35 minuter motionscykel på tung växel med efterföljande tåhävningar är avklarat och stretchingen efter gjorde gott. Samtidigt på EuroSport sänder dom en friidrottsgala och resultaten är som oftast mediokra. Jag dricker vatten och tittar ut på slasket innan jag går mot duschen.
Jag missade en sträckseger eller två i min uppräkning. På Tierps tävling 2003 vann jag dom 3 första sträckorna. Sen tokmissade jag den 10:e kontrollen på en tallhed och kom bara 3:a totalt. Hasse-Län kom 2:a, det är inte därför jag råkade ta bort den i min uppräkning. Jag fick springa på en karta med handritad bana. BLÅ BLÄCK!! För i helvete vem beslutade om det helegerånet? Kul karta, kul terräng men fasiken att jag ger dom någon cred för det! Den kartan jag menade att jag missade var återigen en tävling jag bröt pga vadproblem. Tumbas tävling 2003. H35. Vid den 9:e kontrollen ca 1,5 km före mål smällde det till i vaden och som direkt följd av det även i skallen på mig. Gå hem!! Jag ledde tävlingen men vem får tillgodoräkna sig det? Jag var sträcksnabbast både till 1:an och 3:an. Det gjorde inte mig lyckligare vid slutet av dagen men min teori håller i surt och blött.
Jag är lite konfunderad. Ibland då och då blandar jag ihop det jag tänker att jag skall göra med det jag rent fysiskt utför. Nummer 1 som alltid är den som snackar och planerar är inte alltid i synk men Nummer 2. Nummer 2 gör saker men när han inte är på plats kan jag få för mig att jag gjort saker som Nummer 1 sagt eller tänkt. Ta det här med tåhävningar till exempel. Jag har som målsättning att göra det 4 dagar i veckan. Ibland kan jag ligga sent på kvällarna och undra om jag verkligen gjorde tåhävningar eller om jag bara tänkte att jag skulle göra dom. Var jag i trappuppgången före kvällspromenaden med Birro eller gjorde jag dom efter? Nummer 1 är säker på att dom är gjorda men ibland kommer aldrig Nummer 2 fram, vilket troligen innebär att det aldrig blivit gjort. Jag gissar att ni är förvirrade nu och inte förstår någonting. Lugn, bara lugn det gör inte jag heller. Det hela kompliceras lite grann när...
Man skall aldrig sluta analysera sig själv när det kommer till idrott. Vilka är mina svaga sidor och vilka är mina starka sidor. Svaga är lätta att hitta för dom sticker ut som en Djurgårdssupporter på "norra stå" på en derbydag. Men mina starka sidor är få och mindre tydliga. Títtar jag bakåt 5 år på min H35 karriär så gör ju det minimala antalet tävlingar att det är svårt att se ett mönster. Jag har dock hittat två tecken som syns extra tydligt på dom individuella tävlingar jag lyckats starta. Det första är att jag har en mycket bra öppningsfart till 1:a kontrollen. Anledningarna till det kan vara flera men kanske är jag en löpare som vill få upp farten i min löpning och min orienteringsteknik ordentligt från start. Eller så är det kanske så att dom flesta andra löpare behöver lite extra tid att få ordning på karta, kompass och benföring. Det andra tecknet som sticker ut i H35 klassen för min del är att jag är grym på mycket korta sträckor, och med korta sträckor menar jag korta kontrollsträckor. Jag har plockat ut 7 exempel nedan som bevisar mina ihopsnickrade teorier. Sanningen är också att jag har inte så mycket mer individuella tävlingar än så här att jobba med.
DM i H35 2001. Jag kom 11:a men jag öppnade friskt och vann sträckan till den första kontrollen. Efter det hade jag inga fler sträcksegrar. Sträckan var den första och den var kort så mina teorier fick in en dubbelträff där. Jag gillar korta sträckor till ettan. man kastas direkt in i det tekniska och man hinner inte tänka efter så mycket. 1,25 hade jag vilket är alldeles lagom långt till först stämplingen. Full fart framåt!!
Strängnäs-Malmbys tävling 2001 i klassen H35. Jag kom 4:a. Jag lyckades vinna en kort och fin sträcka. Jag hade redan vid den 7:e stämplingen hela sträckan klar i huvudet vad gäller utgångsvinkel och kartbilden inläst. Tror inte att jag tittade på kartan förrens precis innan ringkanten på 8:an. En alltigenom perfekt genomförd sträcka.
2002 sprang jag Linnés tävling i min vanliga klass H35. Jag kom 4:a och knep 2 sträcksegrar på dom två kortaste sträckorna på banan. Jag kan villigt erkänna att jag på denna tävling gick in för att få någon sträckseger och därmed passade dessa två kontroller bra in i planeringen. Inläsning av sträckan redan innan kontrolltagningen och sen full fart i rätt riktning och synsvepning perifiert. Det här behöver ni inte berätta för någon men till den 8:e kontrollen såg jag ryggen på en annan löpare som stämplade vid min 8:a så det kan kanske ha underlättat lite för min del. Annars gillar jag Linnés tävlingar. Dom går som oftast alltid i typisk Upplandsterräng och det verkar som att jag är skapt för den typen. Platt som aldrig förr är aldrig fel. Aldrig stavas aldrig med två L fick jag lära mig i skolan, men hur var det nu med alltid?
Till Södertälje färdades jag 2003 och som ni märker är det glest mellan tävlingar som kan kallas individuella och godkända enligt min test. Jag bröt tävlingen vid den 5:e kontrollen då vaderna sa tack och adjö för ännu en gång i ordningen. Vid detta tillfälle var jag så blasé att jag knappt fällde en tår på vägen hem till TC. Jag öppnade dock bra då jag vann sträckan till 1:an på 1,00 in blankt. Hårt och rätt är aldrig fel. Hursomhelst rekommenderar jag inte en tur och retur resa till Södertälje för att få en lång promenad hem. Ta en helkväll på stan istället.
2004 drog klubben till Västerås för att kolla in VM-löparna. Dessutom passade vi på att springa en publiktävling. Säsongen för mig hade varit miserabel med månader av rehab utan resultat. Jag följde dock med för sakens skull och startade också på tävlingen. Slutresultatet är inget att orda om men jag tog mig i mål och med i bagaget hade jag en sträckseger. Jag hade tidigt spanat in den 16:e kontrollen och dom sista 100 metrarna före 15:e laddade jag fullt för att få rätt utgångsvinkel och väg till den 16:e. Jag hade 19 sekunder och vann klart. En liten seger i ett alldagligt och otränat lopp. Till ettan var jag faktist 5:a men sen var min tredje bästa sträckplacering 25:a så ni förstår vidden av mina teorier om 1:a kontroller och korta sträckor.Jag hatar topplistor. Det för alltid mina tankar till naiva ungdomstidningar där vilsna själar låtsas veta bäst. Men skit i det nu för jag tänkte göra en topp 5 lista på lite schystare idrottsskador som kan drabba en orienterare med tur.
På väg mot nya träningspass och tåhäfningar i en trappuppgång nära dig så finns det alltid tid över för ett skratt. Pablo Francisco is the man to deliver just that!
Åhhhh.. Trodde jag på någon gud skull Jag be om kraft och styrka men ateist som man är så är det ingen jävel som bryr sig antar jag. Jag är så trött som man kan bli utan att ligga utslagen, jag skulle sannerligen inte ha sömnproblem just nu. Redan tidigt på dagens träning kände jag att benen var stabbiga. Jag försökte sänka farten för att vaderna och benen skulle hålla längre, men dom tog obenhörligen slut alldeles för tidigt i snöpulsningen och den bitvis risiga skogen. Jag hade valt att rita i 14,4 km banan och när jag började inse vart det barkade var jag redan längst bort och banan gick mer eller mindre i en rak linje hem så det var bara att beta av snitslarna på den allt mer tröttnande hemresan. Dessutom fick jag släppa tätgruppen vid ca 6 km så jag hade 8 ensamma kilometer kvar. Trots allt stretade jag på och kämpade hela vägen in med att hålla mig springande och inte börja gå. Stark i tröttheten skulle man kunna säga att jag var på passet som tog 2,20 tim. Vaderna som sista veckan har varit lite stela behöver nog lite vila och stretching nu. Dessutom kanske den bristfälliga sömnen två nätter i rad gjorde sitt till.
Vad tusan är det som händer? Natten mot fredag sov jag dåligt av någon anledning och det har inte hänt på dom senaste 3 åren vad jag minns. Miniknatare har en tendens att ta bort sömnproblem har jag märkt. Därför antog jag att denna natt skulle bli tvärtom en natt så full av sömn att man skulle slockna som en pannlampa utan friska celler körd på "långa natten". Men icke sa Nicke, nu har jag legat och vridit mig i 1 timme trots att jag gick och la mig så sent som 00,30. Frågan är alltså vad är det som händer? Känslan kan lite relateras till en mörk Tiomila eller Jukolanatt där man skall gå upp på morgonkvisten och man både borde och är trött men man ligger i sin sovsäck och kan inte koppla bort tankar på ett kommande lopp, speakerrösten som hörs svagt i bakgrunden, lagkamrater som snarkar, lagkamrater som gör sig i ordning och lagkamrater tyst samtalande utanför tältet om sina lopp. Man vill inte lyssna, man vill sova men något i kroppen kämpar emot. Skillnaden med denna natt är att jag ligger inte i något tält och väntar på ett lopp. Jag skall träna en helt vanlig träning i morgon och det borde inte innebära någon anspänning i min kropp. Jag anar något djupare som stör mig, frågan är återigen, vad? vem? varför? Tanken var att kämpa sig igenom en lite längre MMC bana imorgon på 14,4 km. Hur det går om jag inte kan sova snart får vi se. Den som vaknar vet mer än den som inte somnar tror jag.
Jag behöver pigga upp mig själv lite idag. Hittade en ny segrande minneslucka. På Hallsbergs tävling 1986 vann jag H20A. 119 startande, 7600 meter, 58,53 min. Notera hur jag tydligt strukit streck under mina inskrivna resultat på kartan. Kan gissa att jag var rätt nöjd med mig själv dagen det skedde. Hur kan man glömma bort segrar förresten? Jag förstår löpare som vinner var och varannan helg men mina är få och ynkliga till antalet. Borde man inte minnas? Nu fanns det säkert en H19-20E klass på denna tävling men det tänker jag inte så här 20 år senare be om ursäkt för. Jag vann, jag var bäst, livet lekte den där dagen i Närke. Allt var perfekt bortsett från bommen på 6:e kontrollen då, aldrig får man vara helt och fullt nöjd.
Jag drömmer ofta om orientering. Det är dock 2 saker som är konsekvent i mina drömmar. Drömmarna handlar nästan uteslutande om själva löpdelen och inte om det orienteringstekniska. Det andra är att det nästan alltid går skitdåligt. I drömmarna funkar varken löpfart eller benkoordination. Det är oftast en tragisk kamp mot min egen kropp. Ibland drömmer jag även om fotboll eller andra bollsporter. Även där går det dåligt. Jag springer omkring som en halt höna och bollkontrollen skulle inte ens plats i FCZ. Jag är med andra ord en värdelös drömmare när jag sover. Kanske är det så illa att mitt undermedvetna vill berätta något för mig. Dagdröm du killen men det är så här vekligheten kommer att bli för dig resten av livet.
Jag fick sällskap på kvällens tur av Robban och Birro. Vi sprang och småpratade på småstigar och hade ett 40 minuter långt småtrevligt tempo i den småkalla kvällen i pannlampans sken. Tevligt var ordet, men det kunde varit bättre. I mina tankar sprang jag på en annan plats....
Livechat med AspLövets kompasser
Wow!! Efter att ha sett nypremiären av Lost så zappar man runt och stöter plötsligt på ett hårdrocksprogram på TV2. Inte illa, 10 avsnitt med ren och riktig hårdrock. Man kan inte bli gladare för mindre. Dags att låta håret växa lite igen. Tur att jag hade öppnat en öl, passade bra till musiken som bjöds.
Jag har många långa nätter försökt få fram bakgrunden till mina taskiga ben. Kanske beror problemen på att jag som 15-16 åring sprang sönder knäna när jag led av Schlatter. Kanske var det bristen på styrketräning i unga år. Kanske skulle jag ha sprungit vänster på långsträckan vid den där Kopparkavlen. Kanske är det bara så här det är och skall vara. Eller så är det innebandyn. Hade jag slutat några år tidigare med mina ettriga djupledslöpningar och överlånga snurrningar runt målet kanske jag sluppit sitta här och blogga om skiten. Idag är det vila, jag är värd en öl. Hoppas det kommer öl på sprayburk snart.
Efter att ha sprungit Nattcupen på den 35 åriga kartan häromveckan så insåg man att orientering på den tiden var minst lika bra som den är nu. Och den karatn gjorde inte bort sig 2006. Tyvärr finns det vissa saker från förr som man bäst låter vara kvar med glädje och räksallad på toppen i minnet. Halkade in på en Commodore64 sida där man kan återuppleva sina gamla spelfavoriter igen. Minnen av timmar med Commando, Ghost n Goblins, Blue Max, Spy vs Spy, Paradroid, Pitfall, Stunt Car Racer, Rick Dangerous, Manic Miner, Chuckie Egg mfl får sig en riktig törn i kanten. För att inte säga totalhaverare, missar målet och dricker fimpen ur den kvarglömda ölburken. Hur tusen kunde man tycka att detta var snyggt och spelbart?
Fasiken, man var som i fornstora dagar ikväll. 8 stycken snötunga pulsande treminutersintervaller kämpades ner tillsamans med 8 andra något så när likasinnade. Benen kändes piggare än på länge och det var inte förrens jag skrikit slut på den sista intervallen, klockansvarig som jag var, som jag kände hur trött jag blivit. Frågan är om jag överhuvudtaget sprang några intervaller som H35-löpare, så kanske är det så att det var mer än 5 år sedan jag gjorde något liknande. Det finns bara ett ord att beskriva kvällen och det är "föryngrande". Därmed inte sagt att jag tror mer eller mindre på denna säsong än innnan. Jag vet vad som händer med vaderna när det nalkas väg/stiglöpning och när barmarken kommer krypande och farten tilltar. Kanske är jag förevigt dömd att genomlida mitt tränande i snötunga skogsmarker och sen ta ett långt uppehåll när dom andra drar igång tävlingssäsongen. Det skall inte vara lätt att vara positiv.
Kvällens träning skulle man aldrig skriva in i någon träningsdagbok men man skulle kunna kalla det för ett "Smygande jaktstartspass". Klockan 20.00 påbörjades nattningen av miniknatarna. Sen höll vi på och jagade varandra fram och tillbaka mellan sovrummet och vardagsrummet i nästan en timme. Jag trodde att jag skakat av mig dom små liven vid ett flertal tillfällen men var det inte små ljud i hallen som avslöjade att det lektes med skorna där så var det en lampa som tändes och någon som började plocka fram alla bilar. Utnötningstaktiken från min sida gav dock ro till slut och en frisk kvällspromenad med Birro tog bort den frustration som byggts upp inom mig. Jag stretchade vaderna efter promenaden så man har inte varit helt oduglig idag. Magnesium drack jag också för den delen. Mg är förkortningen av Magnesium som är vårt 12:e grundämne i det Periodiska systemet.
I Aftonbladet kan man idag läsa att det enligt en undersökning på ett universitet visat sig att 23 januari är "Årets deppigaste dag". Samtidigt har Expressen en artikel om att vintertrötthet kan vara tecken på depression. Man undrar varför man läser all skit som man matas med. Dom som skyller motgångar på lite mörker och kyla har aldrig stött på riktigt mörker och riktiga motgångar. Kolla bara in vad som hände mig på Göingefejden 1992. Full fokus mot ettan och sen drog någon ner rullgardinen och släckte ner verksamheten i skallen på mig. Jag bröt tävlingen vid den 3:e kontrollen. Har man genomlevt några såna här lopp i sin karriär så är lite vinterdepression bara nyttig rensning av skallen.
Det sista jag såg innan jag slocknade i fåtöljen i går kväll. Notera på kortet att dom redan börjat småle åt mig. Färgåtergivningen på personerna stämmer rätt väl överrens med det jag minns.
- Ät en ynklig frukost.
Luffarkavlen 1996
Tiomila 1994
Jag plöjer vidare med blicken riktad snett nedåt. Snön trycks framför mina fötter och det påmminer starkt om att stå i fören på en Finlandsbåt och se vattnet som båten pressar åt sidorna. Jag är trött, snöpulsningen börjar ta ut sin rätt och jag är glad att jag snart är tillbaks i klubblokalen. Långsträckan till den 4:e kontrollen där vi nötte väg för länge för mina vader har satt sina spår. Dom är stela, inte krampstela men stela. Stela som i nu är det dags att ta det lungt stela. Stela helt enkelt, 10,1 km på 85 minuter. Låter inte så tokigt med snö och taskig form som underlag. Jag är nöjd. Hoppas det sista av förkylningen ger med sig nu.
Ibland måste man avböja saker man bjuds på med tanke på viktigare prioriteringar. Kvällen fortskred hos goda grannar där det var vinprovning och tacomiddag. 6 olika viner skulle provas och bedömmas. Efter som jag skulle springa MMC morgonen efter och kanske framförallt med tanke på att rött vin för mig i det stora hela är rött vin så valde jag att bara smutta på 2 av sorterna. Trots att jag satte betyg på alla 6 var jag inte alls långt från snittbetyget på dom flesta. Själva vinprovningen företog sig samtidigt som man åt kryddstark mat också så jag hade svårt att känna någon smak på vinet överhuvudtaget. Viljestark är man hur som helst och nu när förkylningen är på väg att släppa ordentligt räknar jag med att var frisk som en nötkärna, trots att jag hatar nötter, när jag ger mig ut i det kalla snökaoset imorgon. Jag längtar mer än vad som är nyttigt för psyket tror jag.
"Keep your friends close, and your enemies closer" var det ju någon gammal Kinesisk miltärsnubbe som sa ha jag för mig. Själv vet jag inte om det är så mycket att följa. Vem har ork och lust att överhuvudtaget bry sig om dom man inte kommer överrens med? Kanske funkar det bättre i ett rent krigsperspektiv. Nåja, vad jag ville koppla uttalandet till är att det passar rätt bra in på orientering. Något i stil med, "Kom ihåg dina drömlopp och spikade kontroller men analysera dina bommar ännu mer" För man vet ju oftast hur man skall göra och är man bara koncentrerad så lyckas man ju i princip alltid ta kontrollen utan besvär. Det är när man brister i sin planering och utförandet som den intressanta frågan dyker upp. Varför? Analys och ännu mer analys av bommar är ungefär som när en alkoholist tar steget från a-lagsbänken till antabus. Ett litet steg för människan men ett ännu större steg för orienteraren i dig. Se bara vad jag ställde till med på 5-dagars 1998 i Gästrikland. Okoncentrationen gjorde att jag blandade ihop beståndsgränserna och vips var man ute på en riktig "juniorbom" och detta trots att jag fyllde 32 år någon månad efter bommen. Man kan aldrig bli komplett som orienterare men sånt här okynnesbommande skall man inte behöva hålla på med.
Kan man sova och vara bitter samtidigt? Hoppas det för imorgonbitti vill jag vakna utan igentäppt näsa. Jag hade blivit farlig på kvällens nattcup tror jag. Det känns så i kroppen. Det är lätt att vara teoretiskt självsäker på hemmaplan.
Förkylningen gav inte med sig med metod 2 och övergår nu till metod 3 och är bitter på dom som får springa nattcup i kväll.
Mer gymnastiska övningar för oss som vill vara smidiga orienterare. Fråga mig inte varför jag är så faschinerad av såna här fenomen. Kanske var man en grym basejumper i ett föregående liv.
Måste erkänna att min ignoreringstaktik mot förkylningen i går inte gick hem. Idag är det snorigt värre. Jag kör därför med en direkt motattack. Träning i vild snöstorm borde lära kroppen att veta hut. Spinning på egen terrass kan kanske te sig lite behagligare i sommarvärme med solnedgången i ryggen men nu är det inte tid att tänka på såna bagateller. Huruvida det blev någon kvalitativsträning sett till den stund jag stod ut är oväsentligt, det viktiga är att markera och att göra det ordentligt.
Ikväll var man ute på en riktig Eriksgata. Förlåt, Isgata menar jag naturligtvis. Det var inte många som var ute och vinkade på mig när jag tränade tro det eller ej. Lampan var på laddning så jag försökte för ett kort ögonblick springa på cyjelvägen men gav upp rätt fort i blixthalkan. Jag beslöt mig för att springa på gärdena från cykelvägen och svepa längs kanterna ner mot Lövsta och sen vidare tills man åter korsar cykelvägen. Skaren var fin och man skar inte ner mer än nödvändigt. 50 minuter blev belöningen på kvällens pass och det behövde jag efter den här skitdagen. Nu sitter jag här och småsnorar lite men jag låtsas som att det hör till så det skall nog inte behöva bryta ut något onödigt i min kropp.
Man skulle kunna tro det. En riktig skitdag har det utvecklat sig till. Jag har tappat bort min nyckelknippa för en vecka sedan och alla sökningspatruller har kommit hem tomhänta. Hemnycklarna kostade 150:- att göra nya, portlåsblippen kostar 100:- och sen idag fick jag det underbara beskedet att en ny bilnyckel måste beställas från Suzuki eftersom det sitter ett chip i nyckel. Kostnad: 600 bagis. Tack! Dessutom skulle jag idag montera upp 2 nya hallampor som visade sig inte passa eftersom fästet var för litet för hålet i taket och att flytta dom skulle innebära att vi måste bygga igen det befintliga hålet och sen dra sladden bla.. bla.. helvete också att jag orkar det, dom får gå i retur så köper jag ett par lampor som passar i den befintliga kopplingen. Den utdragna lampprocessen gjorde dessutom att jag missade den träning jag hade tänkt köra medans miniknatarna är på dagis. Träningen är nu framskjuten till kvällen, men frågan är om jag vågar gå utanför dörren. Ibland behöver man såna här dagar för att uppskatta dom där allt klaffar. Men varför måste det komma så många av den här sorten? Jag fattar! Inga mer påminnelser om att livet suger tack!
Efter att ha tillbringat kvällen framför tv´n och Idrottsgalan där Kung-Tony regerade, så inser man att det kanske inte skulle vara så tokigt att få kliva upp och mottaga en schysst glasskål och folkets jubel. Blicka ner på alla idrottsstjärnor man själv sett på tv under åren och hålla ett taskigt förberett tacktal där man stammar fram något om mamma och pappa, alla man känner och avsluta med 8 extra tack till vem som helst. Ett intressant fenomen är att dom verkar använda samma bordsplacering från år till år. Rakt fram sitter Ingemar och Börje, snett till höger har vi fotbollskillarna från 1984 och dom slanka fina friidrottarna strax bredvid. Några goa handbollsgubbar blandas med sportreportrar och sen Gunde med anhang i fokus någonstans hyffsat nära prinsessor, prinsen och Kung-Tony. Dessutom har dom blandat ut alla stjärnor med halvmediokra tjejidrottare som får sitta långt fram på grund av sin skönhet.
Ojdå vilken intressekonflikt jag hamnade i. Jag slog på tv-spelet för att unna mig lite kvalitetstid och när jag i samma stund slog på tv´n så var det herrarnas skidstafett från världscupen. Hmm... vad göra? Det här är minst sagt motsatsen mot att välja mellan pest eller kolera. Jag får nog köra sten, sax och påse med mig själv om vad det skall bli.
Efter att ha sprungit Nattcupen på den gamla kartan reviderad i Google Earth av Bjorn beslöt jag mig för att kolla in progranmet. Smutt var ordet sa Bull. Näe det sa du inte sa Bill. Lite besviken blev jag när inte Upplands Väsby var uppdaterat med högupplösta bilder. Men kul var det att spana in hus och vägar på dom avsnitt av världen som var det. Nu blir det lättare att planera sina semesterresor. Om man nu hade råd med semester det vill säga.
Upp och nicka sockerdricka!
Kvällen bjöd på bjudmiddag men trerätters matintag. Välkomstdrink, öl, vin och whiskey i överflöd. Jag var dock chaufför så för mig handlade det om vatten och julmust (light). Ibland är man så nära men ändå så långt ifrån. Jag suktade efter stimulantia men det sockerlösa alternativet är som livet i stort känns det som. Är inte livet lite så i det stora hela. Man naggar i kanten på det man vill ha men i slutändan når man inte ända fram. Det får mig osökt att tänka på kontroller och segrar man varit så bittert nära men man har i slutändan varit långt ifrån känns det som. Nära men ändå inte. Är inte det på ett visst sätt hela kontentan av livet i stort? Jag minnns bland annat 5-Dagars 1984, där Jag sprang H17-18E2. Jag kom 4:a totalt men det var på den på den 3:e etappen som jag var så nära. Nära men ändå inte. Nära men långt ifrån. Nära men den dagen var det inte min dag. Jag förlorade etappen med 10 sekunder. Det är inte mycket. Kanske var det på den 5:e kontrollen jag vek bort något stor för min del. Snett, vindt och fel riktning. Man skall inte ångra något men jag ångrar den snedspringningen.
>>> Fast Forward 2 månader >>>
Jag avundas inte kartritarnas jobb. Dom skall på bästa sätt utefter dom normer som finns försöka efterlikna verkligheten ner på en liten ynklig pappersbit. I bästa fall är det tyst efter tävlingen men är det minsta tveksamhet på kartan enligt löparna så får kartritaren skit. Sen att han har gått och stegat in alla punkter medans löparna i tävlingsfart inte är överrens med kartan är en sak som inte ens tas upp i diskussionen. All heder åt kartritare som sliter där ute i skogarna. Tyvärr verkar det som om det är en konstart som är utdöende. Sen kan man alltid fantisera om vad kartritaren kan ha tänkt. Eller som i exemplet nedan, tillbringande han 3 dagar i detta område för att få till alla stenar och allt stenskravel eller gav han upp efter en dag och höftade till det? Jag gissar att jag nog hade generaliserat rätt ordentligt i ett sånt här parti om jag skulle ha ritat kartan. Årsunda är platsen. Jag vann visst tävlingen på den kartan 1990. Jag sprang H21B.
Ahhh.. Kvällen bjöd på en klassisk Nattcup. Snön som hade smält ihop under veckan var mer seg än jobbig och den nollgradiga kvällsnatten var skön att springa i. Arrangören Bjoern hade grävt fram en karta från sent 60-tal och sen uppdaterat den i GoogleEarth med nya vägar och en del nya hyggen. Man fick dock lära sig hårt och fort att någon idé att orientera efter detaljer och planbild var lönlöst. Min plan var enkel för kvällen = Sakta och Säkert.
Expressen, tisdagen den 10 januari 2006, avd: Tyck till om TV.
Jag säger det, whiskey är med all rätt "Livets vatten". Efter att ha smuttat mig igenom 2 st Highland Park i går kväll hos svärfar så är nu det halsonda nästan helt borta. Jag siktar på att kunna vara med på torsdagens Nattcup. Lampan är laddad och kompassen framgrävd ur den kartongen som låg längst in i garderoben. Den verkar peka mot norr fortfarande tack och lov. Dagen till ära så smög jag till mig lite kvalitetstid här på eftermiddagen och spelade Total Overdose. Mexican Mayhem i 180 passade mitt lynne bra. Det här med pappaledighet borde man ha oftare och längre perioder.
Dom har gjort en del förändringar på årets Tiomila vad gäller klass/könsregler i ungdomskavlen. Numera måste man ha minst 2 tjejer i laget och max 2 st HD16. Jag kan säga rent ut att jag tycker att ålders/könskrav är rent skit och är direkt negativt för orienteringsrekryteringen. Jag är för att släppa alla sträckor fria. Har en klubb 4 st H16 så får dom köra med det om dom vill. Har man inga damer så har man inga problem att skicka lag. Har man en bra mix av gamla och unga ungdomar samt killar och tjejer så är man bara att gratulera och jag tror inte att Tiomila kommer att ta död på den klubben utan tvärtom. Sen kan svårighetsgraden ligga som i år, orange - gul - orange - violett, där har jag inga större invändningar. Jag tror att det skulle anmälas avsevärt mycket fler lag. Visst kommer det att finnas extrema klubbar som toktoppar och kanske på sätt inte får med så många lag som dom borde men jag tror (och hoppas) att merparten av landets ungdomsledare satsar på att få med så många lag som möjligt. Diskussionen om att det inte är rättvist ger jag inte mycket för. Bästa laget vinner enligt dom premisser som gäller och för dom som inte har 4 st H16 löpare tex så kan det vara en sporre för dom yngre i en sån klubb att hålla ihop gänget tills att dom blir äldre. HD-14 löpare ser ofta upp till HD16-klassen och jag tror ett sånt här upplägg inte kan vara av ondo på något sätt. Som exempel kan vi bara ta vår klubb som förra året hade 3 lag medans vi i år får kämpa för att få ihop 1 utan att det skett några enorma förändringar på ungdomsfronten.
Fick precis ett mail av Balck kanske mer känd som SG på Alternativet. Han har precis som jag tagit klivet upp i H40, eller kanske man bör säga ner för det är väl i den riktningen man rör sig. I mailet skriver han hursomhelst att han har för avsikt att ranka sig i år och undrar om inte det vore något för mig. Jag kan krasst konstatera att våra ambitionsnivåer ligger på olika delar av väldskartan. Jag får nog vara glad om jag kan skrapa ihop några tävlingar med poäng på Sverigelistan överhuvudtaget. Att jag skall få ihop 6 resultat i år är något som inte ens min mor tror på. Tack för erbjudandet säger jag men nu har jag mera tåhävningar att göra. Sen skall jag ta en stor whiskey för halsen och titta på "Hajar som Hajar" med Miniknatarna.
Men det var då självaste faan vad det skall vara svårt att få göra det man vill göra även om det som i mitt fall är den enklaste formen av ynkliga önskningar.
Fy Fan vilken vinterångest jag har. Termometern visade -8 grader när jag var ute på den sena kvällspromenaden med Birro, men jag skojar inte när jag säger att det kändes som -25 grader. Jag tar vilken jäkla slaskdag som helst före sånt här. Våren kan komma nu tack.
Jag skickade ett brev till Hemmets Journal där jag ville minnas att Saida jobbar och bad henne spå mitt första år som H40 gubbe. Hemmets Journal svarade mig utförligt och med brevet låg en faktura på 4999 SEK. Jag betalade och svor.
När jag igår svamlade om klassiska fenomen inom orienteringen så nämnde jag Hälsingekavlen. Det fick mig att börja bläddra i mina kartpärmar. Bland många Hälsingekavlar så kommer man nog aldrig glömma 1992 när Hassse på startsträckan passerade varvningskontrollen i ensam ledning. Vi stod på ena sidan av sjön på TC och 1:a sträckan hade sin varvningskontroll NO målet på andra sidan sjön. Klassiskt är bara förnamnet. Den vitmossebeklädda kuperade tallheden man fick beträda denna dag är något som man inte möter varje säsong. Själv fick man stryk av Juppe med en sekund på en likvärdig sträcka, Jävla skit, såna saker kan man få leva med flera år om det vill sig illa.
Ahhh.. Dom visar "Döda män klär inte i rutigt" med Steve Martin på TV1 just nu. Snacka om klassisk höjdarrulle. Det får en osökt att tänka på klassiska orienteringssaker, såsom. Älgdrevet, Patypåse på Jukolabussen, Bolleberget, Kramp i vaderna, kortbyxor utanpå superkalsonger, gymnastikssalsövernattningar, fel gafflingskontroll, Hälsingekavlen (innan den blev en mjäkvariant), tallhed, varm saft på långdistanspassen, Lunsen, okristligt tidig start på O-ringen med 2 timmars bussresa, tvåstrecksmossar man bommat, långa natten, bastueffekt på höjder under nattorientering, raggarrundor man betraktat (hur konstigt det än kan låta), alla gropkartor i Åhus, elljusspåret-cykelvägen, Lappens gatukök i Hedemora, kalla duschar i snålblåst, Luffarkavlen, TT, backträningskamp mot klubbkamrater, varma kväljande hyggen, Tiomilaångest, Smålandsnatt, klapperstensfält, kartpärmar, bortförklaringar, blöta sura orienteringsskor, stelfrusna fingrar på första vårtävlingen, Rånäskavlen, berg i dagen, Jukolastarten, vägval man inte sett, basecamp, pure nylon eller inte?, bommar man önskat slippa, evig vänta på budkavlar, ensamhet, grupptillhörighet, klubbkänsla, militärtält, och så här skulle jag kunna skriva sida upp och sida ner. Till vilken nytta? Minnen om saker som hänt. Minnen om att det kanske, eller kanske inte var bättre förr. Huvudsaken är att man minns allt roligt man varit med om. Det behöver inte alltid bli sämre, för det som sker just nu kommer kanske bli ett klassiskt minne i framtiden.
Vet inte varför jag började fundera på Jukola. Kanske var det för att jag missade förra årets tävling. Kanske var det för att jag tog en Finsk öl eller så var det bara mina Finska gener som talade till mig i det utmattade tillstånd jag befinner mig i. Helvetisti ja Jukolan Viesti svit ja missilainen 2005 ja perkellä satan i gatan ja 2006 ei ei pummasin!! Hur som haver så går tävlingen i Åbotrakten så det behöver kanske inte bli Finsk brötterräng som det kan bli ibland. Vem minns inte 1996 när damernas tävling och herrarns kortsträckor gick på tallhed medans vi andra till stor del fick bryta ben och lem i Finsk urmylla. Grönt är inte alltid skönt.
Klockan är 7 på kvällen och jag längrar redan till sängen. Kan det bli bättre? Dagens MMC innebar ett trendbrott för mig. Jag hankade mig runt hela MMC-banan (12,8 km) för första gången och Jag sprang i princip hela banan. 2 timmar tog det och dagen var förmodligen den roligaste lördagen på länge. Det var en ovanligt social runda där många startade samtidigt. Jag och Robban höll ihop nästan hela banan där folk kom och försvann i omgångar. Det var först med 2-3 km kvar som jag blev riktigt trött. Så här trött borde man få vara varje dag i livet. Bästa sträckan på dagens bana var mellan 9 och 10 längst upp i norr på Skarvbergspartiet. Skarvbergsdelen är till största delen bara bröt och stök men just där så har den gamla granskogen glesnat ut med åren och den fasta botten gjorde att det var mumma att springa den fina skråsträckan.
Med träning igår och MMC imorgon så passade det bra med en vilodag idag. Jag passade på att köra bilbana med miniknatarna. Passande nog såg man till att tomten kom med en schysst Flexi-Tracks bana. Framförallt blir det kanonkul om man släcker ner i rummet så att det blir tvärmörkt. Bilarna har nämligen lampor fram så det blir värsta nattorienteringsvibbarna när dom far runt i 180 knyck i mörkret. Man kan kanske undra om det är pappa eller miniknatarna som har roligast. För att fylla ut all den extra fritid man inte har just nu lyckades jag visst köpa 2 nya tv-spel på rea i England också. Mercenaries och Total Overdose gör att jag nu har 5 ospelade spel som står på kö. Vojne, vojne när skall jag ha tid till detta tro. Man blir som barn på nytt, eller man får vänta med att bli vuxen ett tag till rättare sagt.
På Ljusdals tävling 1995 blev man serverad en riktig skråorienteringsstart i H21-3 klassen. Skrå - Skrå - Skrå. Över höjden. Skrå - Skrå. Och sen en lång böljande sträcka utför i över en kilometer. Den här dagen hade anmälningarna klickat för Väsby OK så vi var 6 st klubbkamrater som blivit efteranmälda. Det var rena KM-stämningen vid start och den som klarade den pressen bäst var Stor-Lars med jag själv på en god 2:a plats, internt i klubben det vill säga. I klassen totalt kom Lars 22:a och jag 28:a av dom 106 startande seniorena. Övriga kombatanter var Juppe, Beeran, Hasse och Runchen, Samma gamla vanliga gäng på den tiden. Skråorientering är kul, det är nästan bara därför man åker till Hälsingland. Det och klapperstensfält.
Ikväll var det Goliaths kamp mot AspLövet. Goliath i mitt fall är Latheten och trötthetens gud. Eller gud och gud. Det är inte precis en kille man vill tillbe och försöka efterleva. Jag hytte näven mot skyn och skrek ord som inte lämpar sig varken i skrift eller tal. Sen tog jag på mig min pannlampa och gav mig ut i natten. 50 minuters snöpulsande med sällskap av Birro som jag endast skymtade baken av i lampans sken. Dom första 30 minuterna var sega och stabbiga och jag förbannade Goliath. Men sen släppte allt. Jag seglade som på snövita moln dom sista 20 minuterna och klev glad in i genom porten till en annan värld. En värld som kallas hem för många. För mig är den en mellanstation på vägen. Vart vägen leder är tyvärr inte samma sak som vart man skulle vilja åka. Och nu pratar jag enbart om orientering för att inte förvilla mig själv mer än vanligt.
Fan det slog mig just att det är skitlänge kvar till säsongen. Här sitter jag och spyr ut mig dryga kommentarer om hur bra jag skall bli, hur mycket jag skall träna och hur lätt livet är allt medans min skadehistorik skrattar rått i bakgrunden. Vintern rasar in utanför och ta mig tusan om inte mina kartpärmar ser ut att ha stängt för decenniet. Typiskt mig. Framtidsdrömmar får en otäck känsla av verklighet i min vardag. Jag måste ta tag i detta. Ikväll skall jag träna i den alltid så måttliga farten som ingen annan skulle kalla träning. Vad som händer efter det får vi se. Kanske är det slut. Kanske bli det en gång till. Vem vet? Jag hoppas inte på någonting längre. En ny dag imorgon blir det i alla fall, om vi har tur.
Det är skillnad på ledighet och ledighet. Jag skulle gärna byta bort Vilda och det klimat som råder just nu och varit med på denna resa istället. Suck, ikväll skall man pulsa i snön medans andra tränar, solar sig och dricker paraplydrinkar.
I morgon jobbar man halvdag och sen skall man köra professionellt i 4 veckor. Träning på längden och tvären för att få en fin uppstart på H40 karriären. Kan inte säga att betalningen är exceptionell men staten bidrar men lite matpengar i alla fall. Så ni kan alla känna er delaktiga i min vintersatsning genom att era skattepengar kommer mig till tillgodo. Kanske blir min 3-stegs raket ännu mer än så om det vill sig väl. Förklaringen till min satsning stavas - Pappaledighet. Nu kommer ju mina 2 miniknatare vara på dagis tis-tor 09,00-14,00 så då har jag 5 kvalitetstimmar under 3 vardagar att träna på.
Det absolut bästa med orientering är att man vet inte på förhand vad man kommer att få möta. (oftast) Vilken terräng, vilken bana, vilka vägvalsalternativ, vilka överraskningar helt enkelt. Och detta blir om möjligt ännu bättre om man är på en plats där man normalt inte befinner sig. En plats som redan på förhand har klargjort att detta kommer att bli annorlunda. För att återgå till Schweitz 1984 så visste man på förhand att man skulle få göra något man aldrig gjort förut. Och däri ligger tjusningen med världens bästa idrott - Orientering. Kupering och topografin som man bjöds på då hade man aldrig varit i närheten av. Rakt på, långt runt eller bara lägga av? Ovan som man var så valde man säkert fel på flera sträckor men just då och där gjorde inte det något för upplevelsen i sig med motgångar och felaktiga beslut blev ändå en upplevelse. Dessutom insåg man att man lär sig aldrig något om man inte provar på det. Att hoppas på och förvänta sig det oväntade är grunden i sporten.
Det pågår en diskussion på Alternativet om hur många träningstimmar man bör ha under året för att verkligen tillhöra världseliten. Klyschor blandas med naiva åsikter och ingen verkar vara överrens, ens med sig själv, om någonting. 800 timmar/år verkar vara en magisk gräns enligt många. Detta fick mig att fundera lite på vad jag har för målsättning vad gäller träningstimmar. Just antalet timmar ligger inte direkt på min topp-10 priolista men för att roa mig själv började jag räkna lite på vad jag kan komma upp i under år 1 i H40. Man skall dock ha i åtanke att sannolikheten att jag blir skadad är så mycket större än att jag inte blir det så denna uträkning blir en ren teoretisk lek i omöjligheter. Hur som helst så är ju min plan att träna 3 dagar i veckan. Säg 45 min + 45 min + 1,30 tim = 3 timmar/vecka. Detta blir lagom avrundat ca 150 timmar/år.
Det skall erkännas att inledningen på min H40 karriär hade doft av segerns sötma. Nyåret var en trött historia som H35:a men lagom till 12-slaget blev jag en helt ny människa. Jag partade loss till 04,30, en tidpunkt som jag inte varit i närheten av som H35. Det kanske inte blir ett så tokigt år ändå. Det finns även en hel del bilder från den kvällen men vi tystar ner det och låtsas som att det aldrig har hänt. Preskiberade ord: Klänning, shots, dans.
1985 var jag, brorsan och Anders Larsson i Schweitz och sprang 2 st 3-dagars tävlingar. Kartan nedan är den 1:a etappen på den andra 3-dagarstävlingen. Jag hade 93 minuter på 7,9 km. Låter kanske inte så imponerande men jag var "bara" 8,5 minut efter segraren och kom 5:a av 28 startande. Då förstår ni direkt att ingen klarade av 10 min/km. Backarna var av den karaktären att man inte hade dåligt samvete för att man gick. Notera att vid den 5:e kontrollen var man ytterst nära Italien så där kunde man ha smitit in om man ville ha ett till land på sin besökskarta. Om någon funderar på att orientera i Schweitz så kan det varmt rekommenderas. Förutom sån här storkuperad terräng sprang vi även etapper på flacka (hmm.. nåja) fjällhedar som inte var så lätta som man först kunde tro. På resan passade vi även på att besöka Lichtenstein där vi besteg en topp på 3000 m. Vi provade att springa lite på en bergskam där uppe men det var en hemsk upplevelse. Mer exotisk orientering önskar man att alla fick prova på. Det är bara så lagom kul att springa på Järvafältet, Törnskogen och liknande utsprungna områden hela säsongen.
...och in med det nya trodde jag att det handlade om. Men tydligen var det lite gammalt skräp kvar som inte kommit ut. Jag har av mina 2 miniknatare hemma fått ta del av en lättare magsjuka. Inte direkt sängläge men tillräckligt för att första tisdagsträningen för året skall frysa inne, och då har det inget med den kyliga temperaturen att göra. Det är bara att spotta i motvinden och komma igen.
Det är ju så med allt här i livet att det man inte får eller kan vill man i ännu större utsträckning ha. Kom att tänka på när jag satt och funderade på om det blir något Veteran-VM i år. Många år är det sedan man kunde ta del av en flerdagarstävling. Jag hann nog vara med på nästan 15 Svenska 5-dagars innan kroppen sa ifrån. Jag har även provat på Finska 5-dagars, Norska O-Festivalen och flerdagarstävlingar i Schweitz. Många fler är dom länder man skulle ha önskat att man besökt på sin sommarsemester. Tar man en titt på tävlingsprogrammet 2006 så finns det ett otal lockande alternativ. Kolla tex in kartor och grymma terrängbilder från Finska 5 dagars. Snacka om tallhedsterräng, mina vader krampar bara dom ser bilderna.
Tittar man in på Sverigelistan så inser man att även i H40 klassen finns det många kanoner. Gamla landslagslöpare och VM medaljörer trängs med måttliga motionärer, totalt har 490 st H40 löpare 6 resultat eller mer 1 år tillbaks i tiden. Gissar att det är fler än jag som inte ingår i den listan. Mitt senaste resultat som räknades på Sverigelistan var WOC-Touren 2004-09-18. Det var ett tag sen. Får nog inrikta mig på att ha en hel kropp och bli klubbens bästa H40 löpare. Första tävlingen för säsongen blir nog DM Ultralång. Om jag förlorar MMC-vadet mot Amanda så blir det till att springa (och gå förmodligen) långt i H21 klassen.. H21 klassen skall enligt SOFT´s regler ha 20 km och H40 skall ha 14 km så det kanske till och med blir att köra H40 klassen om jag vinner vadet. Nu går jag dock händelserna i förväg. Det är långt till mars och många skador kan komma på vägen.
Som orienterare är man ju inte direkt smidig i kroppen. Hade man samma smidighet som denna kille så kanske man skulle kunna tackla stenig, kuperad och brötig terräng lite bättre. Kanske dags att börja hoppa lite tak. Eller en annan kanske skall börja med att hoppa över elstängsel. Gärna med strömstyrkan uppskruvad så hårt det går så att man lär sig att kommer man inte över så smakar det bränd skinka.
Satt och bläddrade lite i min ynkliga H35 kartpärm och såg några deltaljer som jag hoppas slippa i H40 klassen. På en Västeråstävling 2002 gjorde jag en klassisk koncentrationsbom. Hade gått bra ända fram till den 11:e kontrollen och sen sprang jag mot 12:an helt utan plan och fokus. Här borde jag givetvis ha bestämt mig för att passera punkt A och punkt B för att ta kontrollen i grönområdet på bästa sätt. istället vimsade jag in i det gröna utan varken kurs eller tanke. Bästa sträcktid var 2,05 och jag hade 4,19. Sånt här beteende skall stävjas tidigt så man inte får in det i sitt tankesätt, eller brist på tankesätt kanske man skall säga. Kartan vi sprang på hette Turbo 2002, antagligen döpt efter ett torp som heter så på kartan. Coolt namn hur som helst. Vi kanske skulle döpa om Runby-Runsa kartan till något roligare. Björnmyren? Manilla? Brandhygget? Vilda Vesby? Eller så döper vi den kort och gott till "En karta". Nog om det, inga bommar i H40 klassen handlar det om. Det är inte säkert att jag vinner tävlingen nästa gång om jag bommar så här.
En ny saga med ett lika olyckligt slut
