Förr var vi hårda men innan förr...

Jag brukar, med all rätt, säga att vi var fan hårdare förr. Nu är det förkortat skit i förenklad skepnad som gäller. Men om vi var hårdare förr så var dom ta mig fan skithårda innan förr. Det vill säga innan jag var med. Då var dom så hårda att det gjorde ont bara att intressera sig för orientering. Sen om man hade mod att börja springa så fick man veta att man levde på riktigt. Jag tog mig friheten att kolla upp vad dom gjorde i klubben det året jag föddes. 1966. Jag myser när jag ser vilka strapatser dom tvagade sin lekamen med. Vad gäller KM så hade dom inte kommit in på den klassiska distansen ännu. Dom hade kort och gott ett 2-mila KM. 2 mil. Varken mer eller mindre. Nuförtiden brukar klubbens "långdistans-KM" vara ca 8 km för seniorerna. Vilken devalvering. I seniorklassen 1966 startade 10 man och Börje Johansson vann på 2,10.55. Den löpare som kom sist var ute i 3,44,10. Ingen bröt den där dagen. Så stenhårda var dom på den tiden. Kontroll 9 var förresten en "matkontroll". Bara en sån sak.


Dom hade natt-KM också på den tiden. Banan var inte längre än 8,8 km men man ska tänka på några viktiga faktorer. På den tiden var det inte mörkt. Det var kolsvart. Man såg inte handen framför sig även om man stod ute i skymningen. Sen var ju lamporna inte så tillförlitliga. Man hade några kilo batterier på ryggen och skenet från lampan nådde knappt ner till kartan. Det var en helt annan sport än vad dagens strålkastarlampor ställt till med. Göte Boudrié vann på 1,27,53. Det var en kanontid på den tidens nattorientering.

Österåkerskavlen

Imorgon är det Österåkerskavlen och jag minns faktist ett eller annat höstår med den tävlingen. Framförallt 1984, för då gjorde vi ett rätt bra resultat i klubben. 1:a laget kom 5 och 2:a laget kom 15. På startlinjen stod 115 lag (6-mannalag) så det var inte vilken skittävling som helst. Det måste man nog tyvärr konstatera att det handlar om nuförtiden. På min tid hette klassen Mix och det var väl till största del löpare från 15-20år som sprang. 1984 var det alltså 115x6 = 690 löpare. Numera är det H16 klass och H20 klass med 3 sträckor. I år är det 5 lag anmälda i H20 och 11 i H16. Totalt 48 löpare. OUCH! Inte konstigt att vi blev hårdare på den tiden. Och senare gick sönder kan vissa av oss bittert konstatera.

Taskigt minne

Jag har rätt uselt minne. Tävlingar, resultat, platser, namn, ansikten, händelser eller för att vara ärlig precis allt jag är med om verkar ha svårt att fastna på min hårddisk. Jag är nog lite som skridskolegenden Tomas Gustavsson. Han hade kanske inte dåligt minne men när han tävlade lät han bara känslan av trötthet passera förbi som ett ord på näthinnan. Trött. Swoooosch! Från väster till höger och inte in i skallen. Sån är jag med livet. Man kan krasst konstatera att livet passerar mig förbi som en dålig revy. Inget läggs på minnet. Allt är oväsentligt. Hinner jag inte läsa [läs: se] vad som står är det borta för evigt. Minnesluckan personifierad.

Fast ibland kan jag få minnesblixtar. In genom demensdimman i min skalle kommer bilder. Kanske en kontroll från Smålandskavlen 1989. En duschplats på O-Ringen 1984 i Blekinge eller en händelse. Ibland bara fragment av något som hänt. Idag fick jag en sån fragmentblixt. Inte så mycket från klar himmel som tvärmulet, så ser det i alla fall på andra sidan mitt fönster här på firman. Idag dök ordet Dumbommar upp och jag mindes att jag faktist gjorde en sak för Alternativets julkalender en gång som handlade om detta. Letade fram nämnda alster och såg, det jag inte mindes, att det rörde sig om 2003. Orientering för Dumbommar. Vet inte om jag så här 4 år senare tycker att texten är så värst bra men bilderna tycker jag nog ändå sammanfattar orientering rätt bra... eller... ja.. nåt sånt i alla fall.


Ett tips till er som vill prova att stämpla er i fingret för att tvinga fram blod. Man måste vara rätt distinkt i stämplingarna och en stämpling räcker inte. Så med andra ord behöver ni smälla på rätt ordentligt. Men blod kommer. Var så säkra på det. Märkligt egentligen. Just den där stämplinghändelsen kommer jag ihåg så väldigt bra. Smärta är minnesvärt med andra ord.

OLKUNG

Jag har känt mig rätt tom den sista tiden. Likgiltig inför allt. Det har inte bara med att jag lagt orienteringen på hyllan utan lika mycket över att jag inte tränar just nu. Jag är konstant trött. Spelar ingen roll hur mycket jag sover. Trött. Hela jävla tiden. Det är märkligt det där. Ju mer man tränar desto piggare blir man. En ekvation som borde vara omöjlig men så är det. Jag tränat ingenting således är jag trött som fan. Och Likgiltig alltså. Det var extra uppenbart idag när jag lämnade firman. Det var tunga steg från mörker mot mörker. När jag kom till min bil på parkeringen noterade jag en märklig registreringsskylt på bilen bredvid. OLKUNG stod det. På allvar. OLKUNG.

VAD FAN! VILKEN JÄVLA SKURK HAR SNOTT MITT EPITET?

Mitt huvud sjönk ännu djupare ner mellan axlarna och det svartnade för ögonen. När jag vaknade till befann jag mig inne på Stadium fingrandes på en svindyr löparjacka. Tack och lov vaknade jag till innan jag hunnit betala den. Jag menar. Vad fan ska jag med den till? Det varken regnar eller blåser här hemma i skrubben. Inte utvändigt i alla fall.

Parkerings-Loppis

För att hänga på vad som hände häromhelgen så var jag på en parkerings-loppis häromhelgen. Ni vet den där varianten där folk kommer i sina bilar och parkerar på någon stor övergiven parkering, eller på en grusplan, där dom sen får sälja sitt skräp direkt från bakluckan. Jag hade inget skräp att sälja så jag försökte bli av med mig själv. Satte ingen prislapp för jag hade hoppats på lite kaotisk budgivning men det gick tyvärr lite trögt. Trögt kanske är lite väl positivt att säga. Det gick uselt för att vara ärlig. Det fanns inga intressenter överhuvudtaget. Ett par gamla damer var framme och klämde på mig men när jag försökte få dom att ge ett skambud så snörpte dom på munnen och gick vidare. Kanske borde jag inte ha varit så ärlig och skrivit, "något defekt", på skylten jag höll upp. Innan jag åkte hem försökte jag byta bort mig själv mot en trasig sänglampa som ett gammalt par bredvid mig försökte sälja för 25 kr. Dom var inte intresserade. Jag kan inte säga att jag klandrar dom för den inställningen. Jag hade själv nobbat det bytet om jag stod på deras sida av affären.

Älgdrevet 2008

När vi hade Juk08la-Puppen häromhelgen så började några av klubbens veterankepsar diskutera Älgdrevet (vad annars). En idé föddes om att 2008 köra en nostalgihelg och springa Äldgrevet igen. Sen om det blir en ny bana eller omlöpning av någon bana från 80-90talet spelar inte så stor roll. Vad som behöver kollas upp är vart vi ska bo. På den tiden det begav sig kunde man hamna i Fredriksberg eller i Ulriksberg om man anmälde intresse för hårt underlag till arrangörerna. Ulriksberg är ju en ort som man passerat i samma sekund man ser ortsskylten. I Fredriksberg kunde man få bo i oanvända lägenheter eller i skolan vill jag minnas. Fast nu är vi ju gamla och bekväma så vi kanske sover på hotellet och äter frukost med Tyska älgjägare. Om nu hotellet i Fredriksberg finns kvar det vill säga. Om inte kan man kanske bo i Säfsen. Det måste ju även rekas kartor och ev hjälp med banläggning. Är vi smarta kontaktar vi Kart-Bosse som haft mer än ett finger i Älgdrevssoppan genom åren. Han borde nog kunna peka oss i rätt riktning vad gäller kontakter där ute i vildmarken. Sen ska vi ha minst 3 minuters startmellanrum och ordna så att vi har tillgång till nygräddade våfflor efter tävlingen. Eftersom jag lagt karriären på hyllan få jag väl nöja mig med att vara med och organisera. Kanske jag kan smita ut på en långpromenad i vildmarken och lägga mig ner i någon hängmyr och drömma mig tillbaka 20 år i tiden. Sen kan man dö lycklig.

Undrar om det finns något intresse för ett sånt här nostalgiarrangemang?

Legal hängning

Om man vid något tillfälle behöver hänga någon på en tävling, och blir upptäckt, tror jag att en bra bortförklaring kan vara att skylla på paranoid-schizofreni. Om löparen som då springer framför dig, och ser vad du håller på med, blir tvärförbannad kan man bara svara, "Lägg av att prata med dig själv för fan"

Kartor på bloggen

Nu har jag ont i huvudet. Har spenderat stora delar av sista tiden i livet med att gå igenom hela min blogg. Fokus har varit på att katalogisera alla kartor och kartklipp jag lagt upp här. Alla andra inlägg har jag blundat för eftersom det står så mycket skit på den här bloggen att man tvivlar på skribentens vett. Hursomhelst är jag klar och kan konstatera att till dags datum finns det.

65st tävlingskartor från AspLövets karriär

65st klipp/str från tävlingskartor från AspLövets karriär

70st kartor/kartklipp (träningar, int. kartor, gamla kartor etc)

Summa sumarum 200 kartor/kartklipp på bloggen. Ändå har jag bara naggat kartpärmarna i kanten. I den här taken har jag kartor en bra bit in i H45-karriären. Bäva månde AspLövets bittra förstånd. Bäva månde mänskligheten.

25manna-festen

Läser inbjudan till 25manna-festen och undrar vad som försigår där egentligen. Förmodligen en massa fulla glada ungdomar som slåss har kul på dansgolvet och spyr på toalettan sitter och pratar om orientering med sig själva varandra. Dom beställer en mäklarbricka drink i baren att svepa smutta på. Förmodligen hånglas flirtas det i varenda hörn och sen byter dom kroppsvätskor telefonnummer med varandra. Sen vaknar dom i diket sängen, bakkfulla laddade som fan inför söndagens medeldistans. Själv ska jag inte dit. Jag är alldeles för gammal, introvert, bitter, ful, förlåt, jag menar full, omogen. Upptagen. Så var det. Upptagen. Jag har en massa viktiga saker för mig. Ni skulle bara veta. Superviktiga saker som lägger käppar mellan benen på mig själv. Hoppas inte att alla fulla glada ungdomar glömmer att ta med sig EMIT-brickan bara. Jag hörde ett rykte om att man fick en flaska fulwhiskey om man tog med den. EMIT-Bricka alltså, Inte SI-Pinne. EMIT-Bricka. Är det någon som har en sån förresten?

Gästkrönika - Böuvi vs Gueorgiou

Det kom ett mail från en stenhård "krapp" därborta i öster. Hans berättelse var så fantastisk att jag direkt frågade om han ville gästkrönikera med sin berättelse. Till min glädje så godtog han mitt förslag. /AspLövet


Kvaldramatiken (Finska mästerskapen i medeldistans)

Närapå-incidenten som kunde ha chockerat en hel orienteringsvärld och som kommer att bli en vändpunkt i mitt orienteringsliv.

Ser att du skriver att "dina krappar är för tunga".... nu är det så att (mera) vikt kan vara till fördel. Det kom jag fram till ett par timmar före finalen (under förmiddagens kval) I min kvalgrupp (H21 K1, av totalt 7 kvalgrupper med 50 man i varje grupp) startade en viss fransman först. De som har sämst rankingpoäng i Finska rankingen startar först. Därför startade Thierry först. Jag gick ut som nr 5 (5min efter), skämtade om att eftersom det är öppen tallhed så är sikten god och jag kan säkert "lätt" löpa fast fransosen (även om det är hans favoritdistans, medeldistansen)

Ser att Thierry snubblar 10 meter efter k-punkten och jag hurrar, nu är avståndet bara 4.50. När det är min tur att starta rusar jag i full fart och kniper första kontrollen i ett huj. 450 meter på 2,16 min och då ingår det 20m stigning + 20m utför. Det säger ganska mycket om hur öpper det var, alltså gles tallskog, minst 10m mellan träden = 1km sikt. Thierry inledde med 1.53 (7sek efter sträcksnabbaste, de 4 följande kontrollavstånden är han snabbast på. Man skall hållas på benen)

På väg till andra kontrollen (helt platt så jag siktar in mig på en höjd 500m bort) DÅ ser jag plötsligt 100m framför (lite snett till vänster), att där kommer fransmannen springande rakt mot mig!!!!! Vad gör han här?, är han på väg mot mig för att fråga var han är? Tar en stund före jag fattar nåt.... ahaa det är korsbana och han är på väg mot 5:e kontrollen.... men vänta lite, vi ligger ju på kollisionskurs... vem skall vika sig..... avståndet minskar.... inte kan väl Jag (nr 973 i finska rankinglistan) kollidera med nummer 1 i världen... men inte kan jag ju börja fly heller... avståndet är nu nere i 30meter. Då dyker det plötsligt upp lite fakta i huvudet. Han är 1.92 lång, jag är 1.70 lång(kort).... MEN han väger endast 72kg och jag hela 82. Alltså jag borde jag klara mig med mindre skador.... det får bära eller....

Hur det gick?
Vet inte riktigt för de 10 sista metrarna blundade jag tydligen (har ingen minnesbild om han vek till vänster eller höger om mig) men min koncentration försvann totalt och det tog ett bra tag före jag hade kontroll på läget igen.

Är fortfarande så tagen av att ha träffat på och sprungit i samma klass som "the great one" så jag har inte förmått att rita in mina vägval längre än till "träffpunkten". Hur resultaten gick då? Thierry segrade i kvalet med 22.05 (4,8km) och sedan segrade han överlägset i finalen (med 1½minut före 2:an Valentin Novikov). Jag hade 20minuter sämre tid, efter att ha bommat bort mig totalt på 3:e sista kontrollen, men det skriver jag inget om för det var en sådan "megabom" som inte ens jag klarar av att fantisera en trovärdig bortförklaring till. :)

Men tackvare min högre matchvikt skulle jag säga att slutresultatet blev: 1-1 i mötet Böuvi vs Gueorgiou. Så låt du grabbarna käka korv om dom skall ha nån chans på världseliten.

Länk för onödig info (resultat,mellantider och reittihärveli=routgadget)


Jag var vid första röda krysset när jag såg honom och han ungefär vid det blåa. Vid det andra röda krysset "kvicknade" jag till igen och kunde börja fundera vart jag hamnat. Thierry startade på första möjliga starttid 9.00, tillsammans med ca 20st andra (7st kvalgrupper i H21, 3st i D21 + ca 2grupper i juniorklasserna) Det blev helt tyst när han for iväg för ALLA stod och kollade in honom.


Ungefär såhär såg terrängen ut, men det var lite äldre och ännu glesare där vi "träffades"




[Gästkrönikör] /Böuvi

25manna

Till helgen är det 25manna och det har väl sin tjusning det också. Jag törs väl inte säga något annat eftersom min klubb är med i 25mannaföreningen. Fast någonstans hade jag nog gärna sett ett 25manna utan alla dessa begränsningar. Man behöver snart en högskoleutbildning för att kunna tolka alla åldersregler och annat som ska spela in. Tänk om. Tänk på allvar alltså. Tänk om man fick ta med vilka löpare man ville. Hade man 25 elitlöpare i seniorålder så fine, ställ upp med dom bara. Tävlingen kanske inte hade speglat världens bästa breddklubb i åldershänseende men nog fan måste man ha bredd för att ställa 25 personer på startlinjen. Sen borde man återgå till 25 singelsträckor. Inget parallellt tjafs som bara skapar klunglöpning. Bara klassiska sträckor önskar ju jag men är samtidigt inte helt oäven för att låta en eller två sträckor vara av medeldistanskaraktär. Sprint då undrar tvivlarna. Joo, kanske en sprintsträcka. Men då får bara tjejer springa den med krav på typisk sprintklädsel. Tajta shorts och linne. Mmmm.... Nämen vad säger jag! Har det gubbiga i vaderna förflyttat sig till andra ställen på kroppen? Givetvis får man ha tjejer på andra sträckor också. Hur många som helst faktist för på mitt 25manna finns inga begränsningar. Bara höga förväntningar och förmodligen fan så mycket hårdare.

UK

Det ska vara fan att vara UK. Fast så får man inte säga utan man visslar med och ler glatt åt den mysiga klubbgemenskapen istället. Men allvarligt. I en elitklubb är det nog lättare. Det blir liksom bara, OK Grabbar och Tjejer! Vi tar ut bästa laget i alla lägen och den som inte gillar det kan dra. Frågor? I en mindre motionsklubb dras det hela åt alla möjliga håll. Man måste givetvis låta alla ungdomar och juniorer springa för dom är ju framtiden. Sen måste man låta alla som tränar mycket springa för annars är det ingen sporra att träna. Dom som tävlar mest är givetvis direktuttagna och klubbens gamla rävar som inte syns så mycket måste ändå tas ut för dom har ju sprungit alla stora kavlar sedan 1980 och vem är jag att bryta den sviten. Sen får man ABSOLUT inte glömma bort dom som sliter med klubbarbete och annat idéelt skit. Ta ut dom annars jävlar. Sen med alla dessa förutsättningar ska man ta ut bästa laget också. Så man försöker vara alla till lags och gör mailutskick, lapputdelning, telefonsamtal och ta mig fan telepati för att få veta vilka som kan/vill springa. Ingen svarar. OK. Kanske en eller två men resten får man tvinga besked ur och hoppas på det bästa. Är alla glada sen? Nope! Löpare som inte blivit uttagna blir rosenrasande och då hjälper det inte att man skickat mail, ringt, frågat till förbannelse utan att få svar för dom tycker att man borde ha antagit att dom kunde vara med och sen har vi dom som hamnat i fel lag som gnäller och dom som omöjligen kan springa en lång sträcka men en kort går givetvis kanonbra och så har vi dom som man får höra på omvägar om. Dom som undrar varför man aldrig ringer fast dom inte sprungit en tävling sedan 1998. Sen sitter man där efter tävlingen och undrar varför det inte är kul med orientering. Kanske borde man införa en totaldemokrati. En gång om året så samlar man ihop alla aktiva och så röstar man om vilka lag man ska ha på årets budkavlar. Då har dom inte någon annan än sig själv att skylla.

Mina krappar

Igår hade jag sammankallat delar av truppen till Juk08la. Mest var det snack om gamla tider och häcklande av dom som inte tagit med sig Finsk öl till samlingen men den viktigast punkten glömde jag oturligt nog bort att ta upp. Jag kom på det när jag vinglade hem i natten. Min plan var från början att jag skulle ha ställt mig upp på bordet och hysssschat ner ljudnivån för att hålla ett brandtal.

"Krappar! Rolikt att ses så många men vi är en krapp för mykke. Till Juk08la måste en port. Såå.. Såå... Inte vara orolika ny! Jak pratar para om att ni e för feta! Ni måste i kruppen panta bort en krapp. Jak snakkar 70-80 silo här. Inte mera prit förren påtresan hem från Juk08la. Inte söpa mat på hampurgarstelle mera. Para grönsaken och trikka vatten. Sen trene uta helvetisti. Fattar ni Krappar?"

Jag får väl ta ett enskilt snack med grabbarna vad det lider om det här istället.

En morgon som alla andra

När jag vaknade i morse kände jag inte igen mig själv. Men sen frågade fru AspLövet varför jag stod och tittade på en Shrek-plansch i Miniknatarnas rum. Jag skakade av mig olustkänslorna och tog en banan till frukost. Medans jag tuggade mig neråt funderade jag på om medeldistansen inte borde byta namn till medelmåttligdistans. Jag menar. Har vi inte haft medeldistansnamnet lite väl länge nu? Dessutom kunde alla som vinner en medelmåttligdistanstävling, långt ord, kalla sig "Landets bästa medelmåtta".



Ser ni vad fet jag ser ut på bilden? Trippelhakorna slåss om uppmärksamheten. Jag önskar att jag kunde säga att kameran lägger på 10 kg. Sanningen är att jag photoshoppade bort 10 kg men fick ändå inte fram bättre slutresultat än det här.

Karriärens sista lopp

För ganska exakt 3 år sen sprang jag min sista orienteringtävling i karriären. I alla fall som det ser ut nu. Man hade önskat att världens bästa orienterare slutade på toppen men det är sannerligen inte med verkligheten överenstämmande. 2004 var ett skadedrabbat år, som så många andra, och jag hade bara genomfört en tävling det året innan jag tog mig an den sista i karriären. Den första tävlingen 2004, och således nästsista, var Jukola. Trots total skademisär under årets första hälft fick jag för mig att nog var jag duglig att springa ifrån lite löst folk i Finland. Vet inte om ni minns Jukola 2004 men det var ett platt tallhedshelvete som kvaddade bägga vaderna på mig redan på väg till den andra kontrollen. Sen fick jag gå/hoppa runt banan med två söndertrasade gubbvader. Mina sträcktider är ganska talande. Kolla in min hoppande spurtplacering.

Men nu skulle det inte handla om karriärens nästsista tävling utan den sista. På sensommaren åkte jag till Västerås för att åskåda lite på VM. Väl där bjöds det även på publiktävling och jag anmälde mig mot bättre vetande. Jag gick ut hårt som vanligt men redan vid ettan slog det mig. "Vänta nu! Jag är ju inte tränad för att tävla. Bäst jag lugnar ner mig." Sen joggade jag runt banan och funderade på varför karriären var över. Näee... det gjorde jag nog inte. Joggade runt stämmer men mest funderade jag nog på något jag inte minns idag. Det enda roliga med detta lopp om man nu ska hitta något positivt i totalmörkret var att jag vann sträckan till den 16:e kontrollen. 19 sekunder som ni ser på mina sträcktider. Ibland måste man hitta små glädjeämnen i livet och redan i början på banan bestämde jag mig för att just den kontrollen skulle få bli målet för hela loppet. Det lyckades.

Sen var karriären över. I Västerås. Inte precis vad man hade drömt om.

Ingenting

Någonstans inne i mitt bittra retrohjärta så tycker jag nog ändå att förändring är bra. Orienteringssporten måste liksom följa med i tiden. Vi är redan framme i 2007 och 80-talet finns knappt kvar i Wikipedia längre. Folk har fan inte tid att hålla på med jobbiga och tidskrävande fritidssysselsättningar längre. Kort och intensivt är det som gäller. PANG! In på gymmet bara och sitt i en maskin samtidigt som du tittar på dig själv i spegeln med ena ögat och flörtar med något het personlig tränare med det andra och sen är du hemma innan frugan hunnit handla hem färdiglagad middagsmat. På helgerna har folk så mycket skit inplanerat att dom bara hinner gå in bakvägen på IKEA och handla en 5-kronors korv innan dom måste åka iväg till nästa evenemang. Skynda! Skynda! som Gunde sa till sig själv när han bytte en blöja på under 5 sekunder.

Det är just därför orienteringssporten måste knipa åt sig dom sekunder som går från sina utövare. Sprintdistansen är en bra början. Men vi måste nog våga ta ut svängarna lite mer, eller dra åt svångremmen ett par hål för att vara exakt. Successivt så måste vi förkorta banlängderna. 2km måste bli 1,5km som får bli 1km som i förlängningen hamnar på 500 meter som i sin tur blir 250 meter som sen bör ligga på 100 meter som givetvis får bli en supermicro-O på 10 meter och så låter vi det bli 1 meter orientering. Start/Stopp. Start/Stopp. Start/Stopp. Vem vann? Tusendelar avgör och stämplingsteknik är inte att tänka på för kontroller har vi givetvis rationaliserat bort. För det är förlegat och tar tid och tid är det sista vi har tid för och karta, ja vad fan ska vi med karta till, den kostar pengar att framställa och pengar har vi inte och sen blir den bara utskrattad av utövarna när vi printar den på vår 299:- printer från Elgiganten och då skiter vi istället i kartan för ingen hinner ändå titta på fanskapet på dom tusendelar dom tävlar. Start/Stopp. Start/Stopp. Start/Stopp. Vem vann? Ingen vet så vi lägger ner sprintdistansen.

Långdistansen då skriker någon. Klassiska distansen säger retronördarna och surar i ett hörn. Fan vet om vi inte måste lägga ner den på en gång. PANG! Borta. Saknad av få. Förlåt. Ingen. Den var ändå bara ivägen. Den var lång och svår och ingen orkar vara trött i dagens samhälle för då orkar man inte umgås med grannarna och man orkar inte hinna med karriären och man hinner inte tänka efter för det måste man göra står det i kvällstidningarna. Hej då! Nattorientering håller ingen på med och ingen ser vad som händer så den kan få försvinna i tysthet. Schhhhhhh... Budkavle. Stafett. Vem i dagens stressiga samhälle har tid att stå och vänta på att någon annan ska göra det som man själv gör så mycket bättre? Ingen. Kollektivet är en utdöd konstform. Nu är det egoism och introverta vibbar som gäller. Bort med den. Vi säljer den till någon rik Shejk. Och sen då?

Sen finns vi inte mer. Orientering är en utdöd sport. Ingen minns. Ingen saknar. Vi har tid att göra annat. Svära över att dom bara visar fotboll på tv och handla billiga importerade korvar på Liedl. Klippa gräsmattan och byta panel på villan. Åka på semester till Thailand och titta på Idol varje kväll. Minnen från förr tynar bort och framtiden är inte vår. Allt bara är. Är slappt och behagligt. Är ingenting.

Ingenting.

Ingenting är bättre än någonting dåligt väl? För dålig är orienteringssporten. Alla klagar på allt och alla klagar på att alla klagar på allt. Vi har oss själva att skylla. Därför är ingenting bättre.

Ingenting.

AspLövet var 1 år

Jag fick en gammal klassisk karta tillsänt mig från en känd signatur på Alternativet. SG. En riktig "lallare" om man vill vara ordvrängare. Det fanns en tanke bakom hans mail, och denna kartan, men vi lämnar det åt sidan för tillfället och koncentrerar oss på skönheten i detta gamla alster. Jag är svag för kartor från sent 60-tal och 70-talet. Det är något visst med brunkärr och den mjuka rundningen på kurvbilden som ändå framstår som detaljerad. För att inte prata om branterna. Aldrig i karthistorien har väl branter upplevts så underbara som i denna era. Grova, handritade, spetsiga och elaka. På denna karta matchas dom bara av den underbara platsen "Komötet". Namnet skapar roliga bilder i mitt huvud. Kossorna demonstrerar liksom. Kossorn hade fått nog. Kossorna ville nog ha frihet. Där i kanten av deras skog.

Mmmmm...

Nästa års Natt-SM ska köras i Trosa centrum.
Mmmmm... Trosa.
Förlåt, jag menar.
Mmmmm... Stadsorientering.
Mmmmm... Jag gillar att springa på asfalt.
Mmmmm... Slippa vara ute i naturen.
Det ska dessutom vara gemensam start.
Mmmmm... Gemensam start.
Mmmmm... ligga på led och bara hänga.
Mmmmm... Jag gillar att gnugga mig mot män i tajta nylonkläder.
Alla kommer säkert ha dom här nya värstinglamporna.
Mmmmm... Jag gillar att springa i dagsljus.
Mmmmm... Vi kanske till och med kan köra på dagen istället.
Mmmmm... Nattorienteringen på dagen.
Sen borde vi inte ha tävlingen på hösten eller våren.
Mmmmm... På sommaren.
Mmmmm... Jag gillar sommaren.
Vi kanske allihop kunde träffas och grilla istället?
Mmmmm... Grilla.
Mmmmm... Umgås.
Mmmmm...

Långsträckor

Jag har sett en massa underbara långsträckor nu i dagarna. På klassisska SM, på Finska nattmästerskapen, på massa klassiska DM-tävlingar runt om i landet och på en bana nere från kontinenten. Långsträckor blir jag glad av. Jag låtsas själv att jag springer dom här sträckorna. Fort och hårt och rätt och slätt, fast ibland är det så klart kuperat, men problemet är att jag aldrig kommer fram utan det är så långa sträckor att dom aldrig tar slut så jag tar slut först och sen stänger jag av datorn och så lugnar allt ner sig. Fast nu sitter jag här på jobbet med datorn avstängd och törs inte slå på den för då är jag fast i långsträckorna igen men slår jag inte på datorn så kan jag inte jobba. Jag tror jag måste fråga chefen vad jag ska göra. Eller så sitter jag bara tyst framför den svarta skärmen resten av dagen och hoppas att allt ska vara som vanligt imorgon.

På 90-talet

Jag fick ett mail av världens bästa Liga. Han hade hittat ett gammalt foto på AspLövet där han drar paralleller mellan mig och Hamlet.



Jag minns inte om jag spelade upp Hamlet vid fototillfället men jag minns nog plats och tidpunkt. Nästan i alla fall. Det rör sig om ett påskläger omkring 1990, plus minus något år, och vi befann oss på västkusten. Vi hade hyrt någon sorts föreningslokal ute i skogen. Jag minns egentligen bara en sak riktigt bra från detta påskläger och man kan se ledtrådar till detta minne i min klädsel. Jag har en extremt ful, stickad tröja på mig med en munkjacka under. Inomhus. Det fanns nämligen ingen värme i den här stugan och vårveckan bjöd på snöglopp i massor. Ena morgonen när vi vaknade var det full vinter som ni kan se på bilden nedan. Det blev ett extra pass med snöfotboll den dagen.



Det var faktist så kallt i stugan att vi var tvungna att elda i den öppna spisen. Problemet var att ved inte fanns att tillgå så vi smög upp på vinden där det fanns en massa gamla sängar som vi slaktade och eldade upp. Som tur var räckte sängarna på vinden så vi behövde inte elda upp inventarierna som fanns i dom utnyttjade utrymmena.

Så gick det till när jag var ung.

Det är värst på helgerna

Det är värst på helgerna. På vardagarna kan jag låtsas att det inte regnar men på helgerna så pissar det verkligen. Och där står jag i bara kalsongerna och känner regnet smattra mot min feta otränade kropp. Det fanns en gång i livet då man såg fram emot helgerna. Inte så numera. Det är bara ångest över missade tävlingar och saknaden efter trötthet och kramp. Kramp. FATTAR NI!?

1989 regnade det inte på hela året.

Teknikträning

Jag såg en kommentar, eller fråga, om hur man måsta träna orienteringstekniken för att bli världens nästbästa orienterare. Det är redan där man inte inser fakta. För att bli så bra, som det krävs, måste man ha det i sig redan från födseln. Sen kan man träna teknikträning, och konditionsträning, som bara den. Utav helvete. Tills man ser kurvbild och möjlksyra när man blundar. Det räcker en bit på vägen men aldrig ända fram. Har man det där med sig. Det magiska. Som jag och Thierry till exempel krävs det bara underhåll. Men ett tips för er som inte har det där, det magiska, är att köra en teknikträning som jag brukar göra bara för att roa mig själv. Leta upp en stor karta. A3 minst. Ta en snabb blick och bestäm på synintryck vilken kontrollpunkt som ser mest frekvent ut på kartan. Sten, sänka, höjd eller vad det nu må vara. Se till att plocka varenda terrängföremål av den sorten på hela kartan under ett träninsgpass. Vad gäller missar så måste du ha nollvision som mål. Klarar du det är du en bit på vägen.

Jag sa aldrig att det skulle vara lätt.

Utgått!

Jag sitter och läser gamla sms ikväll och hittar ett som jag inte kan tolka.

Förstå inte innebörden. Det står vad det står.

Jag funderar och gnuggar min trötta skalle men det är tomt i huvudet. Vad fan kan jag ha menat? Vad kan Jag ha menat? Jag har nämligen skickat detta sms till mig själv. Jag gör det ibland. Ibland när jag får ideér. Istället för att skriva ner det jag tänker på, med pennan jag inte har till hands, så skickar jag ett sms till mig själv. Med stödord. Oftast vet jag vad jag tänkt på men den här gången fattar jag ingenting. Kanske finns förklaringen i meningen "Förstå inte innebörden". Kanske skrev jag det med vetskap om att jag inte skulle förstå. Sån är jag tydligen. Hjärnan har utgått helt enkelt.

Utgått!

Har jag berätta att jag brukar ligga vaken på nätterna och fundera på vad det ska stå på min gravsten? Inte det. "Utgått" är ett av förslagen. Kort och koncist. Som en misslyckad långdistanslöpare. "DNF" om jag vill vara lite internationell. Men jag har haft många gravstensförslag som rullat förbi i tankarna.


"Dom sa att Gubbvader inte var så farligt. Dom ljög"

"Ledsen men jag är upptagen. Det finns gott om brudar här nere så jag har inte tid med er. Sant är att dom inte är direkt snygga och att dom saknar kött på benen men vad fan kan man förvänta sig. Dom är döda dom också."

"AspLövet goes six feet under"

"Skit också! Jag glömde mina blöta orienteringsskor i en plastpåse"

"Orientering är självvald väg i okänd mark, tankens skärpa vid kroppslig möda, snabba beslut under spännande tävling. Vänta nu! Varför har jag jord i munnen?"

"Vaddå felstämplat!? Hallå! Tävlingsjuryn? Hallå? Någon där?"

"Här ligger inte världens bästa orienterare. Han ljög"


Jag orkar inte hitta förklaringen till mitt kryptiska sms. "Det står vad det står". Så sant. Jag har annat att tänka på. Som SM i långdistans. Imorgon avgörs kvalet. Landets bästa 9,5km löpare ska koras. Som bonus får dessa löpare springa lite extra långt på söndag. 15km. Tänk om landets bästa 15km-löpare inte är så bra på 9,5km? Får han inte springa på söndag då? Nej. Det får han inte. Ingen har någonsin sagt att idrott är rättvist. Det handlar väl bara om att inte "försöka förstå innebörden"

Utgått!

Det får nog bli det.

Träningstips från AspLövet

Träningstips för att bli världens nästbästa orienterare.

Du behöver:

1. Ett 15km spår. Gärna i hel eller halvt obanad terräng med stark kupering och många surhål.

2. Klocka för att kunna springa 70/20 intervaller

Sen springer du dina 70/20 intervaller på 15km spåret. 2 framåt och 1 tillbaka. 2 framåt och 1 tillbaka. Upprepa tills att du klarat av hela 15km rundan. Håll ett sånt tempo att kväljningarna ligger i halsen på varje intervall. Är du vek kan du lägga in en vilominut var 25:e intervall men det är inget som AspLövet förordar.

P.S Känner du dig risig efter passet är det bara att springa ett varv till. Det brukar göra susen.

Vad gör dom?

Jag tycker ni ska lämna den här bittra bloggen bakom er och besöka någon som ni kan ha utbyte av. Som Peiza´s till exempel. Där har ni möjlighet att se hur vardagen för en elitorienterare ser ut och dessutom. Dessutom. Lägger han upp kartor från tävlingar som jag bara läser om på nätet. Om ens det. Nu senast sprang han budkavle-DM och blev besviken silvermedaljör. Helt rätt inställning. Ingen minns en tvåa. Bra då om ni bokmärker hans sida så att ni kan återvända.

Noterade ett intressant foto på hans blogg. Min gissning är att det gick till såhär.


Två löpare sitter glatt och diskuterar vägval dom gjort, eller för all del borde ha gjort, på TC. Dom har en karta i handen som dom analyserar. (Fotot nedan är lätt manipulerat av mig för att visa hur sanningen såg ut)



Plötsligt dyker det upp en kille med kameran i högsta hugg och vill ta en bild.

"KILLAR! KILLAR! HAHAHA! Jag har en jävligt rolig idé! EN JÄÄÄVLIGT ROLIG IDÈ! HAHAHA! Låtsas diskutera vägval. Fast ni har ingen karta. Göm kartan alltså. FATTAR NI? INGEN KARTA! HAHAHA! SÅ JÄÄÄÄVLA ROLIGT KILLAR!! HAHAHA!! Sitt still nu bara och peka i luften och se ut som ni är nöjda över hur ni sprang. BRA KILLAR!! JÄÄÄÄVLIGT ROLIGT!"



Det är faktist en kul idé. Om det nu var den tanken som ligger bakom kortet. Vad vet jag. Detta är ju bara mina egna högst osannolika funderingar. Men handen på hjärtat eller för den delen handen i skrevet. Tror ni på allvar att dom tänkte på vägval och bommar? Näee, Näee! Jag vet nog vad dom tänkte på. Dom snackar kurvbild och sänkor men dom menar någonting helt annat. Jag vet nog jag. (Fotot nedan är lätt manipulerat av mig för att visa hur dom tänkte. Kanske)

Världens bittraste människa

Läser roat om debaclet där Patrick Ekwall ska ha sagt att Tomas Brolin är den "bittraste spelaren han mött". Förstår inte alls varför media hetsar upp sig om en sån bagatell. Jag har otaliga gånger fått höra att jag är den bittraste människan dom träffat och jag kan inte annat än att ta det som en komplimang. Ta idag till exempel. Man kunde tro att jag är glad över att FörJuk08la är avklarat utan större missöden men istället mår jag sämre än på länge. Trodde att jag kommit över orientering för min egen del men när jag stod där i skymningen omgiven av löpare som hett diskuterade loppet så fick jag andnöd och ångest. När jag kom hem mådde jag sämre än på länge. Det har inte släppt än.

Till sjuan delar vi upp oss

Sjuan är väl ingen speciell sträcka men jag är glad att minst 2 löpare såg högersvängen. Annars sprang dom flesta rakt på och flera löpare bommade kontrollen. Skogen upp och fram till sänkan är rätt tät men bakom kontrollen glesnar det ut ordentligt och blir kanonfint.

Till femman delar vi upp oss

Höger eller vänster? Rakt på säger AspLövet. Du får bara någon extra kurva rakt på jämfört med vänster och höger, på skrå, är inte så jävla kul som det låter. Dom flesta sprang vänster men alla tre alternativ utnyttjades av löparna igår. Till min stora glädje. OK. Kanske inte stora glädje, men måttlig belåtenhet i alla fall.

Till tvåan delar vi upp oss

Det blev rätt OK spridning till tvåan igår. Eftersom det inte finns något direkt givet stråk upp mot vägen spred sig löparna som för vinden ut över flacken. Jag har ritat i några av löparnas vägval men det hade nog blivit ett grönt tjock penseldrag om jag tagit med alla 25 löpares vägval. Personligen hade jag sprungit stigen ut, hållit mig vänster om strecket och passerat höger om grönrastret (nedanför branterna) följt lilla stigen en bit och sen sprungit ut mot vägen. Sen hade jag avslutat sträckan på stigen rakt norrut fram till kröken och sen spikat kontrollen. Av eftersnacket att dömma så var det många som missade den andra kontrollen vilket är lite förvånande även om det är lite bushigt och skumt där i sluttningen.

Partiet som vi sprang i är rätt Tiomilarelevant (2008) precis norr om sjön, i norrkant på kartan, ligger det avlysta området.

FÖRJUK08LA

Välkomna till FÖRJUK08LA, sa jag till den församlade skaran av löpare och hoppades att jag inte skulla bli lynchad efter tävlingens avslut. Med 30 sekunders startmellanrum tog det bara 15 minuter att få iväg alla löpare och jag kunde varva ner tillsammans med en gråmulen kväll och ensamheten. När löparna strömmade i mål hann jag nätt och jämnt räkna ut tiderna innan det var tomt på TC igen. När jag åkte hem hade mörkret omfamnat mig så jag behövde inte smyga längs med husväggarna längre. Det är inte lätt att vara folkskygg. Hur löparna skötte sig? Jodå! En och annan hade nog nästan kunnat matcha AspLövet på den tiden det begav sig. Men bara nästan. Vad gäller lynchningen så vågade ingen kasta första stenen. Kanske var dom rädda för mig. Eller så tyckte dom synd om mig. Förmodligen det senare.

Vad sa du?? va? va?

Det kommer en man, av äldre sort, på besök till firman från Postverket varje dag. Han konsultar med att hämta lite brev som han först kuverterar i en maskin som står här hos oss. Varje dag, utan undantag, har han på sig ett par hörlurar modell skyddshörlurar i en rosa-orange nyans. Kuverteringsmaskinen låter inte mycket mer än en speedad kopieringsapparat så varför han har dessa på sig är ett mysterium. Dessutom pratar han helt oförståligt så varje gång han går så säger han saker som jag bara kan nicka och le tillbaka mot. Jag förstår ingenting. Kanske ber han mig dra åt helvete eller så undrar han vad vi gör här på firman. Jag vet faktist inte. Det hela är faktist lite märkligt och en nästan surrealistisk känsla, som i en fransk film i nyans av grönt, infinner sig. Tänk om han gör detta avsiktligt? Idén är ju genialisk. Han slipper höra sin omgivnings babbel om trivialiteter och sen spär han på detta genom att tala osammanhängande. Det här vore ju en tanke för orienteringsrörelsen. Har läst lite på O-snack om problemet med frågvisa löpare och inser att hörlurar och svammel skulle ta död på detta otyg direkt.

Vad är dagens plan?

Bara för att jag lagt ner min orienteringskarriär innebär det inte att jag inte har en plan. Eller flera planer för den delen. Man måste alltid ha planer för att orka med vardagen. Ju fler desto bättre. En plan kan se ut på många sätt. Lång eller kort. Svår eller lätt. Bra eller dålig. Varför ska man ha en dålig plan kan man undra. Det finns en fördel med en dålig plan. Om man misslyckas med den dåliga planen kan man ursäkta sig med att det ändå var en dålig plan så det gör inget. Att misslyckas med en bra plan kan i och sig också vara förödande. Man kastas mellan hopp och förtvivlan och balanserar på ett brant skråstreck. Rättelse. Ni andra kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag har inget hopp kvar och förtvivlan. Ja. Vad fan ska man säga om förtvivlan. Det är som en gammal god vän som aldrig vill gå hem när han är på besök och till slut så lackar man ur och spöar skiten ur honom. Fast dagen efter är han där igen lika glad som vanligt. Eller förtvivlad om ni förstår vad jag menar. Vad är då mina planer undrar ni säkert? Ojdå! Det är en alldels för stor fråga så den kan jag inte svara på. Vadfan! Tror ni att jag har tid att sitta här och avslöja mina planer bara sådär? Jag har ju för fan planer att planera. Planer att genomföra. Planer att misslyckas med. Planer att planera nya planer så att dom ursprungliga planerna ska gå att genomföra.

Fast oftast är mitt liv planlöst.

Succé eller inte succé?

Jag har tillbringat hela kvällen med att plocka ihop kartor, definitioner och startkort i plastfodral inför morgondagens FÖRJUK08LA. Allt är klappat och klart inför morgondagens drabbning. Då går startskotten för min satsning som coach på Jukola 2008 så nu finns ingen återvändo. Det enda som oroar mig lite är kvaliten på min banläggning. Det var så länge sen jag själv sprang orientering på allvar att jag känner mig lite osäker på min egen förmåga. Kanske kommer dom hata banan och såga mitt lilla hemmabygge till arrangemang. Då kommer jag fälla en tår och skrika högt.

"NI KAN FARA ÅT HELVETE! JAG BEHÖVER INTE NÅGON AV ER PÅ MIN JUK08LA-SATSNING!"

Fast när jag gråtit klart och mina hulkningar dött ut kommer jag förmodligen ångra mitt utbrott och krypa på knäna för dom.

"Snälla! Förlåt! Låt mig få en chans till att bevisa min värdighet som coach. Snälla! Jag kan handla makkara under hela Jukolahelgen åt er om jag bara får följa med. Snälla! Kompisar igen? Snälla?"

Klart jag har Löken i min Korv Stroganoff

Många kallar orienteraren på bilden för "Löken". Själv kallar jag honom.

"Man i röda byxor springer förbi samtidigt som jag funderar på vad jag ska laga till middag. Det lutar åt korv Stroganoff"

Fast det är ju klart. Han kommer med största sannolikhet få ett annat namn av mig nästa gång vi ses.

Det doftade gräs

Idag besökte jag DM-budkavlen. Det var väl ungefär i det perspektivet som ni ser på kortet som jag betraktade allt som hände. En massa ben for förbi och sen var det inte mycket mer än så. Det är ju inte så lätt att få bättre blick över tävlingen när man redan ligger ner som jag gör. Men vem är jag att klaga. Jag är nöjd över att ha varit där och att spikskor är förbjudet. Jag minns mycket väl hur det kändes att få ett par 12mm spikar i ryggen, när folk trampade på en, förr i tiden.

Är 1000 meter lagom kort?

Jag läser att Kart-Bosse har lite ångest för att han erbjuder sprintorientering på sin Idrevecka. Det kan gott ha tänker jag lätt muttrande hemma i garderoben. Men ganska snabbt svalnar min upphetsning när hjärnan komer ifatt känslosvallningarna. Det är ju nog ändå så att två saker gör att Kart-Bosse inte alls borde ha ångest och att jag inte borde uppröras över sprintorientering. För det första har Kart-Bosse arrangerat sin sprint sedan 1976. Helt klart är ju att deltagarna vill ha denna tävlingsform och som arrangör har man ju en skyldighet, åtminstone om man vill tjäna några pengar, att ge kunderna det dom vill ha. Således är det helt rätt att ha det breda utbud han har.

För det andra...

..så är AspLövet själv inblandad i sprindistansens spridning. Jag hittade nämligen själv på något liknande i klubben 1998. Min idé var ett 1000 meters KM. Banan man sprang skulle vara exakt 1000 meter. Min tävling avgjordes dock i ren skog och upplägget var som följer. Först var det individuell start där snabbaste löparen så klart blev mästare. När sista löparen gått i mål vidtog 10 minuters vila innan heat två startade. I andra heatet startade alla löpare samtidigt och sprang samma bana en gång till. För att inte skapa kö vid kontrollerna användes "touch på skärmen" som stämplingsmetod. Således korades det två st mästare, eller en dubbelmästare om samma person vann bägge heaten. Jag arrangerade tävlingen 1998,1999 och 2000. 2001 och 2002 var det klubbkompisar som arrangerade. 2002 var det faktist som en nattävling men sen dess har den legat i träda. Här nedanför kan ni se två av kartorna.



Jag måste ju ändå ha schabblat med siffrorna när jag skissade på tävlingen första gången. Antagligen skrev jag en nolla för lite i inbjudan första året och fick stå mitt kast genom att arrangera ett 1000 meters KM istället för ett 10000 meters. Så låtsas jag att det är i alla fall.

Natt-DM

I kväll är det Natt-DM för Stockholmarna. Förra året vann jag Natt-DM, i teorin, men jag är lite osäker på årets form. Jag är inte alls lika självsäker i år så frågan är om jag ens kommer ta en pallplats. Jag behöver nog kaxa till mig lite.

*Bläddrar, om man nu kan göra det på internet, i startlistan*

HAHAHAHA! H40-klassen ser ut som Inskolning möter Friluftsfrämjandet. Jag kan lugnt luta mig tillbaka och ta hem ännu ett guld. Jag tror fan jag ska fira guldet med masor av öl ikväll. Ni H40-gubbar som är där och springer kan ju ta en korv i serveringen istället. Det är ni värda. Ta på er ordentligt med kläder efter loppet så att ni inte blir förkylda.

I år fast som förr

Jag har en del vänner. OK, kanske inte vänner men folk i periferin av mitt liv. Människor som korsar mina vägval helt enkelt. En av dessa vänliga själar från landet i min bakgrund, Finland, mailade mig. Han pekade min näsa mot en underbar händelse. FSOM. Finlands-Svenska Orienteringsmästerskapen. På deras klassiska distans hade tydligen banläggaren följande motto. "På långdistans så skall det vara vägvalen som avgör,och inte vem som har bäst kontrolltagningsteknik" Låter som en sund kille, eller tjej för all del. Vem är jag att ha fördomar. På den 11 km långa H21-banan hade dom bara 15 kontroller. Hallå! Välkommen till 80-talet gott folk. Spana in tävlingen här och spela gärna upp H21-loppet med dom som ritat i sina vägval för då kan ni se hur tävlingen avgörs på långsträckan till den 7:e kontrollen. Man blir lycklig. Man blir tårögd. Man blir fuktig på dom rätta ställena. Man önskar nästan att man vore 20 år yngre och levde i ett annat land. Man önskar så mycket här i livet. Synd att ingenting av det man önskar går i uppfyllelse.

Lähtöpiste

Jag har inte sovit på hela natten. Vridit och vänt mig. Stönat och suckat. Våndats och funderat. I Finland har dom ett stort K vid startpunkten. Den står där för att visa att just där, på den platsen, befinner sig startpunkten. Triangeln på kartan för er som inte förstår vad jag menar. Så är det. Jag har kollat med säkra källor. Men om man översätter "startpunkt" till finska så blir det "Lähtöpiste". Inte ett K hur man än vrider och vänder på ordet. K. Lähtöpiste. Jag fattar ingenting.

Mindre sämre

Jag förstår mig inte på folk. Människor. Er andra. Jag tittar på mig själv och det jag skriver och förundras över vem jag är. Vem fan tar mig på allvar. Ingen. Hoppas Jag. Vem. Vid sina sinnens fulla bruk. Bruk. Orkar läsa det jag skriver. Orkar tro. På det jag inbillar mig. Vem. Vid 40 års ålder. 41 imorgon. Är full på finwhiskey. En onsdag dagen före arbetsdag. Dagen som varit arbetsdag. Vem. Vem? Jag. Tydligen. Enstavigt som en stammande Boklöv. Har ni någonsin. Någon gång lagt huvudet på tangentbordet och tittat åt sidan. Det gör jag ibland. Tangenterna bildar ett mönster som skulle kunna vara en kurvbild. Hårt kuperat. Åsar och sänkor. Här gäller det att springa på strecket. QWERTY. Fan. För högt upp. ASDFG. Rakt på. Bra. Bra AspLövet. Förmodligen det enda stället jag är bra på. Fel. Inte bra. Bara mindre sämre.

Så är det

Mindre sämre

Gävles KM

Jag satt och roade mig med Runoway lite och halkade in på Gävles klassiska KM. Förlåt. Gästriklands Långa DM var det visst. Inte lätt att se när det är 9 Gävleiter i tävlingen med legendariska bröderna Ingelsson som utfyllnad. Allt står inte rätt till i Gästrikland helt klart. Nåja. Banläggaren hade i alla fall fläskat på med en riktig långsträcka och han verkar ha lyckats om inte över så i alla fall i paritet med förväntan. Av fyra löpare som fyllt i sina vägval så har han fått ut dom på 3 rätt rejäla vägval. Snabbast verkar det ha varit att springa rakt på (rött). Så gjorde Jabba, som också vann tävlingen. Han är ju å andra sidan så liten och klen att han förmodligen flöt uppe på dom stora mossarna. En dryg minut långsammare var det att springa långt vänster på vägarna (mörkblå). Det högra vägvalet (ljusblå) sprangs av Harry Boy och han tappade 4 minuter på Jabba. Han måste ha galopperat. En trevlig bana är det om inte annat. Förmodligen Gästrikts klassisk sten och slyterräng vilket man aldrig kan få för mycket av.

Lögnhalsar i sikte

Jag hörde ett rykte från någon som hade hört det från någon som hade läst det någonstans. Ljudet av en sur uppkastning och känslan av missunsamhet som spred sig ut över nejden. Kanske var det en ynklig ensam individ eller möjligen flera, en folksamling, ett par stycken, eller kanske några fanatiker, uppdelade i celler, för att inte kunna röja varandras indentitet. Jag vet inte men budskapet var tydligt och konkret. "AspLövet är inte världens bästa orienterare" viskade dom och skyndade sig in i skuggorna igen. VEM FAN SA DET? skrek jag ut på gården från terrassen. Ingen svarade. Anonyma fega jävlar muttrade jag i skägget och drog igen skjutdörren. Jag vet nog vad det är för idiot. Eller idioter. Singularis eller pluralis spelar ingen roll. JÄVLA LÖGNHALSAR ÄR DOM! LÖGNHALSAR! HÖR NI DET! Komma här och komma. Lögnhalsar. Vilket ord förresten. Vet ni vad det betyder? Det vet jag. Det är personer som har så mycket lögner i sig att det står dom upp i halsen. Halsar fyllda av lögner helt enkelt. Tänk dig ett 20-pack med hotdogs nertryckt i din egen hals. Så ser en Lögnhals ut. Spottar gör dom när dom ljuger också men det skiter jag i. Jag torkar bort deras slemmiga saliv från mitt ansikte och vänder dom ryggen. Det är enda sättet att möta en Lögnhals. "AspLövet är inte världens bästa orienterare". JÄVLA SKITSNACK! Den dagen dom kommer med faktiska bevis på att så är fallet är jag den första att hissa flaggan och dra ner byxorna på mig själv. Tills dess är det lögn, dikt, fiction och åter igen förbannad lögn. Ni kan komma med vilka jävla meritlistor och VM-resultat som helst för det rör mig inte i ryggen. Inuti den här svårt defekta kroppen vilar världens bästa orienterare. Thierry må ursäkta men vi snackar orientering på ett helt annat plan.



Jävlar vad kortisonen bet bra den här gången...

Kortison är förlegat

När jag var i Bulgarien så hade det lyxiga hotellet en egen rehab/spa-anläggning där jag kom i samspråk med ägaren. Han hade jobbat som kiropraktor i över 25 år och behandlat massa idrottsfolk genom åren. När jag berättade om mina gubbknän och att jag inom kort skulle ta min 6:e kortisonspruta för året så slog han händerna i pannan på sig själv och skrek. OHH NO!! THATS POISON!! Jag blev lite häpen över hans uttalande. Vart är världen på väg om en gammal klassisk dopingstat som Bulgarien förfasar sig över kortison, men sen förstod jag vad han menade. Dom har givetvis mycket mer sofistikerade preparat än kortison att spruta in i sina idrottsstjärnor. Hans massagepriser var dock dyra i överkant, så jag tordes inte fråga vad en rejäl dos med det senaste inom gubbknämedel skulle kosta. Istället styr jag bilen mot Uppsala på lunchen idag och sprutar in kortison i ena knät. Rent gift.

DM är mer VM än VM

Jag såg kartan (via Boris sida på Attackpoint) från Stockholms klassiska DM som gick i helgen och noterade att det såg ut som riktig orientering. Sen gjorde jag ett återbesök till banan från den klassiska distansen på VM. Sen tittade jag på DM-bana igen. Sen tittade jag på VM-bana. Så tog jag ett djupt andetag och tittade på DM-bana. Sen tittade jag på DM-banan. VM-banan hade jag tröttnat på så jag tittade på DM-bana. Igen. Sen insåg jag att numera kan vem som helst bli världsmästare men vem som helst kan inte bli orienterare. Vad menar jag med det egentligen? Kanske måste man var världens bästa orienterare för att förstå. Så är det nog tänkte jag och nickade tyst och instämmande till mig själv. Så är det nog.

Spurter jag minns

Jag försökte minnas spurter från karriären men det kom ut tomma blad. Möjligen för att riktiga spurtdueller oftast sker på sistasträckor i budkavlar och där, åtminstone på dom stora kavlarna, har jag allt som oftast sprungit nattsträckor där spurten inte varit av samma vikt. Däremot sprang jag sistasträckan på DM-budkavlen 1992. Spurt blev det fast ändå inte då jag valde att avgöra i skogen redan före det tuviga målgärdet dök upp. Jag avslutade för vårt 2:a lag och gick ut som 31:a (av 53 lag) Vid den 12:e kontrollen var vi 5 lag samlade och på väg mot 13:e kontrollen sprang jag lite defensivt för att kunna läsa in slutkontrollerna. Vid kontrollstämplingen blev det lite tvekan och jag satsade hårt på skråsträckan mot 14:e. Jag fick den först med en liten lucka till dom jagande lagen och körde på hårt mot 15:e och vände mig inte om förrän jag gick in i skogen efter gärdet. Då hade jag en lucka på 30-40 meter till dom andra som låg på led med tungorna hängande. Jag vill inte direkt kalla det defilering men det var ingen av dom andra som orkade bjuda upp till dans så jag kunde ganska ohotad vinka till publiken när jag tog in mitt lag på en 23:e plats.

Rakt fram ligger superunderställen

Vi har renoverat sovrummet hemma och bland annat införskaffat nya garderober. Dom är grymma men trots rejäl rensning bland klädhögarna så blir det tajt om utrymmet. Alla mina träningskläder har givetvis en central plats i garderoberna medans grejor som jag bara använder någon gång i månaden har fått vika sig åt sidan eller längst upp, längst in, där det blir lite bök att få tag på dom. Så får det bli för jag vill ju ha snabb åtkomst till mina slitna träningskläder när det väl är dags sådär år 2011.

Värme och kärlek till mina sprintvänner

Terrängen jag såg i Bulgarien var av den buschiga sorten. Varken inbjudande eller vacker. Ändå befann jag mig i en ort som hette Golden Sands. Guldfärgad Sand. I mina ögon var sanden sandfärgad men vad vet jag om sånt. Skogen hade heller ingen guldprägel men å andra sidan är Bulgarien rätt stort så det kanske är lite hårt att dömma ut skogen för en hel orienteringsnation på dom få kvadratmeter jag såg. Vad platsen jag besökte däremot skulle passa ypperligt för är sprintorientering. Jävlar vad det fanns mycket hotell, gator, pooler, staket, gräsytor, murar, invecklade gångvägar, vildhundar, trappor, strandstolar, porrklubbar, ölserveringar, enskilda träd och annat sånt där som sprintfolket gillar.

Detta fick mig att fundera lite.

Tänk om vi skulle ta och bunta ihop Sveriges alla sprintorienterare och skicka dom ner till Bulgarien. Vi chartrar ett par gamla uttjänta militärplan och så forslar vi ner dom med löfte om att dom kommer få springa sprintorientering sju dagar i veckan året runt i en soldränkt miljö. Tänk vad glada dom skulle bli. Dessutom är det så varmt därnere att dom kan springa i tajta shorts och linnen. Då kan dom jämföra solbrännor och vägval hela kvällarna över en tropisk drink. Vi, Sverige alltså, skulle ju gå i bräschen med detta koncept och om allt faller väl ut kommer en massa länder följa efter. Vi skapar alltså en hel nation till bredden fylld av sprintentusiaster. Sprint-VM kan gå där varje år så slipper dom åka så långt också. Alla vinner på detta. Sen om någon sprintlöpare, mot all förmodan, vill komma hem till Sverige igen så tvingas vi erkänna för dom.

"Komma hem? Ojdå, sa vi inte att ni är deporterade och aldrig mer får komma hem. Förlåt, det borde vi kanske ha nämnt. Enligt EU-regler så räknas ni inte som en förföljd minoritet så ni får nog snällt vara kvar här bland era sprintvänner. Nåja, nu vet ni det i alla fall."

Nu kanske ni tycker att jag förföljer sprintlöparna med såna här idéer men det är bara internet som ställer till det. Det skrivna ordet är bra, allt som oftast, men ibland kan det vara svårt att få fram tonläget i det man skriver. När jag till exempel skriver att vi ska deportera alla sprintlöpare till Bulgarien så skriver jag det med värme och kärlek i fingerspetsarna. Bara pekfingrarna i och för sig men det beror på att jag enbart använder dom när jag knapprar fram min halvsanningar.

Värme och kärlek.

Glöm inte bort det min sprintvänner.

Spurt-KM

Ibland händer det att jag får geniala idéer även utanför mina tokspel. Det är lite av mitt signum att få många och geniala idéer. Folk som känner mig brukar ofta säga, står aldrig din skalle stilla? Jo, säger jag, tillräckligt med alkohol brukar få stopp på den tillfälligt. I alla fall så är en av mina skötebarn uppe och springer idag och får jag tillägga att den springer fort som fan. Både idén och dom som är med på evenemanget faktist. Hoppas jag. Jag tror att det är min idé. Möjligen var det någon annan som kom på den och jag snodde äran men sånt är livet och efter gråt kommer regn så det är inget att bråka om. Hursomhelst handlar det om klubbens (min klubb i detta fall) högst interna Spurt-KM. Under ett par år har vi under min hårda regi arrangerat denna tävlingsform på en hösttävling. Vanligtvis på den korta DM-sistansen. Nej, inte sprinten, utan den där andra korta som kalla medeldistans i folkmun. Hursomhelst går tävlingen ut på att springa snabbast från sista kontrollen in till mål. Därav det logiska namnet Spurt-KM. Det har experimenterats lite med regler för tävlingen under åren. Det ska erkännas att tävlingen inte arrangerats alla år dom sista åren och att den inte har så många år på nacken så sanningen är att den inte satt sig riktigt ännu. Ett år hade vi handikapssystem beroede på ålder/spurtlängd men dom sista åren har det bara handlat om tre klasser. HD-16. H17- och D17-. Det finns inget som heter ålders eller krämphandikapp utan snabbast vinner vilket är som det ska vara. Anledningen till att vi kör den på en medeldistans är att alla ska ha en någotsånär chans att orka spurta lite extra i slutet av loppet, men jag skäms lite, rätt mycket, över att ha fallit ner i det tänket. Innerst inne vill jag att man bör ha sprungit en lång och hård klassisks distans innan man ska prestera. För det är egentligen så att först efter 10, 12 eller kanske till och med 15 kilometers hårt tävlande som det verkligen är upp till bevis vem som är den bästa spurtaren. Men som det är nu har jag lindat in tävlingsformen i medeldistansen för att alla ska vara sådär svenskt nöjda med att vara med. Det roliga är att jag vet om personer i klubben som skiter i resultatet på riktiga tävlingen och satsar allt på Spurt-KM genom att jogga ner dom sista kontrollerna så att dom har fräscha ben. Jag vet inte om det är ett sunt tecken.