Kändis-Spotting

När jag stod och packade lite sporadiskt inköpta varor på Hemköp efter jobbet insåg jag plötsligt att personen som stod bredvid mig var ingen mindre än Eva Lund. Nyblivna OS-Guldmedaljören i Svenska curlinglaget. Jag passade på att gratulera och kände mig lite förmer än vad man egentligen är. I och för sig hade det varit lite mer rock ´n roll om man festat på Sturecompaniet med hockeyhjältarna men man får väl inse sina begränsningar och erkänna att man är inte coolare än typ curling.

Bojkotten fortsätter

Nu har jag genomfört en alldeles egen demonstration här på jobbet. Jag fick dock inte med mig några kollegor på min runda runt kontoret, jäkla svartfötter!


Tyvärr får jag dagens Expressen i mina händer när jag gått klart min demonstration och kan där läsa följande:

[citat]
Enligt SMHI lär kylan hålla i sig även under nästa vecka.
[slut citat]

Ridå! Bitterheten tar överhand och nu skall jag bara åka hem och och dra täcket över huvudet. Någon träning blir det inte i kväll. Jag går inte ut förrens barmark står på schemat eller att jag får en vinterknäpp och kan tackla skiten igen.

Det var då, en dag med barmark

Långt innan elektroniken gjorde sitt intåg i sporten sprang jag ett DM. 1994, samma år som Sverige tog VM Brons i fotboll och OS Guld i ishockey. Jag hade avverkat 2 av 13 km när jag kämpade mig fram emot den 4:e kontrollen. Sönderskuret. Svårt. Upp. In bakom. Stämpla. Sen full fart mot 5:an och vid stämpling ett snabbt tryck på Casioklockan för att få en sträcktid att skriva på kartan innan den som alla andra arkiverades i kartpärmen. Terrängen påminnde starkt om Södertörnstypen men jag befann mig faktist i Norrort, närmare bestämt en bit nordost eller kanske var det nordväst om Åkersberga. Lite senare på banan möttes jag av en långsträcka som svepte fram över ett gammalt hygge där sly och djävulskap bildade en grön men alltifrån skön vägg framför mig. AspLövet fann sig dock snabbt och hoppade ner i ett dike som löpte i lagom sträckriktning och med stenar samt vattenpölar som underlag forscherade jag fram. Jag gick bra den där dagen. Var någonstans runt 15:e i H21 klassen. Det var barmark. Snöfritt. Torrt. Kärren svalkade istället för kylde och det var barmark Bar mark. Ingen snö. Grönt. Barmark.

Missnöjet sprider sig i världen

Mera vinter

Mera snö härligt! Hej mitt vinterland, nu är jag glad! Skulle man kanske tro. Varför? För att när våren kommer hand i hand med barmarken så föreligger det en risk att mina vader vill gå i ide. Antiklimax, för nu sitter man här med den senaste 5-dygns prognosen på näthinnna där det utlovades kallare och snöigare väder så långt ögat kan nå. För min träningsmotivation så börjar dock snön ta ut sin rätt. Jag är så less på skiten att jag snart inte ens orkar tänka träning utan att spy på ishala vägar och snöfyllda skogar. Jag vet inte vart jag skall ta vägen.

Mr Handyman

Igår bytte jag en bromslampa på bilen själv. Nästan. Pappa fick skruva loss och tillbaks plastkåpan. Men jag köpte lampan själv. Starkt jobbat. Idag skall jag besikta bilen utan hjälp. Fattar ni vilken grej. Jag hoppas att besiktningsmannen inte kommer att fråga några svåra frågor bara. Typ. Har du bytt den där remmen som du vet måste bytas någon gång. Eller. Är bromsklossarna nya. Eller. Kan du köra bil? Jag har aldrig känt mig så manlig som idag. Kanske man skulle åka och köpa någon cool manspryl. Vinkelslip. Spikpistol. Rattmuff, fast en sån har jag redan faktist och det är nog mer gubbigt. Till lunch bör jag nog äta något tufft. Stekt potatis med falukorv och ägg. Flottdrypande. Jag skiter i träningen också. Min mansdag! Wooohoo!

Vem behöver droger

Efter att OS tagit slut där man har fått adrenalinkickar så det sprutar ur öronen så sitter man nu här och får nöja sig med P3-Rock i hörlurarna på jobbet. Det har osökt fått mig att fundera på vad man skulle ha gjort om man aldrig börjat med idrott och inte heller haft idrott som intresse. Framför TV´n eller radion har man ju oändligt antal gånger kastats mellan hopp och förtvivlan. Något som man även, tack och lov, fått uppleva i den egna idrottskarriären även om den inte kanske kan mäta sig med OS eller VM. Känslan av att stå och vänta vid ett kartplank och höra att det egna laget är med vid radiokontrollen är bara det en underbar känsla som ger massor av adrenalin i kroppen. Eller att vara inne i slutskedet av ett lopp, kanske en sistasträcka på en kavle eller sista etappen på 5-dagars och man är med i en klunga där mental styrka är lika viktig som den fysiska. Vad gör alla dom som inte gillar idrott för att få såna här kickar? Läser en bok? Börjar röka? Samlar på porslinstomtar? Skaffar hund? Jag har svårt att tro att något överhuvudtaget kan matcha sport i alla dess former när det gäller glädje/sorg i hela dess spann.

OS GULD

OS-Final

För första och förmodligen sista gången kommer Sverige och Finland mötas i en OS-Final i ishockey. Nu har ju jag bråkdelen av ett ben hemmahörande på den Finska sidan så man får vara glad hur det än går. Nä, nu snackar jag i nattmössan. Det kommer svida om Sverige förlorar.

Generalrepetitionen på PS2 gick dock bra, Sverige vann med 5-3 efter att Alfredsson gjort 3 mål. Ända in i väggen nu! Eller väggen, vad fasen pratar jag om. Det lär väl vara en sarg som sätter stopp som alltid.

Dagens bom

På Huvudstabladet gjorde jag dagens bom. Det märks att man inte deltagit i så många sprinttävlingar. Mellan 14 och 15 beslöt jag mig för att springa mellan husen, tyvärr var det en hög betongmur med ett allt för högt dropp där så jag tvingades vidare längs med huset där jag fick ta en extra sväng då buskar omöjliggjorde en snäv huskantstagning. Tittar man noga på kartan så är det ritat en mur mellan husen. Jag tappade nog nästan en minut på detta och det sved i redan trötta ben när jag tappade suget bakom Musta och Robbban (som sprang höger) trots att dom väntade in mig lite grann. Jag var inte ifatt ordentligt förrens vid 17:e en dryg kilometer senare.

Stadsbesök

UR VÄGEN FÖR I HELVETE!!

Nädå, jag varken skrek eller tänkte tanken men det hade kanske varit roligt att prova på ett sånt uttryck när jag kämpade mig fram på Rörstrandsgatan i Vasastan. Folk flanerade med sina garnnystan till hundar som bajsade på trottoarerna och gläfste mot förbipasserande. Dagens första slinga som utgick från Karlbergs slott tog oss bort mot och in i Hagaparken där snön gjorde att man slapp sträcka ut för mycket. Väl tillbaka vid slottet och intagande av varm värmande saft så hade vi avverkat 9 km. Vaderna hade börjat stelna lite grann på asfaltslöpningen men Musta och Robban lurade ändå med mig på nästa slinga som mätte 5,2 km och gick ut på Huvudstabladet. Kuperad stadsorientering som inte gjorde steget lättare och väl tillbaka vid slottet ännu en gång efter 1,50 tim valde jag att inte springa den sista 3 km slingan i Karlbersgparken. Stretching och behagligt njutande av Olofssons OS-Guld i skidskytte satt fint för trötta ben och sen direkt in i bastun. Bättre än så här kan man ha det men inte mycket.

Nu sitter jag här och njuter av ett Argentinskt rödvin, vart är världen på väg?

Återtåget tur och retur och tur och retur...

Mikael Karlberg återvänder till Leksand, HÄRLIGT!! Kanske kan han skaka liv i Leksand så att dom överlever kvalserien i år. På tal om kvalserien så fanns det ju ett seriesystem förr i tiden bland orienteringsklubbarna. Vill minnas att Väsby OK sprang i högsta serien under någon eller några säsonger. Eller så minns jag helt fel, fan det är fredag och jag har huvudvärk idag också. Det måste var något allvarligt fel på mig. Imorgon skall man springa MMC i stadsmiljö så klarar benen av det kan man kanske tro på framtiden igen.

Ovanstående text har inget som helst sammanhang eller syfte.

Huh!?

"Your head in a scanner is God's way of saying you
spend too much time in front of the computer”

Den levande kompassen

Jag hade en riktig skitkväll i går. Tanken var att jag skulle ut och springa på kvällen men redan under dan fick jag en konstig huvudvärk som kom och gick lite som den ville. Jag har normalt aldrig huvudvärk men den här behagade inte att försvinna så jag vek ner mig på träningen. För att skingra tankarna och rensa kroppen från slaggprodukter beslöt jag mig för att spela lite tv-spel istället. Gav mig raskt in i Maximo: Armies of Zin, men efter 45 minuters halvtaskigt spelande var jag millimetrar från att skicka handkontrollen i väggen då jag missat ett do-or-die hopp över en avgrund för 3:e gången. Stängde av spelet och surade ända tills att jag somnade.

Såna här dagar kan man även ha när man orienterar, ni vet dom där dagarna när precis allt går fel och man kan inte vända trenden. Ett tydligt tecken för mig att en sån dag är i antågande är när jag inte har rätt känsla för vartåt norr ligger. Jag har alltid orienterat efter kartan och enbart sporadiskt använt kompassen, vilket innebär att jag oftast passar kartan efter terrängen och inte efter kompassen. För att få en känsla över att jag ligger "rätt" för dagen brukar jag alltid på TC känna av vart norr är och sen dubbelkolla det med kompassen. Många gånger är man helt på rätt linje, är man lite fel ute får man jobba för att korrigera kropp och hjärna åt rätt håll. Detta moment upprepar jag sen såväl på väg till start som vid startplatsen. Oftast får jag till det men ibland så vill helt enkelt inte hjärnan vrida in sig. Det är dom dagarna man vet att för att komma undan helskinnad krävs det skopor av koncentration och full fokus på karta OCH kompass. Typiskt för såna här dagar är att vinklarna för in och utgångar vid kontrollerna inte alls stämmer och det slutar oftast med onödiga bommar. Tack och lov så är det sällan jag råkar ut för detta.

Få se nu, norrut måste ligga precis mellan det 4:e och 5:e fönstret på andra sidan där borta.

Mailinglistor

En jävla skandal det här med ELIT-mailinglistan där kändisar och dess närmaste anhang haft en hemlig grupp där dom snackar skit om allt och alla.

Något nytt är det ju dock inte.

Jag har i flera år haft en mailinglista med enbart mig själv som mottagare där jag snackar skit om mig själv och hur tragisk min orienteringskarriär blivit. Sen svarar jag på mina egna mail där jag kastar skit tillbaka på mig själv och sen så är jag i gång. Så håller jag på hela dagarna, det tar ta mig fan aldrig slut skall ni veta!

Skit också nu fick jag ett mail av mig själv igen...

Natt-OL

Det är ett jäkla tjat just nu om hur starka lampor man får eller bör få använda på nattorientering. Vanliga halogen eller Lupines eller bla bla, jag har inte orkat sätt mig in i dom tekniska detaljerna riktigt. Min egen 15-20 år gamla Mica, börjar iofs ge upp så snart måste man nog investera i en ny. Kanske skulle man prova dom här Bright walk skorna? Inga jobbiga huvudställningar, måste vara idealiskt. Förmodligen behöver dom komma upp i ljusstyrka något innan det kan bli aktuellt. Kan även bli jobbigt om man står i ett kärr upp till knäna med belysningen. Ju fortare man springer desto bättre lyser dom, en alldeles klockren idé.

Det gick bra

Ibland när jag tittar på gamla tävlingskartor kan jag faschineras över hur bra jag orienterat. Är jag så här bra eller går det bara så långsamt för mig att det är stört omöjligt att bomma? Jag vet inte, kanske har jag lätt för själva orienteringsmomentet eller så har jag haft en jäkla flax dom här första 30 åren som orienterare och lyckats hålla mig borta från mer konsekventa perioder av bommar. Jag minns många gånger inte deltaljer från tävlingarna men tydligen har jag gått väldigt bra oftare än sällan. Ta det här loppet från 1984, tävling i Finland. Inga större svängar utan jag har rullat på i något sorts "rakt-på" alternativ mest hela tiden och förmodligen läst av allt jag passerat utan större krusiduller. En liten krok på 5:an men den kostade nog inte så mycket. Det blåa krysset mellan 7:an och 8:an ritades i av min farbror, tidigare nämnde Sven. Han stod nämligen och väntade på mig vid TC och precis där gjorde jag en djupdykning i den Finska myllan vilket tydligen såg dramatiskt ut från TC. Komiskt i sammanhanget är att i den Finska dagstidningen Vaasa (Se tidningsurklippen) fick jag kort och gott representera Ruotsi (=Sverige) Närmare än så har jag aldrig varit landslaget. Tur att jag passade på att vinna när det äntligen var landslagsdebut :-)

Mååånga kontroller

Nytt världsrekord i kontrollplockning. Hela 243124312 kontroller togs och med MicrO delen fanns det totalt 485674566567 kontroller i området. Det blir svårslaget. Ingen lär nog rubba Slovenerna nu, och för för Svensk del blir det ännu en läggmatch tror jag.

Mottolainen

[Finskalainen]

Suunnistus ja solitärilainen
Vojne, vojne ja krampilainen
Rappalainen ja Jukolan viesti

Kamppailu ja kompisen
Helvetisti makkara,
Koskenkorva ja Lapin Kulta

Skrattilainen ja Pasi Ikonen
Iso tallhed ei ei hemohes
Hirvi-rakastaja

Mitt motto?

[Pessimistisk]

Helt jävla ensam är man, vart fan ska jag?
Huvudvärk och kramp har man typiskt nog också.
Vad fan skall man välja, stress, stress, stress.

Jaha, nu skall man behöva kämpa mot massa idioter också.
Fast det enda jag ser är högar av skräp.
Vad är det för fel på en grå vardag.

Och det här påstår dom att vi skall bli lyckliga av.
Vad är det för fel att vara introvert och bara slappa.
Jag hatar naturen!

Mera motto

[Komprimerad]

Vilse?
Inte du.
Tänk.
Spring.

Man mot man.
Fast ändå inte.
Ombyte förnöjer.

Glada miner.
Vi är bäst.
Trädkramare.

Ett annnat motto

[Rinkebysvenska]

Du mannen, du e sjelv på fel plats typ
Förståruvajamenar?
Du måste tänka liksom, jobbigt fan.
Värsta racet liksom.
Förståruvajamenar?

De e du mot dina egan homies liksom.
Förståruvajamenar?
Versta grymma betongdjungeln.
Slippa allt tjafs liksom.
Förståruvajamenar?

Du är grym mannen!
Ingen Svenne sätter sig på oss liksom.
Rinkeby rockar fett.
Förståruvajamenar?

Motto

[orginalet]

Orientering är självvald väg i okänd mark,
tankens skärpa vid kroppslig möda,
snabba beslut under spännande tävling.

Orientering bjuder dådfylld kamp mot goda kamrater,
ensam strid mot markernas hinder,
vilsam växlan mot vardagens ävlan.

Orientering skapar ett gladlynt och frimodigt släkte,
en härdad stam med längtan till äventyr och dust,
kärlek till naturen - källan för livslust och levnadskraft.

Backar, Hockey och brudar

Jag hade precis pratat med Hans E på början av nedjoggningen om att det var låren som fick jobba ikväll och vaderna slapp lindrigt undan, när bägge vaderna fick en rejäl krampsammandragning. Så fel man kan ha om sin kropp tydligen. 6 stycken jobbiga backar jobbades ner och den halvmoddiga snön var slirig i den branta pulkabacken. Det var alltså Teknikbacken som stod på schemat idag. En jobbig backe när det är barmark blev skitjobbig i snön. Skit i det nu, bra träning var det och bastun efteråt var lika bra för kroppen som apelsinmarmeladen på den rostade mackan.

Väl hemma var det bara att bänka sig framför årets läggmatch. Svenskarna skötte sig exemplariskt och deltog i någon sorts allmämhetens åkning. Själv förstår jag inte varför alla blir så upprörda. Spela på resultat är väl inget nytt inom idrottens värld. Vinner dom OS-Guld så kommer dom hyllas för sin taktiska kyla i upplägget och skulle vi åka ut mot Schweitz i morgon så kapas dom ungefär mitt på vaderna. En win-win situation för media hur det än går. Efter den tråkiga hockeyn blev man genast gladare när "Girls of the Playboy mansion" kom på Femman. Det är tur att såna här kulturskatter inte bara sänds på betalkanalerna.


Åter till mina ynkliga vader. Det är oroväckande att jag krampar så lätt så fort det blir lite snabbare tempo som på senaste nattcupen, eller när det blir tungt som på kvällens backträning. Kanske måste jag intensifiera tåhävningsträningen lite nu. Fler och oftare behövs, något som min stegfrekvens också skulle behöva.

Tidens tecken

Man ser ju på OS vad det är som gäller om man vill vara med och leka. Masstarter, sprint och tajta kläder. Ta bara dom klassiska skidgrenarna. 2 av 3 (4 om man räknar stafetten) är gemensam start, och sprintgrenarna har ju alltid varit man mot man. Det är dit vi måste gå.

Det blir skitbra tror jag, mera förändring!

Vi kör alltid gemensam start på långdistanserna i framtiden. Inga gafflingar och många varvningskontroller för att locka publiken. Kanske till och med ett obligatoriskt klädbyte halvvägs för att blidka publik och sponsorer, lite grann som skidornas duathlon. Sen skall vi ha såna där coola langningsstationer som skidåkningen har där ledare och åkare krockar och trängs i en small "gate"

Det blir skitbra tror jag, mera förändring!

För medeldistansen ligger gemensam start ännu mer rätt i tiden. Thierry ligger först och 60 man på rulle. Kan bli hur kul som helst. Inte för många stämplingsenheter får man ha, det skall vara lite kamp och kroppskontakt. Gärna med domare vid kontrollerna som kan ge 15 sekunders utvisningsstopp till dom som är för aggresiva.

Det blir skitbra tror jag, mera förändring!

Sprinten tycker jag vi skall lägga upp som skidornas sprint. Först individuellt kval där dom 24 snabbaste går till kvartsfinal. Sen heat om 6 st löpare där dom 3 första går till semi osv. Här skall hela bana vara synlig från TC och gärna jobbiga hinder på slutet där folk kan ramla. Lite grann som hästsportens fälttävlan.

Det blir skitbra tror jag, mera förändring!

Sen skall alla ha aerodynamiska dräkter på sig, ungefär som skridskoåkarna. Återgång till spikskor med 15 millimeters spik så att det blir lite mer macho. Nylonkläder klassas som doping och innebär livstidsavstängning. Varje år ger IOF ut en nakenkalender med dom snyggaste orienterarna med namnet "Natures finest"

Det blir skitbra tror jag, mera förändring!

Finkultur

Det finns alldeles för många filmer och spel som faller bort på grund av tidsbrist. Därför känns det bra att en film involverande spel är på gång. Det här kan bli hur dåligt som helst så den måste jag se till att se när den kommer. Lär väl inte få biopremiär i sverige så man får vänta på dvd-utgåvan. Spana in trailerna på Stay Alive. Mumma!

Löptester

Det verkar vara väldigt inne att köra 3000 meters lopp nuförtiden. Landslag, ol-gymnasier och blandade elitklubbar springer sig blåa på tartanbanorna runt om i Norden. Kanske är det ett led i tiden efter det brutala uppvaknandet som vi nordbor [läs: svenskar] fick vid VM i Japan förra året då övriga nationer sprang cirklar runt våra löpare. Själv var jag en grym löpare på den tiden jag höll på med liknande övningar. I lumpen körde vi Coopers Test som innebar 2000 meters löpning. Jag hade en sån lekstuga med hela mitt pluton att till och med befälen såg chockade ut. Tyvärr minns jag inte några tider. Nu skall det dock tilläggas att jag inte precis tillhörde något jägarförband. Vi var ett transportpluton som skulle utbildas till chaufförer på lastbilar, bussar och andra motorfordon. Själv gjorde jag en höger om marsch vid en förfrågan på vårt pluton om inte någon av oss kunde ta hand om biblioteket som låg på militärområdet. Jag tog chansen snabbare än ögat och tillbringade resten av min lumpentid sittandes i ett behagligt bibliotek. Skratta ni bara, jag försvarade biblioteket med mitt liv och var benhård på att kräva in utlånade böcker i tid. Vid ett eventuellt krig kommer jag nog att kallas in till Stockholms stadsbibliotek. Min försvarsposition skall tydligen vara Skönlitteratur: A-G. Nåja, tillbaks till Coopers test. Kvaliten på dom övriga i min pluton lämnade mycket att önska så det var ungefär som att man skulle ha slängt in Zlatan i FCZ. Snacka om att var kung för en dag. Kanske är jag världens snabbaste bibliotekarie?

Försvåra det enkla

Satt och funderade lite på Wallenbros Nattcup. Det går ju att skoja till arrangemang i all oändlighet när det kommer till orientering och kartan. Ett år sprang vi ju en Nattcup där kartan bestod av småbitar fastklistrade på ett plaströr. Är man inne på det spåret så kan man ju sätta fast kartan på vad man haver minst sagt. Sen kan man ju ta bort detaljer på kartan väldigt enkelt i OCAD, som jag gjorde på årets Julmust. Man kan spegelvända, pixelera eller stretcha och dra den i udda hörn om man leker lite i ett bildbehandlingsprogram. Eller är man kanske på fel spår om man håller på så här? Fan vet, men ibland måste man ju få ha lite roligt också även om man inte tränar på själva grundmomentet inom orientering. Något jag skulle vilja bli bjuden på är en klassisk egen baninritning där man får kontrolldetaljer typ: 1:an, Stenen, 45 millimeter nordost N i Nytorp. Givetvis skall inritningen ske när tävlingstiden startat. En annan är ju för ung för att få ha varit med om den epoken.

Hemligheter

Det är måndag. Igen. Känns det inte som att måndagarna kommer oftare och oftare nu för tiden? Måndag hela vecka. Fast ändå inte. Då kan det vara skönt att se. Att livet kan vara jobbigt för andra också. Här får ni ett länktips. Det är ni värda. Alla ni två eller så. Som kommer hit av gud vet vilken anledning. Postsecret. En lysande sida i måndagsmörkret.

Minnet av en idrottsvän

Byvägen ringlar fram mellan hus och hem. Skogen och åkrar fylls av sommarens dofter, medan solen skiner från en molnfri himmel. En löpares andhämtning och steget mot gruset fyller naturens egna andetag. Backe upp och ned mellan skogsdungar och ängar, medan tankarna virvlar och minns den tid som varit:

Minnet av hockey på is och i rink
Minnet av varven runt spåret, i gnistrande köld
Minnet av talko i hällande regn
Minnet av skärmar i myr och på höjd
Minnet av träning och race
Minnet av mästerskap i klubb, distrikt och förbund
Minnet av FM och VM medaljer
Minnet av framgång och besvikelser
Minnet av arrangemang och resor, kamratskap och gemenskap
Minnet av glädje, energi, empati och vilja
Minnet av vad du gjorde för vårt byagäng
Minnet som lär och förpliktar
Minnet som alltid består

Sven
Tack för allt


Ovanstående text är skriven av Roland Willför, orienterare från IF Femman i Finland. Minnestexten lästes upp på min farbrors begravning 2005. Jag kände starkt för den då och den är alldeles för bra för att tyna bort i minnet hos oss som var med. För er som undrar vad "talko" betyder så finns det en bra förklaring hos Wikipedia

Peptalk

Näee, nu orkar jag inte längre. Nu måste jag gå en stund.

- I helvete att du går, jobba på lite nu för faan!

Jag struntar i slutresultatet, nu måste jag gå det gör ont.

- Alla andra går, krigar du vidare så är det du som vinner!

Jag skiter i en eventuell seger. Det gör ju för fan ont!

- Men gå då för i helvete! Var en jäkla ynkrygg!

Ja, ja, jag springer väl då om det skall vara ett sånt jäkla tjat!


Såna här samtal har jag ofta med mig själv under tävlingslopp.
Jag har åtminstone en struktur på min galenskap, tror jag.

Jag mår sisådär

Lite sämre fast bättre

Idag är jag bakis, rätt åt mig. Förövrigt känns det inte gråmulet vad gäller vaden jämfört med igår vilket är skönt. Jag känner ingen ömhet alls när jag går så förhoppningsvis är det inte så illa.

Vägval

Dagens bästa vägvalssträcka på Dalis MMC var från 5:an till 6:an. Grundförutsättningarna var 20-30 cm snö och dom svarta bilvägarna var plogade. Beeran körde A (blå) medans jag körde B (grön). Han var ca 30 sekunder före mig vid 5:an och jag var ca 1 minut före honom vid 6:an. Med tanke på att jag tog det lungt med min vad så gissar jag att man tjänar ett par minuter på B jämfört med A. Wasa och Budda delade upp sig på B (grön) och C (röd) Wasa var där klart snabbast på C. Jag tror nog ändå att B under dessa förutsättningar bör vara snabbare än C. Jag vet heller inte exakt hur Budda sprang mer än att han körde rakt på. En kul sträcka var det hur som helst där dom enkla kontrollerna bara utgjorde två referenspunkter på en fin vägvalssträcka. Hur är det nu den där gamla klyschan går? "Det är inte slutmålet som är det viktiga utan det är vägen dit"

Rakt på är aldrig fel.

Regelverket

Vad var det nu regelverket sa:

1:1
Skador skall i största möjliga mån undvikas.

1:2
Offra inte framtida träningspass/tävlingar för något som inte är värt skadan.

1:3
Det är bättre att vara skadefri och glad än skadad och bitter.

Redan första metrarna på dagens långdistans kände jag att det stramade i vänstra vaden. Det var just den vaden som krampade på torsdagskvällens nattcup. Jag tog det avsiktligt lungt i början och stannade även för stretching vid 1:a kontrollen. Tyvärr släppte inte stelheten och jag kände även en lite smärtförnimmelse långt ner på vadmuskeln vid upprepade tillfällen. Jag valde därför att springa kort idag och på slutet varierade jag lätt löpning med promenad för att inte dra sönder något. 8,5 km, 75 minuter blev dagens pass. Förmodligen satt nattcupskrampen i mer än jag trott och jag behöver vila benen lite, och stretcha ut vaderna ordentligt. Tyvärr så ger detta bara en känsla av uppgivenhet eftersom jag anar att när det drar ihop sig till barmark och lite snabbare fart så kommer dom gamla vanliga problemen som ett försenat julkort på posten.

"History has a way of repeating itself"

Åhh Nej! Inte nu igen...

Nu gick jag överstyr

"Up against the wall motherfucker"

Hmmm... det lät som att jag inbillade mig vara 20 år i förra inlägget, revolterande mot allt och alla. I själva verket är man ju snart 40 år och det var nog länge sen jag var så rockigt rebellisk, om jag nu överhuvudtaget någonsin varit det. Man har Miniknatare runt benen hemma och träningspassen man utför ter sig allt mer som något en förstagångsmotionär skulle pröva sig på. Jag är nog helt enkelt mer Chris Isaak är tuff hårdrockare år 2006.

"I Wonder"

When I was younger I believed, that dreams came true.
Now I wonder.
Cause' I've seen much more dark skies, than blue.
Now I wonder.

I keep on praying for a blue sky, I keep on searching through the rain.
I keep on thinking of the good times, will they ever come again?
Now I wonder.
Now I wonder.

I keep on praying for a blue sky, I keep on searching through the rain.
I keep on thinking of the good times, will they ever come again?
Now I wonder.
Now I wonder.

When I was younger I believed, that I could win.
Now I wonder.
There was a time when you and I, walked hand & hand.
Now I wonder.

I keep on searching for the old me, I keep on thinking I can change.
I keep on hoping for a new day, will I ever feel the same?
Now I wonder.
Oh I wonder.
Now I wonder.


Djupt satan, eller hur!

Pissväder

Jag gillar inte snö och fan skall veta att nu ser vintern ut som att den inte vill släppa taget den närmaste månaden. Detta fick mig att fundera på hur jag egentligen hanterar motgångar som taskigt väder. Framförallt vid tävlingar kan ju väderförhållanden ha en påverkan på den egna prestationen rent psykiskt. Hur mycket inspiration tappar man om man står på TC, spöregnet pissar ner, det är 3 km till start och givetvis startar man sist av alla, inte bara i klassen utan i hela tävlingen. Hur vänder man det till något positivt? Ordet som är viktigt är målfokusering. Dåligt väder, konkurrenter i skogen, taskiga låtar i skallen, privata problem eller vad det nu kan vara måste till 100% plockas bort från näthinnan och ur skallen om man skall lyckas.

Snö
Snö är något som jag alltid haft svårt för när det kommer till orienteringstävlingar. Snöslask som sätter spår både i snön och i motivationen. Orättvisa förhållanden och saknad barmark brukar sänka mig. Tidiga vårtävlingar är rena lotteriet. Och vem minns inte sin barndoms Nordcuper där man frös så mycket att man knappt klarade av att klämma ihop stämplarna.

Kyla
Är det bara kyla det handlar om så blir det genast lättare att fokusera. Jag brukar kunna klä på mig bra och ibland mer än vad som behövs. Jag har inga problem att springa i träningsjacka och sarvaskorna om det är kallt. Pure-Nylon överlåter jag åt junisar och gamlingar med åldersnoja.

Regn
Regn kan vara lite åt båda hållen för mig. Jag har gjort många bra lopp när det strilat ner, och faktist blivit ännu mer taggad än normalt. Är det en kombination av kyla och regn blir det genast svårare, för att inte nämna regn, kyla och snålblåst. Att vakna en tävlingsmorgon när det spöregnar ute kräver mycket målfokusering. Sommarregn är dock något som aldrig är fel.

Extrem värme
Att springa i extrem värme där luften står stilla och dallrar, hyggena är som stekande bastulavar och man får blåsor på fötterna av värmefriktionen kan vara tungt. Mycket vatten innan loppet och gärna besök i kärr/bäckar om man så hittar brukar vara min melodi. Jag har normalt inte jättesvårt för värme tack och lov.


Kanske har man blivit lite klenare och ynkligare på äldre dagar. Fast det vill jag ju faan inte erkänna, så jag låtsas som att det regnar, spottar i motvinden samtidigt som jag nynnar på låten "Up against the wall motherfucker"

Mapanana

Hittade en riktigt rolig Banan-sajt. Sånt här gillar jag. Ninjana är en favorit! Jag är ju inte mycket bättre än en karbonkopia i allt jag gör, så med lust och fägring stor satte jag igång med min egen bananmodell. Vad det skulle handla om var inte så mycket att tveka om. Givetvis en kartbanan. Mapanana på ren skolengelska. Det här kanske skulle vara något för en nattcup? Lite jobbigt att rita nya korrekt kartbilder på varje banan kanske. Att kopiera bananer med kartbild på är förmodligen svårt med dagens bristfälliga 3D-teknik. Fördelen skulle vara att blir löparna hungriga finns hjälpen nära till hands. Det skulle kunna bli ett avskalat arrangemang.



[Uppdatering]
Se där, min banan platsade tydligen bland dom andra bananerna. Själv tycker jag ju att min banan sopar banan med dom andra.

Klurig Nattcup

Alltid när Wallenbro arrangerar får man vara beredd på det oväntade. Som tur var så höll han till på hemmakartan annars hade man kunnat hålla på hela natten tror jag. Första slingan var ett koncept som han använt någon gång tidigare så jag insåg direkt när jag såg kartan att banan inte skulle vara så rak som den gav sken av.

Start-1
Läste snabbt in mig och kunde ta 1:a kontrollen först av oss som skulle ha den. Hann också spana in 2:an och blev lite förvånad då...

1-2
..Jag insåg att vi verkligen skulle i samma riktning. Trodde att det var en fälla först men det stämde bra med kompassen så det var bara rakt på som gällde. Robban låg först och drog men han tvekade på slutet så då smet jag förbi och tog kontrollen först.

2-3
Hade klart för mig att det var en 180 graders sväng som gällde så inga problem. På kartan har jag ritat i med blått och dragit ett streck där inritningen går över på nästa kartsnitt. Stötte på några andra löpare vid kontrollen som inte haft samma inledning som mig.

3-4
Återigen en rakt på sträcka i rätt riktning vilket kändes lite snällt av banläggaren. Beeran sprang om mig på stigen och innan kontrollen sprang Steffe om mig. Robban var i rygg på mig så en fin grupp hade samlat ihop sig.

4-5
Dagens svåraste kontroll och det visste jag innan. Tät risig skog och slump-ol i sin bästa form. Gick hårt på kompassen, Steffe och Robban fick kontrollen precis före mig och Beeran. Så här långt hade löpningen kännts bra och orienteringen lite för lätt.

5-6
Norrpil genom skiten för att fortast möjligt komma ut på vägen. Inga bekymmer med olika kartklipp och jag är först ut. Halvvägs på stigarna springer Beeran om mig, lätt kontroll som tas utan problem. Snön kändes mjuk och fin i skogen så den var inte så jobbig som jag hade förväntat mig.

6-7
Hade klart för mig att vända tillbaks och Beeran fick dra ända fram till kontrollen. Han är stark och jag började få dragningar i ena vaden.

7-8
Upp till kartbytet var det bara att ta rygg på Beeran, vi såg några lampor som redan varit där på väg ut. Budda agerade kartutdelare och jag hade varit nöjd med att gå i mål här.


Andra slingan var en annan variant. Återigen hade man tur att det var hemmakartan då dom vita partierna inte var så vita i minnet.

Kartbyte-1
Beeran och Robban som var med vid varvningen fick springa banan åt andra hållet vilket gjorde att mitt tempo tyvärr sjönk betänkligt. Till 1:an visste jag ju att det gick en stig inne i det vita så det var inga problem med denna kontroll.

1-2
Har Hans E före mig som jag kommit ifatt vid 1:an. Han rundar dock för långt ner och även jag står vid branten och kliar mig i huvudet innan jag ser att reflexstaven sitter uppe på höjden. Klättra, klättra.

2-3
Ut på elljusspåret är min enda tanke. Här skulle man ha kunnat gå rakt på då det är en fin höjd hela vägen fram men jag orkade inte det då benen börjar säga ifrån. Ett packat elljusspår där jag springer mitt emellan dom två fina skidspåren får duga denna kväll. Kontrollen är samma som sista på första slinga vilket inte gjorde den svårare direkt.

3-4
Lätt kontroll, kommer inte ut på elljusspåret där jag tänkt eftersom jag följer en fin traktorväg som gjorts av skogsmaskiner. Korrigerar kursen på slutet och klättrar uppför en jobbig backe innan jag får 4:an. Är helt ensam.

4-5
Vet vart jag skall men tyvärr glider jag ut snett så jag rundar branterna lite onödigt. Ramlar dessutom och slår i knät vilket skall komma att ömmande förfölja mig resten av loppet. Skulle ha gått direkt söderut i sänkan istället. Vet givetvis exakt vilken sten det är men glider ändå lite snett på slutet.

5-6
Ut i skiten igen och även om jag haft den på första slingan känner jag mig osäker. Tät skog ger noggrann kompassgång. Jag vimsar ändå lite på slutet då jag onödigt börjar titta på spår som går kors och tvärs istället för att titta på kompassen. Får tack och lov en blänkande reflexstav i lampans sken när jag börjar bli orolig.

6-7
Lätt sista kontroll i stråk som jag sprang tidigare. Full fart med stabbiga ben och stigen jag skall följa är uppkörd av skogsmaskiner. Detta gör att jag springer för långt. Jag vet mycket väl att jag svänger in på fel stig men trötthet och okoncentration ställer till det. Nästan direkt inser jag vad som hänt och svänger tillbaks till den rätta stigen.

7-mål
Grovkompass där jag vet att jag skall passera en stig som jag bör känna igen. Väl där ser jag lampor uppe vid målet så det blir en lätt avslutning. Kommer i mål som 4:a av 17 startande strax efter Wasa som jag nog hade tagit om jag inte slarvat på sista. Nåja, man får vara nöjd ändå. Beerans tid (46,27) hade jag aldrig matchat ens med ett prickfritt lopp. 50,50 minuter hade jag på den 5,2 km långa nattbanan.


Kvällen skall nu avslutas med lite mat och något kallt att dricka. Sen får det bli soffan med ett ömmande knä och ett par vader som är stela som ett par ihoptorkade orienteringsskor. Det är härligt att leva såna här dagar.

AspLövets Bonzaiträd

Har ni sett vilket fint Bonzaiträd jag har på min arbetsplats. Den för tankarna till långa träningspass i skogen, och jag kan sitta på jobbet och drömma mig bort.


Från början var det iofs en liten julstjärna men med konsekvent vattenförnekelse så är det numera ett Bonzaiträd. Mitt eget lilla träd här på jobbet.

Mänsklighetens bästa sida

Nu på morgonen fick man fina bevis på att människor i morgontrafiken är den lägst stående rasen på denna planet. När jag och min far, som skjutsade mig till jobbet, kom över Mälarbron fram emot första korsningen hade precis två bilar krockat. En tjej stod utanför den bil som fastnat precis mitt i korsningen och störde körningen för alla filer. Vi valde att stanna till för att hjälpa henne att köra bort bilen. Tyvärr hade hela främre hjulet tryckts in så det gick varken att köra eller putta bilen en ynka millimter. Under tiden vi stod där körde bilar runt oss och i dom flest fall utan att sakta ner det minsta trots att dom fick svänga tätt intill. Det är lite läskigt att stå mitt i en korsning och försöka putta en bil när det dundrar förbi långtradare som inte ens gör en antydan till att minska farten utan bara vrider hela lasset förbi lite grann. Precis innan vi kom fram hade dessutom en bilist vevat ner rutan och skrikit till tjejen som förtvivlad stod utanför bilen, "FLYTTA BILJÄVELN FÖRIHELVETE". Givetvis var han själv inte villig att stanna och hjälpa till. Direkt efter att vi kommit dit stannade ännu en bil för att hjälpa till och ur kliver MTB-bekantingen "Frallan" som även han var vänlig den här morgonen. Han sa ödmjukt till tjejen att "Jag kan köra, jag är bra på det" :-) Tyvärr funkade det inte ens för Petter att få bort bilen utan det lät mest förjävligt i hjulhuset när han gasade. Dom lyckades ringa en bärgare till slut så vi tackade för oss och kunde med en nerskitad jacka och en decimerad tro på mänskligheten fara vidare mot jobbet.

Nya värlsrekord

Nu slås världsrekordet i kontrollplockning på löpande band. Tyskarna har nu snott rekordet efter att ha plockat 216 kontroller. 3,17 tim var dom två tyska landslagslöparna ute. Här kan du se kartan. Jag säger som förra gången, kan inte några friska Svenskar dra till med 250 nu så att det blir lugn och ro i leden.

Go USA Go!!!

Får väl villigt erkänna att jag har lite sympatier med USA´s hockeylag. I båset står nämligen Keith Allain som hjälptränare och han är sedan länge gift med min kusin Mi. I kväll kryssade dom mot Lettland vilket nog måste ses som en missräkning. På söndag möts dock USA och Sverige så då är det ingen tvekan om att jag gärna ser Alfredsson och co krossa Amerikanarna. På tal om USA så är det ett land jag gärna turistar i ännu en gång. Jag har varit där 3 gånger men tyvärr aldrig på någon orienteringsresa. Det närmaste jag kommit orientering i USA var ett besök i redwoodskogen utanför San Francisco. Då betedde jag mig mer som en trädkramare, eller försökte, dom är rätt stora dom där träden. Vill man se många roliga kartor från USA kan man bland annat besöka Mapsurfer, Peter Gagarin eller ta en titt in hos Eglinski som på sin outtröttliga blogg benar upp sporten i dess minsta beståndsdelar. Nog om det, dags att sova för att orka med morgonkvällens nattcup.

Schyssta brillor

Ibland brukar jag tänka att det skulle ha varit bra att veta då vad man vet nu. Tänk om man visste lika mycket och hade samma mognad (nåja) när man var 7 år som när man är 40 år. Hade det varit så hade jag nog sagt till mina föräldrar att ett par såna här glasögon (se bilden) sätter jag aldrig i helvete på mig. Men den där gången kändes det nog helrätt och coolt även om jag inte visste vad coolt var på den tiden. Bilden är faktist tagen på Helsingfors olympiastadion vilket passar bra in i dessa tider. Tänk så bra man skulle ha varit på mycket om man visste då vad man vet nu. Det förutsätter i och för sig att man var den enda som åtnjöt den fördelen. Då hade man kanske kunnat matcha alla ungdomsstjärnor på orienteringstävlingarna, för någon sådan kan man inte beskyllas för att ha varit. Äsch, man har väl aldrig varit någon stor stjärna överhuvudtaget egentligen. På småtävlingar i B-klasser har man kunnat hävda sig genom åren. Bäst av dom sämsta är min paroll. På tal om något helt annat så fick jag en fin present av min fru igår. Det var en talande väckarklocka. Imorse vaknade jag av min frus lena stämma som påminde mig om att det var dags att gå upp. Ja, det var alltså min fru som snackade genom min klocka. Förvirrande? Kanske skulle jag snacka in ett eget väckningsmeddelande. "DAGS ATT GÅ UPP ASPLÖVET, ÄNNU EN DAG AV DITT SMÅBORGERLIGA LIV MÅSTE GENOMLIDAS"

1993

Nittonhundranittiotre var ett bra år.

- Skivdirektören Billy Butt döms till fyra års fängelse för våldtäkt på nio unga kvinnor.
- Den svenska riksdagen höjer skatten för höginkomsttagare och sänker bostadssubventionerna.
- Det svenska bensinpriset höjs med över en krona, vilket ger Sverige Europas högsta bensinpriser.
- Det svenska husläkarsystemet införs.
- Stockholms tingsrätt dömer John Ausonius för mord, mordförsök och rån.
- Gudrun Schyman efterträder Lars Werner som partiledare för Vänsterpartiet.
- JAS-planet kraschar vid flyguppvisning på Långholmen
- Den svenska regeringens kriskommission lägger 113 förslag för att komma ur den ekonomiska krisen.
- Televerket ombildas från statligt verk till statligt bolag och byter då namn till Telia.


Hmmm.. Kanske var det inte så jäkla roligt ändå när man tänker efter.


För min egen del var 1993 ett ganska bra orienteringsår. På dom 6 första individuella tävlingarna för året hade jag placeringssiffrorna, 2-2-1-2-1-1. Den första segern den säsongen tog jag på Kolmårdsträffen. Kuriosa från tävlingen var att den gamle OS-mästaren på skridskor Thomas Gustavsson sprang min klass. Han skötte sig skapligt och var med i topp-tio vill jag minnas. Personligen har jag sprungit alldeles för lite orientering i dom här trakterna. Grymt fin och kul terräng är det.

Nu blev jag på bättre humör, det måste firas med en kall cola.

Vad ger mest?

Kvällens träningpass var ett 45 minuters intervallpass där vi sprang 8st 3 minutersintervaller. 80% snöpulsning på gärden och 20% plogad väg. För min del var det en seg historia och redan efter 2 st kände jag mig lite illamående och sen släppte aldrig löpningen. Det fick mig att fundera lite på vad som ger mest. Ger träningen mer om det går skitsegt och man får kriga för varje meter eller ger det mer när kroppen känns 100% och man nästan studsar fram? Om man orkar kriga sig igenom ett segt pass så får man ju en enorm kick efter träningen och kan gå stärkt vidare över att ha orkat ta sig igenom något jobbigt. Efter ett träningspass där allt varit lätt får man ju istället med sig hinkvis av självförtroende. Antagligen ger båda passen lika mycket träningsmässing men dom ger tillbaks 2 olika känslor.

Få se nu, 14 februari, lite tidigt att längta efter våren idag så jag får väl fokusera mina tankar på något annat så länge. Nämen titta här, en kall öl. Den borde få tankarna bort från den här tröstlösa vintern. Mmmm... jag känner doften av en Stockholm City Cup etapp i Gamla Stan. Löpare som i neonskrikiga nylonkläder kryssar mellan skäckslagna Japanska turister. Själv sitter jag på en uteservering och betraktar spektaklet med en kall öl framför mig.

Gabba Gabba Hey

Ni kan kalla mig Buck Sausage :-)

Kontrakt

Jag har fortsatt med min mailbombning och fokuserade denna gång på vår nya ordförande Mr.Johnny. Inte helt olik Johnny Puma till kroppsbyggnaden när man tänker efter. Jag mailde honom följande:

Hej Johhny

Jag vill bara gratulera till ordförandeposten i Väsby OK.

Sen har jag en fråga också. Hur ser mitt kontrakt ut i år, dvs hur mycket pengar kommer jag få för att springa för Väsby OK?

Vänliga hälsningar
Bengt ”Världens bästa orienterare” Ivars

Johnny svarade lite oväntat följande vilket får mig att hoppas på lite cash-utdelning till hösten. Gudarna skall veta att det behövs påfyllning i den tomma plånboken. Veteran-VM till sommaren har till viss del fått spolas pga ekonomi.

Hej Bengt!

Tack! Det faktum att du får springa under i Väsby OK’s flagg är enligt min mening belöning nog. Då jag tror att markanden kommer att reagera positivt på den vinnande kombinationen Du och VOK och på det viset generera kolossala inkomster som går oavkortat till dig.

Johnny



"It's easy to sit there and say you'd like to have more money. And I guess that's what I like about it. It's easy. Just sitting there, rocking back and forth, wanting that money" [Jack Handy]

UK

Jag beslöt mig för att kolla läget lite med klubbens nya UK och skickade ut en vagt formulerad mailtrevare som löd.

Hej UK, jag tycker ni gör ett jättebra jobb.

Jag undrar bara om jag mot all förmodan skulle vara skadefri i år, hur tänkte ni då utnyttja mig på årets kavlar?

Hälsn
AspLövet


Inom 10 minuter hade jag fåttt svar ifrån båda ledamöterna i UK vilket får en att undra om dom verkligen tar sin uppgift på så stort allvar, eller om dom helt enkelt precis som mig inte har bättre saker för sig än att surfa och stirra sin blind på mailinboxen. Nåja, man borde inte bli förvånad när två lite bättre killar sköter rulljansen. Svaren jag fick löd.


[UK-1]
Tjena!

Där du passar bäst... :-) Det har vi inte hunnit gå igenom än, men en vild gissning skulle väl vara att du kommer ha en lampa på huvudet.

[UK-2]
Tackar, ja som vi rivstartat i år saknar nog motstycke... ;-)

Så här har vi tänkt:

Så ofta,långt o svårt som möjligt.... ;-)
En sån orienteringssäker resurs som du Löw1 kan bara nyttjas på ett sätt, helt enkelt på den sträcka där du gör mest nytta för laget på resp. stafett, vilket alltså kan innebära ena gången med, nästa gång utan... lampa!

Vi jobbar som sagt HÅRT och kommer fortlöpande hålla dig och övriga löpare underrättad! ;-)

Mvh UK

PS. Extraträna gärna med lampa på hemma, vid tex städning, blöjbyten o matlagning etc. så kroppen blir så van som möjligt... :-D


Det är som ni kan se ganska politiskt korrekta svar man får. Hade dom varit lite mer konkreta och ärliga hade dom nog sagt som det brukar låta att. "Tack för frågan AspLövet, men med din skadehistorik så ingår du inte i några planer för året" Dom verkar dock vara överrens om att jag skall springa en nattsträcka där det så erbjuds. Det får mig osökt att minnas en Smålandskavle i början av 90-talet. Jag bommade en kontroll med 10-15 minuter, en bomtyp som jag inte varit med varken före eller efter det tillfället. Jag skulle springa rakt norrut i ett relativt tätt skogsparti, men upprepade gånger när jag tittade till kompassen var jag på väg söderut. Jag kan än idag inte förstå vad det var som gick fel den där kalla och mörka natten i Småland. Hursomhaver Måsenstafetten går den 26 mars och Rånässtafetten den 8 april. Vi får väl se om det blir min kropp eller UK som kommer först med dåliga nyheter för min del.

Hellre snygg än bäst

Det viktigaste är inte att vinna utan att vara snyggast. Det finns ju många exempel inom idrottsvärlden där den som är snyggast många gånger kan tjäna mera pengar och få mer respekt än dom som är bäst. Nu finns det en sajt som håller koll på vilka som har skönheten med sig till vinter-OS. Nu har jag svårt att tro att man som orienterare kan leva på sin skönhet. Dock är det ju inte förvånande att se urvalet av personer som får dom få reklamerbjudanden som dyker upp i Skogssport eller liknande forum. Ingen nämnd ingen glömd, själv har jag inte blivit kontaktad ännu men det är nog bara en tidsfråga.

Så rätt men ändå fel

Jag lider med Anders Södergren. Han gjorde allt så rätt så rätt på dagens 15+15 km men det räckte ändå inte. Jag känner igen det så väl från mitt eget liv, nära men ändå inte. Det är bara att bryta ihop och ge upp.

Världens bästa orienterare

Jag är världens bästa orienterare. Jag har verkligen satsat hela mitt liv för att komma hit så ingen kan säga att det inte är välförtjänt. Många har sagt till mig på sista tiden att "Du är fanimej helt fantastisk AspLövet" Jag vet, brukar jag svara. Man vill ju inte verka skrytig. Ibland läser jag på nätet eller i Skogssport om orienterare som påstår sig vara bäst i världen. Då brukar jag tänka, LÄGG AV DÅ FÖR FAAN, JAG ÄR BÄST! KÄFTEN! Men sen tycker jag mest synd om dom. Det är ju inte deras fel att dom är missinformerade. Det är tråkigt att alla inte får uppleva att vara världens bästa orienterare. Fast då skulle det ju inte vara lika kul att vara bäst om alla skulle vara med och dela på titeln. Därför är det lika bra att bara jag är världens bästa orienterare. Resten kan ju slåss om småsmulorna som blir över, jag gillar inte bullar och kakor så det passar mig bra. Snart är det nog läge att glida ner på Stureplan, beställa in lite skumpa och hänga med Brolin och J-O kanske. Världsstjärnor hänger bäst med varandra skall ni veta. Inte för att ni andra oríenterare skulle vara mindre värda men det blåser på toppen så ni förstår inte hur utsatt man är som världens bästa orienterare. Det är mycker brudar, knark och annat skit som florerar i kretsarna kring världens bästa orienterare. Jag brukar bara skaka på huvudet åt allt och säga, Jag är världens bästa orienterare och tar inte skit av någon. Sen brukar jag svepa mera skumpa och berätta för alla hur jävla bra jag är. Folk får inte nog av mig och mina grymma storys från mitt liv. Skit i det nu. Här har ni en idolbild på mig som ni kan sätta upp på väggen hemma. Vem vet kanske ni också blir lika bra som jag en vacker dag, fast förmodligen inte. Gråt inte för det nu. /Hälsningar världens bästa orienterare

Väntar på att bli tröttare

Visste ni att Eskimåerna har 835 olika namn på snö. Näee, nu ljög jag, förlåt. Mycket snö var det dock idag. 20-40 centimeter gnistrande snötäcke, minus 10 grader och klarblå himmel där solskenet gjorde dagen till roligare än vad det egentligen var. Det var om man skall vara ärlig skitjobbigt! 13,1 km jobbades ner på 2,13 tim. Ibland gick det mer sakta än fort och på slutet började benen ge upp. Men jag tog mig i mål och en varm skön efterlängtad bastu gjorde att man kom tillbaka till verkligheten igen. Idag provade jag att förutom en massa vatten trycka i mig en Gainomax efter träningen. Vi får se hur den funkar om några timmar. Tidigare lördagar har jag fått rätt ordentliga svackor där jag kroknat rejält några timmar efter träningen. Jag gissar att jag behöver få i mig näring fort för att återhämta mig så detta är ett försök som förhoppningsvis skall fungera. Smaken var förvånansvärt bra vilket inte alltid är fallet för såna här produkter. För många år sedan brukade jag dricka nån sorts pulverdryck som jag inte minns namnet på men det var en produkt som gjorde att man återhämtade sig fort efter långdistansträningarna och det funkade mycket bra men smakade skit. Jag tror inte att det var dopingklassat men man vet aldrig.

Nu är det bara att vänta framför OS på TV och se hur eftermiddagen gestaltar sig.

Nya avslut

Sådärja! Så har man knäppt Total Overdose också. En fin shotdown på ett tåg med efterföjande motorcykeljakt var finalen och det behövdes inte allt för många försök innan man fick se lite "credits". Hann även med lite Killzone där jag närmar mig slutet, innan jag insåg vad klockan var och beslutade mig för att skynda i säng för att orka med MMC om 9 timmar som nog blir jobbig med all snö.

"If trees could scream, would we be so cavalier about cutting them down? We might, if they screamed all the time, for no good reason."

Jack Handy = Världsklass

Innovation 2

Jag hittade mer absolut nödvändiga produkter för mänskligheten. Vem har inte haft problem med att hålla i ett kallt ölglas som kyler ner handen och värmer upp ölen. Fasiken, idag hittar jag så mycket roliga öl-länkar att man blir alldeles törstig. Tyvärr har jag inte ens så mycket som en lättöl hemma så det blir till att sitta torrstrupad och sukta.

Första sträckor

Jag har i princip aldrig sprungit startsträckor på budkavlar. Som junior startade jag på några 25manna-budkavlar och jag har startat på ett Tiomila, men annars är det nog bara någon strökavle som jag varit startman. Det om något är väl ett tecken på att man aldrig varit en löpare av rang. 2001 fick jag dock äran att starta på DM-budkavlen när vårt H35-lag bestående av mig, Steffe och Nigel skulle deltaga. 16 lag var med och det var en rätt bra grupp som höll ihop trots gafflingar upp mot den 8:e kontrollen. Plötsligt börjar löparna längst fram dra för mycket vänster och jag korrigerar som enda löpare kursen korrekt dom sista 200 metrarna in mot kontrollen. Plötsligt är jag helt ensam. Jag får orientera själv halvvägs till den 12:e kontrollen (av 15) innan en grupp på 6-7 löpare får kontakt med mig igen. Det kunde ha hållit om jag varit lite bättre löptränad. Nu växlade jag 5:a 9 sekunder bakom laget som ledde. Till slut kom vi 9:a men det var kul att vara med och leka där framme. Mersmak och självförtroende gav sträckan och jag kan tänka mig att starta flera gånger om man bara har hyfsad träning i kroppen.

Glömsk

Jag kom just på.
Jag glömde träna igår.
Jag glömde det enda jag skulle göra.
Jag är fan inte klok!
Mycket Jag nu.

Innovation

Det är såna här uppfinningar som mänskligheten behöver. Tänk dig att smyga med en sån här efter loppet på Jukola och slippa alla anklagade blickar som du kan få när du har en Koffburk i handen :-) Passar perfekt på alla sportevenemang eller varför inte på någon tråkig tillställlning såsom ett dop, en föreläsning eller kanske på släktträffen som du helst ville slippa.

Tiomila

Årets Tiomila kan nog te sig lite splittrat för många klubbar. Många löpare kan nog skrämmas av att det är 5 stäckor över 12 km varav 4 sträckor är över 14 km. Det spelar liksom ingen roll att det skall vara lättlöpt, för lite sämre löpare stirrar sig nog blinda på banlängderna. En hel del 2:a och 3:e lag kan nog passa på årets tävling. Å andra sidan så är det som sagt många långa sträckor och det känns som att Tiomila blir rejält och tuff, något som jag är helt för. Hellre en mytomspunnen hård tävling än ett motionsevenemang som bara vill locka så många lag som möjligt. Det mest tråkiga med årets tävling är att dom sålt ut sig mot tv-bolaget genom att vid tidsbrist korta ner sista sträckan. I vilken annan sport skulle man under tävlingens gång ändra förutsättningarna bara för att det skall passa in i tv-tablån? Ett riktigt skitbeslut är det och jag skulle hellre ha sett att dom bojkottade tv-produktionen än att gå med på detta.

1 - 14 000 m
2 - 14 000 m
3 - 6 500 m
4 - 18 000 m
5 - 6 500 m
6 - 9 400 m
7 - 9 400 m
8 - 6 500 m
9 - 12 500 m
10 - 16 000 m

Vill Tiomilaledningen locka många lag för att få in mer pengar så tror jag mer på att, som jag babblat om tidigare, släppa ålders/könsbegränsningarna på ungdomskavlen och veterankavlen helt fritt. Lockar man dit många ungdomslag så skapar man också ett framtida intresse för seniorkavlarna både på herr och damfronten. Själv vill jag springa andra sträckan, om jag är hel och tränad det vill säga. Vid tidpunkten för Tiomila har det varit barmark i 2 månader och det är lite väl länge för att mina ben inte skall ha gått sönder som alla andra år det sista decenniet. Helst vill jag givetvis springa "långa natten", men jag tror inte på Tomten längre så jag dagdrömmer inte ens om den sträckan numera. Jag har inte sprungit Tiomila sedan Surahammar 2002. Då bröt jag på sista sträckan för 1:a laget när jag fick en bristning i låret. Den känslan jag hade när jag tröstlös fick promenera tillbaks till TC har aldrig släppt. Frågan är om jag någonsin kommer att få revansch.

Misery

Jag sitter på jobbet och betraktar snöfallet utanför mitt fönster. Barmark och orientering känns avlägset och snöpulsningspassen ter sig allt mer träliga. Våren kan inte nog komma fort och skulle jag kunna hoppa fram 2 månader utan att passera något på vägen, så skulle jag utan att tveka välja det alternativet. Inte mår jag bättre av att surfa runt på orinteringssidor, läsandes och betraktande världslöparnas intensiva och roliga träningspass på kartor man inte sett förr i terränglådor man bara drömmer om. Ta bara Teros hemsida som svämmar över av kartor, träningspass och lycka. I direkt motsats så stiger min olycka och jag tvingar mig bort från hans kartor innan jag dyker under.

"Misery is almost always the result of thinking"

En Känsla

Plötsligt släpper allt.
Känslan man letar efter.
En drog, nyttig och efterlängtad.
Löpningen blir plötsligt motståndsfri.
Orienteringen blir inte en koncentrationssak längre.
Allt bara klickar.
Hur länge håller det i sig?
Ibland 5 minuter.
Ibland längre.
Ibland, få förunnat, ett helt lopp.
Det är den gången man letar efter.
Tävlingsdagar passerar.
Träningstimmar läggs på hög.
Ibland känns det som att man aldrig hittar rätt.

Men så en dag händer det.

Världsrekord

Så har världsrekordet i kontrollplockning tagits igen. Den här gången var det Schweitz som med 205 kontroller snodde rekordet från USA som hade 203 st. Före USA hade Frankrike rekordet med 154 kontroller. Hela tävlingsformen började med att Thierry Gueorgiou Frankrike sprang en bana med 115 kontroller. Några Norrmän från Larvik arrangerade sen en tävling med 120 kontroller som sen slogs av en Spansk-Finsk konstellation som plockade 150 kontroller och utropade sig som nya världsmästare. Nu börjar det bli så mycket kontroller att det blir mer ett orienteringsmarathon av det hela. Senast var banan på 27,3 km och det tog 2,43 tim för den som var snabbast. Kan inte påstå att jag är lockad av att springa 3 mil och stämpla vid 200+ kontroller direkt även om det nog skulle var bra träning. Frågan är hur länge man skulle orka hålla koncentrationen. Helst skulle man ju köra på typ Norra Lunsen så att det verkligen blev orientering hela vägen också. Banan från Schweitz ser ju inte direkt svår ut.

Nu väntar jag bara på att några Svenskar skall ta sitt ansvar och ta hem rekordet till Sverige. Det är väl lika bra att fläska till med 250 kontroller på en gång och inte hålla på med något Bubka-tjafs med en kontroll i taget.

Mera retro

Jag gräver ner mig i gamla fotspår ännu en dag. Minnen av Älgdrevslopp, brunkärrskartor och kompassrosenskor flashar förbi på näthinnan. Till och med tangentbordet till datorn ser retro ut idag i mina ögon.

Ännu en bit på vägen

På kvällens klubbpass var vi två st som snöpulsade kors och tvärs över gärden som tog oss via kyrkor och ladugårdar både bort och hem. Såna här träningskvällar med någon minusgrad och rikligt med snö gör livet värt att leva, 45 minuter komprimerad glädje kan man säga. Ena vaden kändes konstig i början men det släppte rätt fort och benen kändes efter det fjäderlätta. Nu skall jag titta på Gilmore Girls och sen gå och lägga mig. Näääe, jag skojade bara. TV´n får vila i kväll. Jag skall ta hand om mig själv och familjen.

Pass, pass, skott

Vet inte vad det är idag men jag översvämmas av nostalgiska minnen i nyttappning. Såg just att det klassiska spelat Sensible Soccer som man älskade på Amigan kommer till sommaren på PS2. 350 lag och 5000 spelare utlovas. Förhoppningsvis med inte helt korrekta namn som förr i tiden. Kunde dom nu bara släppa en Tac2-joystick som funkar på PS2 också så vore lyckan fullkomlig.

Sator

Varför har ingen berättat för mig att Sator är på gång med en ny platta? Snacka om att kastas tillbaka 20 år i tiden och få nostalgivibbar där man skriker sig hes och hoppar runt framför scenen på Hultsfredsfestivalen. Jag fick plötsligt en sån otrolig lust att gräva fram alla mina Sator skivor ur förrådet. Nu skulle förresten låten "I wanna go home" passa in på mig.

En level till...

Hittade en t-shirt som passar så perfekt in på mitt tv-spelande. Kanske skulle dom ha lagt till en rad. "Ahh! To hell with it, who needs sleep anyway". Den här och många andra coola tröjor hittar man hos Jinx. "The sun is trying to kill me" tröjan är ju inte heller helt fel. Nu låter det nästan som att man vore en datanörd som satt inlåst hemma i skrubben framför datorn hela dagarna och nätterna. Kanske rimmar det illa som orienterare att samtidigt faschineras av denna helt motsatta värld. Fast å andra sidan så har ju orienteringssporten lite av en nördstämpel så vi kanske är mer lika än vad vi vill erkänna.

"Everytime you do an "eyetouch" on o-training - God kills a kitten"

Teknikträningar

Det här med teknikträningar är ofta något som bara blir en slentrianbana där man slänger ihop några kontroller utan tanke på sträckor och syfte med träningen. Fördelen med orientering och dess teknikträning är att det bara är fantasin som sätter gränserna för vad man kan hitta på och vad man kan träna. Som fd.ungdomsledare har jag fått höra av vissa ungdomar att dom vill veta innan träningen vad vi specifikt skall träna på just idag. Det är något som även äldre borde tänka på oftare så att man inte "bara" springer en bana utan man kanske fokuserar på ett delmoment. Själva delmomentet är sen viktigt att variera. Kompassgång, sista säkra, vägval, skrå, grönområdeskontroller, grovkompass, tempoväxling, riktningsändringar, kurvbild, planbild osv. Alltid har man något som man är sämre på och borde nöta mer. För att visa exempel som kanske inte är unika eller nya men ändå visar att man inte behöver göra samma sak vecka efter vecka så har jag slängt ihop två varianter.

Blocket.se

Här kan man starta 4 åt gången om man är många (fördelade på A-D som 1:a kontroll) Sen måste löparna ta alla kontroller och får endast följa linjer till nästa kontroll. Dvs man får inte gena diagonalt till nästa kontroll och har man lagt upp sin planering fel så kan det bli så att man måste springa förbi någon kontroll en extra gång för att komma till alla. Vill man kan man göra mer invecklade mönster för att försvåra kontrolltagningsplaneringen. Kartan får man givetvis i startögonblicket. Huvudsyftet här blir riktningsändringar och finorientering.

Kvadraten

I rutan har man hängt ut ca 30 st kontroller. Sen får löparna med startmellanrum springa in i området och genomsöka alla potentiella kontrollpunkter efter det antal kontroller som man bestämt sig för att hitta. På så sätt kan hela klubben vara med och leta efter det antal kontroller som passar löparen bäst. Här tränar man noggrann kartläsning där kartans alla punkter måste prickas av under loppets gång. Bra sätt att lära sig vrida på huvudet och läsa den totala kartbilden. Storleken på rutan kan givetvis varieras beroende på terräng och hur långt pass man vill ha.


Så enkelt det kan vara, om nu bara snön försvann och det blev lite varmt igen.

Aklimatiseringsproblem

Det var svårare än jag trodde att komma igång och jobba. Jag sitter här med min o-buff och tittar på kartor på nätet. Ingen av mina arbetskamrater har vågat fråga vad jag har på huvudet men jag noterar deras förvirrade blickar. Nåja, snart skall jag gå in på lagret och göra tåhävningar och sen.. sen.. sen.. vet jag inte vad jag skall göra. Klockan går sakta och jag sitter och tänker på tävlingssäsongen som kommer. Eller rättare sagt, för alla andra så kommer den medans det för min del är mera osäkert. Mina ursprungsplaner för 2006 var att springa veteran-vm i Österrike men jag har börjat släppa den drömmen och får nog fokusera på att ta en tävling i taget. Med förhoppning om att det blir en första tävling i alla fall.

Ohhh!! Kolla in den här. En sån klocka vill jag ha. Det börjar nästan bli lite skämmigt att gå omkring i min Casio (svarta digitala träningsklockan) när man då och då klär upp sig för fest. En Asteroidsklocka skulle ju vara sååå mycket mognare :-)

Kryss

Vadslagningen mot Amanda har efter långa förhandlingar och diplomatiska överenskommelser slutat i remi, matchen är kryssad, lagen spelar på egen planhalva, en kontroll hängde fel så tävlingen stryks eller något i den stilen. Vi har båda gnetet på hårt i vinter och vi låg mer eller mindre lika efter 8 deltävlingar. Sen var tyvärr min kombatant tvungen att styra upp saker med ett eventuellt OL-gymnasium en lördag och missade viktiga kilometrar. Jag är inte den som vill vinna på grund av olyckliga tillfälligheter så vi har beslutat att dela på segern och nöja oss med att vi båda har fått bra träning. Vi kommer dock fortfarande att springa Ultralång-DM men vi låter det ske i valfri klass. Givetvis hade jag aldrig förlorat denna vadslagning men ibland måste man vara en gentleman och låta rätt gå före egen vinning. För min egen del handlar det om kampen om en topp 3 plats i MMC fortfarande, så jag får nog bita i dom sista 4 lördagarna också.

Tillbaka till kontorsstolen

Så var man tillbaka till en normal vardag igen utan tv-spel till lunch och träning på dagtid. Nu har jag iofs inte tränat så mycket på dagtid så det kan jag inte säga att jag kommer sakna. Nu skall jag beta av 500 mail som ligger i min inbox och efter det måste jag nog vila lite. Kanske skulle man radera alla olästa mail på ett bräde och göra en ny och fräsch omstart här på jobbet.

Är det inte lunch snart...

Krogrännet

Namnet Krogrännet skulle vara ett alldeles utmärkt namn på en rejäl pubrunda. Nu handlade det istället om en skridskotävling på naturisar i Norrort, kanske inte lika lockande för gemene man. Väsby OK hade som uppgift att sköta matdepån vid Såstaholm 7 km in på den 32 km långa banan. Nu är det ju så att i alla organisationer finns det mer eller mindre glamorösa jobb. Jag har inget emot att ta dom mindre attraktiva uppgifterna så för min del blev det till att sköta sophanteringen, med inslag av sopborstning. Nu skötte sig dom flesta bra och slängde sina muggar och halvätna bullar i sopsäckarna, så det blev inte så mycket spring efter skräp på Vallentunasjön. Jag kunde för det mesta stå och sola mig denna vackra vinterdag där temperaturen låg omkring -10 grader. Jag har aldrig åkt långfärdsskridskor själv men det såg rätt behagligt ut att glida fram i solskenet. Om jag deltagit själv hade jag nog kommit mest till min rätta i passagen melan Vallentunasjön och Norrviken där det handlade om 3 km löpning/promenad.

Här ser ni dagens bästa sopa!

Show me the money!!

Jag har en genialiskt affärsidé. Jag kommer att börja massproducera en ny kompass med behagfulla bilder inpräntade på baksidan av kompassen. Givetvis kommer dom i den slutgiltiga versionen var lätt transparanta. Tänk er tanken vilket samlarobjekt detta kommer att bli eftersom vi endast kommer ge ut ett mindre antal ex av varje kompassmodell. Detta kommer nog på sikt få samma status bland modelltjejer som att få vara med i Sports Illustrated´s Swimsuit issue. Kompasser som samlarobjekt, varför har ingen tänkt på det förut? Det behövs lite avklätt förmodligen för att folk skall förstå. Snart kanske det inte bara är boxning och speedway som har lättklädda damer på sina arrangemang.

Vadå bakåtsträvare och mansgris? Jag ger bara folk vad dom vill ha. Vem vet, jag kanske är VD på ett aktienoterat bolag om 10 år. Då kommer ni nog få krypa till korset med era åsikter.

Ointressanta ämnen

Jag skall villigt erkänna att politik och religion ligger så långt från min topplista på intressen att dom knappt finns med i någon statistik överhuvudtaget. Politiker som utöver maktmissbruk och religiösa fanatiker står för det onda här i världen anser jag. Jag tänkte dock skänka mina 10 öre till en het debatt innan jag lägger ner dom i den där lådan med gamla orienterinsgsskor som man spar för att man eventuellt tror att man kanske någon gång om solen går upp i fel väderstreck skall använda igen.

Danmark VS Muslimer

Jag tror inte ens att Monty Python i sina bästa dagar skulle ha kunnat komma på något så bisarrt som denna historia. Jag skall inte älta vad som hänt, vad som borde ha hänt eller vad någon överhuvudtaget borde ha gjort eller göra. Men vore det inte lite kul om Danmark i detta läge gick till anfall istället för att ynkligt krypa på knä och försöka be om förlåtelse till extrema grupper både här och där i världen. Mitt förslag är att ta fasta på alla dessa jävla flaggbränningar som är så populärt när religösa tomtar vill ha sagt något. Danmark borde slå hårt mot hårt och helt enkelt säga till alla muslimer. "Att bränna en Dansk flagga är den största skymfen man kan göra mot vårt land" Vi kräver härmed avbön, förlåtelse och fri olja i 10 år. Tills att vi fått igenom våra krav kommer vi att bojkotta alla muslimska länder, alla produkter från muslimska länder, vägra inresetillstånd till Danmark för muslimer och publicera nidbilder av er Kalle Anka gud i varje dagstidning varje dag från och med nu. Vad fasiken skulle dom göra då? Dom är ju inte vana med att få samma medicin tillbaks. Sen kan Danmark kabla ut bilder på uppretade Danskar som demonstrerar på gatorna med en Tuborg i ena handen och pölsa i den andra som dom uppretat kastar på bilder av Muhammed. Det borde sätta lite spets på det hela.

Nog sagt om det, jag har viktigare saker att göra. TV-spel att spela, tåhävningar att göra och en golvlist i hallen som måste skruvas fast.

Lördagsupprepning

Varje lördag är den andra lik. Gå upp med solen, ta en stadig frukost och bered dig på att bli trött. Dagens MMC blev en lång historia för min del. Jag gnetade runt hela banan på 15,7 km på 2,15 tim. Det kändes avsevärt bättre idag än förra lördagen så kanske, kanske har kroppen tagiit ett kliv framåt nu. Rimfrosten bet sig fast i skäggstubben och solen värmde inte mer än nödvändigt. -8 grader och nysnö på det gamla skare och islagret blev till ett jobbigt underlag. 4 deltävlingar kvar i MMC och sen skall man få besked om benen tål lite kortare snabbare pass. Jag har hursomhelst skjutit vadproblemen frammför mig ännu en gång. Att vadproblemen kommer att komma åter är dock något som jag iskallt räknar med så jag glädjs åt mig själv för varje genomfört träningspass numera. En skadefri AspLövet är ett glatt AspLöv.

Framför mig har jag nu en kall cola, och bakom mig något som redan är lagt till historieböckerna.

Let´s Dance

Nej, tack!

Veckans Lassie

Har nu bläddrat igenom nya Skogssport som har fått en rejäl uppfräschning med ny stilren layout. Tack för det, den gamla tråkiga har hängt med sedan jag började prenumerera 1979 känns det som. I nya numret står det om SportExpressens sändningar från Tiomila och deras tankar om att att ha ett veckomagasin om orientering. Vi får hoppas att det går i lås. Tyvärr har nman ju själv inte den kanalen men man får väl glädjas åt alla som har det. Veckans Lassie blir bilden på redaktionschefen Ulric Svensson som jag träffat på några gånger tack vare att han känner min bror. Bästa minnet är från en beachvolleybollturnering på Mallorca 2001 då jag och brorsan var där för att kolla in svenska paret Berg/Dahl som Ulric på den tiden tränade. Ulric är en kul prick som har talets gåva kan jag meddela. Behöver vi sätta lite orienteringspress på honom kan jag vara med och medla.

Andra passioner

Jag har två saker som jag i sportväg följer slaviskt. Det ena är att varje morgon kolla in vilka svenskar som gjort poäng i nattens NHL-matcher. Det andra är att varje torsdag-söndag följa svenskarna på Europatouren och PGA-touren i golf. Varför jag fastnat för detta vet jag inte, speciellt som att jag själv aldrig hållit på med hockey och golf.

Passa dig! Den kommer dra mycket till höger!


Den här "något" photoshoppade bilden kommer från den mycket besökvärda sajten Worth1000

Slut med proffslivet

Sista dagen som halvtidsproffs har tagit sin början. Snart är man inne i ett ekorrhjul mellan 8-5 där gäller det att försöka klämma in träning mellan allt annat som man inte hinner med. Kanske har jag inte tränat kopiösa mängder under min pappaledighet men det ligger heller inte i min natur. Jag har hittat en nivå just nu med 3 träningspass i veckan och det är mer än nog för mig i dagsläget. Håller bara ben och kropp ihop kanske man kan få vara med om en vår som inte har setts på mången dag. Man hoppas hinna hel fram till Ultralång-DM 19 mars. Vore det inte lite komiskt att få göra tävlinsgdebut på den tävlingen, eller comeback känns det nästan som i mitt fall. Att förhoppningsvis då fullfölja utan att skada sig, på en uttralång tävling, det vore en spark i magen på mina vadproblem.

En isig Nattcup

Kvällens Nattcup blev en orienteringstekniskt perfekt genomförd tävling. Jag hade redan innan start beslutat mig för att ta säkra vägval, fullfölja via sista säkra och där det gick planera kommande sträcka innan kontrolltagning. Jag fick slita rätt hårt med både seg skarsnö och sega ben under andra halvan av loppet så man har en bit att vandra formmässigt. Jag tog en 7:e placering bland dom 20 startande, 5 minuter efter segraren. Jag har inte bomnmat mer än 1 minut så jag kan inte begära mer än dom 3 poäng jag fick i poängutdelning. Jag var med i en fin klunga vid femman men till sexan när jag med hjälp av ett lutande träd hoppade över diket som inte var fruset fick jag varken med mig Steffe (som vann ikväll), Juppe eller Mårten. Jag anade nog då det som senare visade vara sig korrekt att dom inte hade min sexa utan sprang direkt till min sjua. Nära men ändå inte, i kväll fick man klara sig utan ett klungspurt om segern. Jag hade 65,15 på 6,6 km och var därmed den enda som gick under 10 mkin/km, alltid något att glädja sig åt när kvällen skall summeras. Sviterna av kvällen är en stel vänstervrist efter en fin uppåtvrickning och en stel högervad efter att den krampat ihop rätt bra när jag hoppade ner från en brant på väg till sexan och fastnat mellan branten och en stock som gömde sig i snön. Med andra ord mår man kanon!

Barnuppfostran

TV-spel är nyttigt för barn, det är säkert!

Bortkoppling av hjärnan

"If all else fails, buy a book"

Så är det för mig i alla fall. Tillbringade dagen med att strosa mig runt Stockholm och då framförallt i Akademibokhandelns guldgruva på Mäster Samuelsgatan. Hade jag haft pengar och tid skulle jag kunnat komma hem med en resväska full av böcker som jag var intresserad av, men jag nöjde mig med två. Vanligtvis läser jag numera trashy-chrime/horror/fantasy-böcker för att verkligen få ett avbrott från vardagens inrutade normaliteter. En god bok är som ett perfekt orienteringslopp. När det väl är över så infinner sig såväl en tillfredställelse som en tomhet. Du skulle vilja ha boken/loppet ogjort så att du kunde få vara med om samma upplevelse igen. Ni vet när man är inne i "zonen" på ett träningspass eller på en tävling och det finns inte ord som trötthet eller okoncentration på näthinnan. Allt är bara lätt och obeskrivligt euforiskt. Det kan man även råka ut för när man spelar tv-spel. Dom riktigt bra spelen inger samma känsla när man piskat upp den sista slutbossen eller vad det nu rör sig om för slut. Minns när jag avslutade Zelda: Ocarine of Time på Nintendo64 på den tiden det begav sig. Man befann sig nästan i ett chocktillstånd en lång tid efteråt när man insåg att det verkligen till 100% var slut och man skulle inte få vara med längre. Ungefär som en Jukolaresa med andra ord. Man vill inte inse att det är ett helt jävla år tills att man får åka dit igen.

AspLövet jagar en dröm

IGÅR - IDAG - IMORGON

Var det bättre förr?

Citaten i dom fyra föregående inläggen är från klubbens legendar, Ivar Johansson. Ivar hade sin storhetstid på 40- och 50-talet. Det är något visst med att läsa såna här anekdoter från gamla strapatser. Visst har orienteringssporten blivit mer omväxlande med bättre kartor, medeldistanser och sprintorienteringar inne på djurparker men någonstans känns det mer genuint att läsa om långa pass på 4-5 timmar och jättebommar. Tittar jag själv tillbaka på lopp jag minns och lopp jag gärna diskuterar med goda vänner så är det oftast där man blivit trött och gjort något exceptionellt som kommer upp. Varför är tex "långa natten" en sån klassiker? Skulle inte lika gärna en SCC-etapp kunna få den statusen? Kanske kommer vi dit en dag då det är mer status att ha sprungit i Gamla stan än vad det är att vara med på Fjällorienteringen. Den dagen håller jag nog inte på med orientering längre, eller så gör jag det men sitter då mest bitter i bastun och pratar om gamla MMC och Nattcuper. Vänta nu, det gör jag ju redan idag!

Förr

"Vid SM-kavlen i skidorientering 1954 var vi ute länge och då uppmättes 35 minusgrader vid en tjärn ute på banan, och ändå fick vi stöp just där. Vi vågade knappast stanna, och det blev ju inte bättre av att vi läste fel på kartan och fick åka en extrasväng på sex kilometer"

Bättre

"På 40-talet sprang jag långdistans-RM utanför Alingsås, ett av mina slitigaste lopp. Jag hade en tid på över fem timmar och ändå kom jag på 13:e plats. Det var då Malte Larsson från Tureberg gjorde ett fantomlopp och utklassade oss andra med en segermarginal på fyrtio minuter"

Var

"På Stigfinnarloppet, en nattlig tvåmilstävling, hade vi åtta km till första kontrollen. Vid femte måste jag bryta på grund av trötthet"

Det

"Den hos många grasserande sällskapssjukan anser jag vara helt av ondo. En orienterare skall enbart lita på sig själv. Ett recept för att kunna göra det i tävling är att också träna individuellt och i all slags terräng"