Nattens Tiomilainsats låg i paritet med alla andra år. AspLövet satt taggad framför datorn och gick ut hårt men när täten gick ut på tredje sträckan så somnade AspLövet framför datorn sittandes på den hårda kontorsstolen med en halvdrucken whiskey framför sig. AspLövet vaknde som hastigast till när täten var ute på långa natten men tog därför ett inte helt oväntat beslut att gå och lägga sig i den välkomnande sängen.
Normalt kör man kolhydratuppladdning, mycket sömn och vatten till förbannelse. Numera är det en annan uppladdning här inne i garderoben där jag bor. Jag kommer just hem från goda grannar där korvRave och god whiskey stod på menyn. Kvällens höjdpunkt var en 17 årig Lagavulin - Limeted Edition. Satan i skogen vad fin den var. Smakade som ett Älgdrev i bitter höststorm. Nu laddar vi upp för några Tiomilasträckor framför datorn. I Partypåsen hittar vi:
Sitter och följer damkavlen via streameade tv-bilder. Man har full koll på läget med bilder och uppdaterade resultat, men att sitta i en varm syrefattig garderob är inte riktigt samma sak som att vara på plats. Man saknar lite av kylan, rundgången i högtalarna och myllret av löpare och publik. Terrängen ser minst sagt snabblöpt ut. Mina vader skriker okvädningsord åt detta men skallen skriker Ja! Ja! Ja!. 3:e sträckan 6,5 km natt. Så nära men ändå så långt borta.
Det är ett jävla skit att vara UK. Nu var det många år sedan jag själv satt på den stolen tack och lov men det är samma gamla problem nu som då. Framförallt i en liten klubb drabbas man av problem som är skittråkiga. Till att börja med skall man jaga folk till förbannelse för att få ihop lag. Sen gnälls det till höger och vänster om att man bara kan springa korta sträckor, man har inte tränat, man har parmiddag med grannarna och man har bokat tvätttid. Folk är numera så jävla lata att man inte orkar ställa upp för den klubb som ändå betalar varenda jäkla anmälningsavgift på skittävlingar i närområden året runt. Det är svårt att hitta löpare som brinner så starkt för orienteringen att dom ställer upp på vilken sträcka som helst. Men nog fan har dom här gnälliga löparna åsikter om vad, vem, vilka och uteblivna resultat på dom stora kavlarna ändå trots att dom själva inte orkar. Jag är inte bättre än nästa kille så inget sagt om det, men ändå liksom. Sanningen är, för att vara UK skall man vara beredd på att få ta dom längsta sträckorna själv och sen slicka folk i röven och känna tacksamhet bara för att dom ställer upp. Det bästa vore att ställa lite krav tror jag. Antingen betalar man alla sin anmälningsavgifter året runt och slipper budkavlar eller så ställer man upp och springer i klubbens färger och får då tillbaka lite, tex. genom betalda startavgifter.
JA! Där satt den!! Tydligen skall jag få springa Tiomila i år ändå. Och inte i vilket lag som helst skall ni veta. Michael Eglinski har tagit ut ett Dream-Team och jag fick en sträcka. Nu är jag så rörd att jag har tårar i ögonen och sendrag i vaderna. Kolla bara in vilka tunga namn jag har som lagkamrater. Här gäller det att skärpa till sig för att inte skämma ut laget. Det är inte för inte som man roas av tanken hur det skulle ha gått för oss. Jag tror nog att vi kunde ha placerat oss rätt högt upp. Om nu bara den där snubben på sträcka 8:a inte klappar ihop för han verkar inte helt labil.
Ja, nur hast ich meine fussball weltmeisterschaft eintrittskarten. Ich wollen nur zu Deutschland fahren und alles is gut! Ja eller vad fan det nu blir på tyska. Skoltyskan är som bortblåst numera men det är mindre viktigt. Det viktiga är att matchbiljetterna och flygbiljetterna har jag i handen och hotellet är betalt.
Låt mig börja med att säga, Jäklar vilket bra stretchingpass. Man kände sig precis så stel och stabbig som man förmodligen är, men gott gjorde det. Det är tur att man är prestigelös. I yoga-rummet befann sig jag och 15 tjejer medans utanför dom stora glasdörrarna pumpade dom tuffare killarna vikter eller sprang på löpband. Vad jag inte fick men som jag hoppats på var lite havsbrus med inslag av valsång i högtalarna. Däremot fick jag prova olika övningar som hette solhälsningen, lotusblomman osv. Jag brydde mig inte så mycket om det och vad gäller andningstekniken som man skulle nyttja så blev det inte så mycket av med det heller. jag hade fullt sjå att hålla balansen och stretcha kroppen i diverse udda vinklar. Man blev förvånansvärt trött och skakig av passset son tog en timme. Nu efteråt är man så där lagom mosig både i kroppen och skallen. Måste var ett gott tecken. Efter passet tog jag ett snack med "min" massörska och hon som höll i passet. Man kunde nästa känna på dallret i luften att dom såg fram emot att få böjlighet på en gammal stel orienterare. Eller så kanske dom insåg vilket pitoreskt inslag jag kan bli på yogan att dom vill lura dit mig enbart för den sakens skull. Hur som helst skall jag dit nästa torsdag igen. AspLövet på en yoga-matta sökandes efter sitt inre. Snart blir man kanske religös också.
Helgens viktigaste Info. Det och givetvis vad jag skall ha med mig in i garderoben. Det får inte fuskas med mat och dryck när man skall följa Tiomila framför datorn. Tyvärr skall jag bort på söndagen så jag kommer nog inte följa hela tävlingen.
Det finns någon speciell där ute som besöker min sida. Personen, eller kanske personerna, surfar in från Antipiratbyrån.com. Jag känner hur handsvetten kommer krypande. Jag har nu rensat hela min hårddisk från gamla kartklipp som jag hitta på nätet. Det måste var det som dom är ute efter. Förlåt. Jag visste inte att kartor var skyddat material. Eller, jag menar givetvis visste jag att det var skyddat men jag trodde att eftersom alla andra gjorde sånt så kunde jag också. Jag kan namnge personer som är mycket värre kartfreaks än mig om ni låter mig gå. GolLövet - At your service.
Jag satt och tänkte tillbaka på alla Tiomila man sprungit. Är det inte så att man minns bäst dom tävlingar där det har hänt något oväntat? Nu menar jag inte dom katastrofår när resultat och stämplingskaos har drabbat arrangemanget utan mer udda händelser i tävlingen. Stora bommar i täten, grymma hänglopp som avgör tävlingen etc. Därför tycker jag att det borde ligga i tiden att skruva till arrangemanget lite, vad sägs om...
I förmiddags fick jag en schysst behandling på mina stela vader. Normalt när man tänker på massage så ser man framför sig en mjuk och skön behandling med mycket massageolja som gör kroppen behagligt. Inte så för mig. Massörskan trycker sina tummar stenhårt på muskelknutarna och precis när man tror att man inte skall palla mer så börjar hon dra tummarna över vaden så att dom krampade småmusklerna hoppar och studsar fram och tillbaka under hennes hårda tummar. Det gör ondare än det låtar skall ni veta. I morgon har jag av henne blivit inbjuden som gäst till ett lunchpass i Yoga. Det skall bli intressant. Vi var överrens om att jag kunde visas upp som ett avskräckande exempel på hur en kropp inte skall fungera. Min bild av vad yoga är har alltid varit att hitta sin inre andlighet och andning. Att vara i kontakt med sin själ och hela det där dravel-paketet ni vet. Jag har svårt att relatera till sånt. Jag och mitt inre har aldrig varit på "speaking-terms" så att säga. Vi får väl se i morgon om det går att böja till den här gamla gubbkroppen.
I går var jag på ett klubbmöte. Jag har egentligen inget att klaga på vad gäller gårdagens möte för det var rätt bra uppslutning med folk. Skall man välja ett möte om året så bör man ta det som är i Tiomilaveckan. Det har historiskt alltid varit det bästa mötet vad gäller mötesdeltagare. Men annars kan klubbmöten vara en rätt nedbrytande samling. Många är dom gånger man kommit dit med brinnande ambitioner om hur klubben skall utvecklas och mötts av 10 trötta klubbmedlemmar. 3-4 gamla gubbar som verkar vilja höra hur illa det är ställt. 2 seniorer som har tränat och mest stannar kvar för fikan och sen ett par andra som kommer sent och måste gå tidigt. Såna möten kan ta idealisten ur vilken kämpe som helst. Hela idrotts-sverige är fyllt av människor som vill ha mycket serverat men inte vara med på jobbet själv. Jag kände själv på mötet i går att jag inte längre är delaktig i klubben. Mitt sabbatsår och mina skador fjärmar av mig allt mer från både klubben och sporten. Kanske har jag börjar bevittna början på slutet för AspLövet som orienterare. Jag känner ingenting över den vetskapen. Det oroar mig lite.
Tiomila har nog aldrig riktigt varit min tävling. Åren med mediokra lopp vida överstiger dom goda åren. Jag har egentligen ingen förklaring till varför det blivit så. Kanske är den tuffa vårnatten inget för min ynkliga kropp. Jag har som jämförelse i princip alltid gjort bra till väldigt bra lopp på Jukola. Eller så bevisar det bara att jag alltid fuskat med vinterträningarna och därmed har senvår och höst passat mig bättre tävlingsmässigt. Tack och lov finns det ett eller annat år då jag åtminstone har gjort godkända lopp och inte svikit mig själv och klubben allt för mycket.
Känner ni igen dom här gamla världstjärnorna?
Minns ni Tiomila 1998 i Rudan? Det var ett slitigt år. I programboken hade banläggaren Stenberg skrivit "Snälla väder, var inte för dåligt, då blir det tuffare än det redan är" Och nog fan blev det både dåligt väder och tufft. Det regnade och var kallt mest hela tävlingen. Skogen var vattensjuk och segrartiden blev 1,5 timme längre än beräknat. Då kan ni ju bara gissa hur klubbarna längre bak i ledet, som Väsby OK tex, hade det. Halden gick loss på sträcka sex och sprang sen solo till seger före Leksand och Angelniemen Ankkuri. Själv sprang jag sträcka 2, 9,8 km blöt natt som blev för tufft för mig. Jag hade 98 minuter utan att bomma mer än 5-6 minuter. Kramp och utmattning hade jag med mig ända in till växlingsplanket i den bistra majnatten. På kartan nedan kan ni se inledningen på min bana och dom avslutande kontrollerna. Rudan har aldrig varit ogästvänligare än den gången.
Jag såg King Kong i går. Lite sent jag vet, men det är inte varje år man hinner med att se filmerna innan dom slutat gå på bio. Hur som helst var det en bisarr historia. Första halvtimmen är dom på en båt där det händer absolut ingenting. Man kunde lika gärna ha köpt senaste Båtnytt och bläddrat i den. Sen krockar dom men en ö där dom träffar ett gäng stereotypa infödings-zombier som jag tror att Romera lånade ut till filmen för en billig penning. Sen skall den här bruden offras till en jättegorilla och efter det blir det bara värre. Innan den här jättegorillan hinner äta upp tjejen så börjar hon dansa och uppträda för apan. Jag kan lungt säga att det är inte det första jag skulle tänkt på i den situationen. I alla fall blir apan skitglad över det här och sen blir dom bara mer och mer kära i varandra ju längre filmen lider sig fram. Lite grann som djursex antar jag fast tvärtom på något konstigt sätt.
Igår hade jag ont i vaden. Idag har jag JÄVLIGT ont i vaden. Mest beroende på att jag hjälpt min bror att flytta från en lägenhet inne i stan till en annan. Tunga kartonger som slet i vaderna skulle forslas från en trappa övre gården ut till flyttbillen och sen upp till 2 trappor med en skitliten hiss på det nya stället. Sigtunagatan byttes mot Surbrunnsgatan. Fint mot fint skulle man kunna säga. Men jag är inte bitter för det. För vaden alltså. Man brukar ju säga att det måste bli sämre innan det kan bli bättre. Jag tror på den teorin. Problemet för mig är dock att det oftast blir - Det måste bli sämre innan det kan bli lite mindre sämre. Jag når liksom aldrig fram till bra, bättre eller bäst nivån. Nåja, hellre lite sämre än mycket sämre.
Det är bara en sån dag idag. Nedan illustrerat med ett av mina större hjärnsläpp i orienteringskarriären. (Natti-Natti 2001) Kan man inte skratta åt eländet så har man ingenting här att göra.
Jag kan nog inte räkna med att det plötsligt skall hända idag. Egentligen vet jag inte vad som skulle hända men det kändes som att någonting var pågång i morse. Kanske hade jag hoppats på att det skulle klicka till i benen och vips skulle dom bara funka. Ni vet ungefär som att man får lock i öronen när man flyger och plötsligt ploppar det till och allt släpper. Nu blir det inte så. Det blev istället helt tvärtom. Redan efter att jag skrivit inlägget i morse började eländet.
Idag tror jag att det är dags. Jag känner det på mig. Det gäller att vara vaksam på ögonblicket när det plötsligt händer. Håll tummarna!
Jag saknar en del saker från orienteringstävlingarna.
Huga! Nu har jag suttit och försökt få ordning på kroppen och hjärnan men det funkar illa. Testade följande lilla trick.
Jag är på väg att bli sjuk. Ni vet den där känslan när man börjar frysa lite och en aningens värk i hela kroppen kryper på en utan att man är direkt medveten om vad som händer. Bra så. Skadad, bitter och sjuk. Snart är cirkeln sluten och så kan jag ta nya tag i min fruktlösa satsning. Jag har trots allt 4,5 år på mig att bli H40. Det vill säga bli en tävlande H40 löpare. Men vi får väl se om 4 år om jag är lika optimistisk. Min profetia som jag skrev i januari börjar bli skrämmande sann.
Jag hittade bilderna från tävlingen 2005 också. Jag vill också cykla och dricka öl och ha kul och vara skadefri och umgås och hitta på roliga saker och ta massa roliga kort och skratta åt mig själv och skratta åt andra och bli trött och ta mig fan leva lite!
Spana in det här gänget. Dom verkar köra någon sorts cykel-makrame. Fasen vad man blir sugen att deltaga. Av bildspelet får man känslan av ett kvalitetsarrangemang. Av det här blev jag direkt sugen på att arrangera ett Makrame och kanske utveckla det lite i den här riktningen. Inte i stadsmiljö eller med cykel men kanske med omstart efter varje slinga och sen ihopräknande av totaltiden för att kora en vinnare. Lite mer socialt, lite mer mysigt. Den som är med när det smäller får se.
Efter att ha lyssnat igenom plattan hela dagen i går och en till gång nu på morgonen skall jag ge ett initialt omdömme för er som inte vet vad det handlar om. Hela plattan osar gediget Satorhandverk. Klassiskt Satorsound på alla låtar även om jag kan känna att den är lite softare än deras hårdaste låtar från förr. Därmed inte sagt att det saknas rökare. Skulle jag sätta betyg redan nu skulle det bli en 4 (av 5) Favoriter som fastnat nu direkt är.
Nu har man precis hållit kurs för 7 st totalt oerfarna småungar. Tiokampens förträning hölls och jag fick en liten grupp med ungar som man skulle försöka lära passa kartan, stigar, avstånd och sen hålla dom så intresserade att dom inte började plocka pinnar under promenaden. Det gick väl skapligt kan jag säga. Närmare än så törs jag inte komma orientering på bloggen utan att bryta mitt NDA. Jag viker istället av åt sidan och laddar för fotbolls-vm. Vad bättre än att sukta efter Sensible Soccer. Ser lika kul ut som jag minns det från fornstora dagar. Nu skall jag spela tv-spel och glömma bort varför jag gör det istället för att träna.
Idag har jag satt ett NDA på mig själv. I mitt fall står dock D mer för "discussion" än "disclosure". Jag skall försöka undvika att älta skador och orientering dom närmaste dagarna för att inte gräva ner mig själv. Men som jag alltid brukar säga, inget ont som inte har något gott med sig. I dag när jag tittade till postfacket här på jobbet låg det en glad överraskning. Sators nya platta släpps i dag och som ett paket på posten fick jag den. Yihaa!! Gabba Gabba Hey! Nu är det bara att sätta på sig hörlurarna och gräva ner sig med tung musik som följeslagare. Fast det var ju det jag inte skulle göra. Gräva ner mig alltså. Nåja, upp kommer man alltid.
Hej! Kom in, kom in i min garderob. Här får du höra halvsanningar, tveksamma teorier, rena lögner och en och annan bitter livserfarenhet. Kvällen blev som följer: Kort är gott. I hela 15 minuter var jag en god till mycket god H40 löpare. MVG stod stämplat på vaderna och jag njöt i vårsolen. Sen blev jag ifattsprungen och omsprungen. I fatt kom mina gubbvader trots att jag försökte zick-zacka lite och sen blev jag omsprungen av Hans E som på dom där jävligt lätta benen tassade förbi utan tillstymmelse till krämpor. Vissa har det för bra. Jag hann med drygt 3,5 km på en smetig och småtrixig stig innan minut 16 tickade fram och det roliga var slut. Nu släpper jag den här vårsäsongen och siktar mot hösten. Ingen skall komma här och kalla mig pessimist i alla fall. Bitter - Ja, men ingen pessimist.
Ibland förvånas jag över mig själv. Jag sitter här på jobbet och inbillar mig att det inte bara skall fungera i kväll utan även att jag skall vara lätt i steget som en toppad Hicham El Guerrouj. Minnet är ibland kortare än mina vadmuskler. Detta får mig osökt att tänka på alla andra gånger man blivit besviken på sig själv. Med det inte sagt att jag enbart menar kroppslig besvikelse för såna har man alldeles för ofta. Jag menar mest sån där ångestbesvikelse som man kan ha ibland. Varför gick jag inte ut och tränade den där gången när det regnade utan satt hemma i soffan och tyckte synd om mig själv istället. Varför tog jag kebabtallrik till lunch trots att fet mat står mig upp i halsen. Varför skulle jag promt köra vänster den där gången på Tiomila när hela klungan med bra lag körde höger. Varför orkar jag inte ge upp och börja tro och hoppas på något helt annat? jag känner missunsamhet mot alla er som varje helg tävlar till förbannelse och sen har mage att klaga på lite risig terräng eller en halvtaskigt printad karta. jag skiter i om Klubben Online är segt för jag är aldrig där och anmäler mig. Jag har inget intresse av att älta laguppställningar på kavlar som jag inte själv skall deltaga på. Fattar ni vad jag snackar om? Inte jag heller!
Shit, nu börjar det närma sig. Om ca 20 timmar vet hela världen svaret på frågan som stötts och blötts tills att våtsockorna skrumpnat ihop. Kommer AspLövet springa något denna vårsäsong? Det är det som är frågan alltså om du nu missade meningsuppbyggnaden. Med springa menas kort och ack så att gott springa tävlingar i sån fart att blodsmaken i munnen kommer före svetten i pannan. Ut och luffsa i spåret kan vilken kalkonmotionär som helst. För all del skulle vilken motionär som helst kunna jogga runt en orienteringstävling också men nu är det inte en sån verksamhet vi strävar efter i den sfären jag lever i. Borta är drömmar om landslagsuppdrag och ledning in på "Långa natten". Nu finns bara en bitter beslutsamhet att kunna springa på sig mjölksyra och kramp i en lagom tuff H40 klass på vilken bonntävling som helst. Nu är det försent att pumpa i sig magnesium och tro att sallad på 35% av tallriken skall göra underverk. Nu finns bara "do or die" vägvalet kvar. Jag tror på negativa besked. Det gör mindre ont att gå in med den målsättningen.
Idag hade jag jobbigt med motivationen. Trots att det var vårvarmt väder och strålande solsken fick jag kämpa hårt för att inte vika hemmåt redan från början. I dag hade jag behövt lite sällskap för att sporras. Jag bet dock ihop och trampade ihop 33 km på 90 minuter. Bara på den senaste veckan har det torkat ihop mycket så dom flesta stigar börjar bli torra och fina nu. Dagens kämpainsats gjorde jag från Bodaäng till Bögs gård där jag på 5 km slingrande grusväg pressade hårt för att få upp pulsen och trampa på mig lite mjölksyra. Det var skönt. Dagens andra glädjeparti var som alltid go-cartstigen som aldrig gör en besviken.
En hård kamp mot en envis betongvägg där armeringsjärn verkade ha packats in som ett plockepinn har nu gjort att jag inte hinner med någon träningstur. Det tog drygt 1,5 timme att få upp en hylla som hade 4 långa skruvar och då hade jag ändå experthjälp. Jävla skit helt enkelt.
En gång i tiden samlade min bror på ölburkar och jag var en liten ilande lillebror som for runt i buskar och vrår för att hitta rariteter till samlingen. Numera finns dom på vinden hemma hos våra föräldrar där dom ligger och mognar för en framtida miljonförsäljning. Dock måste man erkänna att vi inte riktigt kan matcha denna kille. Wow!
I Enköping åkte jag förbi OK Enens klubbstuga. Stugan låg fint inbäddad mellan en väg och ett elljusspår. Jag fick dessutom reda på att stugan delas mellan orienteringsklubben och ett dagis. Snacka om Rock n Roll. Jag skojar inte, det är grym Rock n Roll. Inse vilka rekryterings förutsättningar dom har. Varje år kommer det nya oförstörda förmågor som dom kan hjärntvätta och locka ut i skogen. Det borde vara fler klubbar som gjorde såna kombinationer. Förövrigt har jag idag tröstshoppat lite. jag införskaffade en lite tuffare cykeljacka. En snygg jacka av märket Craft, som är skapligt vind och vattentålig. Den blir bra att ha på vårkalla mtb-turer. Imorgon blir det premiär för jackan.
Nu skall jag åka till Enköping. "Sveriges närmaste stad" kallar dom sig. Den ligger skitlångt bort i mina ögon. Jag skickar ett vykort när jag kommer fram.
Förmodligen måste man lägga nostalgi och trångsynthet bakom sig. Inse att Älgdrev och klassisk distans är mer ute än Peppe Engs danssteg. Därför gäller det att börja leta hundradelar om man skall ha någon chans. Med SI-Kompassen kanske man kan förenkla två moment i ett. Välkommen till framtiden AspLövet. Äh, håll käften och grovstämpla nu!
Hur många nattorienteringar har man inte betat av på ruskiga skärtorsdagsnätter? Ja, egentligen är dom inte så många eftersom man bara får en chans om året men ändå liksom. I yngre dagar var det mer regel än undantag att man åkte på påskläger och körde natt på torsdagen. Nuförtiden är det närmaste man kommer nattkänning en sen kvällspromenad med Birro eller besök av några småhäxor som tigger godis. Skall man få något som överhuvudtaget påminner om tuff nattorientering utan att verkligen springa nattorientering får man bege sig ut på krogen och träffa livs levande häxor. Såna finns det gott om på krogen, i alla fall om man går på lokal här i förorten där jag bor. Just i kväll springer dom 7-manna långt nere i mörka Skåne. Och då menar jag inte förortshäxorna utan dom riktiga orienterarna och deras lyckliga kompisar. 4 sträckor löps i kväll och sen avslutning med 3 sträckor i morgon. Ett schysst upplägg som finns på flera kavlar. Notera att jag skriver kavlar, retro som jag är. Jag sprang 7-manna senast 1997 vid Karlshamn. Sträcka 3-9,6 km och jag gick rätt taskigt. Det var 28 kontroller på min bana och det rimmar inte riktigt bra med det som jag anser var nattorientering. Många schysst långsträckor med mycket vägval vill jag ha. Därmed inte sagt att korta vinklingssträckor inte skall finns med. Bland annat vimsade jag till det på en långsträcka 1997.(se 8-9 nedan) Jag inbillade mig att jag var närmare strecket än vad jag egentligen var och hade svårt att få till stignätet.
På Attackpoint har dom en intressant diskussion om hur man skall kartera ett område där dom byggt ramper och broar för mtb-åkning. Jag lägger mig inte i debatten vad gäller karteringen men nog fasiken ser det kul ut. Lite sånt där när man är ute och cyklat skulle liva upp rundorna. Nu skall jag inte få det att låta som att jag är en helvild cyklist som hoppar ut från stup och och kraschar utan att blinka. Kolla bara in bilden nedan, så där kommer ni aldrig att få se AspLövet åka.
Idag ställer jag in mtb-turen. Vaderna är stabbiga och stela som ett par stockar. Okej, i mitt fall kanske inte stockar men ett par hårda kvistar i alla fall. Jag slickar såren och hoppas att stelheten är av godo vilket kommer visa sig på måndag när jag skall provspringa. Nästa mtb-tur får bli i morgon istället. Nog om det nu, det är fredag fast ändå inte. Jag slutar 12,30 idag och skall hem och spela tv-spel. Många frågar mig om det inte är fruktansvärt omoget att spela tv-spel vid 40 års ålder. På det brukar jag svara "Visst är det så men vem har tid att växa upp". Det finns ingen bättre verklighetsflykt än tv-spel och den som säger att han inte behöver koppla bort sin vardag då och då borde söka hjälp.
"Svagt till måttligt kuperad lättlöpt skogsmark, med inslag av kulturmark, vägar och stigar."
Nu har jag precis varit på 30 minuters stenhård behandling. Massörskan, eller säger man massösen?, tryckte och drog på stenhårda muskelknutar i vaderna så tårarna trillade och man fick kämpa för att inte sluta andas. Jag bet dock ihop och låtsades vara tuffare än vad jag egentligen är. Dock var det ett oerhört givande besök för hon brann för rehabilitering och jag fick en massa nya tips som inte dykt upp förut. Jag skall göra ett besök hos henne på SATS där vi skall gå igenom övningar för att få upp rörligheten i mina vrister. Jag har extremt stela vrister vilket bland annat innebär att jag inte kan sitta på huk. Just problemen med mina stela vrister är något som jag tänkt på själv mycket men inte någon gång har dom läkare, etc jag besökt haft med dom i rehabiliteringen. Dessutom skall jag prova på Yoga där mycket går ut på att stretcha ut kroppens muskelatur. Vi får väl se vart det här leder. Nu sitter jag i alla fall här med två vader som jag knappt kan gå på och börjar se blåmärkena dyka upp som hon lovade. Smärtan är gubbvaderna som lämnar kroppen förhoppningsvis.
Upp på cykeln och full fart mot klubblokalen. Faller nästan direkt i först svängen då framhjulet släpper i rullgruset men lyckas överleva och kan visa upp min ynkliga lekamen för lyckliga klubbkamrater som skall springa teknikträning. Jag får äran att hänga ut en kontroll vid vattentornet och det blir början på kvällens mtb-tur. Ner på cykelvägen som är is och snöfri men blöt och sugande. Bromsar mig sen nedför Kariro-parkeringens branta asfaltsbacke som är täckt med sand och grus. Full fart mot Harva på asfalt och sen torr fin grusväg vidare mot Törndal. Jag känner mig stark, glad och euforisk.
UK har valt att ta ut mig på den 3:e sträckan till årets Tiomila. 6,5 km gafflad nattsträcka som förmodligen är hur underbar som helst. Jag blev dock förvarnad om detta redan förra veckan och sa då till UK kort och gott, "AspLövet is not boarding that ship my friends" Tyvärr sa dom bara "Talk to the hand old man" fast på svenska givetvis med det lät som engelska i mitt huvud. Skitkonstigt. Nåja, dom sa att jag inte får tacka nej förrens jag testat benen i påskhelgen. Innerst inne vill jag inget hellre än springa men fan också, benen är skit och jag pajade ihop både på det senaste Tiomila och senaste Jukola jag var med på. Det är en sak att skada sig på ett individuellt lopp men att göra det på en budkavle med en massa lagkamrater som tror och hoppas på en är inte så jäkla kul. Skall jag tacka ja så skall benen funka från och med slutet av påskhelgen och dessutom med ett fullfartslopp på Thors medeldistans 22 april. Den som hoppas på mirakel kan nog förvänta sig ett besök av påskharen också.
Förr, innan den klassiska distansen plötsligt skulle kallades lång och innan ord som sprint, medeldistans och elektroniskt stämplingssystem fanns så var jag ute på turné stora delar av året. Tillsammans med likasinnade kepslöpare från klubben for vi landet runt och besökte hålor där raggarrundan var den stora begivenheten på lördagskvällarna. Skolgolv blev vårt hotellrum och bilproblem hade vi alldeles för ofta. "The curse" som vi kallade bilproblemen innebar allt från studsande avgassystem på motorvägen till interna krockar inom klubben. Det var lika spännande att se vad som skulle hända varje helg.
I kväll har jag visat framfötterna och meckat hårt på mountainbiken. Justering av bromsar, uppsmörjning av växlar, drev och annat behövligt, hårdpumpande av däcken och montering av en ny flaskhållare. I morgon bär det äntligen av efter en lång och trög uppstart på min MTB-träning. Om det skulle visa sig att jag inte får fart på benen vad gäller löpning under april månad måste jag hitta någon ny morot att sikta in mig på. Förmodligen tar jag då en tur på Lida Loop 11 juni. 65 km MTB i underskön Södertörnsterräng.
Jag har i efterhand fått reda på att jag fick hjälp hem i natt. Det är bra med goda vänner. Förmodligen hade jag inte hittat rätt själv så jag slog till med ett rent hänglopp hem. Hänglopp i alla bemärkelser. Det var tur att det var klubbens tuffaste löpare som drog åt mig i natt för det var förmodligen ingen lätt ryggsäck. Annars sitter jag mest och är likgiltig. Likgiltig över min situation på orienteringskartan. Jag känner mig som ett stenröse. Ni vet, det där som en gång i tiden betydde något och med kraft och tydlighet visade upp sig men numera är dom ett monument över svunna tider. En gång i mina glada juniortider byggde jag mig ett alldeles eget stenröse ute på en fin bergshäll i Runbyskogen. Jag hade förhoppningar om att det skulle komma med på nästa revidering. Tyvärr var det någon som rev det redan efter några månader. Förmodligen en militant trädkramare. Dom är livsfarliga dom där extremisterna som skall värna om naturens rätt.
Citat från en intervju med Sator om deras turneplaner.
In i skiten fram till skärmen, Hej!Hej!
Den sista lördagen i mars varje år ljuder det distinkta larmet över nejden hemma på Fläskberget. Larmet som informerar om kretsloppet hemma på Lövstavägen. Nu är det dags att packa ihop orienteringspryttlarna och invänta senhösten igen. Vad är då min katastrofplan år 2006? Planerna genom åren har varit många och varierande och det börjar sina i hinken av ideér. Jag rullar på med stretching, har plockat fram mountainbiken som inom mycker kort skall börja användas och sen har jag diskuterat mina problem med basketlandslagets massör vilket resulterat i att på onsdag skall jag dit för behandling. Mer än så orkar jag inte göra idag. Tävlingsplanerna är lagda på is och inte vilken is som helst utan inlandsisen. Det regnar ute. Bra för alla som längtar till barmarken. Själv längtar jag till nästa vinter då jag kan börja springa igen. Antiklimax är dagens ledord.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar "Berg i dagen" eller inte. Ibland om det är bra redovisat så kan det var riktigt skönt att orientera efter men då och då stöter man på kartor i Finland där gråtonen fullkomligt dränker kartbilden och då försvinner lite av känslan. Bra eller Anus? Bra är jag nog tvungen att välja. Kanske mest för att jag är (läs: var) en rätt teknisk orienteringstyp som springer mer efter smådetaljer än grovkompass och stegning. Nu längtade jag plötsligt till Finland. Tänk er en ljummen juninatt då du sitter i världens bästa utomhusdusch och försöker få upp knutarna på orienteringsskorna. Du har precis kämpat ner många kilometrar i utdikade mossar och på rena begshällar på led efter led av löpare som allt som oftast inte alls kan orientera. Lågt mumlande på Finska hörs runtomkring dig och det ångar från duschar och bastun. En kall öl ligger i din väska bland varma kläder som väntar på att värma din kropp genom gryningen som är på ingång. Krampen i vaderna väcker liv i din trötta kropp.
Man lär få fly landet efter det här. Jag blev förra veckan kontaktad av redaktören på orienteeringonline.net som av någon anledning halkat in på min blogg. Han kunde inte svenska men var lite intresserad av vad bilderna på dom brinnande orienteringsartiklarna handlade om. Jag fick också frågan om jag kunde skriva en artikel på engelska om det hela. Förmodligen visste han inte hur mycket skit jag kunde raspla ur mig utan att säga en enda vettig sak. Hursomhelst tyckte dom väl synd om mig och beslöt sig för att ta med artikeln. Är man officiellt representant för den bittra OL-generationen nu?
Målstämpling
"Gå fram" tiden är inne
Undrar vad banläggaren tänkte när tävlingsledningen tryckte kartan i handen på honom inför Finska 5-dagars 1984. Grattis Seppo (eller vad han nu hette) du får äran att lägga banor till finaletappen. Joråsåatte, jag lägger banorna utefter den här bäckfåran, är det OK med er? Här snackar vi ett område som förmodligen blev uppstyrt efter vart c-orten låg eftersom 5:e etappen skulle gå i anslutning till den. Tro mig, banan var precis så tråkig som den ser ut. Direkt efter Finska 5-dagars så hoppade jag och min bror på en buss till Åbo, tog båten över till Stockholm och anslöt med goda vänner som hade bilen startklar för att åka direkt till Svenska 5-dagars i Blekinge. Man var lite tuffare på den tiden. Resultatet på Finska 5-dagars var mediokert men jag hade fått upp ångan lagom till vecka 2 på denna turné och tog en 4:e plats i H17-18E2. Från Finsk plattmark till det Blekingska trädgårdsbladet. Starka kontraster minst sagt. Nu var inte alla Finska etapper så här dåliga tack och lov. Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här egentligen. Förmodligen att Jag var bättre förr, men det behövs å andra sidan inte mycket för att den sanningen skall stämma i dagsläget.
Positivt:
Nä nu djävlar höll det på att gå åt helvete! Utan att jag insåg vad som höll på att ske var jag på väg ner i en motivationssvacka. Gubbvadernas och Pissvädrets gudar har på ett mycket smaklöst och osynligt sätt smygit sig upp tätt intill mig utan att jag var medveten om vad som höll på att hända. Det var först när jag gick ut på lunchen, och knäppte jackan då den bistra vintern slog mig i ansiktet utan att jag brydde mig, som jag anade oråd. Någonstans på vägen, ännu en gång, tappade jag min motivation. Den är liten och blå men vacker som få. Den letar vägar genom skogen och räds inte ett besök på krogen. Håll käften AspLövet!! Inge jävla svenneprosa tack! Vart var jag nu då? Nu måste här vändas trender. På Alternativet babblar dom oväsentligheter. Bra så! Jag är med på allt bara det inte handlar om linjeorientering för det är så jäkla tråkigt. Det är till och med tråkigare än sprint i parkmiljö. Okej, kanske inte så tråkigt men bra nära. Jag måste hitta nya halmstrån nu. Dom gamla vissna jag hängt mig i sedan Dacke dog börjar bli tunna nu. Jag behöver någon rejäl utmaning. Frågan är bara vad? Vad behöver jag för att inte råka ut för sånt här skit igen. Nu vet jag! Jag skall träna 10 dagar i rad! Det borde lära min motivation att veta hut! Med start i kväll och full fart framåt. Bara nu inte vaderna behagar ge upp redan i kväll då kan det bli en kort utmaning med förödande konsekvenser. Den som läser får se.
Jag slirade runt i snömodden på ett blekt elljusspår i går kväll. Farten var promenad och Birro bestämmde färdriktningen. Ingen löpning, bara raska steg som gav indicier på en vinter som fortfarande inte släppt greppet om skogen. Jag mötte klubbens bästa junior som i all ensamhet sprang 70/20 intervaller. Avundsjukan i mitt ansikte lyste nog starkare än lampornas dova sken. Stretching och tandborstning mot sängen alldels för tidigt. Måndag, kan man annat än undra vad dom är till för.
Nu har jag surfat runt på alla möjliga buskhandlares hemsidor för att se vilka priser som gäller på kompasser, orienteringsskor och pannlampor. Mest känns det som att det är en enda stor kartellbildning där priserna följer en enda tråd och det är - Dyrt. Jag hittar ingen som vill sticka ut i prisbilden heller så nu vet jag inte vad jag skall göra. Jag har dock lite kontakter i skobranschen så dom skall jag nog utnyttja. Tyvärr vet jag inte vilken skostorlek jag har exakt eftersom dels köpte jag mina skor för väldigt länge sedan och så är dom ju inte i livet längre som bekant. Normalt skulle man kunna prova skor ute på någon tävling men det är ju inte det lättaste den här våren. jag får nog ta mig in till Orienteringsspecialisten och prova. Då kan jag ju även prova pannlampa och kompass för att se vilken modell jag skall investera i. Nu låter det som att jag står startklar och uppvärmd för att börja tävla men jag har inte tagit ett steg sedan förra lördagen då jag fick probblem med höger vad. Dock har VJ-Löparens stretchingmetoder gett en positiv utveckling så i kväll skall jag ut och jogga en sväng för att få ett besked. Sen skall jag handla grejor. Troligtvis kommer jag aldrig att få använda grejorna men i rent terapeutiskt syfte så fyller investeringen en funktion.
En kontroll, kanske den enda i karriären, som jag aldrig fann var den 2:a kontrollen på den 3:e slingan vid 5-Häfvars 1998. Slinga 1 och slinga 2 hade vi klarat av trots uppklippta och förvridna kartbilder men den här kontrollen svek oss. Jag säger oss för man sprang i patrull och mina medlöpare var Zeke och Musta. Vi hade segervittring men bakpå kartan fanns det en kryptisk textmassa där 99 % var svammel. Men mitt i allt fanns det en rad som skulle visa sig var sann. Den löd: "Om kontrollen ligger nära en meridian på kartan är den självklart speglad i densamma också" Som ni alla kan se så går det en tydlig meridian vid 2:an och således låg kontrollen segelvänt mot den, vilket gör att den fanns före meridianen i löpriktningen och inte efter. Vi fick inte till detta och gav helt sonika upp efter 10-15 minuters letande. Några par hade av slumpen ramlat på kontrollen och bara genom ren tur kunnat fullfölja. Detta var nu inget som brydde oss så mycket då vi vid denna tidpunkt börjat bli rätt glada i toppluvan så vi skrattade mest åt eländet.
Jag får väl ödmjukt erkänna att jag lyckades slå M.t.P i viktkampen. Min stenhårda spurt fällde nog avgörandet och jag vann med ett eller ett par kilo. Om nu bara vaderna kunde hitta hem igen så man kunde träna också så vore allt bäst.
Jag måste vara bra full nu.. Sov gott.
Huuuga!! Nån har hällt Jack Daniels i mitt glas. Från datorn sprutar det rock. AC/DC, Backyard Babies, Clawfinger, DAD, Def Leppard, Donnas, Feeder, Green Day, The Hanson Brothers, Imperiet, Metallica, Ministry, Mustasch, Nirvana, Offspring, Rammstein. Rhino Bucket, Sator, Sonic Surf City, The Hives, Therapy och så vidare fingrarna i luften och mera whiskey. Går jag ner i vikt? Skit i det nu!! I´m a hipphopper yes I am!! Yes I am!! Teddybears Sthlm rockar !! Rock är som den klassiska Distansen - The real thing!! Här får ni veckans eller till och med årets låttips: Styles of beyond med låten Nine Thou. Halleluja för oss rockälskare!! Nu avslutar vi med Neil Young och The needle and the damage done. Sov gott. Okey!! Ett sista rocktips! Millencollin - Man or Mouse eller vlken annan låt som helst. Fuck Mainstream!!
Då är man tillbaka till sin käraste plats här i livet. Framför datorn. Givetvis skulle jag hellre ha velat sagt att ståendes i en tvåstrecksmosse letandes efter kontroll 138 är min plats men nu är det tyvärr inte så. En rökig whiskey står framför mig och benen känns förädiskt bra efter en timmes rask skogspulsning och efterföljande stretching. Kontrollbockar och SI-enheter hängdes ut i Grymnattaskogarna och efter det var det behagligt jobb i sekket. Imorgon smäller det, eller idag faktist. 4 månaders viktkamp mot Fiske och TV-spelskungen M.t.P skall avgöras. Nu skall jag sova bort ett hekto och väga in mig när jag vaknar. Spänningen är olidlig och jag vet inte vartåt resultatet lutar. Känner jag min kombatant rätt så får jag smisk på fingrarna. Jag började på alldeles för höga 77,2 kg, gjorde en kanonmånad direkt i december och gick ner 3 kg men sen har jag svajat fram och tillbaka och inte haft diciplinen. För knappt 3 veckor sen vägde jag 74,0. Då beslöt jag mig för att åka ut till ön. Har det gett resultat?
En ny saga med ett lika olyckligt slut
