Brunbildsträning

Pepparkaksgubbe

Jag är less idag och har nästan tagit beslut att lägga ner träningsverksamheten en eller två veckor. Knäna har backat i status och det ligger en aura av blasé runt mitt huvud. Från detta är steget inte långt till luciatåg. Jag var alltid tomte i min bittra ungdom när det vankades luciatåg och till mångt och mycket är jag väl fortfarande en tomte. Din jävla tomte, brukar jag ofta höra från folk i min omgivning. Men så är det inte. Jag är en pepparkaksgubbe numera. Lite bränd i kanterna och mössan på sned. Pepparkaksgubben har alltid fått oförtjänt lite uppmärksamhet. Förmodligen för att pepperkaksgubben aldrig gjort något minnesvärt. Litegrann som mig alltså. Därför är det alltså brunbilden på kartan som är dagens viktigaste träningsmoment.

Yiiiihaaa!

Idag flyger det folk i luften här på jobbet. Dom har någon sorts Texas-Mayhem-Power-Sales-Days. Hela säljavdelningen springer omkring utklädda till cowboys och skrik hörs från en mekanisk rodeotjur. Jag stod och betraktade spektaklet en stund. Inte många klarade av att sitta kvar på tjuren längre än 2-3 sekunder. Personligen så avstod jag från att försöka. Med tanke på min skadehistorik hade dom nog fått lägga ett pussel av alla mina leder efter en tur på den besten. Man skulle kanske tro att jag blev på bättre humör av att se alla glada människor ha kul på jobbet. Det blev jag inte.

Lida: Led: Ledighet

Veckans behandlig hos världens bästa massörska var smärtsamt obehaglig. En tår trillade på min kind och när hon tryckte som hårdast kändes det som att pungkulorna var uppe och dallrade i halsen. Smärta. Det är det enda beviset på att jag lever nuförtiden. Jag funderar mer och mer på vad min vän sa om att ta ett sabbatsår från allt. Det bästa vore om jag tappade intresset för orientering. Det hade besparat mig så mycket onödigt lidande.

Sökes: Motivation

Efter ett varmt bad beslutar jag mig för att minnas motivationshöjande tillfällen i mitt liv. Många skulle nog minnas tillfällen då allt upplevts lätt och ledigt för att hitta tillbaka. Jag minns tillfällen av kramp och trötthet istället. Ur arkivet hos Garys Vänner gräver jag fram ett sånt minne från 2002.


Långa Lugnet i Falun Söndag 11 augusti 2002.

[Förspel]
Min bror och jag hade beslutat oss för att efteranmäla oss till Långa Lugnet. Efter avfärd 07,15 från Väsby kom vi upp till Falun precis lagom för att konstatera att alla konkurrenter såg så där obehagligt hårda och professionella ut. Vi träffade på Jonas Lindell samt Bröderna Andersson på tävlingsplatsen och vädret var sådär lagom varmt att man svettades innan start.

[0 - 5 km]
Ett mjäkigt skott indikerar att starten har gått och ett myller av cyklister trampar iväg ut ur Lugnets skidstadion. Efter 200 meter så svänger vi av på en asfalterad gång/cykelväg och påbörjar klättringen upp mot toppen av Lugnet berget. Plötsligt krockar dom framför oss och 2 cyklister går i backen. Vi blir tvungna att stanna upp ett kort ögonblick innan vi kan rulla iväg igen. Efter en kort bit i backen kommer Jonas ikapp oss och försvinner nästan lika snabbt igen ifrån oss. Upp, upp, upp och lungorna får sig en riktig genomkörare. Efter att ha nått toppen så rullar vi ut på steniga grusvägar där det plötsligt blir brant utför. Farten tilltar allt mer och efter en närmare titt på hastighetsmätaren så ser jag att vi är uppe i 59 km/tim. Jag skänker en kort tanke åt att skulle man studsa lite fel på en sten nu så kan det vara kört. Plötsligt skall vi in på en fin liten stig som svänger av uppför och det tar tvärstopp. Folk får börja gå och det blir trångt. Håkan hittar ett spår vid sidan om och jag blir lite efter. Plötsligt hoppar min kedja i en uppförsbacke och jag får hoppa av för att fixa till den. Ett otal cyklister kör om innan jag är uppe igen. Surt borde man kanske ha sagt men jag konstaterar istället att det är en jobbig och seg inledning på detta lopp.

[5 - 10 km]
Efter att ha passerat hopptornet på toppen så svänger vi av nedför igen. Full fart utför berget och in mot Lugnets skidstadion där vi får varva på hästskon inne på skidstadion. Vid utgången av Lugnet så står Håkan och väntar på mig och vi kan rulla vidare. Vi kommer in på ett jättefint elljusspår som är kurvigt och småkuperat. Plötsligt kör vi förbi en cyklist som har kraschat rätt ut i ett stenskravel och det ser illa ut. Det är dock folk som har stannat hos killen så vi rullar vidare. Efter att ha kommit ut på asfalt och klämt en tung backe så svänger vi av på en stenig och bökig stig som tar oss rakt utför och det är mer studsande än cykling. Håkan har kört ifrån mig igen på detta parti och efter att ha sladdat i lösgrus på en stenås så ropar jag på honom där han står och väntar att han kan köra och att han inte behöver vänta på mig. Inledningen har gett mig den insikten att jag är seg och för att orka runt detta lopp bör jag nog lugna ner mig lite.

[10 - 15 km]
Ut på asfaltsväg och sen var det bara att borra ner huvudet. Får en bra rygg som jag kan lägga mig på rulle bakom och koppla bort hjärnan. Efter ett tag så kommer vi ifatt några andra cyklister som gör att våran lilla "klunga" blir större. Blickar framåt på raksträckorna för att se ifall jag kan skymta Håkans rygg men han är borta och jag konstaterar att det var lika bra att han fick köra på i sitt tempo.

[15 - 20 km]
Efter asfalten svänger vi av in i skogen och temot sjunker från 35 km/tim till 10 km/tim. En riktigt brötstig med sten i massor kommer och man studsar och halkar omkring. Plötsligt känner jag att jag inte orkar längre utan jag kliver av cykeln och går en bit för att komma ner i varv. Efter ett tag hoppar jag upp på cykeln och funderar på ifall jag verkligen skall orka med detta med tanke på att jag har drygt 5 mil kvar. Efter en kortare utförskörning så svänger vi tvärt uppför och påbörjar en låååång stigning uppför. Eliten hade "Bergspris" på toppen av Norlingsberget och det är ca: 2 km brant grusväg som skall jobbas ner. Efter en dryg kilometer så känns det som att det skall svartna för ögonen och jag tvingas kliva av cykeln. Jag är i princip den enda som går men i detta läge bryr jag mig föga om det. Tanken på att bryta loppet och att rulla asfaltsvägen tillbaks till Lugnet känns allt mer tilltalande så jag hoppar upp på cykeln och börjar cykla för att få bort dom negativa tankarna. Kommer till slut äntligen upp på toppen och jag frågar arrangörerna om det blev några pengar till mig men dom svarar kort att pengarna är slut.

[20 - 25 km]
Efter den tunga stigningen svänger vi utför på halvstora men steniga stigar där det bara är att släppa på. Beslutar mig för att bromsa när vi kommer ner så det är full fart utför som gäller. Vi kommer sen ut på ett hygge där det blir mera cykelpromenad bland stock och sten. Plötsligt uppenbarar sig då den i MTB kretsar så beryktade "Törnbergsstigen". En ca: 4-5 km lång guldstig som är en smal, krokig, småkuperad och helt ren från stenar och rötter. Omgivningen är småkuperad tallhed med mer sten än vad man finner i vilket Hälsingeparti som helst. Ryktet gör gällande att Gubben Törnberg skall ha "byggt" och preparerat denna stig själv för många, många år sedan. Efter detta lyckorus så kommer man fram till den första vätskestationen där jag mumsar i mig en grabbnäve saltgurka som jag sköljer ner med sportdryck.

[25 - 30 km]
Efter vätskan så fortsätter den så underbara Törnbergsstigen och all trötthet är som bortblåst. Svisch, Svosch, Svisch låter det när man sveper fram på stigen, eller kanske var det ljudeffekterna i mitt huvud som lät så. Hursomhelst så var denna stig värt hela resan, anmälningsavgiften och senare kommande vedermödor. Vi kommer så småningom ut på en lite större och vanligare grusväg och hejas fram av sommarstugeägare som sitter och beskådar spektaklet. Plötsligt blir det en liten skråstig längs med en sjö och det är mer sten än stig. Alla får finna sig i att gå och bära cyklarna. Inte en av dom bättre stigarna skulle man kunna säga och man funderar på varför inte hela rundan kunde vara som kära Törnbergs mästerverk. Nåja, jag trycker i mig lite dextrosol och börjar känna att livet leker nog ändå.

[30 - 35 km]
Vi studsar så småningom ut på en gammal hederlig grusväg och farten trissas upp. Vi är ca. 10 st som ligger på rulle och jag lägger mig långt bak för att slippa dras med i draghjälpen. Vi har 2 tjejer med i vår grupp som cyklar väldigt bra. Båda tjejerna får langning vid en privat vätskestation som vi passerar. Själv dricker jag av mitt eget vatten och tittar mer på omgivningarna än deras bakdelar, det är säkert, jag lovar.

[35 - 40 km]
Grusvägen vill aldrig ta slut och det bjuds även på en och annan uppförsbacke där jag märker att jag är starkare än dom övriga i min grupp. Hehehe.. nöjd med livet tänker jag att "backarna är mina bästa vänner" Dom tankarna skulle jag bitter få äta upp senare under loppet visade det sig. Äntligen så tar grusvägen slut och vi åker in på en småstenig men trots allt cyklingsbar stig som kringlar sig fram i den vackra granskogen. Det har under en period gått svagt uppför och plötsligt så bär det rakt utför. Jag släpper på bromsarna och låter cykeln studsa hejdlöst under en lång stund innan jag får trycka hårt på bromsen för att stigen tar slut och en 90 graders kurva ut på ännu en grusväg tar vid.

[40 - 45 km]
Mera grusvägar och jag känner att kroppen börjar bli sliten. Plötsligt sitter jag längst fram i en klunga och drar. Jag ligger hårt på tramporna i några minuter innan jag varvar ner och trycker i mig lite gel och vatten. Hela klungan cyklar om mig i ett avsevärt högre tempo och jag klarar inte av att hänga på. Tack för det... Framför mig på en lång raka så ser jag flera stora klungor som drar upp ett dammoln. Tittar bakåt och ser inte en enda cyklist. Tänker för mig själv, kan jag vara sist?

[45 - 50 km]
Plötsligt uppenbarar sig en jobbig backe och jag kommer ifatt framföråkande klungor. Jag börjar känna lite småryckningar i låren och längtar till nästa vätskestation där saltgurkan väntar. Det blandas stenig småstigar med steniga grusvägar och tröttheten börjar allt mer göra sig påmind. Snälla inte kramp nu, hinner jag tänka då plötsligt inte krampen kommer men väl kedjan hoppar. Jag drar på kejdan snabbt och hoppar upp på cykeln men hinner inte cykla många hundra meter innan både främre och bakre låren drar ihop sig. Jag ramlar av cykeln och sätter mig ner för att skaka liv i musklerna. Efter ett tag är det bara att bita ihop och kliva på cykeln igen.

[50 - 55 km]
Precis innan vätskestationen i Rostberg uppenbarar sig en seg uppförsbacke och halvvägs är det dags för kramp igen. Jag kliver av cykeln och finner plötsligt att båda främre lårmusklerna är ihopdragna så jag kan inte böja benen. Smärtan är påtaglig, med hjälp av händerna trycker jag till i knävecken och faller bakåt i det mjuka gräset. Väl där så sitter jag mest förundrad och tittar på mina lårmuskler som verkar vara tagna ur filmen "Aliens". Muskeln rör på sig för fullt under skinnet och jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Jag stapplar emellertid upp på cykeln efter ett tag och kämpar mig in till vätskan där jag trycker mera saltgurka, sportdryck och fyller på vatten i min vätskeryggsäck. Rullar ut från vätskan lätt orolig inför dom avslutande 2 milen. Nästan direkt så blir det brötstigar igen och efter någon kilometer är det dags att kliva av igen för att bli av med krampen. Jag kämpar vidare inte bara mot krampen utan även mot mitt nedbrytna psyke som skriker i mitt öra - Bryt, Bryt, Bryt.
Jag ignorerar dock den rösten och biter ihop. Plötsligt uppenbarar sig en jättebacke....

[55 - 60 km]
Upp mot högre höjder bär det och den steniga (ni börjar se tendensen med dom steniga stigarna/vägarna nu va) vägen ser inte ut att någonsin ta slut. En bit upp är det dags att sitta av för kramplossning igen och det är så skönt att sitta ner att jag funderar på att lägga mig ner och vila ett tag. Men som med allting så måste man nå målet för att det skall ta slut så jag biter ihop igen. Efter denna jättebacke bär det av utför på småstigar som är, vadå? Precis, steniga och sladdriga men nu börjar jag även krampa i fingar och överarmarna så jag skippar bromsen och hoppas på det bästa. Lyckas ta mig ner utan missöden och kommer in på ett avsevärt finare elljusspår som tar mig in till det undersköna Sundborn där publiken hejar friskt. jag tar åt mig av sportdrycken och saltgurkan (även om jag vid detta skede gett upp tron på saltgurka) 13 km kvar ropar dom innan jag rullar vidare.

[60 - 65 km]
Har sällskap av en äldra man som jag stött på tidigare och även han lider av kramp. Vi trampar på uppför (igen) på asfaltsvägar som sen byts ut mot grusväg. Han säger att detta lopp är avsevärt tuffare än Finnmarksturen och jag undrar mest vad jag gör här, otränad som man är. I en seg motluta så drar han ifrån mig när jag är tvungen att stanna till för att vila benen lite. Kan skönja ett slut på eländet även om det lutar åt fel håll fortfarande.

[65 - 70 km]
Grusvägen blir till en stig och plötsligt uppenbarar sig ett krön och jag är övertygad om att jag nått toppen och nu blir det downhill ner mot Lugnet och målet. Ser ryggen på en av tjejerna som jag cyklade tillsammans med långt tidigare och hennes fart är märkbart långsammare än min. Precis när jag passerar henne uppenbarar sig en brant uppförsbacke och jag suckar djupt. Halvvägs får jag kliva av och gå, något som även tjejen tvingas till. Väl över detta krön svänger det utför och farten ökar på dom fina stigarna. Jag susar allt lyckligare ned mot det väntande målet och plötsligt uppenbarar sig ängarna ovanför Lugnets skidstadion. Jag åker under en träbro och noterar att det cyklar folk på den. Vanudå? Jag stannar av lite och ser ingen direkt snitsling. Till höger om mig spurtar folk mot mål men jag är på fel sida av snitslarna. Tittar framåt längs med en stig som leder till "hyllan och "mördarbacken" men dit skall väl inte jag? Rullar sakta vidare och förbannar mig själv för att köra fel dom sista skälvande metrarna. Plötsligt ser jag en kille stå och titta på, och jag frågar honom vart jag skall åka. Han pekar mot mördarbacken och jag kan knappt tro mina ögon. Precis vid "hyllan" står Håkan och hejar på mig. Jag biter ihop och gnetar uppför mördarbacken. En bit upp sitter den äldre mannen som jag cyklade med tidigare och har kramp i låren. 20 meter efter att jag passerat honom så drar sig mina lår ihop och jag tvingas av cykeln. Sätter mig ner och skakar desperat på låren. Ser att den gamla gubben reser på sig så jag tvingar mig själv upp och hoppar på min cykel trots att krampen inte släppt riktigt. Når krönet och sätter full fart nedför igen. Nu måste väl ändå backarna vara slut! Kommer fram till träbron och ser att två cyklister som kört om mig i backen fått problem och klivit av sina cyklar. Jag satsar allt jag har uppför trätrallen och laddar hårt ner på andra sidan, vilket innebar att jag passerade dom. Trycker allt jag har ner mot målet som en befrielse mer än något annat. 4 timmar 11 minuter och 57 jävligt slitsamma sekunder blev sluttiden.

[Efterspel]
Tröttheten är som en dunkande huvudvärk och jag orkar inte få i mig mer än halva pastasalladen som Håkan och jag sitter och äter bakom målet. Vi stapplar (läs: jag stapplar, Håkan går) mot duschen och man längtar bara hem till sängen som tyvärr är 25 mil bort. Hemresa blir trots allt behaglig och trots den tuffa banan konstaterar vi att det har varit en underbar dag och att såhär trött vill man inte vara varje dag ;-)

[notering: Banbeskrivningen ovan är baserad på 70 km som arrangörerna meddelade att banan var men både min bror och jag fick 76 km på våra mätare. Något som vi även hörde från andra]

Tillfällig Motivationsbrist

Jag har en grym brist på motivation just nu. Inte bara för träning utan även: Jobba. Äta. Sova. Leta orsaker. Leta åtgärder. Titta i kartpärmar. Memorera kodsiffror. Bli frisk. Vara sjuk. Vara skadad. Bli hel. Jag slentriansurfar på orienteringssidor. Jag slentrianskippar träningspass. Jag slentrianvåndas över den kommande vintern. Jag är slentrian i en något defekt kropp. Visste jag att allt skulle funka till våren befan man sig i ett helt annat läge liksom. Då kunde jag börja skissa på en tävlingsplanering. Vässa dubbarna på Integratorerna. Putsa på extra teknikträningspass. Men så är det ju inte i AspLövets värld. Vintern är bara en enda lång tranportsträcka fram till en ännu större besvikelse. En god vän tyckte att jag skulle ta ett sabbatsår från allt vad livet innebär. Kanske har han rätt. Rättelse: Han har rätt.

Revidering av lägenheten

Jag satte igång och reviderade min lägenhet så fort jag kom hem. Hallen gick bra att få till. Miniknatarnas sovrum fick bli en grovrevidering eftersom deras leksaker flyter rätt mycket. Jag ritade grönraster i hela deras rum. När jag öppnade skrubben så stod Kent Olsson där. Jag tittade på honom utan att säga något. Han tittade på mig utan att säga något. Till slut blev tystnaden pinsam så jag sa.

Nästa år är det 20 år sen du vann ditt individuella VM-guld. Tiden går.

Kent Olsson sa fortfarande inte något. Jag försökte byta ämne.

Tycker du att jag skall rita mattorna som halvöppen mark eller ljusgrönt?

Innan Kent hann svara så såg jag att det inte alls var Kent Olsson som stod i min garderob. Det var bara vår dammsugare med munstycket lite på sned. Det fick mig dock att fundera på vad Kent skulle ha gjort i min situation. Han hade nog aldrig fallit så långt ner i träsket att han börjat reka sin lägenhet. Förmodligen hade han gått ut och sprungit sig trött i den Blekingska trädgårdsvildmarken. Jag beslutade mig för att lägga karteringen av min lilla 3:a på is. Han är bra på så sätt Kent. Han får en att ta en extra funderare över sitt liv.

Klimathotet

Egentligen så borde jag sluta förbanna utvecklingen av orienteringen. Bara för att jag inte kan vara med dom andra gamla gubbarna och leka så behöver jag ju inte vara så jävla bitter. För vet ni vad. Bitterhet föder bitterhet. Det har jag inte kommit på själv utan jag läste det på en blogg för länge sen. Jag tror att den tarvliga bloggen som innehöll den strofen var, AspLövet goes H40. Han är fan inte klok den killen. Men det var inte det jag funderade på. Växthuseffekten! Tänk om växthuseffekten eskalerar i en sån snabb takt att det inom något år inte finns någon skog kvar. Då skall vi vara jävligt glada om vi får tider i inomhusarenor för att springa orientering. Blodslitet får dom köra inne på Gardemoens flyplats. Tiomila i Kista centrum och Ullareds varuhus arrangerar O-ringen varje år i sin butik. Det är så vi vill ha det och det är läge att redan idag förbereda sig på bästa sätt. I kväll skall jag kartera min lägenhet och placera ut 50 fasta kontrollpunkter.

En dröm i natt

Hallå!! Är det någon som hör mig däruppe? Kan ni skicka ner musen så att jag kan klättra upp längs med sladden. Min startid är om 4 minuter och jag kommer inte upp till tävlingsplatsen. Skit också! Jag tror att jag drömmer. jag måste drömma, annars skulle jag inte vara 15 cm hög och stå nedanför mitt skrivbord på jobbet fullt tävlingaklädd. Kartan jag har i min hand påminner starkt om skrivbordet på jobbet i alla fall. Aj fan! Nu kommer städaren med sin dammsugare också. Bäst att gömma sig i kabelhärvan under bordet. Puhh! Han gick förbi. Vart var jag. Ja just det. Starten verkar vara vid min scanner men dit kommer jag aldrig att kunna ta mig. Men titta här! En bit av den där smörgåsen som jag åt i förrförra veckan ligger bland kablarna och mår bra. Gott! Hur stor är Lilla My egentligen? Jag börjar förstå hennes bistra min om det är på den här höjdnivån hon lever sitt liv bland dom sävliga Mumintrollen. Se där nu har jag missat min starttid också. Jag tror att jag måste lägga mig ner och vila lite. Tror ni att det är ett sundhetstecken att behöva vila i sina drömmar? Jag har till råga på allt ont i knäna i drömmen. Inte ens mitt undermedvetna vill mig gott här i livet.

AspLövet - DNS

Kalkon

Svenska landslagets inomhusorientering blev veckans kalkon på tv4-sportens lista, Kanon och Kalkon. Inslaget var rätt kul när dom även sa att AIK hockey skulle börja träna i en frysbox och simningen skulle ha mästerskap i en bubbelpool. Vad är det dom säger - All PR är bra PR?

Igång på allvar

MMC-premiären för min del blev en 125 minuter lång Eriksgata. Tyvärr stod inga åskådare utmed vägen och vinkade åt mig men jag kände mig som en kung nu när jag äntligen är tillbaka i skogen. En promenerande kung men ändå. Jag valde att ta en 10 km bana och rask promenad med inslag av springsteg blev min farthålning. 14 kontroller hann besökas utan bommar och knäna gnällde inte mer än nödvändigt.

Dagen kalassträcka var mellan åttan och nian. Åttan ligger i fin men rätt tät skog. Ut mot nian är det fortsatt tätt fram till stigen men där öppnas det upp rejält. Höjdpartiet man springer över sen är rena bergshällar överväxta med vitmossa. När man sen passerar dubbelstenarna halvvägs så glesnar det ut ännu mer och man ser ända ner till det öppna kärret. Här inbjuds det till snabb fart med ett leende på läpparna. Sen blir det tät skog igen och man får vara noga med att hålla kursen in mot det lilla kärret. Det blöta höstvädret har gjort att det mesta känns som kärr runt kontrollen. Jag blir glad bara jag tänker på det här partiet.

Äsch! Ni kan sluta hoppas ...

På mitt 1-års jubileum så skrev jag i kommentarerna att det fanns öl kvar till den som så önskade. Först till kvarn var det som gällde och dom orden har jag fått äta upp. Utanför min lägenhet har det varit kaotiskt med folk som har belägrat trappuppgången. Min telefon har bombats sönder med sms och öltiggande samtal. Mailen har dränkts av hysteriskt spam och brevledes har jag mottagit nakenbilder samt använda trosor/kalsonger i drivor. Mitt veliga inre har inte kunnat ta något beslut om vem som skall bli den lyckliga utan jag fick ta till drastiska åtgärder i slutändan. Summa sumarum blev att jag i kväll själv drack upp dom kvarvarande ölen. Nu kan ni alla gå tillbaka till era gråa vardagsliv och vänta på att nästa föredetting blottar sig och sina öl för den stora massan. Ölen smakade ypperligt kan jag avslöja. Det kan ni gott ha!

Fredagskartan

Efter mina Dala-vibbar igår så gick jag in i förrådet där jag blundade och tog ut en av mina kartpärmar på måfå. Det blev H21-pärmen från åren 1991-1992. Många Daltävlingar fanns det att sukta över men den jag fastnade mest för var Kopparkavlen från 1992. Mina minnesbilder från loppet är lika med noll men jag har via hitta.se lokaliserat kartan till en plats precis väster om Falun. Kartan är en typisk Dalakarta om man nu kan tala om sånt. Jag gjorde ett rätt skapligt lopp på min tredje sträcka som var 9,3 km. Plockade 14 placeringar och tappade bara 6,58 på täten (löptid 63,16). Det var inga större överraskningar i vårt lag den här gången. Samma gamla skrot och korn. (Sören 88, Hasse 104, Juppe 96, AspLövet 82, Liga 68, Runchen 58) Tyvärr är det illa ställt med hela det här gamla gänget. Ingen av dessa sex löpare har kropp eller ambition som kan kallas upplyftande längre. Det går utför med mänskligheten.

Första löpstegen sen september

I kväll äntrade jag det lokala elljusspåret och tog mig 30 minuter bort för att sen vända 30 minuter hemmåt igen. Rask promenad varvades med lätt löpning. Sekvensen blev: 15 - 5 - 5 - 5 - 5 - 5 - 5 - 5 - 10 min. Där dom minuterna med tjock/kursiv text innebar lätt löpning. Den här mörka novemberkvällen mötte jag inte en enda själ på elljusspåret. Jag och Birro njöt hursomhelst i fulla drag och med lite rejäl stetching i trapphuset efter träningen så var kvällen fulländad. Nu återstår bara att se om jag blir sjukare eller friskare. Förhoppningsvis rör sig min småkrasslighet åt något håll i alla fall.

Heja Dalarna!

Idag besökte jag lunchrestaurangen där den hemska fisk-incidenten inträffade. Dom hade fisk på menyn. Jag avstod och tog en pizza istället. Idag behövde jag muntras upp å de grövsta nämligen. Min begynnande förkylning som legat och bubblat i halsen har halkat ner i brösttrakten. Det är inga goda nyheter. Vid dom tillfällen jag varit sjuk dom sista åren så har det nästan uteslutande handlat om segdraget skit som satt sig i bröstet. Nu gav inte pizzan någon vidare tröst även om den var riktigt god. Istället var det något helt annat som fick mig på gott humör.

Plötsligt hörde jag nämligen någon bakom min rygg på restaurangen som öppnade sin mun för att prata med sina kollegor. Ut kom ett dalmål som var bredare än Dalälven på längden. Jag blev alldels varm och nostalgisk inombords. Jag blundade ett ögonblick och drömde mig bort. Siljanskavlar, Dalatourer, detaljfattiga sluttningar och raggarrundor runt korvkiosker flimmrade förbi på min näthinna. Jag mindes skolsalar jag sovit i och baja-major jag besökt. Jag mindes hyggen som aldrig ville ta slut och berg som fått mig att promenera av utmattning. Dalarna - Is the shit! Helt enkelt.

Så nära nära men sen kom den jäveln.

Jag hade lagt fram träningskläderna i hallen och planerat vad jag skulle träna ikväll. Sen kom den där lilla djäveln djupt nerifrån vaderna med sin läspande röst.

Du har ju tränat två dagar i rad. Du är värd lite vila. Du är bäst AspLövet. Ta det lugnt idag. Alla andra vilar. Du kommer ändå vara bäst när det gäller AspLövet. Vila är viktigare än träning idag. Alla gillar dig AspLövet. Fan vad snygg du är ikväll AspLövet. Det är kallt ute. Du behöver vila. Du är trött så trött. Kolla in vad fina dina lårmuskler är idag. Alla vi som älskar Lövet klappar nu. Klapp! Klapp! AspLövet är H40-kungen. Du kan träna dubbelt imorgon. Det står en kall folköl i kylen till dig.

Jag lyssnade på honom. Den djäveln kanske har rätt. Bortsett från det där om att jag är snygg då.

Deadliest Catch

Det finns en massa skitserier på tv som man både ser och kan vara utan. En som jag har fastnat framför den sista tiden är "Deadliest Catch" på Discovery. Den handlar om ett gäng fiskebåtar i Berings hav som jagar jättekrabbor. Alla avsnitt ser exakt likadana ut. Förmodligen är det bara ett avsnitt som dom visar om och om igen, men det hindrar inte mig från att titta slaviskt varje kväll. Jag tror att min fascination för denna serie bottnar i en djup olycka över att aldrig få träna mig riktigt trött. Det eller så gillar jag bara krabba helt enkelt.


Varje avsnitt följer ett exakt upplägg.

Man får se en radarskärm över Berings hav med blippande punkter på.
[Kommentatorsröst]
Blabla.. miles souteast of blabla.. the ship Maverick is heading into a storm.

-En sekvens från förarhytten där kaptenen ser orolig ut.
-Vatten sköljer in på däck.
-Fiskarna tar på sig sina färgglada regnkläder.
-Vatten sköljer in på däck.
-En stor krabb-bur kastas i havet från båtkanten.
-Vatten sköljer in på däck.
-En krabb-bur tas upp med några små krabbor i botten.
-Vatten sköljer in på däck.
-Alla fiskare ser sura och trötta ut.
-Vatten sköljer in på däck.
-En full krabb-bur tas upp och alla skrattar och skojar med varandra.
-Vatten sköljer in på däck.
-Fiskarna äter mat under däck.
-Vatten sköljer in på däck.

Tillbaka till radarskärmen över Berings hav och blipparna.
[Kommentatorsröst]
Blabla.. miles northwest of Maverick, the ship Sea Star is heading into a storm.

-Repetion av ovan inslag från Maverick fast på Sea Star.

I ett avsnitt härom veckan var det iofs nära katastrof på en av båtarna. Kaffet var slut. Tack och lov så slutade allt lyckligt.

En summering av AspLövet

I hela mitt liv hade jag skrytit om hur jag minsann var en av få genuina Väsbybor. Född på Löwenströmska och trogen kommunen som en underkastad hund. Det var först för några år sedan som min illusion brast då min mor hörde mig dra denna historia. På sitt vanliga försynta och snälla sätt rättade hon mig genom påpekandet att jag minsann föddes på Danderyds sjukhus i den rika grankommunen och inte alls på Löwenströmska i Väsby. Mitt liv har inte varit sig likt sedan den sanningen kom fram. Vilsen och statslös har jag känt mig och ibland hittar jag knappt hem från jobbet. Annars är ett av mina starkare minnen från den yngra barndomen en cykelhistoria. Familjen var på söndagspromenad och jag, i 3-4 års åldern, forsade fram på min trehjuling. Framför mig låg plötsligt en stor vattenpöl och jag satsade allt för att få till lite roligt vattensprut från däcken. Pölen visade sig vara ett hål med 15-20 cm djupt vatten. Jag blev milt sagt dyngsur. Mina föräldrar som gick framför mig såg inte händelsen så jag cyklade iskallt vidare med vattnet forsande från mina byxor som om ingenting hade hänt. Jag minns inte vad som hände efter det och inte så mycket annat från min barndom heller. Ikväll cyklade jag 60 minuter på min motionscykel och sen gick jag ut med hunden. Höstlöven i sin bruna färgskala som täckte marken gjorde bajshanteringen till en gissningslek.

Ovan text är en ganska bra summering av mitt 40-åriga liv om jag får säga det själv.

Rörliga kontroller

Jag har funderat lite på den här fotbollsplans-orienteringen som landslaget skall ha. Jag är skeptisk till dess utformning om dom enbart skall hoppa över reklamskyltar och leta efter små flaggor. Ett bättre alternativ vore om man ställde ut 22 fotbollsspelare som fick bli rörliga kontroller. Spelarne genomför sen en helt vanlig fotbollsmatch. Man skall sen stämpla vi ett visst antal kontroller/spelare. Tex. Kontroll 1. [Nr4: Högerback: Gula laget] Bollen kan också få bli en kontroll men en felstämpling. Dvs skulle man bli träffad av bollen så blir man diskvalifiserad. Idealet vore om man hade 22st Håkan Mild typer som orkade springa mycket. Det blir lite grann som orienterings-dodgeball. Detta har ingenting med riktig orientering att göra men förmodligen avsevärt roligare än vad dom nu skall vara med på nu.

Ahhh.. doften av nyplockat granris

Jag ledsnade på att försöka vänta ut min begynnande förkylning så jag trampade 60 minuter på motionscykeln i kväll. Nu direkt efteråt har jag ondare i halsen än vad jag hade innan men det tar jag som ett gott tecken. Jag hade förövrigt tejpat fast några nyplockade grankottar på styret för att få lite frisk skogsdoft under träningen. Skogsdoft är väl annars något som är på väg att dö ut inom vår sport. Man blir lite trött i ögat av att läsa om sånt här. Jag vill läsa om tuffa 25km banor med individuell start och straffträning för dom som blir ifattsprungna. Inte höra att våra landslagslöpare offrar tid på sånt här mjäk. Det börjar kännas som att vi lika gärna kan ingå i Svenska Kennelförbundet och tävla i Agility-OL.

Hutlöst!

När jag var inne i den storstadsbelägna orienteringsbutiken för att köpa mina Sarva höll jag nästan på att köpa en finkompass. Egentligen kunde jag nog ha fått skorna billigare via kontakter men jag behövde använda mitt presentkort så det fick bli som det blev. Hursomhelst. Eftersom det blev lite pengar över på presentkortet så behövde jag handla lite mer. Min första tanke var att köpa en ny kompass eftersom dom jag har är fyllda av bubblor, alldeles för sladdriga i vridmomentet eller så helt enkelt uppbrända. Jag tänkte då köpa på mig en ordentlig kompass för första gången i min karriär. Silvas linjalkompass modell 1S lockade mig lite. Tills att jag såg butikspriset. 750 kronor. Fyttihelvete!! Så mycket pengar för något som jag kanske skall bränna upp till våren. Jag avstod och köpte en automatladdare till min pannlampa istället. Kompass är ändå ett överskattat hjälpmedel.

Köp en för 99:- eller två för 299:-

Inte alls enligt planerna

Sedan i tordags har jag haft en begynnande förkylning i kroppen som inte verkar veta ut eller in. Halsen har varit på väg att bjuda upp till smärta men samma tvekande där. Hellre dödssjuk i två dagar än varken eller i all evigehet. Detta har inneburit att träningen blivit lidande och min stora jubileumsfest mer eller mindre frös inne. En riktig skithelg helt enkelt. Det enda som lyser upp höstmörkret är mina nya Sarva som jag köpte igår. 930 spänn kostade dom så det lär nog smaka. Nu sitter jag in skorna här i soffan och längtar ut i skogen. Dom känns bra och kommer få bekänna färg på vinterns långsdistanser om allt går som planerat. Notera min autentiska ljungväxt som jag har på vardagsrumsbordet. Man måste skapa en sån naturnära miljö som möjligt för att skorna skall trivas.

Det jag frågar mig just nu är dock varför jag skriver det här? Har inte jag lagt ner min blogg? Man skall väl lägga av på botten. Är det inte så alla världsstjärnor säger?

AspLövet goes H40 - Fyller 1 år

Grattis AspLövet! 1 år med den här skitbloggen. Vem kunde tro att du skulle orka så länge? Ja du... Inte jag i alla fall. Mina visioner om bloggen och min H40-karriär kom till korta rätt rejält och dessutom rätt tidigt på året. Så kan det gå AspLövet, så kan det gå. Pratar du med dig själv AspLövet? Ja! Inte fan orkar någon annan med mig nu för tiden. Skål förresten! Skål AspLövet. Hur många inlägg har du lyckats åstadkomma det här året? Det här som jag skriver nu blir inlägg 778. Det är alltså 2,13 inlägg per dag i snitt för statistiksugna. Inte illa. Näee... Så många inlägg och så lite innehåll. Jag borde ta mig fan ha blivit politiker. Skål AspLövet! Skål min vän. Eller jag själv menar jag givetvis.

AspLövet goes H40 skulle ju bli så mycket mer. En återfödelse. Ett unikum. En utopi. En nystart. En comeback. Ett återtåg. Ett korståg. Ett jävlar vad jag springer nu då. En framgångssaga utan dess like helt enkelt. Men vad blev det till sist? Vem fan vet. Jag kan bara konstatera att så här jävla sämst har det aldrig varit dåligt.

Skit i det nu AspLövet. Det här året gör vi aldrig om. Näee! Ta mig fan om du inte har rätt i det. Skål AspLövet! Skål!

100% AspLövet

Så här dagen före den stora jubileumsdagen så gjorde jag en tillbakablick och en analys av Aslövet goes H40. Vad som i folkmun kallas blogg handlar för mig mer om en billigt sorts terapi. Vad har då året som gått varit det tongivande i bloggen? Jag blev faktist inte alls förvånad över det resultat som tonade fram i tårtform framför mina ögon. Det är alltså det här man får svart på vitt fast i färgform. Inte mer. Inte mindre. Inte bättre. Men bittrare. Nog sagt om det.


Men! Se på fan! Man kan kort konstatera att AspLövet goes H40 till 100% handlar om en bitter Pac-Man. Inte illa. Inget bittert som inte har något gott med sig.

Stela vrister : Avsnitt II

Efter min vanliga röntgen av den smärtande/stela högervristen så var läget oförändrat eftersom dom inte såg någonting på bilderna vad gäller brosk eller lösa benbitar. Jag tog då för givet att jag var utskriven och aldrig mer välkomnmen in i den svenska sjukvårdsapparaten. Därför blev jag extra förvånad när det damp ner ett brev med posten där jag inbjöds till en exklusiv magnetröntgen den 6 december. Dom skriver i brevet som en notering att mer än 40 miljoner undersökningar har gjorts i världen med denna typ av kamera utan att skadliga biverkningar har påvisats. Hmmm.. Det känns lite som en cover-up för något farligt eftersom dom prompt måste ta upp den information. Nåja. Jag har inget att förlora. Mer än livet då. Det känns ju redan som att jag har förbrukat mina bästa resurser så det är väl nåt man både kan ha och mista.

Burrrrr..

Det är något sjukt med AspLövet ikväll. Värk i kroppen och lätta frossbrytningar har fått mig på fall. Jag lyssnar på melankolisk muik och drömmer mig bort. Vad bättre då än att titta på världens bästa speltrailer. Detta är ren och skär magi och bättre än så här har jag aldrig sett reklam för ett spel. Bara otur då att man inte äger en XBOX360. Musiken som är lika vacker som en höstfrusen Nordcupsmorgon är Gary Jules med låten Mad World.

I sista sekunden - Not!

Skall man analysera AspLövet så kommer man till mångt och mycket finna en karaktär som påminner om en krakelerad botten på en uttorkad sjö i Death Valley. Men mitt i detta elände finns det faktist små naggande nyheter av den goda sorten. Ett sånt karaktärsdrag är planering och framförhållning. Som exempel kan man idag den 16 november konstatera att AspLövet har lagt banor, och printat klart alla färgkartor, till sitt långdistansarrangemang som går av stapeln den 16 december. En hel månad i förväg är allt klappat och klart. Det enda som återstår den sista veckan är det roliga. Det vill säga, hänga ut snitslar på alla kontrollpunkter på den 15,5 km långa bana. Bra jobbat AspLövet. Det vet du!

Prisvärt eller inte?

Vad är mest prisvärt inom orienteringen? Jag gjorde en helt stillös och mycket torftig undersökning genom att plocka ut DM-tävlingarna från Stockholm 2006 för klassen H21M (Mästerskapsklassen). Jag gjorde sen den mycket odramatiska matematikformeln kostnad delat med banlängden för att få fram hur mycket man betalar för varje kilometer. Som kuriosa kan nämnas att medel och lång-DM kostade 107 kr medans sprint och ultralång-DM kostade 87 kr. Varför denna skillnad föreligger har jag ingen aning om och jag orkade heller inte ta reda på det. Ni ser vilken undersökande journalistik jag hänger mig åt. Nåväl. Det är trots allt ganska klart vilka dicipliner som är mest prisvärda.

Banlängder H21M 2006 (Stockholms DM)

Sprint - 3390m
Medel - 5390m
Lång - 15500m
Ultra - 19080m

Jag vill bo i Kärr

Jag saknar H21-klassen. Klassiska banor ute i obygden. 90 minuters orientering i obanad terräng. Kalla duschar i ensamhet när TC har rivits. Donken på hemvägen och euforiska sendrag i bilen. Det var länge sen nu.

Bla bla bla AJJJJ!! bla bla bla

Har precis kommit tillbaka från en smärtsam knäbehandling. Min massörska hittade punkter i mitt knä som jag inte trodde fanns. Under dom 30 plågsamma minuterna när jag låg kvidande på bordet hann vi dock diskutera det mest av världsligt intresse. Fetmans utbredning i samhället. Hennes projekt att få personalen på Rydbergs att börja leva sunt. Lyckat till med det sa jag, eftersom dom nog släpar hem hinkvis med skagenröra och potatissallad från jobbet varje dag. Sen var vi båda överrens om att man blir fruktansvärt mycket tröttare om man inte tränar jämfört med hur man mår som vältränad. Vi hann även diskutera hur motionscyklar och löpband kan känna av exakt hur många kalorier man bränner. Jag tipsade henne slutligen om att läsa Dean Karnazes balla löpblogg. Han sprang 50 marathon i 50 stater under 50 dagar. Efter det var han tydligen i gång på allvar så nu springer han tvärs över USA. Hon frågade om jag skulle kunna tänka mig att göra en sån sak. "Ett annat liv en annan kropp tjejen" sa jag. "Ett annat liv en annan kropp"

En dålig vecka tar slut

Vecka två i rehab-november är till ända. Tyvärr är det så att med en svag själ i en ynklig kropp så tar det emot ibland. Jag drog på mig tre raka vilodagar lördag till och med måndag. Sånt får man inte hålla på med om man skall bli världens bästa H40-löpare. Nu får jag se till att ta nya tag nästa löpande novembervecka så att jag kan komma på rätt kurs igen. Jag menar. Hur skulle det se ut om jag inte var vältränad lagom till våren när jag skall dra sönder mina vader igen? Idag avslutade jag i alla fall veckan med 75 minuter på motionscykel.

Rehabstatisktik - November

14 löpande dagar
9 träningsdagar
9,10 tim total träningstid
7 pass på motionscykeln
2 långpromenader

Svart som natten

Har ni tänkt på att pannlampor enbart kommer med ljus i en färgton. Det är det gamla vanliga vita skenet som dominerar. Ibland kan man se gult sken men det beror oftast på att batterierna håller på att ta slut. Jag skulle tycka att det vore kul med lite mer färg i natten. Kanske lite porrigt rött sken. Eller grönt för att smälta ihop med skogen. Sen kan man ju ha blinkade i en massa färger som en ljusslinga på julgranen. Personligen vill jag ha svart sken. Tänk vad smart. Ingen skulle se mig i skogen och jag kunde ta kontrollerna utan att jag avslöjar för konkurrenterna i närheten att jag hittat den. Problemet kanske är att jag inte ser något men som med allt annat här i livet så får man väga för mot nackdelar.

Nästa gång du springer nattorientering och hör någon flåsa i närheten utan att du ser någon så är det kanske AspLövet. Säg hej! vettja. Jag är inte så farlig som jag ser ut. Eller ser ut och ser ut. Jag ser ju inte något själv i mörkret med min svarta lampa och du ser kanske inte mig. Så var det med den saken.


Jag står längst till höger på denna nattorienteringsbild. Min svarta lampa som lyser rakt in i kameran är lite svår att se dock.

En dag för länge sen i Sundsvall

Nu var det längesen jag bläddrade i mina söndertummade kartpärmar. Kom nu alla barn och sätt er i en ring här runt farbror AspLövet så skall jag berätta hur det gick till långt innan Per Forsberg skrek "Thats for sure" i extas över löpare i parkmiljö. Den här händelsen utspelade sig 1987 uppe i den norrländska orten Sundsvall. Visste ni att ryssarna 1721 plundrade och brände ner Sundsvall till ruiner. Dom jävlarna. Vi borde göra en hämndaktion för att kvitta denna gamla oförrätt. Nåja, nog om det. Jag sprang H21A2 och fick ganska mycket pisk av segraren. Det intressanta kära barn var att på väg till 11:e kontrollen fick man en smaskig vägvalssträcka sig serverad. Antingen kunde man ta vänster genom att hålla höjdkurvan i kartkant och sen svepa fram emot kontrollen med hög utgångsfart som man fått genom den kraftiga högerkurvan i samband med brant nedförsbacke. Eller så kunde man göra som jag gjorde. Det vill säga det rätta. Jag tog höger eftersom jag snabbt såg att det såväl i norrkant som sydkant på sjön fanns övernattningsmöjligheter. Dessutom kunde jag släcka min törst och tvaga min trötta lekamen i sjön om nöden så krävde. Jag räknade också med att stigen som befann sig i löpriktning mot kontrollen frekevent trampats upp av björn och andra vilddjur så någon risk för slyansamling i stigen förelåg inte. Bitarna föll givetvis på plats och jag kunde stämpla vid 11:an utan större tidstapp. Så gick det till på min tid. Eller så kanske det bara var en jävligt snedbalanserad vägvalssträcka. Därom tvista inte de lärda men jag brukar vakna ibland på nätterna och undra hur det egentligen ligger till. Höger eller vänster. Höger elller vänster. Det enda jag kommer fram till är att rakt på känns lite osäkert på denna sträcka.

Många steg

Det finns många steg i en orienterares liv. I det första steget så är man ung och naiv och man vet inte riktigt hur man lyckas hitta alla kontroller. I nästa steg är man kaxigt självsäker och fattar inte varför man bommar kontroller. Sen kommer man kanske in i ett steg där man aldrig bommar och vinner tävlingar. Det steget brukar i och för sig vara väldigt kort för den stora massan. I nästa steg så är man rätt blasé och man bryr sig inte om man hittar alla kontroller direkt man är glad över att bara vara med. Efter det kan man ofta hamna i ett comebacksteg där man paniktränar och bommar ännu mer kontroller. Efter det minns jag inte vilket steg som kom men tydligen skall det finnas ett steg som innebär att man aldrig hittar hem. Jag har inte kommit dit än för då skulle jag ju inte kunna skriva det här. Ganska kul om man tänker efter. Det här med steg alltså. Att inte hitta hem kanske också är kul. Problemet är ju att man inte kan berätta för någon hur kul det var.

Ngst!!

Jag har ångest över att det har blivit 2 vilodagar i rad. Det är bra att jag känner så. Ångest i alla dess former är ett hälsotecken i den högre skolan.

Fredagssliten plus lite till

Euuuu! Vad jag blev sliten av dagens träning. Jag cyklade 45 minuter bara men blev ändå väldigt trött. Körde iofs nästan hela tiden på tyngsta växeln och tyckte att det kändes bra men när jag klev av cykeln så skakade benen och nu några timmar senare så är jag mer eller mindre komatos. Tanken var att jag skulle träna imorgon också men vi får se hur det blir med det. Kanske behöver jag vila om jag skall palla med den amerikanska ölprovningen.

Får endast drickas i nödfall

När jag kom tillbaka från lunchen gick jag genom vår säljavdelning. Där blev jag stoppad av en av våra stjärnsäljare som tryckte en champagneflaska i min hand. Jag frågade vad den hade för anledning att ligga i min hand. Han svarade svävande på den frågan och mumlade bara något om många mail. Jag vet inte vad jag skall tro. Antingen tycker han synd om mig eller så stötte han på mig. För inte kan han väl ha tyckt att jag gör ett bra jobb? Hahahahaha! Näee, inte ens jag tror på den teorin. Jag tackade för flaskan men sa samtidigt att jag var lyckligt gift med en kvinna vilket gav en förvånad uppsyn tillbaka. Kanske var jag fel ute om att han skulle ha stött på mig. Jag smet därifrån innan det blev mer pinsamt. Jag var i alla fall inte sen att, med hjälp av några fästkuddar, montera den på sidan av min skärm. Kan vara bra att ha när motvinden är extra hård här på jobbet.

Hej AspLövet

Jag är lättroad ikväll. En god whiskey, fru AspLövet på konsert och Miniknatarna i säng räcker för att få mig att lyssna på soft, deppig musik och skratta hejdlöst år internetsidor som aldrig borde ha sett dagens ljus. Litegranna som min blogg faktist. Tur att det är vilodag. Se på fan! Nu låter det som om man vore en hårdsatsande landslagslöpare plötsligt. Bara för att man sitter av lite tid på en motionscykel och andas friskluft promenadledes mellan varven. Vi får hoppas att jag kommer fram till den där jäkla radiohäxan på måndag så att jag vet om det är värt besväret. Nu måste AspLövet gå och lägga sig. Sov gott AspLövet. Pratar du med mig?

Gammal? Tyvärr är det så...

Jag insåg precis här och nu att min ålder har hunnit ikapp mig. Ta mig fan om den inte sprang om och ifrån också. Man kanske skulle tro att åldern kom ifatt för länge sen om man överanalyserar AspLövet. Kanske är det så tragiskt. Frågan blev dock extra tydlig när jag insåg vad jag just gjort. Jag hade nämligen en klassisk tre-dagars på gång. Jag vek ner mig och nöjer mig med en singeldag. Ikväll hade jag möjlighet att gå och se Vilda Väsbys stoltheter Europe och dricka öl i samma veva. Jag har tackat nej utan gilltigt skäl. Imorgon så är det julfest med företaget och även där har jag hittat ogilltiga skäl för att smita undan. På lördag är det så mitt enda framträdande i denna tre-dagars då en ölprovning står på schemat. Man är ynklig. Det är lätt att sitta hemma på kammaren och vara bitter men när möjligheter bjuds så vill man inte vara med och rocka. Snart köper man väl broddar till skorna också.

Militär-VM

Det låter jävligt tufft med militär-VM i orientering. Man ser ju framför sig en bild av camouflageklädda jägartyper som med hjälm på skallen och bössa på ryggen forsar fram i skogen. Kartan av stenålderssnitt som med snören hänger runt halsen och är inlagd i ett fodral av hårdplast. Kanske stannar dom till ibland och dricker vatten ur sin medhavda vattenflaska i slagtålig aluminium innan dom spottar över axeln och kämpar vidare. På fötterna har dom grova kängor som inte räds lite väta och kompassen är av klassisk syftningsmodell. Nu är det ju inte så utan det skulle lika gärna kunna misstas för riktiga VM. Framförallt eftersom halva gänget redan springer i vanliga landslaget och åker på räkmacka i livet genom att ha anställning hos försvaret samtidigt som dom får träna på heltid. Inte så i Sverige dock. Här skall ingen tro att man kan vara stjärna och slippa ha fötterna på jorden. Rätt så. Inte fan har vi en Jantelag utan att utnyttja den till fullo.

Dag 8 Träning 7

Det var drygt ikväll. Jag fick kämpa för att sätta mig på motionscykeln. Det som fick mig att inte vika ner mig var tanken på att imorgon skall jag ha en vilodag. Efter en stund släppte det dock så jag fick ihop 60 minuter där sista kvarten var på tyngsta växeln (Som dock inte är övertyng direkt) Det känns skönt att träna mer än en gång i veckan i alla fall. Kroppen mår bättre än på länge redan efter dom här inledande dagarna. Det AspLövskroppen frågar sig är hur länge skall en sån här positiv trend kunna hålla i sig?

A Tribute To AspLövet

Jag har förärats en "tribute-bildserie" Inte för att jag borde vara värd en sån ärofylld händelse men jag antar att bilderna ganska bra sammanfattar mig. Spana in "mina" bilder och många andra grymma hos Osse.

Tribute 1 Tribute 2 Tribute 3

Vi sitter längst bak i bussen!

90 minuter snåla dagdrömmar

Kvällens långpass i rask promenadtakt slutade på 90 minuter. Under den tiden hann jag besöka tre av kommunens många elljusspår. Först betade jag av Vilundaspåret som ringlar sig upp och ner längs med Väsbys ståtliga rullstensås. Därefter tog jag mig an det så sällan besökta Smedbyspåret för att sluta min resa runt Runbys elljusslinga. Hur många andra motionärer mötte jag då på min 90 minuter långa färd som långa bitar gick på motionsslingor? Inte en enda faktist. Tur för kommunen att jag då utnyttjar deras upplysta träningsspår.

Nu är i alla fall första veckan i Oh-No-wember slut. På 7 löpande dagar har jag lyckats träna 6 av dom. Iofs halvlugn rehab men man skall inte stirra sig blind på det. 6,10 timmar är sluttiden för vecka 1 och så här mycket har jag inte tränat på säkert 10 år. Bra jobbat AspLövet!

Under passet kom jag att tänka på två trisslotter och en tia-lott som jag hade hemma i plånboken. Jag började dagdrömma om en storvinst på 10,000 kr som med råge skulle betala vår Londonhelg som är i början på december. Efter en stund så slog jag mig för pannan och skrattade högt. 10,000! Vafan! Det är ju en dagdröm. Lika bra att drömma till lite rejält. 100,000 skulle jag skrapa fram. Vilket jävla sus och dus jag skulle leva. "Kulorna skall rulla jag har ingen koll" som Traste Lindéns kvintett skulle ha sjungit. Nåja, eftersom jag är en försiktig familjefar tänkte jag givetvis att en del skulle sparas för framtida bisterheter och Miniknatarna skulle så klart få en del på sparkontot. Men nog fasiken skulle jag slösa bort en tusenlapp på någon sjaskig pubrunda i alla fall. Eller... Nån öl skulle i minsta fall köpas på systemet som jag kunde smutta på framför tv´n. Vad tragisk man är egentligen insåg jag efter en stund. Det finns folk som vinner 10, 20, 50 ja ta mig fan 100 miljoner på lotto men det enda jag kan skaka fram i mina vildaste dagdrömmar är en vinst på 100,000 som skulle läggas på banken. Så satans menlöst medelsvenskt att man häpnar över sin egen oförmåga att tänka stort. Någon fru Fortuna lär man aldrig träffa. Fortuna förresten. Låter inte det mer som en chokladsort eller aktiefond än en tant som skall föra tur med sig?

Jag skrapade förresten fram en 10 kr vinst på min Tia-lott. YES!!!

Tänk om det fanns gen-doping

Kvällsträning

60m.mc.mf.1m.kp.hv.tp.tv.up.

Det skulle kunna betyda...

60 minuter
Motioncykling
Måttlig fart
1 minuts kisspaus halvvägs
Tittade på TV under passet

Eller så betyder det något mycket roligare. Ni får gissa själv vad en 40-årig låginkomsttagande gubbvadsfanatiker med familj och hund får nöja sig med en måndagskväll i november.

Bittra människor

"Det är en stor skillnad på rättmätig ilska och bitterhet.
Alla vill ha rättmätigt erkännande för sitt arbete. Det gäller alla. Hade jag varit bitter hade jag givit upp. Det är vad bitterhet gör mot folk. Jag är mest förbannad över en uppenbar orättvisa. Det är skillnad. Reagerar man mot en orättvisa som drabbar en själv blir man genast klassad som bitter… Men bittra människor skriver inte bok efter bok, bittra människor ger sig inte i kast med debatter de aldrig kan vinna, stökar inte till det, river inte upp land och storm för det de tror på.

Bittra människor lägger sig tyst ner och släcker ljuset utan att det ens märks. Bittra människor vaknar sedan på morgonen med kramp i käkarna. Jag kommer aldrig bli bitter"

Han är bra Marcus Birro. Nästan lika bra som sin bror Peter. Det var inte för inte som vi döpte vår hund efter dom.

Måndagsnöje

Tryck: [Ctrl] + [Alt] + [Pil ner]

Kan med fördel utövas på dina arbetskamraters datorer när dom är borta vid kaffeautomaten. (Funkar tyvärr inte på alla datorer)

Tack, men nej tack!

Jag är förvirrad. Nu har jag återigen blivit kontaktad av en sajt som ville ta del av mina bittra alster. Vad är det för fel på mänskligheten egentligen? Jag sa givetvis ifrån med ett vänligt men under ytan stenhårt och nedlåtande mail. Inte vill jag utsätta allmänheten för mina bittra tankar. Jag undrar dessutom om dom verkligen har läst det jag skriver eller om dom bara såg att jag skrev ofta och därför antog att jag hade något vettigt att säga. Jag har inte störra tankar om mitt skrivande än att jag för länge sen konstaterat att det är rätt innehållslöst. Näee... Sourze´s kommande sport-avdelning mår nog bättre utan mig som dövikt. Jag förstår inte varför folk inte bara kan låta mig vara i fred. GE FAN I MIG!! Inte för att jag skulle skrika och bete mig så, men bara så att alla andra vet liksom.

Dofta gott!

Har precis klarat av ett fint 50 minuterspass på motionscykeln. Att cykla på motionscykel är som spinning en svettig upplevelse. Man doftar inte precis mumma efter passet. T-shirten dryper och cykelbyxornas mjuka innerbyxa osar katt rent ut sagt. Detta fick mig att fundera på vad man skulle kunna göra för att få bort doften. Kanske skulle man trycka ner en Wunderbaum i grenen under träningspasset? Denna obekväma tanke fick mig osökt att se en potentiell försäljningsmarknad. Varför inte börja saluföra orienteringsdofter? Dofterna jag tänkte fokusera på är kanske inte rena och väldoftande skogsaromer utan mer dofter som är starkt förknippade med tuff orientering. Förmodligen finns det många likasinnade med mig som inte längre kan vara med på lika villkor och därför saknar dom dofter jag har tänkt ha i mitt sortiment. Dofter för nostalgiska gubbvadsoffer helt enkelt. Nu måste jag bara kontakta Wunderbaums huvudkontor för att ta fram mina exklusiva dofter.

Hyggesnytt

Jag har alltid inbillat mig att när man gallrar i skogen så hugger man ner kanske hälften av träden, men det nya verkar vara att hugga av halva träden. Jag vet inte riktigt vad man skall vinna på denna metod men det finns säkert någon smart tanke bakom.

Slow-vember

Jag har anammat en helt ny taktik den här gången. Under 20 skadefyllda år har jag likt Gunde Svahn trott att rehab handlade om, Skynda! Skynda! Jag har inbillat mig att 2-3 veckor av småtramsigt joggande och blandade strechövningar skall räcka innan man kan panga på som aldrig förr. Inte så nu. För en gångs skull skall jag skynda l-å-n-g-s-a-m-t. November skall bli försiktigt men ofta i skarp kontrast till stenhårt men sällan. Idag bytte jag ut motionscykeln mot r-a-s-k promenad. 80 minuter blev det i den kalla höst/vintern. Så nu sitter jag här lite lagom nöjd med mig själv en fredag. En kall cola i ena handen och nya Skogsport i den andra. Nu måste jag bara bestämma mig för om jag skall hinna få i mig någon lunchmat eller om det är lika bra att vänta tills middagen med att äta.

Inte alls avundsjuk...

Hur var ditt orienteringsår 2006 då AspLövet?

Jotack. Som vanligt. Inga tävlingar men jag lyckades få in ett par tre stycken träningspass i extrema närområden på kartor som reviderades i början på seklet och som jag sprungit på förr men annars så var det helt OK. Om man inte lider av o-abstinens-depression förstås för då skulle det kanske varit fara och färde för självmordsförsök. Men jag skall inte klaga. Det finns dom som har det bättre. Förlåt, sämre menar jag. Jag vet inte vem det skulle vara men jag vet i alla fall minst en som har haft det bättre. Mycket bättre. Avundsjuk? Inte jag inte. Han fick säkert taskig mat på planet när han var ute på sin turné

Två-dagar-i-rad-chock

Dagens 45 minuter på motionscykeln blev en avsevärt roligare övning än gårdagens pass. Jag bytte nämligen ut text-tv som tidsfördriv mot att titta på delar av HippHipp´s första säsong. Tiden flög iväg och mina skratt matchades av tempot i trampningarna. Mera humor i träningen med andra ord. Åtminstone om man skall orka med årets tråkigaste månad. November. Må den den byta namn till no-more-vember. Idag hittade jag förövrigt en gammal klassiker i humorsvängen.

Nick Burns - Your Company's Computer Guy



YOU'RE WELCOME!!!

Jan Stenmark

Den här mannen är minst sagt genialisk.

Jävla skitkartor

Läser lite förstrött diskussionerna på Alternativet om den usla 25mannakartan och andra lusigheter vid kartering. Jag har svårt att uppröras över lite rörliga ekvidistanser och delbara höjdkurvor. För en som växt upp med Kart-Roffes alster som ibland kändes som en revidering av grönsaksbladet så är det mesta perfekt. Vad som istället upprör mig är kartor som är upp och ned. UPP OCH NED!! Vad fan handlar det om? Vänder man ryggen till kartan eller står på huvudet? Jag fattar ingenting. Eller så är jag bara trött idag...

Allmänheten varnas

Vilket jävla rock´n´roll-liv man lever. Man kastar sig mellan ytterligheter som skulle få medelsvensson att häpna. Ta bara kvällen som exempel. Från middagsstök och bajsblöjbyten hoppade jag rakt upp på motionscykeln för att trampa 45 minuter framför text-tv. Displayen på cykeln funkade inte och den tyngsta växeln var inte tung nog men jag hann bli svettig ändå. Direkt avstigen från cykeln hoppade jag i säng för att läsa godnattsaga för Miniknatarna innan jag fick ta mig en svalkande dusch. Det krävs lite mer man än vanligt för att rocka i ett sånt här tufft liv. Då har jag inte ens nämnt att jag skall gå ut med Birro lite senare i snökaoset. Ni kan få nudda mig på lördag om ni vill. Ställ upp er utanför klubblokalen vid lunchtid så kanske jag tittar förbi om jag orkar bry mig.

Försent då. För tidigt nu

Snöfall 1:a november. Jag får kalla kårar och ångestfyllda minnen av en segdragen vinter som höll på att knäcka mig helt i våras. (Som om inte mina gubbvader klarade av det själv liksom) Det här kommer att bli den bästa novembermånaden någonsin. Joråsåatte!! Bara 5 månader till nästa säsongspremiär som jag inte kommer kunna vara med på.


Nu en favorit i repris....

Ett rått skratt...

..förlänger livet.

Tyvärr var det inte jag som skrattade så mitt liv lär nog fortfarande hänga på en skör tråd. Den som skrattade rått var min rehabiliteringstjej. Anledning var att jag berättade om min vurpa i diket som förde min knästatus bakåt. Hon tvekade dock inte att knåda mina ömmande knän lite extra idag så med tårar i ögonen tackade jag för mig efter 30 minuters behandling. Det sista jag hörde när jag gick därifrån var hennes skrockande skratt som letade sig ut från behandlingsrummet och nästan föraktfullt följde mig hela vägen till min nedsuttna kontorsstol.

I kväll skall jag sätta mig på motionscykeln men innerst inne undra varför.