Ur arkivet

Det finns en kille som kallar sig själv Stevas. Jag tror inte att ni känner honom. Jag gör det i alla fall inte. Jag har stött på honom några enstaka gånger via ett tvspelsforum. Han brukar roa sig själv och andra med att skriva recensioner av spel. Nästan alltid "shmups", han avudar sina shootemups. Det bästa med Stevas är att han har ett helt eget och fruktansvärt briljant språk i sina recensioner. Läser man dom kan man aldrig tro att det är en recension, vilket gör det hela så bra. Först i slutet av texterna förstår man att han har recenserat ett spel. Han ger dock aldrig betyg, man får helt enkelt läsa av hans känslor för spelet i texten. Många gånger pratar han med sig själv om saker runt omkring spelet. Ibland handlar det om en liten beståndsdel som han fokuserar bra. Alltid olika infallsvinklar. Alltid lika lysande. Nedanstående text skrev jag för Väsbys hemsida vintern 2004. Texten var starkt inspirerad av hans sätt att skriva. Inte lika bra givetvis men ändå något som tilltalade mig just då.



2028

Det lyser i några fönster i lägenheterna som jag går förbi, jag ser människor röra sig innanför dom julbelysningsprydda fönstrena. Jag undrar vad dom gör men bara för en sekund. Människor lever vidare i sina vanliga liv påminner jag mig själv. Jag lovade mig själv för länge sen att jag inte skulle oroa mig för vad det handlar om att leva ett vanligt liv. En polisbil kör förbi med sirenerna på högst volym, men dom är inte ute efter mig. Det är dom aldrig. Dom har viktigare saker att ta hand om än en förlorare som jag. Tydligen händer det dom mest hemska saker i samhället varje dag, men jag bryr mig inte så mycket om det. Missförstå mig inte nu, Jag kunde ha varit någon. Det har inte alltid varit så här. Jag hade ett jobb, familj, ett hus och en dröm som aldrig tynade bort. Har ni någonsin haft en sån dröm? Har ni någonsin haft något som ni krampaktigt hållit fast vid, ett strimma av hopp, en känsla av att ni är på väg till den plats där ni vill vara i livet? Ett sånt liv hade jag, tro mig det var en vacker illusion att leva i, men allt det är borta nu, på grund av O.

Det regnar precis som alla andra dagar, är det bara i mitt liv tänker jag? Som det regnar menar jag. Kanske är det bara på en ensam stackare som står och talar för sig själv som det regnar. Talar till sig själv precis som om han hade en större samling människor som andaktigt lyssnade på vad han hade att säga. Regnet tilltar och inte ens om jag kisar med ögonen kan jag se någon lyssnare. Sluta snacka säger jag högt till mig själv. Jag drar jackan tätare runt mig och skyndar vidare i regnet, jag genar genom ett skogsområde fast det känns ändå inte som en skog? Det måste det väl vara, jag har gått genom den här skogen ett otal gånger, precis som alla andra skogar jag besökt i min jakt på O.

Plötsligt är jag framme, jag står stilla utanför och tittar in precis som jag gjort så många gånger förr. Idag skall jag gå in tänker jag, jag har aldrig gått in förr och jag huttrar lite nervöst. Det blir nog inte idag heller. Jag förstår inte varför jag envisas med att gå hit. Tanken känns så bra när jag sitter hemma i min nedsläckta lägenhet, jäkla elbolag, men när jag väl är här så kommer jag till sans, eller kanske inte? Jag ser några ströpersoner ta sig in genom dörren, alla verkar vara målmedvetan, självsäkra, oförstörda. Varför går dom hit tänker jag. Dom behöver väl inte det här? Jag tar ett djupt andetag och förbereder mig för en lång, blöt vandring hem igen, som så många gånger förr.

Plötsligt är jag inne, skit också hinner jag tänka innan en röst påkallar min uppmärksamhet.

”Hej, välkommen hit, jag trodde aldrig att du skulle komma in.”

Jag stirrar hålögd på personen som tilltar mig, känner jag honom? Han tar min arm och drar mig in i värmen.

”Du har stått därute i en timme nu, det verkar bli längre och längre för varje gång”

Han trycker ner mig i en skabbig fåtölj i ett väntrum som sett bättre dagar, år eller kanske aldrig sett bra ut om man skall vara ärlig. Vem behöver vara ärlig i detta samhälle tänker jag och ser misstänksamt på dom andra stackare som sitter tysta och stirrar apatiskt i tomma intet. Personen som välkomnat mig börjar se bekant ut, har jag varit hör förut tänker jag, men jag har ju aldrig gått in.

”Skall vi ta bort det sista nu säger han”

Sista vadå? Jag vill bara gå hem och sova, jag är trött, försöker se om jag kan få en lucka och rusa ur i friheten men han täcker mig effektivt.

”Kom in på behandlingsrummet”

Säger han och tar min arm för att leda in mig. Vi kommer in ett nedslitet behandlingsrum med en misstänkt farlig tandläkarstol med sladdar till höger och vänster som går rätt upp i taket. Jag gnuggar mina tinningar för att förstå vad jag gör här, när jag var här, eller varför en akut huvudvärk plötsligt kom över mig. Han leder mig fram till stolen och trycker ner mig som om jag vore en nerdrogad mentalpatient. På väggen sitter det en skylt med texten. "Memo-Gone - När du vill bli av med obehagliga minnne". Jag undrar, kallsvettig som jag plötsligt blivit, vad det kan betyda, jag kan inte minnas att jag vill bli av med något. Personen som jag fortfarande inte kan minnas säger.

"Då plockar vi det sista av din ynkliga minnesrester från dina vaneföreställningar. Måste kännas skönt att inte leva i illusionen att det finns skog kvar, det var ju ändå 10 år sen dom sista resterna försvann"

Vad sa han? Jag har väl inga vaneföreställningar, och skog? Jag sprang ju så sent som för en timme sen genom ett skogsområde?

"Som du kanske märkt, finns det lite små biverkningar med den här behandlingen som du går igenom. Det kan förekomma små minnesluckor i ditt vanliga minne. Men vi är nästan säkra på att allt kommer tillbaks bara vi fått bort bort dina minnen om O"

Han kopplar någon sorts elektroder på mitt huvud, mitt bröst och spänner fast mina ben och armar i stolen. Jag försöker desperat komma på något att säga men min mun har blivit torr och det blir bara en gurgling av det hela. Kan detta vara en dröm, en mardröm eller kanske en sanndröm, eller? Personen tittar på mig med ett snett leende, din jävel tänker jag. Du vet om att jag inte har en aning om vad som pågår.

"Då kör vi, välkommen på andra sidan"

Hans ord ringer i mina öronen i samma takt som ett brus tilltar i styrka, outhärdligt, påträngande och hela min kropp krampar medan jag sliter i spännen som håller fast mig. Allt blir svart.....

Jag hör någon viska i mitt öra, eller väsa är ett bättre ord, lite grann som Gollum. Kan inte koppla ihop orden till något vettigt. Min armar värker, ungefär som dagen efter att du har huggit ved en hel dag och du skall bära något tungt. Jag öppnar ögonen och befinner mig utomhus, det regnar. Regnet känns bekant som om jag träffat en god gammal vän.

"Du kan gå hem till din familj nu, allt kommer att bli bra nu när dina tvångstankar om O är borta. Lycka till och hör inte av dig till oss igen. Vi har aldrig träffats"

Han slår igen och låser dörren, jag noterar att det inte står någonting utanför porten och allt är släckt i fönstrena. Vem är jag? Kan inte komma ihåg mitt namn hur jag än försöker. Kanske bäst att gå hem, men vart är det? Min familj sa han. Kämpar för att kunna se dom framför mig, ett namn, en plats, allt är borta. Hel mitt liv verkar vara tomt som en kyrka en söndagsmorgon. Bara en vind blåser över gatan, som annars är tom på liv och rörelse. Jag börjar sakta gå bortåt, vart? Jag vet inte vart jag skall gå, vem jag är. Men därborta, där ser jag en skog, något bekant äntligen. Jag känner en värme inombords, en skog, jag minns i alla fall min Orientering

Jag springer...

Come give papa some..

Faan! Jag gjorde värsta klädmissen idag. Utan att tänka, vilket iofs inte är något nytt, så tog jag på mig Ari-Pekkas designade pikétröja idag. Stilfullt broderad med hans logotype "Come give papa som.." Jag inser ju nu att den hade suttit som en smäck på min date med Salma Hayek imorgon. Jag hoppas också att Ari-Pekka driver igenom sin vision om att starta upp ett klädmärke i stor skala med nämnda logo. Finns inte en kille som inte skulle vilja ha en sån tröja. Vad gäller min date med Salma Hayek så är ju det en försenad 40-års present från goda vänner. Jag har dock känslan av att jag kommer bli besviken vad gäller Salmas deltagande på daten. Den som lever på söndag får se antar jag.

Nya skador?

Okey AspLövet sitt ner nu. Vi har potentiellt dåliga nyheter till dig.

- Jag sitter redan. Huh!? Dåliga nyheter??

Som du vet har du ju gått till den där Rehab-tjejen som jobbat med ditt inflammerade knä och dina överstela vrister som tros vara orsaken till gubbvaderna.

- Ehhh.. Jaaa?

Vad du inte minns, som hon sa då du var upptagen med att drömma om våren 2007, men som nu uppdagats, är att det kan finnas ytterligare en skada som ligger till grund för stelheten i dina vrister.

- Förlåt vad sa du? Jag satt och tänkte på den där jävla texten som slutade med raden "Kvar ligger min arm" Den är så sjukt bra att jag blir alldeles matt.

Jag sa inte det jag nu kommer att säga, så lyssna för en enda jävla gångs skull!! Det finns misstankar om att du i din stela och smärtande högervrist har en lös benbit eller broskbildning. Fattar du vad jag säger?

- "Kvar ligger min arm" Hahaha.. ja herre jävlar!

AspLövet!

- Förlåt, lösa benbitar sa du. Nema problema. Vad behöver jag göra för att få bort det?

Du måste kontakta Löwets Specialistklinik för att om så är fallet få till en artoskopi men dit får du inte komma utan remiss så du måste först kontakta din lokala läkare som kan ordna en remiss för röntgen som sen när det är avklarat skall analyseras av din lokal läkare som sen kan ordna ytterligare en remiss till Löwets specialistklinik som då kan hjälpa dig. Har du tur har du tuffat igenom det Svenska sjukvårdssystemet lagom till din H45 premiär.

Vad fan! Var det inget värre än så. Har du något telefonnummer jag kan ringa?

Nej, prova att googla som du gör när du letar efter bilder på Salma.

Långt före min tid

Det är en rätt märklig idrottstid vi lever i. Orienterare precis som andra idrottsmän är inte längre klubbtrogna som förr i tiden. För i helvete, dom är inte ens landstrogna när det kommer till kritan. Man dras till storklubbarna som kan erbjuda bäst träningsklimat. Bäst ekonomiskt stöd. Bäst status. Bäst klubbkamrater. Bäst groupies. Bäst fan vet jag. När någon ny klubb lockar med bättre förutsättningar så rör sig skocken av löpare i den riktningen. Det verkar finnas en del Burakovsky-wannabes även inom orienteringen. Man undrar om Almby på det glada 80-talet förstod vad det var dom startade när dom värvade ihop Lauri, Mårtensson, Branth och det gänget. Nu är ju inte fenomenet något nytt. Redan i slutet av 70-talet var jag själv en ren produkt som sålde min själ till bäst betalande klubb. Det blev några sommarsejourer i den Finska klubben IF Femman. Hade jag då vetat hur det hela skall skötas med agenter och tuffa förhandlingar kanske man kunnat tjäna sig en hacka. På den tiden fick man vara glad om man fick en Jaffa som belöning efter loppen. Jaffa som det senare har visat sig innehålla det giftiga ämnet Bensen. Kanske har vi där roten till min tragiskt ynkliga kropp. Ung talang fick sin karriär spolierad av Jaffa. Finns det möjligen ett halmstrås chans att stämma skiten ur ett Finskt bryggeri här? Några miljoner skulle jag nöja mig med.

Kvar ligger min arm

Jag tror inte på den gamla klyschan att ett gott skratt förlänger livet. Däremot kan ett gott skratt förkorta arbetsdagen avsevärt. Idag läste jag det roligaste jag läst på jättelänge. Säkert flera år. Jag har inte slutat skratta ännu. En sån här story om dagen så kanske kroppen skulle självläka av allt endorfin som skulle produceras.

Hund söker godtrogen Husse

Jag har precis varit ute med Birro. Världens coolaste Labbe. Det är dock en sak jag har börjat fundera över. Är det inte så att mitt stora förfall började i samband med att vi skaffade den här hunden för 8 år sedan? Jag kanske borde ha anat oråd redan från början. När vi besökte kenneln så blev man fullkomligt attackerad av Birros alla 7 systrar som var lekfulla, nyfikna och kelfulla. Birro (den enda hanhunden) å andra sidan vägrade komma fram utan han satt tyst i ett hörn och var allmänt bitter. Givetvis valde vi den bittra introverta hunden i hörnet. Förmodligen spädde jag på den allmänna nergången genom att döpa honom efter en halvt alkoholiserad poet/författare från Göteborg. Som sagt, gubbvaderna kom inte långt efter det. Man brukar säga "Sådan husse, sådan hund". Jag är rädd för att det i mitt fall är "Sådan hund, sådan husse". Det får mig helt osökt att tänka på filmen Omen. Kan allt vara hundens fel? Borde jag ringa Max von Sydow? Vänta nu! Han var inte med i Omen. Men han har å andra sidan erfarenhet av att driva bort djävulen. Fan nu är jag inne på ett skumt spår igen. Jag skall nog sluta dricka whiskey nu.

Det absolut bästa med den här dagen. Bortsett från att Leksand vann premiären och att allt pirr jag kände inte alls hade med Leksand att göra, utan härrörde från mitt värkande knä. Det var att 2 Ipren och en bra dos whiskey fick mig att må mycket bättre, till och med knät. Nästan som i fornstora dagar. Inte för att mina fornstora dagar var exceptionella men dom var åtminstone bitterfria och hundfria. Nu låter det som att jag lägger all skuld på en sketen hund. Det gör jag. Fan ta honom.

Pirri-Pirri

Jag har ett lätt pirr i kroppen idag. Nästan samma pirr som man kan ha inför en orienteringstävling. Men det här pirret är något som likt mig har en underton av katastrof. Hockeyallsvenskan startar ikväll. För Leksands del handlar det som alla andra år om att ta sig direkt upp i Eliserien så att man kan få uppleva ett år av besvikelse och nedgradering igen. Livets kretslopp nuförtiden om man är Leksands supporter. Hur det skulle gå om dom inte gick upp direkt törs jag inte tänka på. Då skulle dom snart vara i samma båt som AspLövet. För alltid slängd på en obesökt soptipp. Västerås ikväll och Bajen på fredag. 2 segrar där så kanske man kan andas ut i helgen.

Öppet hus?

Värst vad det vällde in folk här i dag då. Har inget minne av att jag bjudit in till Öppet hus? Nåja, vi får väl samsas om utrymmet. Ni längst där inne kan väl packa ihop er ute på terrassen så att alla nya kommer in på bloggen. Och du där borta vid TV´n som spelar Guitar Hero kan väl kliva upp på stolen och spela så att dom runt omkring inte snubblar på sladden. Jag gissar att många av er som kommit hit är här för första gången. Ni behöver inte hyckla inför mig, ni kan utan att skämmas erkänna att det är sista besöket också. I en nyligen gjord SIFO-undersökning angående min blogg svarade 99% att dom aldrig mer så länge dom levde skulle besöka min skitblogg igen. Den sista procenten förstod inte frågan. Nåja, för er som undrar vem jag egentligen är så hittar ni svaret här.


Message to all non-swedish-speaking-visitors:
This is the wrong forking for you I´m afraid. You have to go back and try again. Good luck!

Selektiv kartbild

Jag satt och funderade i all min ensamhet på om dagens orienterare någon gång tränar på kurvbildskartor. På den tiden det begav sig. Ni vet förr. Långt innan internet och bitterhet. Då brukade jag träna på kurvbildskartor. Det kräver ju lite mer fokusering och är i mitt tycke ett väldigt bra träningsmoment. Då, mitt i all energikrävande tankeverksamhet fick jag en annan tanke i mitt huvud. Är det OK att strumporna hasar ner under tävling om man samtidigt har en toppluva på huvudet för att kompensera bortfallet av heltäckande klädsel nertill? Näee, det tänkte jag inte alls. Även om min banalitet ibland kan verka så. Vad jag däremot tänkte var om man nuförtiden kanske tränar på planbildskartor? Det fick mig helt genomtänkt att starta upp OCAD och plocka fram en vanlig, en kurvbild och en planbildskarta. Plocka upp och plocka upp. Det var ett jävla bortplockande innan dom var färdiga skall ni veta. Jag insåg ganska snabbt att Planbildskartan inte blev helt lättorienterad så jag valde då att behålla punkthöjder samt mindre ringhöjder. Jag vet inte vilken som är lättast egentligen. Saken är nog den att både kan utveckla orienteringsförmågan fast på olika sätt. Inte för att jag bryr mig, här och nu, sittandes i en fåtölj med ett av Voltarensalva insmort knä. Men det gick ju en timme av mitt liv så man får väl vara glad i hatten ändå.

Bortglömda projekt

Jag har roat min kväll med att städa ur en kartong med skräp som jag sparat genom åren. I kartongen har jag lagt saker som jag trott kan komma till nytta någon gång i framtiden och planen har givetvis hela tiden varit att den skall sorteras upp så att jag hittar alla dom här viktiga sakerna som eventuellt kan komma till användning någon gång. Saken är ju dock den att man kommer aldrig så långt som till sorteringen och vad som sist och slutligen ligger i kartongen försvinner ut i skallens periferi. Ikväll fick jag dock ett ryck och började gräva i lådan. Jag hittade mycket intressant och lika mycket som kunde slängas med en gång. Vad som dock fann min sökande blick var 2st A4 ark med 4 lätt skruvade kartklipp. Dom här 4 kartorna/slingorna hade jag en gång i tiden tänk ha på ett Makramé. Kommer inte ihåg varför dom aldrig användes men jag kan gissa att det året som jag lekte fram dom här så blev det inget Makrame. Nåja, nu är dom slängda och kartongen är tömd på sånt här gammalt skräp.

Kalle Anka arrangemang

Jag förväntar mig inte att varje miniknat man är med på skall vara tipptopp, men några grundregler hade man ju i alla fall hoppats att arrangörerna skulle följa. På Långhundras tävling fick miniknatet med beröm underkänt. Till att börja med hade dom så lite kartor att man var tvungen att lämna tillbaka dom vid målgång. Vi hade tur och var där tidigt så mina Miniknatare fick själva stämpla i dom handritade rutorna men dom som kom efter oss fick alltså färdigstämplade kartor. Kul? Sen var det så brötigt parti att till och med min äldsta hade svårt att ta sig fram. Den lilla fick jag bära i princip hela vägen. Någon kunde ha ansträngt sig lite och plockat bort dom största grenarna från banan tycker man. Den största skandalen var dock snitslingen som var helt obefintlig. När till och med jag var tvungen att läsa kartan för att se var vi skulle så är det illa. Snitslarna, som var överdrivet små, satt så glest att dom nästan var omöjliga att se. Jag undrar hur det gick för dom ungdomar i 4-7 års åldern som brukar springa miniknatet själv. Kanske har dom inte hittat tillbaka ännu. Från sista kontrollen fanns det överhuvudtaget inga snitslar så man fick springa bäst man ville till miniknatsmålet (som givetvis inte syntes från den sista kontrollen) Det är väl tur att ungarna inte upplever det på samma sätt som en annan. Dom blev på bättre humör vid parkeringen som låg i ett stenbrott. Där kastade dom sten i vattnet vilket blev dagens höjdpunkt.

Jag såg också H21-banan både från lördagen och söndagen. Det fanns en del märkligheter i banläggningen som man skulle kunna analysera rätt hårt om man ville. Nu skiter jag i det eftersom jag själv inte var med och sprang dock.

Entusiasm

Imorgon är det dags för race med Miniknatarna igen. Kan man inte förundras över barns entusiasm över småsaker här i livet? Tänk hur det vore om man inte förlorade den där oskuldsfulla glädjen över små saker här i livet. Istället för att vara blasé över allt man stöter på så skulle livet vara både roligare och färggladare. Ett träningspass med klubbkamraterna skulle bli ett äventyr istället för något nödvändigt ont där man springer och beklagar sig över sitt småborgerliga och urtrista liv. Vilka underbara upplevelser skulle man inte stöta på varje klubbträning?

spring..spring..småprat..spring..spring..

KOLLA HÄR KILLAR! Värsta grymma myrstigen. Hahahah! Kolla den här lilla krabaten, han bär fan på ett blad som är större än ett hus jämfört med honom!!

spring..spring..småprat..spring..spring..

WOW!! SPANA IN DEN DÄR STENEN!! Vem hänkar på att klättra upp på den? ÄHH lägg av att kasta kottar då!

spring..spring..småprat..spring..spring..

EN STIG!! Kolla vad snabbt jag kan springa då!!

spring..spring..småprat..spring..spring..

HAHAHA! KOLLA IN MIG! Jag kör 100 meter ryggsim i det här kärret. HAHAHA!!

spring..spring..småprat..spring..spring..

EN KONTROLL! Jag skall kolla hur länge min SI-Pinne piper innan den slutar pipa! Väntar ni på mig?

spring..spring..småprat..spring..spring..

Sisten fram till klubblokalen är en BAJSKORV!!!


Men i en medelålders mans liv finns det ytterst lite kvar av den entusiasmen som behövs tyvärr. Nu är pappa trött. Pappa måste sova. Väck inte pappa när ni vaknar alldeles för tidigt i morgon. Pappa är bäst förresten. Sa jag det? Glöm fan inte bort det, för då får ni inget lördagsgodis.

Tro det eller ej men nu tränas det

I've been standing on the edge of the roof looking down
I've been looking at the people that are gathering around
I've been here for an hour or maybe even more
Just looking at the people that I've never seen before
Stupid little faces are all I can see
Those silly little suckers are all laughing at me
No wills cheap thrills you're puppets to the master
Your only satisfaction is my lonely disaster
You learned how to creep and you learned how to crawl
But you never really learned anything at all

Trött på skador beslöt jag mig för att röra på min defekta kropp idag. Jag tänkte testa knät med lite mountainbikeåkning. Grundplanen var att köra lågintensivt för att inte pressa knät och dessutom cykla i rak riktning bortåt tills att jag blev trött. Det borde bärga för att jag skulle bli jättetrött innan jag var hemma igen.

I was grounded
while you filled the skies
I was dumbfounded by truths
you cut through lies
I saw the rain-dirty valley
you saw Brigadoon
I saw the crescent
you saw the whole of the moon!

Jag slängde på mig min Camelback. Jag har tagit bort vattenpåsen för den läckte men extra slangar, pump, multiverktyg, lite pengar och en kamera hade jag i den. Jag hittade iofs också en dinosaurie samt en brandbil som Miniknatarna gömt i ryggan men dom grejorna fick stanna hemma. Så med tung rockmusik i mina öron, väl serverat av min nya Walkman-mobil rullade jag ut denna höstlördag.

It's another Saturday night
and I'm out on my own
I need a drink I'm so messed up
I wanna be alone
Got some money in my pocket
and some trouble in my mind
Don't wanna talk about it
I haven't got enough time

Elljusspåret till Kario blev en bra början. Inte Kairo i Egypten men väl badplatsen Kairo i Väsby. Hästhagarna förbi Harva byttes ut mot en nyanlagd grusväg förbi Söderäng. Väl vid Ängsjö blev det till att välja en av massor av vägar som stod till buds. Jag blundade och tog den till vänster.


Musiken gjorde humöret gott och innan jag visste vad som hänt var jag i Stäket och rullade ner mot Kallhäll. Benen kändes bra och knät skrek inte högt av smärta. Skall sanningen fram så skrek det inte alls. Eller så var det så att jag inte hörde om det skrek för dom tunga riffen i mina öronen var högt uppskruvade.

Getting ready to rock
Getting ready to roll
I'm gonna turn up the heat
I'm gonna fire up the coal
I gotta keep that motor turning
I gotta keep that engine clean
I gotta keep those tires burning
I've got the best you've ever seen

Längs med sjökanten stötte jag på ett stort träd som hade en schysst ölmage. Vissa kanske skulle säga att trädet är med barn men jag gissar nog att alla tonåringar brukar smyga omkring i buskarna drickandes folköl och att det här trädet lever på alla utspillda öl som hamnar i buskarna.


Förbi Kallhälls friluftsgård körde jag fina skogsstigar och skrämde upp både en och två hundägare. Där får ni för att ni täcker upp hela jävla stigen med era feta arschlen sa jag lågt för mig själv. Eller så sa jag det högt. Lite svårt att känna av sin egen röstnivå när AC/DC rockar på i öronen. Mitt mål var Görvälns slott och att ta mig upp på toppen av skidbacken. Det blev en seg resa hela vägen upp men Kvarnberget fick se sig besegrat av en gammal bitter man den här dagen. Jag njöt av utsikten men ganska snart insåg jag att här blev man inte trött av att stå så jag körde ner igen.

You get drunk every night
You can't get drunk on life
Shouting at the world you'll never change
But it's what's inside you've got to rearrange
Going nowhere, going nowhere
Going nowhere, going nowhere


På en liten stig blev jag plötsligt uppskrämd. Vet inte om det var ett ljud från skogen eller om jag bara inbillade mig något men jag slängde mig snabbt ner bakom lite sly. Jag såg inget oroväckande tack och lov och kunde köra vidare.


Vidare mot nya mål och den lagom lätta körningen gjorde att jag fortfarande kände mig fräsch i benen. Ganska mycket asfaltskörning blev det nu ett tag för mitt mål var samma mål som halva Stockholms invånare hade denna dag. IKEA. Jag stannade till vid Barkaby som hastigast för att titta på alla männniskor som mumsade på 5-kronors korvar köpta på IKEA och Bauhaus men deras livsstil ingav inget hopp i min bittra kropp så jag drog vidare.

Some people get by
With a little understanding
Some people get by
With a whole lot more
I don´t know
Why you gotta be so undermanding
One thing I know
I want more
I want more


Plötsligt såg jag ett underbart klapperstensfält ute på ett gärde. Jag kastade mig med cykeln över ett brett diket och tog mig dit för att köra några repor fram och tillbaka. Det var inte stort men det räckte gott och väl för mig den här dagen.


Nu började jag bli lite trött i kroppen så en kortare vilopaus behövdes. Jag hittade en naturskön åker som var nyskrapad och den dammade inte mer än en torr stupe på fredagseftermiddagen. Jag längtade inte hem men lite fikasugen började jag bli så jag bestämde mig för att köra mot Bögs Gård.

Oh sit down
Oh sit down
Oh sit down
Sit down next to me
Sit down, sit down, sit down, sit down, down
In sympathy


Grusvägarna mot Bögs gård inbjöd till hårdkörning så jag kryssade fram mellan lördagsflanörerna som njöt av den varma höstdagen lika mycket som jag. Plötsligt hamnade jag mitt i en flock av betande kossor som stod både på vägen såväl som bredvid. Jag smög förbi dom utan att glo allt för mycket men undrade lite hur behagligt livet inte skulle vara om man stod i deras klövar.


En kall cola med chockladboll till trycktes på Bögs Gård. Dagen till ära hade dom en trubadur som spelade. Problemet för trubaduren var att han satt inne och spelade medans alla gästar satt ute i solskenet och fikade. Det skall inte vara lätt att underhålla tydligen. Jag orkade inte lyssna på honom för jag hade kilometrar kvar att avverka samt mycket bra musik kvar i mina hörlurar.

Burn down the disco
Hang the blessed DJ
Because the music that they constantly play
IT SAYS NOTHING TO ME ABOUT MY LIFE
Hang the blessed DJ
Because the music they constantly play

Norrvikens vackra sjökant fick bli min vägledare på hemvägen. Kroppen började gny och jag funderade på om det inte vore rätt bra med lördag hela veckan. Inte måndag hela veckan som Bill Murray hade utan lördag. Så vill jag ha det. Vid Rotsunda fick jag en jobbig backe för att sen ta mig via grusvägar till Antuna och avsluta lite fint hem till min egen port högst upp i Runby Backar.

If I, tell ya what I'm doing today
Will you, shut up and get out of my way
Someone ask me what the time is, I don't know
Only know I gotta know now
No time, tryin' ta get a watch repaired
No time, never got a thing to wear
Little ringin' on the telephone
Oh no, hear a ringin' in my head now

Planen som jag satt upp ganska exakt 2.5 timme tidigare (effektiv körning) var till belåtenhet. Krampen i låren kom när jag skulle kliva av cykeln. Härligt. Kramp är en vän man alltid kan lita på. Mätaren stannade på 50.2 kilometer. Nu tror jag faktist att dagen till fullo har existensberättigande. Till och med knät verkar vara på bra humör.

It's after dark now
And Disneyland is closed
The party is over
The night is here
Let's bring out a toast

Vad gäller musik med på träningen så var det första gången jag provade det. Att cykla mtb är fruktansvärt kul tillsammans med andra men är man själv kan det vara lite träligt. Man hinner tänka igenom sitt tragiska liv både en och två gånger och det blir man ju inte gladare av. Därför var lite tung musik som balsam för själen. Nu använder jag ju inte balsam normalt men man har ju läst om effekten som den vill uppnå. Rcok on!

All this talk of getting old
It's getting me down my love
Like a cat in a bag, waiting to drown
This time I'm comin' down

Vätskekontroll

Det kom ett mail

Man borde tro att jag är bortglömd och för alltid placerad i historieböckerna. Tydligen är det inte så. Idag fick jag ett mail från Portugal. Dom bjuder in mig till någon sorts orienteringsträff 2007. Jag antar att dom inte till fullo förstått min situation. Man kanske kan mörka den faktiska verkligheten och få sig en gratisresa. Sen kan jag fejka en snabb muskelbristning på första tävlingen och sen bara glida några dagar. Tyvärr har dom inte skrivit hur jag får mina flygbiljetter eller hur jag skall bo. Antar att flygbiljetterna kommer med rekommenderad post och att min lyxsvit står redo och väntar på min ankomst. Dom har även en "promotional video" på sin sajt. Först trodde jag att o-träffen handlade om att gå omkring och titta på gamla hus samtidigt som en tant gallskriker så att man får huvudvärk, men efter ett tag får man se en halvgalen Portugis rusa omkring på skoglösa partier stämplandes hej vilt. Av någon anledning så blev jag inte direkt lockad av att se den. Men är det bjudresa så är det.

5 sträckor från förr

Fick en fix idé att jag skulle försöka komma ihåg 5 kontrollsträckor från min bortbleknande karriär in i minsta detalj (utan att titta i några kartpärmar givetvis). Det är inte så lätt som det låter. Inte för mig i alla fall. Jag har inte så många tävlingar att ta av dom sista 7-8 åren och bortsett från det har jag ett sviktande minne att tampas mot också.



Nope.. det gick inte.


Jag ansträngde mig verkligen. Jag minns tävlingar och kan se banorna framför mig, men ingen sträcka ploppar upp ur mitt minne. Visst kan jag komma ihåg kontroller, banstråk, känslor och fragment av sträckor men jag kan inte på rak arm redovisa exakt hur jag sprang och tänkte på en enda orienteringssträcka från min karriär. Skrämmande. Kanske ställer jag för stora krav på mitt minne. Man kanske inte behöver komma ihåg varje höjd, sänka eller liten sten man passerat på sin väg mot den verkliga kontrollen. Minnesbilder finns det gott om i alla fall. Ibland är det bara kanske ett hygge man får upp. Minns inte vilken tävling, men hygget (Dalatävling på 80-talet tror jag) finns där som en färgstark projektion i mitt inre. Ibland är det ett kärr med iskallt vårvatten (Rånäskavlen?) Jag minns en stor sänka med gammal blåbärsgranskog från ett Älgdrev. Ett klapperstensfält i Hälsingland. Ett Jukola på en travbana som aldrig ville ta slut. Travbanan alltså. En uppförsbacke på O-festivalen med rygg på Torunn Fossli. En dimmig äng på en Smålandskavle. Den där gången jag barfota trampade i en komocka på väg till duschvagnen. Jag minns så lite jämfört med det jag inte minns. Tragiskt.

Det börjar strama lite i ansiktet

Jag har under dagen i samråd med min egen rehabavdelning beslutat att satsa allt på grundträningsperioden som startar november 2006. Fram till dess blir det vila för att bli av med knäproblemen, lättare cykelträning samt yoga för att stärka muskler och mjuka upp den gamla gubbkroppen till fullo. Vi får väl hoppas att jag inte hinner torka ihop helt och börjar spricka och flagna innan jag är på spåret igen.

Vart tog dom vägen?

Ibland undrar jag vart alla orienterare som man tampades mot under ungdoms och junior-åren tog vägen. Man kan se något strönamn i resultatlistorna nuförtiden men dom allra flesta är borta. Vart är dom? Skaffade dom familj där dom var tvungna att välja mellan frun och orienteringen? Började dom med något som inte var lika jobbigt, typ öldrickning? Håller dom fortfarande på men springer bara öppna banor som klubblösa? Ledsnade dom och i så fall varför? Se på mig jag har inte ledsnat trots att jag inte sprungit på 7-8 år. Väntan nu!! Är det därför jag fortfarande håller på? Eller håller på gör jag ju inte men drömmer om att hålla på. Fan, kanske jag skulle ha slutat för länge sen om jag aldrig haft dom här skadeproblemen. Man vill ju alltid ha det man inte kan få liksom. Salma Hayek. Miljoner på banken. Ett snyggt face. Intelligens. En sten vid en sjö vid en skog någonstans. Simones överlägsenhet. Ni förstår kanske vad jag menar. Uffe Kjellin. Nu kom jag på ett namn till och med. Jag som aldrig kommer ihåg namn. Han sprang för Tyresö i mina ungdomsår. Undrar vad han gör idag?

Storhetsvansinne

Jag har just spelat klart King Kong. Spelet som är baserat på den nya filmen som i sin tur är en ren kopia, om än med bättre effekter, av orginalet som kom 1933. Man kan inte säga att det är mer regel än undantag att spel gjorda på filmer är värdelösa. Vad man i spelbranschen säger är att spel gjorda på filmer suger stenhårt varje gång. Punkt slut. Därför blir man lite förvånad när man en eller annan gång stöter på ett spel som har sin bakgrund i filmens värld och det helt plötsligt inte suger. Det är inte varje år det händer. Med King Kong var det tack och lov så. Underbar atmosfär, bra spelkänsla och ett riktigt nöje hela vägen igenom. Det enda tråkiga var att man precis som i filmen visste exakt hur slutet skulle bli. Man spelar som King Kong sista sekvensen på Empire State Building. Där kan man kort konstatera att man behöver inte anstränga sig på den leveln för att vinna, eller förlora, hur man nu ser på det. Vad Peter Jackson hade hittat för kuvert med vitt pulver i på toaletten när han skulle namnge spelet kan man dock fundera på. King Kong blev i hans egocentriska värld. Peter Jackson´s King Kong: The official game of the movie. Ödmjukt!

Oj vad klockan går fort

Jag var ute i skogen i kväll för att få lite friskluft men även för att testa knät. 50 minuter rask promenad med kortare perioder av lätt löpning. När jag går känns det ingenting men lite ömt är det när jag börjar springa. På slutet började knät ömma mer och nu efter passet har det svullnat upp litegrann. När jag var ute i skogen så var det ändå positiva vindar som blåste i mitt ansikte. Fan! Det skall nog bli bra framåt våren, tänkte jag. Just där och då insåg jag att när andra människor tittar på klockan tittar jag i almanackan. För mig är 6 månader hit eller dit ingen lång väntan för att få springa igen medans andra räknar dagar och veckor i sin rehab. Man läser ju om alla världsstjärnor som skadar sig. Brutna ben, avslitna ledband och smutsiga skiljsmässor är inga problem. Deras egen läkare uttalar sig självsäkert om att "Det skall vara bra inom 2-3 veckor". Dom har det för lätt helt enkelt. Mitt största problem är nog inte att jag får vänta så många månader mellan varven. Problemet är att sekvenserna mellan mina långa rehab-perioder är så extremt korta. Jag är en nykter OLholist helt enkelt. Jag trillar dit någon gång om året men däremellan är jag inlagd på orienteringstorken.

Nämen, vem har ställt en öl här då? Inget ont som inte har en kall öl med sig.

Chili Con Carne med Extra Allt

Genom åren har jag nog betat av alla rehabövningar som finns dokumenterade genom mänsklighetens historia. Jag har även knaprat piller, smetat på salvor gjorda på vet inte vad och fått obskyra och smärtsamma behandligar av personer med dynamit i nyporna. Vad gäller naturläkemedel så har det däremot varit sparsamt provat. Det enda jag på rak arm kommer på är Björkaska. Därför provade jag i kväll att ta i lite extra vad gäller narturläkemedel. Vi får väl se vad kroppen säger.

Stackars Thierry

Såg att stackars Thierry har tvingats in i poliskåren. Han kommer att bli avlönad under 5 år av dom. Men det är inget litet pris han får betala. Han måste ställa upp både i militär-vm och inhemska militärmästerskapen VARJE ÅR!! Däremellan kan han glida vidare med sina studier och räkna pengarna han får för ingenting. Vad vet jag, kanske måste han ha på sig uniformen ibland också. Stackarn. Jag kan bara krasst konstatera att jag skulle kunna göra avsevärt mer förödmjukande saker för att få betalt utan att jobba. Uppdrag som kunde innehålla både lädermasker och piskor om det så krävdes. Vilket får en osökt att inse att SM och S&M ligger närmare varandra än man tror. Säger man att man deltar på SM i SM då?

Träningen fortskrider

Idag var jag tvungen att vila efter all träningen den sista tiden. Jag känner mig alldeles matt i kroppen och någonting inom mig skriker efter vila. Det är tufft att vara hårdsatsande. Ni kanske tror att jag skojar? Det gör jag. Sån är jag tydligen. Den här senaste perioden av ofrivillig vila börjar tära på min mentala hälsa. I natt när jag vaknade och tittade upp i taket trodde jag att jag kommit till fel kontroll. Det stod 03:45, men jag skulle ju till kontroll 6 med kodsiffra 55. Jag visste att vi aldrig skulle ha monterat upp den där väckaklockan som visar tiden upp i taket. Eländes elände. När jag tittade mig i spegeln på morgonen så kändes det i alla fall lite bättre. Det kändes som att vi var två i samma båt. Vi var lika feta och definitivt lika som blåbär. Ibland är det skönt att inte vara ensam. Nåja, i morgon kanske jag skall ut och jogga lite. Just nu letar jag febrilt efter min definitionshållare. Tänkte att jag skulle börja använda den i affären och sätta in inköpslistan i den. Det vore ju synd om den bara fick ligga oanvänd år ut och år in.

Dagens...

Ute i dimman

På väg ut till bilen i morse skrek jag ut i den tjocka dimman.

"HoHo! Är det någon där?"

Efter en stund av stilla hösttystnad kom ett svar.

"HoHo! Det är bara jag"

Först tänkte jag svara personen som skrek men då insåg jag att det var min egen röst som hade skrikit tillbaka. Äsch! Det var ju bara ekot. Näee! Vänta nu! Är inte ekot en exakt upprepning av det man själv sagt? Jag ropade tillbaka.

"HoHo! Vem är du?"

Ganska snabbt fick jag ett svar som gav mig kalla kårar både här och där.

"HoHo! Jag är AspLövet, vem är du?"

Jag visste först inte vad jag skulle svara. Är jag därborta och inte här kanske? Men vem är det då som står här? Jag tog mod till mig och skrek högt och faktist en aningen ilsket.

"HOHO!! Så fan heller! Det är jag som är AspLövet"

Det blev tyst. Länge. Efter en stund kom ett svagt svar tillbaka från gröten.

"HoHo! Det har du ju rätt i. Men vem är då jag?"

Jag hade inte tid att snacka skit längre för jag var sen till jobbet så jag stack därifrån. Undrar när den här jäkla dimman skall lätta.

Telefonväckning

Jag kom att tänka på en sak angående dagens dop. Jag glömde stänga av min mobiltelefon. Det hade just varit fint om man från min ficka plötsligt hade hört orden "I still believe in god, but god no longer believes in me" Klassisk inledningsfras på The Missons platta "God's Own Medicine". Tack och lov så ringde inte min telefon. Fast i ärlighetens namn så har jag inte valt den låten som ringsignal även om jag har några Mission låtar nertankade på den. Jag har istället den mycket rumsrenare och kyrkligare Ministrylåten, "Jesus built my hot rod". Det är stil det. Halleluja!

Titta till vänster, där kommer snart ett hygge.

Jag var på ett dop idag och när jag stod där i kyrkan och prästen babblade på så vandrade mina tankar litegrann. Jag började fundera på det här med bilåkar-orientering. Jag har alltid varit en hängiven entusiast av den sporten. Det handlar alltså om att när man är ute och kör bil så har man ett öga på vägen och det andra på skogen vid sidan. Man suktar efter tallhedar som sveper förbi. Smackar glatt om ett småkuperat hällparti visar sig. Får blodsmak i munnen om det nalkas stora berg och får till och med sköna vibbar av risiga slyhyggen. Hur många mil skogslöpning har jag inte nött runt om i landet sittandes i en bil. Många kan jag avslöja. Egentligen borde det här avta eftersom jag inte sprungit så mycket dom sista åren. Inte så. Istället har det eskalerat och jag kan gå igång på en liten skogsdunge mitt i ett industriområde numera. Svältfödd är ordet. Hursomhelst vaknade jag till på dopet när prästen sa att "Gud är med oss alla dagar i veckan till tiden slut". Nu har jag gått ur svenska kyrkan och jag förväntar mig inga mirakel från hans sida längre men långt innan jag gjorde det kändes det nog mer som att han var med mig den första måndagen i var tredje månad om det samtidigt var fullmåne och vinden låg på från sydost. Mirakel har jag slutat tro på för länge sedan. Numera tror jag enbart på "lagen om allts jävlighet"

Tuff dag i skogen

Som ni kan se ovan är det en annan sorts banor man tar sig an numera. idag var det dock rätt tufft i skogen. I alla fall om man är kortare än en meter. Det var rätt obanat så redan halvvägs till ettan fick Miniknatare Jr bäras på axlarna. Det var inte förren på stiglöpningen till fyran som han kunde sträcka ut steget ordentligt. För Miniknatare Sr så går det bättre. Han är dock lite ivrig så vid fyran ville han fortsätta rakt fram men det försöket lyckades vi avstyra. En annan reflektering jag gjorde på dagens tävling är att tiden har banne mig stått stilla inom orienteringsrörelsen. Det är samma gamla handritade skyltar, serverig under en grön pressenning och stolryggsäckar till förbannelse. Man kunde lika gärna ha befunnit sig 1986 som 2006.

Ner i skyttegraven igen

Ikväll har jag in i det längsta försökt att inte vältra mig i det förgångna. Ni vet. Bläddrande i gamla kartpärmar. Sorterandes träningskläder som är mer malätna än utnötta. Stämpla sig själv i fingrarna med gamla stiftklämmor. Ältandes gamla Älgdrev, huruvida Ulriksberg var bättre eller sämre än Fredriksbergsom TC. Uppeldning av mina noppiga orienteringsstrumpor. Förbannande av mina gubbvader med alkohol. Vänta nu. Alkohol hade Jag visst tagit till ikväll. En eller ett par öl och en mer än god whiskey (Ileach). Fast i skarp kontrast till all bitterhet som den här bloggen står för så har jag spelat tv-spel för att rensa hjärnan. Mycket Guitar Hero samt en liten stänk av King Kong för att få nerverna på helspänn. Nu är det kanske bara jag som tycker och ältar att allt är bittert. Förmodligen är det mer en blogg av patetiskt karaktär jag försöker driva här. En blogg som skulle handla om en gammal mans revansch inför uppgången i H40. Av det blev det ingenting. Kan ni tänka er 4 år till av sånt här dravel som jag spyr ur mig? Inte jag heller. På worldofo.com läser jag att Jarkko Huovila flyttar hem till Finland. Det är kanske det jag skulle behöva göra. Flytta hem alltså. Nääe, vänta nu! Jag bor ju redan hemma, där jag bott sedan barnsben. Där sket sig den reservplanen också. Jag får nog ta en Ipren, smörja knät med lite Voltaren och stänka i mig dom sista dropparna av whiskey. Imorgon är det miniknat som gäller för Miniknatarna. Av någon anledning så känner jag inget pirr i magen inför det.

En helt värdelös kilometer

Man har ju hört talas om den "flygande kilometern" och många gånger den "sista kiometerna" men efter lite bläddrande i mina kartpärmar hittade jag på ett flertal banor den "bortkastade kilometern". Partier av banor där man möts av noll orienteringsvärde och lika gärna kunde låtsas som att det var ett terränglopp man deltog i. På nedanstående karta kan ni se en bit av en H20A bana som jag sprang 1986. Det var Stockholms Godtemplare som arrangerade och P-A Englund vann på 66,49. Jag kom 2:a med 68.38 på den 10 km långa banan. Hursomhelst så var det ett fruktansvärt tråkigt mittparti på en bana som förövrigt lämnade lite att minnas. Det tråkiga är att precis söder om denna passering finns det jättemycket skog så varför vi skulle ut här och springa här kan man undra. Undrar om antalet värdelösa banor/sträckor är fler än dom bra/utmanande man stött på genom åren?

Det smakar guld

Jodå. mitt batteri tog ett välförtjänt guld igår kväll. Zeke gjorde det han förväntades göra. Nu kan jag med äran i behåll arkivera säsongen 2006. 100% utdelning blev det i år alltså. Nu hade jag dock inte hela äran i guldet så man kanske får vika ner sig och säga att det bara blev 20% utdelning. Inte fy skam det heller. Till säsongen 2007 kanske jag skulle utveckla konceptet och börja leasa ut mer av min oanvända utrustning och dessutom ta betalt för det. Jag menar, vem vill inte springa i mina nya Integrator, mina gamla vj-pannband, min oanvända Nor-kompass från 80-talet och kanske, kanske kan jag få någon att köra i mina gamla noppiga ol-strumpor. Pengar kommer inte att vara en trång sektor för mig nästa år.

Nästan tävlingsdebut

Nu jävlar. I kväll är det nära. Närmare tävling än så här har jag inte varit på hela året. Anledningen är att mitt pannlampsbatteri skall i Zekes sele vara med på natt-km. Anspänningen är stor och jag hoppas vid gudarna att det skall hålla hela vägen. Katastrof vore om batteriet krånglar och jag får dras med ett fiasko på årets enda tävling. Om det vill sig riktigt bra kanske jag har en andel i ett KM-tecken efter i kväll. Kanske kan man var så fräck att kräva 10-20 % av äran? Den äran skall jag i så fall hänga upp bredvid min fiktiva bronsmedalj från natt-sm.

Smedbyvägen nästa

Min buss rullar iväg från busshållsplatsen när jag är 50 meter därifrån. Jag orkar-kan-vill inte springa så jag promenerar lugnt fram mot en hård bänk att sitta på istället. Det är soligt men jag känner inte av någon värme. Jag längar till vintern. Snö till förbannelse vill jag se och bister köld som bygger istappar på min orakade haka. Hur kunde det gå så här? Jag som formligen spydde hat på förra vintern. Folk väller förbi på väg till jobb och skola. PRO-klubben kommer hasande med sina rullatorer i jakt på någon butik som har öppnat och borta vid parken virrar en morgontörstig a-lagare runt efter någon polare att tigga pengar av. Jag blundar och minns knappt vad jag vill längre. Jag vill träna, så var det ja. Kan inte november komma snart så kroppen börjar funka och man kan sträcka ut på risiga hyggen och sönderkörda skogstigar. Fast i en loop som verkar bestå av vinterträning och sen ingenting följt av ingenting. En till buss kommer med det är inte min. Jag spelar lite på min gba-micro och undrar om jag skall åka hem och sova eller ta mig till jobbet trots allt. Lönlöshet. Tröstlöshet. Menlöshet. Fanlöshet. Bitterlöshet. Skadelöshet. Ångestlöshet. En massa lösheter staplas i rad och på höjden. Jag tittar på mitt krånglande knä och undrar vad det vill egentligen. November kan inte komma fort nog. Sa jag det? November kan inte komma fort nog. Nog sa jag det nog. En buss kommer. Kan vara min, eller? Jag chansar och kliver på. Vi får väl se vart den för mig.

En lång jäkla resa

En gång i livet hade jag önskat att jag varit med om en sån här resa. Nu är man väl för gammal om man inte får en knäpp på äldre dar och bara drar iväg på något äventyr. Hur som helst handlar det om ett gäng killar som cyklade från Europa till Singapore. Resan skedde 2001 men nu 5 år senare återupplever en av killarna resan genom att blogga om den.

Valet

Det här med val är ju jävligt intressant. Man kastas mellan dom olika lägren och vet snart varken ut eller in. Skall jag välja si eller så och vad tycker du och vad tycker ni. Jag är dock redan säker på hur jag kommer välja. I valet mellan kvalet och något annat så väljer jag Silva. Silva för första gången sedan tidigt 80-tal faktist. Min nya kompass som skall inhandlas kommer alltså att bli en Silva 5 Jet. Inte för att jag i dagsläget har någon nytta av den, men det är så jäkla kul med val att jag inte kan hålla mig.

Kostlära för gamla gubbar

Jag läste en artikel om frukt och grönt på www.iform.se
(Inget nytt under solen men ändå)


1. Ät mycket frukt och grönt
Det här kostrådet är det viktigaste. Frukt och grönt innehåller många hälsofrämjande ämnen och om du äter tillräckligt mycket minskar risken för många olika sjukdomar drastiskt.

Du bör äta 600 gram frukt och grönt om dagen eller cirka fem stycken. Frukt och grönt innehåller mycket nyttigheter - till exempel antioxidanter, fytokemikalier, kostfibrer och vitaminer. De flesta kan du inte få i pillerform. Om du tycker att mängden frukt och grönt är stor, så tänk på vilken nytta de gör. Listan över positiva egenskaper skulle kunna vara hur lång som helst, men vi har valt ut några fördelar:

1. a) Viktminskning.
Frukt och grönt sänker kostens fettenergiprocent och energitäthet, så att det är lätt att gå ner i vikt. Du uppnår ett bättre resultat med din viktminskningen om äter mer frukt och grönt samtidigt som du skär ner på fettet.

1. b) Bättre cirkulation.
Frukt och grönt innehåller antioxidanter, som motverkar åderförkalkning. De reducerar risken för hjärt-kärlsjukdomar - och inte minst impotens.

1. c) Mindre träningsvärk och bättre träningseffekt.
Idrott och motion ökar behovet av antioxidanter och att äta en kost med mycket frukt och grönt är det bästa sättet att täcka behovet.

1. d) Många vitaminer.
Frukt och grönt är utmärkta källor till speciellt C-vitamin, A-vitamin, E-vitamin, B6-vitamin och folsyra.

1. e) Bättre blodsockerreglering.
Frukt och grönt innehåller särskilda kostfibrer som bidrar till en stabilare blodsockernivå - och därmed en mycket mer stabil energinivå både fysiskt och mentalt.


Hmm.. Låt mig se här nu. Viktproblem, impotens, träningsvärk och ett mentalt stabilare liv kan alltså avhjälpas och uppnås om man trycker i sig drygt 500 gram frukt och grönt varje dag. Nu har jag inte några potensproblem och träningsvärk är ju i dagsläget inte aktuellt. Kanske skulle jag kunna nagga vikten lite i kanten men framförallt är jag intresserad av vad frukt och grönt kan göra med min mentala hälsa. Kan man bota kronisk bitterhet med 5 frukter om dagen tror ni? Det här kan var värt att prova. Jag skall i rent studiesyfte köra en frukt och grönt drive i någon vecka. Vem vet, kanske blir den här bitterbloggen en rosaskimmrande orgie i lycka och harmoni. Skulle så vara fallet har jag i och för sig inget att skriva om längre men det är väl smällar man får ta. Detta kan bli döden för AspLövet goes H40. Håll tummarna. För vad vet jag dock inte riktigt.

H40 = Natt-Kungarna

Tydligen är det inte helt fel att vara H40-löpare ändå. Thomas Asp gick och vann natt-sm för seniorer trots att han klivet över 40 strecket. Nu har kanske Thomas en gnutta mer meriter än mig och antagligen en lite skadefriare kropp. Kan vara så också att han är lite bättre tränad just nu och möjligen en aningens bättre orienterare än mig. Men bortsett från dom här bagatellerna så hade jag ikväll kunnat varit med och kämpat om guldet med all säkerhet. Man kanske kan ringa elitansvariga i SOFT och begära en subjektiv placering på kvällens tävling. Finns väl ingen anledning för mig att åka hela vägen ner till Skåne när jag ändå vet att jag skulle placerat mig på medaljplats utan större ansträngning. Jag kan nöja mig med ett brons så slipper det bli tjafs på Alternativet också. Min första sm-medalj. Härligt!

Tränarkarriär

Jag har funderat lite på om jag inte skulle börja satsa på en tränarkarriär nu när insikten om att jag aldrig kommer att kunna springa själv börjar sjunka in. Kanske skulla man ta tag i klubbens alla gubbar och försöka få lite fason på dom. Någonstans långt inne i kroppen finns det en rabiat tränare som inget hellre vill än skrika och bete sig. Lite grann som dom där föräldrarna man kan se på knattefotbollen som skriker, Hora! åt domaren framför gapande 10-åringar. En sån vill jag vara. Till mina adepter skulle jag skrika och svära som fan. Era feta jävlar. Har jag gett er tillåtelse att bomma?! Det vore skönt att med en sån attityd skrika respekt och kvalitet in i menlösa motionärer. Om någon inte vill vara med längre och slutar komma på mina träningar gör jag bara hembesök och säger att dom får välja mellan mig och frugan. Frugan kommer att ta alla dina pengar när ni skiljs hos mig har du alltid en vän, har jag som dräpande argument. Då skall ni nog se att dom kommer krypande. Bengan Boys!! Det vore något det.

Voodoo-tisdag

Ikväll tänkte jag skoja med Natt-SM löparna. Jag har köpt en voodoo-glödlampa som jag kopplat in i min gamla trasiga pannlampa. Hela kvällen skall jag sitta och trycka på strömknappen. Av-På-Av-På-Av-På-Av-På. HAHAHAHAHAHA!!

Orientering om *.txt varit världsledande

Trött:Måndag

Idag är det skit med livet utan att jag för den skull tar min höga ålder med i ekvationen. Mitt inflammerade knä värker och har sig på nätterna och varken anti-inflammatoriska piller, stretching eller hinkvis med sån där voltarensalva som smetas på hjälper. Det är synd om mänskligheten brukar man säga. Så fan heller. Mänskligheten har det bra. Det är däremot jävligt synd om AspLövet. Många brukar säga till mig att det kunde vara värre. Givetvis kunde det vara värre, det kan alltid vara värre. Men är det något att sträva efter? Gårdagskvällen hade jag tänkt tillbringa med tv-spel för att rensa hjärnan lite. Det blev inte så när Miniknatarna fick psykbryt. Det slutade med att jag fick ligga med dom båda i sängen och så tittade vi på Sopranos tillsammans. Dom gillade skarpt alla roliga maffiafrisyrer på gubbarna. Man kanske skulle ta och skaffa sig en fet maffiafrilla. Inte gles som Tony men fläskigt stor som Silvio. Jag är nog lite som Silvio. Vill bara ha lite lugn och ro här i livet och ett par hela ben. Nu vet jag inte om Silvio har problem med sina ben men om så vore fallet så hade han nog också svurit över dom.

Världens längsta kortsträcka

Hur lång kan en kort sträcka vara innan det slutar var kort sträcka? Finns det ett magiskt metertal som jag aldrig fått reda på? Jag vaknade i natt alldeles kallsvettig efter att ha drömt om den här frågan. Nu kan jag inte sova förren jag fått ett svar.

Tankenöt

Om man som jag inte springer orientering men konstant tänker orientering. Är det då bättre eller sämre än alla dom som springer orientering men överhuvudtaget inte tänker orientering?

Hur tänker jag nu?

Den glömske filosofen

Idag har jag farit och flängt över halva kommunen och vid ett tillfälle till och med utanför. Under resans gång hade jag en stor uppenbarelse. En idé som skulle revolutionera orienteringssporten. Skaka grunderna i "självvald väg" och få folk att vallfärda till vår sport. Det är bara ett litet problem. Väl hemma när jag skulle dokumentera allt så var det tvärtomt i skallen. Hur jag än vrider och vänder på mina tafatta hjärnceller så är idén som bortblåst. Det är inte första gången jag råkar ut för sånt här. Jag skulle ha varit både rik och berömd om jag kommit ihåg alla mina ideér genom åren. Ofta dyker dom bästa upp när jag inte har möjlighet att skriva ner dom. Ni vet, mitt i natten, ute på träningspassen, på hemväg från krogen eller ibland till och med när jag står i kön på Konsum. Dom flesta kommer och går lika snabbt som ett normalt sprintlopp så jag är chanslös att få ner dom på papper. Man är nertyngd inte bara av sin veka kropp utan även av en senil hjärna.

Lösningen på mina problem vore kanske en privatsekreterare. En söt blondin som i kortkort och högklackat trippar snett bakom mig vart jag än går. Klick-Klick-Klick. Vart jag än befinner mig så är hon där och skriver ner allt jag filosoferar fram. Klick-Klick-Klick. Jag kunde bli en nutida filosof som drar runt i världen och sprutar ur mig nytänkande och sinnesöppnande teorier. Klick-Klick-Klick. Medans dom gamla filosoferna satt still och lät lärjungarna komma till dom, så skulle jag hela tiden var på väg någonstans. Klick-Klick-Klick. Ibland kanske jag stannade till och lät någon rastlös själ fråga mig något. Jag kanske gav ett svar om att "Kör alltid höger och vänta på pipet", men sen så hastade jag vidare allt medans jag filosoferade högt om hur vi borde göra. Klick-Klick-Klick. Sen skulle jag få Nobelpriset i alla kategorier och priset bytte namn till AspLövets Guldmedalj. Alla skulle ju inse att mina filosofiska tankar var mycket mer värda än Nobels jävla dynamit som bara har spridit elände här i världen. Nu har jag glömt bort vad det här inlägget egentligen handlade om så vi lägger på nu. En annan gång kanske. Klick-Klick-Klick. Häng med nu Kerstin! Vi har inte tid att söla. Klick-Klick-Klick.

Ett möte i mörkret

Jag vandrar i höstrusket och möter först bara mörker som bitvis kämpas ner av gatlyktornas dämpade sken. Plötsligt står en gammal klubbkamrat framför mig. Han hade försökt springa men ett trilskande knä hade dragit ner farten till rask promenad. Vi talar om dagsläget och om minnen från förr. Vi är båda löpare bortkastade på sportens baksida numera. Det sista jag säger innan vi skiljs är. Nästa år, då jävlar! Ord som inte betyder någonting längre. Jag går vidare i ensamheten och ser vardagsrumssken där folk ser dokussåpor och uttjatade amerikanska tv-serier till leda. Det är torsdag en kväll i september. Undrar om någon var på klubbens torsdagsträning hinner jag tänka innan jag är hemma.

Walkman

Nu när man har degraderats till en promenerande föredetting igen så är det tur i oturen att man fått en kul liten leksak att ha med sig. En fet Sony Ericsson W810i fick jag på min 40-års dag av svägerskans familj. Givetvis är inte jag värd något så här fint men jag tackade och snodde åt mig den innan dom hann börja ångra sig. Nu skall jag fylla den med tung rockmusik och ge mig ut i skog och mark för att stärka upp mina ynkliga ben. Run to the hills!! Eller, i mitt fall blir det ju gå, men tufft som fan ändå.

Den segdragna planen

Om man skulle följa datavärlden och katalogisera alla mina planer och nystarter skulle man kunna kalla min senaste plan för: Plan 6.3 Vad ingår i den här nya revolutionerande planen då kan man fråga sig. Gammal skåpmat eller nytänkande? Nu när jag inte bara är bitter längre utan både gammal och bitter krävs det nog nytänkande för att få fart på min halvdefekta kropp. Jag har ordinerat mig själv en veckas vila för att få bukt med knäproblemet. Sen kommer jag i lugn takt eskalera min fysiska träning med MTB och långpromenader. Jag skall direkt säga att några stavar kommer ni aldrig få se i händerna på AspLövet. Skulle det gå så långt att stavar överhuvudtaget kommer på tal så lägger jag ner alla aktiviteter för gott på en gång. Krasst kan man konstatera att det ser mörkt ut att få tävla den här säsongen. Jag planerar heller inte in några tävlingar för jag blir bara besviken på mig själv.

Nu hoppas jag också att det slutar ploppa upp folk, vart jag än befinner mig, för att fira att jag blivit lastgammal. Nu är jag trött på att dricka öl och äta tårta. Jag börjar misstänka att folk njuter av att jag fallit för ännu ett 10-års streck. En annan sak jag noterat i detta sammanhang, är att alla som redan klivit över 40-strecket säger att livet börjar nu och allt blir bara bättre. Jag tror att dom ljuger. Det är bara en buktalande försvarsmekanism så att dom inte skall falla ner i bitterhetens hål över att dom börjar bli gamla och gaggiga. För mig som redan är nere i hålet spelar ett eller några år till på nacken ingen roll.

Vila var det

Inget nytt på AspLövsfronten med andra ord

Långt innan bitterheten

History...

History has a way of repeating itself. Jag hade den strofen i huvudet rätt mycket i våras och då besannades den sanningen. Idag var det dags igen. Jag tvivlar snart inte längre på att det inte är meningen att jag skall hålla på med idrott. Gubbvaderna mår faktist jävligt bra. Eller låt mig omformulera den meningen lite. Gubbvaderna mår bra för dom har inte blivit utsatta för någon riktig stresstest ännu i denna omgång av rehab. Isatället är det mina gamla ungdomsknän som har fått spelet igen. Efter förra veckans vurpa fick jag en inflammation i senfästet som fäster i knäskålsspetsen. Det är precis där jag hade mina problem förr i tiden och jag har även opererat det ena knät för en kronisk inflammation för länge sedan. Så nu sitter man där igen. I samma båt men ett par år senare. Man borde vara bitter och det är just det jag är. Med andra ord mår jag precis som vanligt. Förmodligen skulle jag inte kunna hantera dom känslor som skulle uppstå om jag blev helt skadefri, och kunde tävla igen, så det är lika bra att jag har det så här. Nu skall det smaka gott med en kall öl. Jag måste få jämvikt mot ispåsen som jag har på knät. Skål. Sannolikheten att jag gör comeback på lördag är nu nere på miserabla 0%.

Klart grabben skall ha en sån...

Spana in den här lilla skönheten som damp ner med posten idag. Tyvärr kan man inte spela Catching features på den som jag drömde om en gång i tiden men Metroid är inte fy skam det heller. Den här var jag värd. Speciellt med tanke på att jag hittade den på en sån rea som nästan innebar att jag fick betalt för att ta emot den. Den är nästan lika vacker som en tvåstrecksmosse i solnedgång, och inte är den mycket större heller, eller mindre menar jag. Äsch nu blev det fel. Liten som fan var det jag skulle säga. Snygg och liten. Det är så enkelt när man anstränger sig.

Arenaproduktion

Jag var inne på OPN.no´s trevliga fotoreportage från NM i sprint. Vad som slog mig när jag tittade på bilderna är att dom använde en startramp. Vad är egentligen vitsen med en sån? Var det så mycket folk på plats att dom behövde lyfta upp löparna så att all publik kunde se vem som skulle starta?


Nu är inte jag ute och far på allt för många sprinttävlingar men jag har ofta sett den här typen av startramper. Jag kan tycka att dom känns lite fjuttiga i sin uppbyggnad. Ta bara NM nu som exempel. Rampen är max 50 cm hög och sen skall dom sno åt sig kartan från ett campingbord som förmodligen såg dagens ljus för första gången i mitten på 70-talet. Arenaproduktion my ass. Det känns lite som att halvdana försök bara gör det hela värre. Skall man nu lyfta fram löparna, så får man göra det ordentligt. Skall man ha en ramp får man bygga EN RAMP! Nu snackar vi minst en, gärna två meter upp. Det viktiga är att det blir fett och svulstigt. Skall vi ta oss in i OS-familjen kan vi inte komma dragande med några spånskivor som spikats ihop ovanpå tre SJ-pallar.

Straffa hårdare

Jag tycker att det är helt rätt att Zlatan, Mellberg och Chippen blev avstängda. Har man regler så skall dom följas till punkt och pricka. Hemma har vi (läs: Jag) regler som också måste följas. Fru AspLövet brukar säga till mig. Kommer du inte hem i tid behöver du inte komma alls. Då brukar jag fråga hur länge jag får vara borta. Då säger hon, Tills att du kommer tillbaka. Stenhårda regler, Jag vet.

Liknande fotbollslandslagets regler borde våra svenska landslagslöpare ha i sina kontrakt, fast lite mer resultatanpassade. Är dom för långt efter på en landslagstävling så blir dom automatiskt avstängda i ett lopp (minst). Då sätts deras medverkan lite på sin spets. Management by fear. Det finns liksom inga genvägar till det perfekta landslaget. På sprint tycker jag att det räcker att dom ställer upp för att dom skall bli avstängda.

En Svensk är en Svensk är en Svensk

Jag kan bli lite splittrad över den här diskussionen om vem som egentligen kan bli svensk mästare inom orientering. 100% av mig anser att man bör vara svensk medborgare för att få kalla sig svensk mästare. Som det är nu kan lika gärna en ryss, finne eller korean bli svensk mästare. Det är för mig lite konstigt och hur tolkar vanlig media en sån sak? Har andra idrotter samma upplägg? I och för sig kan jag förstå att alla dom utländska löpare som representerar svenska klubbar vill vara med och mäta sig, men samtidigt tar dom ju platser från svenskar som vill och borde få vara med att tävla om möjligheten att bli svenska mästare. Det är en komplex fråga som i mina ögon har en enkel lösning. Enbart svenska medborgare har rätt att ställa upp på SM. Dom eventuella löpare som inte är svenska medborgare får helt enkelt stå över SM-veckan. Visst kan man kalla det trångsynt, oinbjudande och i största allmänhet diskriminerande men lika lite som att man får bli distriktsmästare eller klubbmästare i ett distrikt/klubb som man ej representerar så borde man inte som utlänning kunna kalla sig svensk mästare. Fan här låter man ju nästan som en rasist mot resten av världen men det är inte det som frågan handlar om enligt mig. Eller så är det så att min mossiga gubbhjärna inte hänger med i tidens tecken. Kanske är jag bara bitter över att jag aldrig varit i närheten av att få tävla i såna sammanhang. Så är det nog. Vi glömmer allt jag nyss sa och koncentrerar oss på SM som startar nu till helgen. Jag hoppas att bästa världsinvånaren står som vinnare. Bara det inte blir en Finne, för då får jag höra det av min kusin till förbannelse förmodligen. Heja Världen. Bu för Finland!

Akta vattnet från höger kommer det en buss

Efter lunchen har jag fått tillbaka lite av livsgnistan. Jag gjorde några ryck på väg till parkeringen och bortsett från att jag trampade ner i ett dike med lite för mycket vatten och att jag höll på att bli överkörd av en buss så kändes det rätt OK. Knät ömmar litegrann men inte mer än att det går att ignorera. Jag skall testa det på träningen imorgon. Man brukar ju säga att skratt är bästa medecinen men jag äter voltaren istället. Det gör inte lika ont i käken som att skratta. Sannolikheten att jag startar på lördag har nu gått upp till svindlande 60%.

Keep em coming

En liten film som får måndagsångesten att tyna bort. Klickeliklick! Nu blev Jag på bättre humör. Sannolikheten att jag tävlar på lördag har nu gått upp till 51%.

En 40-års prognos

Just nu har ett intensivt lågtryck med ihållande regn och en stark sydostlig vind lagt sig över vänster knä. Höger vrist har samtidigt drabbats av nyckfulla kastvindar som vrider och vänder. I mellersta AspLövet har en tjockfront, som ser ut att ligga kvar den närmaste tiden (åren), lagt sig sig. I sinnet är det dåligt med sol och trögt idag. 5-dygnsprognosen utlovar växlande humör och en och annan regnskur som kommer sunka till det mesta. Inför lördagen ser det just nu ut som 50% chans till start.

AspLövet goes H40 goes Pr0n

Keine Lederhosen

Som jag anade hade jag nog vunnit Natt-DM om jag ställt upp. Noterade att den gamla legenden Björn Axelsson vann H40 och inget ont om Björn, han är en gudabenådad orienterare, men han hade nog fått ge bort plaketten till mig om jag startat. Nu gjorde jag inte det så vi släpper ämnet och ramlar vidare. Igår var jag på kick-off med jobbet på Skansen. I 3 timmar avlöste säljcheferna varandra uppe på scenen där dom i extas basunerade ut hur bra vi har startat Q3 och hur dåliga våra konkurrenter är. Det var nästan som ett väckelsemöte där vi alla på slutet stod upp på stolarna och klappade händerna och kramade varandra omvartannat. Hela anförandet avslutades med att vår nya kvinnliga VD, som förövrigt har sin bakgrund i Iran och därför bröt på ett rätt ocharmigt sätt, skrek. Nu skall vi festa!! Alla slussades ut på gården där vi förväntade oss rikligt med mat eftersom alla enbart ätit lunch sådär 7 timmar tidigare. Vi bjöds på korv med bröd. Jag hann äta två innan dom var slut. Det var allt som bjöds på i matväg, så ölen bet rätt bra. En annan märklig sak var att temat var Oktoberfest. Jag hade förväntat mig lite rejäla ölsejdlar med Bayersk bira och frodiga tyska damer som serverade. Vi fick Pripps blå i flaska serverade av en svensk kille som inte förstått ordet serviceminded. Annars var allt bra. Inte lika bra som att springa Natt-DM men i ett större perspektiv så var det ändå en trevlig kväll. Ikväll är det EM-kval. Jag håller på Sverige.

Natt-Kungen är inte tillbaka

Jag är en jävel på nattorientering. Tävlingsformen passar mitt lynne liksom. Ni vet. Introvert och ljusskygg. I kväll är det Natt-DM för Stockholmarna i Törnskogen. Jag skall givetvis inte vara med. Bortsett från att min huvudställning är trasig, jag har ont i ett knä och det är kick-off med jobbet så ställer jag inte upp i tävlingar som jag med all säkerhet vet att jag skall vinna. Okej, det sista kanske inte stämmer men annars har jag tillräckligt med anledningar att avstå. Den stora Planen som fastställdes för flera veckor sedan gäller fortfarande. Debut lördagen den 9 september på Vallentunas Långdistans. Nu har gubbvaderna bara en vecka på sig att sätta in en stöt. Jag skulle inte bli förvånad om dom lyckas. Jag har inte sprungit en riktig tävling sedan september 2004 då jag deltog på en av publiktävlingarna vid WOC i Västerås. 2 år. Det är en stund det också. Ibland kan jag sakna nattorientering fruktansvärt mycket. Framförallt dom där tävlingarna när man sprang H21 och fick starta absolut sist. Halva startfältet har duschat och åkt hem innan man ens gått till start. Startpersonalen har rivit ner allting utom din kartback när du startar. Ett stilla regn börjar falla. Känslan av total ensamhet i en mörk skog kan vara otroligt skön ibland.