Lika som bär, eller inte....

Jag läste idag, som jag brukar göra då den uppdateras, Kim Fagerudds hemsida. Han kämpar precis som jag på med sina skador och långa perioder av konvalescensjakt. Vi sitter i samma båt kan man säga och jag ser lite upp till Kim faktist. Fast egentligen så borde Kim se upp till mig eftersom jag dragits med mina skador mycket längre men jag är för bítter för att haka upp mig på såna små bagateller. Hursomhelst så är vi på jakt efter samma sak Jag och Kim. Eller nästan i alla fall. Kim siktar på att komma in i landslaget igen och jag siktar på att komma i mina jeans som blivit för trånga, men det är bara två sidor av samma mynt. Jag undrar hur Kim skulle ha tänkt brukar jag tänka när det tar emot ibland. Han skulle förmodligen ha satt sig på sin motionscykel och trampat iväg några timmar. Egentligen har jag ingen aning om hur Kim tänker men eftersom han verkar ha snöat in på världens tråkigaste träningsform just nu så vill jag också prova på det. Motionscykling. Tråkas man inte ihjäl av det kan ingenting stå ivägen längre. Jag tog tag i saken och åkte hem till svärfar med lite mutor och en stund senare hade jag en motionscykel bak i bilen. Här skall fan trampas mil. Fast inte ikväll. Jag måste ta igen mig lite först.

Världens coolaste klubbkompis

MMC??

Kom just tänka på att vinterns långdistansträningar nog blir rätt korta eftersom långdistans numera inte är långdistans utan klassisk distans. Med andra ord är det ultralångdistans som skall arrangeras. Eftersom klubbens lördagsträningar haft namnet MMC (Macho Man Contest) så måste vi väl även byta namn där. Vad blir det då?

Ultra Macho Man Contest

More Macho Man Contest

Macho Man Contest 2.0

Mucho Macho Man Contest

Maximum Macho Man Contest

Macho Man Contest och sen en bit till

MacrO Man Contest

Fan vet...

Kulorna skall rulla..

Jag har haft ett presentkort som har legat och suktat i fickan på mig i snart 2 månader. Samma känsla som man kan ha för den där ljumma ölen som ligger i väskan när man efter sitt Jukolalopp är på väg till den efterlängtade bastun. Man kan till slut inte hålla sig utan måste förbruka den så fort det bara går. Mitt presentkort har varit på spelbutiken Game. Till slut efter många kval och val blev det en förbokning av Nintendos Wii som blev vinnare i dragkampen. 8 december släpps maskinen i Sverige och jag har även förbokat nya Zeldaspelet. Vad skall jag säga. Jag är en Nintendo-sucker! Mitt följdproblem på denna underbara händelse är att jag är i London den aktuella helgen och helgen efter det så arrangerar jag en långdistansorientering. Det ser med andra ord mörkt ut för en riktig marathon-session på den nya maskinen den första veckan.

Sia om min framtid

Jag har en plan...

Mitt liv ter sig allt mer tröstlöst i all sin ovisshet. Jag skulle vilja ha ett svar svart på vitt om det är någon idé längre att jag försöker och försöker och försöker att träna för att eventuellt kunna springa orientering igen. Min geniala plan fick jag på väg till jobbet i morse då jag lyssnade på radiostationen Mix Megapol. Adam och Gry har varje måndag besök av någon som kallas Radiohäxan. En hederlig gammal häxa som man kan fråga vad som helst och hon ger sen svar utifrån sina tarotkort eller vad det nu är hon tittar på. Jag kommer bara ställa en enkel fråga till henne. Kommer jag någonsin kunna springa och tävla i orientering igen? Hur skall jag då lyckas komma fram och vara en lycklig deltagare i radioprogrammet? Jo, jag har en hemlig liten bonus som jag tänker avslöja om jag kommer fram till någon sorts växelgallring. Jag har nämligen en rolig anekdot om Anders Timell (deras sportreporter) som jag kan erbjuda att dra i radion om dom bara släpper fram mig till Radiohäxan. Vad anekdoten handlar om tänker jag inte avslöja för då kanske den sprider sig och blir oandvändbar. Tyvärr finns Radiohäxan bara på plats på måndagar efter 08,00, så det gäller att vara snabb på mobilen. Missar man får man vänta en hel vecka på nästa försök. Håll tummarna.

Smålandskavlen

Jag kan nästan känna den småländska nattluften och se den tunga dimman fladdra förbi mig när jag nu sitter framför datorn för att via livesidan följa kvällens nattsträckor. Jag blir dock lite ledsen i ögat när jag ser att herrkavlen bara lockat 155 lag. Nu har jag inte sprungit en smålandskavle på säkert 10 år men nog tusan var det fler lag förr i tiden. För 20 år sedan (1986) startade 500 lag. Det är lite skillnad det. Jag sprang tredje sträckan (första dagsträckan) det året och skötte mig faktist rätt bra. Plockade från 221 ner till 172 och tappade bara 1,41 min på den ca 9 km långa banan (57,22 hade jag i löptid) Vi kom till slut 155 vilket måste anses vara godkänt med fyra juniorer samt endast en senior i laget (Zeke, Dampe, Jag, Stor-Lars och Hasse) Det hade inte varit helt fel att få dra på sig en pannlampa och ett trasigt superunderställ i kväll för att få ta sig an lite brötig smålandsskog. Jag får väl istället gå ut på terassen fullt orienteringsklädd och där lägga mig på gräset i min rabattlåda fär att få suga i mig lite svinkall nattluft och känna fukten komma krypande längs med ryggraden.

Wallpaper

Det bidde ingen karttapet i sovrummet. Man får istället försöka bomba sönder sin tillvaro med kartor där det går. Steg 1 är nu avklarat. Om nu någon bara ville ringa till min nya fina mobil så vore livet lite roligare också.

Ligister och seriehjältar

Jag hade en minst sagt märklig morgonpromenad med Birro idag. Först gick jag förbi vår klubblokal och såg att återigen hade några snorungar vandaliserat kåken. Den här gången har dom slagit sönder den nedre panelen vid husgrunden på halva huset. Man skulle vilja ta dom där små ligisterna på bar gärning och binda fast dom vid ett träd långt ute i skogen. Sen kunde dom få sitta där en mörk höstnatt och gråta slut på sina tårar innan man släppte loss dom. Dessutom har dom den senaste tiden kladdat med spritpennor (stulna förmodligen) på husfasaden. Jag gissar att ungjävlarna som gör detta är långt under normalbegåvade för min 4-åriga Miniknatare ritar finare än vad dom lyckats med.

Med bister nuna vandrade jag vidare på min promenad längs elljusspåret och betraktade den grymma skogsavverkning som just nu utförst i den närmaste Runbyskogen. Känner jag skogsbolaget rätt kommer dom att lämna allt ris och småsly liggande för det har dom gjort i övriga skogen dom sista åren. Ännu ett fint parti till spillo dom närmaste 10 åren med andra ord. Efter ett tag ville Birro bekanta sig lite närmare med en stubbe så jag fick vila mitt ömmande knä lite. Jag noterade då att det stod ett paraply lutat mot ett träd alldeles bredvid mig. Vem kan ha glömt det hann jag inte tänka förren jag såg något blått skymta på bortsidan av den tjocka granstammen. Jag tog ett halvt steg åt sidan för att se vad det var och ser en man hänga i trädet. Mannen i fråga som hänger helt stilla hänger upp och ner. Plötsligt svingar sig mannen uppåt och hoppar ned från grenen som han hängt i med fötterna. Något förvånad frågar jag om han hänger där för att sträcka ut ryggen? Den gamla mannen som förmodligen inte talar svenska mumlar något som jag inte förstår och promenerar sen raskt iväg med paraplyet under armen. Vem fan var det? Kanske var det Batman. Jag antar att även Batman måste bli gammal någon gång. Sen gick jag hem. Undrar när den här stormen som dom tjatat om skall komma?

Rätta kuren

Nu har äntligen den pulserande smärtan i knät försvunnit. Efter 2 Ipren och 5 öl tonade smärtan bort som färgen på en solstol i Byxelkrok. Varför Byxelkrok? Fan vet. Dom åren jag varit där har det regnat nästan varje gång men enligt statistiken är det den solsäkraste platsen i Sverige. Kanske borde jag köra den här kuren varje kväll resten av året för att slippa alla dessa jävla bekymmer. Eller så ger jag bara upp.

Akta dig för AspLövet

Äntligen! Jag har gått hela dagen med fragment av en sång i bakhuvudet, men det var inte förren jag tog ett varv runt kontoret, med mitt lytta vänsterben dragandes efter mig som ett köttstycke som det klickade till. Fraserna är från låten "Don't Let Me Get Me" med Pink. Nu är jag väl inte någon större beundrare av vare sig artisten eller färgen men några av textraderna i den låten passar rätt bra in på mig just nu.

I'm a hazard to myself
Don't let me get me
I'm my own worst enemy
It's bad when you annoy yourself
So irritating
Don't want to be my friend no more
I wanna be somebody else
I wanna be somebody else

Håll er borta om ni mot all förmodan skulle se mig i verkliga livet.

Vart la jag mina Ipren?

Nu känns det i vänsterknät som att jag glidit på knäna nedför en stor bergshäll och sen landat i ett stenskravel. Det pulserar som en fet baksmälla i schlatterknölen. För att dämpa smärtan läser jag Alex Schulmans blogg.

Han är kul Alex.
Och intressant.
Och fyndig.
Och uppfinningsrik.
Ja, faktist nästan allt det som inte jag är.
Och en hel kropp verkar han ha också.
Och inte tillstymmelse till bitterhet.
Och så umgås han med det vackra folket.
Jag förstår varför han bloggar.
Vad jag inte förstår är varför jag gör det.

Sluta hänga din jävla hängpung!!

"You can continue 'cause I will follow you anyway…"

Detta sa David Andersson till Thierry Gueorgiou i skogen på den avslutande världscupstafetten när Thierry stannade upp för att få David att springa först. Allt tjafs om hängningt och osportslighet lagt åt sidan så tycker jag att det är en klockren kommentar från David. Sen att dom båda stämplade fel gör ju det hela ännu roligare. Snackas det inte för lite i skogen mellan konkurrenter? Jag skulle vilja ha mer skitsnack löpare emellan. Kanske inte så mycket kodsiffror och vägval som rena förolämpningar och subtila psykningar. Vem är orienteringens Mcenroe? Jag tror att sporten skulle må bra av lite mer Bad-Boys-mentalitet så att vi kunde få mer uppmärksamhet i pressen. En tuff attityd i en tuff sport för att skaka av oss mullestämpeln. Erkänn att det ibland vore skönt att få vräka ur sig några högljudda svordomar till någon som ligger lite för nära lite för länge i skogen.

Torsdag är den nya måndagen

Jag har haft en miserabel torsdagsmorgon. Kanske man inte ska kalla den miserabel sett till min normala vardag men det kändes ändå som att den här annalkande höststormen pissade mig i ansiktet några timmar för tidigt. På väg till jobbet från parkeringen noterade jag att knäna ömmade mer än vanligt och detta trots att jag fick behandling i går. Jag inser nog att något som kan kallas löpning inte står på schemat inom en överskådlig framtid. Som vanligt lyste min orienteringsryggrad igenom och jag genade över ett dike från parkeringen till skillnad från gemene man som snällt går efter gångvägen. Diket hade samlat på sig lite vatten så jag försökte mig på ett graciöst hopp över. Vid nedslaget av högerfoten halkade den till i det våta gräset så jag gjorde någon sorts halvsplit där jag fick vänsterbenet under mig. Jag lyckades rädda situationen från total katastrof men resultatet blev ändå ett skitigt vänsterknä, en blöt vänstersko, fuktiga tröjärmar och det värsta av allt ett om möjligt ännu mer smärtande vänsterknä. Undrar om man kan skriva in sig själv på en sluten vårdavdelning? Jag verkar vara en fara för mig själv numera.

När jag väl haltat in på jobbet och med en suck sjunkit ner i stolen öppnade jag mackan som jag köpte på Statoil på väg till jobbet. Notera hur noggrant dom har brett ut smöret. Osten har dom nästan lagt på rakt och långt ut till höger har jag till och med fått en paprikabit. Det här var en smörgås gjord av kärlek. Den var tyvärr väldigt torr kan jag meddela. Jag sköljde ner den med kranvatten.

Får man gå hem snart?

Lått orientering bli en raritet

Jag har funderat lite på det här med förslappningen och sprintifisieringen. Jag har titt som tätt mellan raderna varit en motståndare till Park/Sprint/MicrO-orientering. Men efter lite tankeverksamhet och mycket stillasittande så har jag kommit att ändra mig. Nu är jag till 100% för dom här korta avarterna. Jag vill till och med sträcka mig så långt att vi borde sluta med orientering i skogsmiljö. Inga banor längre än 2 km och ju gleasare trädbestånd det är på banan desto bättre.

Varför detta kan man fråga sig?

Jag vill tillhöra den generationen som höll på med riktig orientering fram tills att det tog slut. Klassisk orientering skall bli en raritet som bara lever kvar i gamla journalfilmer och kartpärmar. På Ebay kommer man att kunna köpa gamla tävlingskartor i skala 1:15000 till hutlösa priser. Nostalgiska samlare åker runt bland gamla utdöda orienteringsklubbar på jakt efter riktiga kartor. Tillgång och efterfrågan kommer skapa möjligheter att tjäna massor av pengar. Allt medans orienteringssporten tappar sin själ bland parkbänkarna så får vi gamla stötar legendstatus bland revolterande o-ungdomar som börjar undra om det ändå inte var bättre förr. Jo det var det, kommer vi att svara då och visa kartor från Älgdrevet.

Lönlös rehab

Har precis lyckats slita mig loss från företages massörska. Hon knådade mina knäskålsspetsar som om dom vore svartpepparkorn i en mortel. Bortsett från smärtan så hade vi trots allt rätt kul. Vi är båda överrens om att min kropp snart hör hemma på ett idrottsmuseum som avskräckande exempel. Jag hade en teori om att ett friår skulle passa mig bra eftersom jag då kunde köra 6-7 timmar rehab om dagen. Hon var tveksam till att det skulle räcka för mig. Sen skrattade hon högt. Det bästa tipset den här dagen var annars upptejpning av främre senfästet i knät. Skall hem och prova. Något som kan kallas hårväxt har jag ju inte på mina ynkliga ben så den smärtan när tejpen skall tas bort slipper jag i alla fall.

Rakt på är (aldrig) fel?

Ibland är orientering världens svåraste sport. Framförallt när det är kolsvart ute, man saknar karta och kompass, spöregnet smattrar i ansiktet och man har tankarna på annat. I går kväll när jag skulle plocka in kontrollerna som jag tidigare hade hängt ut så tappade jag lite fokus på väg till sista kontrollen. Utan karta hittade jag en massa småstigar som jag inte hade något minne av. Efter många om och men så vinglade jag in till kontrollen i alla fall. Det ser nästan ut som vägvalsalternativ från världscupsavslutningen i Frankrike för många av landslagslöparna. Ha! Jag kan ta mig fan också bomma!!

Bäst före

Björn Borg, Bernt Frilén. Per Elofsson. Annichen Kringstad. Vad har dom fyra giganterna gemensamt med mig? Inte mycket tyvärr. Jag kom att tänka på dessa idrottstjärnor i natt när jag kallsvettig vaknade till efter ännu en mardröm. Mardrömmen handlade om att jag var ute och sprang sprintorientering i Humlegården. Hursomhelst så insåg jag att alla ovan nämnda lade av när dom var som bäst. Långt innan dekadens och förfall. Varför har inte jag varit så smart? Kanske för att jag aldrig har varit bäst. Eller så kanske det beror på att jag inte törs lägga av med det jag inte längre kan hålla på med för då vet jag inte vad jag skulle göra istället. Det finns inget annat som lockar längre. Skrämmande.

Vänta nu! Vad hade drömmen om sprintorientering med dom fyra världsstjärnorna att göra? Jag vann sprintorienteringen. Bara en sån sak. In my dreams. Huga!

Orsak och verkan

Nu har jag skitont i knäna.

För att jag i spöregn, promenerandes i nattmörkret, plockade in kontroller. För att jag hjälpte till på klubbens, och grannklubbens, ungdoms natt-km. För att jag i duggregn, promenerandes i skymningen, hängde ut kontroller. För att jag som banläggare kände ett ansvar. För att jag är en snäll jävel. För att jag ville smaka på orientering igen även om det inte var på riktigt. För att det var en klassisk tisdagkväll med klubben. För att det kan lika gärna gå åt fel håll istället för att stå stilla.

För att...

För att...

AspLövet vs Emil Wingstedt

Det är många som hör av sig till aspleaf.blogspot.com och på fullaste allvar säger att AspLövet är vår nästa Emil Wingstedt. För att faktualisera dessa påståenden så tittade vi lite noggrannare på dom här två världsstjärnorna. Eller en världsstjärna och han den där andra, Emil ni vet. Vi tror att svaren på vår undersökning som ni kan se nedan säger allt.

Motivation

AspLövet
Letar efter motivationen med bajspromenader tillsammans med sin hund. Ibland när han andas in den kalla kvällsluften kan han få vibbar av nattorientering men det brukar försvinna när det är dags att ta fram den svarta lilla plastpåsen som han skall skopa upp lite lagom löst hundbajs med. AspLövet brukar även stretcha sina vader i rulltrappan utanför jobbet men det blir bara halvbra för den stannar nästan alltid halvvägs för honom.

Emil Wingstedt.
Vann Blodslitet

Är jävligt bra på

AspLövet
Vara bitter. Är även bra på att spela glad trots att han är bitter. En gång i våras tippade AspLövet på vem som skulle vinna Tiomila. Han hade fel.

Emil Wingstedt.
Vann Blodslitet

Säsongsresultat

AspLövet
Anmälde sig nästan till Vallentunas tävling i september. Han har följt alla stora tävlingar och kavlar på nätet. Har en nygjord H40-pärm som iofs saknar innehåll ännu men den står i bokhyllan.

Emil Wingstedt.
Vann Blodslitet

Dagsform

AspLövet
Har formen av en normalrund soffpotatis. Hans löpform skulle inte göra bort sig på en inskolningsbana. Då blir det både sura, glada och bittra gubbar i skogen. Osäkert om han skall prova på detta eftersom risk för att bli kallad för pedofil kan förekomma.

Emil Wingstedt.
Vann Blodslitet

Utstrålning

AspLövet
Kroppsvikten flukterar. Har fått ett grått hårstrå för varje gubbvadsbristning. Börjar därför påminna om Glenn Hysén i håret. Gillar gråa tröjor. Förlåt, blåa tröjor skall det vara.

Emil Wingstedt.
Är snygg. Visste ni att han trots sin snygghet vann Blodslitet?


Vinnare

AspLövet
Näee....

Emil Wingstedt.
Vann Blodslitet

Backa sakta, sakta ut därifrån AspLövet...

Jag har haft en ytterst flyktig internetkontakt med dom mytomspunna SIFLUNKARNA. Om du går så långt det bara är möjligt till höger på internet och sen gräver du ett hål rakt ner länge och väl så kanske du också stöter på dom. Jag lyckades ta mig därifrån med livet i behåll. Dom verkade gästvänliga men dom var nog lite för tuffa för mig om jag skall vara ärlig. Dom där killarna vet verkligen hur orientering och fest kombineras på bästa sätt. Nu har jag låst ytterdörren och dragit ner gardinerna. Bäst att hålla mig på min egen internetkant ett tag framöver. Sån här spänning i livet är inte jag van med.

I valet och kvalet

För att fira min första säsong i H40 är jag på upplevelsejakt. Säsongen 2006 blev precis så katastrofalt dålig som förhandstipsen siade om. Därför börjar det bli dags att unna sig något nytt att slänga bort sin outnyttjade träningstid på. Kuben samlar damm och antalet roliga spel på ingång till PS2 är ytterst få inför vintern. Då återstår frågan vilken konsoll man skall välja av den "nya generationen" som är här eller på ingång. Xbox360 har ju funnits ett tag och det finns skapligt med spel ute redan nu. Wii lockar ju väldigt mycket med sin nya handkontroll men den är lite svagare i prestanda jämfört med dom andra två och kommer spelutbudet från 3:e partstillverkare vara lika dåligt som på kuben så känns det sisådär. PS3 kommer först till våren och kommer kosta en smärre förmögenhet. Eller kanske jag borde göra något annat än leka på mina fritid? Beslut. Beslut. Beslut.

1. Köpa en Wii
2. Köpa en Xbox360
3. Köpa en PS3
4. Växa upp och köpa något moget som man förväntas ha vid min ålder.
5. Börja dricka whiskey som heltidsproffs.
6. Lämna verkligheten bakom mig och flytta ut i skogen som en riktig Doppler.

6 alternativ passar bra för då kan jag använda en tärning för att komma till ett beslut. Tvi Tvi. Spänningen är olidlig....

Missconduct

En sak har jag lärt mig idag. Några hockeyspelare kommer inte Miniknatarna att bli. Maken till hemskare föräldrasport är svårt att finna. Man sitter och fryser oavsett vilken temperatur det är utanför. Inte för att man kan kalla orientering för någon rolig publiksport men allt som oftast så bjuds det i alla fall på bra väder och frisk luft. Dagens sportaktivitet var som publik på knattehockey i Jakobsberg. I skarp kontrast till den kyliga ishallen så hade serveringen en söt tjej i 20-års åldern som behållning. Hade jag inte varit lyckligt gift kanske man kunde tro att jag blivit gammal, bitter och gubbsjuk. Nu är jag bara två av dom sakerna tack och lov. Hursomhelst la jag in en stor beställning i serveringen.

Hej! Jag skulle vilja ha tre stycken kaffe, två med mjölk och en svart. Sen vill jag ha en Mer med päronsmak. Kan du ta av dig tröjan och visa mig dina bröst? Jag tar också en cola samt en Pripps Energy. Det är bra sen tack.

Efter att äntligen ha kommit ut ur hockeykylan och omfamnat det svenska höstrusket så åkte vi till IKEA. Söndag. IKEA. Bra tänkt AspLövet. Jag inbillade mig att eftersom alla stockholmare brukar vara där på lördag så skulle det vara folktomt på söndagen. Jag antar att "geni" inte bör nämnas som egenskap i min CV.

Horoskop v. 43

VÄDUREN 20/3-19/4
Den här veckan är intervallträning något som passar dig. Det eller mycket tv-tittande. Vad du än väljer så kommer du att bli skadad på ett eller annat sätt. Akta dig för Sport-Identenheter. Akta dig även för Emitenheter. Stiftklämmor går dock bra. Är Väduren en klocka eller ett djur? Fundera på den frågan den här veckan.

OXEN 20/4-20/5
Säsongen är slut och du känner för att vila den här veckan. Gör det. Du kommer ändå inte att bli bättre än vad du var den 28 augusti 1996. Vill du kan du klippa ut bilder på Kent Olsson från gamla Skogssport. Ibland är det skönt att göra saker som ingen annan gör. Ditt lyckotal är 86. Samma nummer som kodsiffran på den där sänkan på Älgdrevet 1981.

TVILLINGARNA 21/5-20/6
Den här veckan kommer du att träna med dig själv. Vart du än springer springer också du själv. Om en röst inom dig säger att det är nyttigt att springa med spikskor på asfalt så lyssna på den rösten. Spring gärna 70/20-intervaller tills att spikarna är nernötta. Får du ont i benen skyll inte på horoskopet. Du hade ändå aldrig blivit något.

KRÄFTAN 21/6-21/7
Du kommer att ha en ofantlig tur den här veckan. Sitt därför inne ända tills att någon ringer dig. Om det skulle vara så att ingen ringer dig på hela veckan så hade vi fel på ditt horoskop. Titta där. Där går det en gammal man med en Hedemorajacka på sig. Märkligt. Var det Bertil Norman?

LEJONET 22/7-22/8
Arrrr!! Du är farlig. Ät inte upp dina klubbkompisar på klubbträningarna den här veckan. Det är inte populärt även om du kanske är sugen. Skulle du göra det så kommer du att få sitta inlåst tillsammans med arrangörerna av Tiomila 2002. Ta inte med dig din SI-pinne i så fall. Dom är lite känsliga för sånt på den avdelningen.

JUNGFRU 23/8-22/9
Du är en sökare som söker efter något bättre. Precis som en gammal oskuld eller en parkorientering i Borlänge. Akta dig för broar som kan se passerbara ut. Akta dig också för mannen som delar ut DN i ditt område. Han hatade skolorienteringen. På onsdag är det läge att inventera ditt orienteringsmaterial. Allt som är brännbart lägger du i grillen. Tändvätska finns hos din lokala bensinmack.

VÅGEN 23/9-22/10
Den här veckan kommer bli som en hjälpkurva mellan 2 heldragna kurvor för dig. Tyvärr är det 3-5 meters ekvidistans så du finns inte i verkligheten. Säg åt din chef på jobbet att du behöver träna på dagtid. Han kommer inte att förstå men lyssna på oss ändå. Det är OK att säga upp sig för att träna. Det är OK att säga upp sig för att träna. Det är OK att säga upp sig för att träna.

SKORPIONEN 21/10-21/11
Äntligen är du i toppform. Oturligt nog för dig så är säsongen slut. Passa på att ringa hem till mamma och berätta hur bra du är. Mammor gillar sånt. Prata inte med pappa dock, han är full och skiter i din toppform. På fredag kan det visa sig att du behöver stöd. Bygg en kontrollställning av ungbjörkar på toaletten. Riv den på lördag. Vafan byggde du den för?

SKYTTEN 22/11-21/12
Vad betyder "Skott i råttan"? Ta reda på det. Den här veckan passar sig ypperligt för ultralångdistansträning. Förkortas "Ultlngdsttrng". Försök få med dig en "Kräfta" på dina träningspass. Vill han inte följa med så ring honom anonymt och viska "Janne Salmi har grävt ner tre miljoner euro i sin trädgård". Ställ sen en spade utanför hans dörr.

STENBOCKEN 22/12-20/1
Du gillar sten och kvinnor vilket passar bra den här veckan. Varför vet vi inte. Din pannlampa kan komma att krångla och det beror på att den ena cellen har delat på sig. Celldelning är alltså veckans ledord. Akta dig för att basta med klubbkamrater av motsatt kön. Personen som du flirtar med i bastun kommer att hångla med klubbens ordförande på Årsfesten inom kort. Du kommer att gråtande gå hem från den festen i så fall.

VATTUMANNEN 21/1-18/2
Hösten är en blöt period. Det gillar du. Drick mycket vatten. Bara vatten för du är fet och behöver gå ner i vikt. Köp en helkroppsspegel om du inte redan har en sån. Jo det är säkert, du är fet. Köp inte heller Martin Stenmarcks nya skiva. Den suger.

FISKARNA 19/2-19/3
Köp ett par våtsockor och ha på dom hela veckan. Dygnet runt. På jobbet kommer dom att säga att du luktar som en gammal fisk. "Jag är en fisk" skall du då svara. Undvik korsdrag i din lägenhet för du kan fastna. Träningsmässigt så är det läge för återhållsamhet eller varför inte en djävulsvecka. Whatever. Ingenting du gör denna vecka kommer att påverka säsongen 2007 om sanningen skall fram.

Extrem sprintorientering

Jag har precis kommit hem från ett besök på Junibacken. (Astrid Lindgrens egen lilla värld) När jag gick där och trängdes med stressade föräldrar och gråtande ungar så slog mig tanken att en extrem sprintorientering hade inte gjort bort sig i detta hus. Det hade blivit kort, trångt och fruktansvärt barnsligt(kul?). Första kontrollen inne hos Muminfamiljen sen en lång sträcka på 10 meter in i Findus och Pettsons hus. Halvvägs obligatoriskt fikastopp i cafét där man får betala överpris för en läsk och chockladboll. Som avslutning en kontrollplockning i "Karlsson på takets" värld där man får klättra och klänga för att komma åt kontrollerna. Spurt in i souvernirbutiken där man måste köpa minst 3 böcker och 2 figurer innan man får stämpla ut inne på handikaptoaletten. Tävlingsformen kräver barnasinne, snabbhet och förmåga att kryssa snabbt mellan lekande småbarn och svettiga föräldrar. Ungefär som Stockholm City cup med andra ord.

Suntory

Jag har just sett den underbara filmen "Lost in Transition" med Bill Murray. Jag gillar Bill Murray. Han glider genom den filmen med en skön avslappnad stil i en helt främmande miljö. Ibland kan jag känna mig som Bill Murray utan att behöva vara i Japan. Det funkar bra att befinna sig i sydöstra hörnet av Runsa-Runbykartan. jag kan inte sova och jag vet inte vart jag skall ta vägen. AspLövet goes Transition. Frågan är bara vart?

Kallt eller varmt?

Jag har lite svårt att bestämma mig för om det var bra att dom inte hittade några lösa benbitar /slash/ brosk i vristen eller om det var dåligt. Å ena sidan hade det varit skönt om det fanns skit som dom kunde ta bort så jag kunde starta om. Å andra sidan så kanske det bara handlar om psykosomatiska problem. Min vana trogen tog jag beskedet som negativa, så jag åkte till Apoteket för att trösthandla. Lite mer Ipren som nog inte hjälper mot inflammationen men att knapra piller är nog min nya grej. Jag köpte dessutom en liten lyxartikel. Ett ColdHot-pack. En smart liten påse som kan vara både varm och kall. Jag vetetusan hur det går till men på något magiskt sätt så funkar det. Nääeä! Nu skojade jag. Läser man manualen så ser man att den bara kan vara ett av dom två. Just nu har jag bara en påse så det får bli en varm påse medans det kalla får bli en gammal hederlig ispåse. Hade det inte varit lite coolt med en påse som med en enkel knapptryckning slog om från varmt till kallt och sen tillbaka när man så önskade. Jag tänkte köra lite klassisk bekämpning mot inflammationen i alla fall. Först värme för att öka blodgenomströmningen och sen kyla för att stoppa densamma. Sen kör jag varmt och kallt växelvis för att på så sätt spola bort all skit. Kan inte mer än gå fel. Jag sköljer ner hela kuren med en kall öl. Avstår den varma ölen den här gången.

Fredagsbilagan

Jag glömde nämna fredagsbilagan som medföljde Situation AspLövet

I den kan man läsa om AspLövets kontakt med doktor Mörck. (Antagligen ligger det något symptomatiskt i hans namn) Läkarnas utlåtande över dom röntgenplåtar som AspLövet tog på sin besvärande högervrist förra veckan är som följer.

Inga lösa benkroppar kan urskiljas på bilderna. Man kan se resultatet av upprepade fotledsstukningar. Viss tendes till utväxt har skett på skelettdelarna. Med dessa bilder som utgångspunkt finns inget akut behov för operation.

Eftersom jag i princip aldrig under min 30 åriga o-karriär haft normala vrickningar utan enbart uppåtvrickningar (upptramp) så är det nog så illa att jag med ålderns rätt har helt normala förslitningsskador. Jag skulle få en remiss till Löwets specialistklinik men jag hyser inga större förhoppningar längre. Trasiga vrister, inflammerade knän och gubbvader är nog goda vänner som kommer följa mig till graven.
På min gravsten skall det stå:

"Här har vi grävt ner en man som slutade springa för länge sen"

Situation AspLövet

Jag sitter och bläddrar i gratistidningen, Situation AspLövet. Magazinet som utkommer den tredje fredagen varje oktober men enbart om Sibylla har namnsdag den dagen. Kopplingen AspLövet/Sibylla är en trogen kombination. Superstar och tunnbrödsrullar (med 2 grillade och räksallad) har alltid legat AspLövet varmt om hjärtat.

Tillbaka till tidningen.

Den är tryckt på ett väldigt tjockt och glättigt material. Litegrann som dom här obskyra tyska porrmagazinen som man kan se på bensinmackar av lägre rang. Innehållet är som AspLövet själv av blandad karaktär. Bland mycket oläsbart kan man hitta en lång artikel om AspLövets knän som har blivit sämre igen. Frågan är om det inte börjar röra sig om kronisk inflammation i främre senfästena. AspLövet avslöjar också att han ämnar hålla sig vit ända fram till den 11 november. Han medger dock i slutet av den notisen att det aldrig kommer funka. Det finns dessutom 2 sidor med färgfoton från AspLövets Jukolaresor. Den mest minnesvärda bilden är på AspLövet när han bär på en lokal skylt som han snott. Året var 1997 i Jyväskylä. Bortsett från dom djupgående artiklarna om att det var bättre förr, AspLövets sämsta orienteringsminnen (dom är många), AspLövet testar sprintorientering i Hötorgshallen och varför finskt blod inte alltid innbär sisu så är tidningen fylld av reklam. Reklam för skogsmaskiner. Vet inte om det är någon symbolik i det. Kanske har det gallrats lite för mycket i AspLövets hjärna. Kvar finns bara ett brötigt hygge till hälften igenväxt av sly. AspLövet gillar sly.

Tillbaka till tidningen.

Omslaget som jag inte tänker scanna in och visa är en svart/vit bild på AspLövets vader. Dom är en ynklig syn. Tacka fan för att dom inte vill springa.

Limpa

Jag hade för avsikt att handla bröd på lunchen och blev helt paralyserad framför bröddisken. 10 hyllmeter med bröd i alla dess former.

Nygräddade baguetter, frallor, frallor med konstiga saker på, polarkakor i 8 former, limpor, formfranska, grovt gräddat, gott gräddat, bara gräddat, rågrutor, kavring i fyrkant, en annan kavring, fullkornsbröd, rågbröd, lingonbröd, potatislimpa, ciabatta, fiberrost, orginalrost, kneippbröd, osötad limpa, extra osötad limpa, jävligt sötad limpa, mera bröd, hönekaka, roast´n´toast, energilimpa, nått som heter Njuta av någon anledning, julvört (redan?), jag torkade kallsvetten ur pannan, rund & god, må bättre råg, solrosbröd, flerkornsbröd, bröd som saknar korn, rågkuse (gjord på häst?), tunnbröd i massa platta varianter och så vidare men, många fler än dom här tagna ur mitt falnande minne.

Hela brödhyllan började snurra framför mina ögon och det kändes som keno-hjulet med alla kulor som snurrar runt. Jag tordes inte vända mig om och titta på knäckebrödshyllan som var lika stor och mångfaldig. Skall det var så här? Är det verkligen efterfrågan som styr den här tillgången? Jag minns min barndom. Det fanns tre brödsorter vad jag vill minnas. Knäckebröd, limpa och mammas hembakade. Bäst var det att få köpa en Skogaholmslimpa som man beredde med smör och ost samt sköljde ner med mjölk i soffan framför Månbas Alpha eller Larmet går.

Tänker man efter så var även orienteringsvalen lättare på den tiden. Det fanns klassisk distans. Man anmälde sig till den tävling som fanns, åkte dit och sprang, blev trött, åkte hem och väntade en vecka på resultatlistan som kom med posten till klubblokalen. Man visste inte bättre men var nöjd ändå. Dessutom slapp man den här beslutsstressen som finns idag. Ultralång, Lång, Medel, Sprint, Park, MicrO. Man måste specialisera sig känns det som. Skall man köra det lättorienterade vita brödet eller den fiberrika långdistansen? Och MicrO, är det dom här stora fågelfröna som man kan se på vissa brödsorter?

Jag valde fiberrika rågrutor eller nåt sånt när jag handlade i alla fall. Vet inte vad det säger om mitt orienterande egentligen. Antagligen att jag kommer ha bra matsmältning trots att jag inte kan springa.

Tänk om den h...

Tänk om den här bloggen enbart vore en tävlings och träningsblogg. Frågan man ställer sig är hur många inlägg som skulle skr..

Väggkarta

Hemma är det sovrumsrenovering på gång. AspLövet med familj for till den lokala färg och tapethandlaren. Sovrummet skall målas på tre väggar samt ha en fondtapet på den fjärde. Vi tog ett snabbt svep genom lokalen allt medans jag med rak arm pekade och kommenterade.

Den där färgen suger!

Kalle-Anka tapet!

Den där skulle funka!

Skitful!

Den där tar vi!

Bakom gick min fru tyst men konstaterade efter ett tag att jag som vanligt saknar smak och dessutom är färgblind. Innan jag hann dra igång en lång harang om att jag minsann inte har några problem att läsa färgerna på en karta föll min blick på en tapetserad vägg. En gröngrönskande skog med en löplockande stig mötte min blick. Mums! Fototapet! Vad sägs om en sån där sa jag. Vi skulle till och med kunna åka ut till Lunsen och foto några bildsköna bergshällar. Jag fick inget gehör för min idé så jag höll inne med min följd-idé. En kartvägg, det vore något tänkte jag tyst för mig själv. Suck! Man får nöja sig med att göra ett PS-montage.

Dag 3

Vart tog dag 1 och dag 2 vägen? Vet inte. Jag har lämnat dom bakom mig. Alla som har sprungit O-ringen vet att dag 3 är den kritiska dagen. Man kan ha gått lekande lätt dom första två dagarna men ofta brister allt den tredje dagen. Därför känns det skönt att dag 3 för mig har gått enligt planerna trots frestelser och mentala svårigheter. Jag har avstått cola, fet mat och andra förlustelser till fullo. Inga avbrott i mina stenhårda planering. Avbrott stötte jag dock på i skogen under min kvällsliga promenad.


Innan jag stegade in i det brutna trädet hade jag satt på mig ett par vadskydd från Rehband som har 20 år på nacken. Lika gammal var nästan VJ-jackan som fick skyla mig mot den kyliga höstluften. Ny var dock min huvudställning till pannlampan. 60 minuter rask promenad i skogen och på stigar blev dagens aktiva vila. Eller om det kanske kallas vilsam träning. Vad vet jag. Min träningsframtid har lika många lösa trådar som tv-serien Lost. Hursomhelst höll jag blicken högt och steglängden framsträckt. Tröttsam skall man inte kalla min tur men friskluft har visst inte skadat någon ännu.

Fet

Nu när jag tittar på bilden där jag ligger och myser med min minnesburk så ser jag häpnadsväckande nog att jag inte bara är tjock utan faktist riktigt fet i ansiktet. Gammal kan jag köpa att jag blivit men inte både gammal och fet. Jag måste ta tag i den saken. Läste faktist ett riktigt bra bantningstips häromdagen. Man måste äta alla sina måltider tillsammans med ett gäng jättefeta människor. [Korrigering] Nakna, jättefeta människor. Då lär man inte slafsa i sig så många pommesfritt tror jag. Det gäller bara att hítta dom här jättefeta personerna som nakna vill äta med mig varje dag. Sätter man in en annons i Viktväktarnas medlemstidning kanske?

Vem har det värre?

Ibland får jag höra att jag inte skall vara så bitter och gnällig över att jag inte kan springa längre. Det finns dom som har det värre, tänk på alla som sitter i rullstol eller dom som är blinda säger dom. Då brukar jag säga att det är väl för fan inte Pre-O jag håller på med. Sen berättar jag för dom hur jag en gång runt Idkerberget krossade allt motstånd på Lilla Siljanskavlens mittsträcka. Då brukar dom tystna. Själv minns jag inte riktigt vad som hände på Idkerberget men det gör ju ingen annan heller så den lögnen brukar alltid funka.

Till minne av

I väntan på besked om en eventuell trasig vrist har knäna så sakteliga blivit bättre. Jag beslöt mig därför att ta tag i min kropp och låta den åtnjuta lite fysisk aktivitet, om än i mycket lätt form. Rask promenad 50 minuter på ett elljusspår blev kvällens huvudnummer. Jag stegade på i något som förmodligen påminde om John Cleese i den berömda Monty Python sketchen "Silly walks". Nu mötte jag tack och lov ingen så min normalitet eller kanske onormalitet fick ingen bekräftelse för allmänheten.

På min promenad började jag fundera på mitt bristfälliga minne. Saker som borde finnas lagrat för alltid är som höstlöven bortblåsta i skogen. Detta fick mig att minnas filmen Memento med Guy Pearce i huvudrollen. Efter en olycka förlorar han sitt närminne och allt som händer rinner av hans minnesbank som vatten på en goretex jacka. Han börjar ju tatuera in viktiga information på sin kropp samt fotografera allt som händer med en polaroidkamera. Bra film men jag har ju inte problem med mitt närminne så mycket som långtidsminnet. Eftersom jag inte gillar nålar och därför inte vill tatuera in saker på min kropp tog jag tag i saken och byggde mig en minnesburk. I den har jag placerat höstlöv för att påminna mig själv om att hösten har alltid varit min favoritårstid att springa i. Ett par gamla noppiga orienteringsstrumpor, som antagligen inte använts sedan borgarna regerade förr gången, för att påminna mig om sönderrivna smalben. En gammal karta över Runby för alla timmar jag spenderat i den skogen. En keps för att jag en gång i tiden var en jävel på att kepsa. En gammal geltub som bäst före datumet gått ut på för att påminna mig om att även AspLövet en gång i tiden kunde springa timmar istället för minuter. Samt en guldmedalj från 10-kampen som jag fått för mitt deltagande i alla 8 år. Medaljen får symbolisera en karriär som aldrig tog sin början förren den var slut.

Jag mötte mig själv om 20 år

Jag var ute med Birro i morse och tog för höstens skull en kort sväng i skogen. När jag var på väg tillbaka till verkligheten så mötte jag mig själv om 20 år. Nu kanske det inte var den faktiska AspLövet 60 år som kom gående emot mig men jag skulle inte bli förvånad om jag kommer på pricken vara lik mannen i fråga. Han hade grått hår något som jag redan tagit dom första stapplande kliven för att få. På huvudet satt en reklamkeps och glasögonen hade halkat ner lite på nästippen som hos en orienterande veteran. Ett par jeans och gympadojjor kompletterades av en regn/vindjacka av billigt märke. Han hade förmodligen köpt den på HI-Sport för 399 och på köpte fått ett par byxor som är för korta. Hans blick var fokuserad när han med raska steg var på väg ut på söndagspromenad. Eller så kanske han hade helt andra planer. Jag vet bara att om 20 år är det jag som går där.

Det luktar inte fisk

På min lunch gjorde jag det taktiska draget att besöka en lunchrestaurang. En panerad rödspätta med kokt potatis och remouladsås beställdes. Vänta, nu sa jag fel. Det var skagenröra istället för remouladsås. Redan där borde jag ha blivit misstänksam. När serveringspersonalen kom in med min tallrik spred sig en odör över lokalen. På tallriken låg det 3 st halvsvarta potatisar, några sönderkokta broccolibitar, en liten klick skagenröra samt något som till formen påminde om rödspätta. Den misstänkta rödspättan var bränd i kanterna men annars var den mer sönderkokt än panerad. Lukten som kom sipprande ur fisken påminde om något som hoppat ur vattnet och sen självdött någon gång i början av sommaren. Jag sköt tallriken ifrån mig och reste mig upp för att gå, lika hungrig som när jag kom. Hade jag haft lite civilkurage eller kanske lite av den bitvis kaxiga mentaliteten som jag har på min blogg hade jag gått till köket, drämt tallriken i disken, och krävt mat som inte klassas som hälsovådligt. Istället smög jag tyst ut ur restaurangen. Jag var dessutom så svenskt mesig att jag ställde min bricka i brickvagnen. Tufft AspLövet! Tufft!

Två hela och en halv

Skulle inte hela 25manna-konceptet bli enklare om vi flyttade kommatecknet ett steg så att det blev 2,5manna. Inga jobbiga parallellsträckor som ställer till det för löparna och arrangörerna. I all enkelhet blir det då en herrsträcka, en damsträcka och en dvärgsträcka. Nu kanske inte så många klubbar har en dvärg att tillgå bland sina medlemmar men jag inbillar mig att dvärgarna ute i samhället skulle uppskatta en ankarsträcka inom orienteringen mycket mer än att som nu enbart få vara tävlingsredskap inom sporten dvärgkastning. Vi kanske till och med kunde få EU-bidrag eftersom vi gynnar en minoritetsgrupp.

Stenkastning

Man skulle kunna tro att hela orienteringssporten handlar om att kasta sten på varandra. All jävla skit som folk spyr ur sig efter tävlingarna är nästan häpnadsväckande. Snart tror jag att vi har skjutit oss så mycket i foten att ingen törs arrangera längre. Det är mer sport än lek att hitta fel hos andra trots att dom som kastar stenarna oftast inte kan/vill/orkar/bryr sig om att arrangera tävlingar själva. Ta bara 25manna nu senast som exempel. Visst, vädret sög. Men vad var det mer som falerade? Ingenting gott folk. Man kan skrika bäst man vill om att resultatlistan är förvirrande (försök programmera hela 25manna-konceptet själv så får du se hur satans lätt det är), kartan var Stockholmsgrov, TC var trångt, det var för mycket stiglöpa till 1:an, någons SI-pinne var förvirrad, toaletterna var för få och några ungar bommade bort sig.

Välkommen till verkligheten.

Så länge vi inte har sponsorer likt golfen och tennisen så kommer det att se ut så här till dödagar. Att arrangera en tävling idag handlar om att enskilda individer på sin obetalda fritid sliter ihjäl sig för att några andra, snudd på obetalande individer, skall få en trevlig upplevelse. Har man inte själv varit ytterst ansvarig för ett tävlingsarrangemang så tycker jag inte att man har någon skitkastar-rätt. Rätt till åsikter skall alla ha inget sagt om det, men så länge det som bjuds är funktionellt inom rimlighetens gränser så skall det fan mycket till innan någon tyckare skall gnälla offentligt. Det är en sak att svära inför polarna eller som jag att detaljgnälla på en obetydlig blogg, men så länge arrangören har uppfyllt alla grundkrav på ett ideellt arrangemang så får man nog vara nöjd trots att året skrivs till 2006. Vad jag menar, eller svamlar om, är att vi lägger för mycket energi på att trycka ner dom som försöker orka. Klubbar som vill bjuda på något trots att pengar sett till arbetstimmar är en piss i snåblåsten.

Jag undrar ibland om andra idrotter har lika anala utövare? Inte skidåkarna i alla fall? Dom är så få att dom är glada för att få åka på sågspån och betala 500 spänn för besväret. Friidrotten har ju en högkonjunktur nu med alla Kajsor, Klyftor och andra utövare i minimala kläder. Fan. Hur svårt kan det vara att göra deltagarna nöjda om man slänger ut en madrass och tar fram måttband och tidtagarur. Sen betalar folk massor för att få springa terräng/asfaltslopp där enda servicen är några vätskestationer och en sluttid. Att arrangera en orienteringstävling är en komplex apparat och vi har ändå mage att kräva allt utan att betala något. Tävlingsavgifterna idag är växelpengar från fickan. Skulle vi följa marknaden från andra sporter hade det svidit fett att tävla. Men det är inget att diskutera för vi är fullt upptagna med att gnälla på allt och alla.

Läs ovan text en gång. Läs ovan text en gång till. Förstår du vad jag skrivit så är allt bra för jag fattar ingenting just nu. Någon har hällt whiskey i mitt kaffe hela kvällen och det blir lite konstigt för jag dricker inte kaffe. Vete fan hur det går till. Hej, vore det inte lite kul om Blodslitet bytte namn til Mjölkslitet. Ni känner ju alla till det där gamla talesättet. "Gråt inte mjölk över spillt blod" Eller var det inte så det lät? Nåja, så går det när man springer med "glipa". Ge fan i det gott folk. Va? Nu tappade jag tråden. Jag som var så nära! Skit också!

Var god vänta

87 minuter. Ett riktigt bra långdistanspass. Nu var det inte löpning det handlade om tyvärr utan väntetiden för att komma in på röntgen. I väntsalen hann jag läsa Expressen både fram och tillbaka samt kolla in mitt horoskop för första gången sedan jag minns inte när. Jag läser att, "Idag är det läge att ta nya initiativ på jobbet" Min vanliga tur med andra ord alltså eftersom jag är hemma och VABbar. Det står även att jag skall ha "Slantar över" vilket fövånar mig när jag kollar saldot som är lika torftigt som vanligt. Jag har provat att hålla blicken i backen eftersom jag kanske kommer hitta en massa pengar men ingenting har synts än så länge.

Nästa vecka skall jag få svar om dom sett något skräp i min vrist på plåtarna. Den som hoppas får väl se. Knäna har annars så sakteliga börjat bli bättre även om dom inte är bra ännu. Jag kör på som vanligt med Ipren för att dämpa inflammationen, smörjer med Voltarensalva, stretchar i otid, slänger gamla orienteringsstrumpor över axeln och smular sönder brustabletter (c-vitamin) i skorna. Något borde funka även på en gammal man som mig.

noname

Sin City

Är hemma med en sjuk son idag och man får roa sig bäst det går. Har precis sett Sin City och fasiken om det inte är en av dom bästa filmerna jag någonsin sett. Jag vet att det var länge sen den kom men i den långsamma högerfilen där jag lever tar det lite tid ibland. Så stilren och rak att man blir alldels knäsvag var filmen. Om det är något inom orienteringen som skulle passa in på den stilen så är det den gamla klassikern Älgdrevet. Svart-vit i skarpa kontraster med enstaka inslag av gälla fäger. Hårt, rått och rakt på sak. Så var alltid Älgdrevet. Inga mesiga krusiduller utan orientering till 100% i vildmark. Svart var svårighetsgraden och vitt var det allt som oftast i luften när regnet övergick i snöfall. Det enda färginslaget var kartan och dom goda våfflorna man åt efter tävlingen. Det var fan bättre förr. I alla fall för mig.

25manna

En sak har jag i alla fall lärt mig dom sista åren och det är att "Tiden går fort när man inte har kul" Beslöt mig för att se hur länge det var sen jag själv sprang 25manna. Det visade sig vara hemska 7 år sedan. Huga! Jag sprang den gången 5:e sträckan för vårt 1:a lag när tävlingen gick i Rudan. 6,8 km på 47 minuter hade jag och vår slutplacering blev 64 av 341 lag. 7 år minsann. Har svårt att greppa att det gått så länge. Insikten av mitt bortskenande orienteringsliv börjar allt mer ta sig formen av ett överlastat ok. Jag undrar om jag var med och gnällde lika mycket på 25manna-arrangemanget på min tid som folk verkar göra nuförtiden. Har inget minne av det. Jag var förmodligen skitnöjd med allt på den tiden. En svunnen rosenrosa tid som jag inte minns något av. Det är väl skit också. Inte ens några bra minnen får man ha kvar i sin trötta gubbskalle tydligen.

Samma gamla fel som alltid

Idag är jag upprörd. Spana in bilden från 25manna här intill. SKALL VI HA DET SÅ HÄR?! En fet jävla skandal är vad det är. Man borde tycka att vi har kommit längre än detta men tydligen begås misstag hela tiden. 2006 klarar vi inte ens av det mest banala i tävlingssammanhang. Jag menar allvarligt, vem bär ansvaret? Är det arrangörerna eller är det löparna som tillåter detta? Hemmasnickrade kontrollställningar på en varvningskontroll. Jag köper konceptet i skogen men med allt tjat om arenaproduktion borde det väl vara lite flashigare än 2st kapade ungträd och en påspikad plankbit som ställning. Vart tog innovation, skaparglädje och tuffheten vägen. Nääe! Lite roligare arena vill åtminstone jag se i framtiden. Det får vara slut på gamla snitselband, plankor och pisstråkiga gärden. Ge mig lite skogskontroller där man som publik kan slussas fram och får se lite strålkastare, varvningsspeaker, upphöjda ramper, hinderbanor, rockmusik och ett jävla hålligång. Mera rock mindre schlager inom sporten tack.

Tidig start på en lång dag

05:18
Klockan ringer och jag studsar inte upp. Helt och hållet beroende på mina stela knän denna arla morgonstund. Är det inte konstigt att man på vardagarna när klockan ringer 06:55 är som en zombie men om man någon gång behöver gå upp ännu tidigare så har man inga problem att vara klarvaken. Jag tassar ut i hallen helnaken som jag är och passar på att posera lite i hallspegeln. Jag spänner alla dom små muskler som finns i min förfallna kropp, men inga spelande muskler syns under det lager av fett och fladder som ligger som en blöt frottehandduk under mitt skinn. Jag suckar tungt och klär på mig tyst för att inte väcka som som får sova vidare.

05:42
Rullar ut ur garaget och kör på tomma Stockholmsvägar från norr till söder. Jag kommer 10 minuter för tidigt till samlingen i Flemmingsberg. Jag ekiperas i en reflexväst och får som bonus en walkie-talkie. Här skall parkeras bussar.

07:02
Första bussen kommer infarande till vår avlastningszon. Jag agerar som en speedad militär. Jag pekar med knyckiga rörelser, domderar och har mig. Maktmissbruk när det är som bäst. Efter en stund börjar dock regnet smattra i min nacke och jag tappar gnistan. Jag hemfaller till mumlande och bögigt småviftande med händerna. Jag längtar hem. Varför står jag söder om stan och parkerar bussar på 25manna när jag kunde varit hemma och följt både 25manna och världscupsstafetten på datorn undrar jag tyst för mig själv.

10:00
Vi stänger butiken på bussparkeringen och jag vandrar mot TC. Hinner lagom fram tills att täten rusar in på 2:a sträckan. Orkar inte lyssna på Forsbergs rabblande av lag utan tar mig till varvningskontrollen för att se några klubbkompisar. Mina gympadojjor halkar omkring i det leriga och hala gräset och knäna mår sämre än i morse. Tar några kort på löpare jag känner och undrar varför dom springer så sakta. Inser ganska snart att dom i alla fall kan springa så jag håller käften om mina betraktelser.

11.40
Står vid sista kontrollen och tittar på tjejer, gubbar, ungdomar och tanter som kommer in om vartannat på 3:e och 4:e sträckan. Jag har nollkoll på vem som leder tävlingen, men där kom i alla fall en snygg tjej. Upptäcker i röran en liten D12-tjej som springer för min klubb. KOM IGEN KATARINA!! Tar några kort och lämnar även denna plats bakom mig.

12.20
Klubbens grabbar på den 5:e sträckan är på ingång till varvningskontrollen. Dom är medelålders som jag. Dom är heller inte mycket bättre tränade än mig men dom kan i alla fall springa. Jag är inte avundsjuk. Det är inte klädsamt att vara avundsjuk säger folk. Fast om ni frågar mig en sen lördagkväll efter några öl kan nog både avundsjuka och missunsamhet komma framkrypande ur mina porer. Nog om det. Regnet tilltar och spöregn står från och med nu på schemat. Jag stirrar upp mot en mörk himmel och längtar hem. Med raska kliv lämnar jag 25manna bakom mig och åker hem i regnet. Trafiken genom Stockholm är tät och jag undrar vad jag fått ut av den här dagen. Ingenting ringer i mina öron. Ingenting.

15:05
Befinner mig på Kista centrum tillsammans med 1 miljon andra kunder. Jag smyger längs med väggarna för att inte dras med i köphysterin. Vad fan gör jag här? Ser en annan man med barnvagn som ser helt vilse ut. Hans blick är stressad som ett rådjur i skenet av en framrusande bil. Du och jag mannen. Du och jag.

18:30
Jag står på terassen. En bister höstvind gör att dom 12 gader som termometern visar känns som 5. Vi grillar. Bättre sent än aldrig eftersom det varit sparsamt med den varan trots den fina sommaren. Jag smuttar på den kalla ölen i min hand och huttrar trots att jag satt på mig den varmaste tröjan jag hittade i garderoben. Undrar stilla om jag inte borde ha köpt det där superunderstället som reades ut i Intersporttältet på 25manna. Äsch! Jag köper ett nästa år tänker jag och hämtar en ny öl.

Jag är inte rädd. Jag kan flyga.

Idag är jag nästan ute och flyger. Vet inte vad det kan bero på. Kanske alla Ipren jag mumsar för att dämpa inflammationen i knäna. Kanske är det en cancertumör i skallen. Kanske är det bara ett ålderstecken. Jag har inte lättat från marken ännu men jag är snart där. Vaknade imorse och kände mig lite lagom yr i kroppen. Insåg när jag var ute och gick med besten att jag hade en lätt yrsel. Ni vet den där känslan man kan ha på en Finlandsbåt när det blåser hårt utanför. Man inser inte att det gungar förren man mellan varven tappar steget litegrann och får anstränga sig för att gå rakt. Så är det för mig i dag. Vi får väl se om det släpper med lite lunchmat. Om inte så får jag väl satsa allt på att lätta. Vore bra för knäna om inget annat.

Även dom bästa måste få bomma ibland

Ibland blir man glad. Inte så mycket för sin egen skull utan för andra. Eller, visst är det för sin egen skull när man tänker efter. Även om det inte kommer mig tillhanda. Som en icke-orienterande orienteringsentusiast så finner jag ro i att följa dom lyckligt lottades framfart. Framförallt världseliten. Efter många år av analyser och liverapporteringar så känns det som att man äntligen har kommit hem. Världscupfinalen i Frankrike bjöd på riktig orientering. Orientering där världsstjärnor bommade bort sig. Där löpare som bommade tidigt inte nödvändigtvis var borta från slutstriden av topplaceringar. Hur många tävlingar är det inte man följt där löpförmåga varit det enda som krävts. Öppen lättlöpt terräng där orienteringsvärdet varit lika med noll. Det är det här som är orientering för mig. Där orienteringsförmågan sätts på prov. Där ensam kamp mot kartan är viktigare än vem som springer 5000 meter på bana snabbast, även om löpning givetvis också skall vara en del av sportens innehållsförteckning.


Vissa dagar har jag helt gett upp. Men när jag ser såna här banor så tänds det ändå ett litet hopp inom mig. Det vore väl fan om man inte skulle få vara med om sånt här en gång till i livet tänker jag. Men sen resar jag mig från stolen med mina ömmande knän, mina stela vrister och mina för tillfället vilande gubbvader och hela hoppet raserar som Robert Kronbergs kaxiga guldvisioner inför en stor häckfinal.

Igårkväll beslöt jag mig i alla fall, glad efter världscupens långdistans, att gå ut i skogen. Gå. Inte mer inte mindre. Jag behövde frisk luft och passade dessutom på att prova min nya huvudställning som jag köpt eftersom den gamla havererade i vintras. Dimman låg tät framför min pannlampa så 20W slog tillbaka i mitt ansikte. Ovanför mitt huvudet lyste en fullmåne starkt så kontrasterna blev himmelskt behagliga. 70 minuter i en skog nära mig i sällskap av besten gjorde gott för själen. Inte knäna dock, men det är en annan historia att förtränga.


Idag är det medeldistansfinalen. Jag hoppas på mycket juniorbommar.

Ge hit fjärrkontrollen för fan!

Vi blickar bakåt några år....

Vad rullar på tv´n AspLövet?
Sportspegeln. Sport. OS. All sport. Sportnyheter. Fotboll. Sport. Hockey. Friidrott. Sport. Skidor. Sportnytt. Konståkning. Näee vänta, inte konståkning. Tour de France menade jag. Sportspegeln. All sport mer eller mindre helt enkelt. VM i whatever. Inte trav heller faktist men gärna en macka med hästkött till sporten.

Nutid...

Vad rullar på tv´n AspLövet?
Drickbart Världens enda och bästa tv-program.


Hmmm... vad säger det här om AspLövet egentligen?

Du kan lita på teknikens under

Inte visste jag att det var så vanligt med "crossdressing" bland dagens orienterardamer. Inte heller att dom vill springa herrklassen i tron att dom skall prestera bättre än i damklassen. Idag är det tydligen upp-och-nervända världen.

Man vet att man varit bort för länge ...

...från orienteringen, när man inte fattar kontrolldefinitionerna längre.


(Karta från världscupsavslutningens sprintbana)


Vad fasiken är det där? Till och med jag förstår att kontroll 5 är ett träd och det kan man ju tydligt se i ruta D. Men vad menas med trädsymbolen i ruta E? Är det vilken typ av träd som står där? Gran? Två träd ovanpå varandra? Är kanske kontrollen placerad uppe i trädet? Har någon dragit en stor kondom över trädet? Nyfiken? Ja!

Kontroll 4 är i alla fall en trappa som går uppför. Har ni funderat på vad som händer om man bommar den kontrollen och kommer in bakvägen. Då stämmer ju plötsligt inte definitionen för då kommer ju trappan att gå nedför. Crazy!

Ledtrådar

Imorse stod jag i en bilkö trött väntande på att något rött skulle bli grönt. På bilen framför mig läste jag ordet "Fonus". Av någon aledning reagerade jag på ordet med olustkänslor. Jag insåg dock efter ett tag att det stod "Focus" och inget annat.

Fokus eller Fonus

Höger eller vänster

Nu får det fan bli lite Fokus tror jag. Fonus låter tråkigare. Mindre bitterhet. Mer Fokus. Ingnorera skador. Inte träna bara vila. Fokus. Vara positiv. Undvika Fonus till varje pris. Fokus.

Slutet är nära

Man skulle faktist kunna tro att mitt undermedvetna säger till mig att slutet är nära. Frågan är bara vilket slut. För att genomlida den här viloperioden så har jag införskaffat lite underhållning av den softare sorten.

Böcker:

Monster Island av David Wellington
En post-apokalyptisk historia om ett gäng överlevande i en zombifierad värld

The Rift av Walter J. Williams
Amerika delas i mitten efter en jättejordbävning

Blood, Sweat and Tea av Tom Reynolds
En ambulansförares anteckningar från sitt dagliga jobb.

Expedition L av Erland Loe
Ett gäng Norrmän försöker sig på ett, på förhand dömt att misslyckas, projekt i Stilla Havet.


Mellan raderna kan man alltså läsa om jordens undergång, zombies, misslyckanden, träligheter och omöjliga drömmar. Lite grann som AspLövet goes H40 alltså. Mitt undermedvetna är mycket klockare än vad jag är. Inte för att jag blir förvånad.

Jävla grodätare!

Hallå Frankrike! Jag vill ha mina 2 timmar tillbaka. Har sedan klockan 10.00 suttit framför Världscupsavslutningens livesida för att se hur det går på medeldistansfinalen.

F5 F5 F5 F5 F5 F5 F5 F5 F5

Det började bra men sen verkade det som att alla bommade bort sig. I damklassen såg det länge ut som att Anabel Valledor från Spanien och Viktoria Brautigam från USA var dom enda som hittade fram till 2:a radio. Dit hade dom över 20 min/km i löptid. Det skall inte vara lätt att vara landslagslöpare.

F5 F5 F5 F5 F5 F5 F5 F5 F5

I herrklassen hittade bara Tysken Franz Doetsch till 1:a radion med den ypperliga tiden av 27.09 på 2,3 km. Sen blev det tyst i skogen. Väldigt tyst. Dom skriver iofs att det blåser lite (100 km/h) men vad har dom för vindkänslig internetuppkoppling?

F5 F5 F5 F5 F5 F5 F5 F5 F5

Läser på Wikipedia att om det blåser mellan 89-102 km/tim så kan följande hända. "Upprycker stora träd med rötterna, stora skador på hus, höga vågberg med brottsjöar, havet nästan vitt av skum". Kanske är det så att det just nu flyger runt en massa orienterare i luften? Skulle det blåsa mellan 103-117 km/tim så händer detta. "På stora ytor i skog har alla träd fällts av vinden, stora fartyg som nyss synts försvinner bakom vågberg, havet helt vitt, skum i luften försvårar sikten"

F5 F5 F5 F5 F5 F5 F5 F5 F5

Nya besked. "Världscuptävlingen avbruten. Ett hiskeligt oväder har satt stopp för tisdagens världscuplopp på medeldistans i Auvergne, Frankrike. Storm och knäckta träd gör att löparnas säkerhet inte kan garanteras" Se där. jag var inte så långt bort med min gissning rörandes flygande orienterare. Jag minns på min tid. Då fanns det inget som hette dåligt väder utan bara dåliga kläder. Så här går det alltså när man springer i damstrumpor och linnen. Ett par superkalsonger med kortbyxor på det för att skydda paketet hade nog varit dagens medicin.

Klädsel

Börjar man inte lessna lite på den här infekterade klädfrågan. Antingen får ju förbundet börja ta i med hårdhandskarna och verkligen diska folk med en nolltolerans som vapen eller så får dom släppa klädseln helt fritt.

Som det är nu så delar dom ut gula kort och varningar till förbannelse men inget mer. Det blir liksom. Här får du ett gult kort din fuskare. Gör inte om det här för då får du... ehh.. ett... ehh.. gult kort.. ehh.. din fuskare. Och om du inte lyder oss då.. ehh.. då skall vi.. ehh.. gråta ut i Skogssport över att ingen lyssnar på oss. Så de så!! Vad säger du nu va?

Eftersom vi i nuläget inte har någon gulsot eller liknande smittsam sjukdom så får väl helt enkelt folk springa i bäst fan dom vill. Är man en sån som vill få benen sönderrivna och visa upp sin bleka lekamen för alla så låt dom göra det då. Bara folk är medvetna om att dom har sig själva att skylla så är det inget mer med det. jag kan inte se mig själv springa med bara ben. Jaja, nu tänker ni säkert. Men du håller ju inte på med orientering längre, varför skulle vi bry oss om vad du tycker? Precis, det skall ni inte göra. Men kom inte till mig sen om jag hade fel. För i ärlighetens namn så skiter jag fullständigt i vad som beslutas bara jag slipper läsa allt jävla klädtjafsande!!

Mitt liv som AspLövet

I filmen om AspLövet så skall Joey Tribbiani (Matt LeBlanc) spela rollen som AspLövet. I filmen får man följa den unge Joeys (AspLövet) väg i kampen mot motgångar och hur han sen genom åren pratar sig allt längre bort från något som kan kallas framgång. Istället för att Joey (AspLövet) levererar repliken "How you doin?" så är det den åtekommande frågan från alla andra medverkande i filmen till Joey (AspLövet). Rättelse: Det är det enda som sägs i hela filmen av övriga medverkande.

"How you doin?" "How you doin?" "How you doin?"

Filmens genomgående röda tråd är en allt mer frustrerad, förvirrad och skadeskjuten Joey (AspLövet) som gör allt rätt till något fel. Filmen som första halvan är i färg tonar så sakteliga över till att bli svart-vit.

"How you doin?" "How you doin?" "How you doin?"

I slutscenen kan man se Joey (AspLövet) halvligga i en söndersutten manchestersoffa ätandes en köttbullsmacka. När kameran panorerar ut från Joey (AspLövet) avslöjas det för tittarna att soffan står mitt ute i skogen halvvägs nedsjunken i ett kärr.

"How you doin?" "How you doin?" "How you doin?"

Innan bilden tonar ut helt har AspLövet somnat i soffan.

Dags att söka hjälp

Jag känner mig som Tony Soprano idag. Inte för att jag har blivit skjuten i magen men med samma hasande steg som han har i serien tog jag mig till jobbet idag. För min del känns det mer som att någon har sopat på mina knän med ett basebollträ. Man har sig själv att skylla även om det inte var mitt fel. Att det var så här lätt att få nya skador utan att träna hade jag inte en aning om. Man skulle kanske tro att det var lördagens stadsorientering som är boven i dramat men så är inte fallet. Det var snarare rekreationen efter orienteringen som fällde mig.

Vid starten centralt placerad mitt i Stockholms centralstation valde jag tunnelbanan till första kontrollen. Man kunde ha sprungit också. Föst 500 meter längs med Klarabergsgatan för att få bra fart ut ur rondellen vid Sergels torg. Därefter 1200 meter längs med Sveavägen i nordlig riktning. Inbromsningen skulle sen ha gjorts där Lap Powers gamla butik låg. Lap Power som ägdes av Helene Wellton som sålde burk med hjälp av sin djupa urringning. Men jag tog tunnelbanan istället. Odenplan nästa sa dom i högtalarna och jag klev av i all min ensamhet. Ett sunkhak senare så drog jag vidare och lämnade tre bekanta kvar. Jag gick tillbaka mot Odenplan för att ta mig in på Vasa´s pub. Även det ett sunkhak tydligen. Jag avstod från att springa då lågskor och knäproblem inte är någon bra kombination. På Vasa´s satt nya bekanta ansikten inklämda mellan Vasastans sunkigare klientel. Jag frågade hur jag låg till i tävlingen och dom sa att jag låg först och sist beroende på hur man vände på steken. Stek, man borde kanske ha ätit mat innan tänkte jag. På väg ut ur lokalen hittade jag en godisautomat med zoo-tabletter. Finfint tänkte jag och köpte mig en näve. Med raska steg passerade jag gamla stripsyltor, trendiga cafeér och ett par vilsna flickor som letade efter Gästrikegatan. Jag skrek åt dom, "Häng på mig om ni vill komma någon vart här i livet", och stegade raskt vidare. Vid Gästrikegatan släppte jag av dom 2 damerna i nöd och tog mig till det sista sunkhaket för dagen. Rebusarna som jag fått på varje ställe var svåra att lösa. Jag fick inte ihop någonting utan tvingades ringa en vän, fråga den sunkiga publiken samt betala extra för ölen på varje ställe för att få ett svar på frågan vart jag skulle härnäst.

Bowling var svaret. Jag spelade halvtaskigt och hade som bäst omkring 140 i min andra serie. Jag skyller på skorna. Dom glappade i hälen så jag halkade omkring i dom som löparskor på en såphal bergshäll. Mina kamrater skrattade högt och gott men jag började ana vad som var på gång. Jag skulle få möta en själsfrände inom kort. Cliff Barnes. Från en loser till en annan. Cliff fick i alla fall betalt för att spela loser. Jag får nästan betala för att vara en. Mat och öl var en bra början innan det gick raskt utför. Hur man med ett skadat knä kan få för sig att stå på en stol i 2 timmar och hoppa till tramsig musik övergår mitt förstånd. Och det är väl där skon klämmer. Bristen på förstånd. 40 år och förståndshandikappad. Det är jag det. Idag både förståndshandikappad och handikappad. En rullstol och sluten avdelning kanske är vad jag behöver för att inte skada mig själv mer nu.

Jag läste en bok

Jag sitter i fåtöljen och läser. Jag har varit inne i ett bokstim dom sista 2 månaderna och plöjt igenom 6 böcker. Men nu läser jag ingen fiction utan i min hand ligger Stora Husläkarboken. På sidan 40 kan man läsa.

"Något som är ytterst vanligt i 40-års ålderna är kompensationsskador. Säg till exempel att du lider av gubbvader, ett krånglande vänsterknä och en smärtande högervrist. Risken är då mycket stor att du överkompenserar ditt beteende så att ditt högra knä får ta all belastning. Detta leder i många fall till att höger knä kommer att börja smärta. Mitt i allt elände kan detta dock vara bra för då har du två knän som krånglar vilket skapar en balans för framtiden"

Jag stirrar utan genom ett otvättat fönster på en höst som kom från ingenstans. Vad fasiken menar dom med det här? Hur kan det stämma in på punkt och pricken över i:et på mig? Jag beslutar mig för att lägga mig själv på is till den 12 oktober, då jag skall ta tag i min trasiga vrist hos doktorn. Ett problem i taget. Förhoppningsvis kan det betyda att jag kan få stopp på den eskalerade skadeproblematiken. För som det är nu så kommer jag inte ha en hel kroppsdel till våren. Då kan det bli jobbigt med en comeback.