampa till hands. Jag vet att det finns en underbar surmosse långt där borta även om jag nog aldrig kommer kunna ta mig dit. Bättre det än att vara en snorgärs som legat i bottenslammet hela sitt liv och inte vet något bättre.

Eller så kanske snorgärsen ändå har det bättre trots allt.

En lång sträcka

Idag är jag glad. Inte så mycket för min egen skull som för andra. Som dom lyckliga satarna som sprang ultralånga mästerskapen i Norge till exempel. Satan i gatan vilken fin bana. Jag hittade kartan hemma hos Øystein Kvaal-Østerbø. Han var inte med och sprang men har ändå lagt upp kartan. Jag gillar hur han tänker. Kolla bara in långsträckan till den 12:e kontrollen som jag snott här. Det är inte på långa vägar den bästa sträckan. För att var helt ärlig så är den rätt dåligt vägd och det finns inte så mycket att välja på mer än att trampa stig svagt höger om strecket. Men sträckan är längre än vad som måste anses normalt även i såna här sammanhang. Jag gillar. Jag gillar det skarpt. Jag blir trött bara genom att titta på banan. Det kanske iofs kan bero på att jag sov väldigt lite i natt men vem är nogräknad. Den röda inritningen är hur jag skulle ha sprungit. Hårt. Sen hade jag vaknat kallsvettig som tagen ur en mardröm. Det hade det varit värt. Varje natt. Året runt. För resten av mitt liv.

För att vara död är jag rätt snygg

En tillfällighet?

Jag tror inte det.....

What if God was one of us?

Jag Googlar på "kortison+alkohol" och får 142,000 träffar. Jag vågar inte läsa några artiklar utan hoppas att dom eventuella berättelserna om livsfara och minskad effekt är en skröna som den om penicillin+alkohol. Typ en Klintbergare. Det är ändå försent nu. Jag har sugit i mig finwhiskey för att dämpa ångesten över min H40-karriär.

Jag räcker upp armen.

"Varför räcker du upp armen?"

Jag tyckte att någon frågade om vilka som aldrig mer kommer kunna springa en långdistans igen. Ni vet den där distansen som var helt normallång förr i tiden. Skit i det nu. Jag önskar att det serverades en fet whiskey varje gång jag tvivlade på mig själv. Då skulle jag kunna vara full varje dag.

Nu till något helt annat men ändå inte. Om Gud finns i oss alla, som en del människor säger, då hoppas jag att han gillar sprintorientering, för det är vad han får just nu. Det och vårstopp. Han måste verkligen älska sprintorientering och vårstoppet den där Guden.

Tacka fan för att man blir en psykosomatiskt skadad ateist.

Kajsa Nilsson och den där Tengil

Jag blir lite konfunderad av den här bilden på Kajsa Nilsson. Jag har sett den förut och har under lång tid funderat på vad texten på hennes arm egentligen handlar om. Första gången jag såg den trodde jag att det stod. "Död åt pengar" . Jag la ingen tankekraft på det utan tänkte mest. Jaja. Hon får väl vara kommunist om hon vill. Några pengar lär hon ju ändå inte tjäna på den här sporten.

Men nu ser jag ju att det står "Död åt Tengil". Vadfan!? Tengil!? Nog för att jag kan mina Bröderna Lejonhjärta men den sagan är väl så vitt jag vet påhittad. Nääee ni... Jag tror att det ligger något mycket djupare bakom det här. Jag tror helt enkelt att Tengil är ett kodnamn för Marita Skogum. Man vet ju hur svårt tjejer har att umgås i kvinnligt hierarkiska miljöer utan att det blir snack bakom ryggar. Sug på den heta potatisen ett tag. Vill ni att jag ger mig på en högst okvalificerad gissning varför det har skurit sig mellan dom här två damerna? Okejdå! Om ni tjatar så. Jag tror jag att dom där trasiga och omtalade damstrumporna som Kajsa sprang i för ett tag sen, som vid målgång påminde om ett par nätstrumpor inköpta i en sexshop i Köpenhamn, är orsaken. Mer än så törs jag inte säga.

Eller så är det bara så att jag, som vanligt, hoppas att det skall ligga något mer snaskigt i vardagsbetraktelsen än vad det egentligen gör.



Bara 13 dagar kvar att kortisonvilan innan jag får dra igång rehab med excentrisk träning. Det här kan bli en hur jävla tråkig väntan som helst.

Fredagskartan visar livstecken

På begäran från LIGA så drar vi till med en fredagskarta. Inget Natt-SM (alldeles för exklusivt för mig) men väl andra etappen på O-ringen 1994.

Vad man kan säga om O-Ringen är att jämnhet lönar sig. 1994 hade jag placeringsraden 16-8-1-45-16. Den sekvensen räckte till att komma 4:a, 8,35 efter segraren, där jag föll i spurten i kampen om 3:e platsen. På den andra dagen bommade jag på kontrollerna 6 och 9 men förmodligen inte så mycket som jag var efter segraren.

O-Ringen i Örnsköldsvik 1994 var förmodligen den bästa jag sprungit vad gäller orienteringsterräng. Sagolikt vackert och fruktansvärt kul. På den fjärde dagen fick jag dock en klassisk kollaps efter att ha vunnit den tredje etappen. Jag bommade säkert 7 minuter. Katastrof. Tur då att LIGA ville se den andra etappen. Segern den tredje dagen har jag skrivit om förut.

Dr Kortison skojar med mig

Jag åkte till Uppsala idag för att besöka Dr Kortison. Jag kallar honom inte för Dr Kortison för inte. Han är närmast besatt av kortison. Så fort jag råkar nämna något som laserbehandling, anti-inflammatoriska medel eller annan behandlingsform så skrockar han glatt och säger att allt sånt bara är verkningslöst humbug och att kortison är det enda som hjälper. När han gick bort till medicinskåpet för att fylla på sprutan med kortison så slickade han sig om munnen och ögonen lyste av förväntan. Jag fick vibbar av en törstig vampyr som just skall sätta tänderna i en vacker oskuldsfull kvinna med ett mäktigt dekolletage som bonus.

Efter att han fått in hälften av dosen i mitt knä så sa han.

"Fasen vad segt det var att få igenom sprutan i det här gamla ärret då."

Jag har nämligen opererat knät för exakt denna åkomma på 80-talet.

"Oopps!"

Bäst som han snurrade och vred på sprutan så gick den av och halva kortisondosen sprutade över mig. Kvar i knät satt nålen och darrade. Medans han gick och hämtade en ny spruta, med full dos (Yes!), så provade jag att spänna knät. Nålen rörde sig fint fram och tillbaka. Nu skulle jag haft kameran med tänkte jag och lät honom påbörja ännu en insprutning.

När han var klar så sa han att 14 dagars vila och sen excentrisk träning var mina närmaste mål. Sånt här kan ta flera år att få bort sa han sen för att göra mig på bättre humör. Jag tackade tveksamt och gick ut därifrån.

På vägen hem tog jag gamla Stockholmsvägen. I höjd med Lunsen fick jag något tjockt nostalgiskt i halsen och sträckte ut huvudet genom rutan och skrek högt.

"VI SES 2011!!"

Förmodligen såg jag ut som en fradgatuggande St:Bernhardshund med håret och öronen fladdrande i fartvinden.

Sen åkte jag hem för att lägga mig på soffan och där försöka tänka på ingenting.

Det går sådär.

Det går inte alls.

förOrtsprOpaganda 11

Gammal bitter skåpmat

Jag satt och tänkte på Jukola.
Jukola kan alltid numera få mig på jävligt bittert humör.
Finskt melankoliskt bitter.
2004 var jag jävligt bitter.
Redan då.
Det året pajade jag bägge vaderna på väg till 1:an.
Sen hoppade jag runt banan.
Här får ni gammal skåpmat från 2004.
Det kan ni gott ha.
Era jävlar som får åka dit i år.



KALLA FAKTA OM FINLAND

När man reser till ett annat land kan det var bra att läsa på om hur saker och ting fungerar i det aktuella landet. Lite av en "torrträning" i bokstavsform skulle man kunna säga. Så för alla tillfälliga Jukolaturister kommer här den nakna sanningen om landet Finland.


Finland:
Finland är stort men inte större än Sverige. Det bor mest Finnar i Finland och dom allra flesta talar flytande Finska. En Finne som talar Svenska kallas i folkmun Svenskjävel.

Valuta:
En gång i tiden hade Finland en valuta som hette Mark. En valuta som var lika stryktålig som ett par gummistövlar från Nokia. Men efter att Mark Levengood slagit stort i Sverige vände Finnarna sin valuta ryggen och röstade enhälligt igenom förslaget att övergå till Euro. Enkelt kan man säga att tar man Euro priset gånger 10 och tycker att det låter rimligt så blir man inte helt blåst.

Statsskick:
Finlands landsfader Urho Kekkonen styrde Finland från urminnes tider fram till helt nyligen, och ännu idag får den Finska mannen en tår i ögat vid minnen av den så barske mannen utan hår. Numera styrs Finland av politiska partier som är lika urvattnade som dom Svenska och Finländarna vet snart inte ens om dom är Finnar.

Geografi:
Finland består av tusen sjöar och vid varje sjö står det en vedeldad bastu och puttrar. Berg finns det inga och naturtillgångar inskränker sig till skog, skog och mera skog. En udda parantes i naturen är det faktum att någon har grävt diken i vartenda kärr i hela Finland. Varför någon har gjort detta är ännu inte klargjort.

Ekonomi:
Varthän Nokia går, går även Finlands ekonomi.

Turism:
Som turist i Finland finns det två ställen man bör besöka. Först bör man åka till Olympiastadion i Helsingfors. Där kan man känna historiens vingslag över att det var just där som Ragnar "Ragge" Lundberg tog brons i stavhoppet vid OS 1952. Man bör dessutom åka till Fiskars som ligger 10 mil väster om Helsingfors. Där arrangerades det först världsmästerskapet i orientering och Sverige tog hem 3 av 4 guldmedaljer. (Herr och damstafetten samt damklassen genom Ulla Lindkvist) Så mycket annat finns det inte att se eller göra i Finland.

Att äta:
Som Svensk får man lätt bilden av att i Finland äter man en brunaktig, kletig smörja som kalla memma, piroger samt tjock grillkorv. Det är ungefär det man stöter på i livsmedelsaffärerna här i Sverige vad gäller Finsk mat, och förvånande nog är det precis sånt som den vanliga mannen på gatan äter i Finland.

Att dricka:
Säg Absolut och du får Koskenkorva till svar. Den Finska mannen har inga som helst problem att dricka kopiösa mängder alkohol. Medans Svenskar gärna blandar ut sin HB med läskeblask och andra söta smaknedsättare, så föredrar Finnen att låta den ursprungliga smaken komma till sin rätta helt utan tillsatser. Typiskt för en Finne är att han trivs ypperligt att sitta själv i ett hörn utan att störas av sin omgivning när han dricker.

Att handla:
Finland har sänkt spritskatten å de grövsta!!

Idrottslegender:
Det luktar avsvärt mer Rock´n Roll över dom Finska idrottshjältarna jämfört med dom så trevligt gråa Svenskar som klivit in i historieböckerna. Medans Svenska hjältar äter gröt och går till sängs tidigt så bjuder Finland på hela spektrat. Det finns allt från alkoholiserad backhopparkanoner, sjövilda rallyförare, dopade skidkungar och brunstiga spjutkastare till Paavo Nurmi - the ‘Silent Finn’ en man som hade hårdare mimik än Björn Borg. Det är så att säga "Tjära, Brännvin och Död" istället för "Blod, svett och tårar"

Orientering:
Finsk orientering har många fördomar om. Dom kan inte springa nattorientering, det rabblas kodsiffror till förbannelse i skogarna, Finska gubbar är dom tuffaste som någonsin har satt fötterna i ett par orienteringsskor av plast, dom har snöat in på Emit och en träningsoverall utan neonfärg är inget att ha. Dom Finska orienterarna är i mångt och mycket lite tuffare än andra orienterare. Det är färgade sportglasögon, det springs utan kompass och framförallt springs det hårt, fruktansvärt hårt. Fast skall vi vara ärliga så skulle resorna till Finland utan fördomar vara bra mycket tråkigare.

Jukola:
Jukola är ju en tävling som är så mycket mer än en vanlig kavle. Det är en tillställning arrangerad för att klassiska rövarhistorier skall kunna läggas till historieböckerna. Och hur man än försöker att gå dåligt så kan vi garanatera att det finns ett hundratal löpare på din sträcka som har gått sämre. Det Finska folket går nämligen man ur huse för att deltaga på denna kvalitativa mastodonttävling.


"Sova får man göra när man kommer hem till Sverige igen"

OBS!
Eventuella faktafel kan ha uppkommit vid översättning från dom Finska texterna. Detta till stor del beroende på att författaren på sin höjd kan beställa en stor öl och en grillad korv på det Finska språket.

förOrtsprOpaganda 10

förOrtsprOpaganda 9

Dr Kortison

Jag ringde Dr Kortison idag.

"Tjena! Kan du ordna så att jag får mitt liv tillbaka?"

- "Jag ger inte liv. Jag tar dina pengar så att du kan hålla fast i dina drömmar ett tag till"

"Taget"

I skåpet på jobbet

Ibland, ofta, när det är som tyngst brukar jag ta kartpärmarna till hjälp för att dämpa ångesten. Jag har alltid en på jobbet för att inte stå tomhänt under för lång tid. Just nu har jag 1993-1994 pärmen på jobbet. Jag tar fram den ibland och bläddrar. Tittar. Minns. Längtar. För att inte bli störd så tar jag på mig hörlurarna och om någon kommer låtsas jag prata i telefonen fast jag egentligen lyssnar på musik. Ingen får störa mina återupplevelser från 90-talet. Idag har jag gått igenom mitt lopp från Smålandskavlen 1994. Jag sprang 4:e sträckan som var 11,7 km. Jag tappade lite för mycket tid på täten utan att bomma något direkt. Kanske borde jag ha kört rakt på mellan 62 och 117? Eller så var jag inte tillräckligt bra. Det har jag aldrig varit. Tillräckligt bra.

Jag vill ha tillbaka mitt liv nu.

Jag vill ha tillbaka mitt liv nu.

Det är inte kul på något sätt längre. Vissa dagar får jag för mig att någon idiot på "ödeskontoret" har blandat ihop mitt öde men någon annan lallare. Det kan omöjligen vara meningen med mitt liv att behöva dras med den här skadeskiten. Orken att förbanna börjar tryta. Viljan att göra något annat är obefintlig. Längtan efter att få springa är outhärdlig.

Jag vill ha tillbaka mitt liv nu.

Frågan är bara vem fan man kan kontakta för att reda upp den här röran. Vem ringer man och frågar?

"Hej, är det du som fuckat upp mitt liv? Kan du byta tillbaka så att jag får mitt rätta öde nu på en gång eller skall det dras i byråkratins långbänk först?"

Jag vill ha tillbaka mitt liv nu.

Undrar om Eniro har telefonnumret jag behöver...

Ny (kort) karriär

Jag rusar som en skadeskjuten gassel längs med vänsterkanten innan jag girar in mot mitten. "Passa", skriker jag högt samtidigt som jag slänger blicken bakåt.

Plötsligt ser jag bollen komma mot mig i luften och jag förbereder mig för att ta emot den och springa vidare mot "end zonen"

KAASMACK!!

Plötsligt blir jag brutalt tacklad och flyger genom luften. När jag dunsar i marken får jag en 120 kilos bjässe över mig. Bäst som jag letar efter andan så skriker den jäveln i mitt öra.

VAD FAN TROR DU ATT DU HÅLLER PÅ MED!! VEM FAN HAR TUTAT I DIG ATT EN GUBBVADAD OCH KNÄSKADAD FÖREDETTA ORIENTERARE PLÖTSLIGT ÄR VÄRLDENS BÄSTA WIDE-RECIEVER. VA? VA? VA?

Sen vaknade jag.

Inte ens i mina drömmar får jag vara lycklig numera.

förOrtsprOpaganda 8

förOrtsprOpaganda 7

Åter till 1994

Jag har svårt att slita mig från 1994. Det var ett bra år. Jag hade inte fyllt 30 ännu och kroppen fungerade om inte exemplariskt så i alla fall dugligt.

En gång under 1993 var jag i Lagga-Östtuna och sprang.

- 1993!? Skulle det inte handla om 1994?

1993 var också ett bra år. Har jag inte sagt det förut? Strunt i det nu. Vi kör på 1993 istället. Ibland känns det bättre att ligga före sin tid. Lagga-Östtuna var det. Ett av Roslagens bästa orienteringspartier. Jag sprang som en gud om man räknar bort två små dumma misstag. Vid den 3:e kontrollen tappade jag kontrollen och säkert 30 sekunder. Värre var det vid 12:an. Sista kontrollen inför varvningen på TC och jag stressade upp mig själv lite och slängde bort 1 minut på en skitbom. Mer behövdes inte för att den där jäkla Ola Kåberg skulle kunna vinna. Men det är OK. Jag bjuder Ola på den segern. Jag har så många segrar att jag kan gödsla med dom. OK, kanske inte så många men några stycken i alla fall. Förresten har jag för mig att Ola Kåberg började sin karriär i Köping. Bara en sån sak borde ge extra premier för sveda och värk.

förOrtsprOpaganda 6

17 maj

Om man bortser från att jag över allt annat här på jorden helst hade befunnit mig i Hälsingland idag, och tävlat mig trött på klapperstensfält, så har jag varit rätt duktig. Jag har betat av en agenda med praktiska göromål tjock som en kioskdeckare. Det enda jag inte hunnit med är att småvifta med en Norsk flagga men det hade kanske varit lite landsförräderi att hålla på med sånt. Bäst som jag höll på och redde mig själv här under dagen så mindes jag ett gammalt ordspråk som aldrig går ur tiden.

"En bra sås skär sig själv"

Sen tänkte jag inte så mycket mer för jag hade skräp som skulle köras till soprummet.

förOrtsprOpaganda 5

förOrtsprOpaganda 4

Orientering för 100 000 år sen

Jag sprang allt vad jag orkade genom skogen. Arrrgh! Sa jag högt till mig själv när jag närmade mig målet på min löptur. Arrrgh! När jag tänker efter var mitt ordförråd inte större än så. Arrrgh!! Arrrgh!!

Jag tittade på klockan och såg att det inte fanns någon klocka på min handled. Fan också! Den kommer ju inte att uppfinnas förren om hundratusen år. Jag såg på solen istället att jag ännu hade tid på mig. Över ett berg. Genom ett träsk. Inget kunde stoppa mina håriga ben den här dagen. Sen blev det natt. Jag sprang ändå. Jag visste ju inte bättre. När jag blev hungrig klubbade jag ett vildsvin och åt. Sen sprang jag vidare. Över ett berg. Genom ett träsk. Efter några dagars springande hade jag sprungit över ganska många berg. Genom många träsk också för den delen. Det störde mig inte så mycket för jag var snart framme vid målet.

Plötsligt såg jag en snygg neandertalskvinna i en glänta. Eller snygg vet jag inte. Hon var hårig som fan och påminde om mig själv faktist. Jag visste att jag borde springa vidare men jag kände mig plötsligt nästan djuriskt kåt. Jag smög mig fram och tog henne bakifrån. Hon märkte knappt att jag var där eftersom jag kom fort som fan. När jag belåtet gick därifrån så hade jag glömt bort vart jag var på väg. Jag vände hemåt igen. Nåja, skönt som fan var det i alla fall.

Jag återvänder till 1994

Jag fick en plötslig längtan efter att få sträcka ut på en hängmyr. Låta myrdoften täppa till min näsa och höra klaffset från den blöta mossen som suger fast mina fötter. Det var längesen nu. 1994 var varken första eller sista gången, men det var en gång. En bra gång. Inte världens bästa sträcka men ibland kan det vara skönt att få svepa ner i en stor sänka och skråa sig fram. Men bäst var som sagt mossen i början. Svagt sluttande med glest trädbestånd. Jag gick rätt dåligt den här etappen men vad gör det. Klaffs. Klaffs. Det känns som igår. Om det ändå vore så väl.

förOrtsprOpaganda 3

förOrtsprOpaganda 2

[rubriken har måndagsstängt]

Jag är inne i ett riktigt ekorrhjul nuförtiden. Eller. Ekorrhjul vet jag inte direkt. Har aldrig sett en ekorre i ett hjul. Varför heter det så? Hamsterhjul borde det väl vara? Skit i det nu. Så här lever jag just nu.

Behandling, av livet sargat, knä.
Vila två dagar.
Konstatera att ingen förbättring skett.

Behandling, av livet sargat, knä.
Vila två dagar.
Konstatera att ingen förbättring skett.

Behandling, av livet sargat, knä.
Vila två dagar.
Konstatera att ingen förbättring skett.

Behandling, av livet sargat, knä.
Vila två dagar.
Konstatera att ingen förbättring skett.

Behandling, av livet sargat, knä.
Vila två dagar.
Konstatera att ingen förbättring skett.

Idag har jag kört laser på knät igen.
Nu skall jag vila två dagar och sen
förmodligen konstatera att ingen förbättring skett.

Sen skall jag gå ut i skogen dricka mig skitfull. Ni kan få följa med om ni vill.

förOrtsprOpaganda 1

Kartkunskap

Finders keepers

I går när jag var ute i skogen och gick så hittade jag en skärm. Kontroll 10. Den satt upphängd på en tall, i en mycket onaturlig ställning, på en plats som inte visar annat än helvitt på kartan. Jag tog med den hem. Kanske gör jag en lampskärm av den. Idag på morgonen när jag var ute i skogen och gick så hittade jag ännu en skärm. Kontroll 12. Den låg slängd på marken där ingen naturlig kontrollpunkt visade sig. Jag tog med den hem. Kanske gör jag en mössa av den. Om någon vill kräva äganderätt på dom så bör ni höra av er rappare än kvickt med en beskrivning på skärmarna. I kväll börjar jag nämligen sy om dom. Kanske gör jag en kombination av dom. Lampskärm + mösssa. Vilket ljushuvud jag är.

"För gott"

Idag var jag och körde mera laserbehandling på knät. Det kändes bra. Eller bra vet jag inte. Behandlingen kändes inte alls medans jag fortfarande har skitont på insidan av vänster knäskål. Jag antar att man måste antingen vara en inbiten optimist eller en jävligt dålig matematiker för att få ekvationen "Ingenting + Skitont = Bra". Jag är rätt bra på matte iofs men någon fanatisk optimist är jag inte så hur jag räknar vete tusan. Ny behandling blir det i alla fall på måndag och efter det blir det beslut om jag skall ringa Dr Kortison. Eller vila in bättre tider. Eller lägga ner verksamheten för gott. För gott den här gången. Jag lovar. Nästan. Undrar egentligen varför man säger "för gott". Vad finns det för "gott" i det?

Det rycker i vänster öga på mig

Det är något fel på mig.

Nu pratar jag inte om mitt huvud för det har jag slutat tro på. Istället är det synen som spökar. Bläddrade i min kartpärm från 1994 och började titta på kartan från Svealandsmästerskapen. Tävlingen gick på en 1:150000-del. Som alla andra tävlingar på den tiden förstås. Tävlingen gick på Lissma-Tornberget som var (är?) ett underbart orienteringsparti. Men nu när jag tittar på kartbilden får jag krypa så nära att min nästipp nuddar kartan.

Hur fan kunde jag orientera efter det här tänker jag. Ta bara partiet vid målet som exempel. Nu försvinner iofs lite av skärpan i scanningen men kartbilen (klicka på den för att se den större) är bara 6,5 cm i verkligheten. Måtta det mellan tummen och pekfingret så inser du hur smått allt är.



Jag börjar mer och mer inse hur bra vi var förr i tiden. Numera springs det på kartskalor som kan liknas med pekböcker för spädbarn. Titta Sten. Totte tittar Sten. Titta Väg. Totte springer Väg. Ni fattar vad jag menar va? Vi var övermänskliga förr. Det är det vi betalar av nu. Vi som trodde vi var oövervinnerliga.

Se på oss nu. Vi står här trots allt. Och håller om varann när det blåser...

Näeee.. Vad fan säger jag! Hur fan fick jag den där skitlåten i skallen. Huga! jag som tittade på hårdrocksdokumentär på MTV igår. Det verkar inte ha hjälpt.

Nr 26

Smärta = Njutning

Jag har precis fått 20 minuters hård behandling på mitt vänstra knä. Bäst som jag låg där medans rehab-tjejen tryckte och masserade på knäskålsspetsen, fick jag en underbar uppenbarelse.

Jag sa till henne,

- "Samtidigt som det gör skitont är det skönt som fan. En bisarr känsla minst sagt"

Hon skrattade åt mig och sa,

- "Du är inte helt normal i huvudet"

Förmodligen har hon rätt.

Prioriteringar

Jag halkade ju in på UK-tjänsten i år av någon oförklarlig anledning. Varför, kan man fråga sig eftersom jag varit där förr och vet vilket otacksamt jobb det är. Hursomhelst så har vi ett lag anmält till Jukola i år och det har varit svårt att få ihop folk. Givna löpare verkar inte uppskatta riktiga tävlingar numera.

Idag fick jag ett mail från en redan klar löpare i laget. Avslutningen på hans mail löd,

- "...det har dykt upp en del annat i Juni för mig och således så kommer jag prioritera bort att åka på Jukola"

Jag svarade,

- "OK, tråkigt men så är det ibland"

Vad jag egentligen menade var,

- "Är du helt dum i huvudet! Vad fan finns det som skulle vara viktigare än Jukola. Säg till din fru att hitta på något annat den jävla helgen så ses vi vid Silja terminalen. Kom inte försent din ynkrygg!"

1994 var ett bra år

Minns ni förr? Innan orientering handlade om arenaproduktion och slaskområden i utkanten av platser ingen vill besöka. Då sprang jag orientering. Numera känner jag allt som oftast inte igen min sport men det är väl mitt problem antar jag. Det är mycket som är mitt problem om man börjar tänka efter.

Nu kom jag att tänka på en sak. Ibland hör man ju folk som skriker "kötta" åt löpare för att dom skall ta i ordentligt. Vad säger veganerna om det egentligen?

Nu kom jag att tänka på en sak. Är inte vägval något som oftast inte alls utförs på vägen?

Nu kom jag att tänka på en sak. Är inte livet märkligt. Ena sekunden springer du som en nybörjare medans nästa sekund leder du Tiomila. Näee! Vänta nu! Det var ju inte jag.

Nu kom jag att tänka på en sak. Det är rätt svårt att ragga på brudar som inte springer orientering. När du säger att du orienterar så tänker dom säkert på Skogsmulle. Han är ju inte så snygg och jättegammal och bor i skogen och gillar småbarn. Inga bra odds för dig.

Nu kom jag att tänka på en sak. Den smartaste konkurrenten man har på tävlingar är den personen som slår dig en gång och sen en gång till. Hur gör han det där?

Nu kom jag att tänka på en sak. Om man får massa kardborrar på sina orienterinsgbyxor är det nog ingen bra idé att springa för nära en annan löpare. För då skulle ni kunna fastna i varandra och det är inte säkert ni har samma bana.

Nu kom jag att tänka på en sak. En gång för länge sen sprang jag Kolmårdskavlen. På väg till 2:an sprang jag förbi Gubb-gölen. Vad har den med allt det här att göra tror ni?

Bort med skiten

I går kväll stod jag ute i skogen och betraktade vad vintern hade fört med sig. Skogsskövling i storskala. Och en knäskada, men vi lägger den åt sidan så länge. Ajfan! Inte så långt åt sidan för då gör det ännu ondare. Idiot! Skogsmaskinerna har i alla fall skurit meterdjupa spår i marken där brunsörjigt vatten samlats upp. Där skog en dag för inte så länge sen stod är det nu bara en tjock matta av grenar, sly och jävulskap. Det går inte att gå i skogen längre men det blir nog bra skall ni se. Förmodligen är detta något sorts nytänkande inom skogsvården och det är miljövänligare än vad vi gräsrotsnördar tror.

Plötsligt stelnade jag till. Under min fot befann sig en gul liten blomma. Vilken sorts blomma det var är omöjligt att svara på. Den var gul. Räcker inte det som beskrivning? Ser jag ut som någon sorts jävla biolog eller? Käften nu, så att jag får fortsätta med den här ointressanta berättelsen.

Uhh-Ohh! Nu är det kört, tänkte jag.

En titt på klockan visade att dagens datum var 7 maj. Vårdatumstoppet hade börjat. Varför! Varför skulle jag promt gå ut i skogen när man inte får vistas där. Jag blev kallsvettig och lyfte försiktigt på min fot. Blomman där under hade gått av och låg stilla på marken. Jag stelnade till och lyssnade på skogen som hade tystnat. Inga djur hördes och jag hade rubbat naturens balans.

Kanske fick mitt mord på den oskyldiga blomman oanade konsekvenser i världens ekosystem. I Kina kanske det just nu blir en översvämning och 8000 personer dör. I Afrika kommer skörden att torka bort dom närmaste 18 åren. I USA kommer det inom kort komma en tsunami som spolar bort hela östkusten. Allt för att jag bröt mot vårdatumstoppet och trampade på en blomma.

Därför är det viktigt att vi följer Naturvårdsverkets rekommendationer. Vi måste respektera naturen och dess invånare. Tycker någon säkert. Räck upp handen din jävel!

Om man är cynisk skulle man [läs: jag] å andra sidan kunna säga att även vi människor är invånare i naturen och borde ha rätt till den precis som djuren. Men.... ehh.. men då blir hela frågeställningen satt på sin spets och det vill vi inte. Väl? Tänk på alla smådjur som föds. Kanske just nu. Precis när jag skriver det här ordet. Eller det här ordet. Eller när du läser ordet. Fast inte om du läser det här ordet för långt in i framtiden förstås. Ordet alltså inte ordet det eller här. Nåja, tänk på den lilla rådjursungen, kiden, som kommer följa sina föräldrar in i våra trädgårdar för att äta upp det vi odlar. Skulle dom inte bli vettskrämda om dom mötte en orienterare tror du? Va? Precis, skärp till dig nu och lyssna lite. Inte du som räckte upp handen förut. Du skall bara hålla käften.

Vart var jag nu. Jo. Naturvårdsverket-SOFT-Vårdatumstoppet. Orienteringens alldeles egen "Treenighet" Vem fan måste vi egentligen suga av för att få ordning på det här?

Jag backar lite i historien för att röra till det. I vår klubb har vi av fanatiska biologer en gång för många år sen fått en karta där dom markerat ut platser i vår skog där "känsliga" blommor och andra växter finns. Vem fan är inte känslig tycker jag men skit i mig bara. Gör det! Hursomhelst har vi under alla år respekterat dom här små fredade zonerna genom att inte placera ut kontroller i dom. Skall detta leda någon vart undrar ni nog nu. Nope, ni kan sluta läsa nu och låta mig vara i fred. I alla fall så har dom små glada blommorna fått leva i fred. Tills i vintras. Rakt genom, ner i, över många av dessa fredade platser har under vintern skogsmaskiner kört. Det är slarvsylta av hela konkaronken.

Å herrejävlar vad jag skrattade när jag såg detta. 20 års hänsyn från orienteringsklubben var bortmosat på några ynkliga dagar av skogsbolaget. Mera sånt säger jag bara. Får inte vi röra oss i naturen så tycker jag att djur och natur också skall hålla sig borta. Bort med skiten från skogen. Vi kan lika gärna lägga ner skogsverksamheten och fokusera på sprint i stadsmiljö. 2-3 veckor här eller där i skogen kan vi lika gärna ha och kasta bort.

Vad fan vill jag ha sagt egentligen. Vårdatumstoppet är djävulens påfund och är vi dess advokater. Dags att sluta slicka uppåt och börja sparka. Ni kan få börja sparka på mig om ni tror det hjälper. Mig skulle det nog hjälpa.

Sa jag förresten att jag var ute i skogen i går kväll?

Jag ljög...

Den stora planen (igen)

Jag har gått in i en högintensiv vecka vad gäller behandling av mitt knä. Får jag ingen positiv reaktion på detta så kommer jag ringa Doktor Kortison igen. Idag var jag på besök hos kusin D (Kiropraktor) som skaffat sig en svindyr laserapparat. Jag hade nog förväntat mig något mer sci-fi inspirerat, såsom ett Jedi-svärd eller en Stormtropper pistol, istället för den lilla pennan som han jobbade med. Nåja... benet kapades inte under knäskålen trots hög intensitet. Under behandlingen kändes det ingenting men en timme senare började det värka lite. All smärta måste vara av godo när man kör laser tror jag. På onsdag skall jag till min rehab-tjej för massage på nämnda knä och på fredag kör jag en ny omgång med laser.

Vad handlar då den stora planen om (igen). Den här gången är inte fokus på orientering utan på en annan sport. Om jag får ordning på knät den närmaste veckan så kommer jag anmäla mig till Lida Loop som går 10 juni. Detta för att sporra mig själv att träna med fokus på styrketräning och cykling för att bygga upp muskulaturen runt mina knän. Jag hade iofs denna plan (Lida Loop) redan förra året men då sket det sig. Som vanligt skulle man kunna säga om mina planer. Vad som gäller om jag kan vara med är en trevlig 65 kilometers tur i motionsklassen. För min egen del så får jag nog krampgaranti vid anmälan.

Så ser det alltså ut i världens mest misslyckade orienteringssatsning.

En riktigt bra sträcka

Förövrigt anser jag att den här sträckan är den bästa på sprintbanan. Det måste ha varit en enorm befrielse för löparna att komma i mål och kunna börja ladda för dom riktiga distanserna som stod på tur.

- Näeee. Nu var du elak AspLövet.

Ja. Förlåt. Nu var jag riktigt elak. Jag måste ha varit med om något hemskt traumatiskt i min barndom. Jag minns bara inte vad som hände.

En lång bortkastad sträcka

Jag har tittat på kartorna från NOC rätt mycket och det är några små detaljer jag hakar upp mig på. Förutom att det är relativt platt och ser tråkigt ut så undrar jag om långsträckan till 7:an, på långdistansen, verkligen är rätt avvägd. Om man ignorerar att det handlar om 2,5 kilometer tråkig jävla väglöpning så ser jag bara ett vägval (rött på kartan). Man skulle kunna erbjuda ett till om man är på riktigt bra humör (blått) men jag skulle inte ens på mina sämsta dagar springa det. Nu har jag inte sett några vägval från världseliten, så dom kanske smiskar mig på fingrarna och har sprungit på helt andra ställen. Men i så fall vad vet dom egentligen om riktig orientering. Jag är ju världens bästa orienterare. Glöm inte bort det.

Resignera: Resignation

[Berättarröst i hörlurarna]
Ta djupa lugna andetag. In och ut. In och ut. Föreställ dig sen den underbaraste dagen du kan tänka dig.

Jag ligger nertryckt i en massagestol modell svindyr och låter dess innandömme massera mig. Rösten i mina öron vill att jag skall tänka mig en underbar dag men jag har svårt att få in känslan. Istället för frihet och lycka känns det mest som att jag sugs in i stolen. Litegrann som man föreställer sig hur det är att bli bortrövad av aliens och utsatt för en helkroppsundersökning. Jag spänner skinkorna för att inte bli inseminerad av något obehagligt i fel hål.

[Berättarröst i hörlurarna]
Nu när massagen är slut kommer du känna dig avslappnad och lugn. Din kropp är nu fylld av energi och du har en dag av lugn och harmoni framför dig.

Jag tar mig mödosamt upp ur stolen med mitt ömmande knä. Tar ett djupt andetag för att se om jag vitaliserats på något sätt men det känns precis lika bittert som före besöket i stolen. Jag är inte dummare än att ha insikt om att mina problem ligger djupare än vad den dyraste massagestolen klarar av. Kanske en automatiserad psykoterapeut skulle vara något för mig. En som rullar sin mjuka röst i mina öron 20 timmar om dagen. Eller så handlar det bara om att förlika sig med ordet "resignation"

Resignation
Om person: (frivilligt) avstå från:
l. - upp­giva att söka uppnå målet för sin strävan el att söka genomdriva sina önskemål
2. - uppgiva hoppet om att förhållan­dena skola ändras till det bättre; (med tåla­mod utan bitterhet)
3. foga sig, underkasta sig sitt öde; stundom över­gående i något annat.

Jag är inte tanken att resignera oäven på alla sätt. Mitt största huvudbry om så måste bli fallet är istället, vad gör jag då? Slutar man bara tänka på orientering och sen är det bra med det? Måste man hitta en annan hobby som man kan bli fanatiker i eller räcker det med att släcka lampan i vardagsrummet och bara sitta tyst i soffan för att överleva? Jag skulle önska att någon kunde svara på detta så att jag vågade ta steget. Å andra sidan, "Att leva är att vägra resignera" (Ett citat stulet från någon av mig okänd) Frågan är om den som sa så har rätt eller fel?

Helt (nästan) borta

Vad gjorde jag egentligen där ute i Kårsta? Fan vet. Ont i knät har jag i alla fall.



För er som tycker att övningen är för svår så kan ni klicka på bilden för att se den helt jävla otroligt mycket större.

På grönbete

- Vad har du gjort idagdå AspLövet?

Jag har varit i Kårsta

- Fan vad schysst! Sprang du på norra eller södra partiet?

Sprang!? Jag var där med 500 andra idioter för att se på när 100 kor släpptes ut på vårbetet.

- Det låter ju... ehh.. kul.. Sprang du efter det?

Näee.... Jag åkte hem.

Verkligheten i nyans av orange

Efter behandling igår på vänster skräpknä så kändes allt lite bättre. Jag ska dessutom om allt vill sig väl behandla knät med laser i helgen. För att fira detta stack jag i kväll ut på en lättare MTB-runda. Jag hade för dagen inköpt ett par nya cykelbrillor eftersom jag slarvat bort dom gamla. På Intersport hittade jag ett sniikpar för 200 spänn. Dom funkade bra för mig. Kanske mest beroende på att jag inte ställer så höga krav på livet numera. I glasögonen kan ni se spegelbilden av solen som just går ner bakom ett slyhygge och även min hand som håller i kameran.



Första milen var tekniks körning på steniga stigar som gjorde mig glad och lycklig. Andra halvan var blandad körning och passet slutade på måtfulla 21 km. Effektiv körtid var 70 minuter men i verkligheten var jag ute längre än så. Efter 12 kilometer fick jag nämligen punktering och det behövs nog träning på det momentet. Det hann rinna iväg drygt 10 minuter innan jag var redo för att cykla igen. Hade jag haft däckjärn med mig hade jag iofs tjänat några minuter. Av en ren slump så drog jag på mig punkteringen ganska exakt eller om det nu blir nära platsen där Tiomila kommer ha sitt TC 2008. Väl där noterade jag att arrangörerna har det väl förspänt. Mycket av infrastrukturen är på plats som ni kan se på bilden redan. Dessutom är det ju samtidigt halvrivet så efterarbetet är redan avklarat.

Tiomila i full gång

Idag brast det för mig. Min Tiomilabojkott har varit misslyckad redan från dag 1 och nu är den totalt pulveriserad. Någon vänlig själ på Alternativet tipsade om att Tiomilasändningen fanns på den barnvänliga sajten Pirate Bay så jag föll som en ensamstående fura i höststorm. Jag har nu laddat ner hela sändningen från herrkavlen och börjat beta av den minut för minut.

Just nu har täten växlat på den 3:e sträckan och spänningen är olidlig. Tänk att Halden och SNO bommade bort sig på första. Nu har iofs Halden fått kontakt men hur det här skall sluta törs jag inte gissa. Att Göteborg är med i täten ser man om inte annat på Fredrik Löwegren i studion. Jag tycker mig kunna se lite ryckningar i ögonbrynen på honom där han får sitta uppklädd i kostym istället för att springa.

Jag tror jag får dra ut lite på tittandet dom närmaste dagarna. Som en god bok ungefär. Jag gissar att Halden ändå tar det här till slut men jag har aldrig varit bra på att tippa så förmodligen har jag fel. Svaret får jag inte ikväll.

Själv hade jag inte gjort bort mig på den andra sträckan.

För 20 år sen.

När natt blir dag

Tiomila

Jag tycker att vi skall göra om Tiomila så att det blir som Jukola. Förutom då att vi behåller tävlingsdatumet i slutet av april och givetvis har kvar 10 sträckor. Men annars så skall allt vara som på Jukola. Framförallt ska skyltning vara på Finska för att underlätta för våra grannar i öster. Sen om något går fel kan Tiomilaledningen svara.

"Det var ju det vi sa, allt blir inte bättre bara för att man kan köpa lakritsremmar på TC och äta korv utan bröd"