Ibland undrar jag om dom inte börjar oroa sig för mig här på jobbet. Idag plastade dom in mig med skyddande bubbelplast och sa vänligt men bestämt till mig. "Sitt still på din plats nu för en gångs skull och se inte det här som att du jobbar på en skyddad verkstad utan mer som att vi bryr oss"
Man har inte fyllt 40 år ännu men Glenn Hysén tendenserna börjar bli tydliga. Framförallt nu när jag börjat odla H40-skägg sticker gråtonen fram som Cartman på ett startgärde. Undrar vad det är som triggar dessa? Min bitterhet? Växthuseffekten? Miniknatarna? Leksands hockeylag? Sprintorientering? Frågan är inte vad kanske utan mer vem bryr sig. Nu skall jag gå in på lagret och stretcha lite. Ikväll skall man bemanna sekretariatet på Grymnatta. Det är jag som har det gråa skägget om ni har vägarna förbi.
I dag har jag börjat stretcha sätesmuskeln, eller arschlet för oss som pratar fattigmanssvenska. Vi får se om det är något krut i VJ-Löparens tips. Jag smyger in på lagret här på jobbet och sitter på en gammal postsäck för att inte skita ner byxorna. Där stretchar jag hårt och smärtan ilar från rumpan upp i pannbenet på mig. Förmodligen ett tecken på att det behövs.
Varje år vid den här tiden då tranorna häckar vid Hornborgasjön, hundbajset letar sig fram ur snöslasket och man äntligen får gå hem från jobbet i dagsljus brukar jag bli skadad. Även så i år givetvis men till skillnad från alla andra år då jag stängt av omvärlden tänkte jag titta på en torrplanering av tävlingar som kommer. Vilka tävlingar skulle jag ha sprungit om jag fått komplett DNA i mina ben.
Nu har jag eldat upp två kära o-grejor men inte fan känns det bättre i vaden. Jag vet inte om jag skall ta detta ett steg ytterligare och göra en voodoo-docka där jag trycker häftstift i vaderna på den för att få bukt med mig själv. Tyvärr måste man nog vara en religiös fanatiker för att sånt här skall funka. Gårdagskvällen var annars en ytterligheternas kväll. Leksand åkte ur elitserien, på terassen brann min kompass, till middag åt jag 2 knäckebrödsmackor och sen spelade jag tv-spel till klockan 01.00. Jag straffades för den sena kvällen då Miniknatarna ville gå upp redan klockan 06.15. Livet i ett nötskal just nu. På vägen till jobbet passerade jag en fin södersluttning med gles tallskog. Där lös barmarken mot mig lika starkt som löneförhöjningen man aldrig får. Det vill säga hånfullt nära men ända oåtkomligt.
Idag brände jag en av mina otaliga skitkompasser. Jag tror inte att det hjälper men skönt var det. Bort med det gamla och in med det nya. Prolemet är bara att jag inte vet vad det nya skall vara. Det enda jag vet är att det tydligen inte skall röra sig om orientering. Det har livet gjort jävligt klappat och klart för mig vid det här laget.
I brist på glädjeämnen i min träningsdagbok tröstahandlade jag lite tv-spel. Det blev rätt många...
Jag har insett att på hoppets väg finns det ingen framtid för mig. Jag kan heller inte hoppas på hjälp ifrån ovan då jag är ateist och har gått ur Svenska kyrkan. Finns då bara att be om hjälp där nerifrån. Jag utförde ett rituellt mord på mina gamla ol-skor som ända knappt fått luftats dom sista 5 åren. När det brann som bäst på terassen skrek jag ut mot livet utanför. Här har ni era djävlar! Är ni nöjda nu? Sen gick jag in och tittade på mina kartpärmar. Jag öppnade ingen av dom. Bara tittade. Länge.
Framtidsdrömmarna är tillfälligt (igen) krossade och att vältra sig i nostalgi och bitterhet har jag gjort till leda nu. Så vad fan skall jag skriva här? Självterapi i all ära men någon måtta få det vara på skiten. Jag har ju tagit ett sabbatsår från klubbarbete för att ta han dom mig själv, så någon backofficekarriär inom sporten är jag inte sugen på just nu om ens någonsin. Att skriva och läsa om andras tävlande och tränande är inte något som gagnar mig psykiskt så jag gräver nog ner mig ett tag och väntar på dom där bättre tiderna som aldrig kommer. Jag tror jag låter skägget växa tills att inspirationen kommer åter och sen få vi se vad som kommer ut. Kanske skriver jag om handarbete, stenrösen, tv-spel, whiskey, Mustas tävlingsresultat eller så kanske jag blir en smutskastande iller i ögat på orienteringsetablissemanget. Vi får se.
Jag visste innerst inne när jag började springa i lördags att det skulle gå åt helvete. Dom sista dagarna har kroppen inte varit i balans. Jag menar inte psykiskt balans, det är något som jag aldrig upplevt. Jag menar heller inte att jag haft någon förkylning på gång eller så, vad jag menar är mycket mer svårdefinierat än så. Obalans i stort helt enkelt har jag upplevt i kroppen. Dessutom hade jag taskig vätskebalans pga av ett födelsedagskalas på fredagskvällen där det bjöds på whiskey. Jag vaknade uttorkade och i obalans som sagt. Ingen bra kombination. Jag stack ut på förmiddagen och sen var det kört. Nu stannade jag som brukligt med gubbvader direkt vid första smärtförnimmelsen men då är det redan försent. I dag två dagar senare känns inte allt helsvart utan mer tristessgrått. Nu blir det en vecka med vila, lätta tåhävningar, stretching och en rensning av kroppen med mycket vatten och magnesium. Tävlingssäsongen har jag lagt på is vilket är lite symbiotiskt med den sena våren. Undrar förresten hur många år man orkar försöka innan man bör ge upp. Kanske har man nått bäst före datum för länge länge sen.
Idag har jag tillbringat mina vakna timmar med att stirra ut genom fönstret. Jag vet inte vad det var för väder där utanför ty jag såg inte längre än till glaset i fönstret. Plötsligt knackade det på dörren och där stod Båtmannne. "Det är dags att åka hem" sa han. "Varför då, det är ju 5 dagar kvar" sa jag förvånat. "Du är förbrukad vara. Ratad, rejected och som rutten frukt så slängs du ut från ön. Tack för den här tiden och kom aldrig tillbaka" sa han iskallt. Jag fick packa ihop mina små pinaler och ta ett tårfyllt adjö av mina vänner Arto och Rautiainen. På väg till båten så frågade jag om det var OK om vi lämnade Gubbvaderna på ön men han skakade bara på huvudet.
Idag fick jag besök på ön. Jag hade bara hunnit springa 5 minuter på min väg när jag mötte mina gamla Gubbvader. Ser man på har ni letat er hit. sa jag. Jorå, men det var inte lätt att hitta dig. sa dom. Jag bjöd in dom till stugan. Det fanns inget fikabröd men man vill ju inte verka ogästvänlig. Så nu sitter vi här. Jag och mina Gubbvader. Ingen säger någonting.
Näringsbristen börjar göra mig allt mer kraftlös här på ön. Jag har allt svårare att hitta tillbaka till stugan när jag tar mina promenader. Ibland vet jag inte om jag skall gå höger eller vänster när jag kommer fram till strandkanten. För att finna bot mot detta har jag gjort en egen kompass. Som grund använde jag en apelsin som även kan användas till nödproviant om jag inte skulle orka hem ordentligt. Själva kompassnålen är gjord av en bit plåt som jag karvade loss från ett kastrullhandtag. Jag lyckades magnetisera den genom att gnugga den mot en bit ståltråd och ett batteri samtidigt som jag tog en tuff frisksportarfylla för att få rotation på alla elektroder. Låter otroligt men ibland har man tur. Kompassen kommer att komma till nytta för nu kan jag även fortsätta att kartera ön.
50 minuters träning för kvällen är avklarat. Jag skottade mig uppför berget för att slippa pulsa och genomförde ett skönt backpass. Sex stycken korta sliriga backryck som tog 1,30 min och som avslutning en lång backe som tog 5,30 min. Vaderna stelnade till lite men som det känns just nu, när jag sitter i min stuga och funderar på vad som händer hemma i verkligheten, så är det inge fara varken på taket eller i benen. Min plan i december att köra 3 löppass i veckan håller sig ganska bra än så länge.
Av en slump tittade jag överst i köksskåpet och bakom en trasig soppskål hittade jag en gammal transistorradio. Jag lyckades få in någon okänd radiokanal på AM-bandet och hann höra en hel låt innan batterierna dog för gott. Låten var Transvision Vamp med "Baby I don´t care"
Idag fick jag ett "Bygg-din-egen-lunch-kit". I paketet låg det en abborre, lite kokt råris, grodblad, 4 räkor, någon sorts grön oätlig sörja och 2 kinesiska matpinnar. jag gissar att jag skall laga min egen sushi. Jag hatar sushi! Fan det börjar kännas som att man är i Robinsson. Jag är ju dock ensam så kanske är man på "andra sidan" Istället för att äta beslöt jag mig för att ha ett ö-råd. Tvärr kan man ju inte rösta hem sig själv så jag försökte muta Arto och Rautiainen att rösta på mig mot att dom fick hela lunchen. Dom svikarna la båda sina röster på Båtmannen, så nu sitter man fast här utan lunch. Arto mår i alla fall bättre nu, och jag förstår varför han la sin röst på Båtmannen. Jag har under dagen som solen lyst noterat att ena sydsluttningen på berget här har fått nyanser av barmmark. Någon dag till med sol och man kanske kan springa lite fläckvis barmarkslöpning. Inte illa.
Idag ligger dimman tät över ön och fjärden. Jag såg inte Båtmannen men hörde båten ute i den tjocka gröten. Ut ur dimman kom ett äpple farande och träffade olyckligt Arto. Vi har nu bäddat ner honom i min mössa och Rautiainen vakar vid hans sida. Det blev Äppelmus av det hela. Inte bra. Dimman fick mig att tänka på Tiomila. Jag vet. Det finns ingen naturlig koppling dom emellan men så är det ibland. 1986 i Riksten sprang jag för första och enda gången startsträckan på Tiomila. Min insats var väl medioker vill jag minnas. Jag bommade ingenting men jag och startsträckor är liksom inte någon bra kombination. Hursomhelst var kontroll 11 en i raden av kuperade sträckor och jag vill minnas att tröttheten hängde som ett klubbtält i tungmetall över min axel.
Jag tog just en promenad här på ön och möttes av ett hysteriskt tätt snöfall. Undrar stilla om det bara är här vintern kommer tillbaka efter att aldrig försvunnit eller om det är likadant hemma. På min promenad hittade jag även en skalle i skogen. Vem var det och hur dog han undrar jag. Var han också en besökare i samma ärende som mig och är detta min bistra framtid. Framförallt undrar jag kanske varför han har älghorn i pannan.
Om jag någonsin blir ordentligt duktig på orientering hoppas jag att jag inte är elak mot usla orienterare, som jag är nu. Nä vänta lite, det var inte mig själv jag pratade om. Vad jag menade var att inom all sport handlar det om självförtroende och en rejäl skopa tur. Jag har aldrig haft tur så jag har fått lite på min egen vilja att tro på att jag är mycket bättre än vad jag egentligen är. På så sätt har jag ibland varit högre upp i resultatlistorna än vad som kanske är normalt för en medelmåtta som mig själv. Klubbkamrater som springer cirklar runt mig på intervallerna får se sig slagna och vänner som undrar om jag inte borde träna lite mer för att bli något tror inte på mig när jag berättar hur bra det har gått. Jag säger inte att det alltid är så här, men "målfokusering" som ligger till grunden för allt är ett ord som jag gillar. Ungefär som ordet "introvert" men det handlar om helt andra saker så vi släpper det. Det är lite grann som den där idrottspsykologen som visade flera hockeyspelare en bild på en målvakt före en viktig turnering. Dom flesta svarade att dom såg en målvakt framför ett hockeymmål. En spelare svarade att han såg en lucka mellan benskydden och ovanför klubbhandsken. Samma spelare vann skytteligan i den turneringen. Jag vet inte om den här historien är en skröna eller inte men jag tror att det ligger mycket i den. Samma tankesätt går att applicera på orientering. Man skall se att man spikar alla kontroller i huvudet och hela tiden veta vad man skall göra och inte slösa energi på vad som kan hända eller andra totalt oviktiga saker.
Nu har man passerat halvvägs. Ljuset i tunneln som nyss låg i ryggen har jag nu i sikte. Dag tio minns jag en tionde kontroll från 1991. Det var på Gävle OK´s tävling Vårluffen och jag tog en tredje plats i H21AK1. Kontrollen tog jag med hjälp av beståndsgräns, beståndsgräns, beståndsgräns, beståndsgräns, beståndsgräns, beståndsgräns, beståndsgräns sen grovkompass på en kolbotten och full fart in mot kontrollen dom sista 200 metrarna. Lättare än så är det inte. I dag fick jag en cola till skickad tillsammans med min frukost-apelsin. Undrar om det är M.t.P som skickar dessa för att jävlas?
I kväll gick jag ut och sprang på min väg innan mörkret kom. Det är bäst så. Jag kände mig pigg i benen och framför mig visualiserade jag två legender för att få hjälp med farthållningen. Längst fram Budda. Ståtliga steg som påminnde om svunna tider. Därefter Hans E med steg som inte rörde marken, tyst tyst utan att störa for han fram. Längst bak jag givetvis. Svetten i mössan förde tankarna till bra träningspass från förr. Jag var ute i 55 minuter och stretchingen efteråt gjordes med ett leénde i hela kroppen.
Tänk om man befann sig i Italien nu! 15 grader varmt, vingårdarna sveper ner över bergskanterna och nylonblusen är stärkt till bristningsgränsen på grund av allt för lite sköljmedel i tvätten. Då skulle man ha kunnat sprungit den här tävlingen (Coppa Italia). Det inritade vägvalet är från vinnaren Mikhail Mamleev. Lyllos!
Båtmannen kom just med ett paket. Det var adresserat till Arto och Rautiainen. I paketet låg det en musmatta.
En riktig uvtävling sprang jag 1992 i Sundsvallstrakten. Vill minnas att det var överlångt till start i brötterräng så många kom försent. Servicen på TC var obefintlig och efter det kallade vi som var med på tävlingen från klubben (idel ädel kepslöpare) alla dåliga arrangemang UV-tävlingar. Uvtrampen var i alla fall tävlingsnamnet och jag gick sisådär, var 10 minuter efter på 4,1 km och kom 62 av 152 i någon sorts H21A klass. Den bäst genomförda sträckan var till den 9:e kontrollen. Utförslöpningar har alltid passat mig rätt bra. Det spelar ingen roll om det är stenskravel eller parkett. Lutar det nedåt så kan jag slugga på hårt. Anledningen till det tror jag kan bero på att jag aldrig har haft problem med vrickningar. Visst har även jag gjort någon spontanvrickning i karriären men dom är få och lätträknade. Nu är snarare mitt problem att jag har extremt stela fotleder/vrister. Jag inbillar mig ibland att mina vadproblem kan vara en rutten frukt av det problemet. Brant utför i grönskit och stenskravel som det var den här gången är bland det bästa man ka råka ut för på en bana. Mer sånt!
Jag snubblade precis på Arto och slog hakan i bordskanten så att blodet sprutade på väggarna som i värsta splatterfilmen, då började jag att skratta. Arto och Rautiainen skrattade också, för hallå! Livet är kul ju! Det fick mig osökt att tänka på alla blodiga knän och skenben man haft med sig in i mål på orienteringar genom karriären. Undrar hur många liter blod man tappat genom åren? Det är en blodig sport på blodigt allvar minst sagt. Nu blev jag inte alls sugen på blodpudding som ni kanske tror. Jag hatar blodpudding. Till lunch skall jag äta en smörgås. Jag fick den redan i morse av Båtmannen som sa: "Det är ju nedbrytande att bara komma hit och träffa dig" Kul kille, det är det enda han har sagt till mig på 9 dagar. Glädjedödare!
Jag vet inte vad som är värst just nu. Hungern, ensamheten på ön eller den här jävla vintern som inte ger med sig. Jag drar mig allt mer innåt och minns nu nästan uteslutande varma sköna tillfällen i mitt liv. Inte ens Arto och Rautiainen kan få mig på soligt humör och maten som i princip inte serveras är bara något nödvändigt ont. Det känns som att jag har gått ner i vikt men vi får väl se när dom här 19 dagarna har gått. Om jag nu får åka hem då. Hemresan kanske blir inställd som allt annat just nu. Snart är det väl inte bättre än att årets premiärtävling för alla blir på Tiomila. En gång för länge sen när jag som vanligt var liten och klen befann jag mig i Frankrike på träningsläger. En ung spoling som studsade fram på Atlantens sandstränder. Det var jag det. På den tiden fanns inga bekymmer. Vill minnas att stället hette Bombannes. Underbar tallhedsterräng som jag besökte två gånger under min juniortid. Det var tider det. Men det är faktist bra tider nu också om man inte skall var för kinkig. Kinkig är jag alldeles för ofta. Nu fick jag en apelsin till frukost av Båtmannen som till och med log. Nu blev jag splittrad.
Här på ön är det måndag hela veckan, man känner sig som Bill Murray när man vaknar. Dagarna går in i varandra och ibland undrar jag om ön, mitt liv, vintern och Leksands öde i kvalserien är ett enda stort skämt. Det fick mig osökt att tänka på måndags-beteende. Ni vet när skallen inte riktigt hänger med och man beter sig som en skärrad antilop mitt i en panikstudsande flock när lejonet kommer. Så har jag varit en eller annan gång i orienteringssammanhang. Det bästa exemplet är Ungdomens Tiomila 1984 men det har jag ju redan avslöjat så det låter vi ligga begravt djupt ner Marinergraven i fortsättningen. En annan gång var på Hälsingekavlen 1995. Jag brukar normalt aldrig hänga för man häpnar över hur många dåliga orienterare det finns där ute. Men den här dagen fick jag hjärnsläpp och tog rygg på andra löpare mot bättre vetande. Att kalla riktningen mot den åttonde kontrollen rakt på är att överdriva en smula. Farten hade trissats upp efter en liten sväng vid sjuan där jag givetvis hade rygg på samma gäng som drog iväg med mig mot åttan. Efter detta lät jag dom sköta sig själva och gjorde mitt eget lopp. Det gick bättre. Tappade 6 minuter på 8,6 km vilket borde varit klart mindre om jag gjort det jag brukar göra. Med andra ord, Sprungit själv. I morgon är det måndag igen. Då skall jag göra samma sak som jag gör nu, det vill säga undra varför dom slutat servera frukost här på ön.
Dag sju på ön får tankarna att osökt minnas den sjunde kontrollen. Då minns jag tyvärr en av mina ytterst få felstämplingar och en sjunde kontroll som jag aldrig tog. Jag har alltid genom alla år haft för vana att enbart läsa in kodsiffrornas slutsiffra. På så sätt brukar jag utan att anstränga mig kunna ha 3-4 kodsiffror i huvudet hela tiden. Detta straffade sig på tredje etappen av Idres 3-dagars 2002. Vid sjunde kontrollen stämde kodsiffran (sista siffran) på den kontroll som jag kom rakt på (i rätt omgivning) så jag reflekterade inte så mycket över att det inte var i närheten av rätt kontrollpunkt. Riktningen ut och fram emot nästa kontroll blev skev och hackig men jag förstod då inte till fullo vad som hänt. Som banläggare bör man inte ha liknade kodsiffor i närheten av varandra men jag lägger givetvis ingen skuld på honom för mitt falerande, även om han är en idiot! Näee, nu skojade jag igen. Det var ju jag som var idioten.
Idag har jag släpat hem en stor tall till stugan som fällts av en storm någon gång under vintern. För att få tiden att gå har jag roat mig med att tälja till en SI-Pinne i mansstorlek, så nu står det en pinne med nummer 41904 i ena hörnet. Jag hade långtgående tankar på att hacka mig i handlederna med den slöa morakniven för att få fram lite blod och på så sätt kunna färglägga pinnen röd men insåg ganska snart att det behövs nog rätt mycket blod för att täcka hela statyn så jag avstod. Jag upptäckte senare att när jag ligger i sängen och tittar på min SI-pinne från sidan så ser det mer ut som en spenslig Niklas Jonasson som står där med sitt spjuveraktiga leende. 2 figurer i ett. Fan man skulle ha blivit konstnär istället för medarbetare på ett multinationellt företag.
Idag har jag provsprungit min nya väg. 60 minuter ren barmark med solen i ögonen ena vägen och stekande i ryggen den andra. Jag drömde mig bort på en klassisk Nytorpsrunda hela tiden och mådde bättre än på länge. I dag fick jag en kall cola i min lunchpåse. Jag vet inte om det är en test för att se om jag faller för frestelsen. Jag föll som för Salma Hayek och svepte i mig colan innan det var försent. Arto och Rautiainen tittade storögt på min lyckliga min och undrade nog vad som stod på.
Idag har jag inte ätit något överhuvudtaget. Om jag mot all förmodan får någon frukost i morgon kommer det alltså att röra sig om ca: 36 timmar utan mat. Nytting sa Bill onyttigt sa Bull. Det skulle vara intressant i rent studiesyfte att springa en långdistans med såna här förberedelser. Hur långt skulle man orka springa? Förmodligen skulle det bli ett bra fettförbränningspass.
Idag har jag legat på golvet. Jag minns en 6:e kontroll från 1988. Jukola. En svepande sträcka över hängmyrar och ett avslut i negativ terräng. Det var till 100% ett positivt minne.
Har ni någonsin fått en ispärla mitt i pannna? Med lagen om: "Livets all jävulskhet" hårt hållen i ena handen så känns det som att jag får ta emot en del hårda ispärlor just nu. Allt som kan gå fel på
Efter gårdagen är det ju helt klart att jag inte är i balans. Min ignoreringstaktik mot snön som har gått så bra i 10 dagar rämnade som en oskuld på Ayia Napa. Varför det blev så här vet jag inte riktigt. Hade jag varit hemma i går kväll hade jag spelat 2 timmar tv-spel för att koppla av. Maximo: Old-School-Plattform-Hack-n-Slash-Mayhem. Fast nu är jag ju på ön så jag byggde en väg istället. Eller spelade jag tv-spel? Jag får hemska flashbacks hela tiden fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag vet snart inte om den här ö-vistelsen är på riktigt eller inte.
Idag blev man bjuden på en tvångspermission. Fridfull middag i stugan avbröts av bryskt knackande på dörren. Jag tittade på Arto som tittade på Rautiainen som lungt tuggade vidare på min middagsmacka. Utanför dörren stod Båtmannen och hans för mig nya vän Båtmannen ehh.. Båtmannen 2. Jag fördes i ilfart till kvällens Nattcup och mötte klubbkamrater jag sett för. Minusgraderna kröp neråt och jag hade svårt att koncentrera mig på något överhuvudtaget.
Jag antar att jag har varit kung i ett tidigare liv, för jag tycker om när Arto och Rautiainen gör vad jag säger till dem. Tyvärr är dom lite tröga för när jag försökte förklara för dom hur en delad smula blir två smulor så ruskade dom bara på huvudet och åt upp dom. Jag blev på bättre humör när jag hörde Båtmannen utanför och fick ett paket tillslängt mig. Jag ropade efter honom.
I dag skiner solen på mig. Frukosten uteblev så det ser ut att bli ett torftigt liv här på ön. Jag hoppas innerligen att man får något i lunchväg annars måste jag nog börja utforska ön efter något ätbart. Man har ju hört skrönor om barrsopor och rötter som skall gå att äta, men vem fan vill tugga på sånt. I kväll kommer mina klubbkamrater springa sista nattcupen. Jag får väl ordna en egen etapp här på ön. Undrar om man skulle kunna få tillgodoräkna sig dom poängen man tar på ön i sammandraget. Jag behöver både 10 poäng och en kort gaffling för en gångs skull. Jag har faktist börjat göra en karta över ön. Den är än så länge väldigt abstrakt för jag har varken penna eller papper så den finns bara i mina tankar. Nu skall jag gå ut och stega in några punkthöjder som ligger en bit bakom min stuga.
Jag låtsas inte som att jag har alla svaren, jag låtsas inte ens som att jag har några frågor längre. Vadå? Pratar ni med mig? Jag har förlikat mig med mig själv och min situation. Tydligen skall det bara röra sig om 19 dagar. Piece of cake, a walk in the park, a spit i my face och nema problema liksom. Idag hade jag tagit mera mod till mig och vandrade rätt in på ön. Kupering finns för backträning om jag så önskar. Snö finns det dessutom så man har inte hamnat på någon Robinsson ö precis. Jag såg inte heller idag några tecken på civilisation, om man bortser från en gammal ölburk. Tingsryd hårdmetallburk helt rostfri, hur har det gått till? Jag klättrade upp på toppen av ett berg och såg bara skog på ön. 8 tums plankor i trädformat omgav mig. Jag vet inte vad det jag just sa betyder men jag har alltid tyckt att byggarsnack är grymt maskulint.
I natt sov jag som att det inte funnits någon morgondag. När jag vaknade vände jag mig om och somnade om. Jag drömde om siffror. Massa siffror.
Strax efter mörkrets inbrott, och på den här ön är det verkligen tal om ett brutalt inbrott, fick jag ett ryck och gick ut för att springa längs med strandkanten med förhoppning att finna någon annan levande människa på ön. Mörkret var så kompakt att det kändes som att springa i en garderob. Utöver vattnet såg jag ingenting som påminde om fastland eller bebodda öar. På min färd såg jag heller ingen bebyggelse eller andra tecken på liv. Efter en längre gastkramande löpning såg jag plötsligt ett ljussken. Jag stannade av och smög försiktigt fram emot något som såg ut som en bebodd stuga. Kunde det vara stuga 1? 20 meter från stugan stannade jag helt och stod stilla och lyssnade. Jag hörde ingenting. Det var en tystnad som inte alls var talande som man brukar säga. Det var tyst, punkt, slut. Sakta, sakta gick jag fram emot dörren och såg på skylten vad det stod. Stuga 2. Jag var tillbaka där jag började. Ett varv runt ön hade tagit 45 minuter och jag var som det verkade alldeles ensam på ön. På dörren hade någon satt fast en lapp medans jag varit borta. På lappen stod det.
Jag har ställt in min rekognoceringstur för dagen. Det är rått och kallt både i luften och i mitt sinne. Vem det än är som sköter rulljansen här omkring så är det en hårdbarkad typ, så jag avvaktar lite för att bygga upp mod inför det jag kan tänkas möta. I dag fick jag levererat en sallad till lunch av båtmannen. Jag sa inget där jag stod och tog emot honom och han sa inget heller utan slängde bara en påse med salladen rakt i mitt ansikte. Jag tog upp påsen och gick in för att äta. På vägen från stranden hittade jag ett gammalt vykort som låg fastfruset i snön. Jag lirkade loss det och tog med det in för att ha något att sätta upp på väggen.
Jag väcktes av snö mot fönstret. Inte för att det lät utan för att det störde något inom mig. På bordet i rummet låg det en apelsin och ett äpple. Jag delade med mig av frukterna till Arto och Rautiainen. Dom fördrog äpplet. På bordet låg det även en karta. Tyvärr ingen orienteringskarta utan en stadskarta över Rånäs. Vad skall det betyda? Rånäskavlen går den 9 april, är den inblandad i detta?
Det knackade på dörren. När jag öppnade den samma stod det en matlåda utanför. Ni vet den där metallsorten som pappa hade när man växte upp. Av den eller dom som lämnade lådan och knackade på dörren fanns inga spår. varken synligt eller i snön. Mystiken tätnar. Den halvljumna potatisen med kassler ligger nu i tryggt förvar i magen. Jag skall nu genomlida min första natt på ön. I morgon måste jag nog ta en rekognoceringstur för att se om det finns andra människor och även utforska dom faciliteter som nämndes i brevet.
Efter min lunchtupplur inventerade jag min stuga. I ett skåp hittade jag ett metspö, en Hemmets Journal från 1983, en kortlek med 43 kort, Mygga, 2 vänsterstövlar samt en rostig morakniv. Jag inser också att rinnande vatten är det enda som finns i födoväg i huset. När jag spanade in under min säng upptäckte jag dessutom 2 små möss som byggt bo i en gammal landstingetfilt. Jag beslöt mig genast för att döpa dom små liven till Arto och Rautiainen. Givetvis för att hedra Legenden som gick bort 2004. Jag ger dom några brödsmulor som blivit kvar från min lunchmacka och känner mig genast lite bättre till mods.
Efter att ha strosat lite i omgivningarna ser jag en båt som svänger in vid strandkanten precis intill min stuga. Jag springer dit men personen som kör båten slänger ett paket in på land och svänger sen runt och kör för fulla motorer därifrån. Jag skriker efter honom. Vem är du? Men får inget svar. Tar upp paketet och går in i stugan fär att undersöka vad det kan innehålla. En smörgås. Ost. Skinka. Sallad. Gurka. Mums. Efter att ha tryckt i mig den lilla mackan lägger jag mig på sängen och stirrar upp i taket. Ådrorna och kvisthålen i takpanelen påminner om en kartbild. Jag gråter en skvätt innan jag somnar.
Idag har jag blivit tvångsuttagen för att intas på Kost-Ö. Jag vet inte vad det betyder men bussresan hit var en skramlig historia och sen fick vi åka sista biten ut till ön i trampbåtar som det stod Costa del Snö på. Jag säger vi men egentligen var det bara jag. Kanske har
OK Dellens tävling från 1987. Klass H21AL 2
Okej, kan den person som skrev föregående inlägg räcka upp handen. Tack, du kan kan gå direkt i skamvrån utan att passera någonting överhuvudtaget. Det är just såna där ointelligenta inlägg som kommer att ta död inte bara på hela bloggscenen utan även på dig själv. Ärthjärna!
Tomt i whiskeyförrådet. Blogga aldrig på fyllan, I morgon [läs en annan dag] börjar jag ett nytt liv. Det vore så lätt att starta något utan att avbryta det man påbörjat.
Alla goda ting är tre brukar dom ju säga men jag vet inte jag. Det finns så mycket klyschor så att skulle man tro på allt skulle man inte våga gå utanför dörren. Ta bara bilden nedan som exempel, där har ju jag 4 goda ting. I Holmenkollen hade Anders Södergren 5 goda mil idag när han vann. Redan där har vi likt MythBusters slagit hål på det talesättet. Det är aldrig försent att bli H40 är dock en sanning som aldrig går ur tiden. H40 världens bästa åldersklass. Givetvis säger jag detta bara för att försäkra mig själv om att det är sant. Egentligen hade jag nog hellre varit en kepsande junior igen som inte ens kännt till ordet "bitterhet"
I dag skulle man kunna klaga på den här envisa vintern som aldrig vill släppa taget men eftersom det bjöds på klarblå himmel och strålande soleken så skiter vi i det. Provlöpning av Grymnatta banorna stod på schemat. Jag tog för mig av H20L banan med 2 extra kontroller inslängda som gav en 10,6 km variant. 121 minuter tog äventyret och det skall erkännas att man får anstränga sig för att kalla skogen löpbar. 30-50 cm snö gjorde att man utan större bommar inte ens var i närheten av 10 min/km. Det behövs nog en rejäl vårattack om det skall bli någon tävling den 31 mars. Det sköna var att jag på vissa vägavsnitt på slutet kände mig fräsch i benen så kanske har vinterns alla snöpass ändå gett bra med grundstyrka.
Man är en riktig curlingförälder. När Miniknatarna gormar om pannkakor en lördagsmorgon klockan 08,00 ställer man sig pliktskyldigt och steker på lite svenssonlagg. Nu är det iofs så att även AspLövet gillar pannkakor och jag har aldrig sprungit på den kosten förut så det skall bli intressant. Kanske hittar man något som knäcker energybars och Gainomax när det kommer till rå energi. Vi får väl se efter dagens snöpulsningspass i grymma banors spår.
Lyssna jävligt noga nu! Jag har bara ett råd till er alla, och det är att ta en lång fokuserad titt på bilden nedan. Vad är det ni ser? Ni ser förhoppningsvis en tragisk historia som jag vill att ni aldrig skall behöva uppleva. Gubbvader är ett helvetes gissel och det önskar jag bara mina fiender, och några såna finns inte så ni står alla på min sida i den här kampen. Det är vi mot gubbvaderna. Vi mot dom där jävlarna som inte vill oss något gott här i världen. Nu vill jag att ni gemensamt inhandlar magnesiumtillskott i morgon. Börjar köra tåhävningar och småstretchar till förbannelse. Det finns inga genvägar till dom perfekta vaderna så ge fan i att fuska. För er som har svårt att greppa allvaret i det jag skriver så vill jag bara säga en sak. Tålamod! Vem fan har tid med tålamod säger ni kanske? Det är tyvärr något som man måste ge sig tid till. Jag ber för er alla att ni inte skall behöva genomlida 6-7 år av tålamod som jag gjort. Dessutom är min tålamodsresa inte klar än. Jag är kanske bara i början på min väg rakt utför, och det är långt kvar till den absoluta botten.
Efter lunchen gick Jag från parkeringen som ligger ca 350 meter söder entren till jobbet. Halvvägs började det spritta i benen och den redan uttänjda steglängden ville inget annat än att springa. Lågskorna slirade i snömodden och jag fick kämpa för att hålla tillbaka en intensiv spurt dom sista 100 metrarna.
Det största problemet jag hade i kväll var att ögonen hade en tendes att vilja frysa ihop. Jag gissar att det var hög luftfuktighet i kombination med minus 13 grader som ställde till det. Nu var det inte jobbigare än att jag fick blinka lite oftare under kvällens distanspass för att få bukt med det dilemmat. Jag tog inte på mig någon pannlampa i kväll utan lät en intensivt skinande måne vara min vägledare under dom 55 minuter som jag höll mig springande. Jag blandade plogade grusvägar med små skogstigar där det var snöpulsning som bjöds. Benen kändes lätta och min kompanjon Birro tog Jag kanske inte med till himlen men vi tog oss en bra bit på väg i en lika välbefinnande riktning.
Alla som deltagit på en riktig öl-orientering vet att det kan vara en rätt tuff tillställning där snabba löpslingor skall varvas med hastigt intagande av öl. Här ser ni ett gäng juniorer som gör det lite väl lätt för sig när dom enbart sitter still. Amatörer!
Kommer ni ihåg "Löken"? ja inte Lars "Löken" Lönnkvist alltså för han minns ni säkert alla. Utan den där andra "Löken". Nej, nej inte "47:an Löken" utan den där andra "Löken". För er som minns era ungdomsböcker från 70-80 talet så fanns det en cool kille i Wahlströms bokutbud som hette "Löken". Böckerna var skrivna av Bengt-Åke Cras. I mina tonår slukade jag böcker. Det var Biggles, Tvillingdeckarna, Bröderna Hardy, Löken mfl. Vet inte varför jag kom att tänka på honom. Kanske var det för att den orienterande "Löken" vann Hofbalen 1995 som jag analyserade lite igår när jag satt och bläddra i en av mina kartpärmar. Så tillbaka till den första "Löken" alltså. En legend i sig och som en hel del andra tuffa legender har han haft svårt att hålla sig i sin rätta klass. Det spelar liksom ingen roll att löpare som Löken, Palmis, Jabba, Micke Wehlin, Thomas Asp, Håkan Eriksson osv kliver upp i H35, H40 eller H45 klassen man hittar ändå deras namn högt upp i H21E listan. Hårda grabbar!
I går fick jag det nya Orienteringsmagasinet med namnet Startpunkt i posten. Fint format, schysst papperskvalitet men...
Jag har, som svamlat om tidigare, behov av en ny klocka som är lite mer representativ än min gamla Casio. I min vilda (nåja) jakt på något som ser både bra och coolt ut har jag mest fastnat för klockor som kostar skjortan, och då snackar vi inte om några ostrukna skjortor från HM precis. Jag hittade bland annat en cool konceptklocka som i framtiden kanske kan passa som träningsklocka. Minimal vikt med frågetecken hur den hålls kvar på armen när man skall grisa igenom ett tätt grönområde eller dyker ner med armen i ett blött kärr. Förmodligen inget som min plånbok är kompatibelt med tyvärr.
Hoppla Hoppla, vad skådar mitt norra öga, det är mitt högra öga om ni undrar. En liten antydan till plusgrader i antågande om man skall tro en av våra kvällstidningar. Det gäller bara att överleva den här veckan och sen kanske det blir vårkänning. Kvällstidningarna som ju alltid har en nyanserad och objektiv syn på allt kan väl inte ha fel?
Det senaste dygnet har jag fått in två st besökare som kommit hit via sökmotorer efter att ha sökt på "nakenkalender". Jag gissar att dom blev rätt besvikna, det skulle jag ha blivit i alla fall. Kanske skulle man lägga upp lite utmanande bilder på sig själv iförd ett par trasiga långkalsonger och en väl sönderriven nylonblus i stl XS. Detta givetvis i rent avskräckande syfte. Man måste dock kalkulera med risken att det finns nog en och annan man eller kvinna där ute som går i gång till 100% på såna bilder. Man kanske får en alldels egen stalker på halsen om man börjar vandra på den släpstigen. Jag tror att jag passar.
Bitande vinterkyla i kinderna under kamp mot klubbkamrater som visar oväntat sprittande form. Jag andas in den kalla luften i lungorna och känner vaderna stelna till i samma takt som våra steg ljuder mot den plogade gångvägen. Nu slutar vi dikta och konstaterar att kvällens intervaller, i den sekvens ni kan se i rubriken, endast avlöstes av den minutlånga vilan. 45 minuter vinterträning som som innebar ett missat träningspass för dom klubbkamrater som höll sig hemma. +1 till oss, tack för det!
Satt och funderade på hur lätt man fastnar i ett inrutat mönster i sitt liv. Samma gamla klagosång om livets vedermödor upprepas som en gammal sliten vinylskiva, snö och sprint någon? Samma gamla maträtter väljs på restaurangbesöken och samma gamla träningsrundor nöts till förbannelse. Man fastnar i soffan hemma svärandes över sinnesslöa tv-program och man undrar varför det aldrig händer något roligt i vardagen. Man är kort och gott som en enkelspårig Lämmel som följer mainstreamflocken. Full fart mot stupet!! Idag skall jag göra någonting annorlunda. Efter träningen skall jag inte titta på skit-tv, Jag ska... jag ska.. hmm... Jag ska stryka skjortor. HA! Se där!! Någonting som Asplövet inte gör varje år. Vad säger du nu då din gamla vardagslunk?
Tänk om det skulle vara snökaos ända in i maj och alla tävlingar blev inställda. Det vore ju kanon, för då skulle jag få vara med om den första vårsäsongen på länge där jag inte tvingas avstå tävlingar pga skador. Mera snö och kyla är alltså det optimala för mig. Idag noterade jag att Stockholms Ultralång-DM som skulle ha gått den 19 mars är inställt. Den tävlingen var jag anmäld till och jag kan bara kort konstatera att det glädjer mig att jag slipper. Att tävla i snö är ungefär lika kul som att genomlida en lördagskväll med melodifestivalen på tv utan en droppe alkohol som bedövningsmedel. Det förtar ju liksom hela grundidén men orientering om det är snö på marken. Visst kan man genomföra tävlingar med gemensam start men det blir ju återigen ändå bara en löpare, den stackare som är först, som får göra det intressanta orienterandet. Alla andra i fårskocken följer slaviskt det/dom spår som finns och man skulle lika gärna kunna kalla det terränglöpning i snömiljö.
Jag har en uppbruten svit när det kommer till Jukola. Min debut avklarades 1984 i Vierumäki och jag har sedan dess lyckats deltaga på dom flesta Jukola. Totalt har jag sprungit 18 Jukola och utöver dom varit med som coach 2 år, 1990 + 2001. 20 resor och ingen tillstymmelse till avmattning i dragningskraft från min sida. Jag har missat 2 år helt, 1989 + 2005. Varför är jag så jäkla nöjd över det här då? Jag vet inte riktigt, kanske är det dom Finska generna i mig som lockas eller så är det bara världens största och bästa budkavle på alla sätt och vis. Inget ont om Tiomila men det är kallt och mörkt medans Jukola är varmt och mysigt. Tittar jag på dom 4 år jag inte sprungit så har det i terrängväg varit typisk Finsk urskog så jag har inte missat något väsentligt men nog fasiken svider det ändå. Egentligen borde jag ha haft 22 fina år i sviten men med min kroppshistorik får man väl vara nöjd med dom år man fått.Spana in åren jag missat på bilderna. Same old same old men ändå inte liksom. Jag och Jukola vi är ju som chorizo och räksalladen.
Nu har man soffledes avverkat Vasaloppet och det är lika skönt att se andra bli helt slutkörda som att själv få bli trött. Min skidkarriär slutade i junioråldern och jag har sedan dess knappt stått på lagg vilket inneburit att såna här långlopp aldrig legat för mig. I löpväg har alltid kroppen sagt ifrån så Fjällorienteringar och andra tuffa utmaningar har jag bara fått torrsukta efter. Tur då att jag fått tömma kroppen på allt i resursväg med hjälp av mountainbikeåkning. Många långa träningspass var jag med på under åren 2000-2003. Efter det har tyvärr andra saker kommit i vägen så jag har inte cyklat så mycket som jag önskat. Jag har även hankat mig runt 2 st tävlingslopp, båda lika kämpiga. Debuten gjordes 2001 på 08XC. Jag minns än i dag den kramp och ångest som jag tampades mot och med hela vägen in på Stockholm Stadion. Så för att vara lite nostalgisk bjuder jag mig själv på lite skåpmat från Garys Vänners arkiv.
Jag är nog innerst inne en sån där matralist.... meterliast... materielist.. äsch.. ni vet en sån där som går igång på att alltid köpa dyra och ofta onödiga grejor. Efter ett oräkneligt antal skadeår har mitt ol-material börjat falla i bitar. Pannlampan som jag nämnt tidigare har gett upp. Mina VJ Twister har säkert 10 år på nacken och har torkat ihop totalt pga för lite användande. Mina Sarva har ännu fler år på nacken och kan knappt kallads skor längre. Jag får köra utan innersula i dom för att tårna skall få plats. Med dessa har jag tvingat mig igenom vinterns nattcuper så tårna har mått bättre sanna minna ord. Vad gäller kompasser så har jag sedan början av 90-talet använt samma Moscow-dosa hela tiden. Den har nu börjat bete sig som en senildement, sönderknarkad asbestsanerare. Vad innebär då detta?
Ungefär i samma veva som jag drog igång min "hata-snö" kampanj så satte vintern igång på allvar och nu är den värre än någonsin. Jag vet inte om det var Gud, Kung Bore eller Pohlman som retade upp sig på mig men någon verkar det ha varit. Jag får väl helt enkelt be om ursäkt och göra avbön. Förlåt. Jag älskar vintern och ni behöver inte bevisa dess storhet mer nu tack. Jag älskar snö, det är säkert. Jag kan köra några nakenrullningar och blandade småhopp i snön utanför porten om det är det som krävs för att få våren på plats.
Pannlampan kvaddade ju igår och nu har jag gjort en genomgång av vad som är trasigt och vad som kanske kan gå att laga. Resårbandsremmarna är helt skrumpna och uttänjda. Plasten på själva fästet är sprucket på flera ställen och plastskyddet till reflektorn sitter löst eftersom gummilisten som skall hålla den på plats är sliten och uttänjd. Nu måste jag alltså ta det tunga beslutet om jag skall hosta upp 1000 bagis för en ny lampa/huvudställning eller försöka få denna att klara sig x antal lopp till. Provade att förankra huvudställningen på huvudet med hjälp av tejp som ni ser på bilden, men man får ett relativt stelt läge i hela ansiktet med denna metod. Så frågan är alltså nu ekonomi vs komfort. Om 2 veckor går sista nattcupen och efter det kanske det bara är Tiomila där lampan behövs i år. Iofs kommer det fler säsonger så man kanske inte skall titta så kortsiktigt. Jag kommer dock inte köpa någon lampa oprovad för den jag har köptes för minst 15 år sen så jag har lite taskig koll på vad som finns på marknaden just nu. Någon 8000:- lampa från Lupine blir det dock inte tal om. Tänk vad många tv-spel jag kan köpa för dom pengarna. nääe, det får bli en halvskaplig fattigmansmodell. Dagens I-landsproblem står jag inför hur som helst.
Ja.
Noterar något märkligt. Jag har i alla mina orienteringsår kallat området som gårdagens nattcup besökte för Pinnbacken. Men nu ser jag ju på kartan att den där heter Pinbacken. Har jag gått omkring alla dessa år och haft fel och ingen har rättat mitt uttal? En Googlesökning och sen en till Googlesökning ger inte direkt något svar på frågan. Förvirring råder i Sigtuna kommun tydligen. Jag skulle dock säga att efter gårdagen passar Pinbacken bättre. Vi tar det.
Fyttihelvete vad jag har ont i vaderna. Kan man få träningsvärk redan under ett träningspass? För mig kändes det så. Vaderna som var slitna efter lördagens asfaltslöpning hade nog inte återhämtat sig och redan på väg mot 5:an kände jag att dom var stela och ömma. Nog gnällt om det nu. Kvällens Nattcup blev en segsliten historia för mig. 67 minuter på 6,9 km hela 17 minuter efter segraren. Min placering kan kategoriseras som "långt bak i ledet" Den gladde inte mycket, men med max 2 minuters bom kunde jag i kväll inte ha gjort så mycket mer. Varför gick det då så här resultatmässigt?
Så där, nu har jag skakat av mig all negativitet som den här segdragna vintern innebär. Insåg att jag hamnat i en ond spiral som likt en isborr bara var på väg åt ett håll. Det var nog heller inte varmare där nere, trots att vissa skulle påstå motsatsen. Nu skall jag totalt ignorera vädret, fokusera på mera träning och att ha roligt. Kul satan skall jag ha med börjar precis här och nu.
Danmark bjöd på snålblåst, nollgradigt och ett tunnt snötäcke. Av vm-förberedelserna såg jag inget och Tuborgen höll sig undan. Inte fan blev man gladare av det besöket. Jag hoppas att jag i morgon vaknar på en bättre sida och kan samla ihop tillräckligt med mod för att springa Nattcupen på kvällen. Just nu sitter jag framför datorn med tjock tröja och raggsockor på fötterna. Inte för att vi har det kallt hemma men jag fryser inombords.
Nu krävs drastiska åtgärder, jag måste få se lite barmark för att få motivationen tillbaka för nu vräker snön ner utanför mitt fönster. Man kanske skulle bege sig utomlands. Hmm... Jag kör sten-sax-påse och ser vart jag hamnar.
En ny saga med ett lika olyckligt slut
